Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av 1948 års internationella konvention för betryggande av säkerheten för människoliv till sjöss.

1950-02-09 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1950:4, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av 1948 års internationella konvention för betryggande av säkerheten för människoliv till sjöss.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 4.

1

Nr 4.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

godkännande av 1948 års internationella konvention

för betryggande av säkerheten för människoliv till

sjöss.

Genom en den 13 januari 1950 dagtecknad proposition, nr 33, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden, äskat riksdagens godkännande av 1948 års internationella

konvention för betryggande av säkerheten för människoliv till

sjöss.

Texten till konventionen har sasom bilaga fogats vid propositionen, vartill

utskottet får hänvisa.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för propositionen, får utskottet

därjämte, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till

propositionen.

Den i propositionen framlagda sjöfartssäkerhetskonventionen, som är avsedd

att ersätta en motsvarande konvention av år 1929, har antagits vid en

år 1948 i London anordnad internationell konferens för sjöfartssäkerhetstrågor.

Konventionen innefattar föreskrifter om säkerhetsåtgärder i fråga

om fartygs konstruktion, bärgningsredskap, radiotelegrafi och radiotelefoni,

sjötrafiksäkerheten samt transport av spannmål och farligt gods.

Bestämmelserna i den nya konventionen innebära i stort sett en utbyggnad

av 1929 års konvention. Föreskrifterna för passagerarfartyg ha blivit

mera omfattande och detaljerade, och lastfartygen komma i större utsträckning

än förut att bliva underkastade den internationella regleringen. Konventionen

bygger delvis på nya erfarenheter beträffande säkerheten för människoliv

till sjöss, som gjorts under det senaste världskriget.

1948 års konvention skall träda i kraft 12 månader efter det minst 15 länder,

därav 7 med en handelsflotta a minst en miljon bruttoregisterton, deponerat

sina anslutningshandlingar; tidigaste dagen för ikraftträdande är

dock den 1 januari 1951.

Då konferensen avslutades den 10 juni 1948, undertecknades konventionen

av ombud för samtliga företrädda länder med undantag av ombuden

för Sovjetunionen och Jugoslavien. Antalet signatärmakter uppgår sålunda

1 liiliang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 2 avd. Nr 4—5.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 4.

till 28. Dessa äro Amerikas Förenta Stater, Argentina, Australiska statsförbundet,

Belgien, Brasilien, Canada, Chile, Danmark, Egypten, Filippinerna,

Finland, Frankrike, Grekland, Island, Indien, Irland, Italien, Kina, Nederländerna,

Norge, Nya Zeeland, Pakistan, Panama, Polen, Portugal, Storbritannien

och Nordirland, Sverige och Sydafrikanska unionen.

Kommerskollegium har i skrivelse den 7 mars 1949 hemställt om vidtagande

av erforderliga åtgärder för att Sverige senast 12 månader före den

1 januari 1951 måtte deponera sin anslutning till 1948 års sjöfartssäkerhetskonvention

och att härav föranledd uppsägning av 1929 års konvention måtte

komma till stånd. Kollegium anför i skrivelsen bl. a.

Såsom slutomdöme torde kunna sägas, att 1948 års sjöfartssäkerhetskonvention

innebär en utbyggnad av 1929 års konvention, dels därigenom att

bestämmelserna för passagerarfartyg bliva mera omfattande och detaljerade

och dels därigenom att lastfartyg, som endast i jämförelsevis obetydlig

grad beröras av 1929 års konvention, bliva i större utsträckning underställda

1948 års konvention. Vad lastfartyg beträffar är härvid särskilt att beakta

bestämmelserna om eldsläckningsanordningar och bärgningsredskap

ävensom den omständigheten att fartygsradio kommer att fordras å lastfartyg

redan vid en bruttodräktighet av 500 registerton.

Några större svårigheter att anpassa den svenska handelsflottans fartyg

efter de krav, som komma att ställas på fartygen därest Sverige ansluter

sig till 1948 års konvention, synes, bl. a. i betraktande av den åtskillnad

konventionen gör mellan existerande och nya fartyg, icke föreligga. Konventionens

fordringar å bärgningsredskap för lastfartyg sammanfalla till

stor del med de gällande svenska bestämmelserna. Vad beträffar radio för

lastfartyg med en bruttodräktighet understigande 1 600 registerton, skola

svenska lastfartyg, som nyttjas utanför svenskt farvatten, enligt gällande

bestämmelser vara försedda med radio i sådana fall där deras bruttodräktighet

uppgår till 1 000 registerton eller mera.

Med hänsyn till de förmåner i främmande hamnar, som fartyg komma att

åtnjuta genom att inneha certifikat utfärdade enligt 1948 års konvention,

bör Sverige ansluta sig till konventionen. Anslutningen torde, för att kunna

bliva gällande den 1 januari 1951, då konventionen tidigast kommer att träda

i kraft, böra deponeras senast 12 månader dessförinnan. Någon risk för att

anslutning på så tidigt stadium kan otillbörligt inverka på den svenska handelsflottans

internationella konkurrensförmåga torde, i betraktande av att

ikraftträdandet blir beroende av anslutning från ett antal länder representerande

viss större tonnagemängd, icke behöva befaras.

I konferensarbetet med 1948 års sjöfartssäkerhetskonvention biträddes

det av Kungl. Maj :t utsedda ombudet av experter representerande Sveriges

fartggsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbundet

och Sveriges redareförening. De tre förstnämnda organisationerna ha

under hand hos kommerskollegium förklarat, att de icke ha något att invända

mot att Sverige ansluter sig till konventionen i fråga.

Sveriges redareförening har i särskilt yttrande till kommerskollegium betonat

att föreningen icke — därest en allmän ratificering av konventionen

sker — vill motsätta sig en anslutning till densamma även från Sveriges

sida. Föreningen anför härom följande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 4.

3

Det är av vikt, att man i Sverige icke tillämpar de nya reglerna, förrän

konventionen trätt i kraft och visshet vunnits om att de större sjöfartsländerna

och i vart fall Storbritannien, Nederländerna, Danmark, Norge och

Finland ratificerat konventionen. Det synes nämligen föreningen icke riktigt,

att man med hänsyn till den osäkerhet, som för närvarande vidlåder utvecklingen

på sjöfartens område, redan nu genom en oförbehållsam ratifikation

påbördar näringen ytterligare utgifter, innan visshet vunnits om

att man därigenom icke ställer landet i ett ogynnsamt konkurrensläge i

förhållande till övriga viktigare sjöfartsidkande nationer.

Telegrafstyr elsen, som tagit del av konventionens bestämmelser om radio,

har underhand meddelat kommerskollegium att det icke funnes någon anledning

till anmärkning mot desamma.

Föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson, har i propositionen

anfört bland annat följande:

»Bestämmelserna i 1948 års sjöfartssäkerhetskonvention innebära såsom

kommerskollegium i sin skrivelse sammanfattningsvis uttalat i stort sett en

^byggnad av 1929 års konvention. Bestämmelserna för passagerarfartyg ha

blivit mera omfattande och detaljerade, och lastfartygen komma i större

utsträckning än förut att bliva underkastade den internationella regleringen.

Konventionen bygger delvis på nya erfarenheter beträffande säkerheten

för människoliv till sjöss som gjorts under det senaste världskriget. För

Sverige såsom sjöfartsnation är det ett naturligt intresse att tillgodogöra sig

och tillämpa dessa nya erfarenheter och därigenom nedbringa sjöfartens

risker.

Redareföreningen har i sitt yttrande uttalat vissa farhågor för att de nya

bestämmelserna skulle påbörda den svenska sjöfartsnäringen utgifter, som

skulle sätta denna i ogynnsamt konkurrensläge. Otvivelaktigt kommer ett

biträdande för Sveriges del att medföra vissa merkostnader. Betydelsen

härav blir emellertid relativt begränsad. Till huvudsaklig del komma ökningarna

att beröra nya fartyg, d. v. s. fartyg vilkas kölar blivit sträckta

efter konventionens ikraftträdande. Någon ombyggnad av existerande fartyg

blir i regel icke aktuell. I vissa fall där fordringar på kostnadsökande

utrustning uppställts även för existerande fartyg, sammanfalla de nya konventionsreglerna

i stort sett med de redan gällande svenska bestämmelserna.

Så är förhållandet beträffande bärgningsredskap för lastfartyg. I fråga om

fartygsradio innebär konventionen i förhållande till nuvarande svenska

föreskrifter en skärpning såtillvida att även existerande lastfartyg med en

bruttodräktighet av 500 registerton eller mera men understigande 1 000 registerton

skola vara försedda med radioanläggning. Det må emellertid framhållas,

att dispensmöjlighet föreligger om en radioinstallation med hänsyn

till routen och omständigheterna under resan finnes vara oskälig eller

onödig.

Såsom även kommerskollegium framhållit synas sålunda några större

svårigheter icke föreligga att anpassa den svenska handelsflottans fartyg

efter den nya konventionens bestämmelser. Ur konkurrenssynpunkt är det

emellertid av betydelse att de större sjöfartsnationerna eller i vart fall de

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 4

länder, med vilkas handelsflottor vi närmast ha att konkurrera, i samma

mån som Sverige påtaga sig ökade utgifter för sjöfartssäkerheten. Enligt

vad som under hand inhämtats torde en stor tillslutning till konventionen

vara att påräkna. I Amerikas Förenta Stater, Storbritannien och Nederländerna

lära beslut redan ha fattats om ratificering. Och i Danmark, Finland

och Norge ha förberedelserna fortskridit så långt, att beslut om ratificering

torde kunna förväntas någon av de första månaderna 1950. Någon risk för

att Sverige skulle komma i missgynnat läge i konkurrenshänseende genom

att biträda konventionen synes sålunda icke föreligga. Snarare torde förhållandet

vara det att vi genom att undandraga oss anslutning skulle utsättas

för åtskilliga olägenheter för sjöfarten. Vi finge nämligen räkna med att de

länder, som antagit konventionen, icke komme att godkänna av vårt land

utfärdade certifikat över fartygsbesiktningar m. m. Vi skulle alltså riskera

att åtskilliga sådana besiktningar finge göras om vid våra fartygs besök

i konventionsländernas hamnar.

I 1948 års Londonkonvention har, som jag förut framhållit, intagits föreskrift

att de arbetsuppgifter i samband med sjöfartssäkerheten, som enligt

1929 års konvention ombesörjts av den brittiska regeringen, även i fortsättningen

tills vidare skola omhänderhas av denna. Om emellertid den mellanstatliga

rådgivande sjöfartsorganisationen (IMCO), om vars inrättande

en internationell konvention undertecknats i Geneve den 6 mars 1948,

kommer till stånd, skola arbetsuppgifterna överföras till denna. IMCO-konventionen

har ännu icke biträtts av något land, sålunda icke heller av Sverige,

och det är ännu ovisst, om detta kommer att ske. Den frågan uppkommer

då, om anslutning från svensk sida till Londonkonventionen möjligen

skulle binda oss för anslutning även till IMCO-konventionen. De uppgifter,

som skulle tillkomma den mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen

enligt Londonkonventionen, äro av teknisk och förmedlande natur. I och för

sig finns från svensk sida icke något att erinra mot att dessa frågor handläggas

av en särskild internationell organisation i stället för av den brittiska

regeringen. Inom handelsdepartementet ha gjorts vissa undersökningar om

det nyss antydda problemet. De ha givit till resultat att man från svensk

sida kan godtaga den mellanstatliga sjöfartsorganisationen som tekniskt

och administrativt organ för Londonkonventionen utan att därigenom föregripa

frågan om en svensk anslutning till IMCO-konventionen.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter finner jag mig böra tillstyrka,

att Sverige ratificerar 1948 års internationella sjöfartssäkerhetskonvention.

1948 års sjöfartssäkerhetskonvention är av beskaffenhet att böra föreläggas

riksdagen till godkännande. Det torde emellertid böra ankomma på

Ivungl. Maj :t att bestämma den närmare tidpunkten för svensk ratificering

av 1948 års konvention liksom för uppsägning av den äldre konventionen.

För tillämpning av den nya konventionens bestämmelser krävas ändringar

på åtskilliga punkter i gällande svenska sjöfartssäkerhetsbestämmelser.

Lagstiftning med riksdagens medverkan jämlikt § 87 regeringsformen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 4.

5

torde icke erfordras i vidare mån än för att vidtaga vissa smärre ändringar

i 11, 16 och 22 §§ lagen om tillsyn å fartyg.»

Utskottet. Mot innehållet i förevarande konvention har utskottet icke

funnit anledning till erinran.

Konventionen skall träda i kraft 12 månader efter det minst 15 länder,

därav 7 med en handelsflotta å minst en miljon bruttoregisterton, deponerat

sina anslutningshandlingar; tidigaste dagen för ikraftträdandet är dock den

1 januari 1951.

Föredragande departementschefen har uttalat, att det ur konkurrenssynpunkt

är av betydelse att de större sjöfartsnationerna eller i vart fall de länder,

med vilkas handelsflottor Sverige närmast har att konkurrera, i samma

mån som Sverige påtaga sig ökade utgifter för sjöfartssäkerheten. Av departementschefens

uttalande framgår vidare, att enligt vad som under hand inhämtats

en stor tillslutning till konventionen torde vara att påräkna, att i

Amerikas Förenta Stater, Storbritannien och Nederländerna beslut redan

lära ha fattats om ratificering samt att i Danmark, Finland och Norge förberedelserna

fortskridit så långt, att beslut om ratificering torde kunna förväntas

någon av de första månaderna 1950.

Med hänsyn till det anförda synes, såsom departementschefen framhållit,

någon risk för att Sverige genom att biträda konventionen skulle komma i

missgynnat läge i konkurrenshänseende icke föreligga.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande konvention, 1948 års internationella konvention

för betryggande av säkerheten för människoliv till

sjöss, måtte av riksdagen godkännas.

Stockholm den 9 februari 1950.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,

Wistrand, Sunne, Nils Elowsson och Bengtson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo*, Ryberg*, fru Johansson

i Norrköping*, fru Sandström*, herrar Nilsson i Göteborg, Hagård,

Andersson i Alfredshem och Svensson i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1950:39 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts •proposition angående viss decentralisering av tillståndsgivningen beträffande yrkesmässig biltrafik. s. 14 i texten