Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 16 maj 1930
1950-05-09 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1950:42, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 16 maj 1930
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 42.
1
Nr 42.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om ändring i lagen den 16 maj 1930
(nr 138) om arbetstidens begränsning, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 24 mars 1950 dagtecknad proposition, nr 192, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Iso) Lag
om ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning.
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning
från och med den 1 januari 1951 skall hava ändrad lydelse på
sätt nedan angives samt att 10 § 1 mom. samma lag1 icke skall äga giltighet
efter den 31 december 1950.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
1 §•
Denna lag — ---------här nedan.
Från lagens tillämpning undantagas:
a) arbete, som-----—--ävensom fiske,
f) skogsarbete samt kolning i f) skogsarbete samt kolning i
mila, ändock att arbetet icke är att mila, ändock att arbetet icke är att
hänföra till skogsarbete, ävensom hänföra till skogsarbete,
(lottning,
g) upptagning av —-----detaljhandeln äger tillämpning,
k) arbete, varå arbetstidslagen för k) arbete, varå arbetstidslagen för
hotell, restauranger och kaféer äger hotell, restauranger och kaféer äger
tillämpning, samt2 tillämpning, samt
l) arbete, som----------hans bostad.
1 Jfr 1945: 271 och 1947: 217.
2 Enligt lag den 23 maj 1947 skall 1 § andra stycket k) hava denna lydelse endast t. o. m.
den 31 december 1950. Eljest gällande lydelse är »k) sådant arbete i hotell-, restaurang- eller
kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, samt*.
1 -— Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 2 avd. Nr 42.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 42.
Beslut enligt 3, 5, 6, 1 eller 10 §
lagen om arbetstidens begränsning,
vilket påkallas med hänsyn till
denna lag, må meddelas efter den
31 augusti 1950, dock med verkan
tidigast från och med den 1 januari
1951.
2:o) Lag
om fortsatt giltighet av arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell,
restauranger och kaféer.
Härigenom förordnas, att arbetstidslagen den 23 maj 1947 för hotell,
restauranger och kaféer, vilken gäller till och med den 31 december 1950,
skall äga fortsatt giltighet efter sistnämnda dag.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 500 av herr Lundqvist och
nr 501 av herr Lundgren, samt
inom andra kammaren
nr 581 av herr Hagberg i Malmö och
nr 582 av herr östlund m. fl.
I motionerna 1:500 och 11:581, vilka äro likalydande, har yrkats, »att
riksdagen vid behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 192 angående
lagen om fortsatt giltighet av arbetstidslagen den 23 maj 1947 för hotell,
restauranger och kaféer måtte besluta, att lagens 4 § erhåller sådan lydelse,
att turisthotell må använda arbetstagare till arbete under en tid av högst
288 timmar under loppet av 6 kalenderveckor, samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta härför erforderlig lagtext.»
I motionerna I: 501 och II: 582, vilka jämväl äro likalydande, ha motionärerna
hemställt, »att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition
nr 192 angående flottningsarbetets infogande i den allmänna arbetstidslagen
måtte besluta, att endast sådant flottningsarbete medtages, som utföres
vid skiljeställen, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta härför
erforderlig lagext.»
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 42.
åberopat till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse
därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
I propositionen föreslås att allmänna arbetstidslagen den 16 maj 1930
utsträckes till att omfatta även flottningsarbete samt att arbetstidslagen
den 23 maj 1947 för hotell, restauranger och kaféer i sin gällande lydelse
göres definitiv genom att den nuvarande tidsbegränsningen i fråga om lagens
giltighetstid undanröjes. Här nedan kommer först att behandlas frågan
om laglig reglering av arbetstiden vid flottning. Därefter följer en redogörelse
för frågan om fortsatt arbetstidslagstiftning för hotell, restauranger
och kaféer.
I. Arbetstiden vid flottning.
Inledning.
Arbetstiden vid flottningsarbete är icke reglerad i gällande arbetstidslagstiftning.
Sedan frågan härom vid olika tillfällen berörts i riksdagen, anhöll
riksdagen i skrivelse den 19 april 1947 (nr 107), att Kungl. Maj:t ville låta
verkställa en utredning av frågan om laglig reglering av arbetstiden vid
flottning samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
Den av riksdagen önskade utredningen har numera ombesörjts av arbetstidsutredningen
— tillsatt den 15 mars 1947 med stöd av Kungl. Maj :ts
bemyndigande den 28 februari samma år för att verkställa en allmän översyn
av arbetstidslagstiftningen — som den 1 december 1949 avlämnat betänkande
i ämnet (SOU 1949: 58). I betänkandet föreslås att allmänna arbetstidslagen,
d. v. s. lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning,
utsträckes till att omfatta även flottningsarbete.
Över detta betänkande ha efter remiss yttranden avgivits av arbetarskyddsstyrelsen
— som i ärendet hört skogsyrkesinspektören i norra distriktet
— arbetsmarknadsstyrelsen — som inhämtat yttranden från länsarbetsnämnderna
i den nordliga delen av landet — domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
Svenska arbetsgivareföreningen, Föreningen skogsarbeten, Värmlands
och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, Svenska flottledsförbundet
-— som bifogat yttrande från Dalelfvarnes flottningsförening —
Svenska lantarbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige samt
Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet.
Arbetstidsutredningens betänkande.
Såsom närmare framgår av sid. 65—71 i betänkandet föreslår utredningen,
att arbetstiden vid flottningsarbete göres till föremål för laglig reglering
genom att den allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde utsträckes
att omfatta även dylikt arbete.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 42.
Till närmare utveckling av sin ståndpunkt framhåller utredningen i fråga
om behovet av en laglig arbetstids reglering av
flottningsarbete bl. a., att en successiv sänkning av arbetstiden vid
flottningsarbete framätår såsom i hög grad önskvärd. Undersökningsmaterialet
utvisade, att arbetstiden, särskilt vid vissa flottleder, vore mycket
lång. En daglig arbetstid om 13 timmar vore icke ovanlig. Ehuru en flottningsarbetares
arbetsdag till en del bestode av bevaknings- och passningsarbeten,
som fordrade jämförelsevis liten ansträngning, vore dessa arbeten
dock icke utan påfrestningar särskilt vid ogynnsamma väderleksförhållanden.
För en sänkning av arbetstiden talade även den omständigheten
att man därigenom borde kunna underlätta rekryteringen till yrket, främst
bland de yngre arbetarna. Det vore visserligen sant, att flottningsarbetet i ''
och för sig utövade en viss lockelse, särskilt för den som tidigare varit sysselsatt
i skogsarbete. Detta förringade dock icke angelägenheten av en
minskning av arbetstiden. Emellertid vore det enligt utredningens mening
icke möjligt att genom en lagstiftning i någon större utsträckning omgestalta
arbetsförhållandena utan att man riskerade allvarligt avbräck för
flottningsarbetet. Skulle en lagstiftning införas, måste denna avpassas så,
att flottningsarbetets rationella bedrivande icke äventyrades. Man måste
sålunda i varje fall under en mer eller mindre lång tid efter införandet av
en lagstiftning medgiva förhållandevis långa arbetstider.
Enligt vad utredningen uttalar kunde visserligen tvekan uppstå, om det
under sådana förhållanden överhuvud vore påkallat med en arbetstidslagstiftning
för flottning. Man kunde nämligen räkna med, att om den tekniska
utvecklingen medgåve en förkortning av arbetsdagens längd, denna
komme att sjunka även om lagstiftning icke infördes på området. Emellertid
funnes det anledning tro, att förkortningen skulle bli större och gå fortare,
därest en samhällelig myndighet med representanter för arbetsmarknadens
parter bevakade förefintliga möjligheter till förkortning.
Vidare anför utredningen.
Möjligheten av att genomföra en lagstiftning på förevarande område har
erkänts av representanter för arbetsmarknadens båda parter. Att under sådana
förhållanden även i fortsättningen hålla flottningsarbetarna utanför
lagstiftningen måste främst ur psykologiska synpunkter vara mindre välbetänkt.
Flottningsarbetarna känna, att de i visst avseende blivit satta i
en särställning. De ha icke tillförsäkrats samma skydd från samhällets sida
som det stora flertalet arbetare numera åtnjuta. Det torde för övrigt vara
en uppfattning, vartill praktiskt taget alla ansluta sig, att lagstiftningen
rörande arbetstidens begränsning bör göras så omfattande som detta med
hänsyn till förhållandena är möjligt. Vad nu anförts synes utredningen
vara av synnerlig betydelse, då det gäller att ta ståndpunkt till införandet
av en laglig reglering av arbetstiden för flottningsarbetare.
Utredningen upptager härefter till bemötande vissa från arbetsgivarsidan
framställda erinringar mot en arbetstidsreglering och anför härom.
Andra lagutskottets utlåtande nr 42.
5
Mot tanken att söka nedbringa arbetstiden har framförts, att anställningstiderna
vid flottningsarbetet vore korta, varför även förhållandevis
långa dagliga arbetstider icke skulle skada arbetarna. Mot denna mening
torde emellertid böra framhållas, att arbetarna under de delar av året, då
de icke äro sysselsatta med flottningsarbete, ha andra arbetsuppgifter att
utföra. Några flottningsföreningar ha gjort gällande att arbetarna själva
icke skulle önska en förkortad arbetstid. Anledningen härtill skulle närmast
vara arbetarnas farhåga för att arbetsförtjänsterna om arbetstiden
förkortades skulle komma att nedgå. Vidare har framhållits, att arbetarna
i varje fall vid avlägset belägna arbetsplatser skulle ha föga vinst av en
arbetstidsförkortning, enär de saknade möjligheter att utnyttja fritiden.
Gentemot nyssnämnda påstående, att arbetarna själva icke skulle önska en
arbetstidsförkortning, böra framhållas de starka krav, som sedan länge
framförts från organiserat arbetarhåll om erhållande av kortare arbetstid.
Enligt vad de experter uppgivit, som inom utredningen företräda Svenska
skogs- och flottningsarbetareförbundet, delas denna åsikt av det stora flertalet
medlemmar. Frågan i vad mån en förkortad arbetstid kommer att påverka
arbetarnas sammanlagda förtjänster är av den natur, att den faller
vid sidan av utredningens uppdrag, varför anledning saknas att här ingå
på delta spörsmål. Ett flertal flottningsföreningar har anfört att flottningsarbetare
icke lede av större ohälsa än andra arbetare. Emellertid är sambandet
mellan de betingelser, varunder arbetet utföres, och de enskilda
arbetarnas hälsotillstånd enligt utredningens erfarenheter från tidigare
undersökningar knappast möjligt att avgöra. Ofta ge sig verkningarna av
överansträngning och ohälsosamma arbetsförhållanden tillkänna först vid
högre ålder, varvid det i regel är ytterligt svårt att bestämma orsakssammanhangen.
Vissa av flottningsföreningarna anförda svårigheter av huvudsakligen
teknisk karaktär har utredningen ej funnit anledning bemöta, enär arbetsgivarsidans
uttalande, att man kunde godtaga en laglig reglering av arbetstiden,
enligt utredningens mening finge tolkas så att dessa problem kunde
lösas under de särskilda förutsättningar som angivits.
Vad angår frågan på vad sätt en ar betstids reglering
bör genomföras framhåller utredningen.
Den allmänna arbetstidslagens huvudsyfte är att begränsa arbetstiden
till 48 timmar i veckan eller att i varje fall begränsa tiden så, att den genomsnittliga
arbetstiden under viss längre tidrymd blir den nyss angivna.
Längre arbetstid än 48 timmar i veckan förutsättes skola uttagas endast
då särskilda förhållanden göra detta oundvikligt. Anlitandet av övertid
skall alltså vara ett undantag, icke en regel. Vid flottningen är det emellertid
icke möjligt — i varje fall icke inom överskådlig tid — att generellt
tillämpa så kort arbetstid som 48 timmar i veckan vare sig denna tid bestämmes
för kalendervecka eller som genomsnitt för ett antal veckor. För
eu betydande del av flottningsarbetet måste regelmässigt avsevärt längre
arbetstid tillämpas. Det blir alltså nödvändigt att tillgripa övertid i mycket
stor utsträckning. Ur dessa synpunkter skulle det i viss mån strida mot
arbetstidslagens innebörd all lägga flottningsarbetet under lagen. Man
skulle till och med som ett skäl häremot kunna anföra, att tillåtandet av
övertid i vidsträckt omfattning vid Lottning skulle kunna bidraga till att
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 42.
övertid inom andra näringsområden bleve en mera vanlig företeelse än vad
för närvarande är fallet, icke såsom det bör vara, ett undantag föranlett av
särskilda omständigheter.
Emellertid finner utredningen, att en speciallagstiftning för flottning å
andra sidan måste väcka betänkligheter. Att utöver de redan förefintliga
ganska talrika speciallagarna på arbetstidslagstiftningens område införa
ytterligare en ny lag för ett visserligen mycket betydelsefullt men med hänsyn
till antalet utförda dagsverken så begränsat område som flottningsarbetet
borde icke utan tvingande skäl komma i fråga. Strävandena på arbetstidslagstiftningens
område ginge mot såvitt möjligt enhetliga bestämmelser.
Resultatet i fråga om den medgivna arbetstidens längd skulle för
övrigt med all sannolikhet bli detsamma vilket av de båda alternativen
man valde. Att införa en speciallagstiftning som ett provisorium hade utredningen
ej ansett vara en ur praktiska synpunkter lämplig väg.
Utredningen förordar sålunda att den allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde
utvidgas till att omfatta även flottningsarbetet. Detta sker
emellertid under två uttryckliga förutsättningar.
Den första är att den ordinarie arbetstiden utan maximering för dygn
regleras för längre tidsperiod än en vecka. Den andra förutsättningen är att
tilldelning av extra övertid sker i sådan omfattning, att flottningsarbetets
rationella bedrivande icke försvåras. Vid bedömandet av detta senare spörsmål
bör emellertid all hänsyn tagas till den tekniska utvecklingen och vilka
möjligheter denna kan ha medfört att begränsa den dagliga arbetstiden.
Utredningen anser sig kunna förvänta, att omfattningen av denna övertid
så småningom kommer att minskas, varför de anförda betänkligheterna i
en framtid komma att väga mindre tungt.
Utredningen förordar att lagändringen träder i kraft den 1 januari
1951. Eftersom det för flottningsföreningarna måste vara av mycket stor
betydelse att i god tid före början av 1951 års flottningssäsong äga kännedom
om det sätt, varpå arbetstiden närmare skall regleras, föreslår utredningen
såsom en övergångsbestämmelse att beslut, varom här kan vara
fråga, skola kunna meddelas redan från och med den 1 september 1950,
dock med verkan tidigast från och med den 1 januari 1951.
Yttranden.
Utredningens förslag tillstyr k es eller lämnas utan erinran
av arbetarskgddsstyrelsen (majoriteten), arbetsmarknadsstyrelsen
(majoriteten), länsarbetsnämnderna i Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län samt Landsorganisationen och Svenska skogsoch
flottningsarbetareförbundet.
Skogsyrkesinspektören i norra distriktet — som framför en del erinringar
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 42.
i anledning av utredningens förslag — förklarar sig icke vilja taga avstånd
från en lagreglering av flottningsarbetarnas arbetstid men förordar visst
anstånd med lagstiftningens ikraftträdande.
Vattenfallsstyrelsen tager i sitt yttrande icke bestämd ståndpunkt för
eller emot utredningens förslag utan förklarar endast, att om gällande arbetstidslagstiftning
skall utsträckas till att omfatta även flottningsarbete,
det vore av största vikt att dispensmöjligheterna vederbörligen utnyttjades
i sådana fall, där vattenkraftens utnyttjande i särskilt hög grad vore beroende
på flottningens snabba genomförande.
Utredningens förslag avstyr k es sex domänstyrelsen, länsarbetsnämnden
i Jämtlands län, Svenska arbetsgivareföreningen, Föreningen skogsarbeten,
Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening,
Svenska flottledsförbundet, Svenska lantarbetsgivareföreningen samt Dalelfvarnes
flottningsförening. I flertalet av dessa yttranden anses emellertid,
att hinder icke möter mot att göra allmänna arbetstidslagen tillämplig
å arbete vid skiljeställen.
Departementschefen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, erinrar i propositionen
om att flottningen icke alltid varit helt undantagen från arbetstidslagstiftningens
tillämpning. Den år 1919 antagna arbetstidslagen —- bestämmelserna
i gällande lag gå i huvudsak tillbaka på 1919 års lagstiftning
-—■ omfattade nämligen flottning vid skiljeställen. År 1921 beslöto emellertid
statsmakterna, att arbetet vid skiljeställen i likhet med övrigt flottningsarbete
skulle undantagas från lagens tillämpning.
Departementschefen uttalar i propositionen vidare bland annat följande:
»Utredningens förslag har lämnats utan erinran av bl. a. arbetarskyddsslyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen. Mot förslaget har emellertid också
särskilt från arbetsgivarhåll framförts kritik av skiftande innehåll. Jag vill
i det följande något närmare uppehålla mig vid denna kritik. Dessförinnan
vill jag emellertid erinra om att — såsom också framhållits i direktiven för
arbetstidsutredningen — det i och för sig framstår såsom önskvärt att i
fråga om arbetstiden möjligast enhetliga bestämmelser gälla och att därför
de nuvarande undantagen från lagstiftningens tillämpningsområde böra i
den mån så låter sig göra slopas eller begränsas.
För att återgå till den mot arbetstidsutredningens förslag riktade kritiken
gäller denna framförallt att flottningsarbetct vore av sådan natur att det
ej lämpade sig för eu lagreglering; i varje fall vore eu reglering icke möjlig
inom ramen för den allmänna arbetstidslagen. Fn laglig reglering skulle
hindra en smidig anpassning av arbetstiden efter arbetets starka växlingar
vid olika tider och på skilda platser. Det har vidare framhållits, att det
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 42.
skulle strida mot allmänna arbetstidslagens syfte att därunder införa arbete,
som förutsatte att lagens undantagsbestämmelser om övertid måste
under avsevärd tid framåt tagas i anspråk.
I anledning härav vill jag framhålla, att med det mjuka sätt, enligt vilket
utredningen tänkt sig flottningens inordnande under lagen, all rimlig hänsyn
torde kunna tagas till flottningsarbetets behov av tillräcklig och varierad
arbetstid. Att märka är även att utredningens representanter för arbetsgivarsidan
ansett en laglig reglering av arbetstiden vid flottning tekniskt
genomförbar, därest regleringen sker i överensstämmelse med utredningens
förslag. Och den omständigheten att övertid i rätt stor utsträckning kan hehöva
tillgripas synes mig icke utgöra något avgörande skäl mot att göra allmänna
arbetstidslagen tillämplig å flottningsarbetet. Invändningen härom
torde böra vika för intresset av såvitt möjligt enhetliga arbetstidsbestämmelser.
Framför allt bör en speciell lagstiftning undvikas när det såsom här gäller
ett relativt begränsat arbetsområde och dessutom arbetet för flertalet arbetstagare
ej är av någon längre varaktighet.
Det har emellertid anförts betänkligheter mot utredningens förslag också
av den anledningen, att i många fall ej ens med anlitande av lagens
maximala möjligheter i fråga om övertid erforderlig arbetstid skulle kunna
beredas flottningen och att — särskilt med beaktande av den nuvarande
arbetskraftssituationen -— förslagets genomförande därför skulle lägga
oöverstigliga hinder i vägen för flottningens rationella bedrivande. Dessa
farhågor synas mig överdrivna. De undersökningar, som utredningen verkställt
angående flottningsai''betet under de senare åren, visa nämligen att
praktiskt taget allt flottningsarbete skulle ha rymts inom den allmänna
arbetstidslagens yttre ram. Och erfarenheterna tala för att, om en laglig
arbetstidsreglering genomföres, arbetstiden kommer att utnyttjas mera
effektivt än tidigare.
Vidare har gjorts gällande att flottningsarbetet ägde sådant intimt samband
med skogsarbetet att en laglig reglering av flottningsarbetarnas arbetstid
borde anstå till dess arbetstidsfrågan kunde lösas även för skogsarbetarna.
Tillräckliga skäl härför torde dock icke föreligga. Arbetsförhållandena
vid skogsarbetet torde nämligen vara så olika dem vid det flottningsarbete,
som nu föreslås infört under arbetstidslagen, att några väsentliga
slutsatser av en undersökning rörande skogsarbetarnas arbetstidsproblem
knappast torde vara att förvänta för flottningens vidkommande.
Beträffande de uttalanden, som arbetstidsutredningen gjort rörande allmänna
arbetstidslagens tillämpning å flottningsarbete, har arbetarskyddsstyrelsen
anfört, att den fattat dessa uttalanden så, att arbetarskyddsstyrelsen
åtminstone under de närmaste åren skulle bevilja generella undantag
utan särskild undersökning av de enskilda fallen. I anledning härav
vill jag erinra om att genom den nu föreslagna arbetstidsregleringen möjlighet
vinnes för arbetarskyddsstyrelsen att fortlöpande följa utvecklingen
9
Andra lagutskottets utlåtande nr t2.
på detta område. Sedan erfarenhet vunnits rörande arbetstidsbehovet vid
flottningsarbetet och möjligheterna att genom rationalisering av arbetet
eller eljest nedbringa arbetstiden, bör dispensprövningen ske under beaktande
av de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna. För möjliggörande
av erforderlig planering av arbetet torde dispens böra avse hel
flottningssäsong.
Från skogsyrkesinspektörshåll bär framförts frågan, huruvida en flottningsarbetare
kunde utan hinder av bestämmelserna i allmänna arbetstidslagen
hos olika arbetsgivare sysselsättas under längre sammanlagd arbetstid
än den medgivna, i samband varmed påyrkats särskilda bestämmelser
angående tillsynen å lagens efterlevnad beträffande flottningsarbetet.
Nämnda spörsmål är emellertid gemensamt för allt arbete, som omfattas
av arbetslidslagstiftningen; och härutinnan torde gälla att hänsyn endast
tages till förhållandena hos varje särskild arbetsgivare. Det torde icke kunna
göras gällande att arbetstidslagstiftningens effektivitet blivit lidande härav.
Detta synes ej heller vara att befara i fråga om flottningsarbetet. Några särbestämmelser
för detta arbetsområde torde ej vara påkallade.»
II. Hotellarbetstidslagen.
Inledning.
Med anledning av att arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell,
restauranger och kaféer — som den 1 januari 1948 avlöste en lag av
år 1944 i samma ämne -— gäller endast t. o. in. den 31 december 1950 och
statsmakterna således dessförinnan måste taga ståndpunkt till frågan om
fortsatt lagstiftning på detta område, uppdrog Kungl. Maj:t den 6 maj 1949
åt arbetarskyddsstyrelsen att verkställa utredning rörande hittills vunna
erfarenheter angående den nuvarande lagens verkningar samt att till Kungl.
Maj :t inkomma med de förslag i fråga om förlängning av giltighetstiden för
lagen och ändringar i densamma, som kunde anses erforderliga.
Arbetarskyddsstyrelsen bar på grund härav berett samtliga yrkesinspektörer
och följande organisationer tillfälle att till styrelsen inkomma med
yttrande, nämligen Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation,
Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter, Sveriges
centrala restaurangaktiebolag, Sveriges konditorförening, Svenska turisthotellens
riksförbund, Svenska turistföreningen, Aktiebolaget Tralikrestauranger,
Stockholms kaféidkareförening, Reso —- folkrörelsernas reseoch
semesterorganisation, Föreningen allmännyttiga kafébolag, Sveriges
kafé- och konditoriägareförbund, Kooperationens förhandlingsorganisation,
Landsorganisationen i Sverige, Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund,
Svenska livsmedelsarbetareförbundet, Svenska handelsarbetareför
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 42.
bundet, Tjänstemännens centralorganisation och Tjänstemannaförbundet
för hotell och restauranger.
Yttranden ha inkommit till arbetarskyddsstyrelsen från yrkesinspektörerna
och samtliga nämnda organisationer utom Aktiebolaget Trafikrestauranger,
Reso, Sveriges kafé- och konditoriägareförbund samt Svenska livsmedelsarbetareförbundet.
Med skrivelse den 10 januari 1950 har arbetarskyddsstyrelsen redovisat
det av Kungl. Maj:t erhållna uppdraget. I skrivelsen föreslås, att arbetstidslagen
för hotell, restauranger och kaféer efter vissa formella ändringar förlänges
utan tidsbegränsning. Styrelsens förslag är enhälligt.
Över förslaget ha, efter remiss, yttranden avgivits av kommerskollegium,
socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter, Sveriges centrala
restaurangaktiebolag, Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges konditorlörening,
Sveriges kafé- och konditoriägareförbund, Svenska turisthotellens
riksförbund, Kooperationens förhandlingsorganisation, Landsorganisationen
i Sverige, Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund, Tjänstemännens
centralorganisation, Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger
och Aktiebolaget Trafikrestauranger.
I remissyttrandena har behovet av en fortsatt lagstiftning på detta område
ej ifrågasatts, men yrkanden om vissa jämkningar i de nuvarande bestämmelserna
ha framförts.
Arbetarskyddsstyrelsens utredning.
I de yttranden som avgivits till arbetarskyddsstyrelsen, har icke ifrågasatts
annat än att en arbetstidsreglering för hotell, restauranger och kaféer
är behövlig även i fortsättningen.
I fråga om den nuvarande lagens verkningar framhålles i flera yttranden
att bristen på arbetskraft varit särskilt märkbar inom hotell- och
restaurangbranschen och att det därför på sina håll varit svårt att ordna
personalens arbetstid enligt lagens föreskrifter. Yrkesinspektören i första
distriktet uttalar i anslutning härtill, att det med hänsyn till det exceptionella
arbetsmarknadsläget icke varit möjligt att få en klar uppfattning om
lagens verkningar och att en förlängning av densamma i oförändrat skick
under ytterligare tre år därför syntes motiverad. Även enligt den mening,
som uttalas av ijrkesinspektörerna i sjätte och sjunde distrikten, borde lagen
prövas ytterligare under en begränsad tid.
Landsorganisationen, i vilkens yttrande Sverges restaurangpersonals förbund
och Svenska handelsarbetareförbundet instämt, uttalar, att lagen i
allt väsentligt fungerat tillfredsställande och att erfarenheterna av densamma
motiverade att lagstiftningen gjordes definitiv. Samma uppfattning
uttalas av grkesinspektören i andra distriktet.
Andra lagutskottets utlåtande nr 42. 11
I övriga yttranden till arbetarskyddsstyrelsen har ställning icke tagits till
frågan huruvida eu fortsatt lagstiftning på förevarande område borde göras
tidsbegränsad eller icke. Från skilda håll framhålles emellertid, att den
nuvarande lagen i stort sett fungerat till de berörda parternas belåtenhet.
Yrkesinspektörerna i tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde och tionde distrikten
uttala sålunda, att vid besök på arbetsplatser samt konferenser med
arbetsgivare och arbetstagare några önskemål icke framförts om ändringar
i lagen. Icke heller yrkesinspektören i åttonde distriktet och Kooperationens
förhandlingsorganisation ha funnit anledning till erinringar mot lagen,
och enligt Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger, i vars
yttrande Tjänstemännens centralorganisation instämt, har lagen i stort
sett väl fyllt sitt ändamål.
Någon mera genomgripande revision av lagen har icke påyrkats från
något håll. Däremot ha i eu del yttranden framställts önskemål om jämkning
i vissa föreskrifter av tämligen begränsad räckvidd.
Arbetarskyddsstyrelsen uttalar för egen del att det knappast kunde råda
någon tvekan om att den lagstadgade arbetstidsregleringen för personalen
vid hotell, restauranger och kaféer borde bibehållas även i fortsättningen.
Såvitt av styrelsens erfarenheter kunde bedömas, hade den nu gällande
lagen kunnat genomföras utan större svårigheter och utformningen av lagen
hade i stort sett visat sig vara tillfredsställande. Sedan numera nära
fem år förflutit från den tidpunkt, då den första lagstiftningen på förevarande
område trädde i kraft, finge enligt styrelsens mening tiden anses
mogen att giva lagen definitiv giltighet.
Remissyttranden.
I yttrandena över arbetarskyddsstyrelsens förslag har någon erinran icke
framställts mot att lagstiftningen på förevarande område gåves definitiv
giltighet. Arbetsmarknadsstyrelsen anför i denna fråga.
På grund av de arbetskraftsförhållanden, som varit rådande under den
tid arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer prövats, kan det vara
svårt att avgöra, vilken verkan lagen haft ur arbetsmarknadssynpunkt.
Bristen på arbetskraft och andra omständigheter ha medfört en onormal
omsättning och rörlighet inom detta arbetsområde. Nyrekryteringen har
nästan helt begränsats till korttidsarbetande, okvalificerad arbetskraft, vilket
hindrat den stabilisering av förhållandena, som lagen annars måhända
skulle ha medfört. Den stora omsättningen av tillfällighetsarbetande utlänningar
inom området har ytterligare bidragit till att förrycka utvecklingen.
Det finnes emellertid anledning förmoda, att arbetstidslagen ändock haft
gynnsam inverkan och alt den aktuella arbetskraftssituationen skulle ha
varit än mer bekymmersam, om lagen icke funnits. Styrelsen anser, alt
— sedan eu viss stabilisering nu inträtt på arbetsmarknaden — lagen i
fortsättningen bör få ökad betydelse för det ifrågavarande arbetsområdet.
Mera ordnade förhållanden komma sannolikt att inverka gynnsamt på re
-
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 42.
kryteringen av kvalificerad arbetskraft, vilket kan sägas vara av största
betydelse för denna näringsgrens ställning på arbetsmarknaden.
Av utredningen framgår, att inga väsentliga ändringsförslag framlagts,
vilket torde få tolkas så, att den nuvarande lagens utformning är tillfredsställande.
Från denna utgångspunkt och med hänsyn till behovet av en
lagstadgad arbetstidsreglering för hotell, restauranger och kaféer även i
fortsättningen tillstyrker styrelsen, att lagen nu göres definitiv.
Departementschefen.
T. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Danielson, har i propositionen
beträffande frågan om fortsatt arbetstidslagstiftning på förevarande
område uttalat bland annat följande:
»Utan tvivel erfordras även i fortsättningen bestämmelser i lag angående
arbetstiden för hotell-, restaurang- och kafépersonal. Den nu gällande lagen
har liksom dess föregångare prövats under en tid, då bristen på arbetskraft
varit besvärande och andra mindre normala förhållanden rått på arbetsmarknaden.
Det är därför naturligt, om vissa svårigheter på sina håll uppstått
vid lagens tillämpning. Emellertid framgår av utredningen i detta
ärende, att lagstiftningen, såsom den nu är utformad, likväl i stort sett
fungerat tillfredsställande och att den väl fyller sitt syfte. Några röster ha
ej heller höjts för lagstiftningens slopande. Tvärtom anses allmänt att lagen
borde få permanent karaktär. För egen del ansluter jag mig till denna
tanke och tillstyrker således, att hotellarbetstidslagstiftningens giltighet i
fortsättningen icke begränsas till viss tid.
Vid övergång till en definitiv lagstiftning rörande arbetstiden för hotell-,
restaurang- och kafépersonal uppstår frågan, huruvida bestämmelser härom
liksom hittills böra upptagas i en särskild lag eller inarbetas i den allmänna
arbetstidslagen. Jag vill då erinra om att särskilda sakkunniga — arbetstidsutredningen
— enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 februari 1947
tillkallats för att inom socialdepartementet biträda med utredning rörande
en allmän översyn av arbetstidslagstiftningen. Enligt direktiven för utredningsarbetet
ha de sakkunniga bl. a. att pröva, huruvida det vore lämpligt
att i den allmänna arbetstidslagen inrymma en reglering av arbetstiden på
de områden, där f. n. en speciallagstiftning gäller. Utredningen härom är
ännu icke slutförd; under sådana omständigheter synes man tills vidare
böra bibehålla den nuvarande anordningen med en särskild arbetstidslag
för hotell, restauranger och kaféer.»
Ifrågasatta ändringar i den nu gällande lagstiftningen.
Såsom förut antytts ha en del av de myndigheter och sammanslutningar
som hörts i ärendet yrkat, att en del ändringar måtte vidtagas i de nu gällande
bestämmelserna. Arbetarskyddsstyrelsen har icke ansett sig kunna
biträda något av dessa yrkanden men — såsom även berörts -— föreslagit
vissa andra jämkningar i lagen. Här skall endast beröras den i 4 § hotell
-
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
arbetstidslagen föreskrivna treveckor sberäkningen, vilken berörts
i flera yttranden till arbetarskyddsstyrelsen.
I nämnda paragraf stadgas, att arbetsgivare icke må använda arbetstagare
till arbete under längre tid, raster och måltidsuppehåll oräknade, än
144 timmar under loppet av tre kalenderveckor. Arbetstiden må under en
tidrymd av 24 timmar, räknat från klockan 6 på morgonen ena dagen till
samma tid påföljande dag, ej överstiga 11 timmar.
Enligt Svenska turisthotellens riksförbund, i vars yttrande Sveriges arbetsgivareförening
för hotell och restauranter och Svenska arbetsgivareföreningen
instämt, kunde det icke vara rimligt, att turisthotell och pensionat
av säsongbetonad karaktär, vilka hade en synnerligen ojämn besöksfrekvens
och därmed en ojämn arbetsbelastning, skulle åläggas att fördela
arbetstimmarna på samma sätt som företag av mera allmän karaktär. De
nästan oövervinnliga svårigheter, som uppstått med treveckorsperioderna,
skulle kunna avsevärt övervinnas, om säsongföretagen hade rätt att fördela
arbetstiden på sexveckorsperioder. Förbundet erinrar i detta sammanhang
om att de bestämmelser, som gällde för de svenska turisthotellen, vore
helt okända i andra om den utländska turistströmmen konkurrerande länder
och att turisthotellen i dessa länder därför hade större möjlighet att
bereda de resande den service som erfordrades. Jämväl Svenska turistföreningen
har — dock utan att framställa något yrkande — framhållit, att
arbetstidsbestämmelserna särskilt vid föreningens fjällanläggningar medfört
stora svårigheter.
För egen del framhåller arbetarskyddsstyrelsen, att hittills vunna erfarenheter
av lagens verkningar icke givit stöd för uppfattningen, att en beräkning
av arbetstiden för längre tid än tre veckor i allmänhet skulle vara
erforderlig. I de enstaka fall då så kunde vara erforderligt — det torde här
bli fråga om turisthotell och därmed jämförliga företag med utpräglad
säsongbelastning — hade styrelsen möjlighet att medgiva av behovet påkallat
undantag.
Departementschefen.
Föredragande departementschefen har beträffande nu berörda fråga,
ävensom vissa andra därmed närbesläktade frågor, i propositionen uttalat
följande:
»De bestämmelser i 4 § hotellarbetstidslagen, mot vilka erinringar framställts
i detta ärende, funnos upptagna redan i 1944 års hotellarbetstidslag
och underkastades en ingående granskning vid tillkomsten av den nu
gällande lagen. Vid den allmänna översyn av arbetstidslagstiftningen, som
arbetstidsutredningen har i uppdrag att verkställa, torde dessa bestämmelser
ånyo bli föremål för en grundlig prövning från skilda utgångspunkter.
Med hänsyn härtill och då den föreliggande utredningen icke bibragt mig
övertygelsen att någon omedelbar ändring i de nu gällande reglerna är av
14
Andra lagutskottets utlåtande, nr 12.
behovet påkallad, förordar jag i likhet med arbetarskyddsstyrelsen att de
nuvarande bestämmelserna i 4 § överföras till den nya lagen i oförändrat
skick.»
Lagrådet.
Lagrådet har lämnat de genom propositionen framlagda lagförslagen —
de förslag som avse lagen om arbetstidens begränsning sådana de slutligen
utformats i en gemensam lagtext — utan anmärkning.
Utskottet.
Reglering av arbetstiden vid flottning.
I sitt utlåtande nr 19 till 1947 års riksdag i anledning av väckta motioner
om laglig reglering av arbetstiden i flottningsarbele uttalade utskottet, att
en sådan reglering vore önskvärd. Utskottet hemställde i utlåtandet, vilket
godkändes av riksdagen, att riksdagen i anledning av motionerna måtte
hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning av frågan om laglig reglering av
arbetstiden vid flottning samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Den begärda utredningen
har nu verkställts av arbetstidsutredningen, vars betänkande i ämnet
ligger till grund för förevarande proposition.
Resultatet av utredningen har befäst utskottet i dess uppfattning, att
arbetstiden för flottning bör lagligen regleras. Arbetstiden vid flottning är,
enligt vad utredningen giver vid handen, osedvanligt lång, låt vara att en
del av densamma stundom åtgår till mindre krävande uppgifter. Nämnda
förhållande är uppenbarligen ägnat att framkalla ohälsa och förslitning
hos dem, som deltaga i flottningen. Den omständigheten, att flottningsarbetet
vanligen pågår under allenast någon månad av året, bör enligt
utskottets mening ej leda till att flottningsarbetarna ställas vid sidan av
det skydd, som arbetstidslagen avser att lämna. I detta sammanhang förtjänar
att erinras, att hos yrkets egna utövare föreligger ett starkt önskemål
att få arbetstiden reglerad efter samma grunder som för flertalet
övriga arbetare. Då nu möjlighet visats föreligga, om än med viss svårighet,
att inrymma flottningsarbetet under arbetstidslagen, är utskottet av
den uppfattningen, att nämnda lag bör utsträckas till att omfatta även detta
arbete. En särlagstiftning avseende flottning, vilket diskuterats vid frågans
tidigare behandling, anser sig utskottet, med hänsyn bland annat till det
pågående samordningsarbetet inom arbetstidslagstiftningen, icke böra förorda.
Flottningsarbetets upptagande i arbetstidslagen torde emellertid medföra
vissa olägenheter. Sålunda får antagas, att de möjligheter till övertid, som
lagen för särskilda förhållanden erbjuder, i stor utsträckning komma att
utnyttjas. Detta kan enligt utskottets mening icke vara alldeles i överensstämmelse
med lagens anda. Ett tyngande dispensförfarande — extra övertid
får endast uttagas efter medgivande av arbetarskyddsstyrelsen —- kom
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 42. 15
mer troligen att bliva följden av den föreslagna lagstiftningen. Utskottet
räknar dock med, att en fortsatt rationalisering av flottningsarbetet och
ett mer effektivt utnyttjande av arbetstiden i sinom tid kommer att medföra
en bättre anpassning av flottningsarbetet till lagens normalstadganden.
Någon omedelbar, genomgripande verkan är alltså ej att påräkna av den
tillämnade arbetstidsregleringen.
Hotellarbetstidslagen.
I propositionen föreslås att nämnda lag göres definitiv genom att den
nuvarande tidsbegränsningen i fråga om lagens giltighetstid undanröjes.
Häremot ha de myndigheter och organisationer, som haft att taga ställning
till förslaget, ej haft något att erinra. Även utskottet är av den meningen,
att lagen bör förlänas giltighet utan tidsbegränsning.
Vad beträffar den i motionerna I: 500 och II: 581 begärda ändringen av
4 §, innebärande att turisthotell skulle få använda arbetstagare till arbete
under en tid av högst 288 timmar under loppet av sex kalenderveckor, får
utskottet hänvisa till den av departementschefen i propositionen lämnade
uPP§iften, att ''vid den allmänna översyn av arbetstidslagstiftningen, som
arbetstidsutredningen har i uppdrag att verkställa, förevarande stadgande
torde bliva föremål för en grundlig prövning från skilda utgångspunkter.
Vid angivna förhållanden är utskottet ej berett att nu taga ställning till
det genom motionerna väckta spörsmålet. Utskottet får i anslutning härtill
erinra om att möjlighet föreligger för arbetarskyddsstyrelsen att medgiva
av behovet påkallat undantag från bestämmelserna i 4 §.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition
oförändrad;
B) att motionerna I: 501 och II: 582 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt
C) att motionerna I: 500 och II: 581 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 9 maj 1950.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sten, Hallagård, Wistrand,
Nils Elowsson, Nerman, Bengtson och Weiland*;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbackcn, Ryberg*,
fru Johansson i Norrköping, herr Nilsson i Göteborg*, fröken Höjer,
herr Jansson i Hällefors* och fröken Wetterström.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 42.
Reservation
av herr Wistrand och fröken Wetterström, vilka beträffande reglering
av arbetstiden vid flottning anfört:
Flottningsarbetet pågår endast en kort tid av året — omkring en månad
— och en längre arbetstid än den i arbetslivet vanliga uttages under denna
tid endast sporadiskt och då naturförhållandena sådant påkalla. Några
starka sociala skäl för att reglera arbetstiden vid flottningsarbete förefinnas
alltså icke.
Flottningsarbetet är dessutom av sådan natur att det — liksom skogsarbete
— varit undantaget från lagen om arbetstidens begränsning allt ifrån
denna lags tillkomst. Detta har haft sin grund i att arbetstiden måste vara
underkastad starka variationer och omöjlig att på förhand planlägga. En
reglering av arbetstiden vid flottningsarbete i enlighet med bestämmelsen
i lagen om arbetstidens begränsning synes för närvarande endast kunna
genomföras under förutsättning att genom ett vidlyftigt dispensförfarande
möjlighet lämnas till sådana undantag från lagens allmänna regler att
den nu tillämpade arbetstiden i huvudsak uppehälles. Under sådana förhållanden
synas oss omständigheterna tala för att flottningsarbetet även
i fortsättningen icke underkastas arbetstidsreglering.
Under åberopande härav yrka vi,
att Kungl. Maj :ts proposition nr 192 måtte avslås i vad den avser ändring
av 1 § punkt f i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning,
samt att förty den föreslagna lagen om ändring i nämnda lag måtte erhålla
följande lydelse:
Lag
om ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning.
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning från och med den 1 januari 1951 skall hava ändrad lydelse
på sätt nedan angives samt att 10 § 1 mom. samma lag icke skall äga giltighet
efter den 31 december 1950.
1 §•
Denna lag---här nedan.
Från lagens tillämpning undantagas:
a) arbete, som---ävensom fiske,
f) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet icke är att hänföra
till skogsarbete, ävensom flottning,
g) upptagning av —- — -— detaljhandeln äger tillämpning,
k) arbete, varå arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer äger
tillämpning, samt1
l) arbete, som —---hans bostad.
1 Enligt lag den 23 maj 1947 skall 1 § andra stycket k) hava denna lydelse endast t. o. m.
den 31 december 1950. Eljest gällande lydelse är »k) sådant arbete i hotell-, restaurangeller
kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, samt».
Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1950
016506
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1950:309 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner dels om utredning av förutsättningarna för ett system med efter pensionering sålder differentierade folkp s. 2 i texten