Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av semester m. m. åt skogskörare. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 172 i första kammaren av herr Nåsgård m. fl. samt nr 206 i andra kammaren av herr Jansson i Aspeboda m. fl.

1950-03-09 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1950:23, Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av semester m. m. åt skogskörare. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 172 i första kammaren av herr Nåsgård m. fl. samt nr 206 i andra kammaren av herr Jansson i Aspeboda m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

1

Nr 23.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av semester

m. m. åt skogskörare.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 172 i första kammaren av

herr Nåsgård m. fl. samt nr 206 i andra kammaren av herr Jansson i Aspeboda

m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte

hos Kungl. Maj :t begära förslag till sådana ändringar dels i semesterlagen

att skogsköraren i semesterhänseende skall betraktas som arbetstagare, dels

i motsvarande lagar där arbetstagarbegreppet är av betydelse».

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för detta yrkande, får utskottet

hänvisa till motionerna.

Gällande rätt.

Beteckningen arbetare eller arbetstagare har brukats i en mångfald lagar,

särskilt på sociallagstiftningens område. Ett närmare angivande av begreppets

innebörd förekommer emellertid endast i några få lagar. Arbetstagarbegreppet

har icke fullt samma innebörd i de olika lagarna av ifrågavarande

slag. Till att börja med märkes att i en del av lagarna vissa avvikelser

från vad som eljest skolat gälla gjorts i själva lagtexten. I flera lagar

ha sålunda vissa grupper arbetstagare undantagits från lagarnas tillämpning.

Exempel finnas även på en i lagtexten gjord utvidgning av det däri

angivna begreppet.

Vidare är att märka att begreppet arbetare eller arbetstagare i och för sig

tolkats på ett något skiftande sätt av de olika myndigheter, som haft att

tillämpa de särskilda lagarna. Att så blivit fallet synes i viss mån sammanhänga

med att det i vårt land icke finnes någon allmän lagstiftning, som

reglerar arbetsavtalet. Myndigheterna ha ofta icke heller haft någon säkrare

ledning av tillgängliga lagmotiv för tolkningen av arbetstagarbegreppet.

Till en början skall lämnas en kort redogörelse för räckvidden i nu ifrågavarande

hänseende av de viktigaste av de lagar, i vilka arbetstagarbegreppet

är av betydelse.

Lagen om semester den 29 juni 1945 äger tillämpning å arbetstagare i allmän

eller enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare hos staten,

för vilka gälla särskilda föreskrifter rörande semester. Från lagens tillämpning

är ock undantagen arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens

1 —Bilxang till riksdagens protokoll 1950. 9 sand. 2 avd. Nr 23.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

familj eller som avlönas uteslutande genom andel i vinst. Enligt vad som

framgår av förarbetena till denna lag skola de begrepp och regler, vilka

gälla inom den allmänna civilrätten, vara avgörande för gränsdragningen

mellan arbetstagare och självständig företagare.

Enligt 17 kap. 4 § lxandelsbalken äga betjänter och tjänstehjon förmånsrätt

i arbetsgivarens konkurs för dem tillkommande lön för sista året; samma

förmånsrätt gäller för annan arbetares dagspenning eller avlöning, där

den ej stått inne längre än sex månader efter förfallodagen. Vid tillämpning

av detta lagrum torde anknytning närmast ske till det å allmänna civilrättsliga

grundsatser fotade arbetstagarbegreppet.

Lagen om arbetstidens begränsning den 16 maj 1930 föreskriver, att vid

tillämpning av lagen såsom arbetare ej skall räknas bl. a. medlem av arbetsgivarens

familj, verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad

ställning samt ritare, bokhållare eller därmed jämställd person. Genom

stadganden i lagen undantagas från dess tillämpning vidare vissa former

av arbete, såsom sådant, vilket utföres i arbetarens hem eller eljest

under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren

att vaka över arbetets anordnande, samt sådant arbete, som till sin natur

är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider. Enligt

lagen åligger det arbetarskyddsstyrelsen att avgöra, huruvida viss arbetstagare

är att enligt lagen räkna såsom arbetare.

Enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 förstås

i denna lag med arbetare envar, som mot avlöning användes till arbete för

annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom självständig

företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkesutbildning utan

avlöning utför dylikt arbete. På grund av uttryckligt stadgande anses icke

såsom arbetare enligt lagen bl. a. den, som utför arbetet i sitt hem ellei

å arbetsställe, som av honom bestämmes. Vid lagens tillämpning ha åtskilliga

yrkesidkare, som enligt strikt civilrättsliga grundsatser närmast skulle

vara att anse såsom företagare, behandlats såsom arbetare enligt lagen.

I arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 utsäges, att med arbetstagare

i lagen förstås envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande

till denne vara att anse såsom självständig företagare. Från lagens tilllämpning

är dock undantaget bl. a. arbete, som utföres i arbetstagarens hem

eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren

att vaka över arbetets anordnande.

Enligt skogshärbårgeslagen den 21 maj 1937 förstås med arbetare envar,

som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till denne vara

att anse såsom självständig företagare.

Lagen om förenings- och förhandlingsrätt den 11 september 1936, lagen

om medling i arbetstvister den 28 maj 1920, lagen om kollektivavtal den 22

juni 1928 och lagen om arbetsdomstol den 22 juni 1928 innehöllo ursprungligen

ej någon definition å arbetstagarbegreppet. Genom lagändringar 1945

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

infördes emellertid i dessa lagar det stadgandet, att vid tillämpningen av

respektive lag skall såsom arbetare, såvitt angår lagen om förenings- och

förhandlingsrätt såsom arbetstagare, anses även den som, utan att anställningsförhållande

föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid till

denne intager en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetares,

såvitt gäller lagen om förenings- och förhandlingsrätt en arbetstagares,

till arbetsgivaren.

Arbetstagarbegreppet förekommer vidare i uppbördsförordningen den 31

december 1945. I anvisningarna till 46 § i förordningen sägs, att med arbetsgivare

förstås enligt förordningen envar, som ingått avtal med annan person

att denne skall utföra arbete för hans räkning och som i följd härav är

skyldig utbetala lön till denne. Med arbetstagare förstås i förordningen den,

med vilken sådant avtal ingåtts. Såsom arbetstagare betraktas emellertid

icke den, som är att anse som självständig företagare.

Beroende uppdragstagare.

Den 29 augusti 1941 uppdrog Kungl. Maj :t åt socialstyrelsen att verkställa

utredning av spörsmålet om erforderliga åtgärder för ernående av

rättslig likställighet i olika hänseenden mellan handelsagenter och sådana

handelsresande, som avses i 87 § kommissionslagen, å ena, samt arbetstagare,

å andra sidan, ävensom att till Kungl. Maj:t avgiva de förslag, till

vilka utredningen kunde giva anledning. Socialstyrelsen förklarade i sin

utredning den 15 maj 1944 bland annat, att styrelsen ansåg sig böra ägna

uppmärksamhet även åt andra uppdragstagare än handelsagenter och handelsresande.

Utan att göra gällande att densamma kunde göra anspråk på

tullständighet upptog styrelsen i en uppräkning de yrkesgrupper, som skulle

kunna komma i åtanke i ifrågavarande avseende. Uppräkningen har följande

lydelse:

1) Handelsagenter samt sådana handelsresande och platsförsäljare, som

icke äro anställda i huvudmannens tjänst. Hit höra bensinstationsföreståndare

samt försäljare av jordbruksmaskiner, symaskiner, dammsugare, golvbonare,

radioapparater, böcker m. m.

2) Försäkringsagenter, annonsombud och inkasserare, som icke äro anställda

i huvudmannens tjänst.

3) Vissa utkörare av bröd, charkuterivaror, läskedrycker in. in., som använda

egna hästar eller egna bilar.

4) S. k. smååkare, d. v. s. häst- eller lastbilägare, som själva verkställa

körslor för byggen, väg- och gatuarbeten m. m.

5) Småbrukare in. 11., som med egna hästar eller bilar verkställa skogskörslor

eller körslor för vägarbeten.

6) Underentreprenörer vid vissa byggnads-, diknings- och vägarbeten.

7) Stenhuggare, som verkställa utlagning av sten i egna eller av dem

själva arrenderade berg.

8) Restaurangmusiker (kapellmästare med eget kapell).

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

Skogskörarnas ställning.

Av föredragningspromemorian i det i motionerna åberopade rättsfallet

framgår följande angående skogskörarnas ställning.

I Norrland ske skogsavverkningarna i stor utsträckning på så sätt att

skogsköraren (ofta en bonde eller arrendator) åtager sig att mot viss betalning

avverka en viss skogstrakt. I åtagandet ingick tidigare — mestadels

såsom ett villkor i avtalet — att skogsköraren skulle själv anställa och avlöna

de huggare som erfordrades. Själva körarbetet utför skogsköraren

själv, understundom med biträde av lejd arbetskraft. I mellersta Sverige

plägar skogsköraren endast åtaga sig körslorna, medan virkesägaren själv

svarar för huggningen. — Sedan de i skogsbruket anställda arbetarna och

arbetsgivarna alltmer organiserat sig, träffades 1936 en överenskommelse

(»Norrlandsöverenskommelsen») mellan å ena sidan Domänstyrelsen och

ett stort antal norrländska skogsbolag (sedermera Föreningen Skogsarbeten)

och å andra sidan Svenska Skogs- och Flottningsarbetarförbundet och

Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF) angående den ordning som skall

iakttagas vid kontraktering av vinteravverkningsarbeten. 1940 efterträddes

denna överenskommelse av en ny sådan av huvudsakligen samma innehåll

som den tidigare. — Arbetsdomstolen har i en dom (1942 nr 88) uttalat att

Norrlandsöverenskommelserna utginge från att skogsköraren vore att betrakta

såsom en entreprenör samt att Norrlandsöverenskommelserna icke

åstadkommit någon förändring härvidlag. — Sedan avverkningssäsongen

1942—43 har Norrlandsöverenskommelsen ersatts med ett mellan samma

parter träffat kollektivt s. k. ramavtal (numera årligt) för skogsbruket i

Norrland och Dalarna, innehållande allmänna bestämmelser till lokala arbets-

och löneavtal om skogsarbete in. m. De lokala arbets- och löneavtalen

— som upprättas särskilt för Skogs- och Flottningsarbetarförbundet (i

dessa avtal regleras såväl körnings- som huggningsarbetet) och särskilt

för RLF (i dessa avtal regleras allenast körningsarbetet) — upptaga föreskrifter

om arbetstid och detaljerade prisbestämmelser. Enligt ramavtalets

allmänna bestämmelser — vilka äro tillämpliga å alla under avtalet lydande

personer som sysselsättas med i avtalet avsett arbete — skall för vinteravverkningsarbete

upprättas kontrakt med respektive körare, kontraktstagaren

anskaffa erforderligt antal huggare och i förhållande till huggarna

intaga förmansställning i allt vad avser samarbetet mellan honom och huggarna,

såvida arbetsgivaren ej föredrager att själv anskaffa huggare och

utöva den tillsyn som åvilar köraren, samt att i förmansställningen skall

ingå bland annat skyldighet att i mån av fullgjort arbete verkställa utbetalning

av lön till huggarna eller utfärda sådana anvisningar, att huggarlön

kan utbetalas direkt till dessa. Ramavtalet innebär i förhållande till Norrlandsöverenskommelsen

den ändring att skogskörarens skyldighet att anskaffa

och avlöna huggarna icke längre är ovillkorlig.

De stora arbetsgivar- och arbetarorganisationerna synas numera, på grund

av uttalanden i motiven till 1945 års semesterlag, utgå från att denna lag

skall tillämpas på skogskörare utom i renodlade entreprenörsfall. De numera

(1948/1949) gällande ramavtalen upptaga sålunda bestämmelser om

beräkning och utbetalning av semesterlön.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23. 5

Sveriges skogsägareförbund uttalade i ett år 1949 till utskottet avgivet

yttrande att uppdragstagare, vilka formellt skulle i viss mån framstå som

egna företagare, men vilka i realiteten vore att anse som arbetare åt arbetsgivaren,

numera förekomma i relativt ringa omfattning inom skogsbruket.

Förr kunde till denna kategori i det norrländska skogsbruket samt i Dalarna

hänföras de s. k. körarna, vilka åt arbetsgivaren tidigare åtogo sig både

huggning och körning på ackord av de utstämplade träden samt för dessa

arhetens utförande självständigt anställde och avlönade sina medhjälpare,

huvudsakligen huggare. Denna anställningsform är nu praktiskt taget helt

övergiven. Enligt de kollektivavtal, som under en följd av år träffats rörande

skogsavverkningarna i Norrland och Dalarna, är huggnings- och körningsarbetet

numera helt skilt. Såväl huggare som körare antagas var för sig

och avlönas likaledes var för sig direkt av arbetsgivaren.

Socialstyrelsen anförde i ett likaledes år 1949 till utskottet avgivet yttrande

bland annat följande:

Körare inom skogsbruket ha i rättspraxis enligt olycksfallsförsäkringslagen

ansetts vara arbetstagare. Kollektivavtalen, exempelvis för Norrland

och Dalarna, innehålla också kompletterande bestämmelser om olycksfall

och sjukvård. Semesterrätten är icke särskilt nämnd i kollektivavtalet annat

än i samband med frågan om avlöningens utbetalande. I avtalen för skogsbruket

i södra Sverige finnes däremot uttrycklig bestämmelse om att semester

skall utgå enligt lag, och är här den del av ackordsförtjänsten, som

skall anses belöpa på köraren, 55 procent. I denna landsdel utbetalas semesterlön

endast i de fall, då hästägaren själv utför arbetet, alltså icke för

av denne lejd arbetskraft.

Vid Landsorganisationens samma år avgivna yttrande fanns fogat yttrande

jämväl av Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet, i vilket

sistnämnda yttrande beträffande skogskörarnas ställning anfördes bland

annat följande:

Kollektivavtalets utbredning inom skogsbruket samt 1942 års semesterkommittés,

statsrådets i propositionen och andra lagutskottets samstämmigt

uttalade uppfattning, att exempelvis en skogskörare, som arbetar enligt gällande

kollektiva ramavtal för Norrland och Dalarna eller eljest på motsvarande

villkor, borde betraktas som arbetstagare i semesterlagens mening,

har lett till, att såväl huggarna som körarna i hela landet nu av skogsarbetsgivarna

tillerkännas semesterrätt, trots det att arbetstagarebegreppet jämväl i

nya semesterlagen principiellt skall fastställas enligt civilrättsliga regler. Detta

så långt det gäller huggare samt körare med en häst. För körare med två

eller flera hästar ligger frågan oklarare till. Domänverket har skriftligen

medgivit beträffande Norrland och Dalarna, att kontraktstagare = körare

som sysselsätter flera hästar på samma avverkning, skall erhålla semesterersättning

på den samlade ackordsförtjänsten. Föreningen Skogsarbeten har

muntligen meddelat oss, att bolagen i Norrland och Dalarna rekommende
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

rats att tillämpa lagen på samma sätt som Domänverket med avseende på

dessa körare med flera hästar. Så är dock icke förhållandet i mellersta och

södra Sverige. Där föreligger nu en dom i Arbetsdomstolen, i vilken körare

med flera än eu häst tillerkännes semesterrätt endast för den egna arbetsinsatsen.

Historik m. m.

Arbetstagarbegreppet enligt förarbetena till semesterlagen m. m.

Av förarbetena till 1938årslagomsemester framgår att de begrepp

och regler, vilka gälla inom den allmänna civilrätten, skulle vara avgörande

för gränsdragningen mellan arbetstagare och självständig företagare. Föredragande

departementschefen anförde, att han ansåge det icke vara möjligt

att för semesterlagens vidkommande utgå från den tolkning av arbetsgivaroch

arbetstagarbegreppen, som enligt stadgad praxis tillämpades beträffande

olycksfallsförsäkringslagen. Enligt departementschefen måste frågan om

vem som i det särskilda fallet skulle betraktas såsom arbetsgivare respektive

arbetstagare bedömas med hänsyn till vem som slutit arbetsavtalet. Riksdagen

gjorde icke någon erinran på denna punkt.

1942 års semesterkommitté konstaterade i sitt betänkande (SOU 1944: 59)

till en början, att vid tillämpningen främst av olycksfallsförsäkringslagen

men även av andra lagar, såsom lagen om arbetarskydd, lagen om arbetstidens

begränsning och skogshärbärgeslagen, arbetstagarbegreppet hade givits

en vidare tydning än såvitt angår lagen om förenings- och förhandlingsrätt

och med denna närbesläktade lagar ävensom semesterlagen.

Kommittén fortsatte:

Vad särskilt olycksfallsförsäkringslagen beträffar har frågan ofta gällt,

huruvida en sådan person är att anse såsom självständig företagare, vilken

åtagit sig att ombesörja ett arbetes utförande och för utförandet anlitat medhjälpare,

till följd varav han kommit att intaga en mellanställning mellan å

ena sidan den för vilkens räkning arbetet utföres (företagaren) och å andra

sidan de arbetare som deltaga i arbetet. I dylikt fall anses enligt olycksfallsförsäkringslagen

mellanmannen som arbetstagare, såvida hans ekonomiska

och sociala förhållanden samt ställning i övrigt är sådan att han i huvudsak

är att jämställa med en arbetstagare. Företagaren betraktas i enlighet härmed

såsom arbetsgivare icke blott i förhållande till mellanmannen utan

även till de av denne anställda arbetarna.

Den praxis, som utbildat sig vid olycksfallsförsäkringslagens tillämpning,

har stöd i lagens motiv, främst i vad särskilda utskottet vid 1916 års riksdag

uttalade i anledning av ett motionsvis framfört yrkande att skogskörare,

vilka självständigt åtaga sig att med hjälp av lejda arbetare utföra skogsavverkning,

borde enligt olycksfallsförsäkringslagen betraktas som arbetare

och icke såsom arbetsgivare. Utskottet framhöll, att det icke läte sig göra

att ge någon allmän regel för bedömande av dylika fall, utan frågan finge

bedömas efter omständigheterna i varje särskilt fall. Enligt utskottet torde

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

därvid i allmänhet tjäna till ledning sådana förhållanden som de närmare

bestämmelserna vid avtalets ingående mellan avverkaren och avverkningsrättens

innehavare, sättet för lönernas utanordnande, storleken av avverkarens

egen arbetsförtjänst, hans deltagande i arbetet o. s. v.

Beträffande semesterlagen anförde kommittén bland annat:

Att utsträcka semesterlagens giltighetsområde till att avse även sådana

personer, som ur olika synpunkter klart äro att betrakta såsom självständiga

företagare, kan uppenbarligen icke komma i fråga. Det ligger — för

att taga ett exempel från skogsbruket — i öppen dag, att en hemmansägare,

som träffat ett drivningskontrakt med en virkesägare men själv icke deltager

i eller någonsin förutsatts skola deltaga i drivningsarbetet utan låter

detta utföras av hos honom anställt folk, icke bör äga rätt till semester på

virkesägarens bekostnad.

Spörsmålet om utvidgning av semesterlagens tillämpningsområde begränsar

sig därför till den personkrets, beträffande vilken tvekan kan råda om

den skall hänföras till den ena eller den andra kategorien. Det blir då närmast

fråga om personer, vilka faktiskt intaga en ställning, i olika avseenden

likartad med en arbetstagares, men som enligt gällande praxis ställas

utanför semesterlagen. Främst dylika personer torde socialstyrelsen i sin

ovan berörda utredning åsyfta, då styrelsen talar om »beroende uppdragstagare».

Bland de yrkesutövare, som omfattas av socialstyrelsens utredning, finnas

personer med mycket olika ekonomisk och social ställning samt olika

beroendeställning i förhållande till huvudmännen. Klientelet är således

mycket heterogent. Detta gäller såväl de merkantila mellanhänderna som

övriga här avsedda uppdragstagare. Med hänsyn till de synnerligen mångskiftande

yrkesområden och förhållanden, om vilka torde bli fråga, synes

det knappast vara möjligt att erhålla en godtagbar legal definition, varav i

varje särskilt fall skulle framgå, till vilken kategori vederbörande vore att

hänföra. En lagregel av det innehåll socialstyrelsen ansett kunna upptagas

i vissa lagar, vilka avse förhållanden vari de stridiga intressena huvudsakligen

företrädas av organisationerna på arbetsmarknaden, skulle därför, om

den gjordes tillämplig beträffande semesterlagen, vilken gäller förhållanden

mellan enskilda parter, lätt komma att föranleda tvistigheter, och antalet

tvister skulle givetvis bli större, i den mån möjligheterna att förvärva rätt

till semester ökas genom nedsättning i kravet på viss längre tids fortlöpande

anställning hos samma arbetsgivare. Med hänsyn till att semesterlagen därjämte

är en lag, med vilken olika domstolar — såväl allmän domstol som

arbetsdomstolen — komma i kontakt, är faran för en oenhetlig rättstillämpning

uppenbarligen stor.

Om kommittén i enlighet med vad nu sagts finner, att med arbetstagare

enligt semesterlagen liksom hittills bör förstås den som är arbetstagare enligt

allmänna civilrättsliga regler, så må emellertid framhållas, att det civilrättsliga

arbetstagarbegreppet icke torde vara något i och för sig givet, oföränderligt

begrepp. Utvecklingen har tvivelsutan tenderat till att ge arbetstagarbegreppet

eu vidare omfattning än det från början haft. Kommittén

vill ifrågasätta, huruvida icke utvecklingen numera — bland annat under

inflytande av kollektivavtalsväsendet — gått därhän, att detta begrepp enligt

allmänna rättsgrundsatser kan anses äga eu något vidare omfattning, än

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

praxis för närvarande ger detsamma. Sålunda bör enligt kommitténs uppfattning

exempelvis en skogskörare, som arbetar enligt det förut åberopade

ramavtalet för Norrland och Dalarna eller eljest på motsvarande villkor, betraktas

såsom arbetstagare. Kommittén vill i samband härmed understryka

vikten av att prövningen av frågan, huruvida någon är att anse såsom

arbetstagare, sker med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter och

att alltför stor betydelse ej tillerkännes något visst eller vissa avtalsmoment.

Där skriftlig överenskommelse föreligger bör ej beteckningen eller ordalagen

i och för sig få vara avgörande, utan särskild vikt bör tillmätas avsikten

med överenskommelsen och det sätt på vilket denna tillämpas. Vad senast

anförts gäller särskilt, därest — såsom för kommittén uppgivits i viss

mån ha varit fallet — arbetsgivare föreskriver sådana ändrade arbetsvillkor

för personer, vilka arbeta för hans räkning, att dessa, efter att tidigare klart

ha varit att anse såsom arbetstagare, kommit att formellt sett intaga en mera

självständig ställning, ehuruväl de förhållanden, under vilka de ha alt utföra

sitt arbete, i sak icke förändrats. Det bör icke få förekomma, att någon

på dylikt sätt avhändes sin semesterrätt.

I sin ovannämnda utredning den 15 maj 1944 förklarade socialstyrelsen

vidkommande principspörsmålet om rättslig likställighet mellan arbetstagare

och vissa uppdragstagare bland annat följande:

Ett tillgodoseende av den i utredningsuppdraget åsyftade rättsliga likställigheten

skulle i större eller mindre omfattning utsträcka den socialpolitiska

lagstiftningens tillämpning till att avse jämväl beroende uppdragstagare,

vilka juridiskt sett icke kunna betraktas som arbetstagare. Huruvida bärande

skäl förefinnas för en dylik utsträckning torde icke med hänsyn till

de olika lagarnas skilda syften låta sig generellt bedöma. För att träffa avgörande

i detta avseende synes man vara nödsakad att pröva varje särskild

lag.

Socialstyrelsen undersökte därefter huruvida arbetstagarbegreppet borde

utvidgas i vad avsåge särskilt angivna lagar av socialpolitisk innebörd.

Därvid fann socialstyrelsen skäl föreligga att lagen om förenings- och

förhandlingsrätt, lagen om medling i arbetstvister, lagen om kollektivavtal

och lagen om arbetsdomstol utvidgades att omfatta även uppdragstagare

i de fall, då uppdragstagarna intoge en så beroende ställning gentemot

uppdragsgivarna, att förhållandet mellan parterna vore väsentligen likartat

med förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Även 1938 års lag om semester som i fråga om tillämpningsområdet beträffande

uppdragstagarna överensstämde med 1945 års semesterlag,

blev föremål för socialstyrelsens uppmärksamhet. Styrelsen framhöll,

att vissa sociala skäl talade för att de beroende uppdragstagarna tillerkändes

semesterrätt. Dessa uppdragstagare utförde emellertid i flertalet

fall sitt arbete under sådana förhållanden, att det ej kunde anses tillkomma

uppdragsgivarna att vaka över arbetets anordnande. Därest semesterlagen

skulle göras tillämplig å sådana uppdragstagare, skulle dessa således

i allmänhet endast erhålla semesterlön. Det torde icke vara lämpligt att

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

i detta sammanhang taga ställning till principfrågan om utsträckning av semesterrätten

till ytterligare områden, inom vilka den medgivna rätten skulle

få allenast ekonomisk betydelse. Med hänsyn härtill syntes en utvidgning

av semesterrätten till ifrågavarande uppdragstagare tillsvidare böra anstå.

Styrelsen framhöll vidare, att det till stor del måste bliva en skälighetsprövning,

när det gällde att avgöra, vilka uppdragstagare som på grund av sin

beroende ställning borde likställas med arbetstagare. Gränserna mellan semesterberättigade

och icke semesterberättigade uppdragstagare skulle därigenom

bliva svävande. Frånvaron av skarpa gränser skulle leda till ett stort

antal tvister. Styrelsen framhöll slutligen följande:

Det bör vidare framhållas, att det kunde bliva vissa svårigheter att undvika

dualism mellan de allmänna domstolarna och arbetsdomstolen, om

semesterrätten gjordes beroende av en skälighetsprövning, som skulle göras

av flera myndigheter.

Vid ett vägande av skälen för och emot en utsträckning av den lagstadgade

semesterrätten till att även omfatta beroende uppdragstagare finner

socialstyrelsen, att så starka skäl tala emot en sådan utsträckning, att det

icke för närvarande bör ifrågakomma att giva beroende uppdragstagare

lagstadgad rätt till semester. Det synes tills vidare böra överlämnas åt parterna

att genom sina organisationer söka nå fram till en lösning av spörsmålet.

En sådan lösning förhandlingsvägen underlättas, om de beroende

uppdragstagarnas organisationer tillerkännas förenings- och förhandlingsrätt

i enlighet med socialstyrelsens förslag.

Förslag till ovannämnda 1945 genomförda ändringar i lagen om förenings-

och förhandlingsrätt, lagen om medling i arbetstvister, lagen om

kollektivavtal och lagen om arbetsdomstol förelädes 1945 års riksdag av

Kungl. Maj :t genom proposition nr 88. Propositionen byggde på den av

socialstyrelsen gjorda utredningen,

I propositionen framhöll föredragande departementschefen, statsrådet

Möller, inledningsvis, att begreppet arbetstagare (arbetare) icke vore entydigt

i svensk rätt. Redan i texten till olika lagar, avseende arbetsrätten eller

vad därmed sammanhängde, hade arbetstagarbegreppet, i den mån det närmare

definierats, icke sällan erhållit en skiftande bestämning, i det att under

detsamma hänförts eller därifrån uteslutits en eller flera kategorier. Vad

som i här förevarande avseende tilldroge sig särskilt intresse vore att gränsdragningen

mellan begreppen arbetstagare och självständiga företagare icke

genomförts likformigt inom olika lagstiftningsområden. Det närmare uppdragandet

av sistnämnda skiljelinje hade verkställts av de domstolar och

andra myndigheter som haft att tillämpa de särskilda lagarna. Myndigheterna

hade därvid i allmänhet icke ägt någon säkrare grund för bedömningen

av begreppen i tillgängliga lagmotiv. Praxis utvisade att myndigheterna

som regel varit benägna att giva arbetstagarbegreppet en vidare

innebörd allteftersom lagstiftningen i fråga haft ett starkare betonat socialt

syfte.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

Efter att hava framhållit, att vid tillämpningen av arbetsf redslagstiftningen

socialstyrelsen tidigare givit arbetstagarbegreppet en tämligen

vidsträckt innebörd men att styrelsen senare i anslutning till vissa avgöranden

av arbetsdomstolen utgått från ett arbetstagarbegrepp av snävare

omfattning, anförde statsrådet Möller:

Ur de synpunkter, som ligga till grund för arbetsfredslagstiftningen, synes

det likväl icke vara nödigt att densamma begränsas till att omfatta endast

arbetstagare i strängt civilrättslig mening. Då det ekonomiska livet i allmänhet

torde vara bäst betjänt av att intressekonflikter lösas förhandlings- eller

förlikningsvägen, torde det tvärtom vara ur samhällelig synpunkt angeläget,

att denna fredsbefrämjande lagstiftning spänner över ett något vidare område.

Jag finner det därför lämpligt att sådana grupper av uppdragstagare,

som i realiteten gentemot sina huvudmän intaga eu beroendeställning av

samma art som de egentliga arbetstagarnas, erhålla lagligt skyddad förenings-

och förhandlingsrätt samt att arbetsfredslagstiftningen jämväl i övrigt

göres tillämplig på dem. Därigenom komma också dessa uppdragstagare

att, såsom det synes välbehövligt, få ökade möjligheter att organisationsvägen

hävda sina intressen vid uppgörelser om löne- och arbetsvillkor.

I anslutning härtill upptogs i propositionen förslag till ändringar i de

till arbetsfredslagstiftningen hörande lagarna av innebörd att dessa utsträcktes

att omfatta även den som, utan att anställningsförhållande föreligger,

utför arbete för annans räkning och därvid till denne intager en beroende

ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren.

I propositionen upptog statsrådet Möller till övervägande även spörsmålet

om utvidgning av tillämpningsområdet av övriga av socialstyrelsen i dess

utredning berörda lagar. Statsrådet Möller anförde därutinnan, att han utan

att i princip ställa sig avvisande mot en sådan utvidgning, vilken närmast

skulle avse arbetstagarbegreppet enligt olycksfallsförsäkringslagen, semesterlagen

och 17 kap. 4 § handelsbalken, likväl ansåge att utvidgningen icke

för det dåvarande borde äga rum.

I fråga om semesterlagen anförde statsrådet Möller:

Vad semesterlagen beträffar har man — i viss mån i anslutning till uttalanden

därom i den proposition vari förslaget till nämnda lag framlades —

ansett sig böra nära anknyta till det i enlighet med allmänna civilrättsliga

regler utformade arbetstagarbegreppet. Socialstyrelsen har vid sin utredning

funnit, att en legal utvidgning av semesterlagens tillämpningsområde

i nu förevarande avseende icke bör äga rum. Samma ståndpunkt har intagits

av 1942 års semesterkommitté, som emellertid ifrågasätter om icke utvecklingen

numera gått därhän att arbetstagarbegreppet kan anses äga en

något vidare omfattning än praxis för närvarande ger detsamma. Kommittén

understryker i samband härmed vikten av att prövningen av frågan, huruvida

någon är att anse såsom arbetstagare, sker med hänsyn till samtliga

föreliggande omständigheter och att alltför stor betydelse ej fillerkännes

något visst eller några vissa avtalsmoment. Där skriftlig överenskommelse

förelåge, borde ej beteckningen eller ordalagen i och för sig få vara avgörande,

utan särskild vikt borde tillmätas avsikten med överenskommelsen

och det sätt på vilket denna tillämpades.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

Jag vill uttala min anslutning till den mening i fråga om tillämpningen av

semesterlagen, varåt semesterkommittén sålunda givit uttryck. I samband

härmed vid jag även understryka att utvidgningen av arbetstagarbegreppet

inom arbetsfredslagstiftningen torde komma att föra med sig att det blir lättare

för de yrkesutövare varom här är fråga att vinna gehör för sina berättigade

krav på semester; dessa komma nämligen att erhålla ökad tyngd då de

framställas förhandlingsvägen genom vederbörandes organisationer. Sedan

erfarenheterna från den kommande tiden inhämtats bör, därest det visar sig

erforderligt, frågan om lagstiftningsåtgärd på detta område ånyo upptagas.

I anledning av vissa av lagrådet gjorda uttalanden anförde statsrådet

Möller vidare bland annat följande:

Efter att hava berört två särskilda tolkningsspörsmål, förklarar lagrådet,

att lagrådet förutsatte, att när fråga uppkomme, huruvida någon skulle

anses såsom självständig företagare eller arbetstagare, och spörsmålet icke

skulle direkt bedömas enligt arbetsfredslagarna eller därmed likställda författningar

av social natur, frågan skulle med beaktande av föreliggande

tolkningsmoment avgöras enligt allmänna rättsgrundsatser. Utan att taga

ställning till de av lagrådet särskilt berörda tvenne tolkningsfrågorna, vilka

torde böra bedömas av de lagtillämpande myndigheterna under beaktande

av de i varje särskilt fall föreliggande närmare omständigheterna, vill jag

för egen del understryka, att här förevarande lagstiftningsåtgärder endast

ha avseende å förhållanden vilka omedelbart regleras i de av ändringsförslagen

berörda lagarna. Såsom av den i ärendet tidigare lämnade redogörelsen

framgår, ha emellertid likartade grundsatser redan sedan länge

vunnit tillämpning inom lagstiftningsområden där det sociala syftet är

starkt betonat, såsom inom den obligatoriska olycksfallsförsäkringen och

arbetarskyddslagstiftningen. I den mån man kommer över på den egentliga

privaträttens områden måste däremot angelägenheten av klarhet och stabilitet

tala emot en analog tillämpning av de principer som nu förordas

vad beträffar arbetsfredslagstiftningen. På sådana gränsområden mellan den

offentliga och privata rätten som representeras av exempelvis semesterlagen

torde bedömandet i det särskilda fallet kunna komma att influeras av föreliggande

omständigheter av social natur.

I anledning av propositionen väcktes en motion, nr II: 474 av herr von

Friesen in. fl., i vilken yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställa om vidtagande av sådana åtgärder att även vid tillämpningen

av semesterlagen den skall anses som arbetstagare vilken, utan att

anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid

till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma art som

en arbetstagares till arbetsgivaren.

Propositionen behandlades av andra lagutskottet, vilket i sitt över densamma

avgivna utlåtande, nr 27, hemställde, alt riksdagen måtte bifalla

propositionen samt alt motionen 11:474 icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd. I motiveringen till denna hemställan anförde utskottet

efter att ha redogjort för yrkandet i motionen bland annat följande:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

Givetvis är det ur social synpunkt önskvärt, att jämväl de yrkesgrupper

som här avses erhålla rätt "till semester. Att nu taga slutlig ståndpunkt

till frågan, huruvida utvidgningen av arbetstagarbegreppet bör äga rum i

lagar utanför det väl avgränsade rättsområde som arbetsfredslagstiftningen

utgör torde dock icke vara tillrådligt. Såsom ovan framhållits är

gränsen mellan beroende uppdragstagare och självständiga företagare flytande.

Gränsdragningen måste i väsentlig mån bliva beroende av en skälighetsprövning.

Inom arbetsfredslagstiftningen, där de stridiga intressena

huvudsakligen företrädas av vederbörande organisationer, blir denna gränsdragning

av mindre betydelse. Om utvidgningen av arbetstagarbegreppet

nu införes jämväl i semesterlagen, som reglerar förhållandet mellan enskilda

parter, skulle såsom 1942 års semesterkommitté anfört ovissheten om

tolkningen av begreppet beroende uppdragstagare lätt komma att föranleda

tvistigheter. Skälighetsprövningen kan leda till en oenhetlig rättstillämpning,

särskilt som mål angående tillämpningen av semesterlagen handläggas såväl

av de allmänna domstolarna som av arbetsdomstolen. Av nu anförda skäl

anser utskottet, att erfarenheterna rörande tillämpningen av den genom propositionen

föreslagna lagstiftningen böra avvaktas, innan åtgärder för lagändring

i motionens syfte vidtagas.

Ehuru utskottet sålunda icke kan tillstyrka motionen, förutsätter likväl

utskottet, att Kungl. Maj:t ägnar fortsatt uppmärksamhet åt förevarande

spörsmål och, i den mån omständigheterna giva anledning därtill, tager

under förnyad omprövning, huruvida ändring av semesterlagen i antydd

riktning bör komma till stånd. Jämväl frågan, huruvida utvidgningen av

arbetstagarbegreppet, såsom ifrågasatts under förarbetena till propositionen,

i övrigt bör genomföras utom området för arbetsfredslagstiftningen, bör i

fortsättningen skänkas tillbörligt beaktande.

Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet hemställt.

Vid 7945 års riksdag framlades därjämte genom proposition nr 273 förslag

till lag om semester. Detta lagförslag innebar, såvitt avsåge

de beroende uppdragstagarna, ej någon utsträckning av tillämpningsområdet

i förhållande till 1938 års semesterlag.

I propositionen förklarade föredraganden, statsrådet Erlander, — efter

att hava återgivit vad statsrådet Möller i den ovan omnämnda propositionen

nr 88 anfört beträffande spörsmålet om utsträckning av semesterlagens

tillämpningsområde till de beroende uppdragstagarna — att han helt anslöte

sig till vad statsrådet Möller därutinnan anfört samt att han ansåge

sig sakna anledning att ytterligare uppehålla sig vid spörsmålet.

Av statsrådet Erlanders uttalande i propositionen må dock i förevarande

sammanhang följande anmärkas.

Semesterlagen bygger på den grundtanken att det ur olika synpunkter är

ett samhälleligt intresse att skydda arbetstagarnas hälsa, både i kroppsligt

och i andligt hänseende. I sådant syfte vill semesterlagen bereda arbetstagarna

tillfälle till viss tids ledighet, under vilken de ha möjlighet att utan

minskning i sina inkomster söka behövlig rekreation. Enligt den nuvarande

lagen förvandlas emellertid understundom semesterrätten till en

rätt till penningersättning. Syftet med denna ersättning är icke att tillför
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

säkra arbetstagaren ett tillskott till lönen, utan meningen med densamma är

i stället att göra det möjligt för arbetstagaren att förskaffa sig samma rekreation

som om den intjänade semesterförmånen skulle utgått i form av

ledighet. En utvidgning av lagens tillämpningsområde till korttidsanställda

kommer utan tvivel att leda till en ökning av de fall, då arbetstagaren

icke erhåller semester in natura utan i stället en penningersättning. Vilka

garantier som än uppställas för att denna ersättning användes för det

avsedda ändamålet, torde man kunna utgå ifrån att detta icke alltid blir

händelsen. Även om lagens huvudsyfte icke uppnås i dylikt fall, anser jag

att lagen jämväl därvidlag har en viktig uppgift att fylla. Genom densamma

tillgodoses nämligen i viss mån kravet på social rättvisa. Vid vanligt betraktelsesätt

måste det framstå såsom naturligt och skäligt att varje arbetstagare

genom sitt arbete intjänar icke endast lön utan även semester eller

ersättning därför. Att helt bortse från dessa psykologiska faktorer kan ej

vara lyckligt.

Med anledning av propositionen med förslag till lag om semester väcktes

en motion av intresse i förevarande sammanhang, nämligen motionen II: 584

av herr Johnsson i Stockholm in. fl. I motionen yrkades, att riksdagen

måtte besluta att vid lagens tillämpning även den skulle anses såsom arbetstagare

som, utan att anställningsförhållande förelåge, utförde arbete

för annans räkning och därvid till denne intoge en beroende ställning av

väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren.

Propositionen behandlades av andra lagutskottet, som i sitt över densamma

avgivna utlåtande, nr 59, i ifrågavarande avseende hemställde, att

motionen 11:584 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Till stöd

för denna hemställan anförde utskottet följande:

Enligt motionärernas uppfattning bör således den utvidgning av arbetstagarbegreppet

inom arbetsfredslagstiftningen, som riksdagen innevarande

år beslutit, genomföras även för semesterlagens vidkommande. I utskottets

utlåtande i berörda ärende (nr 27), vilket godkänts av riksdagen, framhöll

utskottet, bland annat, att erfarenheterna rörande tillämpningen av ändringen

i fråga om arbetsfredslagstiftningen borde avvaktas, innan åtgärder

för motsvarande ändring av semesterlagen vidtoges. Utskottet finner ej

skäl att nu föreslå riksdagen att frångå den sakliga ståndpunkt, som riksdagen

för endast kort tid sedan intagit till denna fråga.

Om utskottet således icke kan tillstyrka bifall till ifrågavarande motion,

vill emellertid utskottet instämma i semesterkommitténs uttalanden angående

arbetstagarbegreppets innebörd. Även enligt utskottets uppfattning

tala starka skäl för att en skogskörare, å vilken ramavtalet för skogsbruket

i Norrland och Dalarna äger tillämpning eller som eljest utför sitt arbete

under liknande villkor, bör betraktas såsom arbetstagare och att i följd

därav vederbörande virkesägare bör anses vara arbetsgivare — och därmed

pliktig svara för semesterförmånen — i förhållande till icke blott körarna

utan även de huggare, vilka deltaga i arbetet. Motsvarande betraktelsesätt

torde även kunna tjäna till ledning vid bedömandet av andra frågor på hithörande

område.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

Arbetstagarbegreppet enligt vissa andra lagar.

Utöver vad som framgår av den ovan lämnade redogörelsen må följande

nämnas beträffande arbetstagarbegreppet i vissa lagar.

Beträffande lagen om försäkring för olycksfall i arbet

e och lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar

framhöll socialstyrelsen i sin ovan omförmälda utredning, att lagarna byggde

på den grundtanken, att en arbetsgivare skulle svara för att arbetet bedreves

på sådant sätt, att hans arbetare ej utsattes för fara att träffas av olycksfall

eller yrkessjukdom. Lagarna hade icke gjorts tillämpliga å arbetare, som utförde

arbetet i sitt hem eller å arbetsställe, som av dem bestämdes. Då sådana

arbetare ej vore försäkrade mot olycksfall i arbete och yrkessjukdom,

kunde det tydligen icke heller ifrågakomma att tillerkänna uppdragstagare,

som arbetade under självvalda förhållanden, någon ersättning enligt nämnda

lagar.

I propositionen nr 88 till 1945 års riksdag uttalade statsrådet Möller såsom

skäl för sin ståndpunkt, att en utvidgning av arbetstagarbegreppet enligt

olycksfallsförsäkringslagen icke för det dåvarande borde äga rum — att

denna lag, vilken vore under överarbetning, redan enligt praxis omslöte

stora grupper av de då ifrågavarande uppdragstagarna.

I fråga om 17 kap. 4 § handelsbalken anförde socialstyrelsen

i sin nämnda utredning:

De borgenärer, som åtnjuta förmånsrätt enligt handelsbalken 17: 4, erhålla

vid konkurs betalning före nästan alla andra fordringsägare. En utsträckning

av denna förmånsrätt till nya grupper borgenärer kunde därför

få betänkliga konsekvenser. Den skulle leda till en försämring av rättsläget

för övriga fordringsägare, bland annat samtliga inteckningshavare.

Förmånsrätten enligt handelsbalken 17:4 är en tyst förmånsrätt. Dess

förhandenvaro i ett enskilt fall blir icke synlig för tredje man genom någon

registreringsåtgärd eller genom någon överföring av besittningen till den

egendom, vari förmånsrätten kan göras gällande. En sådan besittningsöverföring

vore för övrigt otänkbar, då förmånsrätten gäller i all gäldenärens

egendom. Med hänsyn till rättssäkerheten inom kreditlivet är det önskvärt,

att antalet tysta förmånsrätter begränsas i görligaste mån. Detta gäller

framför allt förmånsrätterna enligt handelsbalken 17: 4 med deras synnerligen

goda plats i förmånsrättsordningen.

Därest vissa uppdragstagare skulle komma i åtnjutande av förmånsrätt

enligt handelsbalken 17: 4, skulle det till stor del bliva beroende på en skälighetsprövning,

vilka uppdragstagare som skulle få denna privilegierade

ställning. Skälighetsprövningen skulle innebära, att ett nytt osäkerhetsmoment

infördes på kreditlivets område. Detta synes icke vara lämpligt.

Den sociala och ekonomiska ställning, som beroende uppdragstagare intaga,

är visserligen ofta svag, men detta kan icke åberopas som ett avgörande

skäl för att de skola tillerkännas förmånsrätt. Då skulle även andra

borgenärer på samma sociala och ekonomiska plan, t. ex. vissa leverantörer,

med lika rätt kunna kräva förmånsrätt för sina fordringar. Något sådant

har dock aldrig ifrågasatts.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

15

De anförda skälen talade enligt socialstyrelsens åsikt så starkt emot en

utvidgning av förmånsrätten enligt 17 kap. 4 § handelsbalken, att styrelsen

icke ansåge sig kunna föreslå att beroende uppdragstagare tillerkändes sådan

förmånsrätt.

Beträffande 17 kap. 4 § handelsbalken androg statsrådet

Möller i propositionen nr 88 till 1945 års riksdag:

Vad slutligen beträffar spörsmålet om beredande av förmånsrätt i konkurs

enligt 17 kap. 4 § handelsbalken för de beroende uppdragstagarnas lönefordringar

vill jag omnämna att, enligt vad jag inhämtat, det frågekomplex

som innefattas i 17 kap. 4 § handelsbalken är föremål för utredning

inom justitiedepartementet. Utredningen har föranletts bl. a. av de i riksdagens

skrivelser nr 287/1935 och 96/1938 berörda problemen om skyddet

för byggnadsarbetarnas lönefordringar. Vid utredningen torde även det här

föreliggande spörsmålet bliva föremål för uppmärksamhet. Då jag, såsom

nyss nämnts, ej anser mig böra förorda någon lagändring härvidlag i nu

förevarande sammanhang, kan jag emellertid icke underlåta att påpeka att

ej heller det å allmänna civilrättsliga grundsatser fotade arbetstagarbegreppet

— till vilket domstolarna närmast torde anknyta vid tillämpningen av

berörda lagrum — kan antagas vara för alla tider till sitt innehåll fixerat;

jämväl nämnda begrepp torde kunna förändras, bland annat under inflytande

av den sociala och samhällsekonomiska utvecklingen.

Den av statsrådet Möller omnämnda utredningen av det frågekomplex,

som innefattas i 1 7 kap. 4§ handelsbalken, utfördes av byggnadsborgenärsutredningen,

vilken den 10 september 1946 avgav betänkande med

förslag till lag om tryggande av byggnadsarbetares lönefordran m. in. (SOU

1946:62).

Sedan infordrade utlåtanden över byggnadsborgenärsutredningens betänkande

inkommit, är ärendet föremål för övervägande inom justitiedepartementet.

Ifrågavarande spörsmåls behandling vid 1949 års riksdag.

Det genom ifrågavarande motioner väckta spörsmålet var föremål för

behandling jämväl vid 1949 års riksdag. Då väcktes i andra kammaren en

motion, nr 43, av herr Christenson i Malmö vari hemställdes, »att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om vidtagande av sådana åtgärder,

att även vid tillämpningen av den till arbetsrätten hörande skyddslagstiftningen

— särskilt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, semesterlagen

samt 17 kap. 4 § handelsbalken — den skall anses som arbetstagare

som, utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans

räkning och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen

samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren».

Motionen behandlades av andra lagutskottet, som lät inhämta yttrande

över motionen från ett flertal remissinstanser. Beträffande innehållet i

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

yttrandena får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan,

hänvisa till sitt i anledning av motionen avgivna utlåtande nr 17.

Av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna avstyrkte socialstyrelsen,

arbetstidsutredningen, Svenska arbetsgivareföreningen och Stockholms

handelskammare bifall till motionen. Tjänstemännens centralorganisation

framhöll, att det icke för dess medlemsgruppers del för det dåvarande

förelåg något egentligt behov av en utvidgning i lagstiftningen av

arbetstagarbegreppet på sätt motionären föreslagit. Landsorganisationen

gjorde icke något bestämt uttalande i till- eller avstyrkande riktning men

framhöll de stora svårigheter, som vore förenade med en utvidgning av

lagstiftningens tillämpningsområde av den av motionären angivna innebörden.

Vid Landsorganisationens yttrande funnos emellertid fogade uttalanden

från vissa i organisationen ingående förbund, i vilka utvidgning av lagstiftningens

tillämpningsområde i skilda hänseenden förordades. En remissinstans,

Sveriges skogsägareförbund, uttalade sig tillstyrkande. Socialvårdskommittén

inskränkte sig till att lämna vissa upplysningar.

I vissa yttranden berördes frågan om den oklarhet beträffande arbetstagarbegreppet

som föreligger och den inverkan därpå som de av motionären

då önskade lagändringarna skulle medföra.

Svenska arbetsgivareföreningen anförde därutinnan följande:

Det skall icke förnekas, att det råder oklarhet rörande arbetstagarbegreppets

innebörd i olika fall. Denna oklarhet beror emellertid främst på att begreppet

icke är entydigt bestämt i lag. Detta är ett förhållande, som icke

torde kunna ändras annat än i samband med en allmän lagstiftning om arbetsavtal.

Trots att klarhet sålunda ej råder, kan man likväl säga, att det

genom myndigheternas praxis uppnåtts en värdefull stadga. Föreningen hyser

icke någon tvekan om, att ett genomförande av de åtgärder motionären

avser, skulle medföra en avsevärd försämring, då det gäller klarheten på

detta rättsområde. Att vid tillämpningen av nu ifrågavarande lagar avgöra,

när en person, som utan att anställningsförhållande föreligger utför arbete

för annans räkning, till denne intager en beroende ställning av väsentligen

samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren, skulle komma att möta

utomordentligt stora svårigheter. Man måste beakta, att det här gäller ett

område, som centralt griper in i de enskilda parternas rättsförhållande. En

obestämd krets av personer skulle föras in under lagarnas tillämpningsområden

eller i allt fall anse sig falla under dess områden. Någon bestämd

gräns skulle icke kunna dragas.

Arbetsgivareföreningen framhöll vidare, att oklarheten skulle ytterligare

öka genom att tvistigheterna i skilda fall skulle komma att avgöras av

olika myndigheter. Riskerna vore avsevärda för att praxis bleve oenhetlig.

Även Landsorganisationen berörde spörsmålet och framhöll, att avsaknaden

av en enhetlig legal bestämning av arbetstagarbegreppet medfört en

betänklig oreda i fråga om avgränsningen av tillämpningsområdet för arbetslagstiftningen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

Landsorganisationen anförde vidare bland annat följande:

När det gäller motionärens önskemål på denna punkt kan man icke

undgå att taga särskild hänsyn till de uppenbara svårigheter som föreligga

för en avgränsning av »beroende uppdragstagare» från uppdragstagare i

övrigt. Dessa svårigheter äro så stora att fråga är om det över huvud är

tekniskt möjligt att genomföra eu legal utvidgning av semesterrätten för

den »beroende» gruppen, och om man icke nödvändigtvis är hänvisad till

att ernå en dylik utvidgning genom avtalsmässig reglering, kollektiv eller

enskild. En synpunkt som icke heller kan frånses är att uppdragstagarna

ju icke arbeta under reglerad arbetstid eller eljest under uppdragsgivarens

kontroll, varför semesterrätten i fråga om dem skulle — som regel -— få

allenast ekonomisk betydelse.

Efter att ha omnämnt det s. k. ramavtalet för skogsbruket i Norrland och

Dalarna och ha framhållit, att det icke kan bli fråga om att utsträcka

semesterlagens giltighetsområde till att avse även sådan personal som ur

olika synpunkter klart är att betrakta såsom självständiga företagare, anförde

Sveriges skogsägareförbund:

Det är sålunda uppenbart, att en hemmansägare, som slutit ett drivningskontrakt

med en virkesägare, men själv icke deltager i eller någonsin

förutsatts skola deltaga i drivningsarbetet utan låter detta utföras av

hos honom anställt folk, icke äger rätt till semester på virkesägarens bekostnad.

Förbundet vill i detta sammanhang emellertid uttala, att olycksfallsförsäkringslagen

under hela sin giltighetstid och sålunda redan på den

tiden, då körar na ännu anställde sina medhjälpare självständigt och alltså

i viss mån framstodo som entreprenörer, av försäkringsorganet och försäkringsrådet

tillämpats på det sätt, att dessa uppdragstagare, i den mån

de voro jordbrukare, ansågos som anställda hos arbetsgivaren.

Som en följd av de under senaste decennierna alltmer ökade lastbilskörningarna

av skogsprodukter har antalet lastbilsägare (-åkare) och deras

medhjälpare (lastkarlarna) tilltagit i det svenska skogsbruket. Lastbilskörarna

äro emellertid att betrakta som entreprenörer och sålunda självständiga

företagare med varierande körningsuppdrag av olika slag. Enligt

förbundets mening är emellertid denna kategori icke uppdragstagare av det

slag, som i motionen avses.

Förbundet vill även framhålla, att, synnerligast för södra Sveriges vidkommande,

fall kunna inträffa, då det uppenbarligen skulle leda till orimliga

konsekvenser att låta envar, som åtager sig skogsarbete åt annan,

framstå som anställd arbetare hos denne och därför komma i åtnjutande

av semesterlagens förmåner. Om en godsägare, lantbrukare eller direktör

för lastbilsföretag, vilken har hos sig fast anställda arbetare med löneförmåner

enligl kollektivavtal och semeslerrätt, låter sina arbetare utföra

skogskörningar av olika slag åt en skogsägare, kan det icke vara rimligt alt

godsägaren-lantbrukaren-lastbilsdirektören skall erhålla rätt till semesterförmåner

från arbetsgivaren. Förbundet har velat framhålla detta för att

visa, att det är en mycket vansklig bedömningsfråga att avgöra, var gränsen

går mellan beroende uppdragstagare och självständiga företagare.

2 - Bilmng till riksdagens protokoll 1950. 9 sand. 2 avd. Nr 23.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

Tjänstemännens centralorganisation ansåg, att det för vissa av ifrågavarande

beroende uppdragstagare icke kunde anses påkallat att kräva semesterlön,

då detta skulle återverka på vederbörandes avlöningsförmåner,

som i regel vore reglerade genom personliga kontrakt. Någon rätt till semester

i egentlig mening kunde i detta fall i regel icke förekomma, då dessa

yrkesutövare måste anses utföra okontrollerbart arbete.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 17 hemställde andra lagutskottet,

att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Till stöd

för denna hemställan anförde utskottet — efter att ha erinrat om den

olika innebörden av arbetstagarbegreppet i de skilda till arbetsrätten hörande

lagarna och lagstadgandena — bland annat följande:

Att den skillnad beträffande arbetstagarbegreppet, som sålunda föreligger

de olika lagstiftningsområdena emellan, är ägnad att skapa bristande klarhet

och reda och att därigenom kan vållas olägenheter är uppenbart. I den

av socialstyrelsen verkställda utredning, som föregick lagändringarna år

1945 inom arbetsfredslagstiftningen, ägnades uppmärksamhet åt frågan.

Styrelsen fann emellertid, att det med hänsyn till de olika lagarnas skilda

syften icke torde låta sig generellt bedöma, huruvida bärande skäl funnes

att utsträcka den socialpolitiska lagstiftningens tillämpning till att avse

jämväl de beroende uppdragstagarna. Enligt styrelsen syntes man vara

nödsakad att pröva varje särskild lag för sig. Utskottet delar helt den uppfattning,

åt vilken styrelsen sålunda givit uttryck, och utskottet finner därför

att det icke kan ifrågakomma att, såsom i förevarande motion yrkats,

till generellt övervägande upptaga frågan om utsträckning av tillämpningsområdet

för ifrågavarande lagstiftning.

Beträffande de tre rättsområden, som i motionen särskilt framhöllos, nämligen

semesterrätten, rätten till olycksfallsersättning och förmånsrätten i

konkurs, anförde utskottet:

Vad först angår olycksfallsförsäkringslagen så är densamma för närvarande

föremål för en allmän översyn inom socialvårdskommittén. Det torde

kunna förväntas, att de synpunkter, som åberopats till stöd för det i motionen

framställda yrkandet, såvitt det avser olycksfallsförsäkringslagen,

komma att av socialvårdskommittén upptagas till skärskådande. Att riksdagen

nu skulle — utan att avvakta resultatet av socialvårdskommitténs överväganden

— fatta ståndpunkt till frågan om en utsträckning av olycksfallsförsäkringslagens

tillämpningsområde kan enligt utskottets mening icke

vara lämpligt.

I samband med ovannämnda 1945 genomförda ändringar i arbetsfredslagstiftningen

var i anledning av väckt motion även frågan om att utsträcka

semesterlagens tillämpningsområde till att avse de beroende uppdragstagarna

föremål för riksdagens prövning. Riksdagen beslöt på hemställan av

andra lagutskottet att motionen ej skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Till stöd för sin hemställan anförde utskottet, att det givetvis ur social synpunkt

vore önskvärt, att jämväl de beroende uppdragstagarna erhölle rätt

till semester, men att det icke vore tillrådligt att för det dåvarande taga slutlig

ståndpunkt till frågan. Gränsdragningen mellan de beroende uppdrags
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23. 19

tagarna och de självständiga företagarna vore, framhöll utskottet vidare,

flytande och måste i väsentlig mån bliva beroende av en skälighetsprövning;

ovissheten om tolkningen av begreppet beroende uppdragstagare komme

lätt att föranleda tvistigheter. Vidare kunde skälighetsprövningen leda till

en oenhetlig rättstillämpning, särskilt som mål angående tillämpningen av

semesterlagen handlades av såväl de allmänna domstolarna som arbetsdomstolen.

Utskottet fann därför, att erfarenheterna av de föreslagna ändringarna

i arbetsfredslagstiftningen borde avvaktas, innan åtgärder för lagändring

i motionens syfte vidtoges.

Av de i förevarande ärende avgivna yttrandena måste anses framgå, att

efter 1945 betydande grupper av de beroende uppdragstagarna avtalsvägen

blivit tillförsäkrade bland annat rätt till semester. Det synes som om

dessa framgångar för de beroende uppdragstagarna möjliggjorts eller

i varje fall underlättats genom de 1945 genomförda ändringarna i arbetsfredslagstiftningen.

Då sålunda de sista årens erfarenhet är att beroende

uppdragstagare ej sällan genom avtal, ingångna efter mellan vederbörande

organisationer förda förhandlingar, kunna tillförsäkras rätt till semester

och då de skäl, utskottet 1945 fann tala emot en genom lagstiftning

genomförd utsträckning av semesterlagens tillämpningsområde i ifrågavarande

hänseende, fortfarande äga full giltighet, kan utskottet ej för närvarande

förorda en utredning med syfte att ernå en lagändring, innebärande

en dylik utsträckning av semesterlagens tillämpningsområde. Skulle det

emellertid efter ytterligare erfarenhet visa sig, att vissa grupper av de beroende

uppdragstagarna icke lyckas att förhandlingsvägen komma i åtnjutande

av rätt till semester, torde frågan om ändring av semesterlagen på

nytt böra upptagas till prövning. Utskottet får i detta sammanhang erinra

om att utskottet i sitt ovannämnda 1945 avgivna utlåtande tillika uttalat, att

utskottet förutsatte att Kungl. Maj :t ägnade fortsatt uppmärksamhet åt förevarande

spörsmål och, i den mån omständigheterna gåve anledning därtill,

toge under förnyad omprövning, huruvida ändring i semesterlagen i

den riktning, som antyddes i den då behandlade motionen, borde komma

till stånd.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har förslag framlagts

om viss ändring av 17 kap. 4 § handelsbalken. I samband med förslaget har

det i motionen framförda önskemålet i fråga om detta lagrum berörts utan

att dock bliva föremål för närmare prövning. Förslaget till ändring av 17

kap. 4 § handelsbalken är för närvarande föremål för övervägande inom

justitiedepartementet och Kungl. Maj:ts uppmärksamhet har sålunda fästs

på ifrågavarande spörsmål. Utskottet finner därför skäl icke föreligga för

riksdagen att i förevarande fråga göra någon framställning till Kungl.

Maj :t, särskilt som enligt utskottets mening de skäl, som med hänsyn till

fastighetskrediten måste åberopas till stöd för en lagändring, varigenom

utvidgning sker av en tyst förmånsrätt, skola äga synnerlig styrka.

Rättstillämpning.

Arbetsdomstolens dom är 1942 nr 89. 14., som var ägare av ett mindre

jordbruk (i Småland), hade med egen häst utfört skogskörslor åt ett skogsbolag.

I det kollektivavtal, som gällde för ifrågakomna körningsarbete, hade

upptagits lönebestämmelser för dels huggare dels körare och dels vissa sågverks-

och brädgårdsarbetare. I avtalet, soni saknade semesterbestämmel
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

ser, förekommo vidare åtskilliga allmänna bestämmelser, gemensamma tör

alla arbetare, bland annat om ersättning för övertidsarbete, om rätt för arbetare

att erhålla husbehovsved, om olyckfallsförsäkring samt om arbetsgivarens

rätt att leda arbetet. I fråga om H:s principiella rätt att såsom arbetstagare

utfå semesterlön uttalade domstolen, att parterna i kollektivavtalet

genom körarens inordnande under avtalet i princip löst frågan om

avtalsförhållandet mellan körarna och bolaget så, att dessa i likhet med

huggarna samt sågverks- och brädgårdsarbetarna betraktades såsom arbetstagare.

Domstolen fann det visserligen böra ifrågasättas, huruvida icke

denna parternas inställning lede inskränkning, i den mån en körare icke

personligen fullgjorde sitt åtagande. Från detta spörsmål kunde emellertid

i målet bortses, eftersom H. personligen fullgjort allt körningsarbete. Vidare

framhöll domstolen, att om en körare enligt avtalets nämnda innebörd vore

att anse såsom arbetstagare, hans rättsförhållande till bolaget på grund av

hans körningsåtagande måste bedömas enhetligt utan hänsyn till att vissa

av rättsförhållandet liärflytande rättigheter och skyldigheter vore grundade

på kollektivavtal och andra direkt på lag. H. måste följaktligen även i fråga

om semester betraktas såsom arbetstagare.

Arbetsdomstolens dom ar 1944 nr 12. I ett kollektivavtal för kommuns

arbeten hade intagits lön för åkare (man och häst). Tvist uppkom huruvida

de av kommunen anlitade åkarna voro anställda hos kommunen och därför

semesterberättigade eller skulle behandlas såsom självständiga företagare.

Domstolen fann upplyst, att åkarna icke vore pliktiga att personligen utföra

åt dem anförtrodda körslor utan kunde överlämna arbetets verkställande åt

medhjälpare, som de hade att själva avlöna, att åkarna också i betydande

utsträckning begagnat sig därav samt att åkarna vore oförhindrade att åtaga

sig körning för andra uppdragsgivare samt även i stor utsträckning gjorde

detta. Med hänsyn härtill ansågs åkarna som självständiga företagare.

Arbetsdomstolens dom år 1947 nr 48. Frågan i målet gällde, huruvida ramavtalets

bestämmelser om semester vore tillämpliga på skogsbolags arrendatorer,

som med egna hästar delvis själva, delvis med lejd arbetskraft fullgjort

dem enligt arrendekontrakten åvilande skyldighet att åt bolaget utföra

vissa kördagsverken. Enligt såväl ramavtalet som det lokala kollektivavtalet

skulle semester utgå enligt lag. Invändning gjordes att arrendatorerna

icke vore arbetstagare utan självständiga företagare. Domstolen tillerkände

arrendatorerna rätt till semester på den grund att de flesta av kollektivavtalets

allmänna bestämmelser fingo anses vara avsedda att tillämpas

på arrendatorerna oberoende av om de voro arbetstagare och att arbetsgivarparten

icke visat, att undantag åsyftats för semesterbestämmelsen.

Semesterrätten gällde dock endast för arrendatorerna själva; ej för de medhjälpare

som de anlitat.

I sin motivering anförde arbetsdomstolen bland annat följande:

I det föreliggande fallet är till en början att anmärka, att bolagets överenskommelser

med arrendatorerna sakna vissa för entreprenadavtal typiska

drag. Arrendatorerna ha sålunda icke åtagit sig att utföra visst bestämt

uppdrag. Deras utfästelse går i stället ut på att ställa sin arbetskraft till förfogande

för uppgifter, som bolaget sedermera äger bestämma. Tydligast

framträder detta i ett av arrendekontrakten, däri allenast förklarats, att

arrendatorn är skyldig att vid tillgång på arbete i första hand arbeta åt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

21

jordägaren. I de andra kontrakten har saken uttryckts på så sätt, att vederbörande

arrcndator är skyldig att utföra visst antal kördagsverken åt jordägaren.

Att dagsverkena skola fullgöras med häst, som tillhör arrendatorn,

utgör icke hinder för att fråga kan vara om ett arbetsavtal.

Men vidare — och detta är för arbetsdomstolen avgörande i målet — har

man att beakta innehållet i de här tillämpliga kollektivavtalen, nämligen

löneavtalet (»arbetsavtalet») den 9 januari 1946 och ramavtalet av samma

dag. Arbetsgivarparterna i dessa avtal ha icke kunnat undgå att veta, att

de ifrågavarande tre arrendatorerna eller i varje fall arrendatorer i enahanda

ställning voro medlemmar av de arbetarorganisationer, med vilka avtalen

upprättades. I löneavtalet har vid sidan av priser för ett flertal typiska

skogsarbeten priser även upptagits för skogskörning med egna hästar, vilket

syftar på arrendatorers arbetsförhållanden. Med hänsyn till att arrendatorer

sålunda inordnats under löneavtalet lärer någon tvekan icke kunna

råda om att de flesta av de bestämmelser i ramavtalet, vilka kunna tillämpas

på en arbetstagare, som själv väljer sin arbetstid och utför arbetet

under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren

att vaka över arbetets anordnande, äro avsedda att gälla också för arrendatorer,

vilka utföra skogskörningar med egna hästar. Fråga är då, om detta

också skall vara fallet beträffande ramavtalets bestämmelse om semester.

Enligt arbetsdomstolens mening måste det ankomma på arbetsgivarparterna

— vilka funnit sig i att arrendatorer jämlikt kollektivavtalen i vissa hänseenden

likställts med arbetstagare — att visa att semesterbestämmelsen

icke varit avsedd att tillämpas på dem. Detta ha arbetsgivarparterna icke

förmått göra, och arbetsdomstolen finner alltså, att de tre ifrågavarande

arrendatorerna i princip äro berättigade till semester enligt den kollektivavtalsuppgörelse,

som kom till stånd den 9 januari 1946.

Härtill är dock att foga en viktig reservation. Bolaget står i rättsförhållande

endast till arrendatorerna men icke till de personer, som arrendatorerna

anlitat såsom medhjälpare. Med hänsyn härtill kan semesterbestämmelsen

icke uppfattas såsom avseende jämväl dessa personer utan endast

arrendatorerna själva i den mån de deltagit i skogsarbetet.

På grund av vad sålunda anförts prövar arbetsdomstolen rättvist förklara

arrendatorerna principiellt berättigade att i den mån de själva utfört skogskörningar

åt bolaget tillgodoräkna sig detta arbete för rätt till semesterlön.

Nytt Juridiskt Arkiv är 19^8 s. 381. Högsta domstolen har i målet tagit

ställning till frågan, huruvida semesterrätt tillkomme en arrendator (icke

medlem av fackförening) av mindre jordbruksfastighet, vilken arrendator

utgjorde arrende genom att mot betalning efter särskilda grunder utföra

körning åt jordägaren fett fabriksbolag).

Häradsrätten - vars dom fastställdes av högsta domstolen — yttrade i

domen bland annat, att arrendatorn enligt det kontrakt, som gällde under

första delen av den tid varom i målet vore fråga, varit skyldig att för bolaget

utföra det arbete och de körslor vartill han budades och fick ej utföra

arbete för främmande personer utan bolagets tillstånd, medan han enligt

det kontrakt, som därefter gällt, skulle i första hand ombesörja körning för

bolagets räkning, därvid minst 200 kördagsverken skulle utföras årligen.

— Arrendatorn kunde icke ä bostället erhålla sin huvudsakliga bärgning;

med upplåtelsen hade åsyftats att tillförsäkra bolaget stadigvarande arbetskraft

för körslor. Arrendatorn hade varit sysselsatt för bolagets räkning under

omkring två tredjedelar av årets arbetsdagar och hade själv utfört samt
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

liga körslor blott med det undantag att han under ett år tidvis satt en son i

sitt ställe. Återstoden av arrendatorns arbetstid hade åtgått till skötseln av

bostället. På grund av vad sålunda upptagits fann häradsrätten, oansett den

omständigheten att arrendatorn för körslorna använt egen häst och vagn,

denne vara arbetstagare hos bolaget, och ansåg honom, med hänsyn till

vad i målet utretts angående bolagets rätt att vaka över arbetets anordnande,

vara hänförlig till sådan arbetstagare varom stadgas i 3 § semesterlagen.

De uppburna körningsersättningarna skulle minskas med 45 %, motsvarande

ersättning för häst och fordon, och semesterlön beräknas å återstoden.

Kungl. Maj.ts dom den 22 december 1949, nr 134 (det av motionärerna

åberopade rättsfallet). Av domen må följande här återgivas.

Efter stämning å Säters Ångsågsaktiebolag anförde hemmansägaren

Georg Hult i Säter och hans medparter vid häradsrätten bland annat följande:

De hade under vintern 1946 utfört skogskörningar åt bolaget. Ersättningen

skulle utgå efter framkörd kubikmassa. De hade åtagit sig att köra

efter hand som avverkningarna skedde och de hade fått betalt efter vad som

körts fram. De voro självständiga jordbrukare. Körningarna hade de utfört

själva och med egna hästar. En av dem hade därjämte haft en dräng

anställd. De hade utfört sådana körningar åt bolaget en lång följd av år.

Avtalen hade alltid varit muntliga. Enligt avtalen hade de åtagit sig att köra

fram virket från visst eller vissa skiften. För körningarna vintern 1946

hade bolaget vägrat utbetala semesterersättning till dem. Med hänsyn till

att hälften av ersättningen för körningarna finge anses belöpa på hästarna

yrkade Hult och hans medparter, att bolaget måtte förpliktas att till dem i

semesterersättning utgiva två procent av det av var och en av dem inkörda

beloppet. Till stöd för sin talan åberopade de bland annat, att de flesta

bolag enligt kollektivavtal utbetalade semesterersättning åt körare och tilllämpade

detta, även om kollektivavtalet ej gällde för köraren.

Bolaget bestred Hults och hans medparters yrkanden samt anförde följande:

Grunden för bestridandet vore i första hand, att motparterna vore

självständiga företagare och ej arbetstagare i semesterlagens mening, och i

andra hand, att det måste hava stått klart för motparterna, att de av dem

uppburna beloppen utgjort fullständig gottgörelse till dem för körningarna.

Enär en av dem, Eriksson, använt medhjälpare, bestredes i varje fall semesterersättning

till honom i större omfattning, än vad som belöpte på hans

egna körningar. Motparterna hade ej anställts såsom körare hos bolaget,

utan de hade såsom självständiga företagare åtagit sig att köra fram virket

från vissa skiften mot ersättning per kubik. Det vore sålunda ej fråga om

någon personlig arbetsskyldighet, utan motparterna vore uppdragstagare.

Bolaget hade ej haft någon särskild övervakning över körarna under arbetets

gång. Bolaget vitsordade, att som regel semesterersättning utginge till

körare enligt kollektivavtalen och att vissa arbetsgivare även utanför kollektivavtalen

betalade semesterersättning åt körare. Arbetsgivarna hade

dock i dessa fall icke, vare sig när kollektivavtal funnits eller eljest, utbetalat

semestersättningarna på grund av lagens stadganden utan enbart på

grund av frivilligt åtagande.

Häradsrätten, som i huvudsak biföll Hults och hans medparters talan,

åberopade i sin dom den 1 februari 1949 följande domskäl: I målet är upplyst,

att Hult och hans medparter äro självständiga jordbrukare, vilka sedan

lång tid före år 1946 åtagit sig körningar åt bolaget under vintrarna

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

med egna hästar, varvid de städse själva utfört eller deltagit i körningarna.

Med hänsyn härtill måste holaget vid slutande av avtalen om körningarna

under vintern 1946 hava förutsatt, att de även då skulle åtminstone huvudsakligen

utföra körningarna själva. Hult och Karlström hava själva utfört

körningarna under denna vinter. Eriksson har själv utfört större delen av

körningarna men delvis hava dessa verkställts av hans dräng, vilken kört

för omkring 900 kronor av likviden från bolaget till Eriksson. Hult och

hans medparter hava kört virke från avverkningar å för var och en visst

eller vissa bestämda skiften men icke mot en fastställd summa i ett för allt

utan mot betalning efter framkörd kvantitet virke. Vad först beträffar de

av Hult och Karlström verkställda körningarna och de av Eriksson själv

utförda körningarna finner häradsrätten med hänsyn till det anförda, att

Hult, Karlström och Eriksson icke äro att anse såsom självständiga företagare

utan såsom sådana arbetstagare hos bolaget, som avses i 1 § lagen

den 29 juni 1945 om semester. Bolaget har medgivit, att de i övrigt uppfyllt

villkoren i samma lag för semesterersättning. Häradsrätten finner förty

Karlström och Hult vara lagligen berättigade till semesterersättning för

körningarna och Eriksson för de körningar han själv utfört. Vad därefter

angår de av Erikssons dräng verkställda körningarna har drängen tillhört

Erikssons husfolk men ej hans familj. Bolaget har icke vare sig träffat

avtal med Eriksson, att drängen skulle utföra en del av de körningar, Eriksson

åtagit sig, eller godkänt, att drängen utförde arbetet. Med hänsyn härtill

kan icke Eriksson vara att anse såsom arbetstagare i semesterlagens mening

hos bolaget i vad angår de av drängen utförda körningarna. På grund

härav finner häradsrätten Eriksson icke vara lagligen berättigad till semesterersättning

för den del av körningarna, som drängen utfört. De mellan

parterna träffade avtalen om körningarna hava ingåtts muntligen. I målet

är ostridigt, att frågan om semesterersättning ej varit på tal vid avtalens

ingående. Hult, Karlström och Eriksson hava uppgivit, att de, när avtalen

slötos, icke känt till, att de enligt den lag om semester, som trätt i kraft den

1 januari 1946, skulle vara berättigade till semesterersättning. Bolagets invändning

att det måste hava stått klart för dem, att de avtalade ersättningarna

utgjorde full gottgörelse till dem för körningarna, finner häradsrätten

vid detta förhållande ej förtjäna avseende.

Hovrätten, som lämnade den av Hult och hans medparter förda talan

utan bifall, åberopade följande domskäl: Hult och hans medparter, vilka

äro självständiga jordbrukare, utförde under vintern 1946 enligt muntligen

träffade avtal skogskörningar åt bolaget, varvid de nyttjade egna hästar och

redskap. Deras åtaganden omfattade att från vissa bestämda skogslotter,

varå bolaget låtit utföra avverkning, framköra det avverkade virket. Det

kan icke anses att de härigenom påtagit sig någon personlig arbetsskyldighet

utan de måste anses hava varit oförhindrade att på sitt ansvar låta

andra personer utföra körningarna. Över arbetstiden ägde Hult och hans

medparter själva bestämma och de voro i arbetet icke underkastade särskild

övervakning från bolagets sida. Ersättningen för körningarna utgick

efter framkörd kubikmassa. Hull och hans medparter hava åberopat det

förhållandet att ersättningen utgick på nyss angivet sätt och icke blivit fastställd

till ett belopp i ett för allt till stöd för att de voro att anse såsom arbetstagare.

Sagda förhållande kan emellertid icke inverka på bedömandet.

Såsom bolaget anfört skulle på grund av arbetets natur ersättning efter

framkörd kubikmassa säkerligen hava tillämpats även om körningarna upp
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

dragits åt exempelvis ett åkeri. Det torde mera sällan inträffa att ersättning

för sådant arbete som det ifrågavarande fastställes till ett belopp i ett för

allt. Med hänsyn till det anförda finner hovrätten — oansett det förhållandet

att Hult och Karlström helt och Eriksson till huvudsaklig del själva

utfört körningarna — att de med avseende a dessa icke äro att anse såsom

arbetstagare enligt semesterlagen samt att de förty icke kunna på stadganden

i sagda lag grunda rätt till ersättning av bolaget i av dem angivet hänseende.

Högsta domstolens flesta ledamöter förenade sig om följande dom:

Lagen om semester äger, enligt vad i 1 § stadgas, tillämpning å arbetstagare

i enskild tjänst med visst undantag. Frågan huruvida någon i lagens

mening är arbetstagare hos annan eller icke är att bedöma efter vad

dem emellan kan anses avtalat, varvid man icke kan inskränka sig till

något visst avtalsvillkor såsom ensamt avgörande utan har att beakta alla

i samband med avtalet och anställningen förekommande omständigheter.

Härvid kan de avtalsslutandes ekonomiska eller sociala ställning vara ägnad

att belysa, huru avtalet bör uppfattas. Att förhållandena i varje särskilt

fall bliva avgörande hindrar icke, att om avtalet är av en mera allmänt

förekommande typ, ledning kan hämtas från den uppfattning om rättsläget,

som eljest mera allmänt gjort sig gällande.

I förevarande fall visar utredningen följande. Hult och hans medparter

äro självständiga jordbrukare. Ehuru de tidigare i stor utsträckning utfört

skogskörningar åt bolaget, hava de i icke obetydlig omfattning förfogat

över sin arbetskraft genom avtal med andra än bolaget. Deras nu ifrågavarande

åtaganden gentemot bolaget inneburo att från vissa bestämda

skogslotter framköra där avverkat virke. Det var avsett, att de därvid skulle

nyttja egna hästar och redskap. Hult och hans medparter ägde på sitt ansvar

anlita medhjälpare för arbetet i stället för att själva utföra detsamma

i dess helhet. De skulle i arbetet icke vara underkastade särskild övervakning

från bolagets sida och skulle kunna själva bestämma över arbetstiden

samt utföra de sysslor, som funnes nödiga för deras egna jordbruk. Ersättning

skulle väl beräknas efter framkörd kubikmassa, men så skulle,

såsom anmärkts, säkerligen hava förfarits även om till exempel ett åkeri

utfört körningarna.

De ingångna avtalen äro således i övervägande grad av sådan innebörd

som icke låter förena sig med ett arbetstagarförhållande.

Visserligen hava skogskörare i vissa inom Norrland och Dalarna under

senare år tillämpade kollektivavtal behandlats såsom arbetstagare, men

detta kan hava berott, förutom på förhandlingsläget, därpå att dessa skogskörare

i åtskilliga hänseenden hava andra arbetsförhållanden än Hult och

hans medparter. Och att övriga skogskörare i Norrland och Dalarna numera

i stor utsträckning i motsats mot tidigare erhålla semesterersättning

synes vinna sin förklaring närmast av läget på arbetsmarknaden och utgör

därför icke något uttryck för att uppfattningen om deras rättsställning

såsom arbetstagare eller icke arbetstagare förändrats. Vad nu anmärkts kan

följaktligen icke giva någon ledning för tolkningen av de avtal som bestämma

bolagets samt Hults och hans medparters ömsesidiga rättigheter

och förpliktelser.

På grund av vad sålunda anförts prövar Kungl. Maj :t rättvist fastställa

hovrättens domslut.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

En ledamot av högsta domstolen var skiljaktig och yttrade:

I målet är upplyst, att bolaget såsom innehavare av olika avverk ningsrättigheter

i egen regi bedrivit avverkningarna och för virkets utdrivande

träffat muntliga avtal med bland andra Hult, Karlström och Eriksson av

innehåll att dessa, envar beträffande visst eller vissa bestämda skogsskiften,

skulle till såg framköra det avverkade virket mot viss ersättning

för framkörd kubikmassa, att vid dessa avtal å ömse sidor förutsatts,

att ackordstagarna skulle personligen utföra körningarna samt alt de år

1946 utförda körningarna, så vitt nu är i fråga, utförts av dessa.

„Vid dessa förhållanden äro Hult, Karlström och Eriksson att anse såsom

sådana arbetstagare som avses i 1 § lagen den 29 juni 1945 om semester.

Utskottet.

I förevarande motioner yrkas att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära

förslag till sådana ändringar »dels i semesterlagen att skogsköraren i

semesterhänseende skall betraktas som arbetstagare, dels i motsvarande

lagar dar arbetstagarbegreppet är av betydelse». Den genom motionerna

väckta frågan torde sålunda avse arbetstagarbegreppet i alla de lagar och

lagstadganden, beträffande vilka tolkningen av arbetstagarbegreppet kan

anses vara av betydelse för en skogskörare.

Den ovan lämnade redogörelsen för gällande rätt ger vid handen, att

beteckningen arbetare eller arbetstagare brukats i en mångfald lagar, särskilt

på sociallagstiftningens område, och att arbetstagarbegreppet ej har

samma innebörd i de olika lagarna. Såsom utskottet framhöll vid fjolårets

riksdag, är denna skillnad beträffande arbetstagarbegreppet ägnad att skapa

bristande klarhet och reda, och därigenom kunna uppenbarligen vållas

olagenheter. I den av socialstyrelsen i maj 1944 framlagda utredningen

agnades uppmärksamhet åt principspörsmålet, huruvida rättslig likställighet

mellan arbetstagare och s. k. beroende uppdragstagare skäligen borde

och lämpligen kunde tillgodoses genom lagstiftning. Såsom av utredningen

framgår omfatta de beroende uppdragstagarna — till vilken grupp småbrukare

m. fl., som med egna hästar eller bilar verkställa skogskörslor,

ansetts höra — ett flertal olika yrkesgrupper. Att till utredning upptaga

frågan om en utsträckning av ifrågavarande lagstiftning allenast till sådana

skogskörare, som icke nu äro att anse som arbetstagare, framstår

såsom mindre lämpligt. Det torde med största sannolikhet komina all medföra

liknande krav från övriga grupper beroende uppdragstagare. Jämväl

av praktiska och lagtekniska skäl synes en eventuell utredning och utsträckning

av hela lagstiftningen på ifrågavarande område icke böra begränsas

till att avse allenast en viss grupp av de beroende uppdragstagarna.

Socialstyrelsen fann vid sin utredning att det med hänsyn till de olika

lagarnas skilda syl len icke torde låta sig generellt bedöma, huruvida bärande

skäl funnes alt utsträcka den socialpolitiska lagstiftningens tillämpning till

3 — Dihang titt riksdagens protokoll 1050. 0 samt. 2 avd. Nr 23.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

att avse jämväl de beroende uppdragstagarna. För att träffa avgörande i

detta avseende syntes man, enligt styrelsen, vara nödsakad att pröva varje

särskild lag för sig. Utskottet uttalade vid fjolårets riksdag, att utskottet

helt delade den uppfattning, åt vilken socialstyrelsen sålunda givit uttryck,

och utskottet fann därför att det icke kunde ifrågakomma att till generellt

övervägande upptaga frågan om utsträckning av tillämpningsområdet för

ifrågavarande lagstiftning. Vad som åberopats till stöd för yrkandet i förevarande

motioner föranleder icke utskottet att frångå denna ståndpunkt

till själva principspörsmålet om rättslig likställighet mellan arbetstagare

och beroende uppdragstagare över huvud.

Motionärerna synas emellertid främst åsyfta en ändring av arbetstagarbegreppet

i en av de nu ifrågavarande lagarna, nämligen semesterlagen.

Motiveringen i motionerna hänför sig också enbart till denna lag.

Beträffande semesterlagen anförde utskottet i sitt ovannämnda till fjolårets

riksdag avgivna utlåtande bland annat, att av de avgivna yttrandena

måste anses framgå, att efter 1945 betydande grupper av de beroende

uppdragstagarna avtalsvägen blivit tillförsäkrade bland annat rätt till semester.

Det syntes som om dessa framgångar för de beroende uppdragstagarna

möjliggjorts eller i varje fall underlättats genom de 1945 genomförda

ändringarna i arbetsfredslagstiftningen. Utskottet anförde vidare,

att då sålunda de sista årens erfarenhet vore att beroende uppdragstagare

ej sällan genom avtal, ingångna efter mellan vederbörande organisationer

förda förhandlingar, kunnat tillförsäkras rätt till semester och då de skäl,

utskottet 1945 fann tala emot en genom lagstiftning genomförd utsträckning

av semesterlagens tillämpningsområde i ifrågavarande hänseende, fortfarande

ägde full giltighet, utskottet ej kunde för det dåvarande förorda

en utredning med syfte att ernå en lagändring, innebärande en dylik utsträckning

av semesterlagens tillämpningsområde.

Till stöd för sitt nu framförda yrkande ha motionärerna främst åberopat,

att enligt ett av högsta domstolen den 22 december 1949 avgjort mål tre icke

kollektivavtalsbundna skogskörare, som arbetat under med ramavtalet likartade

förhållanden, icke ansetts såsom arbetstagare och förty ej heller

berättigade till semesterersättning samt att till följd därav en klarare definition

av arbetstagarbegreppet i semesterlagen syntes erforderlig, därest

riksdagens tidigare gjorda uttalande rörande skogskörarnas rätt till semesterersättning

skulle vinna tillämpning i praktiken.

Utskottet är alltjämt av den uppfattningen, att starka skäl tala för att

en skogskörare, å vilken ramavtalet äger tillämpning eller som eljest utför

sitt arbete under liknande villkor, bör betraktas såsom arbetstagare i fråga

om rätt till semester. I anslutning till förenämnda rättsfall vill utskottet

framhålla, att, såsom i olika sammanhang betonats, avgörande för frågan,

huruvida en person är att anse såsom arbetstagare enligt semesterlagen

eller ej, icke torde vara något visst avtalsvillkor såsom sådant utan samt
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

liga i samband med avtalet och anställningen förekommande omständigheter.

Såsom framhållits kan därvid bland annat de avtalsslutandes ekonomiska

eller sociala ställning vara ägnad att belysa, huru avtalet bör uppfattas.

Med hänsyn härtill ävensom till den tidigare rättstillämpningen synes

icke alltför vittgående slutsatser böra dragas av rättsfallet.

På grund av det anförda anser sig utskottet icke nu, allenast till följd av

utgången i det av motionärerna åberopade målet, böra föreslå riksdagen

att frångå den ståndpunkt till förevarande spörsmål, som riksdagen så sent

som i fjol intog. Utskottet anser, att utvecklingen alltfort bör avvaktas.

Såsom utskottet i tidigare sammanhang uttalat, förutsätter utskottet, att

Kungl. Maj :t ägnar fortsatt uppmärksamhet åt spörsmålet och, när omständigheterna

giva anledning därtill, tager under omprövning, huruvida

ändring i semesterlagen bör komma till stånd.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 172 och 11:206, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 mars 1950.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,

Nils Elowsson, Bengtson, Isaksson och Weiland;

från andra kammaren: fru Sandström, herrar Nilsson i Göteborg,

Hagård, Jansson i Hällefors*, Jönsson i Lund, Wiklund i Stockholm, Ericsson

i Näs och Andersson i Linköping.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Sten, Hallagård, Bengtson, Jansson i Hällefors och Ericsson i Näs,

vilka inom utskottet yrkat, att utskottet i anledning av motionerna måtte

föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om åtgärder till

tryggande av semeslerrätt åt körare inom skogsbruket.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.