Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förutsättningslös utredning angående inrättande av eu högsta prövningsinstans i folkpensionsfrågor liksom i frågor rörande andra socialförsäkringsformer.» Beträffande de närmare skäl, som åberopats till stöd för de i motionerna framställda yrkandena, får utskottet hänvisa till motionerna.

1950-02-23 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1950:10, Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förutsättningslös utredning angående inrättande av eu högsta prövningsinstans i folkpensionsfrågor liksom i frågor rörande andra socialförsäkringsformer.» Beträffande de närmare skäl, som åberopats till stöd för de i motionerna framställda yrkandena, får utskottet hänvisa till motionerna.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

1

Nr 10.

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels om ändring

av 37 § lagen om folkpensionering, dels ock

om inrättande av en högsta prövningsinstans i folkpensionsfrågor.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft fyra inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

likalydande motionerna nr 94 i första kammaren av herr Damström och

nr 70 i andra kammaren av herr Petterson i Degerfors. samt

likalydande motionerna nr 175 i första kammaren av herr Hermansson,

Herbert, m. fl. och nr 209 i andra kammaren av herr Vigehbo m. fl.

I motionerna 1:94 och 11:70 har — efter redogörelse för gällande bestämmelser

i lagen om folkpensionering angående rätt att föra klagan över pensionsstyrelsens

beslut och under hänvisning till socialvårdskommitténs gjorda

uttalande angående en för olika socialförsäkringsgrenar gemensam högsta

prövningsinstans — hemställts, »att riksdagen må, i avvaktan på Kungl.

Maj:ts eventuella åtgärder i frågan, besluta om sådan ändring av § 37 i

folkpensionslagen, att enskild klagande utan pensionsstyrelsens medgivande

matte få rätt att vända sig till Kungl. Maj:t i berörda frågor.»

I motionerna 1:175 och 11:209 har hemställts, »att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förutsättningslös utredning angående

inrättande av eu högsta prövningsinstans i folkpensionsfrågor liksom

i frågor rörande andra socialförsäkringsformer.»

Beträffande de närmare skäl, som åberopats till stöd för de i motionerna

framställda yrkandena, får utskottet hänvisa till motionerna.

I 35—37 §§ lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering finnas

bestämmelser om rätt att klaga över pensionsnämnds och pensionsstyrelsens

beslut m. m. Enligt 35 § gäller att ändring i pensionsnämnds beslut må

av enskild sakägare ävensom av kommun och av ombud för pensionsstyrelsen

sökas hos styrelsen genom besvär, vilka skola insändas till pensionsnämndens

ordförande, sa att de äro honom till handa sist å fjortonde dagen efter

beslutets meddelande, deu dagen oräknad då sådant skedde. Hava inom

tid som nu sagts besvär inkommit direkt till pensionsstyrelsen, utgör det

ej hinder för besvärens upptagande till prövning. Ordföranden äger ock

att anföra besvär över nämndens beslut. Över anförda besvär skall nämnden

avgiva yttrande till pensionsstyrelsen, dock att därest skiljaktig mening ej

yppats inom nämnden vid beslutets fattande, yttrande må avgivas av ordföranden.

1—®5S 60 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 2 avd. Nr 10.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

Över pensionsstyrelsens beslut i ärende rörande pension må jämlikt 37 §

klagan föras av justitiekanslern eller efter justitiekanslerns medgivande av

kommun, pensionsnämnds ordförande och pensionsstyrelsens ombud. Enskild

sakägare må fullfölja talan allenast såframt pensionsstyrelsen lämnat

tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall lämnas där vid ärendets behandling

inom styrelsen uttalats avvikande mening, så ock där styrelsen finner fråga

huruvida sökanden är arbetsoförmögen eller fråga om beräkning av sökandens

inkomst vara tveksam och tillika av stor betydelse ur ekonomisk synpunkt

eller fråga är om tillämpning av påföljdsbestämmelse eller styrelsen

eljest finner särskilda skäl föreligga att bevilja tillstånd. Klagan föres hos

Konungen genom besvär, vilka vid talans förlust skola å trettionde dagen

från den dag beslutet gavs vara inkomna till socialdepartementet.

Enligt 16 § 1 mom. lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag

till änkors och invaliders m. fl. barn skall — med vissa närmare angivna

tillägg — angående handläggning av ärenden rörande barnbidrag

enligt denna lag i tillämpliga delar gälla vad i 34—37 §§ lagen om folkpensionering

stadgas beträffande annan folkpension än allmän ålderspension.

Vidare skola enligt lagen den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till änkor

och änklingar med barn beträffande ansökan om sådant bidrag och dess

prövning m. m. bestämmelserna i lagen om folkpensionering gälla i tillämpliga

delar.

I 9—21 §§ instruktionen för pensionsstyrelsen den 23 december 1937 (nr

1034; ändrad genom kungörelser den 22 juni 1939, nr 524, och den 30 december

1947, nr 1005) finnas bestämmelser angående ärendenas handläggning

i pensionsstyrelsen.

I anslutning till ovan omförmälda bestämmelser i lagen om folkpensionering

må här anmärkas de bestämmelser om besvär m. m., som finnas intagna i

lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, vilken lag skall

träda i kraft den 1 juli 1951. Enligt 101 § sistnämnda lag må över allmän

sjukkassas beslut i ärende angående försäkring klagan föras hos tillsynsmyndigheten

genom besvär. Uppstår tvist mellan allmänna sjukkassor angående

tolkning eller tillämpning av nämnda lag gäller enligt 102 §, att

tvisten på yrkande av någon av kassorna skall avgöras av tillsynsmyndigheten.

I 103 § stadgas, att mot tillsynsmyndighetens beslut i fråga, varom

i 101 och 102 §§ sägs, må talan fullföljas allenast såframt tillsynsmyndigheten

lämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall lämnas där någon av

dem, som inom tillsynsmyndigheten deltagit i behandlingen av ärendet uttalat

avvikande mening, så ock där tillsynsmyndigheten finner utgången av

ärendet vara av synnerlig betydelse för part. Klagan föres hos Konungen

genom besvär, vilka skola inlämnas eller insändas med posten till socialdepartementet.

Besvären skola hava inkommit till departementet senast inom

en månad efter det klaganden erhållit del av tillsynsmyndighetens beslut.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

3

Genom kungörelsen den 17 oktober 1947 (nr 795) angående utseende av tillsynsmyndighet

enligt lagen om allmän sjukförsäkring har Kungl. Maj:t förordnat,

att pensionsstyrelsen skall vara tillsynsmyndighet enligt nämnda lag.

Enligt 1935 års lag om folkpensionering, som gällde intill den 1 januari

1948, ägde enskild sakägare ej klaga över pensionsstyrelsens beslut i ärende

rörande pension. Denna bestämmelse inflöt oförändrad i den nya lagen om

folkpensionering, som antogs vid 1946 års riksdag. Frågan om ändring av

bestämmelsen ansågs då böra anstå i avbidan på det förslag till nya bestämmelser

angående folkpensioneringens organisatoriska handhavande, som socialvårdskommittén

skulle framlägga.

I sitt i maj 1946 avgivna betänkande med förslag angående folkpensioneringens

administrativa handhavande in. in. (SOU 1946:37) anförde socialvår

dskommittén angående besvärsrätten bland annat följande:

Behovet av bestämmelser om besvär över pensionsstyrelsens beslut i folkpensionsfrågor

är uppenbarligen beroende såväl av den betydelse sådan

frågas avgörande kan ha för sökanden eller det allmänna som av sättet för

frågornas handläggning inom pensionsstyrelsen. Tydligt är att ökningen av

pensionsförmånernas storlek genom den föreslagna reformen skärper kravet

på tillförlitlighet vid pensionsärendenas avgörande, vilket förhållande sålunda

talar för att pensionsstyrelsens beslut böra kunna överklagas i viss utsträckning.

Förhållandet medför emellertid också behov av en omsorgsfullare

handläggning av dessa ärenden inom pensionsstyrelsen och i den män detta

behov tillgodoses, minskas behovet av besvärsmöjligheter.

Det torde under alla förhållanden vara nödvändigt att besvärsrätten i

folkpensionsärendena begränsas, enär eljest kan befaras att en mycket stor

del av de ärenden, i vilka ansökan om pension eller ansökan om högre pension

avslås av pensionsstyrelsen, komma att dragas inför den högsta instansen.

Antalet avslagna sådana ansökningar utgjorde åren 1942 —1945 respektive

8 694, 8 044, 6899 och 6 704. Inkomstprövningens partiella bortfallande

kan antagas verka sänkande å antalet avslagna ansökningar. I höjande riktning

verka höjningen av pensionsförmånerna, familjepensioneringens konstruktion

och änkepensionerna. Det är därför icke uteslutet att, om besvärsrätten

icke på lämpligt sätt beskäres, antalet pensionsärenden som skulle

dragas under den högsta instansen kunde komma att stiga till omkring

5 000 om året.

Det bereder emellertid stora svårigheter att avgränsa vissa fall, i vilka

besvärsrätt skall föreligga, enär i så gott som alla fall beviljandet av folkpension

är en fråga av synnerlig vikt för den sökande samt det ofta är svårt

att anlägga principiella synpunkter på ett ärende, vars avgörande är beroende

av bedömningen av invaliditetsgraden eller sökandens framtida arbetsinkomst.

De förhållanden som påverka eu sådan bedömning iiro av mycket

varierande natur. Eu möjlighet vore att pensionsstyrelsen, sammansatt på

särskilt sätt, finge avgöra om dess beslut i pensionsärende finge överklagas.

Överklagande skulle i så fall medgivas dels då invaliditetsfråga kan anses

tveksam och dels då beräkning av inkomst eller tillämpning av påföljdsbestämmelse

är tveksam och tillika av stor betydelse ur ekonomisk synpunkt

för den pensionsberättigade. Beslut bör dock alltid få överklagas, då någon

av dem, som pröva rätten att överklaga, finner skäl härför föreligga.

En besviirsordning motsvarande den, som föreslagits beträffande sjukför
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

säkringen, torde icke vara att tillråda inom folkpensioneringen. Folkpeusionsärenden

äro enligt kommitténs mening av sådan natur att de icke

lämpa sig för avgörande av Kungl. Maj:t i statsrådet. Därest klagorätt över

pensionsstyrelsens beslut i pensionsärenden skall föreligga torde överinstansen

böra utgöras av en myndighet, som har att mera regelbundet handlägga

frågor rörande bedömning av arbetsförmåga och beräkning av arbets- och

andra inkomster, och denna myndighet bör även hava tillgång till erforderlig

medicinsk expertis. Ur dessa synpunkter synes icke heller regeringsrätten

lämpligen böra vara den högsta instansen.

Kommittén vill även framhålla, att det skulle vara av stor betydelse för

samordningen av de olika socialförsäkringsgrenarna om den högsta instansen

vore gemensam för samtliga. Så är för närvarande icke fallet.

Med hänsyn till vad nu sagts vill kommittén föreslå, att frågan om inrättande

av en särskild socialförsäkringsöverdomstol upptages till utredning.

I avbidan på denna frågas lösning torde nuvarande bestämmelser om besvär

över pensionsstyrelsens beslut i folkpensionsärenden böra behållas.

Över socialvårdskommitténs betänkande avgavs efter remiss yttranden avett

flertal myndigheter och föreningar.

Tanken på tillskapandet av eu socialförsäkringsöverdomstol avvisades av

pensionsstyrélsen, som anförde, att enligt vad styrelsen kunnat finna dittills

icke förelegat något behov av utvidgning utav rätten till besvär i folkpensionsärenden

och att det icke vore troligt, att någon större ändring i detta

förhållande kunde förväntas i anledning av den nya lagstiftningen. Jämväl

flertalet hörda pensionsombud och pensionsnämnder funno behov saknas av

ändrade besvärsregler.

Efter förslag av Kungl. Maj:t genom proposition nr 50 antogs vid 1947

års riksdag en lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering,

varigenom de nu ifrågavarande bestämmelserna om besvärsrätten

erliöllo sin gällande lydelse. I fråga om besvärsrätten anförde föredragande

departementschefen, statsrådet Möller, i propositionen bland annat följande:

I det föregående har jag förordat, att pensionsnämndernas beslut i viss

omfattning skola bli gällande utan den granskning från pensionsstyrelsens

sida som för närvarande äger rum. Det är givet, att härigenom rätten att

anföra besvär över pensionsnämnds beslut kommer att öka i betydelse och

att antalet besvärsmål i pensionsstyrelsen kommer att bli högre än vad eljest

skulle blivit fallet. Särskilt under de första åren efter den nya folkpensioneringslagens

ikraftträdande torde man få räkna med att besvärsförfarandet

blir flitigt anlitat. Någon anledning att i princip ändra de nuvarande reglerna

om rätten att anföra besvär över pensionsnämnds beslut torde emellertid

icke föreligga.

Över pensionsstyrelsens beslut i pensionsärende kan för närvarande klagan

ej föras av enskild part. Socialvårdskommittén har funnit någon ändring

härutinnan icke böra ske, men förordat, att frågan om inrättande av

en socialförsäkringsöverdomstol, som skulle vara högsta instans jämväl i

fråga om andra socialförsäkringsformer, bleve föremål för utredning. Eu

dylik utredning har förordats av åtskilliga av remissinstanserna. Pensionsstyrelsen

har dock för sin del funnit något behov av utvidgning av rätten

till besvär i folkpensionsärenden icke föreligga. Själv delar jag uppfatt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

D

ilingen att inrättandet av en för olika socialförsäkringsgrenar gemensam

högsta prövningsinstans bör bli föremål för övervägande. Tidpunkten härför

synes mig dock ännu icke inne i betraktande därav att reformarbetet på

socialförsäkringens område alltjämt pågår. Den ifrågasatta utredningen synes

fördenskull böra tills vidare anstå.

I den nya lagen om allmän sjukförsäkring har införts möjlighet att hos

Kungl. Maj:t överklaga tillsynsmyndighetens — pensionsstyrelsens — beslut

i ärenden som angå lagens tillämpning, ehuru endast i viss begränsad omfattning.

Såsom skäl för införandet av denna besviirsrätt har jag anfört

bland annat, att rätten till sjukhjälp ofta torde vara av stor ekonomisk betydelse

för den enskilde samt att tillvaron av en överinstans torde medföra

större garantier att spörsmål av mera principiell art ägnades eu noggrann

prövning. Såsom ett skäl att förlägga prövningen av besvärsärendena till

Kungl Maj:t i statsrådet har jag anfört att det särskilt under de första åren

efter den nya lagens ikraftträdande kunde vara av vikt att chefen för socialdepartementet

bleve i tillfälle att följa tillämpningen av lagen. Yad sålunda

anförts synes mig i allt väsentligt äga motsvarande tillämpning i ärenden

angående folkpension. Jag finner det därför påkallat, att jämväl i dylika

ärenden möjlighet för den enskilde att anföra besvär över pensionsstyrelsens

beslut införes. Rätten därtill måste dock med hänsyn till ärendenas antal

på något sätt begränsas. Såsom socialvårdskommittén påpekat är i så gott

som alla fall beviljandet av folkpension en fråga av synnerlig vikt för den

sökande, varför de i sjukförsäkringslagen upptagna förutsättningarna för

att besvärsrätt skall föreligga icke lämpligen kunna tagas till förebild för

motsvarande bestämmelser i folkpensioneringen. Det synes icke möjligt att

lösa frågan på annat sätt än att åt pensionsstyrelsen inrymmes en diskretionär

prövningsrätt i vilka fall besvär skola få anföras. Därvid torde, i

huvudsaklig anslutning till vad socialvårdskommittén uttalat, böra föreskrivas

att pensionsstyrelsen skall lämna tillstånd till klagan, då fråga om

sökanden är arbetsoförmögen eller fråga om beräkning av sökandes inkomst

befinnes vara tveksam och tillika av stor betydelse ur ekonomisk synpunkt

eller fråga är om tillämpning av påföljdsbestämmelse eller pensionsstyrelsen

eljest finner särskilda skäl föreligga att bevilja tillstånd. Härutöver bör,

liksom i fråga om sjukförsäkringen, tillstånd alltid lämnas, då någon av dem

som inom pensionsstyrelsen deltagit i behandlingen av ärendet uttalat avvikande

mening. Nuvarande bestämmelser om rätt för annan än enskild att

anföra besvär över pensionsstyrelsens belut i folkpensionsärenden torde

däremot kunna kvarstå i oförändrat skick.

Propositionen behandlades av andra lagutskottet, som i sitt utlåtande nr

20 uttalade, att utskottet icke hade något att erinra mot det framlagda lagförslaget,

utan hemställde om bifall till propositionen. Utskottets hemställan

bifölls av riksdagen.

Vid 1.917 ärs riksdag antogs därjämte, efter förslag av Kungl. Maj:t genom

proposition nr 317, en lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 maj

1909 om Kungl. Maj:Is regeringsrätt. Lagändringen innebar bland annat, att

prövningen av besvär i mål angående tillämpning av 1946 års lag om folk

pensionering in. m. överflyttades från regeringsrätten till Kungl. Maj:t i statsrådet.

Propositionen och i ämnet väckta motioner behandlades av andra

lagutskottet. Vid utskottets i anledning av propositionen och motionerna

avgivna utlåtande, nr 48, fanns fogad en av herr Norman m. fi. avgiven

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 ■Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

reservation, som godkändes av riksdagen. I reservationen anfördes bland

annat följande:

Den i propositionen föreslagna lagändringen innebär, att besvär i mål

angående tillämpning av 1946 års lag om folkpensionering ävensom de föreslagna

lagarna om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn

och om bidrag till änkor och änklingar med barn skola avgöras av Kungl. Maj:t

i statsrådet. Statsrådet Möller har i propositionen nr 50 såsom skäl för att

förlägga prövningen av besvärsärenden beträffande folkpensioneringen till

Kungl. Maj:t i statsrådet anfört, att det särskilt under de första åren efter

den nya folkpensioneringslagens ikraftträdande vore av vikt att chefen för

socialdepartementet bleve i tillfälle att följa tillämpningen av lagen. Förslaget

till lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn hänvisar

i fråga om besvär till folkpensioneringslagens bestämmelser. Chefen

för justitiedepartementet har anslutit sig till den uppfattningen att besvär

över pensionsstyrelsens beslut i ärenden angående folkpension och särskilda

barnbidrag böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. I motionerna 1:363

och II: 521 hemställes, att sådan ändring vidtages i det genom propositionen

nr 317 framlagda lagförslaget, att besvär i mål angående folkpensionering,

särskilda barnbidrag och bidrag till änkor och änklingar med barn upptagas

och prövas av regeringsrättan. Frågan om vilken myndighet som skall vara

högsta instans i dessa mål är av stor betydelse. Skäl kunna anföras både

för regeringsrätten och för Kungl. Maj:t i statsrådet som högsta instans.

Ur flera synpunkter skulle måhända den iämpligaste lösningen av frågan vara

inrättandet av en socialförsäkringsöverdomstol, som då skulle kunna vara

högsta instans även för de mål, varom här är fråga. Enligt utskottets mening

har det sociala reformarbetet nu fortskridit så långt, att inrättandet av en

sådan prövningsinstans bör allvarligt övervägas. En utredning av denna fråga

bör ske snarast möjligt. I avbidan på resultatet av utredningen synes Kungl.

Maj:t i statsrådet från och med den 1 januari 1948, såsom föreslås i propositionen,

böra vara högsta instans beträffande ifrågavarande mål.

I reservationen hemställdes — förutom att riksdagen måtte antaga förslag

till lag om ändrad lydelse av lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt

— att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning om inrättandet av en för olika

socialförsäkringsgrenar gemensam högsta prövningsinstans samt att Kungl.

Maj:t måtte för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde

föranleda.

I skrivelse den IT juli 1947, nr 496, anhöll riksdagen om den föreslagna

utredningen. Frågan om utredning är beroende på Kungl. Maj.ts prövning.

Utskottet. Såsom av det ovan anförda framgår må enskild sakägare fullfölja

talan mot pensionsstyrelsens beslut i ärende rörande pension allenast

så framt pensionsstyrelsen lämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall

lämnas om vid ärendets behandling inom styrelsen uttalats avvikande mening,

eller om styrelsen finner fråga huruvida sökanden är arbetsoförmögen eller

fråga om beräkning av sökandens inkomst vara tveksam och tillika av stor

betydelse ur ekonomisk synpunkt, eller fråga är om tillämpning av påföljdsbestämmelse,

eller styrelsen eljest finner särskilda skäl föreligga att bevilja

tillstånd. Talan prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Beträffande ärenden

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 10. 7

enligt lagen om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders in. fl. barn

ävensom enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn äga

nämnda bestämmelser jämväl tillämpning.

Utskottet delar motionärernas uppfattning, att den nu gällande ordningen,

enligt vilken pensionsstyrelsen — med undantag för vissa särskilt angivna

fall — själv har att pröva, huruvida talan mot dess beslut må fullföljas,

icke kan anses fullt tillfredsställande. I det stora flertalet fall är beviljandet

av folkpension m. m. en fråga av synnerlig vikt för den sökande. Det måste

för denne framstå såsom egendomligt, att samma myndighet, som avslagit

hans ansökan, jämväl har att pröva om talan mot beslutet skall få fullföljas.

En dylik bestämmelse synes kunna skapa viss misstro hos den enskilde

sakägaren.

Utskottet vill emellertid först erinra om att enligt den intill den 1 januari

1948 gällande lagen om folkpensionering enskild sakägare över huvud taget icke

ägde klaga över pensionsstyrelsens beslut i pensionsärenden. Genom den

ökning av pensionsförmånernas storlek, som den nya lagen om folkpensionering

medförde, skärptes måhända kravet på tillförlitlighet vid pensionsärendenas

avgörande. Detta förhållande talade sålunda för att pensionsstyrelsens

beslut borde kunna överklagas i viss utsträckning. Men såväl

pensionsstyrelsen som flertalet av de under förarbetena till de nu gällande

reglerna hörda pensionsombuden och pensionsnämnderna funno icke något

behov av utvidgning av rätten till besvär föreligga.

Såsom under förarbetena till de nu gällande besvärsreglerna framhölls, torde

det vara nödvändigt, att besvärsrätten i folkpensionsärenden begränsas, enär

eljest kan befaras, att en mycket stor del av de ärenden, i vilka ansökan

om pension eller ansökan om högre pension avslagits av pensionsstyrelsen,

komma att dragas inför den högsta instansen. Denna begränsning i besvärs

rätten synes i varje fall med hänsyn till ärendenas antal oundgängligen

erforderlig, så länge prövningen av ärendena i högsta instans är förlagd till

Kungl. Maj:t i statsrådet.

Enligt de gällande reglerna om besvärsrätt torde alla ärenden av principiell

art ävensom ärenden av mera tveksam natur kunna bli föremål för prövning

av Kung], Maj:t. I vad mån verkligt behov föreligger av besvärsrätt över

pensionsstyrelsens beslut i det stora flertalet övriga ärenden, synes dock

kunna ifrågasättas. Enligt utskottets uppfattning bliva pensionsärendena inom

pensionsstyrelsen föremål för en mycket omsorgsfull prövning.

På grund av det anförda anser sig utskottet icke kunna tillstyrka den i

motionerna I: 94 och II: 70 föreslagna ändringen av 37 § lagen om folkpensionering.

Erågan om en ändring av de nu gällande besvärsreglerna i folkpensioneringslagen

torde emellertid komma att bliva föremål för förnyat övervägande

i samband med frågan om inrättandet av eu för olika socialförsäkringsgrenar

gemensam högsta prövningsinstans.

I motionerna 1:175 och 11:209 har hemställts, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående inrättande av en

dylik högsta prövningsinstans. Riksdagen har emellertid redan i skrivelse

s. 8 Kontrollera mot PDF

I

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

den 17 juli 1947, nr 496, anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning

om inrättandet av en för olika socialförsäkringsgrenar gemensam

högsta prövningsinstans samt att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga

det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Enligt riksdagens då uttalade mening hade det sociala reformarbetet fortskridit

så långt, att inrättande av en sådan prövningsinstans borde allvarligt

övervägas. En utredning av frågan borde ske snarast möjligt. Frågan om

utredning är för närvarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Då utredning

av berörda fråga således torde vara att förvänta, synes någon förnyad

framställning därom till Kungl. Maj:t icke erforderlig.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att motionerna I: 94 och II: 70 icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd; samt

2) att motionerna I: 175 och II: 209 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 februari 1950.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård, Wistrand,

Sunne, Nils Elowsson och Wahlund*;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Ryberg, fru Sandström,

herrar Nilsson i Göteborg, Hagård, Andersson i Alfredshem, Jansson i

Hällefors och Jönsson i Lund.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1950. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.