Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till laq om fortsatt qiltiqhet av utlänninqslaqen den 15 juni 1945
1950-04-14 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1950:27, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till laq om fortsatt qiltiqhet av utlänninqslaqen den 15 juni 1945
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
1
Nr 27.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till laq om fortsatt qiltiqhet av utlänninqslaqen den
15 juni 1945 (nr 315).
Genom en den 16 december 1949 dagtecknad proposition, nr 17, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om fortsatt giltighet av utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315).
Härigenom förordnas, att utlänningslagen den 15 juni 1945,* 1 vilken enligt
lag den 20 juni 1947 (nr 312) gäller till och med den 30 juni 1950, skall
äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1951.
I fråga om sådan under lagens giltighetstid begången förseelse som avses
i lagen skall vad där är stadgat om ansvar gälla även efter den 30 juni
1951.
Uppehålls- eller arbetstillstånd må meddelas även för tid efter den 30
juni 1951, dock ej för längre tid än för högst fem år efter sistnämnda dag.
Gällande lagstiftning om utlänningar i Sverige, nämligen lagen den 15
juni 1945 (nr 315) om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag)
är tidsbegränsad. Den gällde till en början t. o. m. den 30 juni 1947 och förlängdes
genom lag den 20 juni 1947 (nr 312) för ytterligare tre år eller
t. o. in. den 30 juni 1950.
I denna lagstiftning givas regler om utländska medborgares och statslösas
uppehåll i Sverige och om deras rätt att här taga arbetsanställning.
Den innehåller sålunda bestämmelser om skyldighet att vid inresa till riket
vara försedd med pass samt bemyndigar Kungl. Maj :t att även föreskriva
skyldighet att inneha inresetillstånd (visering). Lagen reglerar vidare i vad
mån utlänning för rätt att vistas i Sverige skall ha uppehållstillstånd samt
i vad mån han skall ha arbetstillstånd för rätt att här innehava arbetsanställning.
Ett detaljerat system av regler anger under vilka omständigheter
en utlänning kan mot sin vilja avlägsnas ur riket; de viktigaste formerna
härför äro avvisning, förpassning och utvisning.
1 Senaste lydelse i vissa delar se SFS 1946: 360 och 1947: 312.
1 Dihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 2 avd. Nr 27—28.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
Utlänningslagstiftningen har alltsedan 1927 haft formen av tidsbegränsade
lagar med giltighetstider växlande från två till fem år. Då frågan om
ytterligare förlängning behandlades år 1947 (proposition nr 297 och första
lagutskottets utlåtande nr 51), diskuterades om icke utlänningslagstiftningen
borde göras permanent. Statens utlänningskommission hade förordat
detta, men departementschefen anförde häremot två skäl: dels kunde
det icke anses uteslutet, att inom en icke alltför avlägsen framtid vissa förändringar
inom den internationella samfärdseln komnie att inträda, vilka
vore ägnade att inverka på utformningen av denna lagstiftning, dels förelåge,
även frånsett detta, behov av en mera genomgripande revision av lagstiftningen
i syfte bland annat att i möjligaste mån åstadkomma en förenkling
och begränsning av kontrollsystemet. En sådan översyn av lagstiftningen
borde dock icke genomföras förrän förhållandena i vissa avseenden
något mera stabiliserats. På grund härav förordades, att 1945 års lag — i
vilken samtidigt föreslogos åtskilliga ändringar — skulle förlängas på tre
år. Propositionen bifölls av riksdagen.
Sedermera har tillsatts en kommitté för revision av utlänningslagstiftningen,
innefattande även utredning av frågan om densamma bör göras permanent.
Kommittén, som antagit namnet 19b9 års utlännings kommitté,
tillsattes den 4 mars 1949. I skrivelse till chefen för justitiedepartementet
har kommittén den 17 oktober 1949 anfört följande. Kommittén hunne icke
slutföra sitt uppdrag å sådan tid att proposition på grundval av kommitténs
förslag kunde föreläggas 1950 års riksdag. Vid sin genomgång av utlänningslagen
hade kommittén funnit, att frågan om dess revision vore
mycket komplicerad, men också att behovet att ändra lagen icke vore mera
tvingande än att därmed syntes kunna anstå. Kommittén föresloge därför
att lagen finge gälla oförändrad t. o. m. den 30 juni 1951. De till kommitténs
biträde tillkallade sakkunniga hade, enligt vad kommittén framhållit, icke
haft något att erinra mot vad kommittén sålunda föreslagit.
Statens utlänningskommission har i yttrande över kommitténs framställning
förklarat sig icke ha något att erinra mot bifall till densamma.
Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har i propositionen
anfört bland annat följande:
»Då utlänningslagen senast förlängdes år 1947, hade man vissa förhoppningar,
att förhållandena på detta område under de närmaste åren skulle
stabiliseras. Dessa förhoppningar ha emellertid knappast infriats. Alltjämt
är flyktingströmmen till Sverige stark, och antalet här vistande utlänningar
har på sistone tidvis varit större än någonsin förut.
Detta minskar emellertid icke behovet av den utredning, som nu pågår
om revision av lagstiftningen. Icke minst viktigt är det att söka nå fram
till vissa förenklingar av systemet för utlänningskontrollen, så att den nuvarande
stora arbetsbördan för vederbörande myndigheter lättas så mycket
som möjligt. Den kommitté som arbetar härpå har emellertid understrukit
att dess uppgift är mycket komplicerad och därför hemställt att det nuvarande
provisoriet måtte förlängas medan kommittén arbetar vidare.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
Med hänsyn härtill får jag föreslå, att den gällande utlänningslagen förlänges
på ytterligare ett år. Huruvida förhållandena kunna göra det möjligt
och lämpligt att inom denna tid taga ställning till frågan om en mera definitiv
revision av lagstiftningen är naturligtvis ovisst, och det är således tänkbart
att en ytterligare förlängning — med eller utan partiella reformer —
kan bil påkallad, men tills vidare torde ett uppskov till år 1951 böra ske.
I överensstämmelse med vad som var fallet vid den år 1947 beslutade förlängningen
erfordras vissa övergångsbestämmelser. Den ena av dem — som
ar vanlig i lagar med tidsbegränsad giltighet — innebär, att förseelse som
blivit begången under lagens giltighetstid skall kunna beivras även senare.
Den andra övergångsbestämmelsen hänför sig till rådande praxis för ineddelande
av uppehållstillstånd och arbetstillstånd. De flesta av dessa beviljas
för tämligen kort tid, tre, sex eller tolv månader, men beträffande utlänningar
som vistats mycket länge i Sverige har man av olika skäl ansett
lämpligt att övergå till tämligen långa tillståndsperioder, två år eller mera.
Det har ansetts, att denna praxis icke borde hindras genom att lagen förlänges
på kortare tider i sänder; myndigheterna måste även mot slutet av
giltighetsperioden kunna meddela tillstånd som sträcker sig utöver denna.
Därför stadgades redan år 1947, att uppehålls- och arbetstillstånd finge meddelas
även för tid efter den dag till vilken lagens giltighet utsträcktes, dock
ej längre än för högst fem år efter nämnda dag. Samma regel föreslås
även nu.»
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
Utskottet. Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot det genom
propositionen framlagda lagförslaget och får därför hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.
Stockholm den 14 april 1950.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
„Jrfn i°v-f kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,
Wistrand, Nils Elowsson, Carl Eric Ericsson och Weiland;
från an d r a kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, Ryberg,
nmJ°hainlSOn 1 Nor.rk?P"18> herrar Nilsson i Göteborg, Jansson i Hällefors,
Odhe och Svensson i Goteborg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1950:128 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med färslag till förordning angående upphävande av förordningen den 11 juni 1948 a1 i texten