Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om införande av fem dagars arbetsvecka. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 13 i första kammaren av herr öhman m. fl. samt nr 7 i andra kammaren av herr Senander m. fl.

1950-02-23 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1950:13, Utlåtande i anledning av väckta motioner om införande av fem dagars arbetsvecka. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 13 i första kammaren av herr öhman m. fl. samt nr 7 i andra kammaren av herr Senander m. fl.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

5

Nr 13.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om införande av fem

dagars arbetsvecka.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 13 i första kammaren av herr

öhman m. fl. samt nr 7 i andra kammaren av herr Senander m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t hemställer om skyndsamt förslag till sådan lagändring,

som innebär, att lördagen blir fridag och att alltså arbetsveckan skall

bestå av fem dagar».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet

hänvisa till motionerna.

De huvudsakliga och generella arbetstidsbestämmelserna finnas i lagen

den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, den s. k. allmänna

arbetstidslagen. Denna äger i princip tillämpning å rörelser och företag inom

hela näringslivet, alltså icke blott å industrien utan även å handeln. Såsom

ett allmänt undantag gäller dock, att lagen endast äger tillämpning, såvitt

i rörelsen eller företaget i regel användas flera än fyra arbetare; de s. k.

småföretagen äro sålunda uteslutna. Vidare finnas åtskilliga andra undantag.

Somliga av dessa ställa vissa näringsgrenar helt utanför allmänna arbetstidslagen,

medan andra avse vissa former av arbete.

Lagen om arbetstidens begränsning innehåller beträffande ordinarie arbetstid

den huvudregeln, att arbetsgivare ej må använda arbetare till arbete

under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden

kan inom denna ram något variera för olika veckodagar men får icke något

dygn uppgå till mer än nio timmar. Från huvudregeln gäller det undantaget

för arbete, som bedrives med regelbunden skiftindelning, att arbetet

under olika dygn och veckor kan variera, blott icke den sammanlagda

arbetstiden lör tidrymd av högst tre veckor blir längre än att den motsvarar

48 timmar i veckan. Vidare gälla särskilda bestämmelser för vissa slag

av arbeten m. m.

För vissa näringsgrenar ha genom särskilda lagar givits bestämmelser

om arbetstiden.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 februari 1947 tillkallades arbetstidsutredningen

för att verkställa utredning rörande en allmän översyn

av arbetstidslagstiftningen. I direktiven för utredningen anförde statsrådet

Mossberg bland annat följande:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

Under hänvisning till den allmänna stegringen av arbetstakten inom näringslivet

har vid skilda tillfällen tanken på en generell förkortning av arbetstiden

framförts. Skäl härför ha anförts både ur arbetarskyddssynpunkt

och ur produktionsteknisk synpunkt. En dylik generell förkortning av normalarbetstiden

torde emellertid med hänsyn till det rådande produktionsläget

icke nu låta sig genomföra. Vid den översyn av arbetstidslagstiftningen,

som jag förordar, torde därför utredningsarbetet för närvarande böra

inriktas främst på frågan om en förkortning av arbetstiden för vissa yrken,

något som jag i fortsättningen vill närmare beröra.

Behovet av en förkortning av arbetstiden för vissa yrkeskategorier har

aktualiserats vid olika tillfällen. Riksdagen har sålunda i skrivelse den 29

juni 1945 i anledning av väckt motion angående utredning om förkortning

av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete under jord in. m.

hemställt om en allmän översyn av den allmänna arbetstidslagen. Till grund

för riksdagens hemställan åberopades vad andra lagutskottet anfört i sitt

utlåtande över motionen. Utskottet uttalade, att frågan om en allmän arbetstidsförkortning

vore ett spörsmål, som man finge se på jämförelsevis

läng sikt, men ansåg däremot att en förkortning av arbetstiden vore

möjlig vid vissa former av arbeten eller inom vissa näringsgrenar. Utskottet

fann därför att en utredning vore påkallad rörande förkortning av arbetstiden

vid skift- och nattarbete samt vid arbete, som eljest kunde anses

vara av mera påfrestande art. Vidare ansåg utskottet önskvärt, att spörsmålet

om införande av ändrade bestämmelser rörande övertidsarbete bleve

föremål för utredning.

Frågan om skiftarbetarnas ställning i arbetstidshänseende är emellertid

endast ett av de problem rörande arbetstidslagstiftningen, som påkalla en

lösning: Till en början är det självfallet att vid en inskränkning av normalarbetstiden

för skiftarbetare motsvarande spörsmål måste upptagas till övervägande

beträffande vissa andra grupper av arbetare med särskilt påfrestande

arbete. Jag finner det vidare angeläget att den utredning i fråga om

övertidsarbetets förekomst och om behovet av ändrade regler om uttagande

av övertidsarbete, som före kriget påbörjades i anledning av 1938 års riksdags

hemställan, nu återupptages. Det synes så mycket mera önskvärt att på

denna punkt undersöka verkningarna av den nuvarande lagstiftningen, som

det under krigsåren förekommit och alltjämt torde förekomma övertidsarbete

i större utsträckning än tidigare.

Till här anförda skäl för ytterligare begränsning av normalarbetstiden

inom vissa yrken kommer ytterligare en annan, icke oväsentlig synpunkt. I

tider av allmän brist på arbetskraft föreligger en latent risk för att arbetskraften

söker sig bort från tunga och med hänsyn till arbetsmiljön eller

atbetstidsförläggningen mindre attraktiva yrken. Detta förhållande har under

den senaste tiden gjort sig kännbart vid bland annat gruvor och järnbruk.

Det bör i detta sammanhang erinras därom att under jordsarbetare

inom gruvindustrien före den stora arbetstidsreformen hade en kortare arbetstid

än övriga yrkesgrupper, ett förhållande som upphörde att gälla i och

med åttatimmarsdagens genomförande. För arbetare under jord har genom

kollektivavtal dock fastställts kortare arbetstid vid skiftarbete. Jag finner

sålunda, att utredningen i detta sammanhang jämväl till prövning bör upptaga

frågan huruvida icke en förkortning av arbetstiden inom vissa tunga

yrken skulle kunna vara ägnad att underlätta rekryteringen av arbetskraft

till dessa.

En översyn av allmänna arbetstidslagen i de hänseenden jag nu nämnt berör

centrala bestämmelser i lagstiftningen. I enlighet med vad andra lagut
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

skottet aniört vid 1945 års riksdag torde fördenskull en allmän översyn av

lagstiftningen böra ske.---—- Jag vill förorda, att de sakkunniga, därest

de så finna lämpligt, till särskild behandling upptaga spörsmål, som kunna

lösas fristående, och avlämna förslag härutinnan utan att avvakta utredningens

slutförande i dess helhet. Jag vill i detta sammanhang särskilt framhålla

frågan om skiftarbetarnas ställning i arbetstids- och semesterhänseende.

Genom beslut den 19 mars 1948 bemyndigade Kungl. Maj :t vidare chefen

för socialdepartementet att uppdraga åt 1947 års arbetstidsutredning att utreda

frågan om en utökning av den lagstadgade semestertidens längd. I direktiven

för utredningen om semestertidens längd anförde chefen för socialdepartementet

bland annat följande:

Spörsmålet om en generell utökning av semestertidens längd sammanhänger,

såsom i det föregående antytts, nära med frågan om normalarbetstidens

längd. I direktiven för 1947 års arbetstidsutredning har uttalats, att

en generell förkortning av normalarbetsdagen icke nu läte sig genomföra.

Kommittén borde därför inrikta sitt utredningsarbete främst på frågan om

en förkortning av arbetstiden för vissa yrken. I fråga om de grupper avarbetstagare,

som här åsyftas, bl. a. skiftarbetarna, är emellertid också frågan

om förlängd semester aktuell. Över huvud taget består ett sådant samband

mellan semester- och arbetstidsfrågorna att de såvitt möjligt böra upp-:

tagas till bedömande i ett sammanhang. Med hänsyn härtill finner jag det

angeläget, att samtidigt med den pågående utredningen om en reviderad

arbetstidslagstiftning frågan om en allmän utökning av semestertiden upptages

till övervägande. Från såväl arbetstagar- som arbetsgivarsynpunkt

måste det vara en fördel att dessa båda problemkomplex bli föremål för samtidigt

bedömande. Härvid är särskilt att märka, att en smidigare form för

tillgodoseende av skilda intressen synes kunna vinnas, om de båda problemen

samordnas. Som ett exempel härå vill jag anföra, att det i vissa fall

kan befinnas ändamålsenligare att utbyta en del av den förlängda semestertiden

mot en förkortad arbetsvecka under sommarmånaderna eller att

öppna möjligheter för att ordna semesterns förläggande så att motsvarande

resultat uppnås. Erinras må jämväl, att riksdagen i skrivelse den 23 maj

1947 (nr 247) hemställt om utredning beträffande frågan om ökad ledighet

för arbetstagare, som äro sysselsatta med arbeten, där silikosfara föreligger,

samt att riksdagen därvid antytt att den ökade ledigheten kunda beredas,

årligen i form av ökad semester eller kortare arbetstid per dag eller vecka.

Frågan om förkortning av arbetsveckan har vid olika tillfällen varit föremål

för riksdagens prövning, senast vid 1949 års riksdag. Vid sistnämnda

riksdag väcktes två likalydande motioner, I: 8 och II: 0, om att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om sådan ändring

av direktiven till arbetstidsutredningen, att densamma finge i uppdrag att

utreda frågan om 40 timmars arbetsvecka för alla arbetstagare. .

Andra kammarens andra tillfälliga utskott, som behandlade motionen

11:6, inhämtade yttrande över motionen från arbetstidsutredningen, socialstyrelsen,

Arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation,

Hantverks- och småidustriorganisationen, Landsorganisationen, Riksförbundet

Landsbygdens folk och Tjänstemännens centralorganisation. I samtliga

yttranden avstyrktes motionen, då det ekonomiska läget icke ansågs möjliggöra

en förkortning av arbetstiden.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

Arbetstidsutredningen ansåg, att frågan förr eller senare måste tagas upp

till allvarligt övervägande. Frågan gällde närmast att avgöra tidpunkten

för en sådan reform. Utredning borde icke ske, förrän man med någorlunda

säkerhet kunde bedöma, att ekonomiska möjligheter förelåge för en förkortning

av arbetstiden, men en utredning av denna art bleve mycket snart föråldrad.

Det syntes icke möjligt att utan allvarliga ekonomiska återverkningar

för hela det svenska samhället genomföra en generell arbetstidsförkortning

inom de närmaste åren. Man borde tills vidare fortsätta på de partiella

reformernas väg. Hänsyn måste vidare tagas till frågan om införande

av allmän tre veckors semester. Arbetstidsutredningen anförde vidare, att

den under den tid den vore verksam komme att följa utvecklingen och därvid

överväga, om möjligheter yppades att genomföra en allmän arbetstidsförkortning.

Skulle så visa sig, komme utredningen att framlägga sina synpunkter

för vederbörande statsråd och föreslå de ändringar i direktiven för

utredningen, som kunde vara betingade.

Socialstyrelsen förmodade, att en allmän förkortning av arbetstiden icke

skulle kunna äga rum utan en väsentlig nedgång av produktionsresultatet.

Styrelsen ifrågasatte vidare, om icke frågan främst borde lösas genom avtalsuppgörelserna

på arbetsmarknaden, varefter lagstiftning kunde övervägas

för att garantera likformighet.

Landsorganisationen förklarade sig i princip vidhålla kravet på en allmän

arbetstidsförkortning men underströk, att den icke finge ske på bekostnad

av arbetarnas reallöne- och levnadsstandard samt att det vore ett problem,

som endast kunde vinna sin lösning i internationellt sammanhang. Som en i

varje fall omedelbar återverkan av en sådan reform måste man räkna med

en produktionsminskning. Värdet av en då verkställd utredning skulle

därför bli av ringa värde.

Tjänstemännens centralorganisation framförde i stort sett samma synpunkter

som Landsorganisationen.

Andra kammarens andra tillfälliga utskott hemställde i sitt av kammaren

godkända utlåtande nr 1, att motionen icke måtte föranleda någon kammarens

åtgärd. Utskottet anförde bland annat följande:

Utskottet delar visserligen i och för sig motionärernas uppfattning, att

en förkortning av arbetstiden är ett mål att sträva efter. Behovet av en

förkortning blir kännbarare ju mera arbetstakten forceras. Det måste därvid

främst ankomma på arbetstagarna att avgöra, om ett ökat produktionsresultat

skall tillgodogöras i form av högre ersättning eller i form av ökad

ledighet. Givetvis måste också övervägas relationen mellan en generellt förkortad

arbetstid och förlängd semester.

Å andra sidan finner utskottet i likhet med de avgivna yttrandena, att

tidpunkten nu icke är lämplig för en utredning av detta spörsmål. Det

måste nämligen anses som högst sannolikt, att det omedelbara resultatet

av en arbetstidsförkortning kommer att bli ett minskat produktionsresultat,

medan ansträngningarna för närvarande måste gå ut på att så långt görligt

öka det.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

9

Motionen 1:8 vid 1949 års riksdag behandlades av första kammarens

andra tillfälliga utskott. I sitt av kammaren godkända utlåtande nr 2 uttalade

utskottet bland annat:

Allmän enighet råder därom, att i nuvarande läge alla krafter behöva

sättas in för att åstadkomma en ökning av produktionen. För närvarande

måste det emellertid anses som högst sannolikt, att den omedelbara följden

av en generell arbetstidsförkortning skulle komma att bli ett minskal

produktionsresultat. I den mån det ekonomiska läget förbättras, uppkom

mer frågan, i vilken form det ökade produktionsresultatet skall komma

arbetstagarna till godo. Det kan ske genom högre löner eller genom förkortad

arbetstid eller genom en kombination av båda dessa möjligheter.

Enligt utskottets uppfattning bör det i första rummet ankomma på arbetstagarna

att genom sina organisationer träffa detta val. Ur denna synpunkt

ligger det närmast till hands, att frågan om arbetstidsförkortning löses

genom avtalsuppgörelserna på arbetsmarknaden. Då förutsättningar föreIjSg®

för en mera allmänt genomförd arbetstidsförkortning, torde emellertid

även böra upptagas till övervägande frågan om att genom lagstiftning

söka åstadkomma önskvärd likformighet i detta hänseende inom arbetslivet

i dess helhet. Med hänsyn till att förhållandena inom produktionen

undergå snabba förändringar, skulle en utredning, som företages nu, snart

bliva föråldrad och näppeligen kunna läggas till grund för en lagstiftning

på området i framtiden.

Utskottet. Då ifrågavarande spörsmål behandlades av fjolårets riksdag

förelågo yttranden från ett flertal remissinstanser, vilka samtliga avstyrkte

den då väckta motionen i ämnet. De av remissinstanserna då anförda skälen

torde alltjämt äga giltighet. Frågan om förkortning av arbetstiden sammanhänger

även nära med ifrågan om en generell utökning av semestertidens

längd. Sistnämnda fråga är under utredning och betänkande i ämnet är att

förvänta under hösten 1950. Utskottet anser därför, att frågan om en förkortning

av normalarbetstiden tills vidare bör lösas genom partiella reformer

och genom avtalsuppgörelser på arbetsmarknaden. Utskottet vill därjämte

fästa uppmärksamheten på att arbetstidsutredningen uttalat, att den,

så länge den är verksam, kommer att följa utvecklingen och därvid överväga,

om möjligheter yppas att genomföra en allmän arbetstidsförkortning. Skulle

så visa sig bliva fallet, kommer utredningen att framlägga sina synpunkter

för vederbörande statsråd och föreslå de ändringar i direktiven för utredningen,

som kunna vara betingade.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:13 och II: 7, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 februari 1950.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

2 Iiihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 2 avd. Nr 12 — 13.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,

Wistrand, Sunne, Uhlén och Bengtson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, fru

Sandström, herrar Nilsson i Göteborg, Hagård, Carlsson i Bakeröd, Andersson

i Alfredshem och Jansson i Hällefors.

507236. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.