Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande nr 19

1950-03-02 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1950:19, Andra lagutskottets utlåtande nr 19

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

1

Nr 19.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om revision av bestämmelserna

rörande rätt för efterlevande maka och barn

till innehavare av tillstånd att bedriva yrkesmässig

drosktrafik att fortsätta rörelsen utan särskilt tillstånd.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 330 i första kammaren av herr Nilzon,

Ivar, m. fl. samt nr 381 i andra kammaren av herr Johansson i Mysinge

m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte

besluta uttala sig för sådan ändring av förordningen angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m., att efterlevande maka och barn till innehavare av

tillstånd att bedriva yrkesmässig drosktrafik må få fortsätta rörelsen utan

särskilt tillstånd under en tid av minst tre och högst fem år efter dödsfallet».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet

hänvisa till motionerna.

I 17 § 2 mom. kungl. förordningen den 25 oktober 1950 angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m. stadgas, att har den, som efter tillstånd bedrivit

yrkesmässig trafik, avlidit eller försatts i konkurs, må rörelsen utan

särskilt tillstånd för dödsboets eller konkursboets räkning fortsättas under

en tid av högst ett år från dödsfallet eller första borgenärssammanträdet.

Det åligger i så fall dödsboet eller konkursboet att inom två månader från

dödsfallet eller första borgenärssammanträdet hos den myndighet, som meddelat

trafiktillståndet, anmäla person, som antagits till föreståndare för rörelsen.

Göres ej anmälan inom föreskriven tid eller prövas den till föreståndare

antagne icke vara därtill lämplig, och har i senare fallet dödsboet eller

konkursboet icke inom viss av myndigheten fastställd tid anmält annan person,

som av myndigheten kan för ändamålet godkännas, anses trafiktillståndet

hava upphört den dag, tiden för anmälningsskyldigheten gått till ända

eller beslut i frågan meddelades.

Enligt 18 § 1 mom. må tillstånd till yrkesmässig trafik, då tillståndshavaren

avlidit eller försatts i konkurs eller då skäl eljest föreligga, överlåtas

å annan efter medgivande av den myndighet, som meddelat trafiktillståndet.

Den tillståndsgivande myndigheten har att med avseende å skälen och villkoren

för överlåtelsen, lämpligheten hos den, å vilken överlåtelsen ifrågasättes,

samt omständigheterna i övrigt pröva framställningen.

Avlider tillståndshavare, vilken hedrivit yrkesmässig trafik såsom självständigt

yrke, må enligt 2 inom. samma författningsrum den tillståndsgi1

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 2 avd. Nr 19.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

vande myndigheten, på framställning av dödsboet, såsom villkor för tillstånd,

som beviljas annan i stället för den avlidne, föreskriva skyldighet

för den nye tillståndshavaren att i viss omfattning inlösa den eller de automobiler,

som den avlidne eller dödsboet använt i sin trafikrörelse. I samband

med sådan föreskrift äger myndigheten jämväl meddela erforderliga

bestämmelser för reglerande av inlösningsplikten.

I 1930 års motorfordonsförordning, däri bestämmelserna om yrkesmässig

automobiltrafik tidigare hade sin plats, funnos inga bestämmelser om överlåtelse

av trafiktillstånd eller om reglering av rättsförhållandena vid tillståndshavares

död. Utan medgivande av tillståndsmyndighet kunde trafik

ej få vare sig överlåtas eller utövas av dödsbo.

1932 års trafikutredning upptog i sitt författningsförslag (SOU 1935: 12)

ett stadgande (§22 mom. 2) om rätt för dödsbo att under vissa förutsättningar

och under viss tid fortsätta en avliden tillståndshavares rörelse. Syftet

med bestämmelsen var, såsom framgår av de sakkunnigas motivering

(s. 133), att å ena sidan för allmänheten trygga fortbeståndet av trafik,

som vore inrättad till dess betjänande, och å andra sidan medgiva dödsbo

skälig tid att söka få tillståndet på sig överlåtet eller avveckla rörelsen.

Det föreslagna stadgandet innebar, att rörelse efter tillståndshavarens

död skulle få fortsättas av dödsboet under en tid av sex månader. Dödsboet

skulle emellertid vara pliktigt att inom en månad från dödsfallet hos tillståndsmyndigheten

anmäla föreståndare för rörelsen.

I yttranden över utredningens förslag uttalade bland andra länsstyrelserna

i Jönköpings och Örebro län samt Sveriges omnibusägares riksförbund,

att den föreslagna fristen av sex månader vore för kort. Sveriges droskbilägares

riksförbund förordade, att i förordningen infördes ett stadgande av

innehåll, att son, som arbetade i sin faders eller moders trafik, skulle ha

rätt att vid deras död övertaga rörelsen, därest han befunnes lämplig såsom

trafikutövare.

1936 års trafiksakkunniga (SOU 1936: 20) uttalade (s. 48), att de ansågo

sig icke kunna tills vidare förorda mera vittgående bestämmelser än de av

trafikutredningen föreslagna i detta ämne. De förklarade sig härvid dock

förutsätta, att, då i anledning av dödsfall fråga om meddelande av nytt trafiktillstånd

uppkomme, all den hänsyn till stärbhuset borde tagas, som vore

förenlig med allmänna intressen.

I propositionen nr 161 till 1936 års riksdag med förslag till förordning

angående yrkesmässig trafik med automobil upptogs i nära överensstämmelse

med 1932 års utrednings förslag följande stadgande (§ 22 mom. 2):

Avlider den, som efter vederbörligt tillstånd bedriver yrkesmässig trafik,

må rörelsen för dödsboets räkning fortsättas under tid av högst sex månader

efter dödsfallet; dock att dödsboet i sådant fall har att inom en månad

efter dödsfallet hos den myndighet, som meddelat trafiktillståndet, anmäla

person, som antagits till föreståndare för rörelsen. Göres ej anmälan inom

föreskriven tid eller prövas den till föreståndare antagne icke vara därtill

lämplig, och bär i senare fall dödsboet icke inom viss av myndigheten fast
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

3

ställd kort tid anmält annan person, som av myndigheten kan för ändamålet

godkännas, anses trafiktillståndet hava upphört den dag, tiden för anmälningsskyldigheten

gick till ända eller beslut i frågan meddelades.

Vid 1936 års riksdag anmärktes i en motion (II: 724), att bestämmelsen

om rörelsens avveckling inom sex månader från dödsfallet vore fullständigt

orimlig.

1936 års trafikutredning, vars betänkande (SOU 1938: 59) ligger till

grund för nu gällande bestämmelser i ämnet, har ägnat förevarande spörsmål

en utförlig framställning, rörande vars närmare innehåll må hänvisas

till utredningens betänkande. I detta sammanhang må beträffande betänkandets

innehåll i dessa delar nämnas allenast följande:

De i propositionen nr 161 till 1936 års riksdag upptagna bestämmelserna

om reglering av rättsförhållandena vid en trafikutövares död innebära

otvivelaktigt en avsevärd förbättring jämfört med gällande lagstiftning,

som över huvud taget icke behandlar hithörande frågor. Det kan emellertid

ifrågasättas, huruvida icke de i förslaget förordade bestämmelserna böra

mildras i ett eller annat hänseende. Sålunda synas skäl tala för att rörelsen

får utan särskilt tillstånd för dödsboets räkning fortsättas under en tid av

högst ett år efter dödsfallet mot i förslaget upptagna högst sex månader.

Vidare torde den tid, inom vilken dödsboet har att hos tillståndsmyndigheten

anmäla föreståndare för rörelsen, böra höjas till två månader mot en

månad enligt förslaget.

Detta förslag behandlar emellertid ej de synnerligen viktiga frågorna om

överlåtelse av trafikrörelse och om företrädesrätt för dödsbodelägare att få

tillstånd att bedriva den avlidne trafikutövarens verksamhet. Här föreligger

ett mycket ömtåligt spörsmål av stor vikt ej endast för de närmast berörda

parterna utan för samhället över huvud taget.

Det är otvivelaktigt mycket svårt att åstadkomma en sådan rättslig reglering,

att berättigad hänsyn icke endast i allmänhet utan jämväl i det särskilda

fallet tages till de olika intressen, som i detta sammanhang kräva uppmärksamhet.

Innehavaren av ett tillstånd till yrkesmässig trafik kan många gånger

genom energi och omtanke höja avkastningen och därigenom det ekonomiska

värdet av rörelsen. För en sådan tillståndshavare måste det te sig

som tämligen naturligt, att hans efterlevande skola få fortsätta rörelsen och

att han själv liksom hans efterlevande skola genom överlåtelse kunna få

vederlag ej endast för i rörelsen använda fordon, garage etc. utan därutöver

för rörelsen såsom sådan. Man torde med fog kunna påstå, att det

kan vara ett allmänt intresse, att tillståndshavaren kan räkna med att han

eller hans änka och barn skola kunna tillgodogöra sig resultatet av många

års idogt och framgångsrikt arbete och sålunda draga nytta av det värde, som

rörelsen i och för sig erhållit. Intresset för att på ett mönstergillt sätt handhava

trafiken kan därigenom utvecklas till gagn för allmänheten, som genom

lämpliga fordon, god personal och över huvud taget en förstklassig kundtjänst

blir bättre tillgodosedd. I sådana fall som de här berörda, då alltså

trafikrörelse kan anses äga ett affärsvärdc, måste det enligt utredningens

mening anses i hög grad rimligt, att trafikutövarens efterlevande få fortsätta

rörelsen, därest de befinnas lämpliga, samt att trafikutövaren och hans

dödsbo få genom överlåtelse förfoga över rörelsen. Därest sålunda dödsbodelägare

eller köpare vilja fortsätta en sådan trafik samt uppfylla de i lagen

stipulerade kraven på lämplighet, torde de, därest behov av trafiken fortfarande

föreligger, i regel icke böra förvägras tillstånd. Rent juridiskt före
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

ligger icke en överlåtelse av tillståndet utan situationen är att betrakta sålunda,

att det gamla trafiktillståndet utslocknar och ett helt nytt tillstånd

lämnas.

Att generellt medgiva överflyttning av tillstånd är enligt utredningens

mening att gå för långt. Den yrkesmässiga trafiken bedrives med stöd av

en av vederbörande myndigheter lämnad koncession, vars meddelande föregåtts

av en prövning av olika omständigheter såsom behovet av trafiken

och trafikutövarens kvalifikationer i olika avseenden. Det allmänna kan

icke lämpligen avsäga sig denna prövningsrätt. Avgörande bör sålunda

vara, huruvida trafiken må anses behövlig med hänsyn till redan befintliga

trafikföretag och i övrigt lämplig. Vederbörande tillståndsgivande myndighet

bör sålunda kunna vägra att medgiva övertagande av trafikrörelse

utan att vara bunden av någon ovillkorlig arvsrätt eller rätt att överlåta

rörelsen. I detta sammanhang må erinras om den tillståndsgivande myndighetens

befogenhet att återkalla tillstånd till yrksmässig trafik. Skulle

en myndighet icke på ett enligt sökandens mening tillfredsställande sätt

handhava ärenden om övertagande av tillstånd, finnes ju alltid möjligheten

att genom besvär söka få rättelse.

Vad ovan sagts gäller om de fall, då en rörelse kan anses hava ett verkligt

affärsvärde. År däremot fråga om att övertaga en rörelse, som icke har

någon eller endast obetydlig goodwill, äro skälen för att medgiva tillståndets

övertagande ej av samma styrka. I fråga om droskrörelsen i de största

städerna, i synnerhet i Stockholm, äro förhållandena i vissa mån egenartade.

Här föreligger i allmänhet icke någon egen kundkrets för den särskilde

droskägaren eller någon mera påtaglig goodwill. Rörelsens värde består i allmänhet

i den använda materielen och i själva tillståndet. Att i dylika fall

medgiva en obegränsad rätt till överlåtelse eller rätt för droskägares efterlevande

att stadigvarande få fortsätta rörelsen kan givetvis icke anses motiverat.

Enligt utredningens mening tala starka skäl för att äldre förtjänta förare

i allmänhet erhålla företrädesrätt till tillstånd att driva drosktrafik

framför en avliden droskägares dödsbodelägare. Ett generellt genomförande

av en dylik princip skulle emellertid under nuvarande förhållanden ej

sällan leda till resultat, som ur sociala och humanitära synpunkter måste

anses otillfredsställande. Man bör därför taga tillbörlig hänsyn till de föreliggande

omständigheterna i varje särskilt fall. Det kan sålunda exempelvis

anses rimligt, att en son, som under en lång följd av år arbetat i sin faders

droskrörelse, får tillstånd att fortsätta trafiken. En förutsättning för tillståndets

överförande är givetvis i dylika fall liksom eljest, att den nye tillståndshavaren

kan anses äga nödiga kvalifikationer att sköta rörelsen på

ett tillfredsställande sätt.

För att mildra verkningarna i de fall, rörelse ej kommer att fortsättas

av dödsbodelägare, böra tillståndsmyndigheterna söka ordna överlåtelse av

materielen till den nye tillståndshavaren. Utredningen vill i detta sammanhang

erinra om att överståthållarämbetet i samband med den år 1935 beslutade

begränsningen av rätten att fortsätta avliden droskägares rörelse ansåg

sig böra skapa garantier för att skälig löseskilling skulle av den nye

tillståndshavaren erläggas för den i droskrörelsen använda materielen.

Genom rätten för dödsbo att under en ej alltför snävt tilltagen tid få driva

en avliden tillståndshavares rörelse och genom möjligheten att överlåta

trafikrörelse har trafikutredningen försökt under nuvarande förhållanden

skapa vissa förutsättningar för en i görligaste mån tillfredsställande behandling

av de fall, då en avliden tillståndshavares anhöriga antingen ej vilja

eller av någon anledning ej få tillstånd att stadigvarande fortsätta rörelsen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

5

I samband med att Kungl. Maj :t den 14 oktober 1938 meddelade utslag i

anledning av besvär, som vissa änkor och bröstarvingar efter avlidna drosktrafikutövare

i Stockholm anfört i fråga om rätt för dödsbodelägare att, utöver

viss tid, fortsätta den avlidnes rörelse, bemyndigade Kungl. Maj :t dåvarande

chefen för kommunikationsdepartementet att tillkalla sakkunniga

(1938 års trafiksakkunniga) för att verkställa utredning rörande vissa med

beviljande av tillstånd till yrkesmässig trafik förenade frågor. Vid anmälan

av ärendet inför Kungl. Maj :t anförde departementschefen bland annat:

Beviljandet av tillstånd till bedrivande av yrkesmässig trafik med automobil

är ett led i en offentligrättslig reglering, företagen i det allmännas

intresse. Ur dessa synpunkter har tillståndet ursprungligen meddelats, och

ur samma synpunkter synes även frågan om dess överlåtelse vara att bedöma.

Ett motsatt förfarande skulle icke allenast innebära, att det allmännas

intressen obehörigen skötes åt sidan för privata sådana; det skulle även

innebära, att en viss företagargrupps särskilda intressen skulle komma att

tillgodoses på bekostnad av andra enskilda intressen, vilka i icke mindre

grad förtjäna beaktande, då nämligen rättigheten till bedrivande av yrkesmässig

trafik skulle, om trafiktillståndet ansåges vara föremål för arvsrätt,

stanna såsom ett ärftligt privilegium inom nämnda företagargrupp, under

det att de, vilka icke fötts inom densamma, endast i undantagsfall skulle

kunna erhålla rätt till bedrivande av detta yrke.

Från jämförliga näringsgrenar, i vilka rätten till bedrivande av rörelse har

mer eller mindre karaktär av ett av offentlig myndighet meddelat privilegium,

torde ej heller stöd kunna hämtas för anspråk att det tillstånd, på

vilket näringsutövningen grundas, skall betraktas såsom en familjens tillhörighet;

tvärtom har man i dylika fall städse förbehållit det allmänna rätten

att med hänsyn till sina intressen förfoga över detsamma vid innehavarens

dödsfall, även om man vidtagit åtgärder för att söka för stärbhusdelägarna

minska svårigheterna av dess övergång till ny innehavare.

I enlighet med vad nu anförts har Kungl. Maj :t, såsom framgår av Kungl.

Maj:ts beslut i nyss omförmälda besvärsmål, i huvudsaklig överensstämmelse

med överståthållarämbetet funnit tillstånd till bedrivande av det slag av

yrkesmässig trafik med automobil — drosktrafik — varom i nämnda mål

är fråga, böra allenast med hänsyn till särskilda omständigheter eller eljest

för viss begränsad tid överlåtas från avlidna trafikutövare till deras stärbhusdelägare.

I de fall, där stärbhus på grund härav medgivits rätt alt under

en viss begränsad tid fortsätta utövningen av den avlidnes rörelse, har

syftet därmed varit att söka mot varandra avväga två skilda intressen, nämligen

å ena sidan att för stärbhusdelägarna minska de ekonomiska svårigheterna

vid rörelsens avveckling genom medgivande av skälig tid därför

samt å andra sidan att tillgodose även de förare av automobiler i drosktrafik,

vilka efter långvarig tjänstgöring kunna hava skäliga förväntningar på

att ifrågakomma till erhållande av rättigheter såsom självständiga drosktrafikutövare.

Emellertid synes kunna ifrågasättas, huruvida icke de intressen, man sålunda

sökt tillgodose, kunde genom vissa åtgärder från det allmännas sida

ytterligare befrämjas, på sätt i det följande närmare angives.

För de stärbhus, om vilka här är fråga, är det uppenbarligen i hög grad

ekonomiskt betungande, att den eller de automobiler, som de avlidna trafikutövarna

använt för sin rörelse, ofta nog endast med svårighet kunna

finna köpare utom en mycket begränsad krets. Olägenheterna härav göra

sig särskilt gällande i fråga om droskautomobiler, som på grund av sitt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

byggnadssätt icke äro efterfrågade som privatautomobiler, men i viss mån

även om omnibusar och sådana lastbilar, som till storlek och typ skilja sig

från de i privatdrift använda. Ofta nog torde stärbhusen icke kunna påräkna

annan spekulant å dylika bilar än den nye tillståndshavaren, och deras

möjligheter att utfå ett skäligt pris för desamma äro givetvis under sådana

förhållanden ringa. Det synes kunna övervägas, huruvida icke i syfte

att bereda stärbhusen bättre skydd mot ekonomiska förluster i samband

med automobils försäljning under dylika förhållanden skyldighet lämpligen

kan åläggas den, som övertar en avliden trafikutövares trafiktillstånd,

att på skäliga villkor inlösa den eller de automobiler, som använts i rörelsen,

för den händelse desamma icke gått i trafik utöver ett visst antal år

och i övrigt befinnas fullt lämpliga för den trafik, vederbörande avser att

bedriva. En dylik förpliktelse synes för den nye tillståndshavaren icke innebära

någon olägenhet, och mot dess införande synes från hans sida så

mycket mindre kunna erinras, som densamma en gång kommer att vara till

gagn för de stärbhusdelägare, han i sin ordning efterlämnar.

Resultatet av den av de sakkunniga verkställda utredningen hava dessa

framlagt i ett den 8 juni 1939 dagtecknat betänkande (SOU 1939: 22) med

utredning och förslag angående vissa med beviljande av tillstånd till yrkesmässig

trafik förenade frågor.

I proposition nr 115 till 1940 års riksdag, varigenom förslaget till förordningen

om yrkesmässig automobiltrafik förelädes riksdagen, uttalade föredragande

departementschefen bland annat följande:

Med avseende å frågan om dödsbos rätt att fortsätta avliden trafikutövares

rörelse intager 1936 års trafikutredning i huvudsak samma ståndpunkt,

som kommit till uttryck i 1936 års proposition, nämligen att, utan att sakligt

reglera detta spörsmål, bereda skälig tid för prövning därav genom att

medgiva dödsboet rätt att — under förutsättning av viss anmälan — utan

särskilt tillstånd fortsätta rörelsen under viss tid. Denna tid föreslås dock

av 1936 års trafikutredning förlängd till ett år mot i 1936 års proposition

föreslagna 6 månader. Prövningen av huvudfrågan, nämligen huruvida dödsboet

även efter nämnda tids utgång skall få fortsätta rörelsen, förutsättes

skola äga rum på grundval av den ansökan, som dödsboet kan komma att i

sådant syfte göra under loppet av nämnda år och böra ske med hänsyn till

omständigheterna i varje särskilt fall på sätt i utredningens motiv närmare

framhålles.

I anledning av vad de sakkunniga i sådant avseende anfört finner jag mig

böra uttala följande. Principiellt kan arvsrätt till rättigheter av förevarande

slag icke erkännas. Detta får givetvis icke föranleda, att icke stärbhusdelägare

framför annan sökande kan ifrågakomma till erhållande av den avlidnes

trafiktillstånd, därest han härför befinnes mest lämplig.

Då av de sakkunniga hävdats, att enligt deras uppfattning befogenhet för

den tillståndsbeviljande myndigheten att i samband med beviljande av trafiktillstånd

föreskriva inlösningsplikt måste anses oviss utan uttryckligt stöd i

författningen, har jag ansett ur de sakkunnigas förslag böra i detta sammanhang

upptagas och som tillägg till de av trafikutredningen under § 18 föreslagna

bestämmelserna såsom nytt moment fogas föreskrift innefattande

dylik befogenhet i principiell överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

Däremot anser jag ett närmare reglerande av den omfattning, i vilken inlös
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19. 7

ningsskyldighet må åläggas vederbörande, samt övriga med ett inlösningsförf

arande förenade detalj spörsmål böra ske genom av vederbörande myndighet

för sådant ändamål meddelade föreskrifter och icke genom i förordningen

intagna bestämmelser. Vid meddelandet av dylika föreskrifter torde

de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna kunna tjäna vederbörande

myndigheter till värdefull ledning.

I sitt i anledning av sistnämnda proposition avgivna utlåtande nr 27 till

1940 års riksdag uttalade andra lagutskottet i ämnet bland annat följande:

Vad angår frågan om rätt för änka eller annan stärbhusdelägare efter

avliden trafikutövare att övertaga dennes trafiktillstånd, måste enligt utskottets

mening i princip fasthållas vid den av departementschefen intagna

ståndpunkten, nämligen att rättigheten i och för sig med hänsyn till sin

offentligrättsliga karaktär icke kan utgöra föremål för arvsrätt. Ett motsatt

förfarande skulle innebära icke allenast, att det allmännas intressen obehörigen

skötes åt sidan för privata sådana, utan även att en viss företagargrupps

särskilda intressen skulle komma att tillgodoses på bekostnad av

andra enskilda intressen, vilka i icke mindre grad förtjäna beaktande, då

nämligen rättigheten till bedrivande av yrkesmässig trafik skulle, om trafiktillståndet

ansåges vara föremål för arvsrätt, stanna såsom ett ärftligt

privilegium inom nämnda företagargrupp, under det att de, vilka icke fötts

mom densamma, endast i undantagsfall skulle kunna erhålla rätt till bedrivande

av detta yrke. Avgörandet av frågan, huruvida stärbhusdelägare

bör tillerkännas rätt att övertaga en avliden trafikutövares tillstånd, synes

på grund härav böra bero icke allenast på hänsyn till personliga förhållanden

utan böra ske under beaktande av huruvida och i vad mån en dylik

överlåtelse är förenlig med de offentligrättsliga intressen, som tillståndsgivningen

är avsedd att tillvarataga.

Såvitt utskottet kunnat finna, hava genom de i propositionen föreslagna

bestämmelserna stärbhusdelägarnas intressen tillvaratagits så långt det är

förenligt med andra intressen, som i detta sammanhang kräva beaktande.

De föreslagna bestämmelserna utgöra icke något hinder för att de tillståndsgivande

myndigheterna kunna, i den mån objektiva skäl befinnas föranleda

därtill, låta tillståndet överflyttas på änka eller annan stärbhusdelägare.

Längre torde det knappast vara möjligt att i lagstiftningsväg sträcka sig;

frågan i vilken omfattning den sålunda medgivna möjligheten bör komma

till användning synes böra tillhöra rättstillämpningen och icke komma till

avgörande i detta sammanhang.

I detta sammanhang torde följande stadganden angående överlåtelse av

tillstånd samt rörande rättsförhållandena vid en persons konkurs eller död

vara av intresse såsom jämförelsematerial.

Enligt 1919 års förordning angående försäljning av pilsnerdricka (13 och

16 §§) må tillstånd till utskänkning överlåtas å annan, då tillståndshavaren

avlidit eller försatts i konkurs eller då särskilda skäl eljest föreligga. Framställning

om fastställelse å överlåtelsen skall göras hos KB, som har att

med avseende å skälen för överlåtelsen samt lämpligheten och behörigheten

hos den, å vilken överlåtelsen ifrågasättes, bifalla eller avslå framställningen.

Avlider den, som erhållit tillstånd till försäljning av pilsnerdricka, må

rörelsen för stärbhusdelägarnas räkning utövas, därest tillståndet avser be
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

stämd tid, intill utgången av samma tid och, därest tillståndet gäller tills

vidare, till dess tre månader förflutit efter dödsfallet. Försättes den, som

efter meddelat tillstånd utövar handel med pilsnerdricka, i konkurs, må

rörelsen för konkursboets räkning fortsättas, dock icke längre än till dess

tre månader förflutit efter första borgenärssammanträdet i konkursen. I

dessa fall åligger det emellertid stärbhuset eller konkursboet, om de vilja

fortsätta rörelsen, att inom en månad efter dödsfallet eller första borgenärssammanträdet

i konkursen därom göra anmälan hos KB med uppgift tilllika

å den person, som antagits till föreståndare för försäljningen.

Enligt 1937 års förordning angående försäljning av rusdrycker (3 kap.

16 och 20 §§) äger systembolag under vissa förutsättningar överlåta tillstånd

till utskänkning. Har den som efter överlåtelse från systembolag innehar

tillstånd till utskänkning avlidit eller råkat i konkurs, åligger det dödsbodelägarna

eller konkursboet, därest de vilja fortsätta rörelsen, att inom en

månad från dödsfallet eller första borgenärssammanträdet i konkursen göra

anmälan hos länsstyrelsen med uppgift å föreståndare för rörelsen. Godkännes

föreståndaren av länsstyrelsen, må rörelsen fortsättas under högst ett

år från dödsfallet eller första borgenärssammanträdet.

Enligt 1931 års lag om upplagshus och upplagsbevis (2 §) får tillstånd

att hålla upplagshus icke överlåtas utan Konungens medgivande. Avlider

upplagshållare eller försättes han i konkurs, må rörelsen för boets räkning

drivas under tre månader från dödsfallet eller, vid konkurs, från det beslut

om egendomsavträde meddelades. Konungen äger medgiva förlängning av

denna tid, i den mån det kräves för en ändamålsenlig utredning av boet.

Om skeppsklarerare avlider, kan dödsboet enligt 1934- års skeppsklarerarförordning

(5 §) medgivas att tills vidare under en tid av högst ett år

fortsätta den avlidnes rörelse, såframt för dennas omedelbara ledning anställes

en föreståndare.

Utskottet. Bestämmelserna i 17 och 18 §§ i förordningen angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m., för vilka ovan redogjorts, avse att i olika

hänseenden tillgodose de efterlevande till avliden innehavare av trafiktillstånd.

Enligt 17 § 2 mom. har således dödsboet rätt att under vissa betingelser

utan särskilt tillstånd fortsätta rörelsen under en tid av högst ett år

från dödsfallet. 18 § 1 mom. bjuder dödsboet möjlighet att få tillståndet på

sig överlåtet. I fall, då konkurrens rörande tillståndet ej föreligger mellan

dödsbo och annan person, som kan tänkas komma i fråga, torde den tillståndsbevilj

ande myndigheten, enligt vad utskottet erfarit, också medgiva

efterlevande rätt att övertaga utövningen av den avlidnes rörelse. Den tillståndsgivande

myndigheten kan, jämlikt 18 § 2 mom. på framställning av

dödsboet föreskriva skyldighet för ny tillståndsinnehavare att i viss omfattning

inlösa den eller de automobiler, som den avlidne eller dödsboet använt

i rörelsen.

I den situation, som uppstår vid tillståndsinnehavares död, göra sig olika

intressen med varierande styrka gällande. A ena sidan föreligger intresset

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

9

att dödsboet skall erhålla skälig tid att avveckla rörelsen eller få tillståndet

på sig överlåtet. Å andra sidan inställa sig skilda hänsyn till allmänheten,

för vars betjänande trafikrörelsen inrättats, samt kravet på att äldre,

förtjänta förare icke skola kringskäras i möjligheten att bliva sina egna.

De gällande reglerna giva enligt utskottets uppfattning uttryck för en lämplig

avvägning mellan de intressen, som i detta sammanhang förtjäna beaktande.

Utskottet uttalade redan vid behandlingen av den proposition, varigenom

förordningen förelädes riksdagen, att genom ifrågavarande bestämmelser

dödsbodelägarnas intressen blivit tillgodosedda så långt sig läte göra.

Sedan förordningens tillblivelse ha ej några omständigheter tillkommit, som

kunna anses betaga detta uttalande dess giltighet.

Utskottet vill även påpeka att inom andra rättsområden ha, som den ovan

lämnade redogörelsen utvisar, stadganden angående överlåtelse av tillstånd

vid en persons död erhållit en motsvarande och i vissa fall snävare utformning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:330 och 11:381, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 mars 1950.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,

Wistrand*, Sunne*, Nils Elowsson och Bengtson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo*, Hellbacken*, Ryberg*,

Hagård, Lundberg, Jansson i Hällefors, fru Sjöstrand* och herr Andersson

i Linköping.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 2 avd. Nr 19.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.