Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning rörande obligatorisk skiljedom i arbetstvister, som uppkommit mellan kommun, landsting eller annat samhälleligt organ, å ena, samt fackorganisation, å andra sidan.

1950-02-23 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1950:15, Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning rörande obligatorisk skiljedom i arbetstvister, som uppkommit mellan kommun, landsting eller annat samhälleligt organ, å ena, samt fackorganisation, å andra sidan.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

1

Nr 15.

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning rörande

obligatorisk skiljedom i arbetstvister, som uppkommit

mellan kommun, landsting eller annat samhälleligt

organ, å ena, samt fackorganisation, å andra

sidan.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 382,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Andersson i Dunker hemställt,

»att riksdagen måtte besluta att anhålla hos Kungl. Maj:t om en

skyndsam utredning rörande obligatorisk skiljedom i arbetstvister som uppkommit

mellan kommun, landsting eller annat samhälleligt organ och fackorganisation».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

Lagen den 11 september 1936 (nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt

äger icke tillämpning å sådana arbetstagare i statens eller kommunernas

tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. Dylika arbetstagares förhandlingsrätt

regleras i kungörelsen den 4 juni 1937 (nr 292) angående

förhandlingsrätt för statens tjänstemän samt i lagen den 17 maj 1940 (nr

331) om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän. För vissa kategorier

av tjänstemän äro särskilda bestämmelser meddelade i kungörelsen den 23

december 1937 (nr 1002) angående vissa inskränkningar i förhandlingsrätten

för militär personal och likställda samt i kungörelsen den 20 december

1940 (nr 1031) angående vissa begränsningar i förhandlingsrätten för lärare

vid folk- och småskolor samt fortsättningsskolor.

Enligt 1 § ovannämnda lag den 17 maj 1940 äga kommunala tjänstemän

att beträffande sina allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor

ävensom beträffande tillämpningen av sådana villkor rätt att förhandla

med vederbörande kommun, dock utan att inskränkning därigenom

göres i kommunen eller kommunalmyndighet enligt lag eller författning tillkommande

beslutanderätt. Med kommunala tjänstemän förstås enligt lagen

sådana arbetstagare i kommunens tjänst, som äro underkastade ämbetmannaansvar.

Tjänsteförhållandet mellan kommun och de arbetstagare i kommunens

tjänst, som ej äro underkastade sådant ansvar, regleras vanligen genom

kollektivavtal.

Vad i kungörelsen den 4 juni 1937 stadgas angående förhandlingsrätt för

statens tjänstemän överensstämmer i allt väsentligt med vad som gäller

för kommunala tjänstemän.

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 2 avd. Nr 15.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

Mellan den förhandlingsrätt, varom stadgas i 1936 års lag, å ena, samt

förhandlingsrätten enligt 1937 års kungörelse och 1940 års lag, å andra sidan,

finnes en djupgående skillnad av principiell natur. I förstnämnda lag

betraktas arbetstagarnas organisation såsom en med arbetsgivaren jämställd

part och förhandlingsrätten avser, att arbetstagarna skola erhålla medbestämmanderätt

i fråga om anställningsvillkoren. 1937 års kungörelse och

1940 års lag avse däremot endast att bereda de i författningarna omförmälda

arbetstagarna tillfälle att, innan vederbörande myndighet fattar beslut rörande

deras anställningsförhållanden, framföra sina synpunkter och önskemål

i frågan. Med denna skillnad sammanhänger även, att ett kollektivavtal,

som upprättats mellan en myndighet och en förening av tjänstemän med

ämbetsmannaansvar, i rättspraxis ansetts ogiltigt.

Frågor rörande den kommunala förhandlingsrätten ha tidigare behandlats

av riksdagen. Sålunda väckte herr Fagerholm vid 1945 års riksdag en

motion, nr 149, vari hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t begära utredning med förslag rörande förstärkning av förhandlingsrätten

för de stats- och kommunalanställda tjänstemännen.

Andra lagutskottet uttalade i sitt utlåtande nr 26, att det i motionen berörda

spörsmålet vore förtjänt av stor uppmärksamhet. Det kunde enligt

utskottets uppfattning icke bestridas, att olägenheter vore förbundna med

den gällande förhandlingsordningen för ifrågavarande tjänstemän. Det

kunde ifrågasättas huruvida icke deras förhandlingsrätt borde bringas i

överensstämmelse med eller anpassas i riktning mot den förhandlingsrätt

som reglerades i 1936 års lag. Under hänvisning till att frågan vore föremål

för Kungl. Maj :ts uppmärksamhet och med framhållande av att utskottet

förutsatte, att fortsatt utredning i frågan komme att verkställas,

hemställde utskottet, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd. Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Vidare väcktes vid 1945 års riksdag en motion, nr 422 i andra kammaren,

vari hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla

om utarbetande av proposition med förslag till sådan ändring eller

sådant förtydligande av 1940 års lag om förhandlingrätt för kommunala

tjänstemän, att lagen icke lade hinder i vägen för kommunal myndighet att

vid förhandlingarna med personalorganisationerna låta sina förhandlingsdelegerade

träffa preliminära överenskommelser.

Andra lagutskottet hemställde i utlåtande över motionen (nr 26), att

denna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd under hänvisning till

att frågan om förstärkning av förhandlingsrätten för de tjänstemän, som

vore underkastade ämbetsmannaansvar, i hela dess vidd vore föremål för

Kungl. Maj :ts uppmärksamhet.

Även vid 1948 års riksdag behandlades i anledning av motioner spörsmål

angående förstärkning av förhandlingsrätten för de stats- och kommunalanställda

tjänstemännen ävensom om revision av gällande grunder för de

statliga och kommunala tjänstemännens förhandlings- och avtalsrätt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

3

Andra lagutskottet delade i sitt utlåtande nr 55 den i motionerna framförda

uppfattningen, att utredning av frågan om de stats- och kommunalanställda

tjänstemännens förhandlings- och avtalsrätt snarast borde komma till stånd.

Enligt vad utskottet hade sig bekant, ämnade chefen för socialdepartementet

begära Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för utredning

av frågan om vidgad förhandlingsrätt för stats- och kommunalanställda

tjänstemän, som voro underkastade ämbetsmannaansvar, samt därmed sammanhängande

frågor. Någon framställning till Kungl. Maj :t med begäran om

utredning av förevarande spörsmål syntes med hänsyn härtill icke påkallad.

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 april 1948 tillkallade chefen

för socialdepartementet, statsrådet Möller, sakkunniga att utreda frågan om

vidgad förhandlingsrätt för stats- och kommunalanställda tjänstemän, som

äro underkastade ämbetsmannaansvar. De sakkunniga ha antagit benämningen

1948 års förhandlingsrättskommitté.

I direktiven för utredningen uttalade departementschefen bland annat

följande:

Under de senaste åren har i skilda sammanhang fråga väckts om en vidgning

av förhandlingsrätten för stats- och kommunalanställda tjänstemän. Sålunda

har bl. a. tjänstemännens centralorganisation i olika skrivelser till

Kungl. Maj :t hemställt om utredning i sådant syfte, och socialstyrelsen har

efter remiss tillstyrkt en dylik utredning. Även inom riksdagen ha uttalanden

i denna riktning gjorts (andra lagutskottets utlåtande nr 26 till 1945

års riksdag). Särskilda spörsmål angående stats- och kommunalanställda

tjänstemäns förhandlingsrätt ha vidare aktualiserats genom ett flertal skrivelser

och framställningar till Kungl. Maj :t.

Det intresse, som frågan om en vidgad förhandlingsrätt för tjänstemän

med ämbetsansvar tilldragit sig, sammanhänger givetvis med den utveckling

organisationsväsendet på tjänstemannaområdet undergått. Under de senaste

åren har det i åtskilliga fall hänt att mellan statliga eller kommunala myndigheter,

å ena, samt tjänstemannaorganisationer, å andra sidan, i uppkomna

intressefrågor förts förhandlingar i former, som stå nära den förhandlingsordning

som regleras av 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt.

De resultat vartill förhandlingarna lett ha accepterats av de beslutande

organen på sådant sätt, att de i viss mån blivit jämförliga med kollektivavtal.

Vad sålunda förekommit utgör uppenbarligen i och för sig ett skäl

att undersöka huruvida icke det är möjligt att åvägabringa en mera reguljär

ordning i detta avseende. Det synes mig därför vara påkallat, att en utredning

genom särskilda sakkunniga företages rörande de olika spörsmål som

sammanhänga med förhandlingar i anställningsfrågor mellan staten och

kommunerna å ena sidan samt tjänstemännen å den andra.

Utan att taga ställning till de nu berörda rättsliga spörsmålen vill jag uttala

såsom min mening, att eu förnyad och grundlig undersökning av desamma

synes påkallad. Jag vill sålunda anmärka, att frågan om förefintligheten

av en det oftentligas »höghetsrätt» gent emot tjänstemännen, som ger

dessas anställning eu annan prägel än ett privaträttsligt anställningsavtal,

icke torde vara oomstridd. I detta sammanhang är emellertid att märka, att

tjänstemännen tillförsäkrats garantier mot godtyckligt skiljande från tjänsten,

vilka måste uppmärksammas vid ett bedömande av förevarandc spörsmål.

Med de nu antydda frågorna sammanhänger vidare spörsmålet huru
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

vida en tjänsteman med ämbetsansvar äger rätt att när han det begär lämna

tjänsten. Svaret på denna fråga är av stor betydelse jämväl för tjänstemännens

»strejkrätt». Om nämligen det allmänna icke anses kunna vägra tjänstemannen

begärt entledigande, synes påståendet att tjänstemännen sakna

strejkrätt vara en sanning med modifikation, i det att något hinder i så fall

icke föreligger för att tjänstemännen kollektivt begära avsked från tjänsten.

Jag vill vidare hänvisa till att under de senare åren från vissa tjänstemannagruppers

sida stridsåtgärder i form av kollektiva uppsägningar i förening

med nyanställningsblockad faktiskt tillgripits. Dessa förhållanden påkalla

uppmärksamhet ur synpunkten av både det allmännas och tjänstemännens

intressen.

Beträffande det här föreliggande frågekomplexet må ytterligare erinras

om att tjänstemannaverksamheten ofta är en nödvändig förutsättning för

att samhällslivet skall kunna fungera. Frågan om förbud mot s. k. samhällsfarliga

arbetsinställelser beröres fördenskull också av de här ifrågasatta

övervägandena.

Lagen den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister gäller icke i fråga om

sådana arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst, som äro underkastade

ämbetsmannaansvar. Enligt 8 § sistnämnda lag må förlikningsman, om

vid förhandlingarna inför denne enighet icke kan vinnas, uppmana de tvistande

att låta tvisten avgöras av antingen särskild skiljedomare eller att

lämna uppdrag åt en eller flera personer, vilkas utlåtande de tvistande utfästa

sig att efterkomma, att såsom skiljemän skilja de tvistande emellan,

ett förfarande som dock mindre ofta torde praktiseras.

Institutet obligatorisk skiljedom, varmed förstås befogenhet för ett utomstående

organ att träffa ett för parterna bindande avgörande, äger ej burskap

inom svensk rätt, ehuru frågan därom tidigare, speciellt under 1930- talet, bragts på tal. Vid 193G års riksdag väcktes sålunda ett flertal motioner

om utarbetande av en beredskapslagstiftning till förhindrande av arbetskonflikter.

I andra lagutskottets utlåtande nr 56 vid nämnda års riksdag, vilket

avgavs i anledning av de då väckta motionerna i ämnet, lämnade utskottet

en utförlig historik, till vilken utskottet får hänvisa.

Spörsmålet om obligatorisk skiljedom hänförde sig vid nämnda tidpunkt

till sådana konflikter, vilka kunde anses såsom samhällsfarliga, varmed förstods

ej bara konflikter berörande t. ex. kommunikationer, sjukvård, renhållning

samt vatten-, gas- och elektricitetsverk utan även långvariga konflikter,

som hotade landets hela produktionsapparat.

I propositionen nr 1 till innevarande riksdag (bilaga 2) har under Utgifter

å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor, till behandling

upptagits frågan om formerna för samråd mellan staten och kommunerna i

vissa lönefrågor.

Föredragande statsrådet anförde därvid bland annat följande:

Sedan halvtannat år ha överläggningar förekommit mellan representanter

för staten, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet och

Svenska landskommunernas förbund i vissa stat och kommun berörande

lönefrågor. Beträffande bakgrunden till dessa överläggningar må nämnas

följande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

5

Under det att löneförhållandena för personal, som är anställd hos olika

arbetsgivare men som har samma eller likartade arbetsuppgifter, i stor utsträckning

regleras i ett sammanhang på den allmänna arbetsmarknaden genom

att kollektivavtal mellan arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer

träffas rörande lönevillkoren inom respektive verksamhetsområde, ha

staten och kommunerna företrädesvis inriktat sig på att var för sig reglera

löneförhållandena för sina anställda på ett så enhetligt sätt som möjligt.

Bortsett från de inledningsvis berörda överläggningarna har något närmare

samarbete mellan staten och kommunerna knappast förekommit i syfte att

få löneförhållandena för de olika huvudmännens personal likformigt reglerade.

En samordning efter samma linjer som på den allmänna arbetsmarknaden

har för övrigt legat utom räckhåll, eftersom befogenheten att besluta

i lönefrågor i här avsedda fall jämlikt bestämmelser av offentligrättslig natur

tillkommer vissa i bestämmelserna angivna organ och således icke utan

principiellt ingripande författningsändringar kunnat delegeras till ett för

huvudmännen gemensamt organ.

Behovet av bättre samråd vid statens och kommunernas behandling av

olika lönefrågor synes klart ådagaläggas av en jämförelse mellan lönevillkoren

för personal i statens och de olika kommunernas tjänst. Erinras må i

detta sammanhang om det stora antal fall, vari yrkande om förändringar av

löneförhållandena framställes under hänvisning till en ordning, vilken redan

gäller för viss personal inom annan huvudmans område. Till övriga skäl

för en samordning kommer den betydelsefulla omständigheten, att förhållandet

mellan tillgång och efterfrågan, vilket ytterst är bestämmande för

lönesättningen på den allmänna arbetsmarknaden, knappast kan öva samma

inflytande på löneutvecklingen inom statens och kommunernas tjänst, där

fråga till stor del är om upprätthållande av för samhällets funktion livsviktig

verksamhet, vilken ej gärna kan nedläggas; erfarenhetsmässigt är detta

ägnat att giva arbetstagarsidan ett visst försteg i lönetvister. En ytterligare

omständighet, som i detta sammanhang icke kan lämnas obeaktad, är att de

statliga och kommunla löneutgifterna finansieras med skattemedel; även om

denna omständighet icke rimligtvis kan få tagas till intäkt för en särskilt

restriktiv behandling av de stats- och kommunalanställdas lönefrågor, synes

den likväl utgöra ett fullt giltigt skäl att söka reglera dem så objektivt riktigt

som möjligt med beaktande av motsvarande förhållanden på den allmänna

arbetsmarknaden och så enhetlig som möjligt. Slutligen måste framhållas,

att statens och kommunernas sammanlagda löneutgifter numera nått

en sådan storleksordning och taga i anspråk en så stor del av samhällsbudgeten,

att det redan med hänsyn härtill är nödvändigt att nå fram till en så

rationell ordning som möjligt för handläggningen av berörda lönefrågor.

I anslutning till nyssnämnda överläggningar ha deltagarna i dessa i en

upprättad promemoria angående samordning av löneförhållandena i statens

och kommunernas tjänst uttalat sig för inrättandet av ett dylikt organ,

i promemorian förslagsvis benämnt statens och kommunernas samarbctsnämnd

i lönefrågor.

Beträffande nämndens sammansättning och arbetsuppgifter har i promemorian

till en början uttalats, att nämnden borde utgöra ett av representanter

för staten, landstingen, städerna och landskommunerna sammansatt

organ för samråd på ett förberedande stadium i lönefrågor av gemensamt

intresse. Avsikten med organet vore, att frågor, som befunne sig på ett förberedande

stadium och till vilka vederbörande huvudman sålunda icke tagit

ställning, på begäran av denne skulle bliva belysta från de övriga huvudmännens

sida och föremål för diskussion mellan representanterna för de

olika huvudmännen samt att de sakförhållanden och omdömen, som fram
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

kommit vid behandlingen inom nämnden, på lämpligt sätt skulle bringas

till respektive huvudmans kännedom. Nämnden borde i avbidan på närmare

erfarenheter icke erhålla ställningen av ett formligt remissorgan eller

utgöra ett arbetsgivarorgan för lönefrågors dryftande med personalorganisationerna.

Då särskilda skäl därtill förelågo och enighet därom uppnåddes,

borde nämnden äga att hos respektive huvudmän göra de framställningar i

frågor tillhörande dess verksamhetsområde, som den funne påkallade. Det

borde därvid vara nämnden obetaget att föreslå ändringar i nu gällande lönebestämmelser,

därest så oundgängligen erfordrades för ernående av en samordning

av den statliga och den kommunala lönesättningen. Nämnden syntes

emellertid till en icke ringa del kunna fullgöra sin uppgift att verka för

en samordning av den statliga och den kommunala lönesättningen genom

rent interna överläggningar och ömsesidiga informationer i lönefrågor.

Statsutskottet har i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 13 anslutit

sig till föredragande statsrådets uppfattning, att det redan inledda samarbetet

mellan staten och kommunerna i lönefrågor av gemensamt intresse bör

fortsätta i form av ett fortlöpande samråd under vissa fastare former. Utskottet

har därför biträtt vad i nämnda hänseende i propositionen uttalats.

Utskottet. 1948 års förhandlingsrättskommitté är för närvarande sysselsatt

med att utreda spörsmål rörande förhandlingsrätt för sådana stats- och

kommunalanställda tjänstemän, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.

Direktiven för utredningen giver vid handen, att kommittén därvid

har att till behandling upptaga även sådana frågor, som i förevarande motion

åsyftas. Enligt utskottets mening bör kommitténs förslag avvaktas,

innan riksdagen tager slutlig ställning till de i motionen påtalade förhållandena,

såvitt rör den kategori arbetstagare, som omfattas av utredningen.

lieträffande övriga arbetstagare, varom i motionen är fråga, vill utskottet

erinra om att frågan om införande av institutet obligatorisk skiljedom i

tidigare sammanhang, då läget på arbetsmarknaden varit mera labilt än nu,

aktualiserats utan att dock någon lagstiftning i ämnet åvägabragts. Enligt

utskottets uppfattning torde tillskapandet av statens och kommunernas

samarbetsnämnd i lönefrågor vara ägnat att i ej obetydlig utsträckning eliminera

de olägenheter, som i motionen påtalats.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 382, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 februari 1950.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

7

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,

Wistrand, Sunne, Uhlén och Bengtson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, Ryberg,

Nilsson i Göteborg, fröken Höjer*, herrar Andersson i Alfredshem, Jansson i

Hällefors och fru Ewerlöf*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.