Utlåtande i anledning av väckta motioner angående visst förtydligande av lagen om folkpensionering. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 326 i första kammaren av herr Elofsson, Gustaf, m. fl. samt nr 386 i andra kammaren av herr Johansson i Mysinge m. fl.
1950-03-02 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1950:18, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående visst förtydligande av lagen om folkpensionering. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 326 i första kammaren av herr Elofsson, Gustaf, m. fl. samt nr 386 i andra kammaren av herr Johansson i Mysinge m. fl.
Dokumentets text
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 18.
Nr 18.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående visst förtydligande
av lagen om folkpensionering.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 326 i första kammaren av herr Elofsson,
Gustaf, m. fl. samt nr 386 i andra kammaren av herr Johansson i Mysinge
m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har påtalats, att nu gällande bestämmelser
angående folkpensionering i vissa fall göra det möjligt för på
statens sinnessjukhus intagna pensionsberättigade att samla kapital av utgående
pensionsbelopp, samt hemställts, »att riksdagen måtte för sin del besluta
sådant förtydligande av lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
att i motionen påtalade konsekvenser beträffande pensionsförmånerna
till pensionsberättigade personer, som intagits för långvarig vård
på statens sinnessjukhus och vissa andra sjukvårdsanstalter, snarast undanröjas,
samt att vederbörande utskott måtte utforma härför erforderliga lagtextändringar.
»
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas hemställan,,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Vården av sinnessjuka, som äro i behov av mer kvalificerad vård, handhaves
i vårt land sedan lång tid tillbaka huvudsakligen vid statliga sinnessjukhus.
Enligt 15 § sinnessjuklagen gäller som regel, att den som intagits
å statens sinnessjukhus i första hand själv är skyldig att erlägga vårdavgift.
Enligt 77 § första punkten sinnessjukvårdsstadgan fastställer Kungl.
Maj :t vårdavgifternas storlek. För tiden 1/7 1949—30/6 1950 skola dessa
avgifter utgå med 3 kronor om dagen för salspatient. Enligt 77 § andra
punkten sinnessjukvårdsstadgan skall endast halv avgift, 1 krona 50 öre,
uttagas, därest genom intyg av stadsfogde, landsfiskal eller annan utmätningsman
eller av lappfogde styrkes, att den sjuke saknar tillgång till erläggande
av full avgift eller efter erläggande därav skulle sakna nödiga medel
för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet. Detta gäller
även om den intagne enligt intyg av fattigvårdsstyrelse är berättigad till
fattigvård. Därest någon finnes, som är försörjningspliktig för patienten,
skall för rätt till halv avgift enahanda intyg företes beträffande den försörj
ningspliktige. Om den intagne själv saknar medel till avgiften, äro
fattigvårdslagens bestämmelser om rätten till fattigvård avgörande i fråga
om betalningsskyldigheten, d. v. s. fattigvårdsstyrelsen har i själva verket
att svara för avgiftsbetalningen endast i det fall, att patienten är medellös
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 18.
13
I samband med intagning å sinnessjukhus eller snarast möjligt därefter
infordrar emellertid sjukhuset ansvarsförbindelse för avgiften. Då ansvarsförbindelse
icke lämnats av försörj ningspliktig eller annan anhörig, tecknas
förbindelsen vanligen av förmyndare eller av fattigvårdsstyrelse. På grund
av svårigheterna för sjukhusen att snabbt vinna kännedom om patienternas
tillgångar av egna medel, även i form av folkpension, och av hänsyn till
bestämmelsen i 58 § 1 mom. andra stycket fattigvårdslagen att talan mot
fattigvårdsstyrelse om ersättning för sjukvården skall väckas inom 120
dagar från det vården börjat utgå, anmodas fattigvårdsstyrelserna i tveksamma
eller oklara fall i regel att utfärda ansvarsförbindelser. Det får
sedan ankomma på fattigvårdsstyrelsen att av patientens medel i form av
folkpension etc. eller av försörjningspliktig tillgodogöra sig eller uttaga ersättning.
Enligt 18 § 2 mom. lagen om folkpensionering äger fattigvårdssamhälle
för tid, under vilken pensionsberättigad är intagen å fattigvårdssamhälle
tillhörig anstalt eller mot avgift, som av fattigvårdssamhälle erlägges, åtnjuter
vård eller försörjning å annan anstalt, uppbära honom tillkommande
folkpension samt därav tillgodogöra sig i förra fallet kostnaderna för vården
eller försörjningen och i senare fallet utgiven dagavgift och annan vårdkostnad.
Fattigvårdssamhället är dock skyldigt att av pensionsbeloppet månatligen
tillhandahålla den pensionsberättigade 16 kronor och därutöver för
december månad 8 kronor eller, där den pensionsberättigade på grund av
sitt tillstånd ej kan begagna sig av kontanta medel, använda motsvarande
belopp för ökande av hans trivsel eller eljest till hans personliga nytta.
Samma bestämmelser gälla, då fattigvårdssamhälle haft kostnader för enskild
vård av pensionsberättigad, vilken förklarats berättigad till inträde
ä staten tillhörig anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka men
icke kunnat mottagas å dylik av brist på utrymme.
De låga vårdkostnaderna å allmän sal vid de statliga sjukhusen medföra,
särskilt efter genomförandet av 1946 års folkpensionsreform, att överskott
i vissa fall uppkomma å folkpension, tillkommande å sinnessjukhus intagna,
sedan vårdavgiften guldits och de pensionsberättigade erhållit föreskrivna
fickpengar eller motsvarande belopp avsatts för att användas till
deras personliga nytta. Viss tveksamhet har yppat sig om huru det bör förfaras
med överskottsmedel av nu angivet slag. I vissa fall torde de ha överlämnats
till den pensionsberättigade. Det torde även ha förekommit att de
använts för att bereda fattigvårdssamhället ersättning för tidigare för pensionstagaren
utgiven fattigvård. Vanligt torde emellertid ha varit, att fattigvårdsstyrelserna,
med hänsyn till ovissheten om hur man rätteligen bör
förfara, icke redovisat överskottsmedlen till pensionstagaren utan låtit dessa
innestå såsom besparingar för dennes räkning. I samband därmed har man
ofta föranstaltat om omyndigförklaring av den sinnessjuke, varvid förvaltningen
av den omyndigförklarades tillgångar övertagits av en särskilt förordnad
förmyndare.
14 Andra lagutskottets utlåtande nr 18.
Socialvårdskommitténs förslag till lag om folkpensionering innehöll ett
stadgande om att, därest någon vore intagen å allmän sjukvårdsanstalt och
vårdtiden å anstalten uppgått till mer än två månader, folkpension ej skulle
utgå för tiden därefter.
När förslag till lag om folkpensionering 1946 förelädes riksdagen uttalade
föredragande departementschefen, att frågan i vad mån folkpension skulle
utgå med reducerat belopp till folkpensionärer vid vistelse å allmän sjukvårdsanstalt
borde anstå i avbidan på ståndpunktstagande till föreliggande
förslag om statens övertagande av kostnaderna för vård å allmän sal vid
sjukhus.
Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 4 juni 1948 ha sakkunniga tillkallats
för att biträda med utredning angående den närmare utformningen
av den av statsmakterna i princip beslutade fria sjukhusvården, sakkunniga
för fria sjukhusvården. De sakkunniga fingo också i uppdrag att pröva frågan
om rätten till folkpension och vissa andra sociala förmåner, såsom allmänna
barnbidrag, särskilda barnbidrag till änkors och invaliders in. fl. barn
samt bidragsförskott, vid vistelse på allmän sjukvårdsanstalt.
Den i förevarande motioner berörda frågan behandlades redan av 1948
års riksdag. I likalydande motionerna I: 4 av herrar Näsgård och Andersson,
Jones Erik, och II: 2 av herr Johansson i Mysinge m. fl. påtalades de rådande
förhållandena och hemställdes att riksdagen för sin del måtte besluta
om förtydligande av lagen om folkpensionering.
Andra lagutskottet, som behandlade sistnämnda motioner, yttrade i sitt
över desamma avgivna ulåtande, nr 28:
Gällande bestämmelser om folkpensionering möjliggöra i förening med
nuvarande låga vårdavgifter vid de statliga sinnessjukhusen att en på
dylikt sjukhus intagen pensionsberättigad person i vissa fall hos vederbörande
fattigvårdsstyrelse eller förmyndare kan samla ett sparkapital av
folkpensionsmedel, vilket vid ägarens död tillfaller dennes arvingar. Utskottet
delar motionärernas uppfattning, att detta måste anses principiellt
felaktigt. Folkpensioneringen bär genomförts i sin nuvarande utformning
för att tillförsäkra pensionstagarna skälig försörjning. Då samhället beträffande
vissa pensionstagare svarar härför genom vård å anstalt, synes
det skäligt, att dessas folkpension till huvudsaklig del användes till täckande
av samhällets kostnader för vården.
Förevarande spörsmål berör icke blott de statliga sinnessjukhusens pensionsberättigade
vårdtagare utan även vårdtagare vid vissa andra offentliga
anstalter såsom de långvarigt kroppsligt sjuka. Det bör enligt utskottets
uppfattning lösas i ett sammanhang för alla därav berörda kategorier.
Med hänsyn härtill synes det icke lämpligt att nu upptaga denna fråga till
behandling endast såvitt avser de å statens sinnessjukhus intagna pensionsberättigade.
Av utskottets tidigare lämnade redogörelse framgår, att pensionsstyrelsen
och medicinalstyrelsen i skrivelser till Kungl. Maj :t erinrat om de otillfredsställande
konsekvenserna av nu gällande bestämmelser i förevarande
hänseende. Det kan förväntas, att spörsmålet i hela dess vidd kommer att
uppptagas till prövning och lösas i ett sammanhang i samband med det
Andra lagutskottets utlåtande nr 18.
15
förestående genomförandet av kostnadsfri sjukhusvård i vårt land. Någon
framställning från riksdagens sida till Kungl. Maj :t om utredning av detsamma
kan därför icke anses påkallad.
Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Frågan var föremål för behandling jämväl vid 19A9 års riksdag i anledning
av då väckta motioner dels om utredning rörande tillämpningen av
gällande bestämmelser angående folkpension, som tillkommer sinnesslöa,
dels ock om ändrad ordning för utbetalning av folkpension, som tillkommer
å allmän sjukvårdsanstalt intagen pensionstagare.
Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i sitt utlåtande nr 11
framhöll, att det enligt utskottets mening vore oundgängligt, att samtliga
de spörsmål, som ägde samband med de å offentliga eller statsunderstödda
anstalter intagnas rätt till folkpension, upptogos till förnyad prövning. Utskottet
hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning av spörsmålen samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Utskottets hemställan
bifölls av riksdagen.
Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 2 december 1949 har chefen för
socialdepartementet tillkallat sakkunniga för utredning angående de spörsmål,
som sammanhänga med de å offentliga eller eljest av det allmänna
understödda anstalter intagnas rätt till folkpension och andra sociala förmåner.
I samband därmed har det i det föregående omnämnda uppdraget
åt sakkunniga för fria sjukhusvården i vad det avser frågan om rätten
till folkpension och vissa andra sociala förmåner vid vistelse på sjukvårdsanstalt
återkallats.
I direktiven för de sakkunniga anför departementschefen bland annat
följande:
Den av mig nu förordade utredningen bör ha karaktär av en allmän
översyn av samtliga bestämmelser angående folkpension, allmänt barnbidrag
och andra sociala förmåner till dem som vistas på offentliga eller eljest
av det allmänna understödda anstalter av olika slag. Utredningen bör
sträva efter att systemet blir så enhetligt som med hänsyn till förhållandena
kan anses påkallat. De sakkunniga höra beakta önskemålet, att alla de pensionstagare
å anstalt, vilkas hälsotillstånd är sådant att de kunna ha någon
glädje därav, få behålla någon mindre del av pensionen att användas
efter vederbörandes eget gottfinnande eller eljest till att öka hans trivsel.
Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt det problem, som uppstått genom
att vissa intagna f. n. ha möjlighet att av de förmåner staten ger samla
överskottsmedel, varav vederbörande själv icke har något behov. Även frågan
till vem utbetalning i olika fall skall ske bör övervägas av de sakkunniga.
Över huvud bör det ankomma på de sakkunniga att med beaktande
av vunna erfarenheter upptaga och pröva alla de frågor, som sammanhänga
med anstaltsvårdade personers rätt till folkpension och andra sociala
förmåner, såsom allmänna barnbidrag, särskilda barnbidrag till änkors och
invaliders in. fl. barn samt bidragsförskott.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 18.
Utskottet. Av det ovan anförda framgår, att särskilda sakkunniga tillkallats
för utredning angående de spörsmål, som sammanhänga med de ä
offentliga eller eljest av det allmänna understödda anstalter intagnas rätt till
folkpension och andra sociala förmåner. I direktiven för de sakkunniga
framhålles, att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt det problem, som uppstått
genom att vissa intagna för närvarande ha möjlighet att av de förmåner
staten ger samla överskottsmedel, varav vederbörande själv icke har något
behov. För att ernå önskvärd enhetlighet torde det vara ofrånkomligt, att
samtliga hithörande spörsmål prövas och lösas i ett sammanhang.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:326 och 11:386, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 2 mars 1950.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,
Wistrand*, Sunne*, Nils Elowsson och Bengtson;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo*, Hellbacken*, Ryberg\
Hagård, Lundberg, Jansson i Hällefors, fru Sjöstrand* och herr Andersson
i Linköping.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholim 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
500821
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.