Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående visst förtydligande av lagen om folkpensionering. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 326 i första kammaren av herr Elofsson, Gustaf, m. fl. samt nr 386 i andra kammaren av herr Johansson i Mysinge m. fl.

1950-03-02 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1950:18, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående visst förtydligande av lagen om folkpensionering. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 326 i första kammaren av herr Elofsson, Gustaf, m. fl. samt nr 386 i andra kammaren av herr Johansson i Mysinge m. fl.

Dokumentets text

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

Nr 18.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående visst förtydligande

av lagen om folkpensionering.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 326 i första kammaren av herr Elofsson,

Gustaf, m. fl. samt nr 386 i andra kammaren av herr Johansson i Mysinge

m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har påtalats, att nu gällande bestämmelser

angående folkpensionering i vissa fall göra det möjligt för på

statens sinnessjukhus intagna pensionsberättigade att samla kapital av utgående

pensionsbelopp, samt hemställts, »att riksdagen måtte för sin del besluta

sådant förtydligande av lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

att i motionen påtalade konsekvenser beträffande pensionsförmånerna

till pensionsberättigade personer, som intagits för långvarig vård

på statens sinnessjukhus och vissa andra sjukvårdsanstalter, snarast undanröjas,

samt att vederbörande utskott måtte utforma härför erforderliga lagtextändringar.

»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas hemställan,,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Vården av sinnessjuka, som äro i behov av mer kvalificerad vård, handhaves

i vårt land sedan lång tid tillbaka huvudsakligen vid statliga sinnessjukhus.

Enligt 15 § sinnessjuklagen gäller som regel, att den som intagits

å statens sinnessjukhus i första hand själv är skyldig att erlägga vårdavgift.

Enligt 77 § första punkten sinnessjukvårdsstadgan fastställer Kungl.

Maj :t vårdavgifternas storlek. För tiden 1/7 1949—30/6 1950 skola dessa

avgifter utgå med 3 kronor om dagen för salspatient. Enligt 77 § andra

punkten sinnessjukvårdsstadgan skall endast halv avgift, 1 krona 50 öre,

uttagas, därest genom intyg av stadsfogde, landsfiskal eller annan utmätningsman

eller av lappfogde styrkes, att den sjuke saknar tillgång till erläggande

av full avgift eller efter erläggande därav skulle sakna nödiga medel

för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet. Detta gäller

även om den intagne enligt intyg av fattigvårdsstyrelse är berättigad till

fattigvård. Därest någon finnes, som är försörjningspliktig för patienten,

skall för rätt till halv avgift enahanda intyg företes beträffande den försörj

ningspliktige. Om den intagne själv saknar medel till avgiften, äro

fattigvårdslagens bestämmelser om rätten till fattigvård avgörande i fråga

om betalningsskyldigheten, d. v. s. fattigvårdsstyrelsen har i själva verket

att svara för avgiftsbetalningen endast i det fall, att patienten är medellös
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

13

I samband med intagning å sinnessjukhus eller snarast möjligt därefter

infordrar emellertid sjukhuset ansvarsförbindelse för avgiften. Då ansvarsförbindelse

icke lämnats av försörj ningspliktig eller annan anhörig, tecknas

förbindelsen vanligen av förmyndare eller av fattigvårdsstyrelse. På grund

av svårigheterna för sjukhusen att snabbt vinna kännedom om patienternas

tillgångar av egna medel, även i form av folkpension, och av hänsyn till

bestämmelsen i 58 § 1 mom. andra stycket fattigvårdslagen att talan mot

fattigvårdsstyrelse om ersättning för sjukvården skall väckas inom 120

dagar från det vården börjat utgå, anmodas fattigvårdsstyrelserna i tveksamma

eller oklara fall i regel att utfärda ansvarsförbindelser. Det får

sedan ankomma på fattigvårdsstyrelsen att av patientens medel i form av

folkpension etc. eller av försörjningspliktig tillgodogöra sig eller uttaga ersättning.

Enligt 18 § 2 mom. lagen om folkpensionering äger fattigvårdssamhälle

för tid, under vilken pensionsberättigad är intagen å fattigvårdssamhälle

tillhörig anstalt eller mot avgift, som av fattigvårdssamhälle erlägges, åtnjuter

vård eller försörjning å annan anstalt, uppbära honom tillkommande

folkpension samt därav tillgodogöra sig i förra fallet kostnaderna för vården

eller försörjningen och i senare fallet utgiven dagavgift och annan vårdkostnad.

Fattigvårdssamhället är dock skyldigt att av pensionsbeloppet månatligen

tillhandahålla den pensionsberättigade 16 kronor och därutöver för

december månad 8 kronor eller, där den pensionsberättigade på grund av

sitt tillstånd ej kan begagna sig av kontanta medel, använda motsvarande

belopp för ökande av hans trivsel eller eljest till hans personliga nytta.

Samma bestämmelser gälla, då fattigvårdssamhälle haft kostnader för enskild

vård av pensionsberättigad, vilken förklarats berättigad till inträde

ä staten tillhörig anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka men

icke kunnat mottagas å dylik av brist på utrymme.

De låga vårdkostnaderna å allmän sal vid de statliga sjukhusen medföra,

särskilt efter genomförandet av 1946 års folkpensionsreform, att överskott

i vissa fall uppkomma å folkpension, tillkommande å sinnessjukhus intagna,

sedan vårdavgiften guldits och de pensionsberättigade erhållit föreskrivna

fickpengar eller motsvarande belopp avsatts för att användas till

deras personliga nytta. Viss tveksamhet har yppat sig om huru det bör förfaras

med överskottsmedel av nu angivet slag. I vissa fall torde de ha överlämnats

till den pensionsberättigade. Det torde även ha förekommit att de

använts för att bereda fattigvårdssamhället ersättning för tidigare för pensionstagaren

utgiven fattigvård. Vanligt torde emellertid ha varit, att fattigvårdsstyrelserna,

med hänsyn till ovissheten om hur man rätteligen bör

förfara, icke redovisat överskottsmedlen till pensionstagaren utan låtit dessa

innestå såsom besparingar för dennes räkning. I samband därmed har man

ofta föranstaltat om omyndigförklaring av den sinnessjuke, varvid förvaltningen

av den omyndigförklarades tillgångar övertagits av en särskilt förordnad

förmyndare.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

Socialvårdskommitténs förslag till lag om folkpensionering innehöll ett

stadgande om att, därest någon vore intagen å allmän sjukvårdsanstalt och

vårdtiden å anstalten uppgått till mer än två månader, folkpension ej skulle

utgå för tiden därefter.

När förslag till lag om folkpensionering 1946 förelädes riksdagen uttalade

föredragande departementschefen, att frågan i vad mån folkpension skulle

utgå med reducerat belopp till folkpensionärer vid vistelse å allmän sjukvårdsanstalt

borde anstå i avbidan på ståndpunktstagande till föreliggande

förslag om statens övertagande av kostnaderna för vård å allmän sal vid

sjukhus.

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 4 juni 1948 ha sakkunniga tillkallats

för att biträda med utredning angående den närmare utformningen

av den av statsmakterna i princip beslutade fria sjukhusvården, sakkunniga

för fria sjukhusvården. De sakkunniga fingo också i uppdrag att pröva frågan

om rätten till folkpension och vissa andra sociala förmåner, såsom allmänna

barnbidrag, särskilda barnbidrag till änkors och invaliders in. fl. barn

samt bidragsförskott, vid vistelse på allmän sjukvårdsanstalt.

Den i förevarande motioner berörda frågan behandlades redan av 1948

års riksdag. I likalydande motionerna I: 4 av herrar Näsgård och Andersson,

Jones Erik, och II: 2 av herr Johansson i Mysinge m. fl. påtalades de rådande

förhållandena och hemställdes att riksdagen för sin del måtte besluta

om förtydligande av lagen om folkpensionering.

Andra lagutskottet, som behandlade sistnämnda motioner, yttrade i sitt

över desamma avgivna ulåtande, nr 28:

Gällande bestämmelser om folkpensionering möjliggöra i förening med

nuvarande låga vårdavgifter vid de statliga sinnessjukhusen att en på

dylikt sjukhus intagen pensionsberättigad person i vissa fall hos vederbörande

fattigvårdsstyrelse eller förmyndare kan samla ett sparkapital av

folkpensionsmedel, vilket vid ägarens död tillfaller dennes arvingar. Utskottet

delar motionärernas uppfattning, att detta måste anses principiellt

felaktigt. Folkpensioneringen bär genomförts i sin nuvarande utformning

för att tillförsäkra pensionstagarna skälig försörjning. Då samhället beträffande

vissa pensionstagare svarar härför genom vård å anstalt, synes

det skäligt, att dessas folkpension till huvudsaklig del användes till täckande

av samhällets kostnader för vården.

Förevarande spörsmål berör icke blott de statliga sinnessjukhusens pensionsberättigade

vårdtagare utan även vårdtagare vid vissa andra offentliga

anstalter såsom de långvarigt kroppsligt sjuka. Det bör enligt utskottets

uppfattning lösas i ett sammanhang för alla därav berörda kategorier.

Med hänsyn härtill synes det icke lämpligt att nu upptaga denna fråga till

behandling endast såvitt avser de å statens sinnessjukhus intagna pensionsberättigade.

Av utskottets tidigare lämnade redogörelse framgår, att pensionsstyrelsen

och medicinalstyrelsen i skrivelser till Kungl. Maj :t erinrat om de otillfredsställande

konsekvenserna av nu gällande bestämmelser i förevarande

hänseende. Det kan förväntas, att spörsmålet i hela dess vidd kommer att

uppptagas till prövning och lösas i ett sammanhang i samband med det

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

15

förestående genomförandet av kostnadsfri sjukhusvård i vårt land. Någon

framställning från riksdagens sida till Kungl. Maj :t om utredning av detsamma

kan därför icke anses påkallad.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Frågan var föremål för behandling jämväl vid 19A9 års riksdag i anledning

av då väckta motioner dels om utredning rörande tillämpningen av

gällande bestämmelser angående folkpension, som tillkommer sinnesslöa,

dels ock om ändrad ordning för utbetalning av folkpension, som tillkommer

å allmän sjukvårdsanstalt intagen pensionstagare.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i sitt utlåtande nr 11

framhöll, att det enligt utskottets mening vore oundgängligt, att samtliga

de spörsmål, som ägde samband med de å offentliga eller statsunderstödda

anstalter intagnas rätt till folkpension, upptogos till förnyad prövning. Utskottet

hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

om utredning av spörsmålen samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen

framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Utskottets hemställan

bifölls av riksdagen.

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 2 december 1949 har chefen för

socialdepartementet tillkallat sakkunniga för utredning angående de spörsmål,

som sammanhänga med de å offentliga eller eljest av det allmänna

understödda anstalter intagnas rätt till folkpension och andra sociala förmåner.

I samband därmed har det i det föregående omnämnda uppdraget

åt sakkunniga för fria sjukhusvården i vad det avser frågan om rätten

till folkpension och vissa andra sociala förmåner vid vistelse på sjukvårdsanstalt

återkallats.

I direktiven för de sakkunniga anför departementschefen bland annat

följande:

Den av mig nu förordade utredningen bör ha karaktär av en allmän

översyn av samtliga bestämmelser angående folkpension, allmänt barnbidrag

och andra sociala förmåner till dem som vistas på offentliga eller eljest

av det allmänna understödda anstalter av olika slag. Utredningen bör

sträva efter att systemet blir så enhetligt som med hänsyn till förhållandena

kan anses påkallat. De sakkunniga höra beakta önskemålet, att alla de pensionstagare

å anstalt, vilkas hälsotillstånd är sådant att de kunna ha någon

glädje därav, få behålla någon mindre del av pensionen att användas

efter vederbörandes eget gottfinnande eller eljest till att öka hans trivsel.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt det problem, som uppstått genom

att vissa intagna f. n. ha möjlighet att av de förmåner staten ger samla

överskottsmedel, varav vederbörande själv icke har något behov. Även frågan

till vem utbetalning i olika fall skall ske bör övervägas av de sakkunniga.

Över huvud bör det ankomma på de sakkunniga att med beaktande

av vunna erfarenheter upptaga och pröva alla de frågor, som sammanhänga

med anstaltsvårdade personers rätt till folkpension och andra sociala

förmåner, såsom allmänna barnbidrag, särskilda barnbidrag till änkors och

invaliders in. fl. barn samt bidragsförskott.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

Utskottet. Av det ovan anförda framgår, att särskilda sakkunniga tillkallats

för utredning angående de spörsmål, som sammanhänga med de ä

offentliga eller eljest av det allmänna understödda anstalter intagnas rätt till

folkpension och andra sociala förmåner. I direktiven för de sakkunniga

framhålles, att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt det problem, som uppstått

genom att vissa intagna för närvarande ha möjlighet att av de förmåner

staten ger samla överskottsmedel, varav vederbörande själv icke har något

behov. För att ernå önskvärd enhetlighet torde det vara ofrånkomligt, att

samtliga hithörande spörsmål prövas och lösas i ett sammanhang.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:326 och 11:386, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 mars 1950.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,

Wistrand*, Sunne*, Nils Elowsson och Bengtson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo*, Hellbacken*, Ryberg\

Hagård, Lundberg, Jansson i Hällefors, fru Sjöstrand* och herr Andersson

i Linköping.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholim 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

500821

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.