Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring av lagen om avgifter till välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 170 i första kammaren av herr Uhlén samt nr 210 i andra kammaren av herrar Svensson i Göteborg och Lindberg.

1950-04-14 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1950:28, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring av lagen om avgifter till välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 170 i första kammaren av herr Uhlén samt nr 210 i andra kammaren av herrar Svensson i Göteborg och Lindberg.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

Nr 28.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring

av lagen om avgifter till välfärdsanordningar för

sjöfolk i hamn.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 170 i första kammaren av herr

Uhlén samt nr 210 i andra kammaren av herrar Svensson i Göteborg och

Lindberg.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen matte

för sin del besluta om sådan ändring av lagen om avgifter till välfärdsanordningar

för sjöfolk i hamn, att välfärdsavgifter skola utgivas av samtliga

sjömän som äro påmönstrade svenskt handelsfartyg i utrikes fart».

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för detta yrkande, får utskottet

hänvisa till motionerna.

Över motionerna ha i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

yttranden inhämtats från kommerskollegium och 1946 års sjömanskommitté.

På begäran av utskottet ha yttranden därjämte avgivits av Sveriges redareförening,

Sveriges segelfartygsförening, Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges

fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet och Handelsflottans

välfärdsråd. Från Svenska stewartföreningen, som beretts tillfälle att

avgiva yttrande, har något yttrande ej inkommit.

Gällande rätt.

Enligt lagen den 30 juni 1948 om avgifter till välfärdsanordningar för

sjöfolk i hamn (nr 495), vilken trädde i kraft den 1 juli 1948, skall till välfärdsanordningar

för sjöfolk i hamn, förutom bidrag av allmänna medel,

utgå s. k. välfärdsavgift från svenska sjömän och redare (1 §). Avgiften utgör

fyra öre för dag och sjöman under tid då sjömannen varit för utrikes

fart påmönstrad å svenskt handelsfartyg. Avgiften skall utgivas till hälften

av sjömannen och till hälften av redaren (2 §). Med sjöman förstås enligt

lagen envar som är inskriven vid sjömanshus.

Förenämnda lag är till sin konstruktion tämligen likartad med lagen den

30 juni 1943 om avgifter för sjöfolks pensionering. För beredande av pension,

enligt vad därom är särskilt stadgat, åt svenska sjömän, vilka varit

påmönstrade för utrikes fart å svenskt handelsfartyg, skola jämlikt 1 § sistnämnda

lag, förutom bidrag av allmänna medel, utgå avgifter dels från sjömännen

(hyresavgifter) dels från redarna (redareavgifter). Med sjöman förstås

i lagen envar, som är inskriven vid sjömanshus.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

5

Enligt 1 kap. 12 § 1. kungi. kungörelsen den 9 juni 1939 angående sjömanshusen

i riket samt sjömäns på- och avmönstring m. m. bör en var

svensk medborgare, som å svenskt handelsfartyg idkar sjöfart såsom yrke,

vara inskriven vid sjömanshus och innehava sjöfartsbok. Besättning å

svenskt handelsfartyg om 20 registertons nettodräktighet eller däröver skall,

enligt 2 kap. 33 § kungörelsen, påmönstras i den ordning som i kungörelsen

stadgas, a) om fartyget går i utrikes fart, b) om fartyget går i inrikes fart

och är att hänföra till passagerarfartyg, såvida fartyget enligt gällande passagerarfartygscertifikat

må nyttjas till passagerares befordran i kustfart

eller vidsträcktare fart samt ej utgår allenast på lustresa eller annan tillfällig

resa. Vad om skyldighet att låta påmönstra besättning är stadgat

skali, enligt samma författningsrum, i tillämpliga delar gälla även vissa å

fartyg anställda personer, vilka icke äro att hänföra till den egentliga besättningen.

Enligt 35 § 1 mom. c) skall i fråga om påmönstring inom riket

av sjömän å svenskt fartyg iakttagas, bland annat, att varje svensk man av

den egentliga besättningen är inskriven vid svenskt sjömanshus och försedd

med giltig sjöfartsbok. Vid påmönstring utom riket av sjömän å svenskt fartyg

skall, jämlikt 2 mom., där så kan ske, iakttagas vad i 1 mom. sägs.

Undantag från stadgandet i 1 mom. c) må ifrågakomma allenast, därest

tillämpningen av nämnda stadgande skulle föranleda synnerlig olägenhet.

Här förtjänar vidare att anmärkas att i 23 a § nämnda kungörelse detaljerade

regler lämnas om beräknandet och erläggandet av välfärdsavgift. I

en den 30 september 1948 dagtecknad cirkulärskrivelse till mönstringsförrättare

inom och utom riket har kommerskollegium fäst mönstringsförrättarnas

uppmärksamhet på innebörden av de olika föreskrifter, som ha avseende

å ifrågavarande avgifter.

Historik m. m.

Efter bemyndiganden av Kungl. Maj :t den 18 januari och den 1 februari

1946 tillkallade dåvarande chefen för handelsdepartementet, statsrådet Mgrdal,

sju utredningsmän för att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga

om sjöfolkets levnads- och arbetsförhållanden. Bland annat skulle utredningsmännen

undersöka möjliga utvägar att utvidga välfärdsanordningarna

för sjöfolket i svenska och utländska hamnar.

Utredningen, som antog benämningen 1946 års sjömanskommitté, avgav

den 15 april 1947 betänkande angående välfärdsanordningar för sjöfolk i

hamn (SOU 1947: 29). För närmare kännedom om betänkandets innehåll

får utskottet hänvisa till betänkandet. Här skall endast anmärkas att

betänkandet ej innefattar något förslag om välfärdsarbetets finansiering genom

uttagandet av välfärdsavgift av sjömän och redare. Tanken på ett dylikt

avgiftssystem framfördes emellertid i en inom handelsdepartementet

utarbetad, den 6 december 1947 dagtecknad promemoria rörande finansieringen

av de årliga kostnaderna för välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn.

Ur promemorian må här anföras följande:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

Genom lag den 13 december 1946 har i Norge upprättats en fond, vars medel

skola användas till sociala välfärdsanordningar för sjöfolk i in- och utrikesfart.

Fonden utgör ett eget rättssubjekt, vars medel hållas skilda från

statskassan. Till fonden lämnas ett årligt tillskott genom en avgift på 240

öre per sjöman och månad. Den beräknas för varje »syketrygdet» sjöman

ombord å norska fartyg och fördelas med 60 öre på sjömannen, 60 öre på

redaren och 120 öre på staten. I administrativ ordning lämnas närmare anvisningar

rörande avgiftens upptagande.

Genom kungl. resolution den 11 juli 1947 har fastställts, att avgift från

och med den 1 september 1947 skall erläggas av och för allt sjöfolk som

tjänstgör på fartyg under norsk flagg i utrikes fart och mottager lön av redaren.

Den skalf vidare från samma tidpunkt erläggas av och för sjömän

som tjänstgöra på fartyg i inrikes fart och som betala sjömansskatt enligt

lagen om skattläggning av sjöfolk den 21 mars 1947.

Det åligger vederbörande fartygs redare att å hyran avdraga den del av

välfärdsavgiften som skall erläggas av sjöfolket samt att månatligen inbetala

denna till »sentraltrekkontoret» för sjömän tillsammans med den del av avgiften

som redaren är skyldig erlägga. Sentraltrekkontoret infordrar statens

andel av välfärdsavgiften.

De medel som sålunda inflyta samt räntor å dessa må användas till att

täcka välfärdsrådets fasta administrationsutgifter samt till de välfärdsanordningar

som välfärdsrådet påbörjar. Medlen hänföras till en driftsfond —

i motsats till vissa större engångsanslag'' (10 milj. kronor) samt gåvomedel,

vilka avsättas till reserv- och dispositionsfond respektive gåvofond — samt

placeras efter beslut av välfärdsrådet. Välfärdsfondens räkenskaper revideras

av »Riksrevisionen».

I det danska betänkandet av den 26 september 1947 angående »spfolks

velfaerd i havn» föreslås, att nödiga medel till välfärdsrådets verksamhet anskaffas

genom en avgift av 8 öre per dag för varje å danska handelsfartyg

förhyrd "sjöfarande (inklusive befälhavare) som är olycksfallsförsäkrad i enlighet

med gällande olycksfallsförsäkringslag. Avgiften betalas med 2 öre

per dag av den sjöfarande, 2 öre av redaren och 4 öre av statskassan. Handelsministern

fastställer närmare bestämmelser rörande avgiftens upptagande.

Välfärdsrådet disponerar självständigt över de inflytande medlen, som

skola avskiljas från statskassan. Rådets räkenskaper revideras av »Statens

Hovedrevision». Utgifterna för rådets administration täckas genom anslag

på den årliga »Finansloven».

Den danska kommittén har icke såsom den svenska föreslagit något större

engångsanslag till välfärdsarbetet utan förutsätter, att särskilda bidrag lämnas

från statens sida antingen i form av direkta tillskott eller lån på billiga

villkor.

Såsom motivering för sitt förslag anför den danska kommittén bl. a., att

det är naturligt att både redare och sjöfolk lämna bidrag till välfärdsanordningarna,

vilka äro i hela sjöfartsnäringens intresse. När välfärdsarbetet sålunda

finansieras av staten, redarna och de ombordanställda själva, kommer

även detta att bidraga till att utplåna det drag av välgörenhet som hittills

har vilat över anordningar av denna art och som uppenbarligen avhållit

många sjömän från att draga nytta av de institutioner som funnits.

Vad som anförts av den danska kommittén torde med fog kunna hävdas

jämväl för vårt lands vidkommande. För de skäl som motivera statens deltagande

i finansieringen av välfärdsarbetet har 1946 års sjömanskommitté

utförligt redogjort i sitt tidigare omnämnda betänkande. Otvivelaktigt kan

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

det också anses skäligt och lämpligt, att redarna och de sjöfarande bidraga

till täckande av kostnaderna härför.

Alla sjömän åtnjuta samma tillgång till välfärdsanordningarna, och det

kan ur denna synpunkt vara rättvist att, såsom skett i Norge och föreslagits

i Danmark, fastställa en enhetlig avgift för alla kategorier sjömän, oberoende

av deras inkomster. Då endast en förhållandevis obetydlig avgift kan

ifrågakomma, torde de olika besättningskategoriernas skiftande ekonomiska

bärkraft icke med större skäl kunna åberopas för en avgift som utginge i

förhållande till vederbörande sjömans löneinkomst. En för alla sjömän lika

avgift synes sålunda vara att föredraga. Denna synes enklast kunna beräknas

per dag, varvid beloppet lämpligen kan sättas lika med det i Danmark

föreslagna eller 8 öre, att erläggas med 2 öre av sjömannen, 2 öre av redaren

och 4 öre av staten.

Den lämpligaste och minst betungande formen för avgifternas upptagande

och inlevererande torde vara den som för närvarande tillämpas beträffande

hyresavgifterna. Välfärdsavgiften skulle i så fall kunna avdragas samtidigt

med hyresavgiften, varigenom kontrollen av avgiftens beräknande även

skulle underlättas, och tillsammans med redarens andel inlevereras till Handelsflottans

pensionsanstalt samtidigt med att hyres- och redareavgifterna

inbetalades. Handelsflottans pensionsanstalt torde kvartalsvis böra överlämna

de influtna medlen till kommerskollegium, som, likaledes kvartalsvis,

kunde tillföra den sålunda uppkomna välfärdsfonden statens tillskott

till välfärdsarbete. överföringen av medlen från Handelsflottans pensionsanstalt

till kommerskollegium motiveras därav, att det enligt 1946 års sjömanskominittés

förslag skulle ankomma på kollegium att administrera det

praktiska välfärdsarbetet, varför flertalet utanordningsbeslut torde komma

att träffas inom kollegium.

En viss nackdel med ett system av den typ som här skisserats är, att endast

sjömän sysselsatta i utrikes fart komma att erlägga avgift till välfärdsarbetet,

eftersom vår sjömanspensionering endast omfattar denna kategori

sjöfolk. En betydande del av välfärdsarbetet skulle ju även komma det å

fartyg i inrikes fart sysselsatta sjöfolket till godo, vilket skulle motivera att

även dessa sjömän erlade avgift. Likvisst torde det med fog kunna göras

gällande, att flertalet av de sjömän som äro anställda i inrikes fart i större

utsträckning än övrigt sjöfolk besöka sina hemorter och därför i förhållandevis

mindre grad komma att begagna sig av välfärdsanordningarna. Vidare

övergå många sjömän efter en tids tjänstgöring å fartyg i inrikes fart i regel

till fartyg i utrikes fart och omvänt. Med hänsyn härtill torde det kunna anses,

att de med det föreslagna uppbördssystemet förenade olägenheterna

icke äro av större betydelse i jämförelse med fördelarna.

Dansk lag om Velfserdsforanstaltninger for spfarende utfärdades den 30

april 1948.

I proposition nr 174 till 1948 års riksdag, varigenom förslaget till förevarandc

lag om avgifter till välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn förelädes

riksdagen, uttalade föredragande departementschefen, statsrådet Gjöres,

bland annat följande:

Det är ännu lör tidigt att bedöma hur stora belopp som komma att crtoidras

för löpande kostnader i samband med att välfärdsanordningarna

utbyggas. Det i departementspromemorian framförda och av vederbörande

organisationer gillade förslaget synes emellertid innebära så stora fördelar

ur allmän synpunkt att staten bör biträda detsamma.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 28

Avgifter böra erläggas för alla svenska sjömän, som äro påmönstrade

svenska fartyg på utrikes rulla. Det kan därjämte övervägas huruvida avgifter

böra uttagas även för utländska sjömän, som äro mönstrade på

svenska fartyg. Sålunda har den s. k. sjömanspensionsutredningen i sitt

den 17 januari 1948 avgivna betänkande föreslagit, att pensionsavgifter

skulle uttagas av såväl svenska som utländska sjömän. Kungl. Maj :t har

ännu icke tagit ställning till nämnda förslag, vilket är under remissbehandling.

Då frågan om skyldighet för utländska sjömän att erlägga pensionsavgifter

sålunda ännu icke prövats, synes det mig för närvarande riktigast

föreslå, att välfärdsavgifterna tills vidare uttagas allenast för svenska sjömän.

Det kan vidare ifrågasättas, att avgifter borde uttagas även av sjömän

i inrikes fart. Då emellertid dessa sjömän till stor del icke äro mönstringspliktiga,

är det av redovisningstekniska skäl mindre lämpligt att av

dem uttaga avgifterna. Redarnas och sjöfolkets avgifter böra uppbäras hos

sjömanshusen och därifrån inlevereras till kommerskollegium. Närmare bestämmelser

om uppbörden torde få meddelas i administrativ ordning.

Propositionen behandlades — liksom i anledning av densamma väckta

motioner — av sammansatt stats- och andra lagutskott, vilket i sitt utlåtande

nr 2 framhöll att det ur rättvisesynpunkt icke var tillfredsställande, att endast

de för utrikes fart påmönstrade sjömännen skulle betala välfärdsavgift.

Utskottet fortsatte:

Såsom departementschefen framhållit, är det emellertid av redovisningstekniska

skäl svårt att uttaga avgifter även av sjömän i inrikes fart, vilka

till stor del icke äro mönstringspliktiga. Utskottet förväntar emellertid, att

Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet fäst på denna fråga och undersöker,

om icke en rättvis och tekniskt godtagbar lösning av densamma är möjlig.

Vad som framför allt talar för att avgiften bör uttagas är, att detta bidrager

till att utplåna det drag av välgörenhet, som hittills vilat över välfärdsanordningarna

för sjömän. Inom utskottet har ifrågasatts, om icke avgifterna

borde ersättas av bidrag i annan form från redarnas och de anställdas organisationer.

Mot en lösning efter denna linje kan invändas, att icke alla redare

och sjömän äro anslutna till respektive organisationer. Trots att skäl,

som framgår av det nu anförda, tala mot uttagandet av en välfärdsavgift,

har utskottet likväl icke velat motsätta sig förslaget om införande av en dylik

avgift framför allt med hänsyn till angelägenheten av att välfärdsverksamheten

påbörjas i den föreslagna jämförelsevis blygsamma omfattningen

och icke ytterligare inskränkes av brist på medel. Utskottet utgår emellertid

ifrån att'' frågan om välfärdsavgiftens uttagande tages under omprövning

av Kungl. Maj :t, därest redarna och sjöfolket skulle framställa önskemål om

att få lämna bidrag till välfärdsarbetet i annan form än den nu föreslagna,

och att Kungl. Maj :t under angiven förutsättning förelägger riksdagen de

förslag till ändrade bestämmelser, som kunna finnas lämpliga.

I särskilt yttrande, fogat till utlåtandet, anförde herr Olovson i Västerås

bland annat följande, som i detta sammanhang är av intresse:

Vidare har jag inom utskottet yrkat, att riksdagen icke nu skulle antaga

det i propositionen intagna förslaget till lag om avgifter till välfärdsanordningar

för sjöfolk i hamn. Det synes nämligen vara föga rationellt att på

föreslaget sätt inkassera 2 öre per man och dag av varje svensk sjöman under

tid, då han för utrikes fart varit inmönstrad å svenskt handelsfartyg. Det

skulle också ligga en orättvisa i att sjömän i inrikes fart, som ju kunna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

9

tillgodogöra sig vad välfärdsanordningarna i svenska hamnar ha att bjuda,

skulle vara befriade från alt erlägga den ifrågavarande avgiften. Enligt min

mening borde det kunna anstå till nästa års riksdag med att lösa frågan

om sjömännens och rederiernas bidrag. Under tiden till dess kunde det undersökas

om icke redarnas och sjöfolkets organisationer kunde vara villiga

att i någon utsträckning lämna bidrag till den ifrågavarande verksamheten.

I avvaktan på resultatet av en sådan undersökning borde statens bidrag

kunna höjas med ett belopp motsvarande det beräknade bidraget.

Vad beträffar statens bidrag till välfärdsanordningarna må här anmärkas

att jämlikt de i propositionen nr 174/1948 angivna grunderna skall statens

bidrag till löpande utgifter för välfärdsarbetet uppgå till samma belopp,

som inflyter i avgifter från sjömän och redare. Därutöver är det avsett att

staten skall ställa medel till förfogande för byggnadsföretag, tomtköp och

andra större investeringar för välfärdsanordningar i hamn.

Av det för innevarande budgetår anvisade statsanslaget ha 150 000 kronor

beräknats motsvara inflytande avgifter och reserverats för löpande kostnader.

Återstoden av anslaget, 300 000 kronor, har avsetts för investeringsändamål.

Med hänsyn till rådande ekonomiska läge har chefen för handelsdepartementet,

statsrådet Ericsson, i årets statsverksproposition (bilaga 12) under

Avsättning till handelsflottans välfärdsfond icke ansett sig kunna tillstyrka

större anslag till investeringsändamål för budgetåret 1950/51 än som anvisats

för innevarande budgetår eller 300 000 kronor. Det för löpande utgifter

avsedda statsbidraget, vars storlek är beroende av det belopp, som inflyter

i avgifter från sjömännen och redarna, torde även för nästa budgetår

kunna beräknas till 150 000 kronor. Avsättningsanslaget skulle således bestämmas

till oförändrat belopp, 450 000 kronor.

Yttranden.

Kommerskollegium anför i sitt yttrande bland annat följande:

Frågan om uttagande av välfärdsavgifter även för utländska sjömän var

under övervägande i samband med lagens antagande. Anledningen till att så

ej blev fallet synes närmast hava varit ett visst samband mellan denna fråga

och ett liknande förslag beträffande avgifter för pensionering av sjöfolk.

Då sistnämnda fråga ännu icke prövats, ansåg föredragande departementschefen

för det dåvarande riktigast föreslå, att välfärdsavgifterna tills vidare

uttoges allenast för svenska sjömän. Ehuru principiellt sett ett visst samband

kan anses föreligga mellan dessa frågor, vill det emellertid synas som

om spörsmålet om uttagande av välfärdsavgifter för utländskt sjöfolk skulle

kunna avgöras utan att ställningstagandet till pensionsavgiftsfrågan därigenom

skulle behöva i något avseende föregripas. Under denna förutsättning

skulle kommerskollegium för sin del kunna tillstyrka det genom motionerna

framförda förslaget, såvitt det avser utländska sjömän. Vad angår

å fartyg i utrikes fart mönstrade icke sjömanshusinskrivna svenska sjömän

kan kollegium icke finna någon anledning att motsätta sig att välfärdsavgifter

uttagas för dessa.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

19h6 års sjömanskommitté, liksom även Sveriges segelfartygsförening, vilka

ej närmare utveckla sin ståndpunkt, ha intet att erinra mot det i motionerna

framlagda förslaget.

Anledningen till att lagen om välfärdsavgifter erhöll sin nuvarande formulering

torde vara, uttalar Sveriges redareförening, att välfärdsavgiftens

upptagande och inlevererande sammankopplades med hyresavgiften.

Föreningen fortsätter:

Vissa svårigheter härmed förutsågos emellertid, varför kungl. kommerskollegium

i cirkulärskrivelse den 30 september 1948 till mönstringsförrättare

inom och utom riket uppdrog de riktlinjer, vilka skulle följas vid beräknandet

av välfärdsavgifter. Härom säges bl. a., att vid sjömansrullas utfärdande

skall anges den sammanlagda välfärdsavgiften per dag, vilken erhålles

på så sätt, att antalet avgiftspliktiga personer, som normalt ingå i besättningen,

multipliceras med 4. En mindre avvikelse från detta antal avgiftspliktiga

skall icke föranleda ändring i det totalbelopp rederiet är skyldigt

att inleverera. Endast vid större ändringar kan jämkning företagas.

Följden härav har blivit, att då ett mindre antal svenska sjömän, som ej

varit inskrivna vid sjömanshus, eller utlänningar varit påmönstrade, redaren

måst erlägga lika stor välfärdsavgift, som om samtliga sjömän varit

sjömanshusinskrivna. Redaren har därför redan nu i många fall fått betala

avgift för sådana personer, som motionärerna avse, utan att hava möjlighet

att återfå den på vederbörande själva rätteligen fallande andelen. Utvecklingen

har sålunda visat, att en ändring av lagen kan vara befogad. Alla

sjömän åtnjuta samma tillgång till välfärdsanordningarna och ur denna

synpunkt torde det vara rättvist att såsom skett i Norge och även i Danmark

fastställla en enhetlig avgift för samtliga de kategorier av sjömän, vilka äro

påmönstrade svenskt handelsfartyg i utrikes fart. Föreningen har sålunda

för sin del intet att erinra mot en sådan ändring av lagen om välfärdsavgifter,

som kan tillgodose dessa synpunkter.

Svenska sjöfolksförbandet nämner, att 1946 års sjömanskommitté i sitt

den 15 april 1947 avgivna betänkande förutsatte, dels att statsmakterna

skulle anvisa 8 miljoner kronor till upprättande av en särskild välfärdsfond

för sjöfolk, ur vilken anslag under den närmaste femårsperioden skulle anvisas

för byggande av sjöfartshotell samt inrättande av klubbrum i Sverige

och utlandet, dels att det årliga medelsbehovet för välfärdsarbetets bedrivande

skulle anvisas över budgeten, samt tillägger:

Genom den formulering, som lagen om avgifter till välfärdsanordningar

för sjöfolk i hamn för närvarande har, kan välfärdsavgifter uttagas endast

av svenska sjömän, vilka äro inskrivna vid sjömanshus. Härigenom befrias

ett betydande antal sjömän, som äro anställda i svenska handelsfartyg i utrikes

fart, från erläggande av dylika avgifter. Motionärernas uppskattning av

de avgiftsbefriades antal till minst 4 000 torde vara riktig. Antalet i den

svenska utrikessjöfarten anställda utländska sjömän av manskapsgrad är

cirka 3 000. Härtill kommer ett relativt stort antal utlänningar, som äro anställda

såsom befäl i svenska fartyg i utrikes fart. Men också ett avsevärt

antal svenska sjömän äro befriade från välfärdsavgifternas erläggande genom

lagens bestämmelse om att den avgiftspliktige skall vara inskriven vid

sjömanshus. Enbart i Svenska Amerika-linjens och Svenska Llovds passagerarefartyg,

vilka äro sysselsatta i utrikesfart, finnas enligt uppgift från

Göteborgs sjömanshus ungefär 500—600 anställda, som inte äro inskrivna

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

11

vid sjömanshus och därför också befriade från erläggande av välfärdsavgifter.

Härtill komma också de personer, som börja sin sjömansbana genom att

första gången påmönstra ett svenskt fartyg vid något svenskt konsulat

i utlandet. Genomsnittligt torde exempelvis varje månad ett 10-tal svenskar

för första gången påmönstra svenska fartyg vid konsulatet i Narvik, varvid

inskrivning vid sjömanshus icke äger rum och de därvid påmönstrade följaktligen

ej heller behöva erlägga några välfärdsavgifter. Ett bifall till motionärernas

hemställan torde för övrigt medföra en avsevärd lättnad för befälhavarna

vid dessas redovisning av välfärdsavgifterna. I den för ett fartyg

utfärdade sjömansrullan angives det sammanlagda antalet välfärdsavgifter,

som per dag skola erläggas av de anställda sjömännen och rederiet. Om sedan

under fartygets resor ett antal utländska sjömän eller svenska sjömän,

som inte äro inskrivna vid sjömanshus, anställas, måste befälhavaren företaga

tidsödande och omständliga avräkningsförfaranden, varvid han skall

undersöka för hur många dagar i varje månad avdrag skall göras för var

och eu av de anställda utlänningarna eller eventuellt svenskarna. Om samtliga

ombord i fartyget anställda vore skyldiga att erlägga välfärdsavgifter

skulle givetvis redovisningsförfarandet förenklas i betydande grad. Förbundet

anser sig särskilt böra understryka motionärernas påpekande, att det ur

rättvisesynpunkt kan anses väl motiverat att alla i ett fartyg påmönstrade

sjömän erlägga den föreskrivna avgiften, enär ju välfärdsverksamheten

kommer alla i den svenska handelsflottan anställda till godo.

Sveriges fartygsbefälsförening, som också tillstyrker motionen, anför bland

annat:

Utredningsmännen torde på sin tid icke ha haft för avsikt att skapa

den nuvarande gränsdragningen för avgiftsplikten. Att konsekvensen likväl

blivit denna, torde sammanhänga med att man i lagen om avgifter till välfärdsanordningar

för sjöfolk i hamn mindre välöverlagt formulerat bestämmelsen

om avgiftsplikt i överensstämmelse med vad som stadgas beträffande

sjömans skyldighet att erlägga hyresavgift till sjömanshus. Vid

sjömanshus icke inskrivna sjömän och utländska sjömän äro befriade från

hyresavgift på grund av att denna avgift utgör pensionsunderlag för sjömän

och att dessa kategorier icke äro inbegripna i pensionsordningen.

Svenska maskinbefedsförbundet uttalar, att motionärernas förslag, att

samtliga sjömän, som äro påmönstrade i svenskt handelsfartyg i utrikes fart,

skola erlägga välfärdsavgift, är fullt i överensstämmelse med förbundets

åsikt.

Förbundet fortsätter:

De medel, som inflyta genom välfärdsavgifterna, komma till användning

för sådana ändamål, som komma allt sjöfolk i svenska fartyg till nytta, oavsett

om detta sjöfolk är av svensk eller utländsk nationalitet. Välfärdsavgiften

är så obetydlig, att den knappast kan anses innebära någon ekonomisk

utgift av betydelse. Några skäl, soin tala för att utländsk sjöman, anställd

i svenskt handelsfartyg, skulle befrias från skyldigheten att erlägga

välfärdsavgift, kan förbundet icke finna. Utländskt sjöfolk är redan tidigare

så favoriserat, att ytterligare skäl till eftergifter ej böra förekomma. Förbundet

tänker i detta sammanhang närmast på den befrielse från skatteplikt,

som utländsk sjöman, anställd i svenskt fartyg, åtnjuter. Välfärdsverksamheten

för sjöfolk har enligt förbundets mening en stor uppgift alt fylla, och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 28-

alla de medel, som kunna uppbringas för verksamheten, äro välbehövliga.

Det tillskott, som välfärdsavgift från utländskt sjöfolk i svenska handelsflottan

skulle utgöra, därest riksdagen beslutar i enlighet med motionärernas

förslag, kan enligt motionärernas beräkningar med hänsyn till rederiernas

andel uppgå till cirka kr. 100 000: —, och med detta belopp kan välfärdsverksamheten

utökas avsevärt. Såväl svenska medborgare som utlänningar

ha lika stor möjlighet att draga nytta av välfärdsverksamheten, och det är

därför icke mer än rätt att var och en, oavsett sin nationalitet, bidrager med

sin andel för att främja det arbete, som nedlägges för att öka trevnaden

för de anställda i svenska handelsflottan.

Handelsflottans välfärdsråd tillstyrker bifall till motionerna samt anför

i anslutning därtill:

Med den uppbördsform som för närvarande tillämpas i fråga om välfärdsavgifter

synes enligt välfärdsrådets mening en ändring av lagen om avgifter

till välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn i den av motionärerna föreslagna

riktningen vara ägnad att främja ett enklare och rationellare uppbördsförfarande,

i det att jämkningar i fortsättningen endast mycket sällan

skulle behöva ifrågakomma av de summor som fastställts med hjälp av de

av kommerskollegium anvisade generella reglerna för avgiftsbeloppens uträknande.

I likhet med motionärerna anser välfärdsrådet vidare det principiellt riktigt

att samtliga ombordanställda å fartyg i utrikes fart erlägga välfärdsavgift

med hänsyn till att den välfärdsverksamhet som anordnas med anlitande

av till välfärdsfonden influtna avgifter omfattar alla i den svenska

handelsflottan anställda, oavsett om vederbörande äro inskrivna vid sjömanshus.

Välfärdsrådet har i tidigare sammanhang, senast i samband med sin framställning

med begäran om anslag till sin verksamhet under budgetåret 1950/

51, framhållit behovet av ökade medel för välfärdsverksamheten för sjöfolk.

De merinkomster, som i händelse av bifall till motionerna skulle tillfalla

välfärdsfonden, skulle sålunda bland annat kunna disponeras för intensifierad

idrotts- och bildningsverksamhet. Välfärdsrådet vill emellertid samtidigt

anföra, att rådet icke anser att en fast grundval för välfärdsverksamheten

skapats förrän välfärdsfonden, såsom 1946 års sjömanskommitté ursprungligen

föreslagit, tillföres ett större engångsbelopp avsett för investeringar

i sjöfartshotell och klubbrum för sjöfolk.

Utskottet.

Genom den lydelse lagen om avgifter till välfärdsanordningar för sjöfolk

i hamn för närvarande har föreligger ej skyldighet för utländska sjömän,

vilka äro för utrikes fart påmönstrade å svenskt handelsfartyg, att erlägga

välfärdsavgift. Samma är förhållandet vad beträffar svenska sjömän i utrikes

färt, som icke äro inskrivna vid sjömanshus. Ett betydande antal sjömän

i nämnda fart torde således falla utanför räckvidden av sagda lag.

Motionärerna ha uppskattat de avgiftsbefriades antal till minst 4 000.

Vid lagens tillkomst ifrågasattes huruvida välfärdsavgift icke borde uttagas

också av de utländska sjömännen. Tanken härpå fick emellertid falla

på grund av det samband som ansågs föreligga mellan denna fråga och sjö
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

13

mauspensionsutredningens på prövning beroende förslag om avgifter för

pensionering av såväl svenska som utländska sjömän. Nämnda förslag har

ännu ej — enligt uppgift på grund av det statsfinansiella läget — föranlett

lagstiftning. Enligt kommerskollegii uppfattning, vilken delas av utskottet,

vill det synas som om spörsmålet om uttagande av välfärdsavgifter för utländskt

sjöfolk skulle kunna avgöras utan att ställningstagandet till pensionsfrågan

därigenom skulle i något avseende föregripas. Med hänsyn härtill

och då de utländska sjömännen i samma mån som de svenska äga tillgång

till de förefintliga välfärdsanordningarna finner utskottet det ej vara

mer än rätt att även de utländska sjömännen bliva förpliktade att genom

avgifter bidraga till dessa anordningar.

Vad sedan angår de sjömän av svensk nationalitet, som ej äro inskrivna

vid sjömanshus och följaktligen ej behöva gälda välfärdsavgift, utgöras

dessa, dels av sjömän, som påmönstrat utomlands, dels av sjöfolk, som ej

tillhör den egentliga besättningen. Också dessa draga nytta av välfärdsanordningarna

och böra därför enligt utskottets mening gälda välfärdsavgift.

Utskottet vill vidare påpeka, att ett genomförande av de föreslagna ändringarna,

vilka tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de hörda myndigheterna

och organisationerna, är ägnat att underlätta uppbörden och redovisningen

av avgifterna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 170

och 11:210, måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 30 juni 1948 (nr 495) om

avgifter till välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn.

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ lagen den 30 juni 1948 om avgifter

till välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

1 §•

Till välfärdsanordningar för sjöfolk

i hamn skall, förutom bidrag av

allmänna medel, i den omfattning

nedan sägs utgå en avgift (välfärdsavgift)

från svenska sjömän och redare.

(Föreslagen lydelse:)

1 §•

Till välfärdsanordningar för sjöfolk

i hamn skall, förutom bidrag av

allmänna medel, i den omfattning

nedan sägs utgå en avgift (välfärdsavgift)

från sjömän och redare.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

(Nuvarande lydelse:)

3 §.

Med sjöman förstås i denna lag

envar som är inskriven vid sjömanshus.

Med handelsfartyg —--bärg
nings-

och dykeriföretag.

(Föreslagen lydelse:)

3 §.

Med handelsfartyg---bärg
nings-

och dykeriföretag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950.

Stockholm den 14 april 1950.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,

Nils Elowsson, Carl Eric Ericsson, Bengtson* och Weiland;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Ryberg, fru Johansson

i Norrköping, fru Sandström*, herrar Jansson i Hällefors, Jönsson i

Lund*, Svensson i Göteborg och fröken Wetterström*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

50123S

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1950:129 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående viss ändring av lagen om avgifter till välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn. a1 i texten