Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1950-04-27 · 19 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 14 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1950:38, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

1

Nr 38.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till förordning om tillägg av statsmedel

å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för

olycksfall i arbete m. m., dels ock i ämnet väckta

motioner.

Genom en den 3 februari 1950 dagtecknad proposition, nr 97, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över

socialärenden, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen

om försäkring för olycksfall i arbete m. m.;

2) förordning om tillägg av statsmedel å vissa livräntor enligt förordningen

den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring

mot skada till följd av olycksfall;

3) förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars

1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare

m. fl.; samt

4) förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars

1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m.fl.;

dels och medgiva att 11 § 1 mom. andra stycket lagen om försäkring för

olycksfall i arbete i dess lydelse enligt lag den 26 juni 1948 (nr 420) samt

motsvarande stadganden i övriga hithörande författningar skola enligt de föreskrifter,

som av Konungen utfärdas, äga tillämpning beträffande livräntor av

statsmedel i anledning av olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats

före den 1 januari 1949.

Sedan samråd ägt rum med ordföranden i statsutskottets tredje avdelning,

har det icke ansetts erforderligt att i anledning av det av Kungl. Maj:t i propositionen

begärda medgivandet låta propositionen bliva föremål för behandling

av sammansatt stats- och andra lagutskott.

1—91050 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt 2 avd. Nr 38.

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 88.

De vid propositionen fogade författningsförslagen äro av följande lydelse:

l:o) Förslag

till

Förordning

om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen

om försäkring för olycksfall i arbete m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som uppbär sjukpenning eller livränta enligt någon av de författningar,

som angivas i 2 §, äger erhålla tillägg därå i enlighet med vad nedan

sägs. Har Konungen förordnat, att sjukpenning eller livränta skall utgivas

enligt grunderna i någon av ifrågavarande författningar, skall tillägg utgå

även å sådan ersättning.

Skada, som avses i denna förordning, skall anses hava inträffat den dag

olycksfallet skedde eller, om skadan ej orsakats av olycksfall, den dag sjukdomen

yppades.

2 §''

De författningar, som avses i 1 §, äro:

lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete;

kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild för

fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall;

lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete;

kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser

i fråga om tillämpning av lagen om försäkring för olycksfall i arbete

den 17 juni 1916 å arbetare, som användas till arbete för statens räkning;

förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel

för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under

1914—1919 års världskrig;

förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring;

lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar;

lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg

tjänstgörande personer;

förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt tvångsarbetare m. fl.; ,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt fångar m. fl.;

förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel i

vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd;

förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under hemvärnstjänstgöring;

förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret;

kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 678) med särskilda bestämmelser om tilllämpning

av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete å

arbetare, som användas till arbete för statens räkning;

förordningen den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i anledning

av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt; samt

kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.

3 §''

Tillägg enligt denna förordning utgår även å sjukpenning eller livränta,

som utgives av arbetsgivare vilken enligt gällande bestämmelser står självrisk.

4 §''

Tillägg enligt denna förordning utgår ej, där rätt till ersättning föreligger

enligt förordningen den 1950 (nr ) angående omreglering

av \ issa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

samt ej heller å sjukpenning eller livränta, som grundas på annan frivillig

försäkring än enligt kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2).

5 §•

Tillägg å sjukpenning eller livränta till den skadade utgives endast, om

arbetsförmågan blivit nedsatt med minst 30 procent, försåvitt ej annat följer

av vad i 11 § sägs.

År någon behäftad med två eller flera skador, som medfört rätt till sjukpenning

eller livränta enligt någon av de i 2 § nämnda författningarna, förordningen

den 11 juni 1918 (nr 375) angående eu särskild för fiskare avsedd

försäkring mot skada till följd av olycksfall eller ock Konungens

förordnande, skall nedsättningen i arbetsförmågan anses motsvara det procenttal,

som utgör summan av procenttalen för de skilda skadorna. Vid

sammanläggning som nu sagts skall dock hänsyn icke tagas till skada, varför

livränta eller sjukpenning utgår på grund av annan frivillig försäkring

an sådan som avses i kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) eller 3 8

förordningen den 11 juni 1918 (nr 375), samt ej heller till skada, som inträffat

efter den 31 december 1948 och varför livränta ej blivit fastställd.

Därest livränta, som utgår till följd av skada efter sistnämnda dag, övergår

i sjukpenning, skall vid sammanläggningen skadan anses medföra den nedsättning

i arbetsförmågan, efter vilken livräntan bestämts.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr SS.

6§-

För tid före utgången av den månad, varunder den skadade fyllt sextiosju

år, utgår i anledning av skada, som inträffat före den 1 januari 1949, tilllägg

enligt följande tabell:

Tid varunder sVadan i n träd åt

Procentuellt tillägg dä arbetsförmägan är nedsatt med

o ver 75 procent

,

över 50 men

högst 75 procent

minst BO men

högst 50 procent

före den 1 januari 1920...........

1 januari 1920—31 december 1926 .

1 januari 1927—31 december 1941 .

1 januari 1942—30 juni 1946 .....

1 juli 1946—31 december 1948 . ..

100

70

50

80

60

40

60

40

30

40

30

20

30

20

—

För tid efter utgången av den månad, varunder den skadade fyllt sextiosju

år, utgår tillägg endast, om skadan inträffat före den 1 januari 1941. I

sådant fall utgör tillägget 20 procent av ersättningens belopp.

7 §•

Har skada, som inträffat före den 1 januari 1949, medfört döden, och utgår

i anledning härav livränta till efterlevande make, äger denne, såframt

livränta utgår jämväl till barn eller adoptivbarn till makarna, erhålla tillägg

enligt följande tabell:

Tid varunder skadan inträffat

Procentuellt |

tillägg i

före den 1 januari 1920............

1 januari 1920—31 december 1926..

1 januari 1927—31 december 1941 ..

1 januari 1942—30 juni 1946 ......

1 juli 1946—31 december 1948......

70

60

40

30

20

Tillägg å livränta till efterlevande make i annat fall än som avses i första

stycket så ock tillägg å livränta till annan efterlevande utgår endast, om skadan

inträffat före den 1 januari 1941, och utgör i sådant fall 20 procent av livräntans

belopp.

8 §•

Vid tilläggets bestämmande skall den ersättning, varå tillägget utgår, i

förekommande fall beräknas med hänsyn tagen till bestämmelserna i kungörelsen

den 10 juni 1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa till i statens

tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor m. m.,

kungörelsen den 8 april 1938 (nr 112) angående viss tillämpning av 11 § lagen

om försäkring för olycksfall i arbete beträffande livräntor till arbetare, som

före år 1937 skadats i arbete för statens räkning, ävensom förordningen den

3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 38. *>

enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall

i arbete, så ock med beaktande av de föreskrifter, som Konungen meddelat

rörande förstärkning av vissa livräntor jämlikt lagen den 11 juni 1937

(nr 348), rörande dyrtidskompensation åt vissa ersättningstagare enligt förordningarna

den 24 mars 1938 (nr 102 och 103) samt rörande vidgad till

lämpning av 11 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete i dess lydelse

enligt lag den 26 juni 1948 (nr 420) och motsvarande stadganden i övriga i

2 § omförmälda författningar.

9 §•

Därest sjukpenning eller livränta enligt lagen den 11 juni 1937 (nr 348)

eller förordningen den 13 april 1940 (nr 213) överstiger motsvarande ersättning

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, beräknad efter det i

9 § sistnämnda lag vid tiden för olycksfallet stadgade högsta beloppet för den

årliga arbetsförtjänsten, skall överskjutande belopp icke beaktas vid tilläggets

bestämmande.

10 §.

Yad som finnes stadgat rörande avdrag från sjukpenning eller livränta till

den som åtnjuter däremot svarande understöd skall äga tillämpning även beträffande

tillägg enligt denna förordning; och må avdrag från tillägget ske

ändå att understödet ej var utfäst, då skadan inträffade.

Avdrag från tillägget skall ock göras om och i den mån däremot svarande

skadestånd enligt lag tillkommer den ersättningsberättigade, så ock i den

mån med sådant skadestånd jämförlig ersättning utgår av statsmedel; i först

nämnt fall må dock tillägget utgå utan avdrag, därest den ersättningsberättigade

å statsverket överlåtit mot tillägget svarande fordran hos den skadeståndspliktige.

I fall som avses i denna paragraf utgives ej tillägg, om dess belopp, efter

det avdrag skett, skulle understiga fem kronor för månad räknat.

11 §•

Tillägg enligt denna förordning skall för den, som varit berättigad till tilllägg

enligt förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbättring

av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap m. m., utgöra lägst det

belopp, som skolat utgå i tillägg enligt sistnämnda förordning, om denna

alltjämt ägt giltighet. Har den ersättningsberättigade jämväl ägt uppbära

tillägg enligt förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg

åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete

m. m., skall tillägg varom nu är fråga uppgå till lägst det belopp, varmed

tillägg skolat utgå, om nyssnämnda förordningar den 29 juni 1946 och den 30

juni 1943 alltjämt varit gällande.

Avdrag enligt vad i 10 § stadgas må ej föranleda, att tillägg nedsättes

under det belopp, som skolat utbetalas om förenämnda äldre förordningar

ännu varit i kraft.

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

Beloppet av tillägg enligt 4 § förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) beräknas

efter den ortsgrupp, som den skadade tillhörde vid utgången av juni

1950.

12 §.

I den mån Konungens förordnande, att ersättning skall utgivas enligt

grunderna i någon av de i 2 § avsedda författningarna, innebär viss avvikelse

från dessa grunder, skall motsvarande jämkning ske vid tilläggets bestämmande.

13 §.

Tillägg enligt denna förordning bestrides av statsmedel samt bestämmes

och utgives av riksförsäkringsanstalten eller, där med avseende å ersättning,

som enligt Konungens förordnande skall utgå enligt grunderna i någon av

de i 2 § angivna författningarna, Konungen förordnat att ersättningen skall

utgivas av annan myndighet, av denna.

Bolag, som avses i 4 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete, åligger

att samtidigt med utbetalning av ersättning förskottsvis utgiva tillägg enligt

denna förordning.

14 §.

över riksförsäkringsanstaltens beslut enligt denna förordning må klagan

föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola hava inkommit till för

säkringsrådet sist å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av

beslutet.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts, upptaga ärende enligt

denna förordning till prövning.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

I fråga om försäkringsrådets behandling av ärende enligt denna förordning

skall gälla vad i 6 § lagen om försäkringsrådet stadgas.

15 §.

Utöver vad ovan stadgats skall i fråga om tillägg enligt denna förordning

i tillämpliga delar gälla vad som finnes föreskrivet beträffande den ersättning,

varå tillägget utgår.

16 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av

denna förordning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950 och äger tillämpning

beträffande ersättning för tid efter ikraftträdandet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

7

2:o) Förslag

till

Förordning
om

tillägg av statsmedel ä vissa livräntor enligt förordningen den 11

juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd

försäkring mot skada till töljd av olycksfall.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Den som jämlikt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild

för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall uppbär

livränta i anledning av olycksfall i arbete äger erhålla tillägg därå i enlighet

med vad nedan sägs. Har Konungen förordnat, att livränta skall utgivas enligt

grunderna i nämnda förordning, skall tillägg utgå även å sådan livränta.

Tillägg enligt denna förordning skall utgå utan hinder av att livräntan för

viss tid övergår i sjukpenning.

2 §•

Tillägg till den skadade utgives endast, om arbetsförmågan blivit nedsatt

med minst 30 procent.

Är någon behäftad med två eller flera skador, som medfört rätt till ersättning

enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) eller enligt någon av de

författningar, som avses i 2 § förordningen denna dag (nr ) om tillägg

av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i

arbete m. m. eller ock enligt Konungens förordnande, skall nedsättningen i

arbetsförmågan anses motsvara det procenttal, som utgör summan av procenttalen

för de skilda skadorna. Vid sammanläggning som nu sagts skall dock

hänsyn icke tagas till skada, varför livränta eller sjukpenning utgår på grund

av annan frivillig försäkring än sådan som avses i kungörelsen den 2 oktober

1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot

skada till följd av olycksfall eller 3 § förordningen den 11 juni 1918 (nr 375),

samt ej heller till skada, som inträffat efter den 31 december 1948 och varför

livränta, ej blivit fastställd. Därest livränta, som utgår till följd a v skada

efter sistnämnda dag, övergår i sjukpenning, skall vid sammanläggningen

skadan anses medföra den nedsättning i arbetsförmågan, efter vilken livräntan

bestämts.

3 §.

För tid före utgången av den månad, varunder den skadade fyllt sextiosju

är, utgår i anledning av skada, som inträffat före den 1 januari 1949, tillägg

<mligt följande tabell:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

Procentuellt tillägg då arbetsförmågan är nedsatt med

lid varunder olycksfallet inträffat

över 75 procent

över 50 men

högst 75 procent

minst 30 men

högst 50 procent

j före den 1 juli 1942 ..................

50

40

20

| från och med den 1 juli 1942 ..........

30

20

För tid efter utgången av den månad, varunder den skadade fyllt sextiosju

år, utgår tillägg endast, om skadan inträffat före den 1 juli 1942. I sådant fall

utgör tillägget 20 procent av livräntans belopp.

4 §•

Har skada medfört döden, och utgår i anledning härav livränta till efterlevande

make, äger denne, såframt livränta utgår jämväl till barn eller adoptivbarn

till makarna, erhålla tillägg med 40 procent, om skadan inträffat före

den 1 juli 1942, och med 20 procent, om den inträffat under tiden den 1 juli

1942—31 december 1948.

Tillägg å livränta till efterlevande make i annat fall än som avses i första

stycket så ock tillägg å livränta till annan efterlevande utgår endast, om

skadan inträffat före den 1 juli 1942, och utgör i sådant fall 20 procent av

livräntans belopp.

&§•

Vid tilläggets bestämmande skall i livräntan inräknas tillägg enligt kungörelsen

den 30 april 1942 (nr 218) om höjning av vissa ersättningar enligt

förordningen den 11 juni 1918 (nr 375).

I den mån Konungens förordnande, att livränta skall utgivas enligt grunderna

i förordningen den 11 juni 1918 (nr 375), innebär viss avvikelse från dessa

grunder, skall motsvarande jämkning ske vid tilläggets bestämmande.

6 §•

Tillägg enligt denna förordning bestrides av statsmedel samt bestämmes

och utgives av riksförsäkringsanstalten.

7 §•

Över riksförsäkringsanstaltens beslut enligt denna förordning må klagan

föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola hava inkommit till försäkringsrådet

sist å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av

beslutet.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts, upptaga ärende enligt

denna förordning till prövning.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

I fråga om försäkringsrådets behandling av ärende enligt denna förordning

skall gälla vad i 6 § lagen om försäkringsrådet stadgas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

9''

8 §•

Utöver vad ovan stadgats skall i fråga om tillägg enligt denna förordning

i tillämpliga delar gälla vad som finnes föreskrivet beträffande den livränta,

varå tillägget utgår.

9§-

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av

denna förordning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950 och äger tillämpning beträffande

ersättning för tid efter ikraftträdandet.

3:o) Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 102>

om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare in. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 24 mars 1938 om olycksfalls-

och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl.1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

Den skadades --

(Föreslagen lydelse:)

sjukdomens yppande.

Befinnes den årliga arbetsförtjänsten

överstiga ettusensjuhundrasextiofyra

kronor, tagos det överskjutande

beloppet icke i beräkning.

Befinnes den årliga arbetsförtjänsten

överstiga tretusensexhundra kronor,

tages det överskjutande beloppet

icke i beräkning.

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1950 och äger tillämpning

beträffande ersättning, som för tiden

därefter utgives i anledning av olycksfall

som inträffat eller sjukdom som

yppats efter den 31 december 1948.

Senaste Jydelse, se 1942:655.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

4:o) Förslagtill
-

Förordning

angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 103)

om olycksfalls* och yrkessjukdomsersättning åt fångar in. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 24 mars 1938 om olycksfalls-

och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

3

(Gällande lydelse:)

Den skadades —*• —--sjukdomens

Befinnes den årliga arbetsförtjänsten

överstiga ettusensjuhundrasextiofyra

kronor, tages det överskjutande

beloppet icke i beräkning.

(Föreslagen lydelse:)

yppande.

Befinnes den årliga arbetsförtjänsten

överstiga tretusensexhundra kronor,

tages det överskjutande beloppet

icke i beräkning.

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1950 och äger tillämpning

beträffande ersättning, som för tiden

därefter utgives i anledning av olycksfall

som inträffat eller sjukdom som

yppats efter den 31 december 1948.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft tre i

anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 398 av herr Söderquist in. fl., samt

inom andra kammaren

nr 483 av herr Dahlgren in. fl., och

nr 484 av herr Fröderherg in. fl,

I motionerna I: 398 och II: 484, vilka äro likalydande, har yrkats, »att riks

dagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 97 måtte besluta att

orden ''såframt livränta utgår jämväl till barn eller adoptivbarn till makarna’ i

7 § i förslaget till Förordning om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. måtte utgå.»

I motionen It: 483 hemställa motionärerna, »att riksdagen måtte besluta

sådan ändring i 7 § första stycket att ingen åtskillnad göres i fråga om livränteförbättring

mellan livräntetagare med och utan livränteberättigade barn

samt att förordningen ges retroaktiv verkan från och med den 1 januari 1950.»

Senaste lydelse, se 1942: 656.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr H8.

Motionärerna anhålla tillika, att utskottet måtte utarbeta den för tillgodoseende

av deras yrkanden erforderliga lagtexten.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i propositionen gjorda hemställandena,

ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat till stöd

för sina yrkanden, får utskottet, i den man redogörelse därför icke lämnas här

nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Inledning;.

Genom 1901 års lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall

i arbete blev den gren av socialförsäkringen, som avser att bereda skydd mot

de ekonomiska följderna av olycksfall i arbete, första gången reglerad i vårt

land. Den ersättning, som utgavs enligt lagen, var emellertid även med hän

syn till dåtida förhållanden blygsam. Som exempel kan nämnas att den, som

skadats så svårt att han för framtiden blivit helt oförmögen till arbete, ej

fick högre livränta än 300 kronor om året och att, om olycksfallet medfört

döden, änkelivräntan uppgick till endast 120 kronor om året. Till dessa livräntor

utgå visserligen numera tillägg av statsmedel. Även inräknat tilläggen

utgör dock för dem, som uppbära livräntor enligt 1901 års lag — åtskilliga sådana

personer finnas fortfarande — invalidlivräntan vid hel arbetsoförmåga ej

mer än 810 kronor och änkelivräntan ej mer än 324 kronor om året.

Den 1 januari 1918 ersattes 1901 års lag av den ännu gällande lagen den

IT juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete. Genom den nya lagen —

som endast avser olycksfall, vilka inträffat efter det lagen trätt i kraft —

infördes en obligatorisk och i princip allmän försäkring av arbetstagare mot

skada till följd av olycksfall i arbete. Ersättning enligt lagen utgår bl. a. i

form av livränta och sjukpenning. Storleken av dessa förmåner beror såväl

av den skadades arbetsförtjänst under året närmast före olycksfallet som

av den grad, varmed arbetsförmågan nedsatts till följd av olycksfallet.

Under den tid, som förflutit sedan 1916 års lag trätt i kraft, har lagen

ändrats rid flera tillfällen, därvid försäkringsförmånerna förbättrats undan

för undan. Med hänsyn till att försäkringen baserats på avgifter, uträknade

efter försäkringsmässiga grunder och bekostade av arbetsgivarna, ha de i lagstiftningen

vidtagna förbättringarna icke ansetts böra göras tillämpliga på

redan inträffade olycksfall. I enlighet härmed får varje försäkringsliavanersättning

efter de regler, som gällde när olycksfallet inträffade. Detta

jämte den höjning av lönenivån, som efter hand ägt rum, har medfört att

ersättningarna äro lägre ju längre tillbaka i tiden olycksfallet ligger.

Enligt lagens ursprungliga lydelse skulle livräntan vid fullständig invaliditet

utgöra s/s av den skadades beräknade arbetsförtjänst under året närmast före

olycksfallet och vid partiell invaliditet det lägre belopp, som svarade mot

nedsättningen av arbetsförmågan. Om arbetsförtjänsten emellertid översteg

1 800 kronor, fick hänsyn icke tagas till överskjutande belopp. Den högsta

livränta, som kunde utgå till helinvalid, var följaktligen 1 200 kronor om året.

Den angivna inkomstgränsen har sedermera höjts från och med år 1920 till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

2 400 kronor, från och med år 1927 till 3 000 kronor, från och med år 1942

till 3 900 kronor, från och med den 1 juli 1946 till 4 800 kronor och slutligen

från och med år 1949 till 7 200 kronor. Från ingången av år 1949 gäller vidare,

att livränta till personer i åldern 18—67 år med minst 30 % invaliditet utgår

med belopp, som stiger progressivt i förhållande till invaliditetsgraden och

som vid helinvaliditet utgör 11/i2 av den beräknade årsförtjänsten. Till följd

av dessa lagändringar uppgår, bortsett från vissa tillägg till hjälplösa, den

maximala livräntan vid helinvaliditet, om olycksfallet inträffat under tiden

1920—1926 till 1 600 kronor, under tiden 1927—1941 till 2 000 kronor, under

tiden 1942—den 30 juni 1946 till 2 600 kronor, under tiden den 1 juli 1946—

1948 till 3 200 kronor samt, om olycksfallet inträffat därefter, till 6 600 kronor

för livräntetagare i åldern 18—67 år och till 4 800 kronor för övriga livräntetagare.

Därest olycksfallet medfört döden, utgå livräntor till den avlidnes änka

ävensom till hans barn under 16 år samt i vissa fall även till andra efterlevande.

Bortsett från visst särfall utgör änkelivräntan, om olycksfallet inträffat

före 1948 års utgång, 1U och, om det inträffat därefter, Vä av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst, beräknad efter samma regler som gälla för invalidlivräntans

bestämmande. Till följd härav uppgår den högsta änkelivränta,

som kan utgå på grund av olycksfall under åren 1918—1919, till 450

kronor, för olycksfall under tiden 1920—1926 till 600 kronor, för olycksfall

under tiden 1927—1941 till 750 kronor, för olycksfall under tiden 1942—den

30 juni 1946 till 975 kronor, för olycksfall under tiden den 1 juli 1946—1948

till 1 200 kronor och för senare olycksfall till 2 400 kronor.

Till barn utgår livränta med V» av den avlidnes årsförtjänst, beräknad efter

förut angivna regler.

Från och med år 1942 utgå av statsmedel dyrtidstillägg, f. n. om 20 %, å livräntor

i anledning av olycksfall, som inträffat före 1940 års utgång, å invalidlivräntor

dock endast om arbetsförmågan är nedsatt med minst 3/io. Bestämmelserna

om dyrtidstillägg ha haft tidsbegränsad karaktär och gälla f. n. —

enligt beslut av 1949 års riksdag — till och med den 30 juni 1950.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I avsikt att höja ersättningsnivån i äldre skadefall föreslås i propositionen

att från och med den 1 juli 1950 skola utgå tillägg av statsmedel till vissa

ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen och åtskilliga andra med

denna närbesläktade författningar.

Till skadade under 67 år, vilkas arbetsförmåga är nedsatt med minst 30 %,

förordas tillägg enligt en differentierad skala som är så konstruerad, att tilllägget

blir större ju längre tillbaka i tiden olycksfallet ligger och ju högre

graden av arbetsoförmåga är. Om arbetsförmågan är nedsatt med mera än

75 % skall tillägg sålunda utgå med 100 % om olycksfallet inträffat före år

1920, med 80 % om det inträffat under åren 1920—1926, med 60 % om det

inträffat under åren 1927—-1941, med 40 % om det inträffat under tiden 1942

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 88. IS

—den SO juni 1946 och med 30 % om det inträffat under tiden den 1 juli

1946—1948. Motsvarande procenttal för skadade med mera än 50 men högst

75 % nedsättning av arbetsförmågan äro 70, 60, 40, 30 och 20 och för skadade

med minst 30 men högst 50 % nedsättning av arbetsförmågan 50, 40, 30,

20 och 0.

Efterlevande make med livränteberättigat barn föreslås få tillägg efter

samma procenttal som föreslagits för tillägg till skadade med över 50 men

högst 75 % invaliditet.

Till andra ersättningstagare än de nu nämnda föreslås tillägg enligt samma

grunder som gälla för de nu utgående dyrtidstilläggen, dvs. med 20 %,

dock endast om olycksfallet inträffat före den 1 januari 1941 och medfört en

nedsättning i arbetsförmågan med minst 30 %>.

I fråga om ersättningar enligt 1918 års fiskarförsäkringsförordning förordas

i propositionen en reglering, som i vissa avseenden avviker från den,

som föreslagits för ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen. Avvikelserna

äro betingade av de speciella regler, som gälla för fiskarförsäkringen.

Förslagets genomförande beräknas för nästkommande budgetår medföra en

merkostnad av omkring 1,7 5 miljon kronor. Merkostnaden kommer emellertid

att sedan successivt sjunka.

Socialvårdskommitténs förslag.

Socialvårdskommittén har den 26 februari 1949 avlämnat ett betänkande

med förslag till bestämmelser om tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare

enligt olycksfallsförsäkringslagen och åtskilliga andra författningar. I

betänkandet förordas i fråga om ersättning till de kategorier det här gäller

nya regler, avsedda att höja ersättningsnivån i de äldre skadefallen.

över socialvårdskommitténs förslag ha, efter remiss, yttranden avgivits av

statskontoret, pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, järnvägsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, telegrafstyrelsen, generalpoststyrelsen, Socialförsäkringsbolagens

förening, Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen

i Sverige.

Mot kommitténs förslag att genom tillägg av statsmedel förbättra de ersättningar,

om vilka här är fråga, ha erinringar av principiell natur framförts

endast av pensionsstyrelsen samt vissa reservanter inom försäkringsrådet.

Emellertid har kritik mot förslagets enskildheter framkommit från flera håll;

endast generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen samt vattenfallsstyrelsen

ha helt anslutit sig till förslaget.

Departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i propositionen uttalat,

att under förarbetena till 1946 års ändringar i olycksfallsförsäkringslagen

fråga uppkom att bereda skälig kompensation åt de försäkringshavare, som

till följd av tidigare maximeringsregler eller eljest oförmånligare ersättnings
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 3S.

grunder blivit avsevärt sämre ställda än de skolat bli, om senare bestämmelser

lagts till grund för ersättningens bestämmande.

Departementschefen fortsätter:

: Vid anmälan i statsrådet av ärendet framhöll jag att detta spörsmål lämp

ligen borde övervägas av socialvårdskommittén vid dess fortsatta utredning

rörande revision av olycksfallsförsäkringslagstiftningen. Riksdagen har sedermera

— jfr andra lagutskottets utlåtande nr 44 till 1948 års riksdag — understrukit

hur angeläget det är att ett förslag till frågans lösning snarast förelagges

riksdagen. Det kan vidare anmärkas att, såsom framgår av propositionen

nr 109 till 1949 års riksdag, de nuvarande bestämmelserna om dyrtidstiHägg

sista gången förlängdes på endast ett halvt år för att lösningen av

ifrågavarande spörsmål icke skulle fördröjas.

Mot kommitténs förslag att lösa denna fråga ha pensionsstyrelsen och vissa

reservanter inom försäkringsrådet framfört betänkligheter. Pensionsstyrelsen

har ansett, att en mera ingående undersökning av problemet vore önskvärd,

samt har ifrågasatt, huruvida icke spörsmålet borde uppskjutas till dess socialvårdskommittén

slutfört sitt uppdrag angående den sociala olycksfallsförsäk

ringen. Reservanterna inom försäkringsrådet ha vänt sig mot att personer,

som f. n. på grund av olycksfallsförsäkringen uppbära ersättning, utan behovsprövning

skulle beredas understöd av allmänna medel, under det att

andra, som icke omfattas av olycksfallsförsäkringslagen men som kanske hade

betydligt större behov av understöd, lämnades utan motsvarande hjälp. Med

anledning härav vill jag erinra om att invändningar av sistnämnda slag redan

framförts i tidigare sammanhang, nämligen då det gällde att bereda andra

än i statens tjänst skadade livräntetagare enligt 1901 års lag kompensation.

Såsom framgår av den inledande redogörelsen löstes denna fråga år 1938, då

ett av statsmedel bekostat tillägg om 125 % medgavs dessa livräntetagare.

Beslutet härom motiverades med att, då staten en gång tillförsäkrat vissa

behövande rätt till understöd, staten även i fortsättningen såvitt möjligt borde

tillse, att denna rätt under ändrade förhållanden icke miste större delen av

sitt värde. Även under förarbetena till den år 1941 genomförda lagstiftningen

om dyrtidstillägg anfördes kritik mot att staten skulle påtaga sig särskilt

ansvar mot försäkringshavarna, men denna kritik tillmättes ej heller då avgörande

betydelse. Enligt min uppfattning saknas anledning att nu intaga

någon annan ståndpunkt. De äldre maximeringsbestämmelserna voro ett uttryck

för vad som ansågs skäligt med hänsyn till dåvarande lönenivå och levnadskostnader.

Utvecklingen har medfört, att de ersättningar, som bestämts

med tillämpning av dessa äldre regler, numera framstå såsom uppenbart otillräckliga;

det bör enligt min mening ankomma på staten att i rimlig omfattning

bereda kompensation åt dem, som på detta sätt kommit i ett sämre läge

än som avsetts med lagstiftningen. Såsom riksdagen understrukit är det angeläget,

att frågan löses snarast möjligt. Jag kan därför icke förorda något uppskov

med densamma.»

1 fråga om makelivräntorna erinrar departementschefen om att meningarna

inom socialvårdskommittén varit i viss mån delade i denna fråga samt anför

i anslutning därtill följande:

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

»Majoriteten har funnit det i hög grad tveksamt om tillägg till sådana

livräntor över huvud borde medgivas utöver de nu utgående dyrtidstillläggen.

Därvid har bl. a. pekats på att arbetsföra änkor — livränta till

änkling förekommer endast i undantagsfall--ej sällan hade möjlighet att

försörja sig själva samt framför allt på att utredning påginge rörande änkepensioneringen

och stöd i andra former åt familjer vid försörjarens frånfälle.

Då ett starkt behov av förbättring i ekonomiskt hänseende ofta förelåge

för änkor, som hade att draga försorg om minderåriga barn, har majoriteten

emellertid ansett sig böra föreslå tillägg till änka med livränteberättigat barn.

Dessa tillägg borde utgå efter samma procenttal som tillägg till skadade med

över 50 men högst 75 % invaliditet. Samma regler borde gälla för de fall, då

änkling uppbure livränta. I andra fall än de nu nämnda anser kommittén att

tillägg till makelivränta bör utgå liksom f. n. med 20 %, då olycksfallet inträffat

före år 1941.

Antalet makelivräntor, å vilka tillägg skulle utgå enligt de förmånligare beräkningsgrunderna,

torde kunna skattas till högst 1 400. Den årliga merkostnaden

för tillägg till makelivräntor enligt kommitténs förslag torde till en

början uppgå till omkring 0,3 miljon kronor.

En ledamot av kommittén och en av dess sakkunniga ha förordat, att livränteförbättring

skulle medgivas efterlevande make utan att skillnad gjordes

mellan den som hade och den som ej hade livränteberättigade barn, dvs.

barn under 16 år. Om de av majoriteten föreslagna tilläggen åt efterlevande

make med barn under 16 år skulle medgivas samtliga livränteberättigade

makar under 67 år, kommer merkostnaden under första året att stiga till omkring

0,s miljon kronor.

Aven i remissyttrandena ha i denna fråga olika uppfattningar kommit till

uttryck. I flertalet remissyttranden har kommitténs förslag härutinnan lämnats

utan erinran, men socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, Landsorganisationen

och en minoritet inom försäkringsrådet ha ansett, att även livräntetagare

utan minderåriga barn borde komma i åtnjutande av den föreslagna

förbättringen.

Visserligen kan det sägas att samhället ger den som har minderåriga barn

hjälp i olika former, som ej kommer övriga medborgare till godo, och att i

enlighet härmed en änka med minderåriga barn är tillförsäkrad vissa förmåner,

som den barnlösa änkan ej kan göra anspråk på. Dessa förmåner torde emellertid

näppeligen täcka de kostnader, som änkan får vidkännas för barnen.

Och obestridligt torde vara att en arbetsför änka, som har minderåriga barn

att draga försorg om, är betydligt sämre ställd i fråga om möjligheten att

bidraga till sin egen försörjning än hon skulle ha varit, därest hon ej haft

barnen att tänka på. Med hänsyn härtill och till vad kommittén i övrigt anfört

som skäl för förslaget i denna del anser jag mig i rådande läge ej heller på

denna punkt böra frångå kommitténs förslag.»

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

Utskottet.

I sitt utlåtande nr 44 till 1948 års riksdag, avgivet i anledning av proposition

nr 237 med förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordningen

den 30 juni 1943 angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen

om försäkring för olycksfall i arbete, m. in., underströk utskottet angelägenheten

av att förslag snarast förelädes riksdagen om åstadkommandet av skälig

kompensation åt livräntetagare, som till följd av tidigare maximiregler eller

eljest oförmånligare ersättningsgrunder kommit i avsevärt sämre ställning

än de vid tillämpning av senare bestämmelser skolat intaga. Genom den nu

förevarande propositionen har sådant förslag underställts riksdagens prövning.

Förslaget innefattar regler om kompensation icke blott till ersättningstagare

enligt olycksfallsförsäkringslagen utan även till personer, som enligt åtskilliga

andra med denna närbesläktade författningar uppbära ersättning.

De ersättningstillägg, som enligt förslaget skola utgå, äro avsedda att bestridas

av allmänna medel. Granden härtill är uppenbarligen den, att då staten

en gång tillförsäkrat vissa behövande rätt till understöd, staten även i

fortsättningen bör, såvitt möjligt, tillse, att denna rätt under ändrade förhållanden

icke mister större delen av sitt värde. Kostnaden för förslagets genomförande

har för det kommande budgetåret beräknats till 1,75 miljoner kronor.

De ersättningar till följd av olycksfall, som utgå enligt de ursprungliga

reglerna i ämnet, äro synnerligen små. För en lielinvalid uppgår livräntan

enligt 1901 års olycksfallsförsäkringslag jämte livräntetillägg till högst 675

kronor för år, dyrtidstillägg ej inberäknat. Senare vidtagna lagändringar ha

icke gjorts tillämpliga på redan inträffade olycksfall. Till följd härav gäller

genomgående, att varje ersättningstagare får uppbära ersättning enligt de

regler som gällde vid tiden för det ersättningsgrandande olycksfallets inträffande.

Vid bestämmandet av ersättningstilläggen i de äldre fallen har socialvårds

kommittén, vars utredning i ämnet ligger till grund för förevarande proposition,

icke ansett sig kunna föreslå en uppräkning av ersättningarna i dessa

fall till belopp, som utgå i motsvarande nya fall. Enligt vad kommittén angivit

vore ett sådant förfarande uteslutet redan av praktiska skäl. Kommittén

har anfört även andra skäl mot en sådan ordning. Ej heller har kommittén

velat förorda en generell höjning av de utgående dyrtidstilläggen, detta emedan

disproportionen mellan äldre och nyare ersättningsfall därigenom skulle

ytterligare framträda. Kommittén har i stället stannat för att föreslå procentuella

tillägg, så utformade att procenttalet blir större för dem, som skadats

då ersättningarna voro låga, än för dem som under senare tid drabbats av

olycksfall.

Enligt utskottets mening torde en sådan uppräkning av ersättningarna i de

äldre fallen, som ovan nämnts, företagen efter prövning av varje individuellt

fall, i och för sig leda till det mest tillfredsställande resultatet. Utskottet inser

emellertid i likhet med kommittén, att detta ej låter sig göra av praktiska skäl.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

Vid det förhållandet torde den utväg, kommittén slutligen funnit, bäst gynna

de ersättningstagare, som i förevarande sammanhang främst förtjäna omtanke,

nämligen dem som uppbära ersättning enligt mindre förmånliga grunder. Mot

den sålunda föreslagna ordningen har vid remissbehandlingen av ärendet endast

ett fåtal erinringar gjorts.

Vad beträffar storleken av de från fall till fall föreslagna procenttalen har

utskottet ej funnit skäl till anmärkning.

I fråga om makelivräntorna vill utskottet fästa uppmärksamheten därpå,

att majoriteten inom kommittén funnit det i hög grad tveksamt om tillägg

till sådana livräntor över huvud borde medgivas utöver de nu utgående dyrtidstilläggen.

De skäl departementschefen, enligt vad av ovanstående framgår,

anfört mot att bereda särskild kompensation även åt sådan efterlevande make,

som ej har livränteberättigat barn eller adoptivbarn, godtagas av utskottet.

Som departementschefen framhållit, är otvivelaktigt den änka, som har minderåriga

barn att draga försorg om, betydligt sämre ställd i fråga om möjligheten

att försörja sig än den änka, som ej har någon annan än sig själv att tänka

på. Skapandet av ekonomisk trygghet åt änkor bör enligt utskottets mening

ske på annan väg än genom ökade tillägg till de ersättningar, som utgå på grund

av de författningar, varom här är fråga. Utskottet får i detta sammanhang

hänvisa till den utredning rörande änkepensioneringen, som för närvarande

bedrives av änkepensioneringskommittén, vars arbete beräknas bliva slutfört

innevarande år. Utskottet kan alltså icke tillstyrka det i motionerna framförda

kravet, enligt vilket även efterlevande make, som ej har livränteberättigat

barn eller adoptivbarn, skulle erhålla kompensation enligt den föreslagna

högre skalan.

Vidkommande makelivräntoma vill utskottet till sist även anmärka, att

det högre procentuella tillägget till efterlevande make upphör i och med att

livräntan till barnet ej längre utgår, d. v. s. då barnet uppnått 16 års ålder.

De i propositionen framlagda författningarna finner utskottet ej böra givas

retroaktiv verkan.

Ej heller mot propositionen i övrigt har utskottet funnit anledning till

erinran.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å motionerna 1:398, 11:483

och II: 484 bifalla förevarande proposition nr 97 oförändrad.

Stockholm den 27 april 1950.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

2—9io so liihang till riksdagens protokoll 1950. 9 sand. 2 avd. Nr 38.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,

Wistrand, Sunne*, Nils Elowsson och Bengtson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Ryberg*, fru Johansson

i Norrköping*, herrar Hagård, Lundberg, Andersson i Alfredshem, Huss* och

Andersson i Linköping.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herr Lundberg;

2) av herrar Sten, Sunne, Jacobsson i Igelsbo, fru Johansson i Norrköping,

herrar Lundberg och Huss, vilka

a) ansett, att de två stycken i utskottets motivering, vilka börja respektive

sluta med orden: »I fråga —--högre skalan» samt »Vidkommande make
livräntoma---års

ålder», bort erhålla följande lydelse:

Att begränsa rätten till förhöjt tillägg å makelivräntorna genom att utesluta

de fall, då den efterlevande maken icke har livränteberättigat barn, måste

anses mindre välmotiverat. Ett sådant förfarande kan enligt utskottets mening

komma att leda till uppenbart orättfärdiga konsekvenser. Skillnaden i ersättningshänseende

mellan livräntetagare med minderåriga barn och efterlevande

utan sådana barn synes bliva onödigt uppförstorad utöver vad barnbidragen

och eventuellt andra förmåner kunna motivera. Såsom reservanten i socialvårdskommittén

påpekar, synes förslaget komma att leda till att änkor, som

under knappa villkor dragit fram minderåriga barn, och som nu nått sådan

ålder, att de ha små försörjningsmöjligheter, också i fortsättningen skulle bli

hänvisade till de nuvarande, oskäligt låga livräntorna. Det antagande, som

ligger till grund för socialvårdskommitténs och departementschefens förslag

i denna del, nämligen att de efterlevande utan minderåriga barn ha möjligheter

att medelst förvärvsarbete kompensera den otillräckliga livräntan, torde icke

alltid hålla streck. Särskilt orättvist kommer förslaget att gestalta sig i de

fall, där å ena sidan livräntetagareu har barn något under 16 års ålder och därför

erhåller ökat tillägg, medan å andra sidan en efterlevande med barn i

eller strax över 16 års ålder icke erhåller sådant tillägg. Den omständigheten,

att det här kan sägas vara fråga om gränsfall, torde icke få tagas som intäkt

för de uppenbart orimliga konsekvenserna.

Då det synes medföra betydande administrativa svårigheter att arbeta med

individuell behovsprövning i dessa fall, torde det innebära största möjliga

rättvisa, om även efterlevande utan livränteberättigat barn tillerkändes tilllägg

till makelivränta enligt den högre skalan. Den merkostnad en sådan ord
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

ning skulle innebära — 500 000 kronor under första året — anser utskottet

icke vara av den storleksordning, att den behöver hindra denna betydligt mera

rättvisande princip.

samt b), under åberopande av vad sålunda anförts, hemställa,

att 7 § i den föreslagna förordningen om tillägg av statsmedel å vissa

ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. måtte

erhålla följande lydelse:

»Har skada, som inträffat före den 1 januari 1949, medfört döden, och utgår

i anledning härav livränta till efterlevande make, äger denne för tid före

utgången av den månad, varunder maken fyllt sextiosju år, erhålla tillägg

enligt följande tabell:

Tid varunder skadan inträffat

Procentuellt

tillägg

före den 1 januari 1920............

70

1 januari 192o—31 december 1926 ..

60

1 januari 1927—31 december 1941 ..

40

1 januari 1942—30 juni 1946 ......

30

1 juli 1946—31 december 1948......

20

Tillägg å livränta till efterlevande make i annat fall än som avses i första

stycket så ock tillägg å livränta till annan efterlevande utgår endast, om skadan

inträffat före den 1 januari 1941, och utgör i sådant fall 20 % av livräntans

belopp.»

samt ari 4 § i den föreslagna förordningen om tillägg av statsmedel å vissa

livräntor enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild

för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall måtte erhålla

följande lydelse:

»Har skada medfört döden, och utgår i anledning härav livränta till efterlevande

make, äger denne för tid före utgången av den månad, varunder maken

fyllt sextiosju år, erhålla tillägg med 40 %, om skadan inträffat före den 1

juli 1942, och med 20 %, om den inträffat under tiden den 1 juli 1942—31

december 1948.

Tillägg å livränta till efterlevande make i annat fall än som avses i första

stycket så ock tillägg å livränta till annan efterlevande utgår endast om

skadan inträffat före den 1 juli 1942, och utgör i sådant fall 20 % av livräntans

belopp.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1950:329 Skrivelse till Konungen i anledning av d el s Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om tilllägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen s. 12 i texten