Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare, som varit anställda hos tobaksimportörer.

1950-03-16 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1950:24, Utlåtande i anledning av väckt motion om dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare, som varit anställda hos tobaksimportörer.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 24.

1

Nr 24.

Utlåtande i anledning av väckt motion om dyrtidstillägg åt vissa

livräntetagare, som varit anställda hos tobaksimportörer.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

58, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr von Friesen hemställt,

»att riksdagen måtte bevilja ett lämpligt avvägt dyrtidstillägg — förslagsvis

tio procent — å livräntan till de förutvarande inom tobaksengrosimporten

anställda personer, vilka den 1 juli 1949 fyllt 56 år».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet

hänvisa till motionen.

På begäran av utskottet har yttrande över motionen avgivits av styrelsen

för Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet.

Enligt kungl. förordningen den 11 juni 1943 (nr 347) om vissa ersättningar

vid införandet av statsmonopol å importen av tobaksvaror skall under

vissa förutsättningar ersättning i form av livränta utgå till de tidigare

enskilda tohaksimportörerna och deras anställda.

I 9 § stadgas sålunda, att grossistimportör, som bedrivit sin rörelse sedan

den 1 januari 1937 och som personligen handhaft den omedelbara ledningen

av rörelsen, äger erhålla ersättning för förlorad näringsverksamhet i form

av livränta. Till grund för beräkningen därav skall läggas den beräknade

årslön till affärsledaren, som den s. k. tobakskommissionen, vilken tillsatts

bland annat för bestämmandet av sådan ersättning, varom här är fråga,

efter jämförelse med företag av liknande omfattning prövar skäligt fastställa,

dock högst 10 000 kronor. Livränta skall till den, som under minst

20 år bedrivit importverksamhet, utgå med sex tiondelar av sålunda fastställd

ledarlön samt till den, som icke uppnått 20 verksamhetsår, med ett

i förhållande till verksamhetstidens längd nedsatt belopp.

Hos tobaksimportör stadigvarande anställd person, som till följd av importmonopolets

införande mist sin anställning, äger, jämlikt 11 §, erhålla

ersättning under följande villkor, nämligen

a) att han vid monopolets ikraftträdande var svensk medborgare samt

uppnått 21 års ålder,

b) att hans inkomst av arbete under de fem närmaste kalenderåren före

monopolets ikraftträdande uteslutande eller till väsentlig del härflutit av anställning

hos tobaksimportör, samt

c) att han icke erhållit och icke kunnat erhålla likvärdig anställning i

statens tjänst eller hos monopolets utövare. — Ersättningen skall till den,

som vid importmonopolets ikraftträdande uppnått minst 45 års ålder, utgå i

1 liihang till riksdagens protokoll 1990. 9 samt 2 avd. AV ?.l.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 24.

form av livränta och till övriga anställda i form av inkomstersättning. Livräntan

respektive inkomstersättningen är fastställd på grundval av ersättningstagarens

medelårsinkomst, varmed förstås medeltalet av den vederbörligen

styrkta årsinkomst, som åtnjutits i den mistade anställningen åren

1938 och 1939, dock att, därest sagda medeltal överstiger 10 000 kronor,

överskjutande belopp icke medräknats. Livränta skall till den, som under

minst 20 år innehaft anställning hos tobaksimportör, utgå med sex tiondelar

av medelårsinkomsten samt till den, som icke uppnått 20 anställningsår,

med ett i förhållande till anställningstidens längd nedsatt belopp. Om

ersättningstagare på grund av sin anställning beretts pension, skall livräntan

minskas med pensionens belopp.

Enligt 13 § äger tobaksagent, varmed förstås envar, som yrkesmässigt för

utländsk fabrikants räkning verkat för avsättning inom riket av importerade

tobaksvaror och som bedrivit sin verksamhet sedan den 1 januari 1937

och i medeltal för de mellan den 31 december 1934 och den 1 januari 1940

fallande verksamhetsåren genom agenturen erhållit minst en tiondel av

sin hela inkomst av förvärvsverksamhet, uppbära livränta, om han vid importmonopolets

ikraftträdande nedlagt sin verksamhet som tobaksagent.

Till grund för beräkningen av livräntan skall läggas medelårsinkomsten av

tobaksagenturen under de verksamhetsår, som nyss nämnts, dock att, därest

medelårsinkomsten överstiger 10 000 kronor, överskjutande belopp ej

medräknas. Livräntan skall till den, som under minst 20 år bedrivit verksamhet

som tobaksagent, utgå med sex tiondelar av den sålunda fastställda

medelsårsinkomsten samt till den, som icke uppnått 20 verksamhetsår,

med ett i förhållande till verksamhetstidens längd nedsatt belopp.

Bestämmandet av de ersättningar, som enligt förordningen skola utgå,

anförtroddes åt en för riket gemensam kommission (tobakskoinmissionen,

jfr ovan) med viss i förordningen angiven sammansättning. Kommissionens

verksamhet har numera upphört.

Förordningen trädde i kraft den 1 juli 1943 (SFS nr 427/1943).

Den 22 juni 1943 träffades mellan svenska staten, å ena, samt Tobaksmonopolet,

å andra sidan, ett avtal, varigenom Tobaksmonopolet bl. a. förband

sig att till de inom tobåksbranschen sysselsatta personer, som avses

i förordningen, utgiva de ersättningar, som fastställts av kommissionen.

Motiven till de nu berörda ersättningsreglerna återfinnas främst i det

betänkande rörande reglering av import- och detaljhandeln med tobaksvaror

(SOU 1940:34), som den 16 december 1940 avgavs av tillkallade sakkunniga

(1938 års tobakshandclsutredning). Utredningsmännen ha i ersättningsfrågan

uttalat bland annat följande:

Vad de inom tobaksimporten anställda angår, synes en särskild omständighet

böra tillbörligt beaktas. Av såväl arbetsgivare som anställda inom

branschen har gjorts gällande, att importnäringens svårigheter nödvändiggjort

en mycket låg lönestandard för importörernas personal. Vid verkställda

undersökningar ha vi ansett detta påstående vinna bekräftelse.

Till stöd för detta uttalande kan exempelvis anföras, att genomsnittslönen

till de hos grossisterna anställda manliga kontoristerna år 1938 synes ha ut
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 24

3

gjort allenast 2/a av medelinkomsten samma år för motsvarande personalgrupp

hos monopolbolaget. Hos grossisterna anställda kassörskor ha uppburit

föga mer än hälften (56 procent) av medelinkomsten för samma kategori

av bolagets personal. Vid bedömandet av dessa siffror bör märkas, att

avsevärt större del av grossisternas personal än av bolagets har sin verksamhet

förlagd till den högsta dyrorten (Stockholm).

Vidare kan nämnas, att manlig lagerpersonal hos grossistfirmor i Stockholm

år 1938 i genomsnitt uppnådde en lön av allenast 2 422 kronor.

Efter övervägande av nu berörda förhållanden ha vi funnit oss böra föreslå,

att ersättningen till äldre personal gives formen av livränta och att anställda

i yngre åldersklasser erhålla engångsbelopp. Den ålder, som minst

skall hava uppnåtts för att livränta skall utgå, ha vi icke ansett oss kunna

sätta lägre än till 50 år. Engångsersättning skulle sålunda utgå till personer

med en ålder av 49 år eller därunder.

Såsom villkor för erhållande av ersättning synes böra uppställas, att ersättningstagarens

inkomst av arbete under de fyra kalenderåren närmast

före monopolets ikraftträdande uteslutande eller till väsentlig del härflutit

av anställning inom tobaksimporten.

Med hänsyn till vad nyss anförts rörande de anställdas i allmänhet anmärkningsvärt

låga lönenivå, finna vi ersättningarna böra tillmätas efter

jämförelsevis generösa grunder, då risk eljest i åtskilliga fall synes föreligga

att existensminimum underskrides. Vi finna anledning särskilt understryka,

att några direkta jämförelser med gängse grunder för pensionering

icke böra kunna anställas. Det synes oss nämligen vara en klar principiell

skillnad på det fall, att en person vid fastställd avgångsålder, eller på grund

av sjukdom dessförinnan, pensioneras enligt de med anställningen förbundna

pensionsvillkoren eller därmed jämförliga grunder, och det fall, att staten

förbjuder en förut lovlig näring och därmed på en gång berövar eu hel

kår dess levebröd.

Vad de närmare reglerna för ersättningarnas beräknande angår, föreslå

vi, att livränta bestämmes efter medeltalet av inkomsten under år 1938

och 1939, dock att, om medelårsinkomsten överstiger 10 000 kronor, överskjutande

belopp ej medräknas. Under förutsättning av minst 20 anställningsår

skulle livränta utgå med sjuttiofem procent av medelårsinkomsten

För personer med mindre än 20 anställningsår skulle livränta utgå med ett

i förhållande till anställningstidens längd reducerat belopp.

Alternativt föreslogo utredningsmännen, att lägsta åldern för erhållande

av livränta sänktes till 45 år.

Ur betänkandet må här vidare återgivas följande av utredningsmännen

gjorda uttalande:

I detta sammanhang torde även böra framhållas, att vi — här som på

andra punkter — funnit oss böra bedöma det föreliggande spörsmålet så

som det framstår under normala förhållanden. Därest frågan om ett inlösningsförfarande

nu icke vunnit aktualitet på grund av denna utredning, vilken

ju igångsatts före stormaktskrigets utbrott, hade importörerna måhända

till följd av importsvårigheterna sett sig nödsakade att efterhand avskeda

åtminstone större delen av sin personal, liksom deras egna utsikter til! inkomst

av rörelsen undan för undan minskats. Huruvida och i vad mån dessa

omständigheter böra beaktas vid inlösningsförfarandet är en fråga, till vilken

vi icke ansett oss böra taga ställning.

På grundval av betänkandet utarbetades inom finansdepartementet förslag

till lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksva
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

Andra lagutskottets utlåtande nr 24.

ror ävensom till förordning om vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol

å importen av tobaksvaror. Förslagen framlades för riksdagen genom

Kungl. Maj :ts den 9 april 1943 dagtecknade proposition nr 200.

Föredragande departementschefen, statsrådet Wigforss, anförde däri följande,

som här är av intresse.

För egen del finner jag de av utredningsmännen anförda skälen för ett

statsingripande så vägande, att den sedan lång tid tillbaka aktuella frågan

icke längre bör undanskjutas. Vid detta ståndpunktstagande har jag särskilt

fäst avseende vid de sakkunnigas uppgift, att engrosimportens vinstmarginal

av olika skäl undan för undan uttunnats, vilket bland annat haft till

följd, att lönestandarden för importörernas personal genomsnittligt nedpressats

till en anmärkningsvärt låg nivå. Härigenom har en reglering av

tobaksimporten obestridligen i viss mån kommit att framstå som en social

angelägenhet.

Vad angår ersättningen till importörernas personal finner jag icke anledning

frångå de sakkunnigas förslag, att medeltalet av inkomster under

åren 1938 och 1939 tages till utgångspunkt. Härav följer, att såsom villkor

för erhållande av ersättning måste gälla, att vederbörande innehaft anställning

hos tobaksimportör sedan den 1 januari 1938, mot vilken regel med

hänsyn till omständigheterna i förevarande fall intet torde vara att erinra.

I likhet med utredningsmännen finner jag starka skäl tala för användande

av ersättningsformen livränta i största möjliga utsträckning och föreslår

för egen del 45 års ålder såsom nedre gräns för erhållande av livränta.

Vad angår livräntans storlek anser jag mig icke kunna ifrågasätta högre

belopp än 60 procent av medelårsinkomsten.

Propositionen behandlades av sammansatt bevillnings- och första lagutskott,

vilket i sitt utlåtande nr 2 till 1943 års riksdag fann de föreslagna

ersättningsreglerna i stort sett väl tillgodose ersättningstagarnas berättigade

intressen. Utskottet, vars utlåtande godkändes av riksdagen, gjorde ej heller

någon erinran mot lydelsen av de bestämmelser, varom nu är fråga.

År 1946 gjordes till chefen för finansdepartementet en framställning om

dyrtidstillägg å de livräntor, som utgingo till vissa förutvarande inom tobaksengrosimporten

anställda personer, nämligen dem, som den 1 juli 1943

uppnått 50 års ålder. I framställningen, vilken var undertecknad av ombudsmannen

Hj. Lindberg, tidigare ledamot av den kommission, som ovan omtalats,

anfördes bl. a. följande:

I 1938 års tobalcshandelsutredning föreslogs, att livräntan till inom branschen

anställda personer skulle utgå med tre fjärdedelar (= 75 %) av vederbör

andes medelårsinkomst från åren 1938 och 1939, vilken livränta statsmakterna

dock senare sänkte till 60 procent av samma medelsårsinkomst.

Häremot är emellertid inte så mycket att invända som desto mer mot den

omständigheten, att något indextillägg ej förordnats att av 1943 års ersättningskommission

inräknas i livräntorna, vilka alltså rätt och slätt uträknades

på vederbörandes medelårsinkomster från åren 1938 och 1939. Som

dessa därtill, i synnerhet för de äldre personerna, i regel voro anmärkningsvärt

låga, blevo följaktligen deras livräntor oproportionerligt små.

Såsom ledamot i 1943 års kommission för bestämmande av ersättning åt

tobaksimportörer in. fl. hörde jag också därinom det allmänna omdömet

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 24.

5

om de utdömda ersättningarna uttalas, att den s. k. inkomstersättningen,

till personer i åldern 35 t. o. m. 44 år, tillmätts efter betydligt högre och

generösare grunder än livränteersättningen, särskilt till de äldre personerna.

Då härtill kommer, att kronans värde sedan åren 1938 och 1939 nedgått

cirka 33 procent, ha dessa förut knappa livräntor följaktligen nu minskats

med cirka en tredjedel av sina beräknade grundvärden, varför det nu skulle

erfordras ett cirka 50 procents dyrtidstillägg för att återställa dem i 1939

års värde.

Framställningen utmynnade i en begäran, att ett med hänsyn till berörda

förhållanden lämpligt avvägt dyrtidstillägg mätte tillerkännas ovannämnda

personer.

Statskontoret avstyrkte, under åberopande av vad styrelsen för Tobaksmonopolet

i avgivet yttrande anfört, bifall till den gjorda framställningen.

I nämnda yttrande hade styrelsen, med hänsyn till att statsmakterna så sent

som i juli 1943 fastställt grunderna för bestämmandet av ifrågavarande

livräntor och levnadskostnadsindex sedan dess icke undergått någon väsentlig

förändring, icke funnit bärande skäl föreligga för beviljande av dyrtidskompensation

å dessa livräntor. — Framställningen lämnades utan bifall.

Styrelsen för Tobaksmonopolet har i sitt i anledning av motionen avgivna

yttrande anfört bland annat följande:

I herr von Friesens motion anföres, att socialstyrelsens levnadskostnadsindex

under tiden mars 1943—juni 1949 stigit med 17 enheter. Detta avser

synbarligen den indexserie med 1935 som basår, som inkluderar direkta

skatter och sociala förmåner. Går man åter på den »rensade» indexserien

blir stegringen 13 enheter, d. v. s. från 153 till 166, vilket innebär en

stegring av levnadskostnaderna med icke fullt 8,5 %. Jämför man dyrtidskompensationen

enligt ramavtalet, utgjorde densamma i juli 1943 20,7 %

och för närvarande 25,7 %, alltså en stegring med 5 enheter.

Med hänsyn till anförda omständigheter finner styrelsen tveksamt, huruvida

tillräckliga skäl föreligga för beviljande av dyrtidskompensation å

ifrågavarande livräntor.

Därest det emellertid skulle anses, att dyrtidskompensation skall utgå,

bör den enligt styrelsens mening bestämmas till högst 5 % samt tillerkännas

samtliga livräntetagare.

Med styrelsens förklaring här ovan att, därest dyrtidskompensation skall

utgå, sådan bör tillerkännas samtliga livräntetagare, har styrelsen avsett,

enligt vad utskottet inhämtat, samtliga de hos tobaksimportörer anställda,

som beviljats livräntor.

Utskottet. Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår åligger det

tobaksmonopolet alt på grund av det mellan staten och monopolet den 22

juni 1943 träffade avtalet utgiva de ersättningar, som enligt förordningen

den 11 juni 1943 utgå till bl. a. dem, vilka tidigare innehaft anställning bos

tobaksimportör. Därest dyrtidstillägg skulle tillerkännas de personer inom

denna grupp, vilka uppbära livränta, bör lämpligen även gäldandet av dessa

åvila monopolet. För en sådan ordning erfordras emellertid, att monopolet,

som uppenbarligen ej utan vidare är skyldigt att svara för tilläggen, särskilt

åtager sig att erlägga också dessa.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 24-

Vid bedömandet av frågan huruvida dyrtidstillägg bör utgå å de livräntor,

som åtnjutas av tobaksimportörernas förutvarande personal, är främst

att märka tobakshandelsutredningens här ovan återgivna uttalande, enligt

vilket utredningen funnit, att livräntorna bort tillmätas efter jämförelsevis

generösa grunder. Ehuru livräntorna sedermera i propositionen nedsatts

att utgå med lägre belopp än vad utredningen föreslagit, liksom å andra

sidan åldern för erhållande av livränta sänkts från 50 till 45 år, fann sammansatta

bevillnings- och första lagutskottet, som utlät sig över propositionen,

att livräntetagarnas berättigade intressen blivit väl tillgodosedda genom

de föreslagna ersättningsreglerna, ett uttalande, som måste ses mot

bakgrunden av den nödställda belägenhet, vari förevarande yrkesgrupp vid

tiden för importmonopolets införande befann sig. Föredragande departementschefens

ovan anmärkta uttalande, att regleringen av tobaksimporten

obestridligen i viss mån kommit att framstå såsom en social angelägenhet,

torde också utgöra ett vittnesbörd om att statsmakterna genom de gällande

ersättningsreglerna velat tillförsäkra den berörda personalen nödiga existensvillkor.

Av förarbetena till förordningen framgår ej annat än att de

fastställda livräntorna skola vara definitiva. Endast inträdet av förhållanden,

som i väsentlig grad äro ägnade att rubba värdet av livräntorna, torde

böra föranleda till en jämkning av dessa.

Den skiftning av det ekonomiska läget, som skett från tiden för importmonopolets

införande till 1949, framgår av de statistiska uppgifter, som

återfinnas i motionen och monopolets till utskottet avgivna yttrande. Dessa

utvisa, att levnadskostnaderna under nämnda tid undergått en viss stegring.

Härigenom ha livräntorna otvivelaktigt i motsvarande mån förlorat i

värde, men utskottet anser sig med hänsyn till det anförda icke kunna i

förevarande sammanhang tillstyrka, att åtgärder vidtagas för att tillförsäkra

nu ifrågavarande kategori livräntetagare dyrtidstillägg. Utskottet förutsätter

emellertid, att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på

spörsmålet och, om så kan anses påkallat, överväger möjligheterna att med

monopolet träffa överenskommelse rörande en höjning av ersättningsnivån

för de personer, varom här är fråga.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 58, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 mars 1950.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 24.

7

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,

Wistrand, Nils Elowsson, Bengtson och Weiland;

från andra kammaren: herr Hellbacken, fru Sandström, herrar Nilsson

i Göteborg, Carlsson i Bakeröd, WikJund i Stockholm, Odhe, Svensson i

Göteborg och fröken Wetterström.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.