Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande nr 33

1950-04-27 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1950:33, Andra lagutskottets utlåtande nr 33

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

1

Nr 33.

L/tlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder för åstadkommande

av en likformig och rättvis behandling av

bostadssökande.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 95 i första kammaren av herr

Herlitz samt nr 120 i andra kammaren av herr Fagerholm.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen ville

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag'' angående sådana

bestämmelser i lagar och författningar, att kravet på eu likformig

och rättvis behandling av bostadssökande blir tillgodosett i den samhälleliga

bostadspolitiken.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet

hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen

föreskriver inhämtat yttrande från bostadsstyrelsen. Därjämte ha på begäran

av utskottet yttranden över motionerna avgivits av Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund, Sveriges fastighetsägareförbund

och Hyresgästernas riksförbund.

Gällande bestämmelser.

Här nedan lämnas en kortfattad redogörelse för de viktigaste av de nu

gällande bestämmelserna rörande bostadsförsörjningen in. in.

I lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete

stadgas, att byggnadsarbete icke må bedrivas utan särskilt tillstånd (byggnadstillstånd).

Lagen, som gäller till och med den 30 juni 1950, föreslås

genom proposition nr 66 till innevarande riksdag få fortsatt giltighet till

och med den 30 juni 1951. I kungörelsen den 29 juli 1943 (nr 640) med tilllämpningsföreskrifter

till lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete regleras

i vilken utsträckning byggnadsarbete må utföras utan särskilt tillstånd.

Kungörelsen har ändrats vid flera olika tillfällen. Kungl. Maj :t har

uppdragit åt länsarbetsnämnderna att i regel avgöra ansökningar om byggnadstillstånd,

som avse bostadshus. Tillståndsgivningen för bostäder grundar

sig i stor utsträckning på de yttranden, som avgivas av drätselkammaren,

kommunalnämnden eller något annat bostadspolitiskt organ i kommunen.

1 tiihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 2 avd. Nr 33.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 33-

Enligt 10 § i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. in,

äger Konungen förordna, att i kommun, där lagen äger tillämpning, avgiftsfri

bostadsförmedling skall anordnas på kommunens bekostnad. I 12 §

stadgas, att Konungen äger meddela föreskrifter om skyldighet att lämna

uppgifter rörande hyresledighet och hyresavtal.

Kommunala bostadsförmedlingar ha — i en del fall på grund av Kungi.

Maj ds förordnande men i det stora flertalet fall på grund av kommunernas

egna beslut — inrättats i ett 30-tal huvudsakligen större och medelstora

städer samt några köpingar. Bostadsförmedlingen lyder i städerna

vanligen under fastighetsförvaltningen (fastighetskontoret), som i sin tur

sorterar under en särskild styrelse (så t. ex. i Stockholm, Göteborg och

Luleå) eller drätselkammaren eller en av dess avdelningar.

Med stöd av hl. a. stadgandet i 12 § i hyresregleringslagen har Kung],

Maj :t utfärdat kungörelsen den 3 december 1943 (nr 831) om skyldighet

att anmäla hyresledighet m. m. Enligt 3 § i kungörelsen åligger det hyresvärd

att göra anmälan om att hyresförhållande, avseende bostadslägenhet,

upphört eller skall upphöra i vissa i kungörelsen närmare angivna fall.

Å de orter, där kommunal bostadsförmedling finnes, gäller i regel också

anmälningsskyldighet på grund av sistnämnda kungörelse.

Här må vidare anmärkas, att frågan om införande av s. k. obligatorisk

kommunal bostadsförmedling varit föremål för uppmärksamhet vid flera

olika tillfällen under senare år. Utskottet får härutinnan hänvisa till utskottets

utlåtande nr 19 till 1949 års riksdag. Jämväl vid innevarande riksdag

ha väckts motioner (I: 42 samt II: 6 och II: 420) om obligatorisk bostadsförmedling.

Motionerna ha behandlats av tredje lagutskottet i dess utlåtande

nr 9.

I 4 kap. lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom finnas

bestämmelser om tomträtt. Här må endast anmärkas, att jämlikt 1 § äger

kronan, stad eller annan kommun eller ock municipalsamhälle upplåta

tomträtt. Sådan rätt skall avse tomt å område, som blivit planlagt för bebyggande,

och upplåtelsetiden må ej understiga tjugusex och ej överstiga

etthundra år.

Enligt lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens

främjande äger kommun, om den så finner påkallat

för att främja bostadsförsörjningen inom kommunen, ställa medel till

förfogande att enligt de grunder och i den ordning kommunen bestämt

användas till åtgärder i syfte att nedbringa inom kommunen bosatta personers

kostnader för anskaffande eller innehav av en fullvärdig bostad.

Kommun är vidare skyldig att genom lämpligt kommunalt organ förmedla

lån och bidrag, som utgå av statsmedel i syfte att främja bostadsförsörjningen

inom riket. Enligt lagen skall vidare större kommuner till ledning

för kommunens framtida åtgärder med avseende å bostadsproduktionen

inom kommunen uppgöra bostadsförsörjningsplan, som skall lända till huvudsaklig

efterrättelse beträffande bostadsproduktionen inom kommunen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

3

Jämlikt 6 § lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering äger kommun

besluta, att till pensionsberättigad, som är mantalsskriven inom kommunen,

skall utgå särskilt bostadstillägg i enlighet med grunder som kommunen

har att bestämma. Sådant tillägg skall anses som folkpension.

Enligt kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 462; ändr. nr 941/1939, 573/

1942, 904/1947 och 538/1948) om statsbidrag till anordnande av pensionärshem

må under i kungörelsen närmare angivna villkor till kommun eller

allmännyttigt bostadsföretag utgå statsbidrag till anordnande av hem, avsedda

för beredande av billiga hyresbostäder huvudsakligen åt mindre bemedlade

åldringar och invalider (pensionärshem). Till hyresgäst i pensionärshem

må som regel antagas endast person, vilken dels antingen uppnått

60 års ålder eller utan att hava uppnått nämnda ålder åtnjuter folkpension

enligt lagen om folkpensionering, dels ock kan antagas vara ur stånd

att med egna medel förskaffa sig nöjaktig bostad. Där särskilda skäl därtill

föranleda, må till hyresgäst i pensionärshem antagas även annan mindre

bemedlad person.

Jämlikt kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 465; ändr. nr 674/1939, 671/

1940, 633/1941, 632/1943 och 548/1948) om lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag

må till ägare eller brukare av jordbruksfastighet av

statsmedel utgå lån för uppförande å fastigheten av nya bostäder för fastighetens

lantarbetare samt för ombyggnad av och annat mera omfattande

förbättringsarbete å dylika bostäder (lantarbetarbostadslån). I vissa fall

må för angivna ändamål jämväl utgå bidrag av statsmedel (lantarbetarbostadsbidrag).

Enligt kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 472; ändr. nr 893/1940, 1/1941,

558/1941, 614/1942 och 549/1948) angående statsbidrag för fiskarbostäder

inom vissa områden må för iordningställande inom de norrländska kustlänen

samt Uppland av fiskares bostäder, sjöbodar och båthus på vissa närmare

angivna villkor utgå statsbidrag. Bidrag beviljas, i den mån tillgängliga

medel därtill förslå, av vederbörande länsbostadsnämnd. Nämnden har

därvid att taga hänsyn till varje byggnadsföretags angelägenhetsgrad ur

hälso- och utrymmessynpunkt och bör i erforderlig mån samråda med provinsialläkaren

i orten eller annan sakkunnig på bostadshygienens område.

Kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 546; ändr. nr 390/1949) om egnahemslån

och förbättringslån stadgar att under i kungörelsen angivna förutsättningar

må av statsmedel beviljas lån för nybyggnad eller därmed i fråga om

resultatet likvärdig, mera genomgripande ombyggnad av enfamiljshus, som

skall bebos av låntagaren, eller av tvåfamiljshus, vars ena lägenhet skall

bebos av låntagaren (egnahemslån), ävensom för förbättring av sådant eneller

tvåfamiljshus (förbättringslån). Beträffande länsbostadsnämnds prövning

av låneärende för meddelande av preliminärt beslut må här endast er
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

inras om att i kungörelsen sägs, att om lantbruksnämnden, i enlighet med

bestämmelserna i kungörelsen, yttrat sig i ärendet, skall beaktas vad lantbruksnämnden

därvid anfört om ändamålsenligheten ur jordbrukspolitisk

synpunkt av det ifrågasatta byggnadsföretaget och tidpunkten för dess

genomförande.

Enligt kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 547; ändr. nr 642/1948 och 378/

1949) om familjebostadsbidrag och bränslebidrag må för att sänka de årliga

bostadskostnaderna för familjer med flera barn samt befordra en förbättring

av bostadsstandarden under i kungörelsen angivna förutsättningar av

allmänna medel utgå familjebostadsbidrag jämte bränslebidrag. Bidrag kan

lämnas endast till familjer med minst två hemmavarande barn under 16 år,

och bidraget är vidare inkomstprövat.

Jämlikt kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 587; ändr. nr 377/1949) om

tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus må för främjande av bostadsbyggnadsverksamheten

inom riket under i kungörelsen angivna förutsättningar

av statsmedel beviljas dels tertiärlån för ny- eller ombyggnadsföretag,

avseende flerfamiljshus, dels ock tilläggslån för nybyggnadsföretag, avseende

sådant hus. I vissa fall må ombyggnadsföretag likställas med nybyggnadsföretag.

Tertiärlån må jämväl beviljas kommun eller allmännyttigt

företag. Såsom villkor för lånen gäller bl. a., att byggnadsföretaget sker

på tid och sätt, som myndigheterna bestämma, och bostadsstyrelsen har

att angiva de högsta hyror, som få uttagas.

Här må slutligen anmärkas att en särskild bostadsrabatt, det s. k. trekronor

sbidraget, utgår av allmänna medel i syfte att stödja hushåll med

begränsade inkomster och lägenhet i vissa av kommun eller allmännyttigt

företag m. fl. förvaltade hus. Bestämmelser angående bidraget utfärdas av

bostadsstyrelsen enligt statsmakternas direktiv. Kommunerna bestämma

själva, vilka hushåll som skola erhålla bidrag. Bidragsgivningen är av försökskaraktär.

Yttranden.

I yttrandena delas motionärernas uppfattning om angelägenheten av en

rättvis fördelning av ifrågavarande förmåner, och motionärernas synpunkter

betraktas såsom i och för sig intressanta och beaktansvärda. Emellertid

förordas icke i något av yttrandena att förevarande spörsmål — i enlighet

med motionärernas yrkande —- måtte göras till föremål för utredning. För

bostadsstyrelsen ter det sig tveksamt om en utredning kan förväntas leda

till resultat av praktisk betydelse. Stadsförbundet och Landskommunernas

förbund anse, att motionärerna icke förebragt bärande skäl för sitt utredningsyrkande.

Fastighetsägareförbundet avstyrker den föreslagna utredning
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

u

en, och hyresgästernas riksförbund säger sig icke ha något emot att bostadspolitikens

olika grenar bliva föremål för en översyn i ifrågavarande syfte,

men enligt förbundets uppfattning kan en dylik översyn icke anses oundgängligen

påkallad.

Efter att ha erinrat om att motionärerna själva framhållit, att det endast

till en viss grad är möjligt att genom allmänna bestämmelser sörja för ett

rättvist och riktigt urval anför bostadsstyrelsen i fråga om byggnadstillståndsgivningen

följande:

Beträffande byggnadstillståndsgivningen ha några allmänna direktiv icke

fastställts för de s. k. turordningsförslagen, vilka uppgöres av kommunerna

och i allmänhet följas av länsarbetsnämnderna vid meddelandet av byggnadstillstånd.

Motiveringen för att denna uppgift tilldelats kommunerna,

har varit, att man icke tilltrott statliga myndigheter om att kunna bättre

taga vederbörlig hänsyn till lokalt starkt varierande omständigheter av betydelse

för ett riktigt urval av konkurrenter om byggnadstillstånd. Även om

i enstaka undantagsfall anledning till kritik kunnat förekomma av det sätt,

varpå kommunerna handhaft detta uppdrag, har bostadsstyrelsen dock den

uppfattningen, att här ifrågavarande uppgift av kommunerna i regel handhafts

på ett sätt, som icke kunnat giva anledning till berättigade klagomål ur

de bostadssökandes synpunkt.

Bostadsstyrelsen berör därefter de kommunala bostadsförmedlingarna

och anför:

Ej heller beträffande de kommunala bostadsförmedlingarnas verksamhet

ha några generella regler fastställts för dessas urval av bostadssökande Aid

anvisning av lägenheter. Detta utesluter icke, att i rådande bostadsbristsituation

tämligen likartade bedömningsgrunder kommit att tillämpas i det

relativt begränsade antal städer, som inrättat egen bostadsförmedling. Ur

de bostadssökandes synpunkt är emellertid de kommunala bostadsförmedlingarnas

s\aghet den, att praktiskt taget endast nyproducerade lägenheter

— och av dem oftast ett mindre antal —- anmälas till bostadsförmedlingen.

Härigenom bli förmedlingarnas möjligheter att efter vissa principer göra ett

rättvist urval bland alla dem, som inom kommunen konkurrera om den

knappa tillgången på lägenheter, synnerligen begränsade. Med hänsyn härtill

torde kunna ifrågasättas, om icke konsekvenserna av kravet på en rättvis

behandling av de bostadssökande borde gå i den riktningen, att kommunerna

erhålla möjlighet att öva inflytande även på uthyrningen av lägenheter

i fastigheter, som icke tillhöra vare sig kommunen eller allmännyttiga

bostadsföretag. Om nämligen bostadsförmedlingarnas verksamhet kunde

utvidgas till att omfatta lägenheter — nyproducerade eller friställda genom

flyttning — även i dylika fastigheter, skulle de bostadssökandes faktiska

behov kunna bättre tillgodoses och därmed förutsättningarna ökas för ett

rättvist urval.

Härutinnan hänvisar styrelsen vidare till de synpunkter på behovet av

obligatorisk bostadsförmedling, som styrelsen anfört i sin framställning med

anslagsäskanden för budgetåret 1950/51.

Styrelsen slutar med att uttala, att styrelsen delar motionärernas uppfattning

om svårigheterna att genom fastställande av jämförclsvis allmänt hållna

grunder skapa tillräckliga förutsättningar för rättvist urval bland kon
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 3d.

kurrenter om sådana förmåner på bostadsförsörjningens område, som stå

till förfogande endast i begränsad omfattning, samt att dessa svårigheter

torde vara av den art, att det för styrelsen ter sig tveksamt, huruvida den

utredning, varom motionärerna hemställt, kan förväntas leda till resutat av

praktisk betydelse.

Svenska stadsförbundets styrelse uttalar, att då styrelsen icke anser sig

kunna dela motionärernas åsikt om behov av utredning, beror detta på att

motionärernas syn på ämnet är alltför teoretisk och verklighetsfrämmande.

Såvitt styrelsen kan finna är den nuvarande ordningen vid fördelandet av

bostadsförmånerna icke sådan som motionärerna föreställa sig den. Betecknande

för motionerna är också, fortsätter styrelsen, att däri icke levererats

någon konkret kritik av den nuvarande ordningen, endast allmänt hållna

farhågor. Styrelsen fortsätter:

På en punkt är dock kritiken tämligen klar och konkret. Då det gäller det

kommunala inflytandet över de icke-kommunala bostadshusen vilja motionärerna

uppenbarligen göra gällande att kommunerna med mer eller mindre

oegentliga medel förskaffat sig ett otillbörligt inflytande över viss del av detta

lägenhetsbestånd. Styrelsen vill här icke ingå på det i och för sig viktiga

spörsmålet om den kommunala bostadsförmedlingsverksamhetens ställning nu

och framdeles inom den moderna bostadspolitiken, endast framhålla att de

flesta större och medelstora städer i nuvarande läge torde betrakta en effektiv

bostadsförmedling genom det allmänna som ett nödvändigt komplement

till de övriga stats-kommunala stödåtgärderna på bostadsmarknaden, utan

vilket bostadsbristens följdverkningar icke kunna med framgång bekämpas.

Det är då naturligt att de städer, som infört kommunal bostadsförmedling,

sökt att effektivisera denna verksamhet inom ramen för dess möjligheter,

i väntan på att statsmakterna skola i önskad riktning justera den nuvarande

lagstiftningen på detta område. Där staden behärskar tomtmarknaden

— såsom i Stockholm — har det legat nära till hands att man vid upplåtandet

av tomt fäst villkoret att uthyrningen av det blivande bostadshuset

skall ske med anlitande av den kommunala bostadsförmedlingen. Där så icke

varit fallet, har man sökt få till stånd frivilliga överenskommelser med vederbörande

fastighetsägareförening på orten (så exempelvis i Göteborg och

Malmö). Att de kommunala förmedlingsorganen skulle ha missbrukat sin

yttranderätt i byggnadstillståndsärenden till att tilltvinga sig löfte om uthyrningsrätt

vill styrelsen på det bestämdaste bestrida.

Beträffande de olika förmånerna anför styrelsen:

Bland de förmåner till begränsat antal som medborgarna få konkurrera

om synas motionärerna räkna med såväl de statliga bostadslånen och bostadsbidragen

som byggnadstillstånden. De förras medtagande torde bero på

ett misstag. Åtminstone hittills har tillgången på statliga låne- och bidragsmedel

varit så stor att alla som uppfyllt de författningsenliga fordringarna

kunnat komma i åtnjutande av respektive förmåner. Om byggnadstillstånden

måste man däremot konkurrera. De kommunala förmedlingsorganen (drätselkamrarna)

avgiva i varje ärende yttrande till länsarbetsnämnden, som

sedan har att besluta. I realiteten följes nästan alltid det kommunala tilleller

avstyrkandet men länsarbetsnämnden har dock möjlighet att ingripa i

sådana fall, där uppenbar orättvisa föreligger. I sina överväganden av detta

slag har förmedlingsorganet att ta ställning till sådana spörsmål som hur

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

i

^y88nadskvoten lämpligen bör fördelas på höghus och egnahem, mellan enskilda

byggmästare och allmännyttiga bostadsföretag och mellan enskilda

sökande, om vederbörande skall få bygga på angiven plats (där kanske vatten

och avlopp saknas) och om han skall få byggnadstillstånd, ehuru han

förvärvat tomten till så högt pris att hyrorna på "grund därav kunna beräknas

bli osedvanligt höga. Det är uppenbart att dessa avväganden måste bli

mycket skiftande i rum och tid och att några allmängiltiga regler härför icke

kunna uppställas. Också har städernas centrala finans- och fastighetsförvaltande

organ, drätselkammaren, ansetts vara det enda organ som kan tänkas

ha kompetens att allsidigt bedöma dessa spörsmål. Icke ens stadsfullmäktige

kunna med direktiv ingripa i denna kammarens verksamhet.

Styrelsen framhåller vidare, att motionernas tyngdpunkt ligger i kritiken

mot den kommunala bostadsförmedlingsverksamheten. Efter att ha lämnat

vissa upplysningar om bostadsförmedlingarnas förekomst, organisation och

omfattning — därutinnan styrelsen jämväl hänvisat till vid yttrandet fogade

promemorior — anför styrelsen härom bland annat:

Självfallet ha de kommunala bostadsförmedlingarna icke kunnat arbeta

utan vissa huvudprinciper. Sådana ha tämligen naturligt vuxit fram av sig

själva under arbetets gång. Att man först bör tillgodose dem som icke alls ha

bostad, därnäst dem som bo i utdömda eller med hänsyn till familjens storlek

alltför trånga bostäder och först därefter dem som utan mera vägande

skäl önska byta till större lägenhet äro tämligen »givna» principer liksom

att ansökningens turordning i tidsföljd bör vara utslagsgivande mellan i

övrigt likaställda sökande. Det finnes ingen anledning tro att icke dylika,

fullt naturliga och rättvisa regler följas inom de kommunala bostadsförmedlingarna.

I själva verket förhåller det sig nog tyvärr så, att de flesta bostadsförmedlingarna

ha så få lägenheter att hyra ut att de icke i sin verksamhet

kunna tillgodose andra än de tre förstnämnda kategorierna bostadssökande,

d. v. s. närmast rena socialfall. Det är under sådana förhållanden ganska

förklarligt att man till övriga regler för förmedlingen också fogat den att

man i första hand bör tillgodose den egna kommunens bostadssökande.

Styrelsen ställer sig tvivlande till den nu väckta frågan om behovet av

lagfästa regler för förmedlingarnas bostadsfördelning. Förhållandena kunna

vara så skiftande att generella regler måste anses mindre lämpliga. Och skola

de generella reglerna utformas med hänsyn härtill, bli de förmodligen så

allmänt hållna att de komma att sakna större värde. Ytterst torde för övrigt

allt bero på tillämpningen av reglerna och här möta säkerligen de största

svårigheterna, om man skall söka uppnå det av motionärerna eftersträvade

hundraprocentiga rättssäkerhetstillståndet.

Då kommunernas bostadsförmedlande verksamhet hittills icke givit anledning

till klagomål — sådana anföras icke heller av motionärerna — kan

ifrågasättas, om det nu finns anledning att utforma bindande regler härför.

Verksamheten är ganska begränsad, ny och trevande, och man gör säkerligen

klokt i att vänta och se, hur den utvecklas.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund anför bland annat följande:
När

motionernas allmänna resonemang appliceras på den nuvarande bostadspolitiken,

måste det hela likväl ur kommunala synpunkter te sig som

teoretiska spekulationer, vilka i förhandenvarande läge svårligen kunna omsättas

i praktiken. Det är ju ingalunda endast i fråga om bostadspolitiken,

som kommunala myndigheter måste bestämma sig för eu viss turordning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

i fråga om tillgodoseende av olika ändamål. Om t. ex. en landskommun skall

sanitärt upprustas, måste arbetet härmed bland annat av ekonomiska skäl

bedrivas i etapper. Befolkningen i vissa delar av kommunen får måhända

under betydande tid bidraga i kostnaderna för anordningar, varav endast

andra kommundelar draga direkt nytta etc. I sådana fall måste det i första

hand vara överlämnat åt den allmänna opinionen att avgöra huruvida de

kommunala myndigheterna fastställt en turordning, som ur olika synpunkter

är den rimligaste. Motsvarande måste i stort sett bliva förhållandet beträffande

kommunernas åtgöranden i fråga om bostadsförsörjningen. Här

har det ju för övrigt hittills icke varit bristen på statliga låne- och bidragsmedel,

som framtvingat en slags ransonering, utan i stället arbetskraftsoch

materialsituationen på byggnadsmarknaden.

Bortsett från vad sålunda anförts må därtill framhållas att det skulle vara

betänkligt att än ytterligare komplicera de redan tämligen detaljrika föreskrifter,

som kommunerna ha att rätta sig efter vid handhavandet av bostadspolitiken.

Sveriges fastighetsägarförbund uttalar bland annat:

Hyresvärdens rätt att fritt välja hyresgäst bland de hyressökande är ett

av de väsentligaste elementen i en rationell fastighetsförvaltning. Att man,

såsom numera faktiskt sker, söker att på omvägar förhindra det fria valet

är därför ägnat att undergräva den enskilda fastighetsförvaltningen. Att exempelvis

till byggnadslov knyta villkor beträffande vilka som skola få tillfälle

att hyra i den byggnad, för vilken byggnadslovet beviljas, är, såsom

motionären själv framhåller, olagligt. Även i de fall, då kommun såsom

avtalsslutande part upplåter tomtmark för bebyggande, det må ske genom

försäljning eller i tomträttsform, och i samband därmed föreskriver vilka

som skola äga förhyra lägenhet i den blivande byggnaden, kan det starkt

ifrågasättas, huruvida villkoret har laga grund.

Till förbundet framföras icke sällan klagomål över de missförhållanden,

som uppkommit genom de under kristiden företagna offentliga regleringarna

på bostads- och byggnadsområdet. Tilliten till regleringsorganens opartiskhet

är ofta sviktande. Misstankar om partiskhet och mannamån förekomma

tillräckligt ofta för att leda uppmärksamheten på nödvändigheten

av att skapa rättsskyddsgarantier för de enskilda medborgare, som i sin

verksamhet äro beroende av myndigheternas tillstånd av olika slag. Icke

minst med hänsyn till att skattebetalarna till viss del bidraga till de subventioner,

som förekomma inom bostadspolitiken, är det synnerligen otillfredsställande

att icke ha säkerhet för att politiken praktiseras på ett ur allmänna

synpunkter opartiskt sätt.

‘ Emellertid bottna de påtalade missförhållandena väsentligen i den rådande

bostadsbristen. Denna åter har nära samband med stelheten i den

gällande hyresregleringslagstiftningen. I den mån man nu börjar kunna se

fram emot, att denna lagstiftning blir avvecklad, synes det opåkallat att

förbereda åtgärder, som faktiskt skulle ha till utgångspunkt, att det nuvarande

tillståndet på hyresområdet kommer att bestå med allt vad detta innebär

av byråkratisk uppsikt över byggnadsverksamheten och fastighetsförvaltningen.

Hyresgästernas riksförbund erinrar till en början om att förbundet ansett

obligatorisk kommunal bostadsförmedling vara nödvändig för att med

framgång kunna genomföra en rättvis bostadsfördelning. Förbundet berör

vidare de olika utvägar kommunerna sökt för att vinna inflytande över

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

9

urvalet av hyresgäster även i andra fastigheter än sådana, som ägas av

kommunerna eller tillhöra eller förvaltas av s. k. allmännyttiga företag.

Förbundet framhåller, att enligt förbundets mening en rättvis fördelning

av tillgängliga lägenheter icke kan åstadkommas med mindre kommunerna

få möjlighet att åtminstone tills vidare utöva inflytande på uthyrandet

även av lägenheter i privatägda fastigheter. Detta synes lämpligast kunna

ske genoin att kommunerna tillerkännes rätt att införa obligatorisk kommunal

bostadsförmedling. Förbundet fortsätter:

Förbundet har givetvis ingenting emot motionärernas förslag att bostadspolitikens

olika grenar bliva föremål för en översyn i syfte att så

långt möjligt fastställa de normer, enligt vilka de bostadspolitiska förmånerna

skola fördelas och företrädet sökandena emellan bestämmas så att

icke kommunala organ eller tjänstemän helt efter eget gottfinnande kunna

förfoga över bostadstillgångarna. Såvitt förbundet känner till ha dock icke

dessa uppgifter hittills handhafts på ett sådant sätt, att en dylik översyn

kan anses oundgängligen påkallad.

Att inlöra besvärsrätt över beslut eller åtgärder från de kommunala organ,

som handha den mycket ömtåliga avvägningen mellan konkurrerande

anspråk på bostäder eller andra förmåner, torde vara synnerligen vanskligt.

Det är fara för att detta skulle verka så hindrande och hämmande, att

dessa organ icke bleve i stånd att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina

uppgifter. Förbundet vill därför avstyrka att särskild klagorätt införes.

Den ordning, som för närvarande tillämpas bl. a. för den kommunala bostadsförmedlingen

i Stockholm, torde vara att föredraga som mönster för

organiserandet av de organ, som ha att fördela de bostadspolitiska förmånerna,

och särskilt att efter behovsprövning avgöra företrädesrätten till

ledigblivna lägenheter. Förmedlingens arbete ledes och övervakas av en

särskild styrelse, vald av stadsfullmäktige och med fastighetsborgarrådet

som ordförande. Denna styrelse har överlämnat vissa uppgifter åt särskilda

s. k. delegerade, utsedda inom styrelsen. Systemet synes fungera

fullt tillfredsställande. Att missnöje med förmedlingen ibland ändock kommer

till synes torde vara ofrånkomligt i en verksamhet av denna art, där

avgörandena ofta äro av så genomgripande betydelse för berörda parter och

där den som förbigåtts till förmån för annan bostadssökande ofta har

svårt att objektivt bedöma vederbörande organs eller tjänstemans beslut.

Man får dock akta sig att av den omständigheten, att missnöje ibland förekommer,

utan vidare dra den slutsatsen, att avgörande sker efter godtycke

och utan hänsyn till kravet på rättvis och likformig behandling.

Utskottet.

Som en följd av den utbyggnad av det allmännas verksamhet för bostadsförsörjningen,

som ägt rum under senare år, och på grund av den rådande

bostadsbristen, tillkommer det numera olika statliga och kommunala organ

att bland de enskilda medborgarna fördela stora och mycket betydelsefulla

förmåner av skilda slag avseende bostadsförsörjningen. I den mån förmånerna

— som i regel tillkommit med stöd av allmänna medel — icke äro tillräckliga

för alt kunna tilldelas alla dem, som fylla vissa fastställda villkor,

måste ett urval göras. Såsom motionärerna framhålla, blir det då uppenbarligen

av allra största vikt, att ett riktigt urval träffas, så att förmånerna bli2

liihang till riksdagens protokoll 19,r)0. 9 samt. 2 avd. Nr 33.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

va så rättvist fördelade som möjligt. Det är mot bakgrunden härav och på

grund av att regler för ett dylikt urval så gott som undantagslöst saknas i

lagar och författningar, som motionärerna nu framställt yrkande om utredning

och förslag till dylika bestämmelser.

Motionärerna framhålla själva, att det endast till en viss grad är möjligt

att genom sådana bestämmelser sörja för ett rättvist och riktigt urval och

att, hur man än utformar reglerna, de måste bliva jämförelsevis allmänt hållna

och lämna utrymme för en fri prövning från myndigheternas sida. Häri

kan utskottet till fullo instämma. Vid träffandet av ett urval måste naturligen

avseende fästas vid många särskilda lokala och personliga förhållanden.

Genom de av motionärerna tänkta reglerna skulle man möjligen kunna

minska den krets, inom vilken ux^valet måste göras, men här, som på så

många andra områden inom samhällslivet, torde man dock i sista hand få

överlåta åt myndigheterna att göra en skälighetsbedömning. Enligt utskottets

uppfattning skulle dylika allmänna regler bliva av ringa praktisk betydelse.

Motionärerna göra icke gällande, att vid träffandet av ifrågavarande urval

direkta missförhållanden nu råda. Svårigheter föreligga alltid att bedöma,

huruvida missgrepp skett. Av den omständigheten, att missnöje med urvalet

ibland förekommer, torde man icke utan vidare böra draga den slutsatsen,

att urvalet sker efter godtycke och utan hänsyn till kravet på rättvis och

likformig behandling.

Motionerna taga sikte endast på förhållandena på bostadsförsörjningens

område. Att frågan där nu är av särskild betydelse torde främst bero på den

rådande bristen på bostäder. Även om en viss bostadsbrist kommer att kvarstå

ännu en tid, torde man dock kunna förvänta, att en successiv förbättring

av situationen på bostadsmarknaden skall inträda.

Slutligen vill utskottet påpeka, att icke någon av remissinstanserna förordat

den begärda utredningen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 95 och II: 120, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 april 1950.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,

Wistrand, Sunne*, Nils Elowsson och Bengtson;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo, fru Johansson i Norrköping*,

herrar Hagård, Lundberg, Carlsson i Bakeröd, Andersson i Alfredshem,

Huss* och Andersson i Linköping.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

501402

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.