Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om kommuns bidrag till kostnaderna för folktandvården.

1950-05-09 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1950:45, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om kommuns bidrag till kostnaderna för folktandvården.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45.

1

Nr 45.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till förordning om kommuns bidrag till kostnaderna

för folktandvården.

Genom en den 17 februari 1950 dagtecknad proposition, nr 92, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag

till

Förordning

om kommuns bidrag till kostnaderna för folktandvården.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Där barn anmälts till regelbundet deltagande i folktandvård, som landsting

eller stad utanför landsting anordnat med bidrag av statsmedel, åligger

det den kommun, inom vilken barnet är kyrkoskrivet, att till landstinget

eller staden erlägga den årliga behandlingsavgift, som, enligt vad

därom är särskilt stadgat, skall utgå för barnet.

2 §•

Jämväl i annan ordning än i 1 § sägs äger kommun bidraga till bestridande

av kostnader för folktandvård åt inom kommunen kyrkoskrivna

svenska medborgare.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951, då förordningen den

3 juni 1938 (nr 360) om lindring i obemedlades och mindre bemedlades

tandvårdskostnader in. in. upphör att gälla.

1 proposition nr 84 till innevarande års riksdag bar Kungl. Maj:t föreslagit

vissa ändringar i folktandvårdens organisation in. in. Till grund för

de förslag, som framlagts i nämnda proposition, har legat ett av särskilda,

Bihang till riksdagens protokoll 19Ö0. 9 samt. 2 avd. Nr 45.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr ''ro.

jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1946 utsedda sakkunniga

(1946 års folktandvårds sakkunnig a) den 3 december 1948 avgivet betänkande

med förslag angående folktandvårdens organisation in. in. (SOU

1948:53) jämte däröver avgivna yttranden.

I nämnda proposition uppdragas riktlinjer för folktandvårdens fortsatta

utbyggnad och organisation och framföras olika förslag, som innebära avvikelse

från vad som nu gäller på detta område. Till det vid propositionen

fogade statsrådsprotokollet uttalade föredragande departementschefen,

statsrådet Mossberg, att i anledning av vissa av de framlagda förslagen den

nu gällande förordningen den 3 juni 1938 (nr 360) om lindring i obemedlades

och mindre bemedlades tandvårdskostnader in. in. borde ersättas med

en ny författning.

Departementschefen har i propositionen anfört följande:

»Enligt kungörelsen den 3 juni 1938 angående statsbidrag till folktandvård

skall barn, som anmälts till regelbundet deltagande i folktandvård,

äga åtnjuta tandbehandling mot viss angiven årsavgift. I 1 § första stycket

tidigare nämnda förordning stadgas, att där barn anmälts till regelbundet

deltagande i folktandvård, som landsting anordnat med bidrag av statsmedel,

åligger det barnets kyrkoskrivningskommun att till landstinget erlägga

den årliga behandlingsavgift, som sålunda skall utgå för barnet. I

samma paragrafs andra stycke föreskrives, att om barnet varken är obemedlat

eller mindre bemedlat kommunen äger uttaga avgiften av vederbörande

målsman. Tillika förordnas, att avgiftsbelopp, för vilket kommunen

ej äger uttaga ersättning, icke skall vara att anse såsom fattigvård.

Av dessa bestämmelser synes föreskriften om kommuns skyldighet att

erlägga behandlingsavgift kunna bibehållas i huvudsak oförändrad. Vad

däremot angår den rätt kommun enligt 1 § andra stycket 1938 års förordning

har att i vissa fall uttaga avgifter av barnets målsman, så har i propositionen

nr 84 på min hemställan föreslagits, att denna befogenhet skall

bortfalla. Bestämmelserna i 1 g andra stycket 1938 års förordning böra

därför utgå.

Enligt 2 § 1 mom. i nämnda förordning äger kommun, som anvisat till

fattigvård ej hänförliga medel för bestridande av avgifter för folktandvård

åt obemedlade och mindre bemedlade vuxna, erhålla statsbidrag till kostnaderna

i sådant hänseende enligt vissa i denna och i 4 § närmare angivna

grunder.

Angående tandvård åt obemedlade och mindre bemedlade samt det därmed

förbundna statsbidraget anförde jag till det vid propositionen nr 84

fogade statsrådsprotokollet.

Folktandvården har i avsevärt mindre omfattning än man från början

räknade med begagnats av obemedlade och mindre bemedlade vuxna personer.

De sakkunniga ha upplyst, att statsbidrag för obemedlades och mindre

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr tö.

3

bemedlades tandvård under budgetåret 1945/46 utgått till 53 landskommuner

och 15 städer med sammanlagt 17 306 kronor. Under budgetåren 1947/48

och 1948/49 uppgingo statsbidragen till 32 287 resp. 31 567 kronor. I remissyttrande

över betänkandet har svenska landskommunernas förbund framhållit,

att — även med de gynnsammare bidragsgrunder, som de sakkunniga

föreslå — ifrågavarande statsbidrag skulle ur kommunalekonomiska

synpunkter sakna betydelse. Ansöknings- och prövningsförfarandet skulle

också åsamka ett arbete, som knappast stode i proportion till bidragsbeloppens

storlek. Förbundet har därför ansett statsbidraget överflödigt. Jag

anser det för min del önskvärt, att de obemedlade och mindre bemedlade

skola kunna utnyttja de möjligheter, som folktandvårdsorganisationen erbjuder,

enär deras tandvård eljest i stor utsträckning torde bli försummad.

Med hänsyn till vad landskommunernas förbund anfört, finner jag dock

det särskilda statsbidraget till kommunerna böra slopas. Samtidigt vill jag

emellertid uttala, att det är angeläget, att kommunerna även i fortsättningen

anslå medel för ändamålet och att medlen icke hänföras till fattigvård.

Förslaget att statsbidraget skall slopas föranleder, att förordningens 2

och 4 §§ böra upphävas.

Då kommunerna — bortsett från städer utanför landsting — nu således

icke längre avses skola åtnjuta något som helst statsbidrag för folktandvård,

kan tveksamhet uppstå om kommunernas kompetens att anslå medel

till bestridande av kostnader, som sammanhänga med folktandvården, i

varje fall om bidragsgivningen ej sker efter generella normer. Jag har såsom

nyss refererats uttalat ett önskemål att medel till lindring i de obemedlades

och mindre bemedlades tandvårdskostnader även i fortsättningen anslås

av kommunerna. Jämväl i andra hänseenden kan kommun tänkas bidraga

till kostnader för folktandvården, t. ex. för skolbarnens resor till och

från poliklinikerna. För att undanröja allt tvivel om kommunernas befogenheter

i dessa hänseenden torde därför i förordningen böra fastslås, att kommun

äger bidraga till bestridande av kostnader för folktandvård åt inom

kommunen kyrkoskrivna svenska medborgare jämväl på annat sätt än genom

att erlägga behandlingsavgifter för barn. Härigenom skulle kommun

få rätt att anslå medel till folktandvård efter individuell prövning, utan att

bidraget anses som fattigvård.

Av det anförda framgår, att 1938 års förordning enligt min mening bör

ersättas med en författning av delvis nytt innehåll, som reglerar frågan om

kommunernas bidrag till kostnaderna för folktandvården. I enlighet härmed

har inom inrikesdepartementet upprättats förslag till förordning om

kommuns bidrag till kostnaderna för folktandvården, upplagande två paragrafer.

I 1 § har införts den förut omnämnda bestämmelsen, som i huvudsak

motsvarar 1 § första stycket 1938 års förordning. Fn redaktionell jämkning

har dock vidtagits. Den nu gällande förordningen innehåller i 3 $ clt

stadgande av innebörd, alt stad, som icke deltager i landsting, skall med

avseende på bestämmelserna i förordningen vara jämställd med landsting.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 45.

Detta stadgande är i vad avser 1 § av betydelse huvudsakligen i det fall,

att ett barn går i skola i sådan stad men är kyrkoskrivet i annan kommun;

kyrkoskrivningskominunen skall i sådant fall erlägga avgiften till staden.

I departementsförslaget har 3 § uteslutits. I stället ha bestämmelser av

samma innebörd inarbetats i 1 §.

Den föreslagna förordningens 2 § innehåller den förut behandlade kompetensregeln.

Förordningen synes böra träda i kraft samtidigt med de i propositionen

nr 84 förordade ändringarna i folktandvårdens organisation, d. v. s. den

1 januari 1951.»

Enligt vad utskottet under hand inhämtat har statsutskottet, som behandlat

proposition nr 84, ej haft något att erinra mot nämnda proposition i

den del denna berör förhållanden, som avses i proposition nr 92.

Utskottet. Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot det genom

propositionen framlagda författningsförslaget och får därför hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 9 maj 1950.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,

Wistrand, Sunne, Nils Elowsson och Bengtson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, Carlsson

i Bakeröd, Andersson i Alfredshem, Odhe, fru Sjöstrand, herr Andersson

i Linköping och fröken Wetterström.

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1930

01652S

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1950:339 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående sättet för utbetalning av de allmänna barnbidragen m. m. a1 i texten