Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen om semester. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 63 i första kammaren av herr Norling och herr Persson, Helmer, samt nr 116 i andra kammaren av herr Dahlgren m. fl.
1950-02-23 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1950:12, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen om semester. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 63 i första kammaren av herr Norling och herr Persson, Helmer, samt nr 116 i andra kammaren av herr Dahlgren m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
1
Nr 12.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i lagen om semester.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 63 i första kammaren av herr Norling
och herr Persson, Helmer, samt nr 116 i andra kammaren av herr Dahlgren
m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag till innevarande
års riksdag till lag, som garanterar arbetstagare som arbetat hela året tre
veckors semester».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet
hänvisa till motionerna.
Bestämmelser om semester infördes år 1931 i 5 § m) lagen den 29 juni
1912 om arbetarskydd. Enligt dessa bestämmelser borde åt arbetstagare, som
utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt och varit anställd hos
arbetsgivaren eller företaget någon längre tid, beredas semesterledighet under
minst fyra söckendagar, vilken ledighet i regel borde vara sammanhängande
och förlagd i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag.
Arbetarskyddslagens bestämmelser om semester ersattes år 1938 med lagen
den 17 juni 1938 om semester. Enligt denna lag hade de arbetstagare,
för vilka lagen var tillämplig, rätt till semester omfattande en dag för varje
kalendermånad anställningen varat under närmast föregående kalenderår
(kvalifikationsår). I semestern inräknades icke söndagar.
Nu gällande semesterlag, lagen den 29 juni 19b5 om semester, som avlöste
1938 års lag i ämnet, innehöll i sin ursprungliga lydelse i huvudsak samma
bestämmelser om semesterns längd som 1938 års lag. Semester skulle utgå
till alla de arbetstagare, för vilka lagen var tillämplig, med en dag för varje
kalendermånad av kvalifikationsåret.
Genom en år 1946 genomförd ändring i lagen om semester ha emellertid
några arbetstagargrupper erhållit en förlängning av semestern. Enligt den
nuvarande lydelsen av 1945 års lag utgår semester med en dag för varje
kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens
räkning utfört arbete å minst sexton dagar, och med ytterligare en
halv dag för varje sådan månad, därest arbetstagaren vid månadens ingång
ej fyllt aderton år. Dessutom skall förlängd semester utgå till vissa arbetstagare
enligt bestämmelser i en särskild lag. I sistnämnda lag, lagen den
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 2 avd. Nr 12—13.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
29 juni 19b6 om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande
eller hälsofarligt arbete, stadgas, att arbetstagare, som utfört arbete
under jord i gruva eller stenbrott, gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,
arbete förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit mellan
kl. 22 och kl. 6 eller arbete däri arbetstagaren under minst fyra timmar
av arbetstiden för dygn sysselsatts i mörkrum, skall ha rätt till semester med
en och en halv dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret. Arbetstagare,
som utfört arbete däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller
strålning från radioaktivt ämne, har rätt till tre dagars semester för varje
kalendermånad av kvalifikationsåret.
Frågan om en generell utökning av semestertidens längd har tidigare
varit föremål för riksdagens prövning. Vid 1946, 1947 och 1948 års riksdagar
väcktes motioner i detta ämne. Motionerna behandlades av andra lagutskottet,
som över motionerna avgav utlåtanden, nr 30 vid 1946 års riksdag, nr 15
vid 1947 års riksdag och nr 35 vid 1948 års riksdag. Utskottet får hänvisa till
dessa utlåtanden.
Genom beslut den 19 mars 1948 har Kungl. Maj :t bemyndigat chefen för
socialdepartementet att uppdraga åt 1947 års arbetstidsutredning att utreda
frågan om en utökning av den lagstadgade semestertidens längd. I direktiven
för utredningen om semestertidens längd har chefen för socialdepartementet
bland annat anfört följande:
Spörsmålet om en generell utökning av semestertidens längd sammanhänger,
såsom i det föregående antytts, nära med frågan om normalarbetstidens
längd. I direktiven för 1947 års arbetstidsutredning har uttalats, att
en generell förkortning av normalarbetsdagen icke nu läte sig genomföra.
Kommittén borde därför inrikta sitt utredningsarbete främst på frågan om
en förkortning av arbetstiden för vissa yrken. I fråga om de grupper av
arbetstagare, som här åsyftas, bl. a. skiftarbetarna, är emellertid också frågan
om förlängd semester aktuell. Över huvud taget består ett sådant samband
mellan semester- och arbetstidsfrågorna att de såvitt möjligt böra upptagas
till bedömande i ett sammanhang. Med hänsyn härtill finner jag det
angeläget, att samtidigt med den pågående utredningen om en reviderad
arbetstidslagstiftning frågan om en allmän utökning av semestertiden upptages
till övervägande. Från såväl arbetstagar- som arbetsgivarsynpunkt måste
det vara en fördel att dessa båda problemkomplex bli föremål för samtidigt
bedömande. Härvid är särskilt att märka, att en smidigare form för
tillgodoseende av skilda intressen synes kunna vinnas, om de båda problemen
samordnas. Som ett exempel härå vill jag anföra, att det i vissa fall
kan befinnas ändamålsenligare att utbyta en del av den förlängda semestertiden
mot en förkortad arbetsvecka under sommarmånaderna eller att
öppna möjligheter för att ordna semesterns förläggande så att motsvarande
resultat uppnås. Erinras må jämväl, att riksdagen i skrivelse den 23 maj
1947 (nr 247) hemställt om utredning beträffande frågan om ökad ledighet
för arbetstagare, som äro sysselsatta med arbeten, där silikosfara föreligger,
samt att riksdagen därvid antytt att den ökade ledigheten kunde beredas
årligen i form av ökad semester eller kortare arbetstid per dag eller vecka.
Med hänsyn till det anförda vill jag förorda, att åt arbetstidsutredningen
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
3
uppdrages att jämväl verkställa utredning av frågan om en allmän utökning
av semestertidens längd. Lämpligt synes därvid vara att utredningsuppdraget
i denna del anförtros en särskild delegation inom utredningen.
Vid utredningsarbetet bör beaktas, att redan i samband med 1946 års ändringar
i semesterlagstiftningen önskemål framfördes från skilda håll om
förlängd semester för även andra arbetstagargrupper än de, som avses med
nämnda lagstiftning. Ytterligare kan nämnas, att svenska dykareföreningen
i skrivelse till Kungl. Maj :t den 8 mars 1947 hemställt om förlängd semester
för dykare och kasunarbetare. Såsom framgår av vad jag tidigare anfört
bör emellertid utredningen verkställa en översyn av frågan om utökad
semester över hela linjen.
Vidare må anmärkas, att 1948 års riksdag, på hemställan av andra lagutskottet
i utlåtande nr 36, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhållit, att Kungl.
Maj :t ville till 1949 års riksdag framlägga förslag till sådan ändring av lagen
den 29 juni 1946 om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt
pressande eller hälsofarligt arbete att lagen bleve tillämplig även på det arbete
under jord i tunnel och det gruvarbete i dagbrott, som i svårhetsgrad
är likställt med gruvarbete under jord.
Skrivelsen jämte därvid fogat utskottsutlåtande har av Kungl. Maj:t överlämnats
till arbetstidsutredningen för att tagas under övervägande vid fullgörandet
av utredningens uppdrag. Utredningen har i fråga om tunnelarbetare
framlagt förslag i ämnet i sitt betänkande, del II, avseende treskiftesarbetare
och tunnelarbetare (SOU 1948: 51). Ärendet är efter avslutad remissbehandling
föremål för Kungl. Maj :ts prövning.
Utskottet. Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 19 mars 1948 har chefen
för socialdepartementet uppdragit åt arbetstidsutredningen att jämväl utreda
frågan om en utökning av semestertidens längd. Utredningen har under
år 1949 förberett och igångsatt olika undersökningar rörande verkningar
och den lämpliga utformningen av en till tre veckor förlängd allmän semester,
och utredningen avser att under år 1950 i första hand slutföra undersökningarna
samt att under hösten 1950 framlägga betänkande i frågan.
Någon framställning till Kungl. Maj:t i anledning av förevarande motioner
finner utskottet därför icke erforderlig.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 63 och II: 116, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 februari 1950.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
opaginerad Kontrollera mot PDF
i
Andra lagutskottets utlåtande nr 12- Vid detta ärendes behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,
Wistrand, Sunne, Uhlén och Bengtson;
från andra kammaren; herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, fru
Sandström, herrar Nilsson i Göteborg, Hagård, Carlsson i Bakeröd, Andersson
i Alfredshem och Jansson i Hällefors.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.