Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande nr 3

1950-02-09 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1950:3, Andra lagutskottets utlåtande nr 3

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Andra lagutskottets utlåtande nr 3.

Nr 3.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

viss decentralisering av tillståndsgivningen

beträffande yrkesmässig biltrafik.

Genoru en den 4 januari 1950 dagtecknad proposition, nr 26, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden, anhållit om riksdagens yttrande över följande

vid propositionen fogade förslag till

Förordning

om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910}

angående yrkesmässig antomobiltrafik m. m.

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 25 oktober 1940 angående

yrkesmässig automobiltrafik m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

5 §•

Yrkesmässig trafik — — — tillstånd (trafiktillstånd).

Trafiktillstånd skall--— släpfordon befordras.

Släpfordon, som —--yrkesmässig trafik.

Tillstånd att bedriva linjetrafik å

vägsträcka, som är belägen i mer än

ett län, eller mellan orter inom skilda

län eller att i beställningstrafik för

godsbefordran använda lastautomobil

med maximilast överstigande 3,500

kilogram eller att i sådan beställningstrafik

använda lastautomobil jämte

släpvagn, vilkas sammanlagda maximilast

överstiger 4,000 kilogram, meddelas

av biltrafiknämnden.

Tillstånd till-------i staden

I övriga —------- skall föreläggas.

Tillstånd att bedriva linjetrafik å

vägsträcka, som är belägen i mer än

ett län, eller mellan orter inom skilda

län eller att i beställningstrafik för

godsbefordran använda lastautomobil

med maximilast överstigande 4,500

kilogram eller att i sådan beställningstrafik

använda lastautomobil jämte

släpvagn, vilkas sammanlagda maximilast

överstiger 5,500 kilogram, meddelas

av biltrafiknämnden.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950.

1—26i so Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 sand. 2 avd. Nr 3.

opaginerad Kontrollera mot PDF

■J Andra lagutskottets utlåtande nr ii.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för förslaget, får utskottet, i den

man redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Enligt förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m. förstås med yrkesmässig biltrafik trafik, i vilken bil jämte

förare mot ersättning tillhandahålles allmänheten för person- eller godsbefordran.

Skillnad göres därvid mellan linjetrafik och beställningstrafik.

Med linjetrafik förstås yrkesmässig trafik för regelbunden befordran av passagerare

eller gods å viss vägsträcka eller mellan vissa orter under sadana

omständigheter att bestämmanderätt i fråga om bilens utnyttjande icke tillkommer

viss trafikant eller vissa trafikanter gemensamt. Yrkesmässig trafik,

som icke är att hänföra till linjetrafik, benämnes beställningstrafik.

För bedrivande av yrkesmässig biltrafik fordras särskilt tillstånd, trafiktillstånd.

Beslutanderätten i trafiktillståndsärendena är enligt gällande bestämmelser

(5 § 1940 års förordning) fördelad mellan biltrafiknämnden, länsstyrelserna

samt polismyndigheterna i städerna. Å biltrafiknämnden ankommer

att pröva frågor om tillstånd att bedriva linjetrafik a vägsträcka,

som är belägen inom mer än ett län, eller mellan orter inom skilda län

eller att i beställningstrafik för godsbefordran använda lastbil med maximilast

överstigande 3 500 kg eller att i sådan beställningstrafik använda lastbil

jämte släpvagn, vilkas sammanlagda maximilast överstiger 4 000 kg. Tillstånd

till beställningstrafik för personbefordran med stationsort i stad meddelas

av polismyndigheten i staden. I övriga fall meddelas trafiktillstånd av länsstyrelsen

i det län, varest linjetrafik skall äga rum eller där stationsort för

beställningstrafik skall förläggas.

Under de senaste åren ha i decentraliseringssyfte förslag framförts i

olika sammanhang om höjning av de förut angivna viktgränser, vilka bestämma

biltrafiknämndens kompetensområde i fråga om tillståndsgivningen.

Förslag av denna innebörd ha sålunda framlagts dels av 1944 års trafikutredning

i dess betänkande den 27 november 1947 (SOU 1947:85), dels av

den år 1947 tillkallade biltrafiknämndsutredningen i dess betänkande den 26

januari 1948 (stencilerat) och dels slutligen av decentraliseringsutredningen,

som i ärendet avgivit en promemoria nr 10 den 27 januari 1948.

Av särskild betydelse för kommittéernas ställningstagande i decentraliseringsfrågan

har varit den förskjutning i lastbilsbestandets sammansättning

i riktning mot en fortgående ökning av fordonens maximilast, som agt

rum under senare år. Sålunda visar medelbärigheten hos det i yrkesmässig

trafik använda lastbilsbeståndet en jämn ökning från 3,18 ton i januari 1945

till 4,08 ton i oktober 1949. Denna tendens är icke ny, den har bestått sedan

länge och uppmärksammades även under förarbetena till 1940 års föroidning.

Andra lagutskottet framhöll också i sitt utlåtande nr 27 vid 1940 ars

riksdag att, om den pågående övergången från lättare till tyngre vagnar

inom den rena lokaltrafiken fortsatte, det torde bli nödvändigt att inom

en nära framtid höja den föreslagna gränsen för biltrafiknämndens befattning

med tillståndsärendeua från 3 500 respektive 4 000 kg till exempelvis 4 000

respektive 4 500 kg.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 8.

3

1944 års trafikutredning bär för sin del stannat inför ett förslag att här

ifrågavarande gräns höjes till 5 000 kg för enbart lastbil samt till 6 000 kg

för lastbil jämte tillkopplad släpvagn.

Biltrafiknämndsutredningen säger sig — med fasthållande vid det av statsmakterna

åsyftade trafikpolitiska målet — vilja föreslå den ändringen i

ifrågavarande paragraf, att biltrafiknämnden skall meddela trafiktillstånd beträffande

lastbilar med en lastförmåga överstigande 4 500 kg. Beträffande

lastbilar jämte släpvagnar bör gränsen enligt utredningens mening höjas

proportionsvis mera, förslagsvis till 5 500 kg.

Decentraliseringsutredningen har förordat, att till länsstyrelserna överflyttas

biltrafiknämndens befattning med samtliga frågor om tillstånd till beställningstrafik

samt med fråga om tillstånd till linjetrafik, som ej berör mer än

två län.

Över de sålunda framlagda förslagen om ändrade bestämmelser rörande

tillståndsgivningen ha yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och

organisationer.

Biltrafiknämnden, järnvägarnas samarbetsnämnd, i vars yttrande järnvägsstyrelsen

och svenska järnvägs for eningen instämma, svenska lasttrafikbilägareförbundet

samt ett antal lokala lastbilägarföreningar avstyrka varje ändring

i nuvarande kompetensbestämmelser.

I ett flertal remissvar förordas att en ändrad kompetensfördelning genomföres

genom höjning av viktgränserna i 5 § i 1940 års förordning.

Decentraliseringsutredningens förslag om att länsstyrelserna skulle helt

handha tillståndsgivningen för beställningstrafik med lastbil tillstyrkes av

bl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret, kommerskollegium, femton

länsstyrelser samt vissa handelskamrar.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, som tillstyrkt decentraliseringsutredningens

förslag, anför bl. a. följande.

Sedan utvecklingen på transportområdet nu kan skönjas under fredsmässiga

förhållanden, synes det uppenbart, att de antaganden, som lågo till grund

för avvägningen i 1940 års förordning om yrkesmässig trafik, icke i allo

visat sig hållbara. Sålunda har en inom den yrkesmässiga trafiken genomgående

tendens att övergå till tyngre fordon rubbat icke blott gränsen mellan

biltrafiknämndens och länsstyrelsernas kompetensområden utan även själva

förutsättningarna för gällande uppdelning av tillståndsärendena. När de tyngre

och tyngsta lastfordonen komma till användning lika regelbundet i lokaltrafiken

som i den långväga, kan man icke gärna behärska den sistnämnda

genom att söka hålla antalet tyngre fordon inom snäva gränser. Länsstyrelsen

vill härvidlag särskilt erinra om behovet av lastbilar med stor kapacitet för

skogsbruket. Skogskörningarna äro i hög grad lokalbetonade; i många fall

beröra de icke ens allmän väg, men de kräva de största fordon, som stå

till buds, i varje fall lika stora som de, som erfordras för långväga transporter.

Sålunda inträffar det i förevarande sammanhang anmärkningsvärda,

att stora lastbilar regelmässigt användas för såväl de mest långväga som de

verkligt kortväga transporterna.

Föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson, bär i propositionen

anfört bland annat följande:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 3.

»I de framlagda förslagen beträffande biltrafiknämndens framtida befattning

med tillståndsgivningen kunna två huvudlinjer urskiljas: å ena sidan

decentraliseringsutredningens förslag, som innebär, att nämnden skulle handlägga

endast frågor om tillstånd till linjetrafik berörande mer än två län,

och å andra sidan biltrafiknämndsutredningens och 1944 års trafikutrednings

förslag enligt vilka nämnden skulle i stort sett bibehållas vid sina. nuvarande

funktioner men med viss förskjutning av den lastkapacitet, som nu, så vitt

beställningstrafiken med lastbilar angår, betecknar nämndens kompetensområde.

Då tillstånd till linjetrafik berörande mer än två län numera, sedan

linjetrafiknätets utbvggnad får anses i stort sett avslutad, ytterligt sällan

kan väntas ifrågakomma, kan decentraliseringsutredningens förslag praktiskt

sett sägas innebära, att biltrafiknämnden skulle ställas helt utanför tillståndsgivningen.

Vad till en början valet mellan dessa huvudalternativ angår, torde böra

erinras, att biltrafiknämndens inrättande var ett slutligt resultat av förarbeten,

som av olika utredningsorgan praktiskt taget oavbrutet bedrevos under

åren 1932—1939 och att under dessa förarbeten behovet av ett dylikt organ

med styrka framhölls icke allenast av de olika utredningsorganen ''utan även

av flertalet myndigheter och sammanslutningar. Syftet med biltrafiknämndens

inrättande var i första hand att erhålla ett organ för en pa lång sikt

upplagd kommunikationspolitik på biltrafikväsendets område med huvudsaklig

uppgift att, såsom 3 § i 1940 års förordning uttrycker det, jämte länsstyrelserna

verka för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga trafiken.

Ur samhällsekonomiens och, på lång sikt, näringslivets intressen betraktades

det därvid såsom önskvärt att å ena sidan förhindra eu överdimensionering

av transportapparaten och därmed följande fördyring av samhällets

kostnader för transporterna och att å andra sidan skapa förutsättningar

för att allmänhetens behov av biltransporter, såväl tillfälliga och

oregelbundet påkommande som större och regelbundna, skulle kunna tillfredsställas

genom en yrkesåkarkår av tillräcklig storlek och med skyldighet att

på beställning utföra transporter åt allmänheten. Till nämndens allmänna

uppgifter förutsattes även höra att inhämta möjligast fullständiga kännedom

angående trafikbehov, fordonsbestånd och transportarbete beträffande den

yrkesmässiga biltrafiken samt att med uppmärksamhet följa den allmänna

utvecklingen inom trafikväsendet och vidtaga eller hos Kungl. Maj:t eller

vederbörande myndigheter föreslå de åtgärder, vilka nämnden kunde finna

påkallade med avseende å den yrkesmässiga biltrafiken.

Dessa skäl för biltrafiknämndens inrättande hava enligt min mening alltjämt

oförminskad giltighet. Behovet av ett organ med förenämnda uppgifter

har icke från något håll ifrågasatts, således ej heller av decentraliseringsutredningen.

Fråga är då närmast, om nämnden kan fylla denna sin uppgift

även om den avskäres från den kontakt med den praktiska utvecklingen

på området, som handläggningen av trafiktillståndsärenden otvivelaktigt innebär,

eller, med andra ord, huruvida nämndens möjligheter i detta avseende

äro desamma även om dess befogenhet inskränkes allenast till att meddela

allmänna direktiv eller till att överklaga av andra myndigheter meddelade

beslut.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3. 5

Biltrafiknämnden har i förstnämnda avseende själv erinrat, hurusom betingelserna

för den yrkesmässiga trafiken och det sätt, på vilket den utövas,

förete betydande olikheter inom skilda delar av riket och hurusom ett studium

allenast av sammanställda siffror icke kan ge den mera levande bild av trafikförhållandena,

som en kontakt med tillståndsärendena är ägnad att lämna.

Nämnden har påpekat hurusom redan härav torde framgå svårigheten, för

att icke säga omöjligheten av att medelst direktiv inverka på länsstyrelsernas

tillståndsgivning. Men även beträffande frågor, som böra räknas såsom

likartade för hela riket, har nämnden på grundval av praktiska erfarenheter

funnit svårigheter uppstå att allenast medelst råd och anvisningar kunna

åstadkomma den grad av enhetlighet, som för varje fall kan anses erforderlig.

För egen del ansluter jag mig i denna del till biltrafiknämndens uppfattning.

Att av nämnden kräva, att den, utan närmare kontakt med tillståndsgivningen

och utan möjlighet att genom egna beslut påverka denna tillståndsgivning

i viss riktning, skall allenast genom allmänna direktiv utforma

och leda eu ändamålsenlig kommunikationspolitik är att ställa nämnden inför

eu olöslig uppgift. Den politik, nämnden vill förverkliga, måste enligt min

mening taga gestalt i konkreta beslut; allmänna direktiv, vilka i de särskilda

fallen kunna lämna rum för olika lösningar och vilka i och för sig icke äro

förpliktande för den myndighet, som mottar desamma, kunna icke anses tillfyllest.

Icke heller kan den befogenhet att anföra besvär över de tillståndsbeviljande

myndigheternas beslut, som författningsenligt tillkommer nämnden,

enligt min mening anses tillräcklig för att nämnden skall kunna fylla

sina uppgifter. Uppenbart är att bevärsbefogenheten är ett medel, som bör

anlitas endast i principiellt viktiga fall och sedan andra möjligheter för

nämnden att förverkliga sina intentioner visat sig vara förgäves. En allt för

ofta förekommande användning av besvärsinstitutet skulle komma nämnden

att framstå såsom en institution med en huvudsakligen negativ inställning

till det arbete, som övriga på området verksamma organ efter bästa förstånd

och bästa förmåga utföra.

På i huvudsak nu anförda skäl finner jag, att bibehållandet av nämndens

principiella befogenhet att i viss utsträckning pröva frågor om trafiktillstånd

utgör en väsentlig förutsättning för att nämnden skall kunna rätt fylla de

på densamma ankommande uppgifterna och kan därför icke biträda decentraliseringsutredningens

förslag, att nämnden skulle praktiskt sett helt skiljas

från befattningen med tillståndsgivningen. Däremot synes det finnas skäl

att överväga, huruvida icke den utveckling, som under senare år försiggått

med avseende å lastkapaciteten inom det fordousbestånd, som användes i

yrkesmässig trafik, påkallar en jämkning av gränsen för nämndens kompetensområde.

»

Efter att ha erinrat om innehållet i nu gällande bestämmelse har statsrådet

Nilsson vidare anfört:

»Denna bestämmelse visade sig under åren 1942—1945 i praktiken innebära,

att biltrafiknämnden kom att omhänderhava tillståndsgivningen för omkring

25 % av det i yrkesmässig trafik använda lastbilsbeståndet. Med den efter

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr S.

år 1945 inträdande markerade ökningen av antalet större lastbilar växte

emellertid biltrafiknämndens andel av tillståndsgivningen. Enligt senaste

nu tillgängliga rapporter utgjorde i oktober 1949 antalet lastbilar med en

lastförmåga överstigande 3 500 kg 11 638 eller nära 69 % av hela det i yrkesmässig

trafik då använda lastbilsbeståndet, 16 868 bilar.

Syftet med den i 1940 års förordning gjorda fördelningen mellan länsstyrelserna,

å ena, och biltrafiknämnden, å andra sidan, av befogenheten

att meddela tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran var, såsom

förut framhållits, att till biltrafiknämnden överföra tillståndsgivningen beträffande

lastbilar med större lastförmåga än som vanligen kommer till användning

i den lokala trafiken. Det är tydligt, att förskjutningen uppåt av

lastkapaciteten i hela det i yrkesmässig trafik använda fordonsbeståndet medfört,

att skillnaden mellan fordon, som användas i lokaltrafik, å ena, och i

fjärrtrafik, å den andra sidan, är mindre utpräglad än tidigare. Icke desto

mindre synes det mig påkallat att fasthålla vid den nyssnämnda principiella

grunden för skillnaden i fråga om tillståndsgivning och att hos biltrafiknämnden

bibehålla tillståndsprövningen i fråga om det fordonsbestånd, som

i första hand synes vara avsett för och med största sannolikhet kan nyttjas

i fjärrtrafik, där det också på grund av sin större transportkapacitet har

bättre förutsättningar än andra fordon att göra sig gällande. Å andra sidan

synes tillståndsgivningen i fråga om det fordonsbestånd, som kan förväntas

huvudsakligen ägna sig åt lokala trafikuppgifter, böra alltjämt tillkomma

lokala myndigheter.

Vid övervägande av frågan huru gränsen mellan kompetensområdet för

biltrafiknämnden, å ena, och för länsstyrelserna, å andra sidan, bör dragas,

har jag stannat för biltrafilmämndsutredningens förslag att till biltrafiknämndens

prövning hänföra frågor om tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran

med lastbilar med eu maximilast överstigande 4 500 kg eller med en

sådan kombination av lastbil och släpvagn, vars sammanlagda lastförmåga

överstiger 5 500 kg.

Det är riktigt, såsom biltrafiknämnden anmärkt, att detta kommer att

medföra en avsevärd reducering av det antal ärenden om tillstånd till beställningstrafik

för godsbefordran, som framdeles kommer att prövas av nämnden,

nämligen med överslagsvis omkring en tredjedel. Härvid torde dock böra

beaktas, att den nu pågående ökningen av lastbilarnas lastkapacitet med all

sannolikhet icke är avslutad utan snarare torde kunna förväntas fortgå och

medföra, att biltrafiknämndens procentuella andel av tillståndsgivningen ånyo

kommer att, efter den första nedskärningen, öka. Att nämnden får en viss

lättnad i sin hittills oavbrutet växande arbetsbörda med avseende å tillståndsgivningen

synes mig vara till fördel därigenom att nämnden till följd därav

kan mera än hittills få ägna sig åt viktiga arbetsuppgifter, för vilka tillräcklig

tid hittills icke stått nämnden till buds.»

Utskottet. Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, tillkommer

det jämlikt förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik statens biltrafiknämnd

att bland annat meddela tillstånd att i beställningstrafik för gods
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3.

7

befordran använda lastautomobil med maximilast överstigande 3 500 kg eller

att i sådan beställningstrafik använda lastautomobil jämte släpvagn, vilkas

sammanlagda maximilast överstiger 4 000 kg. Tillstånd till sådan trafik i

övriga fall meddelas av vederbörande länsstyrelse. I propositionen föreslås

den ändringen i kompetensfördelningen, att viktgränserna skola höjas till

4 500 respektive 5 500 kg.

Redan i sitt vid 1940 års riksdag avgivna utlåtande angående ifrågavarande

förordning framhöll utskottet, att det ej kunde vara lämpligt, att biltrafiknämnden

i för stor utsträckning övertoge tillståndsgivningen, i vad denna

rörde den rena lokaltrafiken, och att, om den pågående övergången från lättare

till tyngre vagnar inom sådan trafik fortsatte, det torde bli nödvändigt att

inom. en nära framtid höja den föreslagna gränsen för biltrafiknämndens befattning

med tillståndsärendena.

Under 1940-talet har en ständig ökning av medelbärigheten hos det i yrkesmässig

trafik använda lastbilsbeståndet ägt rum, och en ändring av den nu

gällande kompetensfördelningen finner utskottet därför befogad.

Vissa skäl tala enligt utskottets uppfattning för decentraliseringsutredningens

förslag att länsstyrelserna skulle helt handha tillståndsgivningen för

beställningstrafik med lastbil samt frågor om tillstånd till linjetrafik, som

ej berör mer än två län. Framhållas må, att lastbilar med stor lastförmåga

numera stundom komma till användning jämväl i lokal trafik. Såsom länsstyrelsen

i Kopparbergs län uttalat, är detta exempelvis vanligt för körningar

inom skogsbruket, vilka äro i hög grad lokalbetonade. Det synes vidare

uppenbart, att en över- eller underdimensionering av den lättare bilparken

kan få skadliga verkningar ur transporthushållningssynpunkt lika väl som en,

motsvarande utveckling beträffande de tyngre bilarna.

Oaktat de anförda skälen anser sig utskottet dock icke nu kunna förorda

eu så långtgående åtgärd som den av decentraliseringsutredningen föreslagna.

Enligt utskottets uppfattning bör tillståndsprövningen även framdeles

i viss, ej alltför obetydlig utsträckning omhänderhavas av biltrafiknämnden.

Detta framstår såsom önskvärt främst för att nämnden på ett verksamt

sätt skall kunna fullgöra sin uppgift att jämte länsstyrelserna verka

för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga trafiken. Även om en

viss utjämning ägt rum i avseende å lastkapaciteten hos de fordon, som användas

i lokaltrafik, å ena, och i fjärrtrafik, å andra sidan, torde dock alltjämt

gälla, att de tyngre fordonen i regel användas mera i fjärrtrafik än i lokaltrafik.

Utskottet ansluter sig därför till departementschefens uppfattning att

en ändring i den nu gällande kompetensfördelningen mellan biltrafiknämnden

och länsstyrelserna bör avse allenast beställningstrafik för godsbefordran,

därvid en höjning av viktgränserna bör ske. Frågan om vilka viktgränser,

som böra vara avgörande för kompetensfördelningen, synes i viss mån svårbedömlig

och tveksam. Utskottet anser sig emellertid kunna tillstyrka

departementschefens förslag härutinnan.

Såsom departementschefen framhållit, torde den nu pågående ökningen av

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 3.

lastbilarnas lastkapacitet kunna förväntas fortgå. Utskottet förutsätter därför

att när utvecklingen föranleder därtill Kungl. Maj:t kommer att upptaga

frågan om kompetensfördelningen mellan biltrafiknämnden och länsstyrelserna

till förnyat övervägande.

Den föreslagna ändringen i 1940 års förordning är avsedd att träda i kraft

den 1 juli 1950. Utskottet ifrågasätter, huruvida icke lämpligen biltrafiknämnden

bör äga att avgöra de ansökningar om trafiktillstånd, som vid ändringens

ikraftträdande äro beroende på nämndens prövning men som jämlikt förordningen

i dess föreslagna lydelse skola avgöras av vederbörande länsstyrelse.

Därest så anses böra ske, torde uttrycklig övergångsbestämmelse erfordras.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla, att

riksdagen icke funnit skäl att i anslutning till det vid propositionen

nr 26 fogade förslaget till förordning om ändrad lydelse

av 5 § förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående

yrkesmässig automobiltrafik m. m. göra andra uttalanden än utskottet

i förfarande utlåtande upptagit.

Stockholm den 9 februari 1950.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling lia närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård, Sunne,

Nils Elowsson, Bengtson och Isaksson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo*, Ryberg*, fru Johansson

i Norrköping*, fru Sandström*, herrar Nilsson i Göteborg, Hagård,

Andersson i Alfredshem och Svensson i Göteborg.

*) Ej närA^arande \-id utlåtandets justering.

Reservationer:

dels av herr Sten;

dels och av herrar Hallagård, Bengtson, Isaksson, Nilsson i Göteborg och

Hagård, vilka ansett, att av utskottets utlåtande det stycke å s. 7 i utlåtandet,

som börjar med orden »Oaktat de--- —» och slutar med orden »•----för
slag

härutinnan» bort ha följande lydelse:

Oaktat de anförda skälen anser sig utskottet dock icke nu kunna förorda

en så långtgående åtgärd som den av decentraliseringsutredningen föreslagna.

Enligt utskottets uppfattning bör tillståndsprövningen även fram
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr S. 9

deles i viss, ej alltför obetydlig utsträckning omhänderhavas av biltrafiknämnden.

Detta framstår såsom önskvärt främst för att nämnden på ett verksamt

sätt skall kunna fullgöra sin uppgift att jämte länsstyrelserna verka

för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga trafiken. Även om eu

viss utjämning ägt rum i avseende å lastkapaciteten hos de fordon, som användas

i lokaltrafik, å ena, och i fjärrtrafik, å andra sidan, torde dock alltjämt

gälla, att de tyngre fordonen i regel användas mera i fjärrtrafik än i lokaltrafik.

Utskottet ansluter sig därför till departementschefens uppfattning att

en ändring i den nu gällande kompetensfördelningen mellan biltrafiknämnden

och länsstyrelserna bör avse allenast beställningstrafik för godsbefordran,

därvid en höjning av viktgränserna bör ske. Frågan om vilka viktgränser,

som böra vara avgörande för kompetensfördelningen, synes i viss mån svårbedömlig

och tveksam. Utskottet anser emellertid att ifrågavarande viktgränser

böra höjas till 5 000 respektive 6 000 kg.

2—26i so B ihan g till riksdagens protokoll 1950,

9 sand. 2 avd. Nr 3.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1950:38 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts •proposition angående viss decentralisering av tillståndsgivningen beträffande yrkesmässig biltrafik. a1 i texten