Skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning syftande till att avskaffa bostadskostnadsgrupperingen inom folkpensioneringen samt att i avvaktan härpå uppflytta lägsta bostadskostnadsgrupp till näst lägsta». Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet hänvisa till motionerna. Gällande bestämmelser.
1950-05-09 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1950:41, Skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning syftande till att avskaffa bostadskostnadsgrupperingen inom folkpensioneringen samt att i avvaktan härpå uppflytta lägsta bostadskostnadsgrupp till näst lägsta». Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet hänvisa till motionerna. Gällande bestämmelser.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
1
Kr 41.
Ltlåtande i anledning av väckta motioner om avskaffande av
bostadskostnadsgrupperingen inom folkpensioneringen
m. m.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 248 i första kammaren av herr Wahlund
m. fl. samt nr 388 i andra kammaren av herr Pettersson i Dahl m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning syftande
till att avskaffa bostadskostnadsgrupperingen inom folkpensioneringen
samt att i avvaktan härpå uppflytta lägsta bostadskostnadsgrupp till
näst lägsta».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionerna.
Gällande bestämmelser.
Vid 1946 års riksdag antogs efter förslag av Kungl. Maj.-t ny lag om folkpensionering.
Denna lag, lagen den 26 juni 1946 om folkpensionering, trädde
i kraft den 1 januari 1948. Följande bestämmelser i lagen äro i förevarande
ärende av intresse.
Folkpension utgår enligt 3 och 4 §§ under i lagen närmare angivna förutsättningar
i form av allmän ålderspension, invalidpension, sjukbidrag eller
änkepension. Enligt 5 § förhöjes å vissa orter folkpension med bostadstillägg.
För detta ändamål indelas riket i fem bostadskostnadsgrupper på sådant
sätt att grupp med högre nummer omfattar orter med större bostadskostnader,
däri inberäknade kostnaderna för bränsle, än grupp med lägre
nummer. Indelningen verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter
Konungen meddelar. Bostadstillägg utgår med de belopp för år räknat,
som framgå av följande tabell:
Gift pensionsberättigad och änkepen
sionsberättigad.
................. 100:
Annan pensionsberättigad.......... 150: —
Bostadstillägget utgår efter inkomstprövning. Enligt 7 § skall nämligen
dylikt tillägg minskas med fem tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst
i vad den inå överstiga, för gift pensionsberättigad 300 kronor och
för annan pensionsberättigad 400 kronor.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 2 avd. Nr 41.
G r u
P P
III
IV
v
200: —
300: —
400: —
300: —
450: —
600: —
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
Ytterligare må anmärkas, att enligt 6 § särskilt bostadstillägg skall, där
kommun så beslutat, utgå i enlighet med grunder som kommunen har
att bestämma till pensionsberättigad, som är mantalsskriven inom kommunen.
Den 28 mars 1947 meddelade Kungl. Maj :t närmare föreskrifter för socialstyrelsen
i fråga om indelningen i bostadskostnadsgrupper av samtliga
orter i riket. Föreskrifterna, som byggde på ett av styrelsen framlagt förslag
i ämnet, innehöllo att orter, för vilka bostads- och bränslekostnadstalet,
beräknat enligt i föreskrifterna närmare angivna grunder, understege
650 kronor, skulle hänföras till bostadskostnadsgrupp I och övriga orter
till bostadskostnadsgrupp II, om bostads- och bränsleköstnadstalet med
mindre än 75 kronor överstege nyssnämnda belopp, samt till bostadskostnadsgrupp
III, IV eller V i den mån ortens bostads- och bränslekostnadstal
med respektive 75, 150 eller 225 kronor överstege samma belopp. I föreskrifterna
stadgades vidare, att indelningen skulle äga giltighet till och med
1949 års utgång.
Kungörelse i ämnet utfärdades därefter av socialstyrelsen den 21 april
1947 (SFS 1947:222). Vissa ändringar i bostadskostnadsgrupperingen ha
sedermera företagits. Genom beslut den 9 december 1949 (SFS 1950: 55) har
Kungl. Maj :t föreskrivit, att de för åren 1948—1949 gällande föreskrifterna
rörande rikets indelning i bostadskostnadsgrupper jämlikt lagen om folkpensionering
skola äga fortsatt giltighet till och med år 1951.
Historik in. m.
Det av Kungl. Maj :t för 1946 års riksdag genom proposition nr 220 framlagda
förslaget till lag om folkpensionering grundade sig på ett av socialvårdskommiltén
i november 1945 avgivet betänkande i ämnet (SOU 1945.
46). Beträffande dyrortsgraderingsfrågan anförde socialvårdskommittén till
en början bland annat följande:
Såsom framgår av 1943 års dyrortskommittés nyligen avgivna betänkande
(SOU 1945:32) föreligga fortfarande betydande skiljaktigheter i fråga om
levnadskostnaderna å olika orter i vårt land. Dessa skiljaktigheter hänföra
sig i väsentlig mån till utgifterna för skatter, hyra och bränsle. Sagda betänkande
har utgått från den utgiftsbudget för man, hustru och två barn, som
inrymmes inom ramen av lönen i elfte löneklassen enligt civila avlöningsreglementet.
Uppenbarligen skilja sig folkpensionärernas levnadsförhållanden
i högst avsevärd mån från en sådan familjs. På grund av det lägre inkomstläget
spela skatterna en mindre roll för folkpensionärerna varjämte
utgifterna för konsumtionsändamål bli lägre även relativt sett. Utgifterna för
hyra och bränsle äro också lägre men ej lika mycket lägre som övriga utgifter.
Dessa omständigheter leda till att skiljaktigheterna i fråga om levnadskostnaderna
i olika orter beträffande folkpensionärerna huvudsakligen hanföra
sig till bostads- och bränsleposterna.
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
3
Efter att ha lämnat vissa uppgifter om bostadskostnaderna framhöll kommittén,
att en pensionär behövde större belopp för sin försörjning om han
bodde i en storstad än om han bodde på landsbygden. Det förhållandet att
bostäderna i städerna i avsevärt större utsträckning än på landsbygden vore
lorsedda med sådana bekvämligheter som vatten, avlopp och avträde inomhus
kunde icke i och för sig rubba detta faktum. Kommittén fann, att dyrortsgraderingen
av folkpensionerna enligt då gällande lagstiftning borde ersättas
med särskilda bostadstillägg i de dyrare bostadsorterna, avsedda att
täcka merkostnaderna för bostad och bränsle. I fråga om utformningen av''
bostadstilläggen förordade kommittén, att generella tillägg infördes, vilka
vore graderade efter bostadskostnaderna på sådant sätt att del bleve möjligt
för det stora flertalet pensionärer att inom tilläggets ram ordna sin bostadsfråga.
Bostads- och bränslekostnaderna å billigaste ort föreslogos emellertid
skola inarbetas i själva pensionen.
Beträffande frågan om orternas indelning i grupper föreslog socialvårdskommittén
upptagande av fem olika bostadskostnadsgrupper. Detta förslag
grundade kommittén på resultatet av en omfattande statistisk undersökning.
Tilläggen föreslogos skola utgå med de belopp som framgå av den ovan i
samband med återgivandet av författningsbestämmelserna upptagna tabellen.
I propositionen nr 220 anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Möller, i förevarande avseende bland annat följande:
Om de föreslagna pensionsbeloppen 1 000 resp. 1 600 kronor kunna antagas
på billigare orter, främst den rena landsbygden, täcka försörjningsbehovet,
visar den föreliggande utredningen, att detta icke är fallet på
andra håll. Otvivelaktigt föreligga alltjämt i vårt land betydande skillnader
i levnadskostnadernas höjd å olika orter. Det är därför uteslutet att, såsom
i några yttranden ifrågasatts, helt slopa varje gradering av pensionsförmånernas
storlek efter förhållandena å skilda platser. Om man vill åstadkomma
en reell likställighet för pensionstagarna i olika delar av landet,
måste pensionsförmånernas storlek graderas. Socialvårdskommittén har för
sin del funnit eu dylik gradering böra ske uteslutande med hänsynstagande
till kostnaderna för bostad och bränsle. Det kan ifrågasättas, om tiden verkligen
är inne att helt slopa den nuvarande dyrortsgraderingen, som tager
hänsyn även till andra levnadskostnader. Bortses från bostadskostnaderna
torde emellertid en tendens till utjämning av levnadskostnaderna gjort sig
gällande. Det synes föga sannolikt att, såsom från något håll anmärkts, de
alltjämt föreliggande olikheterna i detta hänseende skulle komma att ånyo
skärpas vid en återgång till mera normala förhållanden. Med hänsyn till det
anförda anser jag mig i princip böra godtaga kommitténs förslag i denna
del.
Emot kommitténs förslag att landet skall indelas i fem bostadskostnadsgrupper
och att det skall ankomma på socialstyrelsen att verkställa indelningen
synes mig intet vara att erinra. Däremot kan jag ej ansluta mig till
kommitténs uppfattning att indelningen bör ske för tio år i sänder. I likhet
med vissa skiljaktiga ledamöter av kommittén och ett stort antal remissinstanser
anser jag att indelningen bör omprövas ungefärligen vart femte
år. Den första indelningen i bostadskostnadsgrupper bör dock enligt min
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
mening erhålla en giltighetstid av endast cirka tre år. Det synes icke nödvändigt
att tidpunkterna för omprövningen av indelningen i bostadskostnadsgrupper
angivas i lagen utan torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att
efter vad som finnes lämpligt besluta härom. Genomföres ny kommunindelning
i riket, varom förslag kommer att föreläggas årets riksdag, torde därav
betingade jämkningar i bostadskostnadsgrupperingen böra ankomma på
Kungl. Maj :ts förordnande i samband med beslutet om indelningsändring.
Spännvidden mellan bostadstilläggens storlek inom de olika bostadskostnadsgrupperna
synes i stort sett ha väl avvägts av socialvårdskommittén.
Emellertid utvisa föreliggande siffror att i Stockholm — och även på andra
särskilt dyra orter — den understödsstandard som är normerande för utgivande
av fattigvård ligger så högt, att de av kommittén föreslagna pensionsbeloppen,
bostadstilläggen däri inräknade, icke kunna anses motsvara
en rimlig försörjning på dessa orter. Väsentligen torde detta sammanhänga
med påfallande höga hyreskostnader. I dessa fall föreligger alltså ett behov
att kunna höja de maximala pensionsbelopp kommittén föreslagit. Förhållandena
kunna även på landsbygden vara sådana, att folkpensionären
behöver ett tillskott till pensionen för att kunna bestrida särskilt höga bostadskostnader.
Då det här gäller pensionsfall, som icke kunna helt tillgodoses
genom de mera generella regler efter vilka det tidigare behandlade bostadstillägget
är och måste vara utformat, bör den förbättring av pensionsförmånerna
jag här åsyftar lämpligen kunna åstadkommas genom särskilda
kommunala bostadstillägg. Jag vill därför förorda, att bestämmelser införas
av innehåll att kommun äger besluta att till folkpensionär som är mantalsskriven
inom kommunen skall kunna utgå särskilt kommunalt bostadstillägg.
1 anledning av propositionen nr 220 väcktes åtskilliga motioner avseende
dyrortsgraderingsfrägan. Sålunda yrkades i de likalydande motionerna T: 319
av fru Svenson in. fl. och 11:496 av herr Werner m. fl. att bostadstillägg
efter behovsprövning skulle kunna utgå i alla rikets kommuner med lika
stort högsta belopp, nämligen för gift pensionsberättigad och änkepensionsberättigad
med 200 kronor per år och för annan med 300 kronor per år. I
motionen 11:486 hemställde herr Senander in. fl., afl pensionärerna i bostadskostnadsgrup
I i fråga om bostadstillägg måtte jämställas med pensionärerna
i bostadskostnadsgrupp II, och i motionen II: 493 av herr Ekdahl
hemställdes, att bostadstillägg skulle utgå i bostadskostnadsgrupp I till gift
pensionsberättigad och änkepensionsberättigad med 75 kronor per år och till
annan pensionsberättigad med 100 kronor per år.
Första särskilda utskottet, som behandlade propositionen, anförde i sitt
över densamma avgivna, av riksdagen godkända utlåtande, nr 1, beträffande
nu itrågavarande spörsmål bland annat följande:
Vad angår de i motionerna framställda förslagen har utskottet konstaterat,
att de medföra betydande utgiftsökningar. Sålunda torde det i motionerna
1:319 och 11:496 framlagda förslaget medföra en årlig kostnadsökning
av närmare 60 miljoner kronor. Kostnadsökningen på grund av det i
motionen II: 486 gjorda förslaget torde kunna beräknas till mera än 30 miljoner
kronor under det att kostnadsökningen på grund av det i motionen
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
5
11:493 framställda yrkandet torde stanna vid drygt 20 miljoner kronor.
Samtliga de nu lämnade siffrorna äro approximativa men torde giva en
ungefärlig bild av de ekonomiska konsekvenserna av de framställda ändringsförslagen.
Utskottet har vid övervägande av de på förevarande spörsmål inverkande
omständigheterna och under hänsynstagande till de siffror, som av socialvårdskommittén
framlagts i dess statistiska betänkande angående folkpensionärernas
bostadsförhållanden in. m., funnit den i departementsförslaget
föreslagna lösningen visserligen icke vara helt invändningsfri men dock av
beskaffenhet att under nu rådande förhållanden i möjligaste mån tillgodose
olika synpunkter. Utskottet får därför tillstyrka att förslaget i denna del
vinner riksdagens bifall. Härvid förutsätter utskottet emellertid att utvecklingen
av pensionstagarnas utgifter för bostads- och bränsleändamål i de
olika orterna kommer att ägnas vederbörlig uppmärksamhet samt att därav
föranledda jämkningar av ortsgrupperingen verkställas med ungefärligen
de tidsintervaller, som av departementschefen angivits.
Vid 1948 års riksdag yrkades i likalydande motionerna I: 25 av herr Hesselbom
in. fl. och II: 47 av herr Lundqvist in. fl., att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att en översyn av gällande bestämmelser
i fråga om bostadsgruppering för folkpensionärerna snarast måtte komma
till stånd.
I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 6, hemställde andra lagutskottet,
att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Till stöd för denna hemställan anförde utskottet bland annat:
Den nuvarande bostadskostnadsgrupperingen för folkpensionärerna upphör
att gälla med 1949 års utgång. Såsom framgår av vad ovan angivits
är en revision av bostadskostnadsgrupperingen avsedd att företagas dessförinnan.
Kungl. Maj :t har ansett, att till ledning för denna revision en
specialundersökning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden och
särskilt deras bostadskostnader bör ske. För att verkställa en sådan undersökning
har Kungl. Maj:t tillkallat särskilda sakkunniga. En översyn av bostadskostnadsgrupperingen
kommer alltså inom kort att verkställas, och
någon framställning härom från riksdagen till Kungl. Maj :t är därför icke
erforderlig.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
De i andra lagutskottets utlåtande nr 6 vid 1948 års riksdag omnämnda
sakkunniga för utredning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden
och bostadskostnader ha i september 1948 framlagt utredning i angivna avseende
(SOU 1949: 12). I utredningen redogöra de sakkunniga för den av
socialvårdskommittén gjorda undersökningen angående folkpensionärernas
bostadsförhållanden. Vidare ha de sakkunniga begagnat det material som
tramkommit genom bostadsräkningen 1945. Dessutom ha de sakkunniga
själva verkställt en specialundersökning angående folkpensionärernas bostadsförhållanden
och särskilt deras bostadskostnader för ett urval mindre
tätorter och tätbefolkade landskommuner. I ett avsnitt -— vari huvudresultaten
av de statistiska undersökningarna framskymta — behandla de sakkunniga
principspörsmålet huruvida bostadstilläggen enligt nuvarande be
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
stäinmelser möjliggöra för de pensionsberättigade att inneha bostäder av
lika standard på orter inom olika bostadskostnadsgrupper. De sakkunniga
ha vidare genomfört provgrupperingar i enlighet med principen lika standard.
Dessa provgrupperingar ha skett enligt olika alternativ. Vissa huvudresultat
av dessa provgrupperingar framgå av den sammanfattning av resultaten
av utredningen, som ingår i betänkandet.
För närmare kännedom om utredningen får utskottet hänvisa dels till de
sakkunnigas betänkande och dels till utskottets nedan omförmälda utlåtande
nr 26 till 1949 års riksdag.
Utredningen har under år 1949 varit föremål för remissbehandling. Remissyttrandena
återgivas nedan.
Vid 19å9 års riksdag väcktes tre motioner i förevarande ämne, nämligen
dels likalydande motionerna nr 111 i första kammaren av herr Persson, Ivar,
in. fl. och nr 130 i andra kammaren av herr Hansson i Skegrie m. fl. dels
ock motionen nr 286 i andra kammaren av herr Senander in. fl. I motionerna
hemställdes, att riksdagen måtte besluta minska antalet bostadskostnadsgrupper
till fyra genom att den lägsta gruppen slopades och att till följd
därav orter tillhörande denna grupp uppflyttades till den näst lägsta gruppen.
Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i sitt utlåtande nr
26 hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottet erinrade till en början om den utredning, som verkställts av de
sakkunniga för utredning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden
och bostadskostnader, och anförde därom:
I denna utredning, som sålunda avsett allenast frågan om de skilda orternas
inplacering i bostadskostnadsgrupper enligt folkpensioneringslagens
bestämmelser rörande bostadskostnadsgrupperingen, ha de sakkunniga
emellertid, utan att dock taga ställning därtill, berört även de principer,
som ligga till grund för nämnda bestämmelser, samt dessas utformning.
Ett av de spörsmål som därvid ägnats uppmärksamhet är huruvida folkpensioneringslagens
nuvarande differentiering av bostadstilläggen ger de
ekonomiska förutsättningarna för pensionsberättigade, boende inom olika
bostadskostnadsgrupper, att inneha bostäder av lika standard. De sakkunniga
ha därutinnan uttalat, att om man förutsätter lika standard och utgår
från den standard, som folkpensionerna i Stockholm kunna tillfredsställa,
bostadstilläggen äro genomgående alltför små i de lägsta grupperna.
Om man emellertid skulle höja bostadstilläggen i de lägre ortsgrupperna,
så att de endast komine att ligga så mycket lägre i förhållande till Stockholm,
som svarar mot skillnaden i hyra vid lika standard, så skulle bostadstilläggen
i de lägre grupperna räcka betydligt bättre än i den högsta
gruppen, beroende på att pensionärerna i de lägre grupperna i allmänhet
ej ha tillgång till bostäder av samma kvalitet som i den högsta gruppen,
utan tvingas bo i dåliga och billiga bostäder. De sakkunniga framhålla vidare,
att om man i stället utgår från förhållandena i den lägsta gruppen
och frågar, huru stora bostadstillägg, som erfordras i de högre grupperna
för att upprätthålla förhållandevis samma standard som i den lägsta gruppen,
så kommer man till betydligt lägre bostadstillägg i de högre grupperna
än de nu gällande. Genom den relativt höga standard, som pensionärerna
på dessa orter äro tvungna att iaktta, och därav föranledda höga hy
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
7
ror skulle emellertid enligt de sakkunniga dylika lägre tillägg bli ännu
mer otillräckliga än de nuvarande tilläggen redan äro. Sammanfattningsvis
ha de sakkunniga anfört, att bostadskostnadsgrupperingen i realiteten
icke kunnat genomföras enligt principen lika standard och att skillnaden
i bostadstillägg mellan de högre och de lägre bostadskostnadsgrupperna är
väsentligt större än som svarar mot skillnaden i bostadskostnad vid lika
standard. En konsekvent genomförd gruppering efter principen lika standard
skulle enligt de sakkunniga medföra så stora förändringar i jämförelse
med nu gällande gruppering, att särskilda åtgärder bleve nödvändiga
för dess tillämpning. De åtgärder, som de sakkunniga för sådant ändamål
peka på, äro ändring av tilläggsbeloppen och eventuellt ändring av antalet
bostadskostnadsgrupper. I enlighet med det begränsade uppdrag de sakkunniga
erhållit ha de emellertid icke ansett sig kunna gå närmare in på
dessa frågor.
Utskottet fortsatte därefter:
Det i motionerna väckta spörsmålet utgör allenast en del av den utav
de sakkunniga berörda frågan. Att bryta ut denna mindre del och behandla
den särskilt kan enligt utskottets mening icke vara lämpligt. Utskottet
är ej heller berett att nu taga ställning till frågan i hela dess vidd, bland
annat på den grund att de slutsatser, till vilka de sakkunniga kommit,
bygga på ett svåröverskådligt och svårbedömbart statistiskt material, vilket
material liksom ock de principer, enligt vilka det bearbetats, ävensom
de utav detsamma dragna slutsatserna hittills icke närmare prövats vid
sedvanlig remissbehandling. Därest emellertid de sakkunnigas ovan återgivna
uttalanden visa sig vara hållfasta, synes det utskottet som om fog
funnes att upptaga hela frågan om bostadskostnadsgrupperingen till omprövning.
Med hänsyn till det läge, vari frågan, enligt vad som framgår av
det anförda, nu befinner sig, kan någon framställning till Kungl. Maj :t
beträffande densamma icke anses erforderlig.
I en vid utlåtandet fogad reservation av herrar Hallagård och Carlsson i
Bakeröd anfördes bland annat följande:
Den av de sakkunniga avgivna utredningen ger vid handen, att folkpensioneringslagens
nu gällande bestämmelser beträffande bostadstilläggen ej
göra det möjligt för folkpensionärerna i de lägre bostadskostnadsgrupperna
att inneha bostäder av samma standard som dem, folkpensionärerna i de
högre bostadskostnadsgrupperna bebo. Detta förhållande måste anses i hög
grad otillfredsställande och en ändring av folkpensioneringslagens bestämmelser
i detta avseende är synnerligen angelägen. Att utan närmare utredning
vidtaga en dylik ändring i lagen kan emellertid enligt utskottets mening
ej komma i fråga. Utskottet finner därför, att riksdagen hos Kungl.
Maj :t bör göra framställning om utredning beträffande folkpensioneringslagens
bestämmelser om bostadstilläggen i syfte att ernå sådan ändring av
desamma, att folkpensionärerna på samtliga orter i riket erhålla ekonomisk
möjlighet att inneha bostad av lika standard. Då härvid såsom utgångspunkt
bör tagas standarden hos de bostäder, som folkpensionärerna i
de högre bostadskostnadsgrupperna nu faktiskt bebo, torde det för att angivna
syfte skall kunna uppnås vara erforderligt, att även pensionärerna i den
lägsta bostadskostnadsgruppen erhålla bostadstillägg.
Reservationen utmynnade i en hemställan att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl. Maj :t ville med beaktande av de
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
synpunkter, som anförts i reservationen, låta verkställa utredning om folkpensioneringslagens
bestämmelser om bostadstilläggen samt för 1950 års
riksdag framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Yttranden.
Över den utredning, som verkställts av de sakkunniga för utredning rörande
folkpensionärernas bostadsförhållanden och bostadskostnader, ha under
senare hälften av år 1949 till Kungl. Maj:t avgivits yttranden av pensionsstyrelsen,
hostadsstyrelsen, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund. Av yttrandena må följande här återgivas.
Pensionsstijrelsen framhåller, att sammanfattningen av undersökningens
resultat utvisar, att de slutsatser, som kunna dragas av undersökningen, äro
mycket begränsade till sin räckvidd. Enligt styrelsens mening kan det ifrågasättas
huruvida undersökningen kan tjäna annat praktiskt ändamål än
att underlätta bedömandet av i vilka bostadskostnadsgrupper allenast de
särskilda, av undersökningen omfattade orterna böra placeras. Beträffande
frågan om »lika standard» säger pensionsstyrelsen bland annat, att enligt
styrelsens mening är det mycket svårt att avgöra, huruvida två bostäder äro
av lika standard, särskilt då man gör jämförelser mellan bostäder i större
städer och å den rena landsbygden. Efter att ha påpekat bristfälligheter i
metoden att mäta standarden, uttalar styrelsen, att det sålunda icke är
givet, att den nuvarande bostadskostnadsgrupperingen är så godtycklig, som
den måhända kan synas, och att styrelsens erfarenheter icke tyda på att den
skulle vara särskilt otillfredsställande i det stora hela.
Styrelsen berör därefter de av de sakkunniga verkställda provgrupperingarna
och säger sig till fullo instämma i de sakkunnigas i betänkandet
uttalade slutsats, att de sakkunniga icke kunnat föreslå någon oantastlig
väg ur det dilemma i vilket man befinner sig, då man vill ordna en rättvis
bostadskostnadsgruppering.
Pensionsstyrelsen hemställer — utöver att den gällande bostadskostnadsgrupperingen
i huvudsak oförändrad skulle förlängas på två eller tre år —
att utredning verkställes, huruvida ej de lagstadgade och de särskilda bostadstilläggen
kunde ersättas med kommunala bostadstillägg, vilket skulle
innebära att bostadskostnadsgrupperingen inom folkpensioneringen helt
upphävdes. Till stöd för sistnämnda hemställan anför styrelsen bland annat
följande:
Särskilda bostadstillägg ha nu införts i kommuner med sammanlagt
inemot 4 miljoner invånare, och nya kommuner besluta alltjämt införandet
av sådana tillägg. Den i folkpensioneringslagen angivna bostadskostnadsgrupperingen
är sålunda i praktiken modifierad i mycket hög grad. De särskilda
bostadstilläggen äro i regel förenade med avdragsregler, som högst
avsevärt skärpa verkningarna av de i lagen förefintliga avdragsreglerna.
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
9
Under dessa omständigheter och då det synes omöjligt att erhålla helt invändningsfria
grunder för en bostadskostnadsgruppering synes det styrelsen
som om skäl skulle föreligga att utreda frågan huruvida icke bostadskostnadsgrupperingen
i folkpensioneringslagen kunde avskaffas och ersättas
med kommunala bostadstillägg. Sådana tillägg kunde tänkas förenade med
statsbidrag under förutsättning att vissa avdragsregler och andra föreskrifter
iakttoges. Statsbidragen kunde måhända utformas så att statens utgifter
för tilläggen bleve ungefär desamma som de som nu uppkomma för de lagstadgade
tilläggen.
Bostadsstyrelsen uppställer frågan, om det nuvarande systemet är så
utformat, att det med avseende på verkningarna på folkpensionärernas bostadsstandard
kan sägas stå i överensstämmelse med den bostadspolitiska
målsättningen. Härom anför styrelsen bland annat:
Under de senaste åren har emellertid en stark tendens gjort sig gällande
till förbättring av bostadsförhållandena på landsbygden genom nybyggnad
samt ombyggnad och förbättring av befintliga bostäder såväl med som utan
statligt stöd. Härigenom har den stora skillnad, som råder mellan landsbygd
och stad i fråga om bostadsstandard, börjat utjämnas. Det är emellertid
uppenbart, att folkpensionärerna på landsbygden vid nuvarande utformning
av folkpensioneringssystemet icke kunna förutsättas bli delaktiga i
den pågående standardhöjningen.
En dylik konservering av en alltför låg bostadsstandard för en betydande
del av folkpensionärerna — och denna standard måste komma att framstå
som alltmera otillräcklig, i den mån den allmänna bostadsstandardhöjningen
fortskrider — står uppenbarligen icke i överensstämmelse med den
bostadspolitiska målsättningen. Det ligger därför nära till hands att ifrågasätta,
om icke folkpensioneringssystemet skulle kunna utformas på ett sätt,
som bättre tillgodosåge det bostadspolitiska kravet, att även denna grupp
av befolkningen skall komma i åtnjutande av en rimlig förbättring av sina
nuvarande bostadsförhållanden. Svaret på denna fråga lärer i belysning av
vad de sakkunniga anfört oundgängligen förutsätta eu mera djupgående
omprövning av nuvarande bostadstillägg och bostadskostnadsgruppering,
än som avsetts med förenämnda revision av bostadskostnadsgrupperingen
per den 1 januari 1950.
Då en utformning av folkpensioneringssystemet på angivet sätt skulle
få stor betydelse på längre sikt, finner styrelsen en förlängning av giltighetstiden
för den nu gällande bostadskostnadsgrupperingen motiverad i
syfte att möjliggöra en mera grundlig omprövning. Därunder borde prövas,
huruvida icke ett komplement till folkpensionen avsett som bidrag till bestridande
av kostnaderna för bostad och bränsle (bostadstillägg) borde
kunna ges en sådan utformning, att dess storlek kunde anpassas till förändringar
i en folkpensionärs faktiska bostadsstandard inom ramen av ett
till viss standard knutet maximibelopp. Detta skulle så till vida innebära
en tillämpning av principen för de bostadspolitiska stödformerna, att bidrag
till en bättre bostad skulle utgå endast i den mån eu sådan verkligen
anskaffades. Vid omprövningen av systemet torde vidare förhållandet mellan
ett på angivet sätt utformat »bostadstillägg» och hyrorna för lägenheter
i pensionärshem, tillkomna med statsbidrag, böra övervägas.
Bostadsstyrelsen — som förordar uppskov till den 1 januari 1952 med
revisionen av den gällande bostadskostnadsgrupperingen — föreslår vidare,
att under liden en grundlig omprövning av bestämmelserna om bostads
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
tillägg och bostadskostnadsgrupper verkställes med beaktande av såväl vad
de sakunniga anfört i frågan som styrelsens i yttrandet anförda bostadspolitiska
synpunkter.
Svenska stadsförbundets styrelse tillstyrker en allmän översyn av principerna
för bostadstilläggen och bostadskostnadsgrupperingen och anför
bland annat följande:
Talet om att en blivande bostadskostnadsgruppering bör genomföras enligt
principen lika standard — som ehuru blott ett alternativ uppenbarligen
intager en förgrundsställning i förslaget — kan i och för sig som ideal
betraktat låta bestickande. Men så länge de faktiska bostadskostnaderna
icke ens tillnärmelsevis svara mot detta ideal, bl. a. därför att folkpensionärerna
i de lägsta grupperna i allmänhet icke kunna hyra samma slags
bostäder som pensionärerna i de högsta, kan det ifrågasättas om det icke
är alltför verklighetsfrämmande att söka utan vidare bestämma bostadskostnadsgrupperingen
efter principen lika standard. Enligt styrelsens åsikt
bör man därför i diskussionen av detta ämne icke glömma att taga viss
hänsyn till de faktiska bostadskostnaderna. Då det emellertid varit fråga
om att redovisa dessa senare kostnader, synes utredningen ha tagit sin
uppgift alltför lätt.
Ehuru uttryckt i mer eller mindre förtäckta ordalag — uppenbarligen
därför att uppdraget icke omfattat annat än en begränsad undersökning -—
vill det synas som om de sakkunniga tänkt sig att deras utredning närmast
borde giva anledning till en allmän översyn av principerna för bostadstillläggen
och bostadskostnadsgrupperingen. En sådan översyn vill styrelsen livligt
tillstyrka. Därvid borde hela det större problemet om förhållandet mellan
ålderspension och bostadstillägg närmare studeras. Att de nuvarande förhållandena
inom folkpensioneringen icke äro helt tillfredsställande visas bäst
av att flertalet städer och ett stort antal köpingar — sålunda icke blott
några större städer som förutsattes i förarbetena — ansett sig nödsakade
att införa särskilda kommunala bostadstillägg. Vid bedömandet av vad detta
innebär bör beaktas att de kommunala bestämmelserna härom många
gånger medfört komplikationer i olika avseenden såväl för den enskilde som
för den lokala socialvården. I samband med en sådan översyn torde de ovan
påtalade bristerna i den förevarande utredningen kunna avhjälpas.
Ehuru styrelsen, som ovan framhållits, i princip icke anser sig nu kunna
ta ställning till de av utredningen verkställda bostadskostnadsgrupperingarna,
vill styrelsen dock tillstyrka att man redan nu vidtager en viss
mindre justering av bostadskostnadsgrupperingen inom ramen för de nuvarande
bestämmelserna. Styrelsen avser här det förhållandet att utredningen
obestridligen i allt fall givit vid handen, att de nuvarande reglerna
för bostadskostnadsgrupperingen särskilt missgynnat åtskilliga av de kommuner,
som nu äro placerade i bostadskostnadsgrupp I. En försiktig uppflyttning
av kommuner från grupp I till grupp II, där hyres- och bränslekostnad
för pensionärsbostad enligt utredningen skulle uppgå till cirka
350—550 kronor, synes befogad. I avvaktan på kommunindelningens genomförande
och den ovan förordade översynen av folkpensioneringssystemet
lär man icke för närvarande böra gå längre.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund framhåller olika skäl,
som tala för en revison av bostadskostnadsgrupperingen. Styrelsen förut
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
11
sätter, att arbetet med provgrupperingar fortsättes, och uttalar därvid, att
man vid fortsatta undersökningar icke bör vara bunden av folkpensioneringslagens
föreskrifter om fem bostadskostnadsgrupper, utan bör pröva även
andra alternativ, och om så befinnes erforderligt, bör även frågan om ändrade
belopp för bostadstilläggen kunna diskuteras. Styrelsen finner, att utredningen
bekräftat ett känt faktum, nämligen att bostadsstandarden för en stor
del av folkpensionärerna på landsbygden ännu är alltför låg. Enligt utredningen,
påpekar styrelsen, synas bostadskostnaderna på landsbygden vara
högre än man vid fastställandet av den gällande grupperingen räknat med.
Styrelsen ansluter sig till utredningens uppfattning, att bostadskostnadsgrupperingen
bör bygga på principen »lika standard». Slutligen säger sig
styrelsen kraftigt vilja understryka, att pensionsbeloppen äro mera otillräckliga
i de lägre ortsgrupperna än i de högre, om man fordrar samma
bostadsstandard för pensionärerna över hela landet.
Utskottet.
I sitt utlåtande till fjolårets riksdag i anledning av väckta motioner om
ändrad indelning av landet i bostadskostnadsgrupper uttalade utskottet —
efter att ha berört den utredning, som verkställts av de sakkunniga för utredning
rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden och bostadskostnader
— att utskottet ej vore berett att då taga ställning till frågan om bostadskostnadsgrupperingen
i hela dess vidd, bland annat på den grund att
de slutsatser, till vilka de sakkunniga kommit, byggde på ett svåröverskådligt
och svårbedömbart statistisk material, vilket material liksom de principer,
enligt vilka det bearbetats, ävensom de utav detsamma dragna slutsatserna
dittills icke närmare prövats vid sedvanlig remissbehandling. Därest
emellertid de sakkunnigas i utlåtandet återgivna uttalanden visade sig
vara hållfasta, fortsatte utskottet, syntes det utskottet som om fog funnes
att upptaga hela frågan om bostadskostnadsgrupperingen till omprövning.
Över de sakkunnigas utredning ha nu, såsom av den ovan lämnade redogörelsen
närmare framgår, yttranden avgivits av pensionsstyrelsen, bostadsstyrelsen,
Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund.
Remissinstanserna ha funnit, att principerna för bostadstilläggen och bostadskostnadsgrupperingen
borde göras till föremål för en allmän översyn,
och i yttrandena hemställes om utredning. Därvid anföras olika synpunkter,
vilka ansetts böra beaktas vid en omprövning av bestämmelserna.
Även om det är förenat med stora svårigheter att på grundval av det föreliggande
materialet bilda sig en säker uppfattning om huruvida en omprövning
av bestämmelserna om bostadstillägg och bostadskostnadsgruppering
är påkallad, finner dock utskottet, att starka skäl tala för att sä är fallet.
Utskottet, som med hänsyn till det läge vari frågan befinner sig och med
hänsyn till utskottets nedan omförmälda ställningstagande, icke anser sig
böra närmare ingå på en prövning av de svårbedömbara frågor, som sam
-
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
manhänga med bostadskostnadsgrupperingen, vill här endast erinra om
vissa synpunkter, som remissinstanserna framhållit. Sålunda påpekar pensionsstyrelsen,
att genom de särskilda bostadstilläggen den i lagen angivna
bostadskostnadsgrupperingen är modifierad i hög grad och att de särskilda
bostadstilläggen i regel äro förenade med avdragsregler, som högst avsevärt
skärpa verkningarna av de i lagen förefintliga avdragsreglerna. Bostadsstyrelsen
framhåller, att den stora skillnad, som råder mellan landsbygd och
stad i fråga om bostadsstandard, börjat utjämnas samt att det vore uppenbart,
att folkpensionärerna på landsbygden vid nuvarande utformning av
folkpensioneringssystemet icke kunde förutsättas bliva delaktiga i den pågående
standardhöjningen. En dylik konservering av en alltför låg bostadsstandard
för en betydande del av folkpensionärerna stode uppenbarligen
icke i överensstämmelse med den bostadspolitiska målsättningen. Härtill
kommer så frågan om icke en normering av de särskilda bostadstilläggen
bliver ofrånkomlig.
Ifrågavarande spörsmål beträffande bostadstilläggen och bostadskostnadsgrupperingen
sammanhänga emellertid nära med folkpensioneringslagens
regler om inkomstprövningen. I sitt utlåtande nr 40 till innevarande
riksdag har utskottet närmare berört detta samband. Utskottet har i sitt
nämnda utlåtande uttalat, att avdragsreglerna i iolkpensioneringslagen torde
vara i behov av översyn, varjämte utskottet ifrågasatt, huruvida icke
lämpligen i samband därmed jämväl frågan om bostadstilläggen och bostadskostnadsgrupperingen
borde upptagas till omprövning. På i utlåtandet
närmare angivna skäl har utskottet föreslagit riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna vad utskottet i sagda utlåtande
anfört.
På grund härav och då genom ovannämnda yttranden Kungl. Maj :ts
uppmärksamhet redan fästs på förevarande spörsmål, anser utskottet någon
ytterligare framställning till Kungl. Maj :t om utredning i anledning av
förevarande motioner ej erforderlig.
I motionerna hemställes tillika, att riksdagen i avvaktan på en utredning
angående bostadskostnadsgrupperingen måtte uppflytta lägsta bostadskostnadsgruppen
till näst lägsta. Såsom utskottet uttalade vid fjolårets
riksdag kan det enligt utskottets mening icke vara lämpligt att bryta ut denna
mindre del av berörda fråga och behandla den särskilt. En dylik lagändring
torde i allt fall icke kunna ske utan närmare utredning. Utskottet
kan alltså icke tillstyrka motionärernas hemställan i denna del.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:248 och 11:388, i den mån
de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet ovan
anfört, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 9 maj 1950.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
13
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,
Wistrand, Nils Elowsson, Bengtson och Weiland;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Nilsson i Göteborg*,
Hagård, fröken Höjer, herrar Carlsson i Bakeröd, Andersson i Alfredshem,
Jansson i Hällefors* och Odhe.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Hallagård, Bengtson och Carlsson i Bakeröd, vilka ansett, att
utskottets utlåtande bort vara av följande lydelse:
I sitt---(lika med utskottet) —- --till omprövning.
över de--- — (lika med utskottet)---av bestämmelserna.
Även om det är förenat med svårigheter att på grundval av det föreliggande
materialet bilda sig en säker uppfattning om huruvida en omprövning
av bestämmelserna om bostadstillägg och bostadskostnadsgruppering är
påkallad, finner dock utskottet, att starka skäl tala för att så är fallet. Uskottet
vill här endast erinra om vissa synpunkter, som remissinstanserna framhållit.
Sålunda påpekar pensionsstyrelsen, att genom de särskilda bostadstilläggen
den i lagen angivna bostadskostnadsgrupperingen är modifierad i
hög grad och att de särskilda bostadstilläggen i regel äro förenade med avdragsregler,
som högst avsevärt skärpa verkningarna av de i lagen förefintliga
avdragsreglerna. Bostadsstyrelsen framhåller, att den stora skillnad,
som råder mellan landsbygd och stad i fråga om bostadsstandard, börjat utjämnas
samt att det vore uppenbart, att folkpensionärerna på landsbygden
vid nuvarande utformning av folkpensioneringssystemet icke kunde förutsättas
bliva delaktiga i den pågående standardhöjningen. En dylik konservering
av en alltför låg bostadsstandard för en betydande del av folkpensionärerna
stode uppenbarligen icke i överensstämmelse med den bostadspolitiska
målsättningen. Vidare framhåller Svenska stadsförbundets styrelse,
att den av de sakkunniga verkställda utredningen obestridligen i allt fall
givit vid handen, att de nuvarande reglerna för bostadskostnadsgrupperingen
särskilt missgynnat åtskilliga av de kommuner, som nu äro placerade i bostadskostnadsgrupp
I och att en försiktig uppflyttning av kommuner från
grupp I till grupp II syntes befogad.
Utskottet finner sålunda, att riksdagen hos Kungl. Maj:t bör göra framställning
om skyndsam utredning syftande till att avskaffa bostadskostnadsgrupperingen
inom folkpensioneringen, önskvärt hade varit att sådan
ändring i lagen kunnat genomföras vid innevarade års riksdag, att från och
med nästa budgetår lägsta bostadskostnadsgrupp kunde uppflyttas till näst
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
lägsta. Detta kan emellertid uppenbarligen nu ej medhinnas. Utskottet vill
i denna situation uttala det önskemålet, att utredningen bedrives så snabbt,
att förslag i ämnet kan föreläggas nästkommande års riksdag.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
A. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla,
att Kungl. Maj :t ville med beaktande av de synpunkter utskottet
ovan anfört låta verkställa utredning om folkpensioneringslagens
bestämmelser om bostadstilläggen samt för
1951 års riksdag framlägga de förslag, vartill utredningen
kan föranleda; samt
B. att förevarande motioner, 1: 248 och II: 388, i den mån
de icke besvarats genom vad utskottet under A. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
501418
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.