Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1949 vid dess trettioandra sammanträde fattade beslut i sjöfartssociala frågor, dels ock i ämnet väckt motion.
1950-05-04 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1950:34, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1949 vid dess trettioandra sammanträde fattade beslut i sjöfartssociala frågor, dels ock i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 31.
1
Nr 34.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av
Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1949 vid dess trettioandra sammanträde
fattade beslut i sjöfartssociala frågor, dels ock i
ämnet väckt motion.
Genom en den 10 mars 1950 dagtecknad proposition, nr 207, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden, anhållit om riksdagens yttrande angående följande
i nämnda protokoll omförmälda, av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1949 vid dess trettioandra sammanträde fattade beslut
i sjöfartssociala frågor, nämligen
1) konventionen nr 91 angående semester med bibehållen hyra för sjömän
;
2) konventionen nr 92 angående besättningens bostäder å fartyg; samt
3) konventionen nr 93 angående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg.
Översättningar av originaltexterna till konventionerna ha fogats såsom
bilagor vid propositionen, vartill utskottet får hänvisa.
I förevarande proposition förordas att ratificering sker av konventionen
angående besättningens bostäder å fartyg. Med hänsyn till att konventionen
angående semester med bibehållen hyra för sjömän, till skillnad från
svensk semesterlagstiftning, stadgar olika lång semester för skilda kategorier
arbetstagare föreslås, att konventionen för närvarande icke ratificeras.
På grund av alt konventionen angående hyror, arbetstid och bemanning
å fartyg innehåller från svensk lagstiftning avvikande regler om minderårigas
användning till arbete nattetid samt upptager bestämmelser om
viss minimilön för matroser förordas vidare, att ej heller denna konvention
för närvarande ratificeras.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehafl en i
anledning av densamma väckt motion, nr 472 i första kammaren av herr
Norling.
I motionen hemställes, »att riksdagen måtte besluta att med ändring av
Kungl. Maj:ts proposition nr 207 ratificera samtliga i propositionen föredragna
konventioner».
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 2 avd. Nr 34.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för Kungl. Maj :ts förslag,
ävensom i fråga om de skäl, som motionären åberopar till stöd för sin hemställan,
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan,
hänvisa till propositionen och motionen.
Ifrågavarande konventioner antogos vid Internationella arbetskonferensens
trettioandra sammanträde, vilket hölls i Geneve under tiden 8 juni—
2 juli 1949. Konventionerna, vilka betecknas såsom reviderade konventioner,
ersätta motsvarande vid arbetsorganisationens sjätte sjöfartskonferens
år 1946 i Seattle antagna konventioner med samma benämningar (nr
72, 75 respektive 76). Sistnämnda konventioner behandlades i propositionen
nr 321 till 1947 års riksdag (skr. nr 477) samt konventionen (nr 76)
angående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg dessutom i propositionen
nr 265 till 1948 års riksdag (r. skr. nr 441). Av de i Seattle antagna konventionerna
har Sverige ratificerat endast konventionen angående besättningens
bostäder å fartyg.
Det må framhållas, att enligt arbetsorganisationens stadga envar medlemsstat
skall inom ett år eller i särskilda fall inom aderton månader från
avslutandet av ett konferenssammanträde underställa å sammanträdet antagna
konventioner och rekommendationer medlemsstatens lagstiftande församling.
Yttranden över konventionerna ha avgivits av 1946 års sjömanskommitté,
kommerskollegium samt delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet. Kommerskollegium har beträffande konventionen nr 93 inhämtat
utlåtanden från Sveriges redareförening, Sveriges fartygsbefälsförening,
Svenska maskinbefälsförbundet och Svenska sjöfolksförbundet. Dessa organisationer,
vilka äro representerade i sjömanskommittén, ha förklarat sig
icke påkalla att bliva hörda beträffande konventionerna nr 91 och 92.
Konventionen nr 91 angående semester med bibehållen hyra för sjömän.
Genévekonventionen nr 91 avviker allenast i ett avseende från Seattlekonventionen
nr 72. Föreskriften i artikel 5 att hyran skall omfatta skälig
kostersättning har ersatts av en bestämmelse, att hyran må omfatta sådan
ersättning. Ändringen innebär således, att kostersättning icke növändigt
måste ingå i semesterlönen. Syftet med ändringen var att underlätta ratifikation
av konventionen för de medlemsstater, där kostersättning icke är
ovillkorlig. Ändringen saknar betydelse ur svensk synpunkt, enär en sjöman
jämlikt lagen om semester är tillförsäkrad kostersättning under semester
och alltså blir förmånligare ställd än enligt konventionen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson, har i propositionen
anfört följande:
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
3
»Genévekonventionen nr 91 avviker från Sealtlekonventionen nr 72 endast
såtillvida, att enligt förstnämnda konvention rätten till kostersättning under
semester icke är ovillkorlig. Eftersom den svenska semesterlagen tillförsäkrar
sjömannen förmånligare villkor i detta hänseende, kan, såsom kommerskollegium
framhållit, ändringen icke medföra att ratificeringsfrågan nu
kommer i annat läge än då Seattlekonventionen anmäldes för 1947 års riksdag.
Anledningen till att frågan om ratificering av Seattlekonventionen ställdes
på framtiden var den, att konventionens bestämmelser icke överensstämma
med en grundläggande princip i vår semesterlagstiftning. Konventionen stadgar
nämligen längre semester för befäl än manskap, medan den svenska semesterlagstiftningen
tager avstånd från en sådan kategoriklyvning. Såsom
framgår av vad förut nämnts föreligger angivna skillnad även mellan Genévekonventionen
och den svenska semesterlagstiftningen. Under senare tid har
emellertid från skilda håll krävts att den i lag föreskrivna semestern om
12 dagar skall förlängas till att avse en ledighet om tre veckor. Detta spörsmål
undersökes för närvarande av arbetstidsutredningen. Jag ansluter mig
till den i samtliga yttranden över konventionen uttalade uppfattningen, att
med ställningstagandet till ratifikationsfrågan bör anstå tills spörsmålet om
treveckorssemestern avgjorts. Det må framhållas, att därest statsmakterna
framdeles skulle besluta en lagändring, varigenom alla arbetstagare tillförsäkrades
en årlig semester under minst 18 arbetsdagar, hinder för ratificering
från svensk sida icke synes föreligga. Visserligen skulle den principiella
skillnaden mellan konventionen och den svenska semesterlagen komma att
kvarstå, men eftersom ingen svensk sjöman efter en sådan lagändring skulle
få kortare semester än någon med konventionen avsedd sjöman, förlorar
denna skillnad sin betydelse ur svensk synpunkt.»
Konventionen nr 92 angående besättningens bostäder å fartyg.
Genévekonventionen nr 92 skiljer sig i en del avseenden från Seattlekonventionen
nr 75. Avvikelserna äro emellertid för Sveriges del icke av större
betydelse. Till artikel 1 har fogats en bestämmelse av innehåll, att under
vissa förutsättningar avvikelser må göras från föreskrifterna i konventionens
Avd. III angående beskaffenheten av besättningens bostäder. Förhållandena å
fartyg få dock i det stora hela icke bli mindre gynnsamma än vid full tilllämpning
av konventionen. I artikel 7 har en mindre ändring gjorts i bestämmelserna
om ventilationen å fartyg, som trafikera tropiska farvatten
in. m. I fråga om antalet sovplatser för manskapet i ett och samma sovrum
å passagerarefartyg må numera enligt artikel 10 intill tio meniga sjömän —■
även om de ej tillhöra ekonomipersonalen — inhysas i ett sovrum i stället
för tidigare högst fyra meniga. I samma artikel har även en mindre ändring
angående anbringandet av sovplatser vidtagits. Slutligen har till artikel 18
lagts en bestämmelse att fartyg, som efter konventionens ikraftträdande över
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 34-
föres till en konventionsstat från ett till konventionen ej anslutet land, skall
kunna behandlas på samma sätt som ett fartyg, vilket är under byggnad eller
ombyggnad då konventionen träder i kraft.
Sjömanskommittén framhåller, att den reviderade Genévekonventionen nr
92 icke företer några större avvikelser från den av Sverige redan ratificerade
Seattlekonventionen nr 75 eller innehåller strängare bestämmelser som skulle
försvåra dess tillämpning å svenska fartyg. Kommittén förordar därför, att
konventionen nr 92 ratificeras.
Jämväl kommerskollegium och socialpolitiska delegationen anse att, enär
konventionen nr 92 icke innehåller något som skulle kunna utgöra hinder för
en svensk anslutning, konventionen bör ratificeras för Sveriges del.
På de i yttrandena anförda skälen förordar departementschefen, att Genévekonventionen
nr 92 ratificeras.
Konventionen nr 93 angående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg.
Den reviderade Genévekonventionen nr 93 uppvisar i förhållande till
Seattlekonventionen nr 76, förutom vissa redaktionella ändringar, endast
två jämkningar av saklig betydelse. Sålunda har det ovillkorliga förbudet
mot regelbundet övertidsarbete borttagits. Konventionen nr 93 innehåller
i stället en bestämmelse, att regelbundet övertidsarbete skall undvikas, när
så är möjligt. Vidare har den tid, efter vilken uppsägning av konventionen
tidigast kan ske, ändrats från tio till fem år från den dag då konventionen
träder i kraft.
Sjömanskommittén anför, att kommittén icke kunnat nå enighet i frågan
huruvida Genévekonventionen nr 93 f. n. bör ratificeras. De ombordanställdas
representanter inom kommittén ha hävdat, att ratificering synes kunna
ske redan nu, men inom kommittén har också gjorts gällande att hinder alltjämt
föreligga för ratificering.
Sveriges fhrtggsbefälsförening uttalar sammanfattningsvis, att det är en
angelägen uppgift för vårt land att ratificera konventionen, eftersom därigenom
den internationella lagstiftningens syftemål om en utjämning i konkurrensavseende
mellan de sjöfartsidkande länderna befrämjas.
Svenska maskinbefäls förbundet och Svenska sjöfolksförbundet intaga
den ståndpunkten, att en ratificering av Genévekonventionen nr 93 snarast
bör komma till stånd.
Sveriges redareförening avstyrker bestämt, att Genévekonventionen nr 93
ratificeras.
Sammanfattningsvis anför kommerskollegium, att det med hänsyn till
den svenska sjöfartsnäringen och dess utövare, däribland sjöfolket självt,
synes vara tillrådligt att tills vidare — och i varje fall tills visshet er
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
5
hållits om alt våra nordiska grannländer och England biträda konventionen
—- ställa sig avvaktande till frågan om svensk anslutning till densamma.
Socialpolitiska delegationen uttalar, att det i och för sig är önskvärt att
Genévekonventionen nr 93 ratificeras av Sverige. Delegationen säger sig å
andra sidan icke kunna underlåta att giva uttryck åt sina principiella
betänkligheter mot att arbetslönens storlek regleras i en internationell konvention.
Enligt delegationens mening måste vid prövningen av ratifikationsfrågan
särskild vikt tillmätas den omständigheten, att hithörande lagstiftning
följer enhetliga linjer i de nordiska länderna. Intill dess visshet vunnits,
att sådan likformighet kan uppnås, fortsätter delegationen, lära övervägande
skäl tala för ett fortsatt uppskov med ställningstagandet till ratifikationsfrågan.
Slutligen erinrar delegationen om den bristande överensstämmelsen
mellan konventionen och 10 § sjömanslagen i fråga om användningen
av minderåriga till arbete nattetid.
Ledamoten av delegationen Sölvén har på de av maskinbefälsförbundet
och sjöfolksförbundet anförda skälen tillstyrkt ratificering. Ledamoten av
delegationen Brodén har däremot, under hänvisning till de av redareföreningen
anförda synpunkterna, avstyrkt Sveriges anslutning till konventionen.
I detta sammanhang må anmärkas, att Skandinaviska transportarbetarefederationen,
som i sig innesluter sjöfolk och landtransportarbetare från
de fyra nordiska länderna, samt Svenska sjöfolksförbundet i en till chefen
för handelsdepartementet ställd, den 4 september 1949 dagtecknad skrivelse
meddelat, att vid federationens konferens år 1949 i Helsingfors enhälligt
beslutats, att federationen hos de nordiska ländernas regeringar skulle hemställa
om att dessa måtte vidtaga erforderliga åtgärder för att ratificera konventionen
angående hyror, arbetstid och bemanning. I anslutning härtill
hemställes i skrivelsen, att Kungl. Maj :t måtte medverka till att konventionen
snarast möjligt ratificerades.
Departementschefen har i propositionen anfört följande:
»Vad angår föreskrifterna om bemanning i Genévekonventionen nr 93 finner
jag på de av Sveriges fartygsbefälsförening anförda skälen, att föreskrifterna
icke utgöra hinder för ratificering av konventionen från svensk sida.
I fråga om Genévekonventionens bestämmelser om arbetstid må erinras,
att vid utarbetandet av nu gällande sjöarbetstidslag eftersträvades att bringa
lagen i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i Seattlekonvenlionen
nr 76. Det befanns emellertid, att konventionens principer icke kunde
helt godtagas. Detta gällde särskilt det i konventionen upptagna förbudet mot
regelbundet övertidsarbete samt avsaknaden av dispens- och övergångsbestämmelser
i konventionen. En tillämpning av konventionens föreskrifter
om den ordinarie arbetstidens längd befarades nödvändiggöra avsevärda personalökningar
och därav föranledda till- och ombyggnader av bostäderna å
ett stort antal fartyg. De betydande kostnader, som därigenom skulle upp
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
stå, ansågos menligt inverka på Sveriges möjligheter att konkurrera på sjöfartens
område. Förbud mot regelbundet övertidsarbete upptogs därför icke
i sjöarbetstidslagen. Därjämte infördes i lagen dels en allmän dispensbestämmelse
och dels en övergångsbestämmelse för existerande fartyg, vilken
möjliggjorde att tvåvaktssystemet i stor utsträckning kunde bibehållas. I
den reviderade Genévekonventionen nr 93 återfinnes icke förbudet mot regelbundet
övertidsarbete. Sjöarbetstidslagen, som medgiver upp till 24 timmars
regelbundet övertidsarbete i veckan, strider således icke mot sistnämnda
konvention i detta hänseende. Däremot saknar även konventionen nr 93
såväl en allmän dispensbestämmelse som en övergångsbestämmelse för existerande
fartyg. För en ratificering av konventionen erfordras följaktligen
en sådan ändring av sjöarbetstidslagen, att nämnda bestämmelser förklaras
skola gälla endast fartyg med en bruttodräktighet understigande 500 registerton,
eller sålunda fartyg som falla utanför konventionen. I fråga om fartyg
med en bruttodräktighet överstigande 500 register ton har sjöarbetstidslagens
allmänna dispensbestämmelse tillämpats endast i ett par fall, medan 30 fartyg
för närvarande åtnjuta undantag enligt lagens övergångsbestämmelse.
Den omständigheten att så få fartyg äro undantagna från tillämpning av
lagens föreskrifter tyder på att de farhågor, som i samband med sjöarbetstidslagens
antagande framkommo angående svårigheten att anpassa arbetstiden
å de svenska fartygen efter lagens bestämmelser, voro överdrivna.
Den i lagen -— och numera även i konventionen — medgivna rätten till regelbundet
övertidsarbete torde, rätt utnyttjad, verksamt bidraga till att göra
dispens- och övergångsbestämmelser överflödiga, i varje fall beträffande
fartyg av den storlek konventionen avser. Att konventionen saknar dispensoch
övergångsbestämmelser torde därför icke utgöra ett avgörande hinder
mot att konventionen ratificeras.
Ehuru konventionens utformning i angivna avseenden således icke bör
hindra en anslutning från svensk sida, finnas dock vissa andra föreskrifter
i konventionen, vilka ur svensk synpunkt försvåra eller omöjliggöra en ratificering.
Enligt konventionen är arbete nattetid för person under sexton år förbjudet,
medan 10 § sjömanslagen stadgar sådant förbud endast i fråga om
nordsjö- och vidsträcktare fart. Beträffande inskränktare fart hindrar ej sjömanslagen
att en femtonåring och — i undantagsfall — en fjortonåring användes
i nattarbete. För att möjliggöra en ratifikation måste sålunda sjömanslagen
ändras så, att beträffande fartyg med en bruttodräktighet av 500
registerton eller däröver förbudet att använda person under sexton år till
arbete nattetid utsträckes att gälla alla farvatten. Sjömanskommittén har i
enlighet med sitt uppdrag upptagit den svenska sjömanslagen till revision
samt även framlagt en promemoria i ämnet. De fyra nordiska länderna behandla
för närvarande i samråd frågan om en gemensam revision av de
nordiska sjömanslagarna. En förberedande internordisk konferens härom
hölls i november 1949. Vid denna konferens diskuterades jämväl bestämmelserna
i 10 § sjömanslagen utan att enighet kunde nås om ett gemensamt
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
7
uttalande i ämnet. Den svenska delegationen, i vilken såväl redarna som de
ombordanställda voro representerade, förklarade emellertid såsom sin enhälliga
mening, att i princip nattvila borde beredas minderåriga under sexton
år enligt konventionens föreskrifter, dock med rätt för Sverige att meddela
erforderlig undantagsbestämmelse. Enligt uppgift var tanken närmast
den, att ifrågavarande bestämmelse skulle upptaga undantag beträffande
fartyg med en bruttodräktighet understigande 500 registerton eller sålunda
fartyg som icke beröras av konventionen. Fortsatta internordiska överläggningar
skola hållas i april innevarande år. Förslag till ny svensk sjömanslag
kan väntas bliva framlagt vintern 1950/51. Det torde icke vara lämpligt att
föregripa det pågående internordiska lagstiftningsarbetet genom att i detta
sammanhang ändra 10 § sjömanslagen enbart för att möjliggöra en omedelbar
ratificering av konventionen.
Genévekonventionen innehåller vidare bestämmelser om minimilöner för
matroser. Sålunda föreskrives, att matroshyran icke må understiga ett visst
belopp i pund sterling eller U. S. A.-dollar eller motsvarande värde i annat
lands valuta. Denna föreskrift skall enligt konventionen tillämpas på varje
fartyg, som är registrerat i den ratificerande medlemsstatens territorium,
och å varje person, som är anställd å sådant fartyg. Konventionen må ratificeras
genom lagstiftning, kollektivavtal eller en kombination av båda. En
ratifikation måste anses innebära, att det ratificerande landet förbinder sig
tillse att konventionen tillämpas utan undantag. Grundar sig ratificeringen
på kollektivavtal, måste sålunda förutsättningen vara den, att vid varje tidpunkt
under de fem år, konventionen blir bindande, icke finnes någon sjöman
av manskapsgrad, som ej genom kollektivavtal är tillförsäkrad lägst
den i konventionen föreskrivna lönen. Parterna å den svenska arbetsmarknaden
kunna icke tvingas att genom kollektivavtal reglera sina ömsesidiga
rättigheter och förpliktelser. Ej heller finnes anslutningsskyldighet till kollektivavtal.
Jämväl i övrigt saknas lagstiftning på löneområdet. Det skulle
alltså för ratificering av konventionen bli erforderligt att stifta en lag, vilken
antingen fastställde konventionens minimilön såsom lägsta lön för
matroser å svenska fartyg eller gåve garantier att för sådana matroser skullefinnas
kollektivavtal, enligt vilket lönen icke finge understiga den i konventionen
föreskrivna betalningen. Med hänsyn till vad jag nu anfört kan
jag icke ansluta mig till den i vissa yttranden över konventionen framförda
meningen, att en lagstiftning i ämnet kan underlåtas, därför att enligt nu
gällande svenska kollektivavtal matroslönen överstiger minimilönen enligt
konventionen och att en ändring härutinnan synes föga sannolik. Ett stöd
för riktigheten av denna min uppfattning har jag däri att, när på nordiskt
initiativ spörsmålet om innebörden av ratifikation på grundval av kollektivavtal
behandlades vid sammanträdet med paritetiska sjöfartskommissionens.
subkommitté i Geneve hösten 1948, resultatet av diskussionen och omröstningen
i frågan tydligt gav vid handen, att svensk lagstiftning på löneområdet
erfordrades för att konventionen skulle kunna ratificeras av Sverige.
Eftersom lagstiftning på löneområdet sålunda torde vara oundviklig, därest
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
konventionen anses böi’a ratificeras, återstår att taga ställning till spörsmålet
om sådan lagstiftning bör genomföras för Sveriges del. Jag vill här
erinra om att frågan om lagstiftning på löneområdet tidigare prövats av
statsmakterna i samband med en internationell konvention. Kungl. Maj :t begärde
i propositionen 1929: 185 riksdagens yttrande angående bl. a. ett vid
Internationella arbetskonferensens elfte sammanträde sommaren 1928 antaget
förslag till konvention angående införande av metoder för fastställande
av minimilöner. Av propositionen framgår, att på ett undantag när samtliga
i ärendet hörda myndigheter, korporationer och fackliga organisationer
ställde sig avvisande till tanken att i lag fastställa minimilöner. Föredraganden,
dåvarande chefen för socialdepartementet, fann också att konventionen
icke då borde biträdas av Sverige. Såväl andra lagutskottet som riksdagen
förklarade sig icke ha något att erinra mot departementschefens uttalande.
Inställningen i vårt land är fortfarande den, att lagstiftning om minimilöner
icke bör förekomma. I de yttranden, som avgivits över Genévekonventionen
nr 93, har icke heller sådan lagstiftning förordats. Enligt min
mening bör det icke ifrågakomma att nu övergiva vår hittills intagna hållning
mot lagstiftning om minimilönen.
Under åberopande av vad jag anfört i anslutning till konventionens bestämmelser
om förbud att använda person under sexton år till arbete nattetid
samt om viss minimilön för matroser kan jag icke förorda, att konventionen
nr 93 för närvarande ratificeras.»
Utskottet.
Genévekonventionen nr 91 angående semester med bibehållen hyra för
sjömän, vilken ersätter den av Sverige ej ratificerade Seattlekonventionen
nr 72, stadgar längre semester för befäl än för manskap. Denna bestämmelse
strider mot den svenska semesterlagen, som icke gör åtskillnad mellan olika
grupper av arbetstagare. Därest statsmakterna skulle besluta en lagändring,
innebärande att alla arbetstagare tillförsäkrades tre veckors semester, synes,
såsom departementschefen uttalat, hinder för ratificering från svensk sida
icke längre föreligga, enär efter en sådan lagändring ingen svensk sjöman
skulle få kortare semester än någon med konventionen avsedd sjöman. Med
hänsyn härtill ansluter sig utskottet till departementschefens uppfattning,
att med ställningstagandet till ratifikationsfrågan bör anstå tills pågående
utredning angående en till tre veckor förlängd allmän semester slutförts och
statsmakterna tagit ställning till det spörsmålet.
Genévekonventionen nr 92 angående besättningens bostäder å fartyg företer
visserligen en del avvikelser från den av Sverige ratificerade Seattlekonventionen
nr 75 med samma benämning, men då avvikelserna för Sveriges
del icke äro av större betydelse och icke utgöra hinder för en svensk anslutning
till den nya konventionen, får utskottet tillstyrka, att riksdagen lämnar
sitt samtycke till att Genévekonventionen nr 92 ratificeras av Sverige.
Andra lagutskottets utlåtande nr 34. 9
Genévekonventionen nr 93 angående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg
ersätter Seattlekonvenlionen nr 76 med samma benämning. Sistnämnda
konvention har icke ratificerats av Sverige. Departementschefen har ansett,
att för närvarande ej heller konventionen nr 93 bör ratificeras av Sverige.
Såsom hinder mot ratificering av konventionen nr 76 har från svenskt
häll främst åberopats, förutom att konventionen saknade övergångsbestämmelser
för redan existerande fartyg, att konventionen upptoge ett undantagslöst
förbud mot regelbundet övertidsarbete. Det måste därför hälsas med
tillfredsställelse, att i den reviderade konventionen vidtagits sådan ändring,
att den svenska sjöarbetstidslagens bestämmelser om övertidsarbete ej utgöra
hinder för svensk ratificering av konventionen. I likhet med kommers
kollegium anser utskottet, att frånvaron av övergångsstadgande i konventionen
efter hand kommer att förlora i betydelse för Sveriges del. Med hänsyn
härtill och på grund av de av departementschefen härutinnan åberopade
skälen torde, såsom departementschefen uttalat, den omständigheten, att
konventionen saknar dispens- och övergångsbestämmelser icke utgöra ett
avgörande hinder mot att konventionen ratificeras. Utskottet delar jämväl
departementschefens uppfattning, att konventionens föreskrifter om bemanning
icke utgöra hinder för en anslutning från svensk sida.
Departementschefen har såsom skäl för att han icke kunnat förorda, att
konventionen nr 93 för närvarande ratificeras, åberopat, att konventionen
innehåller från svensk lagstiftning avvikande regler om minderårigas användning
till arbete nattetid samt att konventionen upplager bestämmelser
om viss minimilön för matroser. Skiljaktigheterna beträffande bestämmelserna
om minderårigas nattarbete — vilka förefunnos även vid jämförelse
med konventionen nr 76 men som dock icke tidigare synas ha åberopats
som hinder mot ratificering — torde vara av den art, att en anslutning till
konventionen skulle nödvändiggöra en ändring i 10 § sjömanslagen. Med
hänsyn till det pågående internordiska lagstiftningsarbetet angående revision
av sjömanslagarna synes det lämpligast att avvakta resultatet därav
innan slutlig ställning tages till frågan om ändring av den svenska sjömanslagen
i denna del. Enligt vad departementschefen uttalat, skulle — på
grund av konventionens bestämmelser om minimilön — svensk lagstiftning
på löneområdet erfordras för att konventionen skulle kunna ratificeras
av Sverige. Utskottet är av den uppfattningen, att sådan lagstiftning helst
bör undvikas. Vidare hyser utskottet, i likhet med socialpolitiska delegationen,
principiella betänkligheter mot att arbetslönens storlek regleras i en
internationell konvention. Utskottet ansluter sig därför jämväl beträffande
ifrågavarande konvention till departementschefens uppfattning, att konventionen
för närvarande icke bör ratificeras av Sverige.
Enligt vad utskottet erfarit ha även i andra länder betänkligheter yppats
mot ratificering av konventionen, beroende bland annat på konventionens
bestämmelser om minimilön. Huruvida förutsättningar finnas för
en revision av konventionen i denna del torde därför enligt utskottets uppfattning
böra närmare undersökas. Utskottet vill i samband härmed fram
2
liihang till riksdagens protokoll 1950. !) suml. 2 iwd. Nr 34.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
hålla önskvärdheten av att Sverige så småningom skall kunna ansluta sig
till en konvention å förevarande område.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte meddela Kungl. Maj:t samtycke till
att för Sveriges del ratificera Internationella arbetsorganisationens
konvention nr 92 angående besättningens bostäder å
fartyg;
B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som
sin mening giva till känna vad utskottet anfört beträffande
organisationens konventioner nr 91 och 93; samt
C. att motionen I: 472, i den mån den icke kan anses besvarad
genom vad utskottet under A. och B. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 4 maj 1950.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Wistrand,
Nils Elowsson, Nerman, fru Svenson* och herr Carl Eric Ericsson;
från andra kammaren: herr Ryberg, fru Johansson i Norrköping,
herrar Nilsson i Göteborg, Hagård, fröken Höjer, herrar Lundberg, Svensson
i Göteborg och fru Sjöstrand.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Svensson i Göteborg.
507567. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1950:238 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens all a1 i texten