Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning rörande åtgärder för åstadkommande av större söndagsfrid.
1950-02-23 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1950:14, Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning rörande åtgärder för åstadkommande av större söndagsfrid.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
1
Nr 14.
Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning rörande åtgärder
för åstadkommande av större söndagsfrid.
I inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
169, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Bengtson hemställt,
»att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning
om åtgärder för åstadkommande av större söndagsfrid».
I motionen anföres bland annat följande:
Söndagen är för flertalet människor en arbetsfri dag, som disponeras efter
vars och ens gottfinnande, och det kan därför förefalla onödigt att vidtaga
åtgärder för att skapa större söndagsfrid. Det torde dock vara så, att
många söndagssysselsättningar skulle, om arbetstiden förkortades något,
kunna förläggas till lördagarna. Enligt min mening bör det därför vara en
viktig uppgift att undersöka möjligheterna att genom en arbetstidsförkortning
eller en omgruppering av arbetstiden få större ledighet på lördagarna
och därmed möjligheter till överflyttning av idrottsevenemang, festligheter,
trav- och motorsport och dylikt till lördagen. Sådana åtgärder skulle också
medföra, att personalen vid järnvägar och andra kommunikationsmedel
skulle kunna få mera söndagsledighet. Inte minst resor och tävlingar för
fotbolls- och idrottslag ta mycken fritid och även söndagsarbetstid i anspråk.
Kunde man på samma sätt som i England förlägga idrottsevenemangen
till lördagen skulle mycket vara vunnet.
Arbete på söndagar bör givetvis icke förekomma, såvida det icke är
oundgängligen nödvändigt. Det torde dessutom vara önskvärt, att möjligheterna
till undvikande av söndagsarbete undersökas även på andra områden.
Söndagstidningarna t. ex. kunna nog vara av intresse för läsarna, men
det är icke önskvärt att tidningarnas personal blir nödsakad att arbeta
under lördagsnatten och att många människor sedan måste arbeta med
distributionen under söndagen.
En fråga som kan diskuteras är också huruvida det är nödvändigt att
ölkaféer och spritrestauranger hålla öppet på söndagarna.
Beträffande de skäl i övrigt, som åberopats till stöd för det i motionen
framställda yrkandet, får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet. Såsom motionären framhållit har onekligen de senaste årtiondenas
stora utveckling på olika områden för det stora flertalet människor
medfört en mycket forcerad och jäktad livsföring. Det torde även framstå
såsom obestridligt, att denna jäktade tillvaro för många människor haft
Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 sand. 2 avd. Nr 14.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
skadliga verkningar till följd, främst kanske såvitt angår det psykiska
hälsotillståndet. Den tanke, som kommer till uttryck i motionen, nämligen
att söka göra söndagen till en verklig vilodag, finner utskottet därför behjärtansvärd
och förtjänt av uppmärksamhet.
Att genom lagstiftningsåtgärder söka nå det mål, som motionären åsyftar,
torde emellertid stöta på stora svårigheter. Här möter främst den tungt
vägande synpunkten, att den enskilde individen i största möjliga utsträckning
bör få disponera sin fritid på sätt han finner för gott. Ingripande från
samhällets sida torde böra ske endast då det med hänsyn till exempelvis
arbetarskydds- eller ordningssynpunkter befinnes påkallat och då dylika
ingripanden uppbäras av en allmän rättsuppfattning hos medborgarna. I
sista hand torde det dock alltid, oberoende av lagstiftning, komma att bero
på den enskilde individen, om söndagen blir en sådan vilodag, som motionären
åsyftar.
Av motionen framgår icke med full tydlighet efter vilka riktlinjer motionären
tänkt sig att en utredning av frågan borde ske. Motionären har dock
pekat på möjligheterna att genom en förkortning eller en omgruppering
av arbetstiden söka åstadkomma större ledighet på lördagarna och därigenom
skapa möjlighet att flytta idrottstävlingar och liknande evenemang
från söndagar till lördagar. Det torde också vara en grundförutsättning för
att kunna realisera motionärens tanke, att lördagen för de flesta människor
blir en arbetsfri dag. Såsom utskottet i utlåtande till innevarande års riksdag
uttalat, torde emellertid förutsättningar för en generell förkortning av
normalarbetstiden icke nu föreligga.
Utskottet vill här erinra om att de förut gällande bestämmelserna i strafflagen
om sabbatsbrott avskaffades genom 1948 års straff lagsreform. Bestämmelserna
hade kommit alltmera ur bruk, och för att de icke skulle
komma i strid med det allmänna rättsmedvetandet, hade de tolkats mycket
inskränkande. Vidare ansåg man, att arbetstidslagstiftningen övertagit en
del av den uppgift, som bestämmelserna från början haft. Vår nu gällande
arbetstidslagstiftning innehåller ju också olika bestämmelser om arbete på
söndagar. Anmärkas må i detta sammanhang jämväl bestämmelsen i arbetarskyddslagen,
att veckovilan såvitt möjligt skall förläggas till söndag.
Andra bestämmelser i gällande lagstiftning, vilka beröras av den i motionen
väckta frågan, äro bestämmelserna om offentliga tillställningar m. m. i
ordningsstadgan för rikets städer. Ordningsstadgan är för närvarande föremål
för översyn av särskilda sakkunniga. Utskottet vill här endast erinra
om departementschefens uttalande i direktiven för utredningen, vari framhålles,
att de sakkunniga böra eftersträva en lämplig avvägning mellan å
ena sidan intresset ur ordningens och sedlighetens synpunkt att nöjeslivet
hålles inom rimliga gränser och att god ordning och nykterhet upprätthålles
samt å andra sidan vikten av att icke medborgarnas disposition av sin
fritid till men för den allmänna trivseln kringgärdas av onödiga restriktioner.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr li.
Vidare må i detta sammanhang uppmärksammas 1943 års kungörelse
angående förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m. på vissa kyrkliga
högtidsdagar, nämligen på juldagen, långfredagen och påskdagen.
Motionären berör slutligen frågan, huruvida ölkaféer och spritrestauranger
böra hålla öppet på söndagar. I denna del vill utskottet endast fästa
uppmärksamheten på att hela nykterhetslagstiftningens innehåll och utformning
är föremål för utredning av 1944 års nykterhetskommitté, som
beräknar avsluta sitt arbete under mitten av år 1950.
Som redan av det anförda framgår berör det i motionen väckta spörsmålet
flera olika områden inom vårt samhällsliv. En särskild utredning av
denna vittgående fråga kan utskottet icke tillstyrka. Det framstår dock såsom
tillfredsställande att uppmärksamheten riktats på spörsmålet och det
synes önskvärt, att de utredningar, som arbeta med angränsande frågekomplex,
beakta spörsmålet i den män så låter sig göra med hänsyn till
andra intressen.
Utskottet vill slutligen framhålla, att de stora folkrörelserna och övriga
föreningar och sammanslutningar inom vårt land torde kunna öva ej obetydligt
inflytande för att nå det mål, som motionären åsyftar.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion, I: 169, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 februari 1950.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,
Wistrand, Sunne, Uhlén och Bengtson;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, fru
Sandström, herrar Nilsson i Göteborg, Hagård, Carlsson i Bakeröd, Andersson
i Alfredshem och Jansson i Hällefors.
Reservation
av herr Bengtson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.