Andra lagutskottets utlåtande nr 3
1950-02-09 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1950:3, Andra lagutskottets utlåtande nr 3
Dokumentets text
1
Andra lagutskottets utlåtande nr 3.
Nr 3.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
viss decentralisering av tillståndsgivningen
beträffande yrkesmässig biltrafik.
Genoru en den 4 januari 1950 dagtecknad proposition, nr 26, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden, anhållit om riksdagens yttrande över följande
vid propositionen fogade förslag till
Förordning
om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910}
angående yrkesmässig antomobiltrafik m. m.
Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 25 oktober 1940 angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Nuvarande lydelse.)
(Föreslagen lydelse.)
5 §•
Yrkesmässig trafik — — — tillstånd (trafiktillstånd).
Trafiktillstånd skall--— släpfordon befordras.
Släpfordon, som —--yrkesmässig trafik.
Tillstånd att bedriva linjetrafik å
vägsträcka, som är belägen i mer än
ett län, eller mellan orter inom skilda
län eller att i beställningstrafik för
godsbefordran använda lastautomobil
med maximilast överstigande 3,500
kilogram eller att i sådan beställningstrafik
använda lastautomobil jämte
släpvagn, vilkas sammanlagda maximilast
överstiger 4,000 kilogram, meddelas
av biltrafiknämnden.
Tillstånd till-------i staden
I övriga —------- skall föreläggas.
Tillstånd att bedriva linjetrafik å
vägsträcka, som är belägen i mer än
ett län, eller mellan orter inom skilda
län eller att i beställningstrafik för
godsbefordran använda lastautomobil
med maximilast överstigande 4,500
kilogram eller att i sådan beställningstrafik
använda lastautomobil jämte
släpvagn, vilkas sammanlagda maximilast
överstiger 5,500 kilogram, meddelas
av biltrafiknämnden.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950.
1—26i so Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 sand. 2 avd. Nr 3.
opaginerad Kontrollera mot PDF
■J Andra lagutskottets utlåtande nr ii.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för förslaget, får utskottet, i den
man redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
Enligt förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m. förstås med yrkesmässig biltrafik trafik, i vilken bil jämte
förare mot ersättning tillhandahålles allmänheten för person- eller godsbefordran.
Skillnad göres därvid mellan linjetrafik och beställningstrafik.
Med linjetrafik förstås yrkesmässig trafik för regelbunden befordran av passagerare
eller gods å viss vägsträcka eller mellan vissa orter under sadana
omständigheter att bestämmanderätt i fråga om bilens utnyttjande icke tillkommer
viss trafikant eller vissa trafikanter gemensamt. Yrkesmässig trafik,
som icke är att hänföra till linjetrafik, benämnes beställningstrafik.
För bedrivande av yrkesmässig biltrafik fordras särskilt tillstånd, trafiktillstånd.
Beslutanderätten i trafiktillståndsärendena är enligt gällande bestämmelser
(5 § 1940 års förordning) fördelad mellan biltrafiknämnden, länsstyrelserna
samt polismyndigheterna i städerna. Å biltrafiknämnden ankommer
att pröva frågor om tillstånd att bedriva linjetrafik a vägsträcka,
som är belägen inom mer än ett län, eller mellan orter inom skilda län
eller att i beställningstrafik för godsbefordran använda lastbil med maximilast
överstigande 3 500 kg eller att i sådan beställningstrafik använda lastbil
jämte släpvagn, vilkas sammanlagda maximilast överstiger 4 000 kg. Tillstånd
till beställningstrafik för personbefordran med stationsort i stad meddelas
av polismyndigheten i staden. I övriga fall meddelas trafiktillstånd av länsstyrelsen
i det län, varest linjetrafik skall äga rum eller där stationsort för
beställningstrafik skall förläggas.
Under de senaste åren ha i decentraliseringssyfte förslag framförts i
olika sammanhang om höjning av de förut angivna viktgränser, vilka bestämma
biltrafiknämndens kompetensområde i fråga om tillståndsgivningen.
Förslag av denna innebörd ha sålunda framlagts dels av 1944 års trafikutredning
i dess betänkande den 27 november 1947 (SOU 1947:85), dels av
den år 1947 tillkallade biltrafiknämndsutredningen i dess betänkande den 26
januari 1948 (stencilerat) och dels slutligen av decentraliseringsutredningen,
som i ärendet avgivit en promemoria nr 10 den 27 januari 1948.
Av särskild betydelse för kommittéernas ställningstagande i decentraliseringsfrågan
har varit den förskjutning i lastbilsbestandets sammansättning
i riktning mot en fortgående ökning av fordonens maximilast, som agt
rum under senare år. Sålunda visar medelbärigheten hos det i yrkesmässig
trafik använda lastbilsbeståndet en jämn ökning från 3,18 ton i januari 1945
till 4,08 ton i oktober 1949. Denna tendens är icke ny, den har bestått sedan
länge och uppmärksammades även under förarbetena till 1940 års föroidning.
Andra lagutskottet framhöll också i sitt utlåtande nr 27 vid 1940 ars
riksdag att, om den pågående övergången från lättare till tyngre vagnar
inom den rena lokaltrafiken fortsatte, det torde bli nödvändigt att inom
en nära framtid höja den föreslagna gränsen för biltrafiknämndens befattning
med tillståndsärendeua från 3 500 respektive 4 000 kg till exempelvis 4 000
respektive 4 500 kg.
Andra lagutskottets utlåtande nr 8.
3
1944 års trafikutredning bär för sin del stannat inför ett förslag att här
ifrågavarande gräns höjes till 5 000 kg för enbart lastbil samt till 6 000 kg
för lastbil jämte tillkopplad släpvagn.
Biltrafiknämndsutredningen säger sig — med fasthållande vid det av statsmakterna
åsyftade trafikpolitiska målet — vilja föreslå den ändringen i
ifrågavarande paragraf, att biltrafiknämnden skall meddela trafiktillstånd beträffande
lastbilar med en lastförmåga överstigande 4 500 kg. Beträffande
lastbilar jämte släpvagnar bör gränsen enligt utredningens mening höjas
proportionsvis mera, förslagsvis till 5 500 kg.
Decentraliseringsutredningen har förordat, att till länsstyrelserna överflyttas
biltrafiknämndens befattning med samtliga frågor om tillstånd till beställningstrafik
samt med fråga om tillstånd till linjetrafik, som ej berör mer än
två län.
Över de sålunda framlagda förslagen om ändrade bestämmelser rörande
tillståndsgivningen ha yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och
organisationer.
Biltrafiknämnden, järnvägarnas samarbetsnämnd, i vars yttrande järnvägsstyrelsen
och svenska järnvägs for eningen instämma, svenska lasttrafikbilägareförbundet
samt ett antal lokala lastbilägarföreningar avstyrka varje ändring
i nuvarande kompetensbestämmelser.
I ett flertal remissvar förordas att en ändrad kompetensfördelning genomföres
genom höjning av viktgränserna i 5 § i 1940 års förordning.
Decentraliseringsutredningens förslag om att länsstyrelserna skulle helt
handha tillståndsgivningen för beställningstrafik med lastbil tillstyrkes av
bl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret, kommerskollegium, femton
länsstyrelser samt vissa handelskamrar.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län, som tillstyrkt decentraliseringsutredningens
förslag, anför bl. a. följande.
Sedan utvecklingen på transportområdet nu kan skönjas under fredsmässiga
förhållanden, synes det uppenbart, att de antaganden, som lågo till grund
för avvägningen i 1940 års förordning om yrkesmässig trafik, icke i allo
visat sig hållbara. Sålunda har en inom den yrkesmässiga trafiken genomgående
tendens att övergå till tyngre fordon rubbat icke blott gränsen mellan
biltrafiknämndens och länsstyrelsernas kompetensområden utan även själva
förutsättningarna för gällande uppdelning av tillståndsärendena. När de tyngre
och tyngsta lastfordonen komma till användning lika regelbundet i lokaltrafiken
som i den långväga, kan man icke gärna behärska den sistnämnda
genom att söka hålla antalet tyngre fordon inom snäva gränser. Länsstyrelsen
vill härvidlag särskilt erinra om behovet av lastbilar med stor kapacitet för
skogsbruket. Skogskörningarna äro i hög grad lokalbetonade; i många fall
beröra de icke ens allmän väg, men de kräva de största fordon, som stå
till buds, i varje fall lika stora som de, som erfordras för långväga transporter.
Sålunda inträffar det i förevarande sammanhang anmärkningsvärda,
att stora lastbilar regelmässigt användas för såväl de mest långväga som de
verkligt kortväga transporterna.
Föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson, bär i propositionen
anfört bland annat följande:
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 3.
»I de framlagda förslagen beträffande biltrafiknämndens framtida befattning
med tillståndsgivningen kunna två huvudlinjer urskiljas: å ena sidan
decentraliseringsutredningens förslag, som innebär, att nämnden skulle handlägga
endast frågor om tillstånd till linjetrafik berörande mer än två län,
och å andra sidan biltrafiknämndsutredningens och 1944 års trafikutrednings
förslag enligt vilka nämnden skulle i stort sett bibehållas vid sina. nuvarande
funktioner men med viss förskjutning av den lastkapacitet, som nu, så vitt
beställningstrafiken med lastbilar angår, betecknar nämndens kompetensområde.
Då tillstånd till linjetrafik berörande mer än två län numera, sedan
linjetrafiknätets utbvggnad får anses i stort sett avslutad, ytterligt sällan
kan väntas ifrågakomma, kan decentraliseringsutredningens förslag praktiskt
sett sägas innebära, att biltrafiknämnden skulle ställas helt utanför tillståndsgivningen.
Vad till en början valet mellan dessa huvudalternativ angår, torde böra
erinras, att biltrafiknämndens inrättande var ett slutligt resultat av förarbeten,
som av olika utredningsorgan praktiskt taget oavbrutet bedrevos under
åren 1932—1939 och att under dessa förarbeten behovet av ett dylikt organ
med styrka framhölls icke allenast av de olika utredningsorganen ''utan även
av flertalet myndigheter och sammanslutningar. Syftet med biltrafiknämndens
inrättande var i första hand att erhålla ett organ för en pa lång sikt
upplagd kommunikationspolitik på biltrafikväsendets område med huvudsaklig
uppgift att, såsom 3 § i 1940 års förordning uttrycker det, jämte länsstyrelserna
verka för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga trafiken.
Ur samhällsekonomiens och, på lång sikt, näringslivets intressen betraktades
det därvid såsom önskvärt att å ena sidan förhindra eu överdimensionering
av transportapparaten och därmed följande fördyring av samhällets
kostnader för transporterna och att å andra sidan skapa förutsättningar
för att allmänhetens behov av biltransporter, såväl tillfälliga och
oregelbundet påkommande som större och regelbundna, skulle kunna tillfredsställas
genom en yrkesåkarkår av tillräcklig storlek och med skyldighet att
på beställning utföra transporter åt allmänheten. Till nämndens allmänna
uppgifter förutsattes även höra att inhämta möjligast fullständiga kännedom
angående trafikbehov, fordonsbestånd och transportarbete beträffande den
yrkesmässiga biltrafiken samt att med uppmärksamhet följa den allmänna
utvecklingen inom trafikväsendet och vidtaga eller hos Kungl. Maj:t eller
vederbörande myndigheter föreslå de åtgärder, vilka nämnden kunde finna
påkallade med avseende å den yrkesmässiga biltrafiken.
Dessa skäl för biltrafiknämndens inrättande hava enligt min mening alltjämt
oförminskad giltighet. Behovet av ett organ med förenämnda uppgifter
har icke från något håll ifrågasatts, således ej heller av decentraliseringsutredningen.
Fråga är då närmast, om nämnden kan fylla denna sin uppgift
även om den avskäres från den kontakt med den praktiska utvecklingen
på området, som handläggningen av trafiktillståndsärenden otvivelaktigt innebär,
eller, med andra ord, huruvida nämndens möjligheter i detta avseende
äro desamma även om dess befogenhet inskränkes allenast till att meddela
allmänna direktiv eller till att överklaga av andra myndigheter meddelade
beslut.
Andra lagutskottets utlåtande nr 3. 5
Biltrafiknämnden har i förstnämnda avseende själv erinrat, hurusom betingelserna
för den yrkesmässiga trafiken och det sätt, på vilket den utövas,
förete betydande olikheter inom skilda delar av riket och hurusom ett studium
allenast av sammanställda siffror icke kan ge den mera levande bild av trafikförhållandena,
som en kontakt med tillståndsärendena är ägnad att lämna.
Nämnden har påpekat hurusom redan härav torde framgå svårigheten, för
att icke säga omöjligheten av att medelst direktiv inverka på länsstyrelsernas
tillståndsgivning. Men även beträffande frågor, som böra räknas såsom
likartade för hela riket, har nämnden på grundval av praktiska erfarenheter
funnit svårigheter uppstå att allenast medelst råd och anvisningar kunna
åstadkomma den grad av enhetlighet, som för varje fall kan anses erforderlig.
För egen del ansluter jag mig i denna del till biltrafiknämndens uppfattning.
Att av nämnden kräva, att den, utan närmare kontakt med tillståndsgivningen
och utan möjlighet att genom egna beslut påverka denna tillståndsgivning
i viss riktning, skall allenast genom allmänna direktiv utforma
och leda eu ändamålsenlig kommunikationspolitik är att ställa nämnden inför
eu olöslig uppgift. Den politik, nämnden vill förverkliga, måste enligt min
mening taga gestalt i konkreta beslut; allmänna direktiv, vilka i de särskilda
fallen kunna lämna rum för olika lösningar och vilka i och för sig icke äro
förpliktande för den myndighet, som mottar desamma, kunna icke anses tillfyllest.
Icke heller kan den befogenhet att anföra besvär över de tillståndsbeviljande
myndigheternas beslut, som författningsenligt tillkommer nämnden,
enligt min mening anses tillräcklig för att nämnden skall kunna fylla
sina uppgifter. Uppenbart är att bevärsbefogenheten är ett medel, som bör
anlitas endast i principiellt viktiga fall och sedan andra möjligheter för
nämnden att förverkliga sina intentioner visat sig vara förgäves. En allt för
ofta förekommande användning av besvärsinstitutet skulle komma nämnden
att framstå såsom en institution med en huvudsakligen negativ inställning
till det arbete, som övriga på området verksamma organ efter bästa förstånd
och bästa förmåga utföra.
På i huvudsak nu anförda skäl finner jag, att bibehållandet av nämndens
principiella befogenhet att i viss utsträckning pröva frågor om trafiktillstånd
utgör en väsentlig förutsättning för att nämnden skall kunna rätt fylla de
på densamma ankommande uppgifterna och kan därför icke biträda decentraliseringsutredningens
förslag, att nämnden skulle praktiskt sett helt skiljas
från befattningen med tillståndsgivningen. Däremot synes det finnas skäl
att överväga, huruvida icke den utveckling, som under senare år försiggått
med avseende å lastkapaciteten inom det fordousbestånd, som användes i
yrkesmässig trafik, påkallar en jämkning av gränsen för nämndens kompetensområde.
»
Efter att ha erinrat om innehållet i nu gällande bestämmelse har statsrådet
Nilsson vidare anfört:
»Denna bestämmelse visade sig under åren 1942—1945 i praktiken innebära,
att biltrafiknämnden kom att omhänderhava tillståndsgivningen för omkring
25 % av det i yrkesmässig trafik använda lastbilsbeståndet. Med den efter
6
Andra lagutskottets utlåtande nr S.
år 1945 inträdande markerade ökningen av antalet större lastbilar växte
emellertid biltrafiknämndens andel av tillståndsgivningen. Enligt senaste
nu tillgängliga rapporter utgjorde i oktober 1949 antalet lastbilar med en
lastförmåga överstigande 3 500 kg 11 638 eller nära 69 % av hela det i yrkesmässig
trafik då använda lastbilsbeståndet, 16 868 bilar.
Syftet med den i 1940 års förordning gjorda fördelningen mellan länsstyrelserna,
å ena, och biltrafiknämnden, å andra sidan, av befogenheten
att meddela tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran var, såsom
förut framhållits, att till biltrafiknämnden överföra tillståndsgivningen beträffande
lastbilar med större lastförmåga än som vanligen kommer till användning
i den lokala trafiken. Det är tydligt, att förskjutningen uppåt av
lastkapaciteten i hela det i yrkesmässig trafik använda fordonsbeståndet medfört,
att skillnaden mellan fordon, som användas i lokaltrafik, å ena, och i
fjärrtrafik, å den andra sidan, är mindre utpräglad än tidigare. Icke desto
mindre synes det mig påkallat att fasthålla vid den nyssnämnda principiella
grunden för skillnaden i fråga om tillståndsgivning och att hos biltrafiknämnden
bibehålla tillståndsprövningen i fråga om det fordonsbestånd, som
i första hand synes vara avsett för och med största sannolikhet kan nyttjas
i fjärrtrafik, där det också på grund av sin större transportkapacitet har
bättre förutsättningar än andra fordon att göra sig gällande. Å andra sidan
synes tillståndsgivningen i fråga om det fordonsbestånd, som kan förväntas
huvudsakligen ägna sig åt lokala trafikuppgifter, böra alltjämt tillkomma
lokala myndigheter.
Vid övervägande av frågan huru gränsen mellan kompetensområdet för
biltrafiknämnden, å ena, och för länsstyrelserna, å andra sidan, bör dragas,
har jag stannat för biltrafilmämndsutredningens förslag att till biltrafiknämndens
prövning hänföra frågor om tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran
med lastbilar med eu maximilast överstigande 4 500 kg eller med en
sådan kombination av lastbil och släpvagn, vars sammanlagda lastförmåga
överstiger 5 500 kg.
Det är riktigt, såsom biltrafiknämnden anmärkt, att detta kommer att
medföra en avsevärd reducering av det antal ärenden om tillstånd till beställningstrafik
för godsbefordran, som framdeles kommer att prövas av nämnden,
nämligen med överslagsvis omkring en tredjedel. Härvid torde dock böra
beaktas, att den nu pågående ökningen av lastbilarnas lastkapacitet med all
sannolikhet icke är avslutad utan snarare torde kunna förväntas fortgå och
medföra, att biltrafiknämndens procentuella andel av tillståndsgivningen ånyo
kommer att, efter den första nedskärningen, öka. Att nämnden får en viss
lättnad i sin hittills oavbrutet växande arbetsbörda med avseende å tillståndsgivningen
synes mig vara till fördel därigenom att nämnden till följd därav
kan mera än hittills få ägna sig åt viktiga arbetsuppgifter, för vilka tillräcklig
tid hittills icke stått nämnden till buds.»
Utskottet. Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, tillkommer
det jämlikt förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik statens biltrafiknämnd
att bland annat meddela tillstånd att i beställningstrafik för gods
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 3.
7
befordran använda lastautomobil med maximilast överstigande 3 500 kg eller
att i sådan beställningstrafik använda lastautomobil jämte släpvagn, vilkas
sammanlagda maximilast överstiger 4 000 kg. Tillstånd till sådan trafik i
övriga fall meddelas av vederbörande länsstyrelse. I propositionen föreslås
den ändringen i kompetensfördelningen, att viktgränserna skola höjas till
4 500 respektive 5 500 kg.
Redan i sitt vid 1940 års riksdag avgivna utlåtande angående ifrågavarande
förordning framhöll utskottet, att det ej kunde vara lämpligt, att biltrafiknämnden
i för stor utsträckning övertoge tillståndsgivningen, i vad denna
rörde den rena lokaltrafiken, och att, om den pågående övergången från lättare
till tyngre vagnar inom sådan trafik fortsatte, det torde bli nödvändigt att
inom. en nära framtid höja den föreslagna gränsen för biltrafiknämndens befattning
med tillståndsärendena.
Under 1940-talet har en ständig ökning av medelbärigheten hos det i yrkesmässig
trafik använda lastbilsbeståndet ägt rum, och en ändring av den nu
gällande kompetensfördelningen finner utskottet därför befogad.
Vissa skäl tala enligt utskottets uppfattning för decentraliseringsutredningens
förslag att länsstyrelserna skulle helt handha tillståndsgivningen för
beställningstrafik med lastbil samt frågor om tillstånd till linjetrafik, som
ej berör mer än två län. Framhållas må, att lastbilar med stor lastförmåga
numera stundom komma till användning jämväl i lokal trafik. Såsom länsstyrelsen
i Kopparbergs län uttalat, är detta exempelvis vanligt för körningar
inom skogsbruket, vilka äro i hög grad lokalbetonade. Det synes vidare
uppenbart, att en över- eller underdimensionering av den lättare bilparken
kan få skadliga verkningar ur transporthushållningssynpunkt lika väl som en,
motsvarande utveckling beträffande de tyngre bilarna.
Oaktat de anförda skälen anser sig utskottet dock icke nu kunna förorda
eu så långtgående åtgärd som den av decentraliseringsutredningen föreslagna.
Enligt utskottets uppfattning bör tillståndsprövningen även framdeles
i viss, ej alltför obetydlig utsträckning omhänderhavas av biltrafiknämnden.
Detta framstår såsom önskvärt främst för att nämnden på ett verksamt
sätt skall kunna fullgöra sin uppgift att jämte länsstyrelserna verka
för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga trafiken. Även om en
viss utjämning ägt rum i avseende å lastkapaciteten hos de fordon, som användas
i lokaltrafik, å ena, och i fjärrtrafik, å andra sidan, torde dock alltjämt
gälla, att de tyngre fordonen i regel användas mera i fjärrtrafik än i lokaltrafik.
Utskottet ansluter sig därför till departementschefens uppfattning att
en ändring i den nu gällande kompetensfördelningen mellan biltrafiknämnden
och länsstyrelserna bör avse allenast beställningstrafik för godsbefordran,
därvid en höjning av viktgränserna bör ske. Frågan om vilka viktgränser,
som böra vara avgörande för kompetensfördelningen, synes i viss mån svårbedömlig
och tveksam. Utskottet anser sig emellertid kunna tillstyrka
departementschefens förslag härutinnan.
Såsom departementschefen framhållit, torde den nu pågående ökningen av
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 3.
lastbilarnas lastkapacitet kunna förväntas fortgå. Utskottet förutsätter därför
att när utvecklingen föranleder därtill Kungl. Maj:t kommer att upptaga
frågan om kompetensfördelningen mellan biltrafiknämnden och länsstyrelserna
till förnyat övervägande.
Den föreslagna ändringen i 1940 års förordning är avsedd att träda i kraft
den 1 juli 1950. Utskottet ifrågasätter, huruvida icke lämpligen biltrafiknämnden
bör äga att avgöra de ansökningar om trafiktillstånd, som vid ändringens
ikraftträdande äro beroende på nämndens prövning men som jämlikt förordningen
i dess föreslagna lydelse skola avgöras av vederbörande länsstyrelse.
Därest så anses böra ske, torde uttrycklig övergångsbestämmelse erfordras.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla, att
riksdagen icke funnit skäl att i anslutning till det vid propositionen
nr 26 fogade förslaget till förordning om ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m. göra andra uttalanden än utskottet
i förfarande utlåtande upptagit.
Stockholm den 9 februari 1950.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling lia närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård, Sunne,
Nils Elowsson, Bengtson och Isaksson;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo*, Ryberg*, fru Johansson
i Norrköping*, fru Sandström*, herrar Nilsson i Göteborg, Hagård,
Andersson i Alfredshem och Svensson i Göteborg.
*) Ej närA^arande \-id utlåtandets justering.
Reservationer:
dels av herr Sten;
dels och av herrar Hallagård, Bengtson, Isaksson, Nilsson i Göteborg och
Hagård, vilka ansett, att av utskottets utlåtande det stycke å s. 7 i utlåtandet,
som börjar med orden »Oaktat de--- —» och slutar med orden »•----för
slag
härutinnan» bort ha följande lydelse:
Oaktat de anförda skälen anser sig utskottet dock icke nu kunna förorda
en så långtgående åtgärd som den av decentraliseringsutredningen föreslagna.
Enligt utskottets uppfattning bör tillståndsprövningen även fram
-
Andra lagutskottets utlåtande nr S. 9
deles i viss, ej alltför obetydlig utsträckning omhänderhavas av biltrafiknämnden.
Detta framstår såsom önskvärt främst för att nämnden på ett verksamt
sätt skall kunna fullgöra sin uppgift att jämte länsstyrelserna verka
för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga trafiken. Även om eu
viss utjämning ägt rum i avseende å lastkapaciteten hos de fordon, som användas
i lokaltrafik, å ena, och i fjärrtrafik, å andra sidan, torde dock alltjämt
gälla, att de tyngre fordonen i regel användas mera i fjärrtrafik än i lokaltrafik.
Utskottet ansluter sig därför till departementschefens uppfattning att
en ändring i den nu gällande kompetensfördelningen mellan biltrafiknämnden
och länsstyrelserna bör avse allenast beställningstrafik för godsbefordran,
därvid en höjning av viktgränserna bör ske. Frågan om vilka viktgränser,
som böra vara avgörande för kompetensfördelningen, synes i viss mån svårbedömlig
och tveksam. Utskottet anser emellertid att ifrågavarande viktgränser
böra höjas till 5 000 respektive 6 000 kg.
2—26i so B ihan g till riksdagens protokoll 1950,
9 sand. 2 avd. Nr 3.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1950:38 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts •proposition angående viss decentralisering av tillståndsgivningen beträffande yrkesmässig biltrafik. a1 i texten