Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till laq om fortsatt qiltiqhet av utlänninqslaqen den 15 juni 1945

1950-04-14 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1950:27, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till laq om fortsatt qiltiqhet av utlänninqslaqen den 15 juni 1945

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

1

Nr 27.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till laq om fortsatt qiltiqhet av utlänninqslaqen den

15 juni 1945 (nr 315).

Genom en den 16 december 1949 dagtecknad proposition, nr 17, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om fortsatt giltighet av utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315).

Härigenom förordnas, att utlänningslagen den 15 juni 1945,* 1 vilken enligt

lag den 20 juni 1947 (nr 312) gäller till och med den 30 juni 1950, skall

äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1951.

I fråga om sådan under lagens giltighetstid begången förseelse som avses

i lagen skall vad där är stadgat om ansvar gälla även efter den 30 juni

1951.

Uppehålls- eller arbetstillstånd må meddelas även för tid efter den 30

juni 1951, dock ej för längre tid än för högst fem år efter sistnämnda dag.

Gällande lagstiftning om utlänningar i Sverige, nämligen lagen den 15

juni 1945 (nr 315) om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag)

är tidsbegränsad. Den gällde till en början t. o. m. den 30 juni 1947 och förlängdes

genom lag den 20 juni 1947 (nr 312) för ytterligare tre år eller

t. o. in. den 30 juni 1950.

I denna lagstiftning givas regler om utländska medborgares och statslösas

uppehåll i Sverige och om deras rätt att här taga arbetsanställning.

Den innehåller sålunda bestämmelser om skyldighet att vid inresa till riket

vara försedd med pass samt bemyndigar Kungl. Maj :t att även föreskriva

skyldighet att inneha inresetillstånd (visering). Lagen reglerar vidare i vad

mån utlänning för rätt att vistas i Sverige skall ha uppehållstillstånd samt

i vad mån han skall ha arbetstillstånd för rätt att här innehava arbetsanställning.

Ett detaljerat system av regler anger under vilka omständigheter

en utlänning kan mot sin vilja avlägsnas ur riket; de viktigaste formerna

härför äro avvisning, förpassning och utvisning.

1 Senaste lydelse i vissa delar se SFS 1946: 360 och 1947: 312.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 2 avd. Nr 27—28.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

Utlänningslagstiftningen har alltsedan 1927 haft formen av tidsbegränsade

lagar med giltighetstider växlande från två till fem år. Då frågan om

ytterligare förlängning behandlades år 1947 (proposition nr 297 och första

lagutskottets utlåtande nr 51), diskuterades om icke utlänningslagstiftningen

borde göras permanent. Statens utlänningskommission hade förordat

detta, men departementschefen anförde häremot två skäl: dels kunde

det icke anses uteslutet, att inom en icke alltför avlägsen framtid vissa förändringar

inom den internationella samfärdseln komnie att inträda, vilka

vore ägnade att inverka på utformningen av denna lagstiftning, dels förelåge,

även frånsett detta, behov av en mera genomgripande revision av lagstiftningen

i syfte bland annat att i möjligaste mån åstadkomma en förenkling

och begränsning av kontrollsystemet. En sådan översyn av lagstiftningen

borde dock icke genomföras förrän förhållandena i vissa avseenden

något mera stabiliserats. På grund härav förordades, att 1945 års lag — i

vilken samtidigt föreslogos åtskilliga ändringar — skulle förlängas på tre

år. Propositionen bifölls av riksdagen.

Sedermera har tillsatts en kommitté för revision av utlänningslagstiftningen,

innefattande även utredning av frågan om densamma bör göras permanent.

Kommittén, som antagit namnet 19b9 års utlännings kommitté,

tillsattes den 4 mars 1949. I skrivelse till chefen för justitiedepartementet

har kommittén den 17 oktober 1949 anfört följande. Kommittén hunne icke

slutföra sitt uppdrag å sådan tid att proposition på grundval av kommitténs

förslag kunde föreläggas 1950 års riksdag. Vid sin genomgång av utlänningslagen

hade kommittén funnit, att frågan om dess revision vore

mycket komplicerad, men också att behovet att ändra lagen icke vore mera

tvingande än att därmed syntes kunna anstå. Kommittén föresloge därför

att lagen finge gälla oförändrad t. o. m. den 30 juni 1951. De till kommitténs

biträde tillkallade sakkunniga hade, enligt vad kommittén framhållit, icke

haft något att erinra mot vad kommittén sålunda föreslagit.

Statens utlänningskommission har i yttrande över kommitténs framställning

förklarat sig icke ha något att erinra mot bifall till densamma.

Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har i propositionen

anfört bland annat följande:

»Då utlänningslagen senast förlängdes år 1947, hade man vissa förhoppningar,

att förhållandena på detta område under de närmaste åren skulle

stabiliseras. Dessa förhoppningar ha emellertid knappast infriats. Alltjämt

är flyktingströmmen till Sverige stark, och antalet här vistande utlänningar

har på sistone tidvis varit större än någonsin förut.

Detta minskar emellertid icke behovet av den utredning, som nu pågår

om revision av lagstiftningen. Icke minst viktigt är det att söka nå fram

till vissa förenklingar av systemet för utlänningskontrollen, så att den nuvarande

stora arbetsbördan för vederbörande myndigheter lättas så mycket

som möjligt. Den kommitté som arbetar härpå har emellertid understrukit

att dess uppgift är mycket komplicerad och därför hemställt att det nuvarande

provisoriet måtte förlängas medan kommittén arbetar vidare.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

Med hänsyn härtill får jag föreslå, att den gällande utlänningslagen förlänges

på ytterligare ett år. Huruvida förhållandena kunna göra det möjligt

och lämpligt att inom denna tid taga ställning till frågan om en mera definitiv

revision av lagstiftningen är naturligtvis ovisst, och det är således tänkbart

att en ytterligare förlängning — med eller utan partiella reformer —

kan bil påkallad, men tills vidare torde ett uppskov till år 1951 böra ske.

I överensstämmelse med vad som var fallet vid den år 1947 beslutade förlängningen

erfordras vissa övergångsbestämmelser. Den ena av dem — som

ar vanlig i lagar med tidsbegränsad giltighet — innebär, att förseelse som

blivit begången under lagens giltighetstid skall kunna beivras även senare.

Den andra övergångsbestämmelsen hänför sig till rådande praxis för ineddelande

av uppehållstillstånd och arbetstillstånd. De flesta av dessa beviljas

för tämligen kort tid, tre, sex eller tolv månader, men beträffande utlänningar

som vistats mycket länge i Sverige har man av olika skäl ansett

lämpligt att övergå till tämligen långa tillståndsperioder, två år eller mera.

Det har ansetts, att denna praxis icke borde hindras genom att lagen förlänges

på kortare tider i sänder; myndigheterna måste även mot slutet av

giltighetsperioden kunna meddela tillstånd som sträcker sig utöver denna.

Därför stadgades redan år 1947, att uppehålls- och arbetstillstånd finge meddelas

även för tid efter den dag till vilken lagens giltighet utsträcktes, dock

ej längre än för högst fem år efter nämnda dag. Samma regel föreslås

även nu.»

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Utskottet. Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot det genom

propositionen framlagda lagförslaget och får därför hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 14 april 1950.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

„Jrfn i°v-f kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,

Wistrand, Nils Elowsson, Carl Eric Ericsson och Weiland;

från an d r a kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, Ryberg,

nmJ°hainlSOn 1 Nor.rk?P"18> herrar Nilsson i Göteborg, Jansson i Hällefors,

Odhe och Svensson i Goteborg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1950:128 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med färslag till förordning angående upphävande av förordningen den 11 juni 1948 a1 i texten