Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående behörighet att utöva läkarkonsten.

1950-04-18 · 31 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 30 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1950:29, Utlåtande i anledning av väckt motion angående behörighet att utöva läkarkonsten.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

1

tfr 29.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående behörighet att

utöva läkarkonsten.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 12,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindström hemställt,

»afl riksdagen mä i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att förslag utarbetas

till lagstiftning om förbud att utöva läkarkonsten för i Sverige icke

legitimerad läkare, samt att för riksdagen framlägga förslag om sådan

lagstiftning; eller i den händelse riksdagen finner att ovanstående hemställan

icke kan bifallas

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att förslag till

ändrad lagstiftning om behörighet att utöva läkarkonsten utarbetas på

grundval av medicinalstyrelsens den 2 december 1941 avgivna förslag, varvid

hänsyn tages till de erfarenheter, som under åren 1942—1950 ytterligare

ha kunnat vinnas på nämnda område, samt att Kungl. Maj:t måtte

förelägga riksdagen förslag rörande dylik lagstiftning,

samt, ifall sistnämnda yrkande bifalles eller om riksdagen icke finner

ändring av lag om behörighet att utöva läkarkonsten av den 21 september

1915 påkallad,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att sådana föreskrifter

utfärdas, som äro ägnade att förhindra ekonomisk uppskörtning

av allmänheten genom försäljning av mediciner, som ordineras av person,

vilken efter lagstiftningen om behörighet att utöva läkarkonsten icke äger

sådan behörighet.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för dessa yrkanden, får utskottet

hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttranden från medicinalstyrelsen, medicinska fakulteten

vid universitetet i Uppsala, medicinska fakulteten vid universitetet i Lund

och lärarkollegiet vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet. Därjämte

ha på begäran av utskottet yttranden över motionen avgivits av Sveriges

läkarförbund, Svenska homeopaternas riksförbund och Svenska föreningen

för vetenskaplig homeopati. En av medlemmarna av sistnämnda förenings

styrelse, redaktören Erik Swartling, har till utskottet inkommit med särskilt

yttrande. Med de sist omförmälda tre yttrandena ha därjämte till utskottet

ingivits olika böcker och skrifter angående homeopati.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1990. 9 sand. 2 avd. Nr 29.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

Gällande rätt.

Lagen den 21 september 1915 om behörighet att utöva läkarkonsten trädde

i kraft den 1 januari 1916. Lagens förra del (1—5 §§) innehåller bestämmelser

om vilka som äro behöriga att utöva läkarkonsten samt de olika

omständigheter, på grund av vilka behörigheten kan gå förlorad.

Behörighet att utöva läkarkonsten tillkommer enligt 1 § dels den, som

vunnit legitimation som läkare (legitimerad läkare), dels den som, utan

att vara legitimerad läkare, innehar läkarbefattning, vartill han blivit av

Konungen utnämnd, dels den som, utan att vara legitimerad läkare, är av

medicinalstyrelsen förordnad att tjänstgöra såsom vikarie för läkare eller

såsom extra läkare eller är av vederbörande myndighet förordnad till läkare

vid den militära sjukvården eller är förordnad att vara underläkare

eller amanuens vid offentlig klinik eller poliklinik, dels ock den som av

Konungen erhållit särskild tillåtelse att inom riket utöva läkarkonsten, i

den omfattning och under den tid tillåtelsen avser.

Enligt 2 § må legitimation som legitimerad läkare'' endast meddelas

svensk medborgare, som inom riket avlagt medicine licentiatexamen. Ansökan

om legitimation göres hos medicinalstyrelsen.

Frågan om återkallelse av läkares legitimation kan aktualiseras dels på

grund av att läkaren av domstol fällts till ansvar för visst brott och dels på

grund av att han befinnes ur stånd att nöjaktigt utöva läkarkonsten.

Såsom förutsättning för återkallelse till följd av brottslig handling gäller

enligt 3 § dels att brottet förövats under utövning av läkarkonsten och

är av viss svårighetsgrad (straffarbete, avsättning och suspension samt för

vissa angivna brottskategorier fängelse) eller avser delaktighet i förseelse

mot behörighetslagen, dels ock att läkaren finnes ha genom vad han sålunda

låtit komma sig till last visat sig ovärdig det förtroende, en läkare bör

äga, eller oförmögen att nöjaktigt utöva sin konst. Återkallelse sker för viss

tid, ej över 10 år, eller för alltid; dock att särskilda bestämmelser gälla vid

suspension.

Återkallelse, som ej föranledes av brottslig handling, kan enligt 4 § ifrågakomma

beträffande läkare, som på grund av sinnessjukdom eller annan

rubbning i själstillståndet är ur stånd att nöjaktigt utöva läkarkonsten.

Tillfrisknar läkaren eller upphör eljest förhållande, som föranlett legitimationens

återkallande, må han ånyo vinna legitimation. Föreligger grundad

anledning till antagande, att läkare på grund av sinnessjukdom eller

annan rubbning i själstillståndet är ur stånd att nöjaktigt utöva läkarkonsten,

må förordnande meddelas, att han skall undergå läkarundersökning.

Återkallelse av legitimation och förordnande om läkarundersökning

meddelas av medicinalstyrelsen.

Om någon, som varit behörig att utöva läkarkonsten men ej längre äger

sådan behörighet, mot ersättning utövar läkarkonsten är han förfallen till

ansvar jämlikt 6 § 1 mom. Straffet är dagsböter, minst fem, eller om det

sker yrkesmässigt fängelse i högst ett år.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

3

Oaktat de nu nämnda bestämmelserna är utövning av läkarkonsten i

princip tillåten även för lekmän. Lagen uppsätter således icke något generellt

förbud för lekmän att utöva läkarkonsten. En lekman får emellertid

ej behandla alla slags sjukdomar, och han är dessutom, oavsett sjukdomens

art, vid ansvar förbjuden att yrkesmässigt meddela behandling, som är av

beskaffenhet att medföra fara till liv eller hälsa för den behandlade. Bestämmelserna

härom finnas i 6 § 2 mom.

I 6 § 2 mom. första stycket stadgas straff av dagsböter, dock ej under

fem, för den som, utan att vara eller hava varit behörig till läkarkonstens

utövning, mot ersättning behandlar venerisk sjukdom, tuberkulos, kräftsjukdom

eller sådan smittsam sjukdom, till förekommande av vars införande

i eller utbredning inom riket Konungen meddelat särskilda föreskrifter,

eller företager hypnotisk behandling eller behandling under allmän bedövning.

Sker det yrkesmässigt, må straffet kunna höjas till fängelse i

högst ett år.

Enligt 6 § 2 mom. andra stycket gör den sig skyldig till straff, som utan

att äga behörighet yrkesmässigt utövar läkarkonsten, där behandlingen

varit av beskaffenhet att medföra fara till liv eller hälsa för den behandlade.

Straffet utgöres av dagsböter, dock ej under fem.

Enligt 7 § straffas den, som är delaktig i förseelse mot lagen, jämlikt

bestämmelserna i 3 kap. strafflagen.

I 8 § sägs att verksamhet, som tillkommer tandläkare, sjukvårdspersonal,

sjukgymnast, barnmorska eller fältskär, ej anses som utövning av läkarkonsten.

Enligt § 1 apoteksvarustadgan den 14 november 1913 äro till apoteksvara

att hänföra ämnen (enkla kemikalier och droger) och beredningar,

som endast eller i huvudsakligaste mån användas såsom läkemedel eller

vid tillredning av läkemedel. De avsedda ämnena (enkla kemikalier och

droger) finnas uppräknade i en vid stadgan fogad bilaga I, och beredningarna

finnas närmare angivna i en bilaga II. Med läkemedel förstås enligt

stadgan vara, avsedd att vid utvärtes eller invärtes bruk förebygga, lindra

eller bota sjukdom eller sjukdomssymptom hos människor eller djur.

I fråga om farmacevtiska specialiteter gälla, utöver vad stadgan innehåller,

vissa särskilda bestämmelser.

§ 7 innehåller bestämmelser om rätt att försälja apoteksvara. Särskilda

bestämmelser gälla därutinnan för fabrikanter och grosshandlare. I övrigt

må, med vissa angivna undantag, apoteksvara ej hållas till salu eller försäljas

av annan än apoteksföreståndare. Enligt § 8 skola å apoteksinrättningar

i tillräckliga förråd saluföras alla i gällande farmakopéer och medicinaltaxa

upptagna varor, för vilka ej medicinalstyrelsen medgivit att de

endast på läkares begäran behöva anskaffas. Har ej apoteksföreståndare

apoteksvara på lager, är han skyldig att på därom framställd begäran snarast

möjligt anskaffa densamma, under vissa angivna förutsättningar.

§ 9 föreskriver skyldighet för den, som fabriksmässigt för avsalu tillver
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 29-

kar apoteksvara eller idkar grosshandel därmed, att underkasta sig den särskilda

inspektion och kontroll, varom Kungl. Maj :t kan komma att förordna,

samt att i den ordning, som kan komma att föreskrivas, bestrida

kostnaderna härför.

Enligt § 10 i stadgan skall å apoteksvara genom påskrift eller bifogad

deklaration i varje fall och på visst sätt angivas varans art eller sammansättning.

Dessa föreskrifter utgöra underlaget för apotekarnas och det allmännas

kontroll av läkemedlen i fråga.

§ 11 normerar prisets skälighet. Där föreskrives, att apoteksvara, utgörande

beredning och icke upptagen i gällande medicinaltaxa, ej må vid försäljning

åsättas högre pris än som på grund av uti densamma ingående

ämnens art och mängd ävensom beredningsformen skall för motsvarande

vara, tillredd å inrikes apoteksinrättning, beräknas enligt grunderna för

apoteksvarors taxering.

I § 12 stadgas, att om det befinnes, att fabriksmässigt tillverkad apoteksvara

till sammansättning och innehåll väsentligen avviker från meddelad

signatur eller deklaration, förbud mot varans införsel och försäljning kan

meddelas av Kungl. Maj :t på framställning av medicinalstyrelsen. På samma

sätt kan förbud meddelas, om apoteksvara försälj es till oskäligt pris,

eller om i avseende på viss apoteksvara sådana särskilda omständigheter

yppa sig, att dess vidare saluhållande inom landet är att anse såsom onyttigt

och skadligt.

Enligt § 14 straffas den som, utan att vara berättigad, till riket inför

eller försöker införa apoteksvara eller idkar tillverkning av eller håller till

salu eller försäljer sådan vara, med böter. Enligt § 15 straffas den, som

bryter mot stadgandena i §§ 10 och 11, likaledes med böter. Jämlikt särskilda

böteslagen den 24 september 1931 skola böterna numera ådömas i

dagsböter.

Uti den vid apoteksvarustadgan fogade bilaga II upptages under rubriken

»Beredningar, utgörande apoteksvara» — förutom vissa angivna beredningar

— varje annan beredning, som endast eller i huvudsakligaste

mån användes som läkemedel eller vid tillredning av läkemedel. Bland exempel

på sådana beredningar upptagas »Piller: homöopatiska piller (läkemedel

i ovägbar mängd, socker, stärkelse)».

I 1 § kungörelsen den 15 juni 1934 angående handel med farmacevtiska

specialiteter sägs bland annat, att med farmacevtisk specialitet förstås läkemedel,

som i allmänhet ej må försäljas till enskild förbrukare annorstädes

än å apoteksinrättning och som tillhandahålles sådan förbrukare i den förpackning,

vari det levererats av tillverkaren. Såsom farmacevtisk specialitet

anses emellertid icke 1) läkemedel, som ej innehåller något verksamt

ämne i en myckenhet, överstigande en hundratusendel av läkemedlets vikt,

eller 2) läkemedel, som tillverkats å svensk apoteksinrättning och allenast

å samma apoteksinrättning försälj es till enskild förbrukare. När särskilda

skäl därtill äro, äger medicinalstyrelsen förklara, att jämväl läkemedel, som

under 1 eller 2 avses, skall anses såsom farmacevtisk specialitet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

5

Enligt 2 § må farmacevtisk specialitet icke försäljas, med mindre specialiteten

är upptagen i ett av medicinalstyrelsen för ändamålet fört register.

Det ankommer på medicinalstyrelsen att pröva fråga om specialitets registrering.

För att biträda styrelsen vid prövning av registreringsärenden

finns en särskild nämnd.

Enligt 5 § skall medicinalstyrelsen vid prövning av ansökning särskilt

taga hänsyn till 1) huruvida uppgiften om specialitetens art eller sammansättning

är riktig, 2) huruvida specialiteten i farmacevtiskt hänseende är

av ändamålsenlig beskaffenhet, 3) huruvida specialiteten är ägnad att förebygg3»

lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor

eller djur, 4) huruvida specialitetens pris är skäligt, 5) huruvida den reklam,

som föreslagits för specialiteten, är lämplig. Vidare stadgas bland

annat att ansökan om registrering ej må avslås med mindre medicinalstyrelsen

samrått med ovanberörda nämnd.

Jämlikt 16 § straffas den, som försäljer farmacevtisk specialitet, som icke

är registrerad — därest icke visst undantagsfall föreligger — med dagsböter.

Medicinalstyrelsens förslag år 1941.

Medicinalstyrelsen framlade den 2 december 1941 förslag till ny lag om

behörighet att utöva läkarkonsten m. m. (SOU 1942:22). Den av medicinalstyrelsen

gjorda utredningen hade igångsatts på styrelsens eget initiativ.

Medicinalstyrelsens förslag, som icke lett till någon lagstiftningsåtgärd,

innebär icke frångående av nu gällande lags ståndpunkt att utövning av

läkarkonsten i princip är tillåten även för lekmän. Emellertid föreslås en

skärpning av bestämmelserna i den gällande lagen.

I den mån redogörelse för förslaget ej lämnas här nedan, får utskottet

hänvisa till utredningen.

Allmänna synpunkter.

Medicinalstyrelsen erinrar till en början om att icke någon av de förekommande

definitionerna av begreppet »kvacksalvare» synes vara uttömmande

eller över huvud fullt tillfredsställande, detta för så vitt man icke

går efter den klara linjen att som »kvacksalvare» beteckna var och en, som

utövar läkarkonsten utan att vara auktoriserad läkare. Man kan emellertid

icke helt bortse från att även den, som icke är legitimerad läkare, kan

genom meddelande av råd eller behandling vara till visst gagn vid sjukdomsfall.

»Kvacksalveribegreppet» synes, enligt styrelsen, snarare böra givas

en sådan innebörd, att med »kvacksalveri» förstås endast vad som i

förevarande hänseende icke bör tolereras och som därför med till buds

stående medel bör bekämpas.

Angående orsakerna till förekomsten av »kvacksalveri» anför medicinalstyrelsen

bland annat följande:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 29

Under gångna tider torde människans fallenhet för det övernaturliga, för

under och för mysticism ha utgjort en av de viktigaste orsakerna till att

kvacksalvare kunnat göra sig gällande i konkurrens med verkliga läkare. I

nuvarande tid rekryteras kvacksalvarnas klientel säkerligen till ej ringa del

av kroniska fall, där läkares behandling icke förmått hjälpa den sjuke,

samt av nervöst sjuka, som för erhållande av bot och råd vända sig till vem

det vara må, där de tro, att hjälp står att finna. En faktor, som i detta sammanhang

säkerligen ej varit utan betydelse, är också den, att av läkare begångna

misstag ofta omnämnas på ett mera uppseendeväckande sätt än

misstag av kvacksalvare, varemot dessa senares s. k. underverk starkt framhållas.

Ett fåtal torde även söka kvacksalvare av principiell misstro mot läkarna,

grundad på någon ogynnsam personlig erfarenhet eller på allmän

åskådning (religiös tro, Vetenskapliga vanföreställningar o. s. v.).

Beträffande nuvarande former för »kvacksalveri» uttalar medicinalstyrelsen,

att »kvacksalveriet» ovedersägligen till sin natur undergått en genomgripande

förändring under senare tid. Våra dagars »kvacksalvare», säger

styrelsen, äro ofta av en moraliskt sämre halt än forna dagars, de utöva i regel

sin verksamhet yrkesmässigt, de äro vanligen ambulerande, och de rymma

inom sig icke sällan individer, vilka måste betecknas som asociala.

Den verksamhet, som utövades av »kvacksalvare», kunde, enligt vad medicinalstyrelsen

vidare framhåller, icke anses bringa de sjuka en bättre hjälp

än den, som meddelades av legitimerade läkare i sluten och i öppen sjukvård.

Ej heller vore anlitande av »kvacksalvare» nödvändigt på grund av

bristande tillgång å läkare. Å andra sidan vore det enligt styrelsen uppenbart,

att »kvacksalveriet» ofta medförde förhindrande, fördröjande eller avbrott

i sakkunnig undersökning eller behandling med åtföljande farorisk för

den sjuke. Medicinalstyrelsen anser därför, att skärpta åtgärder mot »kvacksalveri»

äro påkallade.

Medicinalstyrelsens nu återgivna uppfattning om »kvacksalvarnas» verksamhet

motiveras av styrelsen närmare sålunda:

Om man utgår från att kvacksalvarnas klientel numera till huvudparten

består av de kategorier, som ovan nämnts, lär det vara ostridigt, att bärande

skäl saknas för att kvacksalvarna skulle framför eller jämsides med

de legitimerade läkarna vara ägnade att hjälpa sjuka medmänniskor. De

kroniska, hopplösa fallen söka självfallet merendels kvacksalvare, när hjälp

av legitimerad läkare icke stått att få. Därmed har emellertid icke ådagalagts

något existensberättigande för kvacksalvaren, för så vitt icke denne verkligen

kunnat hjälpa. Samma gäller de nervösa fallen. De fall, där hjälp till äventyrs

kunnat lämnas av kvacksalvare, torde falla utanför råmärkena för

den egentliga medicinen. Här inverka nämligen andra omständigheter. Lika

väl som det kan tänkas — och även har skett —• att en sjuk återvunnit

hälsan eller erhållit lindring i sin sjukdom under omständigheter, som tyda

på eller kunnat tolkas som inverkan genom t. ex. religiösa faktorer, lika

väl är det möjligt att en icke-läkare kan i positiv riktning påverka ett

sjukdomsfall genom sin viljekraft eller sin människokännedom utan att

något medicinskt vetande av högre slag erfordras. Men det kan icke anses

motiverat att från ett sådant medgivande sträcka sig till att, såsom för närvarande

är fallet, tillerkänna icke-läkare rätt att med ekonomisk vinning

för ögonen behandla även en hel del till sin natur allvarliga sjukdomar blott

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

7

det icke sker »yrkesmässigt» och behandlingen som sådan icke är av beskaffenhet

att medföra fara till liv eller hälsa för den behandlade. Vad åter angår

dem, som till äventyrs vända sig till kvacksalvare av den orsak, att läkare

begått misstag i utövandet av sin verksamhet, torde man i detta sammanhang

kunna saklöst bortse från dessa fall.

Även om man principiellt skulle medgiva, att kvacksalvare jämväl i andra

än de kroniska och de nervösa fallen kunna ha viss möjlighet att vara medmänniskor

till hjälp vid lindrande eller botande av sjukdom eller sjukdomssymtom,

får man icke bortse från de obestridliga missbruk, som påvisats

ha ägt rum med därav följande direkt skada, och ej heller från den omständigheten,

att kvacksalveriet vid varje fall av allvarligare sjukdom är

att beteckna såsom hälsofarligt eller i varje fall riskabelt genom att sakkunnig

undersökning eller behandling fördröjes, hindras eller avbrytes. Det

måste under alla förhållanden anses vara orätt, att kvacksalvare i princip

få behandla sådana viktiga sjukdomar som diabetes m. in. De ofta så att

säga grövre formerna för utövande av kvacksalveri måste också härvid beaktas.

Redan nu angivna förhållanden synas till fullo motivera en skärpning

av det allmännas inställning gentemot lekmannaverksamheten i fråga

om läkarkonstens utövning.

Det må även framhållas, att kvacksalveriet ofta medför mycket kännbara

utgifter för den sjuke. Härtill kommer, att ocker, bedrägeri, utpressning

m. m. icke äro eller åtminstone icke ha varit fullt främmande för utövare

av kvacksalveriverksamhet. Man måste ockå beteckna det som i hög grad

inkonsekvent, att det allmänna nedlägger högst avsevärda belopp för utbyggande

av samhällets hälso- och sjukvård och för medicinsk akademisk

undervisning utan att samtidigt vidtaga åtgärder för att förhindra eller åtminstone

i möjligaste mån motverka, att medborgare på grund av okunnighet

och vanföreställningar till egen och andras skada åsamka sig utgifter för

erhållande av vård från håll, där bot eller lindring av sjukdom icke rimligen

kan vara att förvänta.

Medicinalstyrelsen framhåller, att den verkställda utredningen giver —

liksom den erfarenhet styrelsen eljest besitter —- tydliga belägg för att

»kvacksalveriet» bör bekämpas på effektivare sätt än hittills varit fallet. Nästan

varje form av »kvacksalveri» anser styrelsen nämligen medföra risker ur

hälsosynpunkt. Även i ekonomiska avseenden innebär »kvacksalveriet» påtagliga

risker. De åtgärder, som stå till buds då det gäller att minska de med

»kvacksalveriet» förbundna riskerna i såväl medicinskt som ekonomiskt avseende,

äro enligt styrelsens uppfattning främst lagstiftning och upplysning.

Beträffande frågan om totalförbud mot »kvacksalveri» anför medicinalstyrelsen

bland annat följande:

Medicinalstyrelsen delar den av riksdagen senast år 1915 uttalade uppfattningen,

att den lekmannaverksamhet, som avser endast tillfällig läkarhjälp,

bör —- om ock inom vissa gränser — lämnas fri. Då det vidare icke

är uteslutet, att en lekman även under utövandet av en i viss mån yrkesmässig

verksamhet genom meddelande av råd eller behandling kan vara sina

medmänniskor till hjälp vid lindrande eller botande av sjukdom eller sjukdomssymptom,

finner styrelsen sig icke böra till vidare diskussion upptaga

ett från olika håll framfört förslag om införande av totalförbud mot

utövande av lekmannaverksamhet på läkarkonstens område och detta desto

mindre som ett dylikt förbud torde sakna resonans i det allmänna rättsmed
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

vetandet. Däremot anser styrelsen med stöd av sin erfarenhet och på grunder,

som närmare framgå av den verkställda utredningen, att en skärpning

av bestämmelserna i den gällande lagen om behörighet att utöva läkarkonsten

är av behovet påkallad.

Efter att ha berört den verksamhet, som utövas av chiropraktorer, homeopater

och ögondiagnostiker uttalar medicinalstyrelsen, att med styrelsens inställning

därtill kunde möjligen hava förväntats ett förslag av sådan innebörd,

att absolut förbud skulle utfärdas för lekmäns utövande av dylik eller

likartad verksamhet. Då styrelsen emellertid avstår härifrån, heter det vidare,

beror detta på att enligt dess åsikt tillräcklig förståelse för ett sådant

förbud ännu icke kan påräknas hos stora delar av vårt lands befolkning och

förty en dylik lagstiftning näppeligen kan för närvarande förväntas bliva

effektiv. Med de av medicinalstyrelsen föreslagna lagbestämmelserna kan,

enligt styrelsen, dock förutsättas, att de ur medicinsk synpunkt mest ödesdigra

följderna av ifrågavarande »kvacksalvareverksamhet» bliva undanröjda

eller i vart fall starkt begränsade.

Chiropraktik, homeopati och ögondiagnostik.

Motionären har särskilt uppehållit sig vid den verksamhet, som utövas

av chiropraktorer, homeopater och ögondiagnostiker. I anledning därav

må ur medicinalstyrelsens utredning följande här återgivas.

1. Chiropraktik.

Vid utredningen finnes fogad en av professorn J. H. Waldenström gjord

sammanställning: »Några ord om chiropraktiken». Av Waldenströms sammanställning

återgives här följande:

Vad chiropraktik är anges av dem själva i följande satser:

1) Chiropraktik är en läkemetod. Den hänför sjukdomssymtomen medelbart

eller omedelbart till inklämning av nerver genom kotsegment, som

kommit ur sitt läge.

2) Chiropraktikern botar genom yttre manuell behandling av kotpelaren,

vilken avser att häva förskjutningen av kotsegmenten och därmed den inklämning

av nervsträngar, som äro de verkliga sjukdomsorsakerna.

Av de sjukdomar, som botas, förekomma: alla vanliga epidemiska sjukdomar,

Tuberculos, Pneumoni, Endocardit, Kräfta, Amyloid, Epilepsi, Morbus

Addisoni, Syringomyeli. Här har blott gjorts en liten urplockning av

de hundratals sjukdomar, som botas. Enklare saker botas också; så uppräknas

i listan även vaxproppar.

Sistnämnda uppräkning är hämtad ur den chiropraktiska litteraturen.

Waldenström fortsätter:

Mot chiropraktikern kan anföras: Vid många sjukdomar i ryggraden

uppkommer en höggradig scolios eller kyfos. Även om därvid en betydande

minskning av foramina intervertebralia uppstår, så ser man sällan några

störningar genom tryck på nerver. Detta talar ju helt och hållet emot den

obevisade hypotesen av chiropraktikern, att även de obetydligaste förändringar

i dessa »fönster» kunna orsaka sjukdomar av de mest växlande slag.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

9

Många chiropraktiker använda röntgenundersökning. Det visar sig därvid,

att vad de kalla subluxationer äro förskjutningar inom normala gränser

i lederna mellan processus articulares. Dessa för oss normala förskjutningar

(för chiropraktikern subluxationer) kunna ej orsaka en förträngning

av foramina intervertebralia (fönstren) och ett därmed följande tryck på

nerverna. Individuella variationer med asymmetri finnas här som överallt

i kroppen. Chiropraktikern anser också, att man kan med sina händer

palpera en sådan förskjutning av kotorna, som för vanliga läkare är omöjlig

att känna, då den är så obetydlig. Den är nämligen endast fysiologiska

variationer i kotornas ställning till varandra. Det finnes alltså intet bevis

för att de flesta sjukdomar uppstå på grund av subluxationer mellan kotor

och därav följande tryck på utträdande nerver.

Den på dessa teorier baserade läkemetoden att trycka den subluxerade

kotan rätt är ej riktig. Ligger den verkligen förskjuten såsom t. ex. vid

spondylolisthes så kan den heller ej tryckas rätt, vilket bevisats genom

mångfaldiga försök.

Chiropraktikern invänder: Men jag botar ju mina patienter. —--

Härtill svaras, att det är väl tänkbart att ryggskott och liknande åkommor

kunna botas med ett direkt angripande av åkomman liksom de botas av

rörelser, massage och dylikt, som till sin verkan kan jämföras med chiropraktikerns

tryckningar. — Vi veta ju dock en hel del om sjukdomar. Vi

veta att de epidemiska sjukdomarna ej bero på nervtryck, lika litet som

sockersjuka, tuberkulos och endocardit, och vi veta också, att stor skada

kan ske den sjuke om de behandlas med försök att trycka samman ryggkotor

(t. ex. vid tbc spondylit), eller därigenom att en bättre behandling

såsom t. ex. vid sockersjuka hindras att bliva använd. — Den chiropraktiska

metoden har i sig själv en starkt suggestiv verkan: speciellt behandlingsbord,

röntgendemonstration, handpåläggning och den känsla patienten

ofta erfar härvid att något förskjutes (skjutes rätt!).

I utredningen har medicinalstyrelsen beträffande chiropraktiken — efter

att ha hänvisat till den ståndpunkt som en schweizisk undersökningskommission

1936 intog — anfört följande:

För egen del får medicinalstyrelsen rörande den chiropraktiska verksamhetens

värde åberopa vad härutinnan anförts i nyssnämnda undersökningskommissions

utlåtande. Styrelsen vill därvid särskilt understryka kommissionens

uttalande, att chiropraktiken vilar på vetenskapligt ohållbara förutsättningar,

att dess föregivna hälsoföljder icke hålla streck vid en allvarlig

prövning, att utövandet av chiropraktik kan beträffande ett stort antal

sjukdomar medföra stora faror för de sjuka samt att chiropraktorernas

medicinska utbildning (i regel) är primitiv och otillförlitlig. »Några ord

om chiropraktiken», sammanställda av medlemmen för ortopedi av medicinalstyrelsens

vetenskapliga råd, professorn J. H. Waldenström, bifogas

tillika i avskrift. Medicinalstyrelsen biträder professor Waldenströms uttalanden

och vill därutöver framhålla, att vad ovan anförts om risken av

chiropraktorernas verksamhet icke påverkas av möjligheten, att en chiropraktor

vid något tillfälle av ischias, lumbago eller därmed jämställda

sjukdomsbilder, orsakade av s. k. diskbråck, kunnat genom sina manipulationer

lyckas att tillfälligt återföra »bråcket» och därigenom häva patientens

symtom.

Beträffande chiropraktik får utskottet därjämte hänvisa till sitt nedannämnda,

till 1949 års riksdag avgivna utlåtande nr 23 med därvid fogade

remissyttranden.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

2. Homeopati.

Vid medicinalstyrelsens utredning finnes därjämte fogat ett av professorn

G. Liljestrand avgivet yttrande angående homeopati. Medicinalstyrelsen

har anslutit sig till yttrandet och funnit den däri innefattade utredningen vara

att anse som en på vetenskaplig grund vilande tillfyllestgörande utredning

rörande den homeopatiska behandlingsmetoden. Av yttrandet må följande här

återgivas.

Efter en erinran om att homeopatien infördes av den tyske läkaren Samuel

Hahnemann (1755—1843) heter det i yttrandet, att den sanna läkekonsten,

till vilken Hahnemanns bok angående läkekonsten skall leda, är

den, att man för varje sjukdom för att erhålla snabb och varaktig bot skall

begagna ett läkemedel, som framkallar ett liknande lidande som det, vilket

man vill bota. Regeln blir alltså similia similibus curentur, vilken än i dag

är att betrakta som homeopatiens grundregel. Hahnemann betecknar det

som en »evig allmän naturlag», att varje sjukdom kan botas genom den likartade

sjukdom, som framkallas av det lämpliga läkemedlet. I regel bör

man använda ett medel åt gången, ej flera samtidigt. En kardinalpunkt i

Hahnemanns lära är vidare, att medlen böra ges i mycket små doser till

undvikande av biverkningar. Han säger uttryckligen, att erfarenheten visat,

att de minsta doser ständigt äro till fyllest. Knappt någon dos av det

homeopatiska läkemedlet är så liten, att den ej är starkare än den naturliga

sjukdomen och kan besegra denna, heter det.

Homeopatiens grundprinciper, sådana de utvecklats av dess upphovsman

själv, äro således dels tillämpandet av likhetsprincipen för alla sjukdomar,

dels användandet av homeopatiska läkemedel i utomordentlig utspädning.

Prövningen på friska är ett betydelsefullt led i sökandet efter de bästa

medlen.

I yttrandet anföres härefter bland annat följande:

Det är sålunda uppenbart, att likhetsprincipen saknar den generella giltighet,

som Hahnemann antog för densamma. På sin höjd kan den göra anspråk

på att vara en av de många växlande principer, efter vilka läkningen

sker. Ett system, som är uppbyggt på den principen, är därför vetenskapligt

ohållbart liksom varje system, som bygger på en för alla gemensam terapeutisk

princip. Forskningen måste gå fram olika vägar obunden av dogmatiska

system. För det praktiska handlandet blir homeopatien utan värde,

då dess grundläggande princip blott i undantagsfall kan antagas innehålla

ett korn av sanning och det är ovisst, i vilka enstaka fall detta gäller.

Men också läran om de små dosernas verkan, sådan den utvecklats av

Hahnemann, visar sig fullständigt ohållbar. Hans egna iakttagelser äro högeligen

fantastiska och ovederhäftiga. Uppgifterna äro hopsamlade utan spår

till kritik -— jag erinrar om försöken med magnet! — nödiga kontroller

saknas fullständigt, inga kvantitativa mätningar äro utförda; i regel gäller

det subjektiva symtom, och resultaten äga icke den reproducerbarhet, som

man givetvis måste fordra. Man kan utan minsta överdrift påstå, att de

av Hahnemann offentliggjorda, förut omtalade talrika undersökningarna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

II

över verkan av olika medel i utspädningen C 30 på friska personer äro en

parodi på vetenskaplig forskning. De sakna varje bevisvärde.

Likväl finns det utan tvivel talrika sjukdomsfall, som under homeopatisk

regim förbättrats eller tillfrisknat. Först och främst måste därvid beaktas,

att ett mycket stort antal sjuka återvinna hälsa utan varje medikamentös

behandling; eftersom den homeopatiska terapien i dylika fall ej gör någon

direkt skada, finnes ingen anledning att vänta, att icke även efter densamma

gynnsam utgång skall ernås. Därtill kommer ju den utomordentliga roll,

som psykiska faktorer spela. Erfarenheter från talrika områden i äldre och

nyare tid ha ju till fullo belyst betydelsen härav.

Förvisso hade Hahnemann rätt, när han talade om »fast geistige Kräfte»

av de stora utspädningarna, med den skillnaden likväl, att dessa andliga

krafter ej påvisats eller gjorts antagliga i lösningen eller pillerna men väl

äro sannolika hos de behandlade människorna, där dylika krafter ständigt

driva sitt spel.

Efter att ha uttalat, att homeopatien intet har gemensamt med vetenskap,

fortsätter Liljestrand:

I själva verket är homeopatien en form av mysticism, ett slags religion,

om man så vill. Där tankefrihet råder, så att var och en får bli salig på

sin fa^on, som Fredrik den store uttryckte det, har var och en rätt att för

sin privata del omfatta homeopatiens läror. Men det är samtidigt samhällets

plikt att tillse, att ej skador tillfogas sjuka människor genom uraktlåtenhet

eller okunnighet, och att ej de friska utsättas för risker t. ex. i form

av epidemier, som kunna bliva en följd av att den medicinska forskningens

resultat lämnas obeaktade på grund av förtröstan på homeopatiens evangelium.

Liljestrands yttrande utmynnar i uttalandet, att det icke kan råda någon

tvekan om att åtgärder äro nödvändiga för att stävja den samhällsskadliga

verksamhet, som utövas av homeopater utan medicinsk utbildning.

3. Ögondiagnostik.

Vid medicinalstyrelsens utredning finnes vidare fogat ett av professorn

K. G. Ploman avgivet yttrande rörande ögondiagnostik, vilket utmynnar i

omdömet, att ögondiagnostiken utgör en form av »kvacksalveri». Medicinalstyrelsen

har anslutit sig även till detta yttrande. Som sammanfattning och

slutomdöme anför Ploman:

Ögondiagnosen leder sitt ursprung från en obestyrkt och fullständigt godtyckligt

tolkad iakttagelse av en 11 års gosse, ögondiagnosen har existerat i

över 100 år, utan att dess utövare visat förmåga eller vilja att genom exakt

forskning skaffa densamma minsta skymten av beviskraftigt underlag. Den

grundar sig dels på okunnighet om och feltolkning av orsaken till växlingarna

i regnbågshinnans utseende, dels på ett löst framkastat påstående om ett

inbördes samband mellan vissa bestämda ställen på irisytan och kroppens

olika organ, ett samband som icke finnes. En på dessa felaktiga förutsättningar

grundad sjukdomsbehandling är meningslös och hälsovådlig, ögondiagnosen

är kvacksalveri.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

Föreslagna skärpningar.

Enligt medicinalstyrelsens mening bör en lagstiftning mot »kvacksalveri»

i princip innefatta förbud för lekman

1) att behandla varje sådan sjukdom, som regelmässigt är antingen farlig

för den behandlades liv eller hälsa eller ock genom smittsamhet medför

fara jämväl för den sjukes omgivning;

2) att vid behandling vid sjukdom — oavsett om denna är av farlig beskaffenhet

eller ej — använda sådant medel eller sådan metod, som är av

beskaffenhet att medföra fara till liv eller hälsa för den behandlade; samt

3) att utföra behandling i fall, där dröjsmål med eller avbrott i behandling

genom behörig utövare av läkarkonsten kan medföra fara till liv eller

hälsa för den behandlade.

Här nedan lämnas en redogörelse för de viktigaste förändringar, som medicinalstyrelsens

lagförslag innefattar i förhållande till nu gällande lag.

1. Bestämmelserna rörande läkares legitimation.

Medicinalstyrelsens förslag i denna del innefattar den skärpningen, att

legitimationen skall kunna återkallas bland annat dels för läkare, som

dömts till straffarbete eller svårare straff, även om brottet ej begåtts under

utövning av läkarkonsten, dels ock för läkare, som dömts till fängelse för

under utövning av läkarkonsten förövat brott vare sig detta tillhört de i

nu gällande lag upptagna brottstyperna eller ej.

Till den förra av dessa båda ändringar anför medicinalstyrelsen ej någon

motivering. I fråga om den senare ändringen anföires endast, att man därigenom

undviker den nuvarande besvärligheten att behöva vidtaga lagändring,

om någon ny brottstyp tillkommer, såsom exempelvis skett i fråga om

brott mot lagarna om avbrytande av havandeskap och om sterilisering.

2. Läkartiteln och reklam.

I medicinalstyrelsens förslag finnas bestämmelser om skydd för beteckningen

läkare ävensom om reklam. Några motsvarande stadganden finnas

ej i nu gällande lag.

Styrelsen föreslår, att om någon, som ej är behörig att utöva läkarkonsten,

betecknar sig såsom läkare eller på annat sätt giver sig ut för att äga

behörighet till läkarkonstens utövande, han skall straffas med dagsböter,

dock ej under fem, eller fängelse i högst ett år.

Vidare föreslås samma straff för den, som utan att vara behörig att utöva

läkarkonsten för allmänheten bekantgör, att han åtager sig undersökning

eller behandling av sjuka.

Angående grunderna för den förra bestämmelsen framhåller medicinalstyrelsen

bland annat:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

13

Medicinalstyrelsen anser det vara minst lika viktigt att skydd skapas för

beteckningen läkare som för beteckningen advokat. Bestämmelse bör därför

införas om straff för den som, utan att vara behörig utövare av läkarkonsten,

betecknar sig såsom läkare eller på annat sätt ger sig ut för att

äga behörighet till läkarkonstens utövande. Med hänsyn till en dylik bestämmelses

speciella karaktär torde den lämpligen icke införas i allmänna

strafflagen utan i behörighetslagen. Straffet bör vara dagsböter, dock ej

under fem, eller fängelse i högst ett år. Vad angår dem, som varit men ej

längre äro behöriga att utöva läkarkonsten, kan visserligen någon tvekan

råda om lämpligheten av att förbjuda en person, som alltfortfarande har

rätt att kalla sig medicine licentiat eller eventuellt medicine doktor, att beteckna

sig såsom läkare, men medicinalstyrelsen anser ett sådant förbud

vara berättigat med hänsyn till att gemene man saknar anledning utgå från

annat än att den, som kallar sig läkare, också är behörig att verka som läkare.

Hur önskvärt det än vore lärer däremot själva doktorstiteln ej kunna skyddas

på motsvarande sätt, enär sistnämnda titel icke är specifik för läkarkonstens

utövare. En annan sak är emellertid, att om en person, som ej är

behörig att utöva läkarkonsten, i samband med utövandet av sagda konst

betecknar sig som doktor, han därigenom bör anses ha gjort sig skyldig till

ansvar för att ha obehörigen givit sig ut för att vara läkare.

Det uppställda förbudet måste, enligt medicinalstyrelsens mening, gälla

även sådana fall, där beteckningen nyttjas endast i förkortat skick eller i

sammansättning med annat ord (t. ex. läk., naturläkare, homeopatläk.).

I fråga om rätten att göra reklam för sin verksamhet anför medicinalstyrelsen

bland annat följande:

Något skäl att tillåta kvacksalvare göra reklam för sin verksamhet torde

näppeligen kunna anföras. För sådan lekmannaverksamhet på området, som

skulle vara tillåten, kan en reklam ej vara behövlig. Och gentemot den lagstridiga

verksamheten på området skulle ett förbud mot reklam kunna vara

ett synnerligen verksamt medel. Lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser

mot illojal konkurrens erbjuder visserligen ett visst skydd mot illojal

reklam, men detta skydd har i förevarande hänseende visat sig ej vara

tillräckligt. I behörighetslagen torde därför i likhet med i den danska lagen

böra stadgas straff för den som, utan att vara behörig till läkarkonstens

utövande, för allmänheten bekantgör, att han åtager sig undersökning eller

behandling av sjuka. En dylik straffbestämmelse synes lika litet som de

nuvarande bestämmelserna i lagen om illojal konkurrens kunna inkräkta

på det område, som omfattas av lagstiftningen rörande tryckfrihet.

Ett sådant bekantgörande, som avses i det föreslagna stadgandet, kan,

enligt vad medicinalstyrelsen vidare påpekar, ske genom annonsering, reklamskyltning,

utsändande av broschyrer eller lämnande av meddelande

till allmänheten på annat mera offentligt sätt.

3. För lekmän förbjudna sjukdomar.

Härom uttalar medicinalstyrelsen bland annat:

Vad beträffar behandling av sjukdom, som regelmässigt är farlig för den

behandlades liv eller hälsa, torde i princip anledning icke föreligga att, såsom

i den gällande lagen skett, stanna vid en uppräkning av vissa sjuk
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

domar. I och för sig får nämligen ett generellt förbud här anses vara fullt

berättigat. Emellertid är det i många fall vanskligt att avgöra, huruvida en

sjukdom är av farlig beskaffenhet eller ej. En sjukdom, som är farlig för en

individ, kan vara relativt ofarlig för en annan. Svårigheter vid lagens tilllämpning

skulle sålunda lätt kunna uppkomma vid ett generellt förbud. Medicinalstyrelsen

har därför ansett sig böra föreslå bibehållande av det nuvarande

systemet med uppräknande av vissa sjukdomar.

Medicinalstyrelsen har emellertid ansett, att den nuvarande uppräkningen

bör kompletteras med följande sjukdomar, nämligen sockersjukdom, farlig

blodsjukdom, struma med sjuklig förändring av allmäntillståndet samt sjukdom

i samband med havandeskap eller förlossning. Dessutom har en utvidgning

av det för lekmannen förbjudna området skett så till vida, att det förbjudits

honom att behandla ej blott de uppräknade sjukdomarna utan även

»sådan sjukdomsföreteelse, som enligt vetenskap och beprövad erfarenhet

är symtom därtill». I rättspraxis har redan ansvar ådömts jämväl då den

behandlande ej förstått sjukdomens art.

I motiveringen till det stadgande, som innehåller de förbjudna sjukdomarna,

uttalar medicinalstyrelsen bland annat, att med kräftsjukdom förstås

icke blott kräfta i inskränkt mening (cancer) utan även alla andra elakartade

svulstnybildningar (sarkom m. in.), och med farlig blodsjukdom avses

såväl elakartad blodbrist av växlande orsaker och i olika former som

leukämi (blodsjukdom med stark och ihållande ökning av blodets vita celler

och dessutom tillblandning av vita celler, som äro främmande för det

normala cirkulerande blodet) samt agranulocytos.

4. Hypnotisk behandling, fara till liv och hälsa, m. m.

Enligt gällande lag är det, såsom ovan nämnts, förbjudet att företaga

hypnotisk behandling eller behandling under allmän bedövning. Vidare är

yrkesmässigt utövande av läkarkonsten förbjudet för obehörig, där behandlingen

varit av beskaffenhet att medföra fara till liv eller hälsa för den behandlade.

I medicinalstyrelsens förslag äro bestämmelserna även i detta avseende

skärpta. Där förbjudes nämligen lekmannen att företaga hypnotisk eller

psykoanalytisk behandling eller ock behandling eller undersökning under

allmän eller lokal bedövning eller eljest med användande av medel eller

metod, som är av beskaffenhet att medföra fara till liv eller hälsa för

den behandlade eller undersökte.

I jämförelse med gällande lag innefattar detta stadgande alltså skärpningar

så till vida att psykoanalytisk behandling jämställes med hypnotisk

behandling, att behandling under lokal bedövning jämställes med behandling

under allmän bedövning, att ej blott behandling under bedövning eller

behandling av beskaffenhet att medföra fara till liv eller hälsa medför

straff utan, under samma betingelser, jämväl en undersökning, som ej åt
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

15

följts av någon behandling, samt att det i gällande lag uppställda kravet

på yrkesmässighet, när det gäller behandling, som varit av beskaffenhet

att medföra fara till liv eller hälsa, icke uppehälles i styrelsens förslag, där

enda förutsättningen är, att utövandet skett mot ersättning. Som exempel

å medel eller metoder, varom här är fråga, nämner medicinalstyrelsen insprutningar,

operativa ingrepp, röntgenbehandling, radiumbehandling och

behandling med högfrekvent elektrisk ström eller dylikt. I vissa fall kan

det, säger styrelsen, måhända synas hårt med ett generellt förbud, men det

bör observeras, att sådana vanliga ingrepp som insulininsprutning, injektion

av serum mot ormbett, smärre operativa ingrepp in. in. skulle bli förbjudna

för lekmän endast under förutsättning, att behandlingen skett mot

ersättning.

I sin motivering till förslaget att med hypnotisk behandling bör likställas

psykoanalytisk behandling säger medicinalstyrelsen, att detta bör ske med

hänsyn dels till att erforderliga garantier för en tillfredsställande föregående

undersökning måste skapas, dels ock till att erfarenheten visat, att

psykoanalytisk behandling genom den bundenhet till den behandlande, som

metoden måste anses skapa, lätteligen till sina följder kan bliva lika farlig

som hypnotisk behandling.

Rörande innebörden av ordet behandling uttalar medicinalstyrelsen, att

enligt gängse uppfattning en person, som av läkare erhållit föreskrifter,

därigenom anses ha stått under läkarens behandling. Begreppet behandling

i medicinsk mening innefattar även hygieniska och dietiska råd. Däremot

torde undersökning icke utan vidare enligt vanligt språkbruk inbegripas

i begreppet behandling. Undersökning kan emellertid, fortsätter styrelsen,

i åtskilliga fall företagas på sådant sätt eller under sådana omständigheter

att — om den undersökande ej är sakkunnig — fara till liv eller

hälsa kan uppstå för den undersökte. Undersökning synes därför medicinalstyrelsen

böra likställas med behandling.

I rättspraxis har förbudet i nu gällande lag mot behandling av beskaffenhet

att medföra fara till liv eller hälsa tolkats så, att därunder inbegripits

fall, där behandlingen i och för sig varit ofarlig men till följd av densamma

ett för patientens hälsa ogynnsamt uppskov med behandling genom

behörig utövare av läkarkonsten ägt rum eller patienten på lekmannens

uppmaning avbrutit en hos legitimerad läkare påbörjad behandling

och avbrottet haft menliga påföljder.

I förtydligande syfte har medicinalstyrelsen i sitt förslag infört uttryckligt

stadgande härom. Straff inträder enligt förslaget vid utförande av behandling

eller undersökning i fall, där dröjsmål eller avbrott i behandling

genom behörig utövare av läkarkonsten kan medföra fara till liv eller hälsa

för den behandlade eller undersökte. Uppmärksammas må uttrycket »kan

medföra fara», vilket möjligen kan anses innebära en skärpning i förhållande

till gällande lag, sådan denna tillämpats i praxis.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

5. Straff.

Beträffande medicinalstyrelsens förslag må slutligen nämnas att förhöjt

straff, fängelse i högst ett år, skulle kunna ifrågakomma, förutom när verksamheten

sker yrkesmässigt, då fråga vore om behandling eller undersökning

av sinnessjuk, sinnesslö eller person under aderton år.

Likartade frågors behandling i vissa andra sammanhang.

Vid 1937 års riksdag väcktes i första kammaren av herr Alb. Bergström

en motion, nr 22, vari hemställdes, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta företaga en förutsättningslös

och vetenskaplig utredning angående värdet av den homeopatiska

läkemetoden samt att Kungl. Maj :t, sedan utredningen slutförts,

måtte förelägga riksdagen sådant förslag i ärendet, som av utredningens

resultat kunde föranledas.

Första kammarens första tillfälliga utskott hemställde i sitt utlåtande nr

1, att motionen ej måtte föranleda till någon kammarens åtgärd. Utskottet

anförde följande:

Homeopatien är en sedan länge känd och i vårt land praktiserad form

för sjukdomsbehandling. Några hinder hava icke förelegat för densamma

att inom den medicinska vetenskapen göra sig gällande efter måttet av sitt

värde. Den förutsättningslösa och vetenskapliga utredning angående värdet

av den homeopatiska läkemetoden, som av motionären ifrågasättes, lärer

vid sådant förhållande anses opåkallad.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Vid 1947 års riksdag behandlades frågan om rätt för chiropraktorerna

att i sin verksamhet begagna röntgenapparater för röntgenanalys. Enligt

lagen den 6 juni 1941 om radiologiskt arbete m. m. må dylikt arbete bedrivas

allenast efter tillstånd av medicinalstyrelsen. Utskottet får härutinnan

hänvisa till likalydande motionerna I: 152 och 11:243 samt utskottets över

motionerna avgivna utlåtande nr 8. På grund av kamrarnas skiljaktiga beslut

förföll den genom motionerna väckta frågan.

I ett vid 1949 års riksdag avgivet svar på interpellationer angående skärpning

av bestämmelserna i lagen om behörighet att utöva läkarkonsten, vilka

interpellationer föranletts av den danska »kvacksalverskan» fru Dorothea

Iversens besök i Stockholm, anförde chefen för inrikesdepartementet, statsrådet

Mossberg — efter att ha redogjort för medicinalstyrelsens ovannämnda

förslag — bland annat följande:

Medicinalstyrelsens nu refererade förslag har vid två olika tillfällen varit

föremål för övervägande inom socialdepartementet. Vid båda tillfällena har

man emellertid funnit att frågan om de lämpligaste vägarna för kvacksalveriets

tillbakaträngande vore så invecklad och svåröverskådlig att medicinalstyrelsens

förslag ansetts böra vila tills vidare.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

17

För egen del vill jag säga, att jag är väl medveten om angelägenheten att

ytterligare begränsa utövningen av åtminstone de mest stötande formerna av

yrkesmässigt eller eljest mot ersättning bedrivet kvacksalveri. Att vidta en

så långt gående åtgärd som att helt förbjuda lekmannaverksamhet på läkarkonstens

område kan uppenbarligen icke nu komma i fråga. Förutom att en

sådan åtgärd enligt min mening i sig själv skulle vara olämplig skulle vid

tillämpningen av en lag med sådant innehåll uppkomma ett flertal mycket

svårbedömbara gränsdragningsproblem. Men även i fråga om det yrkesmässiga

eller mot ersättning bedrivna kvacksalveriet torde man böra gå fram

med en viss försiktighet. Ett generellt förbud mot sådan verksamhet torde

ännu så länge icke kunna påräkna förståelse inom stora medborgargrupper.

Det viktigaste vapnet mot kvacksalveriet ha vi otvivelaktigt i ökad upplysning

och stigande kultur. Emellertid bör man framför allt beträffande det

yrkesmässiga kvacksalveriet undersöka möjligheterna att begränsa dess utbredning.

Medicinalstyrelsen har i detta hänseende pekat bl. a. på utvägen

att förbjuda offentlig reklam för sådan verksamhet.

Vad som på senare tid inträffat har otvivelaktigt aktualiserat frågan om

en översyn av lagstiftningen på detta område. Jag har också för avsikt att

inom departementet uppta medicinalstyrelsens förslag om skärpt lagstiftning

till förnyat övervägande. Vilket resultat denna prövning kan komma

att få, kan jag givetvis icke nu uttala någon mening om.

Vid 1949 års riksdag väcktes vidare två likalydande motioner, nr 114 i

första kammaren av herr Lindblom m. fl. och nr 155 i andra kammaren av

herr Gustafsson i Bogla m. fl., i vilka motioner hemställdes, »att riksdagen

måtte besluta anhålla hos Kungl. Maj :t om skyndsam utredning angående

legalisering av den chiropraktiska verksamheten samt att för riksdagen

framläggas de förslag, vartill denna utredning kan föranleda».

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna, hemställde i sitt över desamma

avgivna utlåtande, nr 23, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t ville med beaktande av de synpunkter utskottet

anfört låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning rörande

den chiropraktiska verksamheten samt att Kungl. Maj :t måtte för

rikdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Till stöd för sin hemställan anförde utskottet bland annat följande:

Det är uppenbart, att ett fritt utövande av den chiropraktiska läkemetoden,

därest den icke äger större värde än vad som framgår av de medicinskt

sakkunnigas yttranden, innebär en fara, särskilt därigenom att chiropraktorerna,

därest de endast äga knapphändig allmänmedicinsk utbildning, vid

ställande av diagnos på grund av bristande insikter kunna förbise att patienten

lider av sjukdom, som kräver särskild behandling, med påföljd att

patienten icke förrän för sent erhåller sådan vård, som på ett tidigare stadium

kunnat leda till full hälsa. Det förtroende som finnes för chiropraktorerna

gör den fara, som under angivna förutsättningar må föreligga, så

mycket större.

Det sist anförda visar angelägenheten av att värdet av den chiropraktiska

behandlängsbetoden klarlägges och att klarläggandet sker i sådan form, att

det vinner allmänhetens odelade förtroende. Dylikt förtroende kan den av

medicinalstyrelsen den 2 december 1941 framlagda utredningen icke anses

ha vunnit, och utskottet finner därför ytterligare utredning erforderlig.

Denna bör uppenbarligen vara allsidig och förutsättningslös. För all resul2

Bihang till riksdagens protokoll IVöO. 9 sand. 2 avd. Nr 29.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

taten av utredningen skola vinna allmän anslutning synes det önskvärt, att

utredningen icke verkställes uteslutande av läkare utan att den sker under

medverkan av företrädare för chiropraktorerna och av personer, som ej

alls utöva läkarkonsten.

Att nu angiva huruvida och i så fall vilka lagstiftningsåtgärder som böra

vidtagas i fråga om behörigheten att utöva chiropraktisk verksamhet kan

tydligen ej ifrågakomma, utan detta spörsmål får bli helt beroende på vad

som vid utredningen kan framkomma om den chiropraktiska behandlingsmetodens

värde. Vid utredningen synes emellertid särskild uppmärksamhet

böra ägnas bland annat frågorna om chiropraktorernas rätt att begagna

röntgenapparater och om deras allmänmedicinska kunskaper.

Utskottets utlåtande var icke enhälligt. Mot detsamma avgavs dels av en

ledamot blank reservation och dels av herr Forslund jämte ytterligare tre

ledamöter reservation, i vilken Jiemställdes, att motionerna icke imåtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen till detta yrkande anförde reservanterna följande:

De sjukdomar, vid vilkas behandling chiropraktisk metod enligt de medicinska

auktoriteterna kan tillmätas ett visst värde, kunna redan med nu

gällande lagstiftning angående rätt till läkarkonstens utövning behandlas

av andra än legitimerade läkare. Någon särskild lagstiftning härom är alltså

icke av nöden.

Lämpligheten av chiropraktikens tillämpning som läkemetod är en fråga,

som måste bedömas ur medicinsk-vetenskaplig synpunkt, och är därför icke

ägnad att göras till föremål för utredning under sådana förutsättningar och

former som de av utskottet föreslagna.

Statsrådet och chefen för inrikesdepartementet har, enligt vad han meddelat,

för avsikt att till övervägande upptaga frågan huruvida en revision

av nu gällande bestämmelser för läkarkonstens utövning bör företagas.

Därest en sådan revision skulle komma till stånd, kommer därvid även

chiropraktikernas yrkesutövning att beröras.

Riksdagen biföll den av herr Forslund m. fl. avgivna reservationen.

Rättstillämpning.

Till komplettering av förestående redogörelse må här i korthet endast

anmärkas några rättsfall, varigenom den nu gällande lagstiftningen blivit

i olika avseenden närmare belyst. För närmare kännedom om rättsfallen

hänvisas till Nytt Juridiskt Arkiv, avdelning I (N. J. A.)

N. J. A. 1919: 500. Domstolarna funno styrkt, att Å. utan att vara behörig

till läkarkonstens utövning yrkesmässigt behandlat ett flertal fall av

lungtuberkulos, därvid så tillgått, att Å. under bön och handpåläggning med

matolja smort de sjuka på det blottade bröstet. På grund därav och då de

penningar och annat av värde, som Å. erkänt sig hava mottagit av de sjuka,

måste anses hava utgjort ersättning för behandlingen, dömdes Å. till ansvar.

N. J. A. 1923: 469. Ansvar ådömdes jämväl då den behandlande ej förstått

sjukdomens art (kräftsjukdom, tuberkulos). (I, II, IV).

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

19

Ansvar ansågs ej kunna ådömas för behandling av kräftsjukdom, men

enär behandlingen med hänsyn till det genom densamma förorsakade dröjsmål

med anlitande av sakkunnig läkares vård måste anses hava varit av

beskaffenhet att medföra fara till liv och hälsa ådömdes ansvar. (III).

Ansvar ådömdes jämväl för en i och för sig ofarlig men otillräcklig och

felaktig behandling (av blodförgiftning), då behandlingen föranlett dröjsmål

med riktig behandling. (I).

N. J. A. 1927: 343. Ansvar ådömdes dels för behandling av tuberkulos och

kräftsjukdom, dels ock för ordinationer åt en person, som led av sockersjukdom,

vilken behandling med därav föranlett upphörande att följa läkares

föreskrifter ansågs vara av beskaffenhet att för den behandlade medföra

fara till liv och hälsa.

N. J. A. 1929: 387. »Chiropractor» dömdes till ansvar, enär behandlingen

ansågs vara av beskaffenhet att medföra fara till liv eller hälsa för den behandlade.

Det ansågs icke visat att vederbörande haft kännedom om att den

behandlade lidit av kräftsjukdom. Frikännandet i denna del synes möjligen

ha berott på att den behandlade ej uppgivit, att han lede av kräftsjukdom,

utan sagt, att han sedan trettio år haft en annan, icke behandlingsförbjuden

sjukdom, vilken behandlingen skulle ha avsett.

N. J. A. 1932: 488. I målet ansågs icke visat, att den meddelade behandlingen

innefattat behandling av kräftsjukdom och tuberkulos hjärnhinneinflammation.

Vederbörande, en »naturläkare», som huvudsakligen meddelade

dietföreskrifter, dömdes emellertid till ansvar för obehörigt utövande av

läkarkonsten, enär behandlingen ansågs ha varit av sådan beskaffenhet att

den medfört fara till liv eller hälsa.

N. J. A. 1934: 273. Ansvar ådömdes enär behandlingen ansågs vara att

hänföra till hypnotisk behandling. ,

A''. J. A. 1934: 306. Ansvar ådömdes »ögondiagnostiker» för det han mot

ersättning (minimal) behandlat tuberkulos.

N. J. A. 1938: 69. Ansvar enligt 14 kap. 17 § strafflagen ådömdes homeopat,

som behandlat kvinna, lidande av hjärtfel och tuberkulos lymfkörtelinflammation,

med påföljd att hon dröjt så länge med att söka läkarvård

att kroppsskada därigenom uppstått.

N. J. A. 1940: 713. Frågan i målet gällde huruvida kungörelsen angående

handel med farmacevtiska specialiteter vore tillämplig på vissa preparat

(innebörden av uttrycket »verksamt ämne»). Högsta domstolen fann att

de såsom medel mot vissa sjukdomar sålda beredningarna varit att hänföra

till läkemedel som i allmänhet ej må säljas till enskilda förbrukare annorstädes

än å apoteksinrättning, att varorna tillhandahållits förbrukarna i den

förpackning varit de levererats av tillverkaren samt att varorna i en myckenhet

överstigande 1/100 000 av varans vikt innehållit ämne, avsett att våra

verksamt såsom botemedel. Då varorna icke blivit registrerade såsom farmacevtiska

specialiteter ådömdes ansvar jämlikt 16 § nämnda kungörelse.

N. ./. A. 1948: 13. Ansvar ådömdes homeopat för försäljning av homeopatika

piller i strid mot bestämmelserna i apoteksvarustadgan.

I samtliga nu nämnda rättsfall ådömdes bötesstraff med varierande belopp.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

I detta sammanhang må anmärkas att antalet personer, som sakfällts för

obehörigt utövande av läkarkonsten, är mycket ringa. Enligt från statistiska

centralbyrån inhämtade uppgifter utgjorde nämligen antalet för nämnda

brott i första instans sakfällda personer under perioden 1936—1947:

År

Antal

År

Antal

1936

9

1942

7

1937

5

1943

1

1938

7

1944

3

1939

9

1945

3

1940

8

1946

2

1941

5

1947

4

Yttranden.

Motionärens förslag om totalförbud mot utövandet av lekmannaverksamhet

på läkarkonstens område förordas allenast av Sveriges läkarförbund.

Samtliga övriga myndigheter och sammanslutningar ställa sig antingen direkt

avvisande mot förslaget eller anse att förbud icke bör utfärdas för närvarande.

Det alternativa yrkandet i motionen, att förslag till ändring av behörighetslagen

utarbetas på grundval av medicinalstyrelsens 1941 avgivna förslag

jämte senare vunna erfarenheter, tillstyrkes av medicinalstyrelsen, medicinska

fakulteten vid universitetet i Lund, lärarkollegiet vid Karolinska

mediko-kirurgiska institutet samt alternativt av Sveriges läkarförbund. Medicinska

fakulteten vid universitetet i Uppsala kan icke förorda en hård

förbudslagstiftning, men anser, att behörighetslagen bör överses och i vissa

avseenden göras mera effektiv.

Beträffande förslaget om åtgärder för att förhindra ekonomisk uppskörtning

genom försäljning av mediciner anser medicinalstyrelsen, att en skärpning

av straffsatserna för olaga läkemedelsförsäljning är påkallad. Medicinska

fakulteten vid universitetet i Lund och lärarkollegiet vid Karolinska

institutet föreslå, att en ny behörighetslag kompletteras med föreskrifter för

att förhindra dylik uppskörtning.

Svenska homeopaternas riksförbund och Svenska föreningen för vetenskaplig

homeopati avstyrka motionen och föreslå, att homeopatien måtte

göras till föremål för en allsidig och förutsättningslös undersökning, varvid

homeopatien bör vara representerad i lika stor utsträckning som den officiella

medicinen.

Medicinalstyrelsen anför inledningsvis att styrelsen i sitt år 1941 avgivna

förslag till ny lag om behörighet att utöva läkarkonsten m. m. givit uttryck

åt sin uppfattning i hithörande frågor. De ytterligare erfarenheter rörande

»kvacksalveriet», som vunnits under åren 1942—1950, ha enligt styrelsens

mening varit i stort sett likartade med dem, som föranlett berörda förslag.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

21

Efter att ha erinrat om den danska »undergörerskan» fru Iversens mottagningar

i Stockholm i januari 1949 och den amerikanske frikyrkopastorn

Freemans »helbrägdagörelse genom tron» vid religiösa massmöten i Stockholm

under februari 1950, fortsätter medicinalstyrelsen:

Medicinalstyrelsen delar helt motionärens mening, att hittills gällande

lagstiftning ej är tillfyllest för bekämpande av kvacksalveriet, utan att ytterligare

åtgärder erfordras för ett stävjande av denna verksamhet.

Med instämmande i motionärens syfte finner sig styrelsen likväl böra

avstyrka det av motionären såsom huvudalternativ framställda yrkandet, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att förslag utarbetades

till lagstiftning om förbud mot utövning av läkarkonsten för icke utbildade

(legitimerade) läkare. På skäl som anförts i 1941 års förslag till ny behörighetslag

vidhåller styrelsen sin där (s. 13 st. 3) uttalade uppfattning, att

totalförbud mot utövandet av lekmannaverksamhet på läkarkonstens område

icke för närvarande bör utfärdas.

Styrelsen vill i detta sammanhang — under hänvisning till bland annat

fjolårets motioner om legalisering av den chiropraktiska verksamheten —

betona, att enligt styrelsens mening det allmänna rättsmedvetandet på detta

område fortfarande icke nått sådan stadga, att ett förbud skulle kunna

effektivt upprätthållas. Ytterligare må nämnas, att »läkarkonstens område»

är ett delvis ganska diffust begrepp, som undergår en oavbruten förändring

i och med den vetenskapliga medicinens utveckling, varför det kan

vålla svårigheter att i det enskilda fallet avgöra, huruvida ett förbud mot att

utöva lekmannaverksamhet inom detta område skall anses ha blivit kränkt

eller om verksamheten skall anses falla utanför området i fråga. Styrelsen

delar sålunda den av chefen för inrikesdepartementet i fjolårets interpellationssvar

uttalade farhågan, att ett totalt förbud mot kvacksalveriet skulle

medföra »vissa tillämpningsproblem, vilka säkerligen skulle vara ganska

svåra att komma till rätta med».

Medicinalstyrelsen vill för sin del ansluta sig till det i motionen såsom

andra alternativ framställda yrkandet om utarbetande av förslag till ändring

av behörighetslagen på grundval av styrelsens 1941 avgivna förslag

jämte senare vunna erfarenheter. Enligt styrelsens mening bör det vara

ett allmänt intresse, att en väsentlig utvidgning av det för lekmannaläkarverksamhet

för närvarande förbjudna området kommer till stånd. Vid förslags

utarbetande böra läggas till grund — utöver vad som anförts i medicinalstyrelsens

förslag jämte motiven till detta — bland annat de i remissyttrandena

häröver gjorda uttalandena och den medicinska utveckling, som

försiggått sedan förslaget framlades.

Styrelsen finner utredningen böra tillgodose minst följande intressen:

1. skyddande av barn och andra icke rättskapabla personer mot farligt

och ekonomiskt ruinerande kvacksalveri genom förbud för annan än läkare

att behandla nämnda kategorier,

2. införande av så höga bötessatser alt kvacksalveri därigenom blir ett

icke lönande yrke,

3. utfärdande av förbud för all slags annonsering och annan reklam för

kvacksalveri.

Beträffande motionärens hemställan alt riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla om utfärdande av sådana föreskrifter, som vore ägnade

att förhindra ekonomisk uppskörtning av allmänheten genom försäljning

av mediciner, ordinerade av person, vilken efter lagstiftningen om

behörighet att utöva läkarkonsten saknar sådan behörighet, anför medicinalstyrelsen

:

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

De läkemedel, som under lagliga former försäljas i landet, betinga samma

pris oavsett vem som ordinerat desamma. Huvudparten av dessa varor äro

prisberäknade i enlighet med gällande, av Kungl. Maj:t meddelade grunder

för läkemedels taxering å apotek.

Vid sidan av den lagliga läkemedelsförsäljningen förekommer en olaglig

sådan, som torde vara av icke obetydlig omfattning. I sin ämbetsutövning

söker medicinalstyrelsen i möjligaste mån beivra denna. De för närvarande

till buds stående medlen härför måste emellertid betraktas som mindre

effektiva. Detta sammanhänger med att de bötessatser, som kunna utmätas

vid överträdelser av gällande lagstiftning på området, icke synas avskräcka

från fortsatt olaglig läkemedelsförsäljning. En skärpning av straffsatserna

vid olaga läkemedelsförsäljning är därför enligt medicinalstyrelsens mening

påkallad, så mycket mer som de olagligen försålda läkemedlen ofta

äro medicinskt mindervärdiga eller betinga ett pris, som icke står i rimlig

proportion till den verkan, de kunna förväntas ha.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala anför:

Det synes fakulteten välbetänkt att överse den nu gällande lagstiftningen

mot kvacksalveri. Det är icke osannolikt, att modifikationer av densamma

i skärpande riktning vid en närmare undersökning visa sig vara påkallade.

Man kan med en viss rätt framhålla att, liksom samhället söker skydda den

enskildes egendom för bedragare, så bör också samhället skydda den enskildes

dyrbaraste egendom, hans hälsa, från att bli utsatt för bedrägliga

förfaranden, även om dessa ibland äro omedvetna och ske i god tro. Fakulteten

anser därför att kvacksalverilagen bör överses och i vissa avseenden

göras mera effektiv. Fakulteten vill emellertid redan nu ha sagt att den icke

kan förorda eu hård förbudslagstiftning på detta ömtåliga område. För det

första är varje ytterligare inskränkning av den individuella friheten ägnad

att ingiva betänkligheter. Dessutom kan det i det här föreliggande fallet

befaras, att ett generellt förbud skulle vid sidan av gynnsamma verkningar

medföra skadliga dylika av en art och omfattning som det icke är så lätt

att förutsäga. Säkerligen skulle kvacksalveri genom eu dylik lagstiftning

långt ifrån kunna helt utrotas, och kvacksalvare av olika slag, som ju icke

alla äro charlataner eller rena skojare, skulle i hast kröna sig med martyrglorian.

Enligt fakultetens mening kan man hoppas och förmoda, att den naturvetenskapligt

grundade läkekonsten tack vare sina för varje år allt hastigare

växande terapeutiska framsteg inom en snar framtid skall förvärva en sådan

auktoritet att kvacksalveriets värdelöshet bliver allom uppenbar.

Vid fakultetens yttrande finnes fogat ett av professorn Blix, med vilken

professorn Hedvall instämt, avgivet särskilt yttrande, i vilket anföres:

Det råder intet tvivel om att det kvacksalveri som bedrives i Sverige till

vida övervägande del är att beteckna som omedveten eller medveten humbug.

Det utövas mestadels av personer som äro grovt okunniga om människokroppens

byggnad, livsföreteelsernas natur och sjukdomarnas väsen, personer

som sakna elementära förutsättningar för ställandet av sjukdomsdiagnos,

och vilkas behandlingsmetoder icke äga spår av förnuftsmässig grundval.

Det är klart att detta kvacksalveri liksom annan humbug med all makt bör

bekämpas.

Det inträffar visserligen att sjuka personer förbättras eller tillfriskna i

samband med behandling hos kvacksalvare. I de allra flesta fall får detta

emellertid sin förklaring därigenom, att ett stort antal sjukdomar övervin
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

23

nas utan behandling, genom kroppens självläkande förmåga, samt genom

att kvacksalvarnas klientel i icke ringa utsträckning består av personer

med sådana sjukdomar av nervös art eller med nervöst inslag, som låta

sig suggestivt påverkas. Även om kvacksalvares behandling ibland kan leda

till bättring eller tillfrisknande och ofta ej innebär risk för liv och hälsa,

så är det å andra sidan otvivelaktigt att kvacksalveriet genom dess utövares

medicinska okunnighet ej sällan utsätter de sjuka för avsevärda risker,

förutom att det i stor utsträckning ger anledning till meningslösa ekonomiska

uppoffringar.

Kvacksalveriet fyller i stort sett ingen nyttig funktion i samhället, dess

totala försvinnande skulle för landets befolkning medföra avsevärda fördelar

och innebära ringa eller inga nackdelar.

Då likväl en viss tvekan synes kunna råda om ändamålsenligheten av

att införa ett generellt förbud, så grundar sig denna tvekan främst därpå,

att många människor i vårt land alltjämt sakna insikter om kvacksalveriets

verkliga karaktär, samt på de svårigheter som därigenom, åtminstone till en

början, kunna förmodas uppkomma för en allmän förståelse för en förbudslagstiftning

och för dennas effektivitet. Gentemot invändningen att ett förbud

skulle kränka »rättsmedvetandet» hos breda befolkningslager må emellertid

framhållas, att detta »rättsmedvetande» genom ett fast och konsekvent

upprätthållet förbud sannolikt efter en icke allt för lång tid skulle

låta sig påverkas i önskvärd riktning.

Det är givet att den vetenskapliga medicinens ytterligare utveckling, tillgång

på ett tillräckligt antal legitimerade läkare och ökad upplysning vid

sidan av lagstiftningsåtgärder måste utgöra betydelsefulla faktorer i kampen

mot kvacksalveriet, ägnade att bereda väg för ett generellt förbud.

En förbudslagstiftning måste, enligt min mening, föregås av en förnyad,

ingående undersökning av kvacksalveriets utbredning, arter och verkningar

och förbudets genomförande göras beroende av en sådan undersöknings resultat.

Under tiden bör en intensifierad och målmedveten upplysningsverksamhet

på området upptagas och tillgången på ett tillräckligt antal legitimerade

läkare säkras.

Intill dess ett generellt förbud mot kvacksalveriet införts förordas eu

skärpt lagstiftning på grundval av medicinalstyrelsens 1941 avgivna förslag

om behörighet att utöva läkarkonsten och med hänsyn tagen till de erfarenheter

som senare kunnat vinnas.

Medicinska faktulteten vid universitetet i Lund säger sig icke tillstyrka

motionärens första förslag, att totalförbud införes för lekmän att utöva

läkarkonsten. De betänkligheter, som medicinalstyrelsen i sitt förslag av

år 1941 anfört gentemot sådant förbud, delas av fakulteten och anses av

densamma fortfarande aktuella. Däremot tillstyrker fakulteten det av motionären

i andra hand framställda förslaget, att ändringar göras i behörighetslagen

på grundval av medicinalstyrelsens 1941 avgivna förslag jämte

senare vunna erfarenheter. Fakulteten anser det ur folkhälsosynpunkt eftersträvansvärt,

att sådan ändrad lagstiftning snarast komer till stånd.

Fakulteten fortsätter:

I vissa avseenden anser fakulteten, alt detta medicinalstyrelsens förslag

bör utvidgas. Fakulteten åberopar därvid först sin skrivelse av den 1 september

1942, utgörande remissvar över ovannämnda förslag, i vilken fakulteten

föreslår att i förslagets 8 § inom. a) bland de uppräknade sjukdomsgrupperna

även må inräknas sjukdomar i ögats inre, hjärtsjukdomar med

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

sjuklig förändring av allmäntillståndet samt spädbarnsålderns sjukdomar.

Samtidigt som fakulteten vidhåller detta förslag, vill fakulteten betona, att

det framstår som särskilt angeläget att upptaga spädbarnsålderns sjukdomar

— jämte sjukdom i samband med havandeskap och förlossning,

enligt medicinalstyrelsens förslag — i betraktande av den numera riksomfattande

organisationen med förebyggande mödra- och barnavård; denna

ådagalägger det stora intresse, som samhället äger, att hälsotillståndet sakkunnigt

övervakas vid tillkomsten av det nya släktledet och under de nya

individernas första, ömtåliga år. Vidare vill fakulteten nu komplettera sitt

förslag, att hjärtsjukdomar med sjuklig förändring av allmäntillståndet

upptagas; jämväl akut reumatisk feber bör inräknas, med särskild hänsyn

till den risk för bestående, allvarlig komplikation från hjärtat, som här

föreligger, därest den insjuknade ej kommer under tidig och sakkunnig

vård. Yttterligare vill fakulteten nu föreslå, att bjärnsvulster inräknas,

enär de icke alltid torde kunna inbegripas i medicinalstyrelsens definition

på »kräftsjukdom» (cancer och »alla andra elakartade svulstnybildningar»,

sarkom in. m.); en hjärnsvulst kan anatomiskt framstå som jämförelsevis

godartad men likväl kräva sakkunnig diagnostik i och för en tillräckligt

tidig operation. Slutligen finner fakulteten det önskvärt, att paralysie générale

inräknas; denna sjukdom faller uppenbart inom ramen för medicinalstyrelsens

definition: regelmässigt farlig för den behandlades liv och hälsa,

och den är därtill tillgänglig för sakkunnig behandling.

Karolinska institutets lärarkollegium har i sitt remissvar av den 29 oktober

1942 över ovannämnda förslag i denna punkt till de uppräknade sjukdomarna

tillagt gulsot, mag- och larmblödning, njurinflammation, blindtarmsinflammation,

öroninflammation, blodpropp. Fakulteten instämmer

även i detta förslag.

Slutligen ifrågasätter fakulteten, huruvida ej i stället för förbud mot behandling

av själva sjukdomen, vilket detta medicinalstyrelsens förslag innefattar,

borde stadgas förbud mot behandling av personer, lidande av

dessa sjukdomar, varigenom påstående, att given behandling av viss person

icke avsett förefintlig, för behandling av annan än legitimerad läkare förbjuden

sjukdom, utan annat mer eller mindre tänkt sjukdomstillstånd, icke

skulle kunna skydda mot straff för lagöverträdelse.

Beträffande motionärens tredje förslag, avseende åtgärder för att förhindra

ekonomisk uppskörtning genom försäljning av mediciner, ansluter

sig fakulteten till detsammas andemening samt föreslår, att ny lag om behörighet

att utöva läkarkonsten kompletteras med föreskrifter av detta

slag.

Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet anför — efter

att ha redogjort för motionärens tre förslag i den ordning de upptagits i

motionen — följande:

Beträffande det första av nämnda förslag anser kollegiet visserligen

starka skäl kunna andragas för ett generellt förbud för andra än legitimerade

läkare att utöva läkarkonsten i landet. Kollegiet delar emellertid de

av medicinalstyrelsen i dess förslag till ny lag om behörighet att utöva läkarkonsten

m. m. (SOU 1942: 22) anförda betänkligheterna mot ett dylikt

förbud och anser sig för den skull icke kunna tillstyrka ett generellt förbud

mot utövande av lekmannaverksamhet på läkarkonstens område.

Vad angår det andra förslaget i motionen vill kollegiet däremot livligt

tillstyrka detsamma. I sitt den 29 oktober 1942 avgivna yttrande över me
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

25

dicinalstyrelsens den 2 december 1941 avgivna förslag till ny behörighetslag

framhöll lärarkollegiet, att de synpunkter, som legat till grund för

medicinalstyrelsens förslag, voro riktiga och förslagets olika bestämmelser

i det stora hela väl motiverade. Endast beträffande vissa detaljer fann kollegiet

anledning till erinran. Det synes kollegiet vara hög tid att medicinalstyrelsens

förslag lägges till grund för en moderniserad och effektiviserad lagstiftning

på ifrågavarande område.

Vad slutligen beträffar det tredje förslaget i motionen är detta i och för

sig behjärtansvärt men på intet sätt tillfyllest för att komma tillrätta med

de missförhållanden, som varit en följd av den hittills otillfredsställande

lagstiftningen mot kvacksalveriet. Lärarkollegiet kan för den skulle icke

tillstyrka detta förslag såsom ett alternativ till de bägge andra förslagen.

Däremot vill kollegiet tillstyrka, att en ny lag om behörighet att utöva läkarkonsten

kompletteras med föreskrifter till förhindrande av sådan ekonomisk

uppskörtning som av motionären påtalas.

Vid lärarkollegiets nu avgivna remissyttrande finns fogad avskrift av

kollegiets den 29 oktober 1942 avgivna yttrande över medicinalstyrelsens

förslag till ny lag om behörighet att utöva läkarkonsten m. m.

Sveriges läkarförbund uttrycker sin stora tillfredsställelse med motionen

och anför:

Den nu gällande lagen om behörighet att utöva läkarkonsten av år 1915 är

givetvis föråldrad och i behov av en omfattande revision. Emellertid erbjuder

sig vid genomgången av hithörande frågor en mängd problem, vilkas

lösande stöter på komplicerade formuleringssvårigheter.

Sålunda är sannolikt kungi. medicinalstyrelsens förslag till lag 1941 ur

formuleringssynpunkt ej helt täckande för vad man numera kan anse sig

önska. Så talas t. ex. bara om sjukdom under det att man väl gärna här även

ville ha intaget skadebegreppet (olycksfall o. d. t. ex.).

Dessutom är det viktigt, att som herr Lindström påpekar (s. 3 i motionen)

få fastställt att undersökning jämställes med behandling. För patienten

innebär nämligen oftast undersökningen rent psykologiskt att undersökaren,

han må vara läkare eller icke, åtager sig sökandens problem och lösningen

av desamma, d. v. s. behandlar vederbörande.

Vidare påpekas i motionen hurusom den obligatoriska skyddskoppympningen

genom myndigheternas fasta och konsekventa uppträdande fungerar,

trots det från början mycket starka motståndet från diverse kategorier

i samhället. En parallell bjuder sig givetvis här vid tanken på en eventuell

förbudsformulering av den nya lagen för läkareutövning.

En annan detalj, värd beaktande i detta sammanhang, är hur olika utbrett

kvacksalveriet är i olika landsändar. Detta beror nog många gånger

helt enkelt på en olika aktivitet hos respektive polismyndighet. Så kan till

exempel ett bestämt uppträdande av en landsfiskal, med upprepat synande

av vederbörandes verksamhet och eventuellt belysande av densammes antccedentia,

medföra, att distriktet mycket effektivt saneras från hithörande kategori

ej önskvärda innevånare. Dessutom bör man intressera pressen för en

ytterligare restriktiv inställning vis-ä-vis reklam för kvacksalvare och allehanda

mystiska s. k. »mediciner».

De i riksdagsman Lindströms motion framförda synpunkterna på vådligheten

av kvacksalveriets bedrivande såväl med hänsyn till medicinska synpunkter

som även med hänsyn till den ekonomiska uppskörtning som ofta

förekommer gentemot sjuka människor i dessa sammanhang gör, alt förbundet

livligt måste tillstyrka all åtgärder vidtagas för utarbetande av en

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

lag om förbud att utöva läkarkonsten för i Sverige ej legitimerade läkare, och

hemställer förbundet, att därest en kommitté med uppdrag härtill tillsättes,

förbundet måtte bliva representerat i nämnda kommitté. Skulle riksdagen

inte bifalla detta yrkande förordas av riksdagsman Lindström alternativt

anförda förslag. Förbundet vill föreslå, att man i avvaktan på att en kvacksalveriet

motverkande lagstiftning hinner komma till stånd, ett absolut

skydd för läkartiteln genomföres, så att denna titel endast får användas av

personer, som efter avlagd svensk med. lic.-examen erhållit legitimation som

läkare, vilket nog på sitt sätt under tiden skulle bidraga till en viss sanering

av nu rådande förhållanden.

Svenska homeopaternas riksförbund uttalar beträffande de icke legitimerade

praktikanternas påstådda oförmåga följande:

Till följd av i tidningarna ofta återkommande, mycket gynnsamma uttalanden

om den officiella medicinen, varigenom allmänhetens tilltro till

dess möjligheter starkt ökas, gå numera nästan alla sjuka först till legitimerade

läkare. Om dessa misslyckas — men först då — söker man sig till

praktikanter utanför den legitimerade läkarkåren. Detta medför, att den

sjukes diagnos i de allra flesta fall är ställd, innan han besöker en hoineopatisk

praktikant eller annan företrädare för icke legitimerad sjukvård.

Den vanliga patologisk-anatomiska diagnosen, som ställes av de legitimerade

läkarna och som ligger till grund för deras behandlingsmetoder, kan

icke jämställas med den homeopatiska behandlingsdiagnosen eller läkemedelsdiagnosen.

Den senare är helt oberoende av det vanliga patologiska betraktelsesättet

och fordrar helt andra kunskaper.

Förr ansågs det, att nästan alla sjukdomar hade enbart ett fysiskt underlag.

Numera har man den uppfattningen, att det större antalet sjukdomsfall

har en psykiskt betonad orsak. Det torde icke vara oriktigt att antaga, att

den patologisk-anatomiska diagnosens dominerande värde i någon mån

minskas i samma utsträckning som denna uppfattning breder ut sig. Därav

följer förmodligen, att läkarens psykologiska inställning till den sjuke ökar

i värde och att »läkarblicken» — om vi nu våga tala om en sådan utan allt

för stor risk att bliva missförstådda — får ett annat anseende än den tidigare

haft.

Vad som sagts i föregående stycke får icke tolkas så, att homeopaterna

taga särskild hänsyn till psykologiska sammanhang och därigenom förbise

andra viktiga områden av medicinen, såsom anatomi, patologi och fysiologi.

Tvärtom anse vi dessa ämnen vara synnerligen betydelsefulla och anordna

fördenskull kurser i dem för våra medlemmar. Det är ju klart, att dessa

kurser, vilka ännu icke kunnat utökas med praktiska demonstrationer, alls

icke kunna jämföras med läkarnas utbildning, men de torde dock visa den

anda och den vilja till vidare utbildning, som numera finnes inom den homeopatiska

kåren i vårt land. Jämväl praktiska demonstrationer i bakteriologi

och hämatologi äga numera rum för riksförbundets medlemmar.

Beträffande den av motionären åberopade utredningen av professorn Liljestrand

angående homeopatien anför förbundet bland annat följande:

Denna artikel, säger motionären, är »en verklig analys» av homeopatien.

Enligt vår uppfattning är så ingalunda förhållandet; vår läkemetod har i

vårt land icke underkastats några som helst officiella praktiska prov och

experiment. Detta betrakta vi dock såsom en absolut nödvändig förutsättning

för att en undersökning skall få betecknas såsom vetenskaplig.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

27

Av den kritik som riktas mot de homeopatiska läkemedlen med förnekande

av dess verkningsmöjligheter synes framgå, att alla homeopatiska läkemedel

äro mycket starkt utspädda och därför verkningslösa enligt molekylarteorien.

Så är emellertid långt ifrån fallet. De s. k. lågpotenserna, som

ej beröras av den framförda kritiken, användas nämligen i mycket stor utsträckning.

Med hänsyn härtill frågar man sig, varför kungl. medicinalstyrelsens

homeopatiska expert med fullständig tystnad förbigår dessa läkemedel

i lägre potenser. Det borde ju här icke föreligga några som helst hinder

för ett samförstånd, så mycket mindre som likhetsprincipen, varefter

de homeopatiska läkemedlen tillämpas, är besläktad med den officiella serum-

och vaccinationsterapien.

Angående följderna av ett förbud eller en sträng skärpning av nu gällande

bestämmelser anför förbundet:

Det är svårt att befria sig från den uppfattningen, att ett förbud eller en

sträng skärpning av nuvarande bestämmelser skulle förvärra och alls icke

förbättra de nuvarande förhållandena. De ansvarskännande praktikanterna

inom exempelvis homeopatien skulle icke längre vilje kvarstanna inom denna

verksamhet utan ersättas av samvetslösa personer, som icke skulle tveka att

taga snart sagt vilka risker som helst. Vårt riksförbunds upplysande och

kontrollerande verksamhet skulle därtill undermineras, tv dess stödjande

och moraliska krafter skulle då vara borta. Ett underjordiskt »kvacksalveri»,

som vore avsevärt mera svåråtkomligt än det nuvarande, skulle då

uppstå.

Vad angår priset på homeopatiska läkemedel säger förbundet till sist:

Herr Lindström anser att särskilda åtgärder under vissa omständigheter

böra vidtagas för att bland annat de homeopatiska medicinerna icke skola

komma att betinga oskäliga priser. Härtill kan nämnas, att 10 gram av de

vanligast använda läkemedelsstyrkorna, D 6, D 12 och D 30, kosta kr. 1: 35.

Under inga förhållanden kan en uteslutande homeopatisk medicinering under

en månads tid kosta mer än kr. 5:— men torde oftast stanna mellan

kr. 3: — och 4: —. Vid jämförelse med kostnaderna för annan medicinering

kunna dessa priser knappast anses vara oskäliga.

Svenska föreningen för vetenskaplig homeopati anför hland annat följande:
Med

avseende på värdet av den homeopatiska behandlingsmetoden hålla

vi före att detta är betydande och att homeopatien kan komma till hjälp vid

många fall av både akut och kronisk sjukdom. Denna uppfattning grundar

sig på våra medlemmars personliga erfarenhet. Vi anse vår metods vetenskapliga

underlag mycket starkt, och vi äro övertygade om att homeopatien

förtjänar att införas som läroämne vid de medicinska högskolorna även i

Sverige — såsom fallet är vid vissa universitet i Tyskland och Amerika —

och att de legitimerade läkarna som resultat härav böra taga upp homeopatisk

praktik. I närvarande stund har den liahnemannska läkemetoden

vunnit cirka 10 000 anhängare bland läkarna i olika länder.

I föreliggande medicinska stridsfråga synes det oss vara välbetänkt att

samhället ställer sig neutralt eller tar position allenast efter en sakkunnig

och förutsättningslös prövning av homeopatien, vid vilken även dess egna

målsmän böra få deltaga. En sådan utredning har hittills i vårt land icke ägt

rum. Vi skulle ansett det förklarligt och riktigt om motionären hade yrkat

på en sådan.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

Motionären åberopar sig på ett uttalande av professor Göran Liljestrand,

enligt vilket homeopatien ej skulle vara någon vetenskap utan en form av

mysticism. Vår uppfattning är att professor Liljestrand aldrig företagit någon

klinisk prövning av homeopatien. När motionären säger, att professor Liljestrand

gjort »en verklig analys av den homeopatiska läkekonstens medel», så

är detta enligt vår mening oriktigt. Att med vissa teoretiska synpunkter

polemisera mot en läkemetod är ingen analysering, ingen utredning och intet

vägande vetenskapligt inlägg.

Faktum är att vid de svenska medicinska högskolorna lämnas ingen objektiv

undervisning om homeopatien, framför allt icke om dess relativt starka

ställning bland läkarna i utlandet. Det är då inte underligt, att inte heller

riksdagens ledamöter, allmänheten och pressen få veta något härom

från den officiella svenska medicinen.

En stor del av allmänheten har emellertid genom egen erfarenhet eller

närståendes rön fått förtroende för homeopatisk terapi, och enligt ett meddelande

av gallupinstitutet den 13 mars 1942 tro många hundra tusen svenskar

på homeopatiska medel. När nu i landet endast ett fåtal legitimerade

läkare använda homeopatien i sin praktik, så har det legitima behovet av

homeopatisk behandling till stor del fått fyllas av lekmän. Vi anse ej detta

sakernas tillstånd idealiskt. Tvärtom ha vi den uppfattningen att homeopatien

borde ligga i de legitimerade läkarnas händer. Men den som vill döma

rättvist torde icke kunna förneka, att den svenska skolmedicinens likgiltighet

eller fientlighet i fråga om homeopatien bär en god del av ansvaret för

de rådande förhållandena.

Gentemot herr Lindströms förbudsyrkande tillåter sig vår förening hävda

den synpunkten, att en samhällsmedborgare principiellt sett bör ha rätt att

vid sjukdom anlita den läkemetod som han har förtroende för. Ett tvång

härvidlag strider också mot våra hävdvunna frihetsprinciper. Önskar patienten

homeopatisk rådfrågning och homeopatisk medicin, bör han icke rimligen

kunna förvägras detta, då han själv tar ansvaret för sitt val. Finns det

legitimerade läkare som praktisera homeopati bör han vända sig till dem.

Finns det icke sådana i nödig utsträckning, må han i detta tvångsläge medges

rätt att anlita även lekmannapraktikanter, om vilka han har anledning

lormoda, att de äro kunniga och ansvarsmedvetna. Sådana finnas i vårt land,

det måste i sanningens intresse erkännas, liksom det också måste erkännas,

att icke alla homeopater ha den utbildning och den erfarenhet som är önskvärd.

Ett faktum är i varje fall, att till och med svårt sjuka stundom kunna

finna lindring och bot hos homeopater, sedan de förgäves sökt hälsans återställande

hos vanliga läkare och å sjukhus. En rättsinnig lagstiftare synes

icke ha rätt att förbise en sådan omständighet.

Vår erfarenhet är att den nuvarande behörighetslagen rensat upp i rätt

stor omfattning bland tvivelaktiga element i homeopatkåren. I sin nuvarande

avfattning synes oss denna lag i huvudsak alltjämt fylla sin uppgift. Vi

kunna därför ej anse de kraftiga skärpningar av lagen, som kungl. medicinalstyrelsen

föreslår, vara motiverade annat än i vissa detaljer.

Ett flertal homeopatiska föreningar ha instämt i yttrandet.

Här må slutligen tilläggas, att i yttrandena från de homeopatiska föreningarna

åberopas ett flertal utländska läkare och vetenskapsmän.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

29

Utskottet.

I sitt vid 1949 års riksdag avgivna svar på interpellationer angående

skärpning av bestämmelserna i lagen om behörighet att utöva läkarkonsten

har chefen för inrikesdepartementet anfört, att han vore väl medveten om angelägenheten

att ytterligare begränsa utövningen av åtminstone de mest stötande

formerna av yrkesmässigt eller eljest mot ersättning bedrivet »kvacksalveri»

men att vidtagandet av en så långt gående åtgärd som att helt förbjuda

lekmannaverksamheten på läkar konstens område uppenbarligen icke

nu kunde komma i fråga. Förutom att en sådan åtgärd i sig själv skulle vara

olämplig, fortsatte departementschefen, skulle vid tillämpningen av en lag

med sådant innehåll uppkomma ett flertal mycket svårbedömbara gränsdragningsproblem

och ett generellt förbud mot det yrkesmässiga eller mot

ersättning bedrivna »kvacksalveriet» torde ännu så länge icke kunna påräkna

förståelse inom stora medborgargrupper.

De betänkligheter, som departementschefen sålunda anfört mot att nu genomföra

ett generellt förbud för andra än legitimerade läkare att utöva

läkarkonsten, delas av utskottet. Samtliga de remissinstanser, som avgivit

yttrande i förevarande ärende, ha också — på ett undantag när — under

åberopande av likartade skäl antingen ställt sig direkt avvisande mot ett dylikt

förbud eller ansett, att ett sådant förbud icke för närvarande bör utfärdas.

Utskottet får därför avstyrka motionärens i första hand framställda förslag

avseende lagstiftning om förbud för i Sverige icke legitimerade läkare

att utöva läkarkonsten.

Vad angår motionärens yrkande, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla, att förslag till ändrad lagstiftning om behörighet att utöva

läkarkonsten utarbetas på grundval av medicinalstyrelsens den 2 december

1941 avgivna förslag med hänsyn tagen till de erfarenheter, som sedermera

vunnits på nämnda område, har detsamma tillstyrkts såväl av medicinalstyrelsen,

medicinska fakulteten i Lund och lärarkollegiet vid karolinska

institutet som alternativt av Sveriges läkarförbund. Jämväl medicinska fakulteten

vid universitetet i Uppsala har ansett, att den nuvarande lagstiftningen

bör överses och i vissa avseenden göras mera effektiv. De homeopatiska

föreningar, som avgivit yttrande över motionen, ha däremot till alla

delar avstyrkt densamma samt föreslagit, att homeopatien måtte göras till

föremål för en allsidig och förutsättningslös undersökning.

I sitt ovan nämnda interpellationssvar har departementschefen jämväl uttalat,

att vad som på senare tid inträffat otvivelaktigt aktualiserat frågan

om en översyn av lagstiftningen på ifrågavarande område samt alt han hade

för avsikt att inom departementet upptaga medicinalstyrelsens nämnda förslag

om skärpt lagstiftning — vilket förslag vid två tidigare tillfällen varit

föremål för övervägande inom socialdepartementet—till förnyat övervägande.

1 ett den 13 innevarande april avgivet interpellationssvar har departementschefen

vidare anfört, att under det gångna året inom inrikesdepartementet frågan

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

om att behörighetslagen skulle tagas upp till förnyat övervägande flera gånger

varit på tal. Ett spörsmål, som visat sig vara föremål för så många och starka

meningsskiljaktigheter, fordrade emellertid en tämligen omfattande och tidsödande

beredning och en sådan beredning hade ännu icke medhunnits. Under

den närmaste tiden komme emellertid, fortsatte departementschefen, hithörande

spörsmål att upptagas till grundligt övervägande.

Även om man enligt utskottets uppfattning bör gå fram med försiktighet,

då det gäller att lagstifta angående ett spörsmål, som är föremål för så delade

meningar som det nu ifrågavarande, anser dock jämväl utskottet, att

lagstiftningen på hithörande område är i behov av översyn. Ett effektivt ingripande

från samhällets sida måste otvivelaktigt anses motiverat i de fall,

då på grund av behandling av lekmän människors liv och hälsa verkligen

utsättas för allvarliga risker. Det framstår också såsom angeläget, att sådan

mot ersättning bedriven lekmannaverksamhet, som uppenbarligen torde vara

att anse som otjänlig, i största möjliga utsträckning stävjas. I vad mån detta

kan ske genom skärpt lagstiftning synes dock svårbedömligt. Vid utarbetande

av lagförslag på ifrågavarande område bör, såsom motionären framhållit,

hänsyn tagas även till de erfarenheter, som vunnits efter det medicinalstyrelsens

utredning verkställts. Frågan om icke en helt ny utredning av

samtliga hithörande frågekomplex bör verkställas har varit på tal inom utskottet.

Oavsett hur i den delen förfares, torde den av motionären i sista hand

berörda frågan, nämligen om ekonomisk uppskörtning av allmänheten genom

försäljning av mediciner, som ordineras av person, som icke är behörig

att utöva läkarkonsten, böra beaktas i sammanhang med den prövning eller

utredning, som är att emotse. Därvid torde också frågan om vilka läkemedel,

som skola betraktas som farmacevtiska specialiteter, bliva uppmärksammad.

I anledning av departementschefens ovan återgivna uttalanden förväntar

utskottet, att frågan om en översyn av lagstiftningen på hithörande område

så snart sig göra låter kommer att upptagas till omprövning. Någon framställning

till Kungl. Maj :t i anledning av motionen anser utskottet därför

icke erforderlig.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, I: 12, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 april 1950.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

31

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Nils Elowsson,

fru Svenson, herrar Bengtson, Isaksson och Weiland;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herr Nilsson i Göteborg,

fröken Höjer, herrar Carlsson i Bakeröd, Andersson i Alfredshem,

Huss, fru Ewerlöf* och herr Jönsson i Lund.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.