Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1885

1950-11-14 · 42 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 39 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1950:49, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1885

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 4.9.

1

Nr 49.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den

12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling,

m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 3 mars 1950 dagtecknad proposition, nr 90, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

1) Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1885 (nr 27)

angående lösdrivares behandling.

Härigenom förordnas, att 3 § 2 inom., 10 § 1 mom., 12 §, 14 §, 15 § 2 mom.

och 16 § lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling* 1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives samt att i samma lag

skola införas tre nya paragrafer, betecknade 9 a §, 9 b § och 16 a §, av

nedan intagna lydelse:

(Gällande lydelse:)

3 §.

2 mom. Konungens Befallningshavande

hålle ytterligare förhör med

den häktade och låte i protokoll över

förhöret anteckna hans levnadsomständigheter

samt införa prästbetyg

och läkarebetyg för den häktade

jämte beskrivning över hans utseende

och uppgift å den ort, som efter

ty i 10 § sägs skall såsom hans hemort

anses. Finnes den häktade hava

gjort sig skyldig till lösdriveri å tid,

som i 1 mom. sägs, må Konungens

Befallningshavande döma honom till

(Föreslagen lydelse:)

3 §•

2 mom. Konungens Befallningshavande

hålle ytterligare förhör med

den häktade och låte i protokoll över

förhöret anteckna hans levnadsomständigheter

samt införa prästbetyg

och läkarebetyg för den häktade

jämte beskrivning över hans utseende

och uppgift å den ort, som efter

ty i 10 § sägs skall såsom hans hemort

anses. Finnes den häktade hava

gjort sig skyldig till lösdriveri å tid,

som i 1 mom. sägs, må Konungens

Befallningshavande döma honom till

1 Senaste lydelse av 16 §, se SFS 1894 nr 14 sid. 3.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. !) saml. 2 avd. Nr 4.9.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 49.

(Gällande lydelse:)

tvångsarbete från och med en månad

till och med ett år. Har han förut

undergått dylikt tvångsarbete eller

straffarbete, eller förekomma eljest

försvårande omständigheter, må

tvångsarbetstiden utsträckas till

högst tre år.

(Föreslagen lydelse:)

tvångsarbete från och med en månad

till och med ett år. Har han förut

undergått dylikt tvångsarbete eller

förekomma eljest försvårande omständigheter,

må tvångsarbetstiden

utsträckas till högst tre år.

9 a §.

Arbetsanstaltens styrelse eller, efter

dess bemyndigande, föreståndaren

för anstalten äger meddela

den som undergår tvångsarbete tillstånd

att besöka närstående som år

svårt sjuk eller bevista närståendes

begravning, så ock att i annat fall,

då med hänsyn till tvångsarbetstidens

längd eller eljest starka skäl

äro därtill, lämna anstalten för viss

kort tid, allt såframt fara för missbruk

ej kan anses föreligga.

Tid, varunder intagen enligt tillstånd

som nu sagts vistas utom anstalten,

skall inräknas i verkställighetstiden,

såvitt ej styrelsen av särskild

anledning annorlunda förordnar.

Sådant förordnande skall gå i

verkställighet utan hinder av att det

ej vunnit laga kraft.

Har föreståndaren ej funnit skäl

bifalla framställning om tillstånd att

lämna anstalten för viss tid, äger

den intagne påkalla styrelsens beslut

i saken. Styrelsens beslut i fråga

om sådant tillstånd äge den intagne

överklaga hos Konungens Befallningshavande

i det län, där tvångsarbetsanstalten

är belägen, över

Konungens Befallningshavandes beslut

må talan föras hos Konungen

genom besvär, som skola hava inkommit

till inrikesdepartementet

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 49. 3

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

sist å trettionde dagen efter den då

klaganden erhöll del av beslutet.

9 b §.

Den som undergår tvångsarbete,

som ålagts enligt denna lag, må frigivas

i förtid sedan hälften av den i

domen bestämda tvångsarbetstiden,

dock minst två månader, förflutit.

Vid prövning av fråga om förtida

frigivning skola särskilt beaktas den

dömdes uppförande under anstaltsvistelsen

och sinnesriktning vid den

tid då frigivning ifrågasåttes samt

de förhållanden, i vilka han skulle

komma att försättas efter frigivningen.

Fråga om förtida frigivning prövas

utan framställning från den dömdes

sida av arbetsanstaltens styrelse och

skall upptagas till prövning å sådan

tid, att den dömde kan frigivas, då

hälften av tvångsarbetstiden gått till

ända; sker ej frigivning då, skall frågan

ånyo prövas så ofta det finnes

påkallat, dock minst var tredje månad.

Beträffande fullföljd mot styrelsens

beslut i ärende om förtida frigivning

äge vad i 9 a § tredje stycket

stadgas motsvarande tillämpning. 10

10 §. 10 §.

1 mom. Den som efter den ådöm- 1 mom. Den som frigives efter den

da tvångsarbetstidcns slut frigives ådömda tvångsarbetstidens slut eller

skall av arbetsanstaltens förestånda- med tillämpning av 9 b § skall av

re förpassas till den kommun, där arbetsanstaltens föreståndare förpashan

har sin hemort, därest ej Ko- sas till ort, där han erhållit eller

nungcns Befallningshavande medgi- kan väntas erhålla lämplig arbetsvit,

att han utan att först begiva sig anställning, eller till sin hemort,

till hemorten må förpassas till ort, Passet skall innehålla föreskrift om

som omförmäles i 12 § 3 mom. Pas- väg, tid och sätt för färden ävensom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 49.

(Gällande lydelse:)

set skall innehålla föreskrift om väg,

tid och sätt för färden ävensom underrättelse

om vad den frigivne enligt

12 § har att iakttaga.

12 §.

1 m o m. Den frigivne skall ofördröjligen,

i enlighet med det för honom

utfärdade pass, begiva sig till

den ort, dit han förpassats, och, om

förpassningen skett till stad, där

polismästare finnes, anmäla sig hos

denne inom tjugufyra timmar efter

ankomsten.

2 m o m. Den som blivit dömd till

tvångsarbete i sex månader eller därutöver

äger under två år efter frigivandet

icke utan särskilt tillstånd,

meddelat i stad av polismästare eller,

där sådan ej finnes, av stadsfiskal

och å landet av ortens länsman, uppehålla

sig utom den kommun han

tillhör eller där han erhållit behörigt

tillstånd att vistas; och skall han i

stad, där polismästare finnes, å de

tider och i den ordning, som av polismästaren

föreläggas honom, göra anmälan

om bostad och försörjningsmedel.

3 m o m. Tillstånd, varom i nästföregående

mom. sägs, må lämnas

den frigivne för att han må kunna

(Föreslagen lydelse:)

underrättelse om vad den frigivne

enligt 12 § 2 mom. må hava att iakttaga.

12 §.

t mom. Vid frigivning efter

den ådömda tvångsarbetstidens slut,

så ock vid sådan frigivning, varom i

9 b § förmäles, skall arbetsanstaltens

styrelse, där så kan ske, förordna

lämplig och villig person att under

två år från dagen för frigivningen

bistå den frigivne och tillse,

att han på lämpligaste sätt anpassas

till samhället.

2 m o m. Den frigivne skall ofördröjligen,

i enlighet med det för honom

utfärdade pass, begiva sig till

den ort, dit han förpassats, och snarast

anmäla sig hos den, som må

hava förordnats att bistå honom.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 49.

(Gällande lydelse:)

emottaga erbjuden anställning bos

välkänd och pålitlig person eller å

uppgiven ort söka arbete, där utsikt

därtill finnes, eller ombesörja någon

för den frigivne viktig angelägenhet.

För den, som erhållit sådant tillstånd,

skall den myndighet, som

lämnat tillståndet, utfärda pass. Den

förpassade åligger att ställa sig till

efterrättelse de i passet givna föreskrifter

och, om han blivit förpassad

till stad, där polismästare finnes,

inom tjugufyra timmar efter ankomsten

anmäla sig hos denne.

4 m o m. Den i 2 mom. stadgade

skyldighet att anmäla bostad och

försörjningsmedel bör så ordnas, att

den anmälnings skyldige icke störes

i sin lovliga verksamhet eller utsättes

för allmän uppmärksamhet; och

äge polismästaren i särskilda fall åt

tillsyningsman eller annan därtill

tjänlig person överlåta befattningen

med anmälningarnes emottagande.

5 in o m. Förekommer skål därtill,

äger Konungens Befallningshavande

att helt och hållet eller delvis

meddela befrielse från de skyldigheter,

som enligt denna § åligga den

frigivne.

6 mom. Visar den frigivne tredska

att efterkomma vad honom enligt

denna § åligger eller de honom

på grund av samma § givna föreskrifter,

vare underkastad behandling

som i 3 § sägs.

14 §.

Då någon genom utslag, som vunnit

laga kraft eller blivit fastställt,

dömts till tvångsarbete, så ock när

någon från tvångsarbetsanstalt fri
-

5

(Föreslagen lydelse:)

14 §.

Då någon genom utslag, som vunnit

laga kraft eller blivit fastställt,

dömts till tvångsarbete, så ock när

någon från tvångsarbetsanstalt fri
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 49.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

gives och när den frigivne erhåller gives, skall underrättelse därom

tillstånd att vistas utom hemorten meddelas rikets polismyndigheter.

eller den ort, dit han eljest förpassats,

eller på grund av 12 § 5 mom.

varder fri i val av vistelseort, skall

underrättelse därom meddelas rikets

polismyndigheter.

Huru underrättelse---förordnar Konungen.

15 §.

2 mom. Tillsyningsman, ävensom

annan person, vilken erhållit sådant

uppdrag som i 12 § 4 mom. sägs, äge

i utövningen av denna befattning åtnjuta

det skydd, som enligt lag tillkommer

tjänsteman.

16 §.

I stad, där poliskammare finnes,

utövar poliskammaren i fråga om

lösdrivares behandling den myndighet,

som enligt denna lag tillkommer

Konungens Befäl lningshavande; dock

må poliskammare ej förordna om

frigivning enligt 13 §.

I stad, där polismästare finnes,

må denne och i annan stad Konungens

Befallningshavande kunna förordna

poliskommissarie eller annan

polisman att fullgöra vad enligt denna

lag åligger stadsfiskal.

För köping eller annat område å

landet, för vilket ordningsstadgan

för rikets städer är i tillämpliga delar

gällande, må Konungens Befallningshavande

kunna förordna polisman

att fullgöra vad enligt denna

lag åligger länsman.

15 §.

2 mom. Tillsyningsman äge i utövningen

av sin befattning enligt

denna lag åtnjuta det skydd, som enligt

lag tillkommer tjänsteman.

16 §.

I stad med poliskammare, dår

stadsfiskal icke är ledamot i egenskap

av polismästare eller eljest, utövar

poliskammaren i fråga om lösdrivares

behandling den myndighet,

som enligt denna lag tillkommer Konungens

Befallningshavande; dock

må poliskammare ej pröva talan mot

anstaltsstyrelses beslut jämlikt 9 a

och 9 b §§ eller förordna om frigivning

enligt 13 §.

Efter Konungens medgivande må

i stad, där polismästare finnes, denne

och i annan stad Konungens Befallningshavande

förordna poliskommissarie

att fullgöra vad enligt denna

lag åligger stadsfiskal.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 4.9.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

16 a §.

Konungen äger meddela de närmare

bestämmelser, som erfordras

för tillämpning av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1950.

För den, som vid lagens ikraftträdande

undergår tvångsarbete,

skall frågan om förtida frigivning

prövas i så god tid, att han, om förutsättningar

för förtida frigivning i allmänhet

föreligga, kan frigivas vid

ikraftträdandet.

Äldre bestämmelser skola gälla för

den, som frigivits från tvångsarbete

före lagens ikraftträdande.

2) Lag

om ändrad lydelse av 76 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 76 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården

skall hava följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse:)

76 §.

(Föreslagen lydelse:)

76 §.

Tvångsarbete skall---lämpligt arbete.

Bliver någon----behandling sägs.

I övrigt gäller i fråga om verkställighet

av tvångsarbetet i tillämpliga

delar vad i 8 och 13 §§ av nämnda

lag stadgas.

I övrigt gäller i fråga om verkställighet

av tvångsarbetet i tillämpliga

delar vad i 8 §, 9 a § och 13 § av

nämnda lag stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1950.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 49.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft åtta

i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 395 av herr Johannesson,

nr 396 av herr Cassel m. fl.,

nr 397 av herrar Norling och Persson, Helmer, och

nr 402 av herr Sunne m. fl., samt

inom andra kammaren

nr 481 av herrar Braconier och Nilsson i Svalöv,

nr 493 av fru Gärde Widemar m. fl.,

nr 494 av herr Persson i Landafors, och

nr 495 av herrar Wiklund i Stockholm och Johnsson i Stockholm.

I motionen I: 395 har hemställts, »att riksdagen måtte, med avslag å propositionen

nr 90, antingen för sin del besluta att lösdrivarlagen skall upphöra

att gälla från och med den 1 juli 1950 eller, därest detta icke lämpligen

finnes kunna ske, hos Kungl. Maj :t hemställa att förslag till bestämmelser

om lösdrivarlagens upphävande och de frågor som ha nödvändigt samband

därmed — dit hänföres icke bettleriets rättsliga reglering och ej heller

frågan rörande omhändertagande av s. k. psykopater •— måtte framläggas

för riksdagen snarast möjligt och senast vid innevarande års höstsession.»

I motionerna I: 396 och II: 481, vilka äro likalydande, har hemställts, »att

riksdagen måtte besluta, att de närmare bestämmelser, som erfordras för

tillämpning av lagen den 12 juni 1885 ang. lösdrivares behandling, underställas

riksdagens prövning.»

I likalydande motionerna I: 397 och II: 494 har hemställts, »att riksdagen

måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag i syfte att

lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling skall upphöra

att gälla.»

I motionerna I: 402 och II: 495, vilka äro likalydande, har hemställts, att

riksdagen vid behandlingen av proposition nr 90 ville dels eftertryckligt

uttala, att lösdrivarlagen snarast möjligt efter det att andra behandlingsmöjligheter

i erforderlig mån stå till buds bör upphävas och, därest verkligt

behov därav kan anses föreligga, därvid ersättas med en helt ny lagstiftning

samt att ändringar i den nuvarande lösdrivarlagen ej böra föranleda något

uppskov därmed, dels ock för sin del besluta vissa i motionerna föreslagna

ändringar i lösdrivarlagen, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta

erforderlig lagtext.

De i motionerna I: 402 och II: 495 framförda förslagen om ändringar i

lösdrivarlagen framgå av de avsnitt av motionerna, som finnas intagna här

nedan under rubriken Provisoriska ändringar i lösdrivarlagen.

I motionen II: 493 har hemställts, »att riksdagen måtte besluta att avslå

Kungl. Maj :ts proposition nr 90 samt att riksdagen för sin del ville besluta,

att lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling skall upphävas.»

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 19.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen

framlagda lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, vilka motionärerna

åberopat till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse

därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

I. Gällande författningsbestämmelser m. m.

Lösdriuarlagen, som utfärdades den 12 juni 1885, innehåller de väsentligaste

bestämmelserna i ämnet. Lagen var ursprungligen tillämplig å personer

över 15 års ålder, men åldersgränsen höjdes 1924 till 18 år i samband

med barnavårdslagens tillkomst samt 1934 till 21 år samtidigt som barnavårdslagen

förklarades skola under vissa förhållanden avse även personer

mellan 18 och 21 års ålder.

Lagen är icke tvingande. Ingripande kan ske om det finnes påkallat men

underlåtas om så anses lämpligt. Härigenom kan i praktiken lagen lämnas

åsido om social omvårdnad kan givas enligt annan lagstiftning, vilket också

torde ske i icke obetydlig utsträckning. Enligt 1 § må såsom lösdrivare

behandlas dels den som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan

medel till sitt uppehälle, såframt ej omständigheterna ådagalägga att han

söker arbete, dels den som eljest utan att äga medel till sitt uppehälle underlåter

att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant

levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.

Under lagen falla sålunda icke blott de s. k. luffarna utan även åtskilliga

andra asociala element, de s. k. stationära lösdrivarna. Till sistnämnda

grupp kunna enligt stadgad praxis sådana kategorier hänföras som

exempelvis spritlangare, bondfångare, yrkesspelare, soutenörer och helyrkesprostituerade.

Det stationära lösdriveriet är huvudsakligen en storstadsföreteelse.

Den som beträdes med lösdriveri må enligt 2 § anhållas av polisman. Den

anhållne skall ofördröjligen inställas till förhör inför stads- eller landsfiskal,

som äger att, om lösdriveri föreligger, tilldela den anhållne varning.

I stad kan motsvarande befogenhet efter särskilt bemyndigande tillkomma

poliskommissarie eller annan polisman. Även i köpingar och vissa andra

områden på landet kan det uppdragas åt polisman att meddela varning.

Beslut om varning skall underställas länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen

varningen befogad, kungöres densamma för rikets polismyndigheter genom

införande i tidningen Polisunderrättelser.

Jämte den i lagen reglerade skriftliga eller s. k. offentliga varningen tilllämpas

sedan länge av flertalet polismyndigheter även muntlig eller s. k.

enskild varning. Då bestämmelser därom saknas i lagstiftningen, medför

den enskilda varningen icke några särskilda rättsverkningar.

J)en som inom två år från kungörandet av offentlig varning ånyo beträ
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

I® Andra lagutskottets utlåtande nr A9.

des med lösdriveri må efter hållet förhör häktas och sändas till länsstyi

elsen i länet. På samma sätt förfares med den som inom två år efter frigivning

från tvångsarbetsanstalt ånyo gör sig skyldig till lösdriveri. Den häktade

underkastas förhör av länsstyrelsen som, därest lösdriveri anses föreligga,

äger döma honom till tvångsarbete i minst en månad och högst ett

år eller, om försvårande omständigheter förekommit, i högst tre år. Föreligga

förmildrande omständigheter, kan länsstyrelsen låta det stanna vid

förnyad varning (3 och 4 §§). över utslag, varigenom länsstyrelse dömt

någon till tvångsarbete, kan den dömde besvära sig i hovrätten. Beslut om

vai ning får överklagas endast i samband med besvär över utslag, varigenom

tvångsarbete ådömts (6 §).

Enligt 9 § skall tvångsarbete förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt, som

skall vara så ordnad att för brott förut straffade i allmänhet skola vara

skilda från andra samt att de dömda skola hållas till lämpligt arbete efter

arbetsförmåga. För män verkställes tvångsarbete vid statens tvångsarbetsanstalt

å Svartsjö. Till tvångsarbete dömda kvinnor intagas på en vid fångvårdsanstalten

i Växjö anordnad avdelning för verkställighet av tvångsarbete

eller å arbetshem.

Om frigivning vid den ådömda tvångsarbetstidens slut och om den frigivnes

skyldigheter finnas stadganden i 10—12 §§ lösdrivarlagen. När någon

sålunda frigives, skall han av anstaltens föreståndare förpassas till den

kommun där han har sin hemort eller, efter medgivande av länsstyrelsen,

till annan ort där han erbjudits anställning hos välkänd och pålitlig person.

Den frigivne skall ofördröjligen begiva sig till förpassningsorten och, om

denna är stad med polismästare, anmäla sig hos honom inom 24 timmar

efter ankomsten. Har den frigivne undergått tvångsarbete i minst sex månader,

är han under två år efter frigivandet förbjuden att utan tillstånd av

polismyndighet uppehålla sig utanför den kommun dit han förpassats. I

stad med polismästare är han därjämte skyldig att på de tider och i den

ordning som polismästaren bestämmer göra anmälan om bostad och försörjningssätt.

Anmälningsskyldigheten skall ordnas så, att den frigivne icke

störes i lovlig verksamhet eller utsättes för allmän uppmärksamhet. Polismästaren

äger att i särskilda fall på annan tjänlig person överlåta befattningen

med anmälningars mottagande. Från de nu nämnda skyldigheterna

för de frigivna äger länsstyrelsen att i särskilda fall bevilja undantag. Visar

den frigivne tredska att fullgöra sina skyldigheter, kan han ånyo häktas

och behandlas på samma sätt som andra för lösdriveri häktade. I 15 § stadgas

att polisman skall hålla noggrann tillsyn över lösdrivare. Samma skyldighet

har ålagts de tillsyningsmän som enligt fattigvårdslagen kunna utses

för att ha uppsikt över bettlare. Sedan länge har det emellertid varit ur

bruk att utse sådana tillsyningsmän.

Därest den som undergår tvångsarbete kommer i förändrade villkor, så

att hans kvarhållande i anstalten ej längre är av nöden, kan enligt 13 §

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 49.

länsstyrelsen i det län där anstalten är belägen förordna om hans frigivande.

Vid sådan frigivning äro nyssnämnda regler om förpassning och

polisuppsikt ej tillämpliga.

En särskild regel finnes i 7 § lösdrivarlagen. Enligt detta lagrum må ej

den, som i följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller

lyte är oförmögen att genom arbete förvärva vad till livets uppehållande

oundgängligen erfordras, dömas till tvångsarbete eller, om han börjat undergå

tvångsarbete, kvarhållas å tvångsarbetsanstalt i annat fall än det att

han är i behov av vård å sinnessjukhus och plats å sådant sjukhus ej kan

beredas honom. I detta sammanhang erinras om att 46 § sinnessjuklagen

innehåller bestämmelser om sinnesundersökning i mål om ådömande av

tvångsarbete.

De befogenheter, som länsstyrelserna ha enligt lösdrivarlagen, skola enligt

16 § i lagen i stad med poliskammare utövas av poliskammaren utom

såvitt angår befogenhet att förordna om frigivning enligt 13 §.

I fattigvårdslagen och barnavårdslagen finnas några bestämmelser som

anknyta till lösdrivarlagen. I 92 § fattigvårdslagen stadgas sålunda, att

person över 21 år som anträffas bettlande — detsamma gäller för den som

tillåter barn under 16 år som står under hans vård att bettla eller använder

barn eller andra att bettla för sin räkning — må anhållas och, om han

ej är i den nödställda belägenhet att han bör erhålla fattigvård, behandlas

som lösdrivare på sätt i lösdrivarlagen är stadgat. Vidare finnas i 74 76 §§

fattigvårdslagen bestämmelser om tillämpning av i vissa fall varning och i

sista hand tvångsarbete. Här avses försörjningspliktiga, som genom lättja

eller liknöjdhet försummat att draga försorg om de sina och på grund därav

i samband med arbetsföreläggande intagits på arbetshem eller eljest ålagts

arbete. Bestämmelserna rikta sig också mot understödstagare, som äro arbetsskyldiga

enligt 70 § fattigvårdslagen, d. v. s. åtnjuta obligatorisk fattigvård

av icke tillfällig natur, eller för egen försörjning äro intagna på fattigvårdsanstalt.

Varning och tvångsarbete ha här uteslutande karaktär av

disciplinmedel. Tvångsarbete, som skall bestämmas till lägst en och högst

sex månader, verkställes i allmänhet å allmän tvångsarbetsanstalt. Vad som

sålunda enligt fatligvårdslagen gäller om vissa försumliga försörjningspliktiga,

som fått arbetsföreläggande, äger jämlikt 72 § barnavårdslagen

motsvarande tillämpning å den som erhållit arbetsföreläggande med stöd

av barnavårdslagen.

Nedanstående tabeller utvisa den omfattning, i vilken lösdrivarlagen

under senare år tillämpats. Uppgifterna om anhållna torde för tiden eftei

1944 vara i underkant. En del av dem, som förhörts enligt lösdrivai lagen

och sålunda måste betraktas såsom anhållna men som omedelbart släppts

utan vidare åtgärd eller överlämnats till socialvårdsorgan, bar säkerligen ej

inräknats. På rikets tre största städer falla ungefär Va av de upptagna anhållna

männen och mer än 90 % av de medräknade anhållna kvinnorna.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 49.

Män.

År

Anhållna

Enskilt

varnade

Offentligt

varnade

Ådömda

tvångsarbete

1936.............

6 918

1 792

718

227

1939..............

2 911

869

456

102

1942...............

1 922

639

245

70

1943.............

1 764

535

253

63

1944...............

1 458

408

193

41

1945...............

898

396

197

46

1946...............

862

390

105

20

1947..............

805

392

127

18

1948............

1 044

466

188

34

1li—30U 1949 ....................

500

242

84

24

Kvinnor.

År

Anhållna

Enskilt

varnade

Offentligt

varnade

Ådömda

tvångsarbete

1936...........

1939............

794

416

342

177

238

no

72

17

1942..............

594

308

123

29

1943...........

705

346

130

36

1944..............

683

289

114

37

1945................

370

163

67

11

1946................

309

141

58

15

1947................

298

127

66

5

1948...............

332

134

72

22

Vx—30/6 1 94 9 ....................

187

83

35

n

II. Sammanfattning av propositionens innehåll.

I anslutning till den ståndpunkt, som intagits av 1948 års lösdriveriutredning,

uttalas, att lösdrivarlagen bör upphävas så snart omständigheterna

det medgiva men att det icke är möjligt att med omedelbar verkan göra

det nu. Då en stor del av lösdrivarna måste betraktas som psykopater och

vårdmöjligheterna för dessa äro mycket begränsade, anses det nödvändigt

att, innan tidpunkten för upphävandet fastställes, avvakta det förslag till

förbättring av psykopatvården, som kan väntas från 1947 års psykopatvårdsutredning.

Vidare framhålles, att den möjlighet till direkt ingripande mot

vissa grovt asociala element, som lagen ger polisen, icke helt kan undvaras

och att en förutsättning för lagens upphävande därför vore att en lagstiftning

av motsvarande innebörd komme till stånd. Frågan härom utredes

f. n. av psykopatvårdsutredningen enligt ett i december 1949 lämnat

uppdrag.

Då det måste antagas dröja ett antal år, innan de antydda hindren för

lagens upphävande undanröjts, och lagen i synnerhet i vad angår reglerna

om verkställighet av tvångsarbete är mycket föråldrad och i behov av mo
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 4.9.

dernisering, förordas på denna punkt vissa ändringar. Sålunda föreslås,

att den som undergår tvångsarbete skall kunna få permission för uträttande

av viktiga angelägenheter samt att de nuvarande stela reglerna om tvångsarbetstidens

längd mjukas upp genom att möjlighet införes till frigivning

i förtid av den som undergår tvångsarbete. Den nuvarande polisuppsikten

över frigivna tvångsarbetare avses skola avskaffas. Viss eftervård av frigivna

föreslås skola anordnas. Vidare föreslås bl. a. en viss kvalitativ förstärkning

av de organ, som i första hand ha att handlägga lösdrivarärendena.

Även i fattigvårdslagen föreslås en ändring, innebärande, att jämväl den

som avtjänar tvångsarbete, som ådömts enligt nämnda lag, skall kunna få

oermission för uträttande av för honom viktiga angelägenheter.

111. Historik in. m.

Frågan om revision av gällande lag angående lösdrivares behandling har

varit föremål för ett flertal utredningar och vid åtskilliga tillfällen behandlats

av riksdagen.

Redan år 1898 ingick fångvårdsstyrelsen till Kungl. Maj :t med en framställning

om vissa ändringar i lagen. Framställningen ledde visserligen icke

till någon omedelbar åtgärd, men 1907 uppdrog Kungl. Maj :t åt en kommitté,

den s. k. fattigvårdslagstiftningskommittén, att utarbeta förslag till

förändrad lagstiftning angående lösdrivares behandling. Innan denna kommitté

-— som fått sig anförtrodd jämväl vissa andra omfattande lagstiftningsuppgifter

— till slutlig prövning upptagit lösdrivarproblemet, avgav

en år 1903 för utredning om åtgärder för motarbetande av de smittosamma

könssjukdomarnas spridning tillsatt kommitté, den s. k. reglementeringskommittén,

år 1910 ett betänkande, i vilket spörsmålet om revision av vissa

bestämmelser i lösdrivarlagen upptogs. År 1922 avgav så fattigvårdslagstiftningskommittén

betänkande med förslag till lag om lösdrivares behandling

m. fl. författningar (SOU 1923: 2). Sedan betänkandet varit föremål för

remissbehandling uppdrog Kungl. Maj :t 1924 åt dåvarande revisionssekreteraren

Ragnar von Ivoch att inom socialdepartementet biträda med överarbetning

av kommitténs lagförslag. År 1926 avgav von Koch betänkande

med förslag till lag om behandling av vissa arbetsovilliga och sainhällsvådliga

in. fl. författningar (SOU 1926: 9). Även detta förslag blev efter remiss

föremål för yttranden av myndigheter in. fl. År 1927 tillkallade efter Kungl.

Maj:ts bemyndigande chefen för socialdepartementet tre sakkunniga för

att inom departementet biträda med överarbetning av 1926 års förslag. De

sakkunniga avgåvo 1929 betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder

mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig

art (SOU 1929: 9). Efter det yttranden avgivits över förslaget, blev detsamma

omarbetat inom departementet, varefter Kungl. Maj :t i proposition nr

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 49.

240 för 1930 års riksdag framlade förslag till lag om åtgärder mot vanartigt

levnadssätt (vanartslag). Med hänsyn till den sena tidpunkten under riksdagen

för propositionens framläggande blev den ej föremål för sakbehandling

utan avslogs av riksdagen. Efter ytterligare överarbetning inom socialdepartementet

framlades i proposition nr 100 till 1931 års riksdag nytt

förslag till lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag). I avgivet

utlåtande, nr 36, hemställde andra lagutskottet, att propositionen

icke måtte av riksdagen bifallas. Riksdagen beslöt — med uteslutande av

utskottets motivering — i enlighet med dess hemställan.

År 1935 väcktes inom andra kammaren en motion, nr 446, vari hemställdes,

att riksdagen måtte besluta att upphäva lösdrivarlagen. I utlåtande,

nr 7, över motionen erinrade andra lagutskottet om att ett omfattande utredningsarbete

påginge rörande revision av lösdrivarlagen. Även om bestämmelserna

i denna lag icke kunde anses vara till alla delar tillfredsställande,

vore det dock enligt utskottets mening uppenbart, att lösdrivarlagen

icke kunde upphävas utan att samtidigt ersättas med annan lagstiftning

till skydd mot och till stöd åt de personer som på grund av sitt levnadssätt

måste bliva föremål för ingripanden från samhällets sida. Utskottet hemställde

därför, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen godkände utlåtandet.

År 1937 uppdrog Kungl. Maj :t åt en kommitté, 1937 års lösdriverilagstiftningskommitté,

att verkställa utredning och framlägga förslag bl. a.

angående en revision av gällande lag om lösdriveri. År 1939 avgav kommittén

betänkande med förslag till lag om arbetsfostran in. m. (SOU

1939: 25). över kommitténs förslag avgåvos yttranden av ett stort antal

myndigheter och sammanslutningar. Förslaget blev emellertid icke förelagt

riksdagen.

I ett anförande i första kammaren den 20 december 1941, i anledning av

en av herr Schlyter till chefen för socialdepartementet framställd fråga,

huruvida denne hade för avsikt att vidtaga några åtgärder med anledning

av lösdriverilagstiftningskommitténs förslag till lag om arbetsfostran, yttrade

departementschefen bl. a., att alla vore ense om att gällande lösdriverilagstiftning''

vore otidsenlig och att en omgestaltning av densamma måste

vidtagas, men att beträffande innehållet i och utformningen av den nya

lagstiftning, som borde tillskapas, meningarna emellertid i flera viktiga

hänseenden voro mycket delade. Departementschefen hade sin uppmärksamhet

riktad på frågan, om och i vad mån vissa provisoriska åtgärder för

det dåvarande kunde och borde vidtagas. Viss utredning härom påginge.

Något bestämt besked, huruvida resultat härav konime att föreläggas 1942

års riksdag, kunde departementschefen emellertid icke lämna.

Frågan om ändring av lösdrivarlagstiftningen behandlades därefter av

riksdagen dels 1944 i samband med ändrad lagstiftning angående homo
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 4!).

15

sexualitetens straffrättsliga behandling (första lagutskottets utlåtande nr

12) och dels 1945 i anledning av en inom andra kammaren väckt motion,

nr 72, av herr Hedlund i Östersund.

I sistnämnda motion hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville för 1946 års riksdag framlägga

förslag till ny lösdrivarlagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med

lösdriverilagstiftningskommitténs år 1939 avgivna förslag i ämnet. Över

motionen avgåvos på begäran av andra lagutskottet, som behandlade motionen,

yttranden av socialstyrelsen och strafflagberedningen. Utskottet anförde

i sitt utlåtande, nr 76, bland annat:

Det torde råda allmän enighet om att den gällande lösdriverilagstiftningen

är i högsta grad otillfredsställande. Den kortfattade redogörelse som lämnats

för utredningsarbetets gång och behandlingen av reformfrågan i riksdagen

torde emellertid giva vid handen, att stora svårigheter finnas att komma till

rätta med de problem som här möta. Även lösdriverilagstiftningskommitténs

förslag har mött invändningar. Särskilt har kritik riktats mot kommitténs

förslag beträffande spörsmålet vilka myndigheter skulle taga befattning

med lösdrivarvården.

Den första frågan som möter när det gäller att taga ställning till förevarande

motion är om det över huvud taget föreligger något behov av en

särskild lösdriverilagstiftning, d. v. s. en speciallagstiftning mot de asociala

företeelser som inrymmas under den gängse beteckningen lösdriveri. Att

ett sådant behov föreligger har tidigare allmänt antagits. Jämväl lösdriverilagstiftningskommittén

var av den uppfattningen. Beträffande den kvinnliga

prostitutionen ansåg emellertid kommittén, att samhället borde begränsa

sig till att vidtaga förebyggande åtgärder mot de tre grupperna unga,

alkoholiserade och psykiskt abnorma prostituerade samt bekämpa vissa ur

social synpunkt särskilt skadliga verkningar av prostitutionen men däremot

icke borde söka lösa den praktiskt ogenomförbara uppgiften att genom

lagstiftning komma prostitutionsföreteelsen som sådan till livs.

I strafflagberedningens yttrande över motionen har uttalats, att beredningens

ledamöter och sakkunniga varit ense om att den nuvarande lösdriverilagstiftningen

bör upphävas snarast möjligt. Beredningen delar lösdriverilagstiftningskommitténs

uppfattning beträffande frågan om åtgärder

mot kvinnliga prostituerade. Vad beträffar de manliga lösdrivarna har beredningen

icke ansett det utan vidare klart att de nuvarande reglerna i lösdrivarlagen,

när de upphävas, behöva ersättas av en särskild, mera socialt

inriktad lösdriverilagstiftning. Enligt beredningens mening borde det övervägas,

huruvida icke det behov av samhälleligt ingripande mot ifrågavarande

klientel, som kunde föreligga, kunde utan särskild lösdriverilagstiftning

tillgodoses genom andra sociala vårdformer jämte straffrättskipningen.

Utskottet, som delar strafflagberedningens åsikt att den nu gällande lösdriverilagstiftningen

snarast bör upphävas, anser att starka skäl tala för att

något behov av eu särskild lösdriverilagstiftning ej föreligger, därest vissa

mindre kompletteringar av strafflagen vidtagas. Eu viktig synpunkt som

icke bör förbises i detta sammanhang är att kostnaderna för behandlingen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 49.

av lösdrivarklientelet säkerligen skulle bliva avsevärt lägre, om den av beredningen

skisserade lösningen av frågan kunde genomföras än om lösdrivarvården

reformerades i anslutning till lösdriverilagstiftningskommitténs

förslag. Emellertid är spörsmålet om behovet av en särskild lösdriverilagstiftning

icke tillräckligt belyst för att utskottet skall kunna taga slutlig

ställning till detsamma. En förutsättning för en reform enligt de av beredningen

uppdragna riktlinjerna är att densamma kommer att erbjuda

erforderliga garantier för omhändertagande av asociala element, vilkas verksamhet

utgör en fara för samhället, och för tillrättaförande av lösdrivarna

på ett tidigt stadium, d. v. s. då deras asocialitet ännu icke är så utpräglad.

Med hänsyn till det anförda synes frågan böra underkastas en mera ingående

undersökning. Erforderliga utredningar torde kunna verkställas på

relativt kort tid.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj :t ville föranstalta om skyndsam utredning beträffande

frågan, huruvida behov förelåge av särskild lösdriverilagstiftning, och

för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I anledning av riksdagens anhållan förordnades i augusti 1945 särskild

sakkunnig att å socialdepartementets rättsavdelning biträda med den av

riksdagen begärda utredningen. I maj 1948 tillkallades därefter tre sakkunniga

för att inom inrikesdepartementet fullfölja den tidigare påbörjade

utredningen rörande reformering av lösdriverilagstiftningen. De sakkunniga,

vilka antogo benämningen 1948 års lösdriveriutredning, avgåvo den

18 december 1948 utredning med förslag om lösdrivarlagens upphävande

in. m. (SOU 1949: 4). över betänkandet ha yttranden avgivits av ett stort

antal myndigheter och organisationer.

Vidare må här anmärkas, att i samband med en av riksdagen år 1948

behandlad fråga om ändringar i lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar i syfte att effektivisera kampen mot

dessa sjukdomar även berörts frågan om viss, av medicinalstyrelsen föreslagen

ändring i gällande lösdrivarlag. I proposition nr 40 till 1948 års riksdag

uttalade departementschefen bland annat, att då frågan om lösdrivarlagens

upphävande vore föremål för utredning, han icke vore beredd att i

da förevarande sammanhang taga upp synpunkterna på den föreslagna

ändringen i lösdrivarlagen till diskussion samt att spörsmålet om den

lämpligaste behandlingen av könssjuka lösdrivare torde få anstå till dess

utredningen rörande lösdrivarlagen förelåge.

Slutligen må tilläggas, att frågan om lösdrivarlagens upphävande jämväl

berördes i en interpellationsdebatt i första kammaren den 30 april 1948,

då chefen för inrikesdepartementet besvarade en av herr Schlyter framställd

interpellation angående beredande av vårdplatser för kvinnliga lösdrivare

m. fl.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 49.

17

IV. 1948 års lösdriveriutredning.

Sammanfattning.

1. I likhet med vad som framgått av de undersökningar och förslag, som

tidigare framlagts beträffande lösdrivarfrågan, finner utredningen en reformering

av gällande lösdriverilagstiftning vara i hög grad av behovet påkallad.

2. I fråga om förutsättningarna för ingripande mot lösdriveri och prostitution

konstaterar utredningen, att lösdriveri i egentlig mening utgör en

samhällsfara, mot vilken samhället till de oförvitliga samhällsmedlemmarnas

skydd måste kunna ingripa. Lösdriveri är emellertid intet specifikt fenomen

utan allenast en bland flera yttringar av ett asocialt levnadssätt. På

grund härav och då betydande svårigheter möta att på ett sätt, som är tillfredsställande

ur såväl effektivitets- som rättssäkerhetssynpunkt, avgränsa

det lösdriveri, som bör föranleda tvångsingripande, anser utredningen det

vara lämpligare att såsom utgångspunkt för ingripandet taga andra yttringar

av lösdrivarens asociala livsföring.

Även prostitutionen konstateras vara ett samhällsont. Då det gäller unga

personer anser utredningen hemfallenhet till prostitution i och för sig utgöra

tillräcklig grund för ingripande med tvångsåtgärder. I fråga om de äldre

prostituerade däremot stannar utredningen för att icke med dylika åtgärder

ingripa mot prostitutionen som sådan. Utredningen anser därför, att — frånsett

de fall, då den prostituerade för ett över huvud asocialt levnadssätt med

jämväl andra yttringar, vilka då böra läggas till grund för ingripande -—

tvångsåtgärder mot vuxnas prostitution böra vidtagas endast då densamma

tager sig något uttryck, som utgör särskild samhällsfara.

3. En utifrån ovan angivna utgångspunkter gjord undersökning om i vilken

utsträckning de särskilda sociala vårdformerna och kriminalvården äro

tillämpliga på lösdrivarna och de prostituterade giver enligt utredningen

vid handen, att det övervägande flertalet av de manliga tvångsarbetarna

kan omhändertagas inom andra vårdformer — sinnessjuk-, sinnesslö-, alkoholist-

och fattigvård samt straffrättslig eftervård — medan bland det manliga

varningsklientelet finnes en restgrupp, antagligen ej oväsentligt understigande

20 procent, som ej faller in under berörda vårdformer. Inom det

kvinnliga lösdrivarklientelet synes gruppen inom andra vårdformer ej omhändertagbara

vara väsentligt större än bland det manliga klientelet.

Ur samhällsskyddets synpunkt tillräckligt effektiva ingripanden mot vissa

inom andra vårdformer ej omhändertagbara anser utredningen kunna möjliggöras

genom vissa nedan under 5—8 närmare omförmälda ändringar

inom socialvårds- och strafflagstiftningen.

Emellertid äro många av lösdrivarna och de prostituerade att hänföra

till den stora grupp själsligt abnorma, som plägar sammanföras under den

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 sand. 2 and. Nr 49.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande nr 49.

gemensamma beteckningen psykopater. Någon tillfredsställande vårdform

för dessa tinnes icke för närvarande. Med hänsyn härtill skulle enligt utredningens

mening ett omedelbart avskaffande av lösdrivarlagstiftningen

medföra ej obetydliga olägenheter. Utredningen anser därför, att tidpunkten

för ett upphävande av lösdrivarlagstiftningen måste i viss mån göras beroende

av lösningen av psykopatvårdsproblemet, vilket är föremål för särskild

utredning av tillkallade sakkunniga, 1947 års psykopatvårdsutredning.

Efter tillkomsten av en särskild psykopatvård och efter genomförandet

av de nedan under 5—8 angivna lagändringarna ernås enligt utredningens

mening ett tillfredsställande skydd för samhället mot den fara lösdrivarna

och de prostituerade utgöra. Ur samhällsskyddets synpunkt är följaktligen

därefter någon särlagstiftning icke erforderlig. Då det därjämte ur behandlingssynpunkt

är fördelaktigast att lösdrivare och prostituerade omhändertagas

inom de särskilda vårdformerna, anser utredningen lösdrivarlagstiftningen

kunna upphävas utan att ersättas med annan särlagstiftning. Tidpunkten

för upphävandet kan dock ej nu angivas utan får bli beroende av

när en lösning av psykopatvårdsproblemet kommer till stånd.

4. Utformningen av sinnessjuk- och sinnesslövården, fattigvården och

alkoholistvården, den sistnämnda enligt förslag av 1946 års alkoholistvårdsutredning,

samt den öppna straffrättsliga vården finner utredningen vara

så avpassad att den i flertalet hänseenden tillfredsställer även de särskilda

krav som med hänsyn till lösdrivarna och de prostituerade måste ställas.

Dock uttalar utredningen önskemål om att frågan om meddelande av öppen

sinnessjuk- och sinnesslövård tvångsvis måtte upptagas till närmare undersökning,

och i fråga om fattigvården framlägger utredningen förslag om

ändringar i fattigvårdslagen, syftande till att bringa de åtgärder, som å

fattigvårdsanstalt kunna vidtagas mot där intagna ordningsstörande, i bättre

överensstämmelse med nutida uppfattning och till att giva den arbetsskyldighet,

som åligger för fattigvård omhändertagen, sådan inriktning att utsikterna

för honom att kunna försörja sig främjas. De bestämmelser i fattigvårdslagen

och barnavårdslagen, enligt vilka ordningsstörande intagna

och försumliga familjeförsörjare kunna tilldelas varning och ådömas

tvångsarbete, föreslås upphävda utan att ersättas med nya stadganden av

liknande innehåll.

5. Upphävande av lösdrivarlagstiftningen bör enligt utredningen föranleda,

att de i fattigvårdslagen upptagna bestämmelserna om motverkande

av bettleri och om skyldighet för bettlare och lösdrivare, som överlämnats

till fattigvården, att kvarstanna å fattigvårdsanstalt likaledes böra upphävas.

För att möjliggöra ingripande med tvångsmedel mot inom andra

vårdformer icke omhändertagbara bettlare föreslår utredningen kriminalisering

under vissa förutsättningar av vanemässigt bettleri. Då till ansvar

förfallna bettlare ofta lämpligen kunna omhändertagas på fattigvårdsanstalt,

upptages förslag om ändring i lagen om villkorlig dom av innehåll,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 49.

att föreskrift skall kunna meddelas om skyldighet för den dömde att underkasta

sig vård å fattigvårdsanstait. För att uppnå erforderlig effektivitet

har brottsbeskrivningen å bettieri måst givas eu sä vid utformning att den

även omfattar fall, som lämpligen kunna omhändertagas inom de särskilda

vårdformerna. Utredningen föreslår därför bestämmelser om rätt att fria

från straff och eftergiva åtal.

6. De s. k. parasiternas möjligheter att utnyttja understöd, som annan

uppbär från det allmänna, avses skola minskas därigenom att bestämmelser

föreslås om ökade möjligheter att utbetala folkpension och bidragsförskott

på sätt, som garanterar att desamma komma den berättigade själv

till godo.

7. De yttringar av prostitutionen som utgöra sådan samhällsfara, att de

motivera tvångsingripande, finner utredningen vara förledande till prostitution

samt på allmän plats på anstötligt sätt gjord inbjudan eller uppmaning

till otukt. I ett tillägg till 18 kap. 11 § strafflagen föreslås därför,

att den skall vara förfallen till ansvar som förleder eller förmår annan att

mot ersättning öva otukt i tillfälliga förbindelser, så ock den som eljest

förmedlar eller främjar sådan otukt. Enligt ett föreslaget andra stycke i

18 kap. 13 § strafflagen blir det straffbart om någon på allmän plats eller

eljest offentligen uppmanar eller inbjuder till otukt på sätt som är ägnat

att väcka förargelse hos allmänheten.

Tilläggen till 18 kap. 11 och 13 §§ strafflagen ha givits sådan utformning

att de äga tillämpning icke endast å manliga eller kvinnliga prostituerade

utan även å andra, i främsta rummet soutenörerna. För att ytterligare öka

möjligheterna att på straff rättslig väg ingripa mot dessa kriminaliseras

genom tillägget till 18 kap. 11 § strafflagen även det förhållandet att någon

bereder sig otillbörlig vinning av annans mot ersättning övade otukt i tillfälliga

förbindelser.

8. Åtskilliga kvinnor börja hemfalla åt prostitution något av åren närmast

efter uppnådda 21 års ålder. Möjligheterna att vidtaga åtgärder mot

dessa utan att taga prostitutionen som sådan såsom utgångspunkt för ingripandet

äro begränsade. I dessa fall'' måste emellertid hemfallenhet åt

prostitution anses utgöra tillräcklig grund för ingripande med tvångsåtgärder.

Utredningen föreslår därför, att under e) i 22 § barnavårdslagen upptages

en bestämmelse av innehåll att barnavårdsnämnd har att vidtaga åtgärder

beträffande person i åldern mellan 21 och 23 år, som vanemässigt

mot ersättning inlåter sig i tillfälliga sexuella förbindelser och beträffande

vilken särskilda åtgärder uppenbarligen krävas för hans anpassning i samhället.

I samband därmed föreslås ändringar beträffande åtskilliga stadganden

i barnavårdslagen i syfte att tydligare framhäva, att vidtagna åtgärder skola

syfta till att bibringa den som är föremål för ingripandet även utbildning.

9. I mål om ansvar för bettieri, för de i 14 kap. 21 § och 18 kap. 11 §

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr A9.

strafflagen upptagna brotten samt för i 18 kap. 13 § kriminaliserad uppmaning

eller inbjudan till otukt beror valet av straff rättslig påföljd i flertalet

fall av den åtalades livsföring. Utredningen föreslår därför, att sådan

särskild förundersökning, som avses i lagen den 22 juni 1939 om särskild

förundersökning i brottmål, i regel skall äga rum i dessa mål.

10. I barnavårdslagens bestämmelser om förfarandet föreslår utredningen

betydande ändringar.

11. Utredningen berör även frågan om förebyggande åtgärder mot lösdriveri

och prostitution samt framhåller, att dessa åtgärder för de praktiskt

viktigaste fallen höra till barna- och ungdomsvården. En mycket lämplig

tidpunkt för ingripande i förebyggande syfte är vid övergången från skolan

till arbetslivet. Viktiga förutsättningar för ett gynnsamt resultat är ett nära

samarbete mellan barnavårdsnämnderna samt ungdomsförmedlingens och

yrkesvägledningens organ ävensom ett sorgfälligt utnyttjande av möjligheterna

att erhålla vägledning genom den psykiska barna- och ungdomsgården.

En av utredningens tre ledamöter, förste byråsekreteraren Lindberg, har

i särskilt yttrande anfört:

»I utredningens förslag angives icke vid vilken tidpunkt lagen om lösdrivarlagens

upphävande och därmed sammanhängande lagändringar skola

träda i kraft. Enligt utredningens mening bör lösdrivarlagen nämligen upphävas

först i samband med tillskapandet av en särskild psykopatvård. Frågan

därom är föremål för utredning av särskilda sakkunniga. På denna

punkt kan jag icke dela utredningens mening.

Det är i hög grad önskvärt att vårdmöjligheterna för den grupp av individer

som brukar benämnas psykopater förbättras både beträffande anstaltsbehandling

och vård i frihet. Ehuru de nuvarande vårdmöjligheterna

äro mindre tillfredsställande, måste de dock betraktas såsoin bättre än de

behandlingsmöjligheter som lösdrivarlagstiftningen erbjuder. Upphävandet

av sistnämnda lagstiftning bör därför icke uppskjutas i avvaktan på organisatoriska

förbättringar av psykopatvården.

Enligt min mening föreligga enligt gällande bestämmelser i strafflagstiftningen,

sinnessjuklagen och alkoholistlagen tillräckliga indikationer

för tvångsingripande mot de s. k. psykopaterna. Att ytterligare utvidga förutsättningarna

för ingripande skulle kunna föranleda omhändertagande i

alltför stor utsträckning och därigenom leda till olägenheter av samma slag

som dem vilka inträtt genom tillämpning av lösdrivarlagen.

Jag får således förorda att den föreslagna lagen om lösdrivarlagens upphävande

och de övriga av utredningen föreslagna lagändringarna få träda

i kraft den 1 juli 1949, från och med vilken dag tvångsarbete ej heller bör

få verkställas.»

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr It).

21

V. Tidpunkten för lösdrivarlagens upphävande.

Remissyttrandena.

Allmän enighet råder bland remissinstanserna därom, att den gällande

lösdrivarlagen är synnerligen otillfredsställande och att dess behandlingsformer

icke överensstämma med moderna principer för åtgärder mot

samhällsskadliga individer. Från intet håll har ett bibehållande av lagstiftningen

i dess nuvarande form förordats. Åtskilliga hörda myndigheter och

organisationer anse i likhet med de sakkunniga, att lösdrivarlagen bör upphävas

utan att ersättas av annan speciallagstiftning. En rad remissinstanser

göra emellertid uttalanden i den riktningen, att samhället icke kan undvara

en lagstiftning av lösdrivarlagens karaktär. De synpunkter, som härvid framhävas,

äro framför allt att lösdrivarlagen ger samhället möjlighet att genom

polisen snabbt ingripa mot asociala element samt att det icke utan

särskild lagstiftning torde vara möjligt att omhändertaga alla dem som ur

samhällets skyddssynpunkt måste tagas om hand.

Den av lösdriveriutredningens pluralitet omfattade meningen att lösdrivarlagstiftningen

icke kan upphävas förrän psykopatvårdsproblemet lösts

delas av det övervägande antalet remissinstanser. Endast ett mindre antal

gå på reservanten Lindbergs linje. Särskilt bland dem, som anse att utredningens

förslag i ett eller annat hänseende icke bör läggas till grund för

lagstiftning eller att speciallagstiftning är erforderlig, finnas dock åtskilliga

som ej taga ställning till frågan.

Bland dem, som ansluta sig till utredningens majoritet härutinnan, märkas

Göta hovrätt, hovrätterna över Skåne och Blekinge och för Västra Sverige,

överståthållarämbetet, tjugoen länsstyrelser, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen,

styrelserna för statens tvångsarbetsanstalter, psykopatvårdsutredningen

samt Svenska psykiatriska föreningen. Yad som i detta sammanhang

ofta understrykes är, att tillfredsställande vårdmöjligheter måste finnas;

härvid spelar den omständigheten in att sinnessjukhusens vårdplatser äro

otillräckliga och att det icke är tillrådligt eller ens möjligt att intaga dem å

sinnessjukhusen, som med lösdrivarlagens upphävande icke skulle kunna

omhändertagas annat än som psykopater. Psykopatvårdsutredningen framhåller

i detta sammanhang, att det torde konuna att dröja åtskilliga år

innan den planerade vårdorganisationen blivit så utbyggd, att den kan omhändertaga

de stora grupper av psykopater, för vilka adekvata vårdmöjligheter

nu saknas.

Såsom nyss sagts har herr Lindbergs skiljaktiga mening vunnit viss anslutning

under betänkandets remissbehandling. Till dem, som anse att frågan

om lösdriverilagstiftningens upphävande icke bör göras beroende av

psykopatvårdsproblemets lösning, kunna hänföras länsstyrelsen i Västerbottens

län, några åklagare, fångvårdsstyrelsen, två reservanter i socialstyrelsen

(byråcheferna Berggren och Rosén), strafflagberedningen, social
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 49.

vårdskommittén, Svenska fångvårdssällskapet och Svenska läkaresällskapet

in. fl. Vidare har bland andra ett flertal kvinnoorganisationer bestämt

hävdat, att lagen bör upphävas snarast möjligt.

Fångvårdsstyrelsen anför därvid att om man går på uppskovslinjen skjuter

man frågan om lösdrivarlagens upphävande ut i det ovissa, vilket med

hänsyn till lagens synnerligen otillfredsställande utformning vore olyckligt.

Samma skäl anföres från andra håll. Strafflagberedningen anser, att de

Iösdrivare, som behövde psykisk vård, kunde få sådan även om psykopatvårdsproblemet

icke är löst. Socialvårdskommittén uttalar med skärpa, att

tidpunkten för lösdrivarlagens upphävande icke bör göras beroende av tillskapandet

av särskild psykopatvård. Kommittén anser, att lösdrivarlagen

hör falla oberoende av om man lyckas komma till rätta med de svårigheter,

som måste möta vid genomförandet av psykopatvårdslagstiftningen och vad

därmed äger samband; enligt kommitténs mening kan det ifrågasättas, om

det icke skulle vara till fördel för den definitiva utformningen av en dylik

lagstiftning, om man finge en tids erfarenhet, huru förhållandena skulle

gestalta sig utan tillgång till vare sig lösdrivarlag eller psykopatvårdslagstiftning

med på vissa lösdrivarfall tillämpliga bestämmelser.

Departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Mossberg, anför i propositionen

bland annat:

»Såsom de sakkunniga påvisat utgör lösdriveri, taget i dess nuvarande vidsträckta

bemärkelse och jämväl inbegripande prostitution, oftast endast ett

utslag av lösdrivarens asocialitet, som jämväl brukar taga sig uttryck på

andra sätt, exempelvis genom alkoholism eller brottslig verksamhet. Därtill

kommer, att lösdrivarna såsom de gjorda undersökningarna giva vid handen,

i många fall äro psj kiskt defekta. Det är antagligt, att defekterna ofta

äro grava. Lösdriveri såsom sådant är en företeelse, som tar sig uttryck i

vederbörandes hela leverne. Det är förenat med betydande svårigheter att

med utgångspunkt från livsföringen på ett riktigt sätt avgränsa de fall,

som böra föranleda inskridande från samhällets sida. Det måste tillses, att

rättssäkerhetens krav bli tillfullo tillgodosedda. Tvångsingripande bör ske

endast då starka skäl föreligga. Jag kan icke finna att så är fallet då lösdriveri

— taget i dess nuvarande bemärkelse — är en isolerad företeelse,

såsom exempelvis i fråga om vissa prostituerade och oförargliga luffare. I

likhet med de sakkunniga finner jag därför, att till utgångspunkt för inskridande

från samhällets sida böra tagas de vid sidan av lösdriveriet dokumenterade

formerna av grov asocialitet eller grava psykiska defekter, nu

bortsett från minderåriga prostituerade. Utformas reglerna om ingripande

på ett riktigt sätt, torde samhällets skyddsintresse och lösdrivarnas vårdbehov

bliva behörigen tillgodosedda utan någon särskild lösdrivarlagstiftning.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 4.9.

Av det sagda framgår, att jag delar utredningens mening att en speciallagstiftning

av lösdrivarlagens natur icke bör finnas. Med hänsyn till lagens

synnerligen otillfredsställande utformning, icke minst i fråga om lösdrivarrekvisitet,

och de påtagliga brister, som vidlåda dess reaktionsformer, finner

jag det vara angeläget att lagen upphäves så snart detta kan ske utan

fara för samhället. Att upphäva lagen utan särskilda åtgärder inom andra

lagstiftningsområden anser jag i likhet med de sakkunniga uteslutet. Lagen

fyller nämligen en viss funktion i kampen mot asocialiteten. Det måste tillses,

att samhället vid lagens upphävande är utrustat med tillräckliga medel

för att erforderliga ingripanden skola kunna ske.

Uppenbart är, att de lösdrivare, som äro sinnessjuka eller sinn

e s s 1 ö a eller kunna betecknas som psykopater, böra behandlas medicinskt.

Socialläkaren i Stockholm Inghe, som 1947 undersökt ett visserligen

icke så stort antal tvångsarbetare och i Stockholm anhållna lösdrivare,

har funnit att av de undersökta männen 24 procent lämpligen borde åtnjuta

sinnessjukvård, 4 procent sinnesslövård och 28 procent psykopatvård

samt att motsvarande procenttal för kvinnorna vore 4, 14 och 41. Det

måste tillses att vid lösdrivarlagens upphävande möjligheter finnas att bereda

vård åt dessa grupper. F. n. äro åtskilliga psykopater underkastade behandling

enligt sinnessjuklagen, vilket torde vara den enda form av medicinsk

vård som med nuvarande lagstiftning kan användas mot ifrågavarande

klientel. På grund av platsbristen på sinnessjukhusen kan detta emellertid

endast ske i begränsad utsträckning och överhuvud finnes icke nu inom

denna vårdform utrymme för en ökad tillströmning av patienter. Medicinalstyrelsen

har också med skärpa understrukit, att platsbristen inom sinnessjuk-

och sinnesslövården måste undanröjas för att icke en reform på

lösdrivarlagstiftningens område skall gå ut över andra sjuka. Jag ansluter

mig helt härtill. I samband med psykopatvårdsproblemets teoretiska och

praktiska lösning torde man emellertid kunna förvänta att läget förbättras.

Även genom att möjligheterna till öppen vård utvidgas synes en lättnad i

sinnessjukhusens beläggning kunna ernås. De platser, som härigenom möjligen

bliva tillgängliga, lära dock knappast kunna utnyttjas för lösdrivarklientelet.

Med hänsyn till detta klientels grava asocialitet synes det nämligen

mindre lämpligt att psykopaterna bland lösdrivarna intagas på sinnessjukhus.

Öppen vård för dem torde endast i undantagsfall vara att räkna

med. Även om den av utredningen föreslagna lösningen av lösdrivarfrågan i

princip skulle godtagas är det, såsom också utredningsmajoriteten funnit,

ur dessa synpunkter ofrånkomligt att avvakta skapandet av en tillfredsställande

psykopatvård med tillräckligt antal vårdplatser. Jag kan därför redan

på denna grund icke ansluta mig till den av en av de sakkunniga uttalade

meningen all lösdrivarlagen omedelbart skall upphävas.»

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 49.

Efter att närmare ha berört lösdriveriutredningens förslag fortsätter

departementschefen:

»Av det sagda framgår att jag på avgörande punkter icke kan ansluta mig

till utredningen. Om lösdrivarlagen skulle upphävas utan att de lagändringar

vid sidan därav företoges som de sakkunniga förordat — främst ändringarna

i strafflagen och den väsentliga ändringen i barnavårdslagen —

skulle sannolikt restklientelet icke bli obetydligt. Det skulle med andra ord

finnas ett ganska stort antal grovt asociala personer (egentliga lösdrivare

eller prostituerade), som icke skulle kunna omhändertagas, ehuru detta enligt

vad förut antytts vore av nöden. Utvägar till undanröjande av denna

allvarliga olägenhet stå såsom strax skall utvecklas icke f. n. till buds. Med

hänsyn härtill anser jag mig icke kunna föreslå att lösdrivarlagen nu upphäves.

Jag kan alltså på denna punkt ansluta mig till utredningen, vars

majoritet ju förordat att det skulle anstå med upphävandet. Då jag emellertid

är av den bestämda meningen att lagstiftningen bör upphävas så fort

omständigheterna det medgiva, anser jag det vara av stor vikt att frågan

därom icke vilar.

Vad härvid angår förutsättningarna för lagens upphävande så hänföra

sig dessa till den nyss antydda frågan om restklientelet och dess omhändertagande

samt till lösdrivarlagens faktiska funktion såsom underlag för polisens

befattning med de grovt asociala. I fråga om restklientelet har förut

framhållits, att såväl de egentliga lösdrivarna som de prostituerade ofta

måste betraktas som psykopater. Möjligheterna att omhänderta de psykopater,

som behöva vård, äro f. n. icke så stora både på grund av platsbristen

på sinnessjukhusen och med hänsyn till att psykopaterna icke alltid lagligen

kunna behandlas som sinnessjuka. Psykopatvårdsutredningen arbetar

emellertid på lösningen av dessa problem och kan väntas komma att framlägga

förslag som undanröjer de angivna hindren för lösdrivarlagens upphävande.

Emellertid måste som nyss anmärkts en annan omständighet beaktas i

detta sammanhang. Möjligheterna för samhällets social- och sjukvårdsorgan

att komma i kontakt med de vårdbehövande bland lösdrivarklientelet

äro begränsade. Lösdrivarlagen torde därför — trots sin otillfredsställande

utformning — på denna punkt fylla en viss uppgift i det att den reglerar

polisens befogenhet att omhändertaga vederbörande för att, om förutsättningar

därför föreligga, hänvisa honom till socialvård eller sjukvård. Även

med hänsyn till samhällets skyddsbehov är det av betydelse, att lösdrivarlagen

ger polismyndigheterna möjlighet att anhålla asociala element och åtminstone

ytligt undersöka deras ställning under förutsättning allenast att

vissa sociala rekvisit föreligga. Ur olika synpunkter vill det sålunda

synas som om samhället icke kunde undvara den möjlighet lösdrivarlagen

ger dess organ att ingripa mot asocialiteten. En oundgänglig förutsättning

för att lösdrivarlagen skall kunna upphävas är därför att en ny

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande nr 49.

lagstiftning av antydd innebörd kommer till stånd. Det organ, som därvid

närmast synes böra komma i fråga, är polisen, som vid utövandet av

sin allmänna uppgift att upprätthålla ordningen inom samhället kommer

i kontakt med de asociala elementen. Därmed är emellertid ingalunda sagt,

att den fortsatta undersökningen av fallen skall ankomma på polisen. Polismyndigheterna

böra emellertid under alla förhållanden ha att själva eller

genom annat lämpligt organ ombesörja att, om så är erforderligt, vård av

lösdrivaren kommer till stånd, vare sig denna vård skall bestå i intagning

på anstalt av något slag eller genom socialvård under öppna former. I sistnämnda

fall synes jämväl frågan om att för lösdrivarklientelet skapa någon

form av övervakning eller tillsyn, när andra socialvårdsformer ej stå till

buds eller ej lämpa sig, vara förtjänt av att övervägas.

På denna punkt kan jag sålunda i huvudsak ansluta mig till det program,

som skisserats av professor Kinberg i hans vid strafflagberedningens

utlåtande fogade särskilda yttrande, vilket förut refererats. Detta program

synes mig innehålla uppslag, som böra kunna utgöra en god grundval för

fortsatt utredning av frågan. En sådan har jag nämligen ansett ofrånkomlig,

då utformade förslag icke föreligga i fråga om denna del av problemkomplexet.

Då spörsmålet nära berör frågor, som falla inom psykopatvårdsutredningens

område, har jag funnit starka skäl tala för att uppdraget

skulle anförtros åt psykopatvårdsutredningen. Härvid har jämväl kommit

i betraktande att om möjligheter till särskild observation av det slag, som

skisserats av professor Kinberg, ansåges böra finnas, det borde övervägas

huruvida icke sådan observation kunde ordnas inom ramen för psykopatvårdens

anstaltsorganisation.

Jag har därför den 21 december 1949 utverkat Kungl. Maj :ts bemyndigande

att uppdraga åt psykopatvårdsutredningen att efter de angivna riktlinjerna

inom inrikesdepartementet biträda med fortsatt utredning av vissa

frågor om behandlingen av lösdrivarklientelet. Uppdraget har sedermera

meddelats och psykopatvårdsutredningen har påbörjat arbetet därmed.

Lösdrivarlagens upphävande är alltså i dubbel måtto beroende på resultatet

av psykopatvårdsutredningens arbete. Särskilt genom den nyssnämnda

utvidgningen av dess uppdrag kan detta icke väntas vara i alla delar fullgjort

under innevarande år. Framlägger utredningen förslag om inrättande

av särskilda psykopatvårdsanstalter, kan färdigställandet av dessa anstalter

laga ytterligare ganska lång tid i anspråk.»

VI. Provisoriska ändringar i lösdrivarlagen.

1948 års lösdriveriutredning in. m.

Med utgångspunkt från att upphävandet av lösdrivarlagen måste göras

beroende av atl psykopatvårdsproblemet löses och att detta måste antagas

dröja en tid ha de sakkunniga övervägt spörsmålet i vad mån åtgärder

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr it).

kunna vidtagas för att i avbidan härpå avhjälpa de allvarligaste av de olägenheter,

som äro förknippade med den nuvarande lösdrivarbehandlingen.

De sakkunniga avvisa emellertid en provisorisk lösning under åberopande

av bl. a. att lösdrivarlagen likväl i betydande omfattning skulle vara behäftad

med allvarliga brister — däribland de vaga och för rättssäkerheten otillfredsställande

bestämmelserna om förutsättningarna för lagens tillämplighet —

samt att enligt all erfarenhet provisoriska lösningar av lagstiftningsspörsmål

hade en benägenhet att bliva av lång varaktighet. Det vore mindre lyckligt

om frågan om lösdrivarvårdens reformering komme att för relativt lång tid

fastlåsas vid ett provisorium. I stället förorda de sakkunniga, att man med

ledning av i administrativ ordning utfärdade anvisningar utan lagändringar

skall söka komma till rätta med de allvarligaste av de olägenheter, som

yppats vid tillämpningen av lagen. Sedan utredningen prövat de möjligheter,

som därvid stode till buds, uttalar utredningen, att det som framförallt

saknades vore en mjuk övergång från anstaltsvistelsen till livet utanför

anstalten. Det torde därför kunna ifrågasättas om icke — trots de betänkligheter

som kunde anföras mot provisoriska lagändringar — provisoriskt

i lösdrivarlagen borde upptagas bestämmelse om med övervakning förenad

försökspermission eller villkorlig frigivning, sedan viss del av tvångsarbetet

förrättats. Införande av dylik bestämmelse torde kunna ske utan att det

bleve erforderligt att i övrigt vidtaga ändringar i lösdrivarlagen.

Den av utredningen anvisade vägen att genom i administrativ ordning

utfärdade föreskrifter provisoriskt bota de mest påfallande bristerna i lösdrivarlagen

godtages av många remissinstanser.

Departementschefen.

I propositionen anför departementschefen — efter att ha berört innehållet

i en inom departementet upprättad promemoria med förslag till vissa

ändringar i lösdrivarlagen — bland annat följande:

»Såsom tidigare sagts anser jag hinder icke möta mot att genom provisoriska

lagändringar söka komma till rätta med de allvarligaste bristerna

i lösdrivarvarden. I fråga om de principiella betänkligheter härutinnan,

som anförts under promemorians remissbehandling, kan jag således hänvisa

till den föregående framställningen.

I 1 § lösdrivarlagen finnas de grundläggande bestämmelserna om förutsättningarna

för lagens tillämpning. Det har uttalats farhågor för att en

modernisering av lösdrivarlagen i övrigt skulle ha till följd att densamma

komme att tillämpas i avsevärt större utsträckning än vad nu vore fallet

samt att det under sådana förhållanden vore av synnerlig vikt att lösdrivarrekvisitet

i lagens första paragraf avfattades så att ingripande kunde ske

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr It).

blott i sådana fall, då det med modernt betraktelsesätt vore påkallat. Såsom

förut sagts ämnar jag emellertid icke förorda, att lagstiftningen i dess

helhet revideras; syftet är väsentligen endast att för den tid, som kan

återstå innan lagen kan upphävas, utjämna de allvarligaste olägenheterna

vid verkställighet av tvångsarbete. En så inskränkt reform torde icke av

de tillämpande myndigheterna kunna tagas till intäkt för vidgad användning

av lagen. För att motverka varje tendens i den riktningen synes det

lämpligt att det genom i administrativ ordning utfärdade anvisningar understrykes,

att den nuvarande restriktiva tillämpningen av lösdrivarlagen

bör fortfara och att alla de vid sidan därav befintliga vård- och hjälpåtgärderna

böra tillgripas i första hand.

På grund av det nu anförda anser jag mig icke ha anledning att närmare

gå in på frågan om omgestaltning av 1 §. Jag vill emellertid framhålla, att en

ändring av detta lagrum enligt min mening skulle kunna leda till att lagen

kommer att tillämpas i ökad omfattning. I ett sådant läge skulle icke lagens

bestämmelser om förfarandet i lösdrivarmål och om behandlingen av lösdrivare

kunna accepteras. En omarbetning av lagen i dess helhet bleve alltså

nödvändig. Detta skulle i realiteten komma att medföra en ny lösdrivarlag;

en sådan utveckling skulle vara synnerligen olycklig.

Det i promemorian ifrågasatta införandet av övervakning i samband med

varning skulle onekligen innebära en avsevärd förbättring av lösdrivarklientelets

behandling på detta stadium. De under remissbehandlingen påtalade

svårigheterna att anskaffa övervakare måste emellertid tillmätas stor betydelse.

Lösdriveri är numera i stor utsträckning en storstadsföreteelse. Redan

under nuvarande förhållanden är det särskilt i de större städerna ofta

svårt att finna lämpliga personer, villiga att åtaga sig övervaknings- och

tillsynsuppdrag inom strafflagstiftningens ram. övervakning av lösdrivare

skulle med hänsyn till klientelets karaktär säkerligen vara krävande, varför

svårigheterna att få villiga övervakare skulle bli än mer utpräglade.

Av hänsyn till den öppna straffrättsliga vården är jag nödsakad avstå

från att förorda att varningsinstitutet uthygges med övervakning. På

samma grund kan jag icke heller ansluta mig till tanken på villkorlig dom

å tvångsarbete; infördes ett sådant institut, kan man förvänta att det med

hänsyn till det förhållandevis stora antalet offentligt varnade skulle begagnas

i icke obetydlig omfattning, en även ur andra synpunkter olycklig utveckling.

Med hänsyn till bl. a. alt en extra belastning av de undersökande

organen måste undvikas, finner jag vidare icke anledning att nu förorda

att det införes möjlighet att verkställa särskild förundersökning eller summarisk

läkarundersökning av de för lösdriveri anhållna.

Under nuvarande förhållanden är den i dom å tvångsarbete bestämda

tiden slutgiltig, dock kan enligt 7 och 13 §§ lösdrivarlagen den som blivit

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr t<J.

arbetsoförmögen eller kommit i förändrade ekonomiska villkor frigivas före

tidens utgång. Den i promemorian framförda tanken att det även eljest skall

finnas möjlighet att avkorta anstaltstiden finner jag vara god. Det nuvarande

stela systemet behöver mjukas upp. I promemorian har institutet utformats

så, att frigivning i förtid skulle kunna ske under vissa förutsättningar

samt att den sålunda frigivne — i likhet med vad som skulle vara

fallet med den som frigåves efter den ådömda tvångsarbetstidens slut_ob
ligatoriskt

skulle ställas under övervakning och som regel ha att iakttaga

särskilt meddelade föreskrifter om sitt levnadssätt. Det har emellertid icke

avsetts att den som frigivits i förtid skulle kunna utan ny dom å tvångsarbete

återintagas å tvångsarbetsanstalt, även om han undandroge sig övervakning

eller åsidosatte föreskrifter. Ett flertal remissinstanser har häremot

framhållit nödvändigheten av att den frigivne i sådant fall skall kunna utan

omständlig procedur återföras till anstalten. Frigivning i förtid borde enligt

dessa yttranden utformas såsom exempelvis försökspermission enligt alkoholistlagen.

Såsom en av dessa remissinstanser funnit bleve konsekvensen

att den som icke ansåges böra frigivas i förtid icke borde ställas under övervakning.

I anledning härav vill jag framhålla, att syftet med lösdrivarlagen är att

motverka sådan grov asocialitet, som tager sig uttryck i lösdriveri. Den bör

å ena sidan användas allenast då samhällsingripande mot sådan asocialitet

ej kan ske på andra vägar men å andra sidan icke tillämpas på andra än lösdrivare.

Ur sistnämnda synpunkt synes det icke riktigt att den som utan att

ägna sig åt lösdriveri underlåter att fullgöra vad som kan åligga honom

såsom frigiven från tvångsarbete skall kunna återföras till anstalten. Därtill

kommer, att det tvångsarbete, som icke är avtjänat vid förtida frigivning,

mången gång kan vara så obetydligt att ett återintagande icke är lämpligt.

Men även en annan omständighet måste beaktas. Det är knappast tänkbart

att medgiva ett summariskt aterintagande på tvångsarbetsanstalt av

den, som icke ansetts böra frigivas i förtid. Emellertid synes det icke finnas

bärande skäl för att i detta hänseende -— då meningen blott är att mjuka

upp de stela reglerna om tvångsarbetstidens längd — behandla en sådan

person lindrigare än den, som befunnits böra frigivas i förtid och sålunda

varit skötsammare. Det torde f. ö. som regel föreligga större anledning att

ställa den under övervakning, som fått avtjäna hela det ådömda tvångsarbetet,

än den som frigivits i förtid. Den förtida frigivningen avser blott att

från fall till fall möjliggöra att tvångsarbetstiden avkortas. Jag finner på

dessa skäl icke anledning att i detta sammanhang förorda att vid lösdrivarbehandlingen

ett institut motsvarande alkoholistlagens försökspermission

införes.

I promemorian har föreslagits att envar som frigives i princip skall ställas

under övervakning. Redan under nuvarande förhållanden förekommer

viss tillsyn över den, som frigivits efter att ha undergått minst sex måna
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 49.

29

ders tvångsarbete. Jag anser det högeligen önskvärt att möjligheterna till

eftervård icke inskränkas utan såvitt möjligt utbyggas. Det är ju här ofta

fråga om svårt missanpassade människor, som måste ha stöd och hjälp,

om de skola kunna inordnas i ett normalt samhällsliv. Emellertid kunna

de skäl, som förut anförts mot att ställa de varnade under övervakning,

åberopas jämväl i förevarande sammanhang. Läget är dock här i viss mån

ett annat. Under det att på senare år i medeltal omkring 235 personer årligen

offentligt varnats för lösdriveri, har antalet till tvångsarbete dömda genomsnittligen

understigit 50. Av dessa ha emellertid några frigivits jämlikt

7 eller 13 §§ lösdrivarlagen. Man torde kunna räkna med, att om det inskärpes

för de tillämpande myndigheterna att de icke böra tillgripa lösdrivarlagen

i andra fall än då ingen annan form av samhällsingripande står till buds,

antalet tvångsarbetare kommer att sjunka. Enär de normalt frigivna

härigenom skulle bli förhållandevis få, skulle påfrestningen på övervakarkretsen

ej bli så stor, om promemorieförslaget genomfördes. Jag kan därför

tillstyrka detta förslag i så måtto, att jag förordar, att arbetsanstaltens styrelse

vid frigivning regelmässigt skall utse en lämplig person att bistå den

frigivne. Då svårigheterna att finna intresserade personer, som äro villiga

att åtaga sig dessa uppdrag, icke få underskattas, anser jag mig icke kunna

gå så långt att jag förordar att eftervård i form av övervakning skall vara

obligatorisk.

Av det sagda framgår, att jag icke kunnat ansluta mig till de remissinstanser,

som anse att den förtida frigivningen bör konstrueras såsom alkoholistlagens

försökspermission eller eljest bör vara av villkorlig natur. Icke heller

har jag kunnat förorda, att skyddskonsulenterna skola ha att syssla med

de frigivna tvångsarhetarna. Under sådana förhållanden uppkommer frågan,

om det är lämpligt att förtida frigivning och frigivning efter den ådömda

tvångsarbetstidens slut förenas med särskilda föreskrifter för den frigivne.

Uppenbart är, att övervakning av den, som har att iakttaga sådana föreskrifter,

som regel är mer svårskött än annan övervakning; övervakaren

är mer bunden vid utövandet av sitt uppdrag. Han skulle därför behöva ett

stöd av den art som skyddskonsulentorganisationen utgör. Men vad som i

detta hänseende är av större betydelse är, att föreskrifter av angivet slag

förutsätta sanktioner, riktade mot den som underlåter att ställa sig föreskrifterna

till efterrättelse. Föreskrifterna kunna eljest bli slag i luften,

vilket kan leda till minskad respekt för lösdrivarlagen. Den som

under nuvarande förhållanden visar tredska vid fullgörande av vad som

åligger honom såsom frigiven från tvångsarbetsanstalt kan enligt 12 §

6 mom. i lagen utan vidare underkastas lösdrivarbehandling. Denna möjlighet

hör emellertid enligt min mening icke bibehållas, enär den innebär,

att tvångsarbete kan ådömas utan att lösdriveri behöver ha förekommit

efter frigivningen. Då lämpliga sanktioner icke heller eljest synas kunna

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr \9.

uppställas, torde det vara nödvändigt att avstå från möjligheten att meddela

särskilda föreskrifter i samband med frigivning.

I enlighet med det anförda kommer eftervården att bestå i att till den

frigivnes bistånd förordnas en person, som har att lämna honom råd och

hjälp i besvärliga situationer samt söka tillse att han på lämpligaste sätt anpassas

till samhällslivet. Det synes mindre lämpligt att i detta ammanhang

använda termen »övervakning», som icke synes vara adekvat och som för

tanken till de med sanktioner utrustade övervakningsinstitut, som finnas

enligt lagen om villkorlig dom och alkoholistlagen. Eftervården bör icke ha

någon anstrykning av polisuppsikt. Arbetsanstalts ledning bör då frigivning

är förestående sätta sig i förbindelse med arbetsförmedling och berörda

kommunala organ (fattigvårdsstyrelse, nykterhetsnämnd) i vederbörandes

hemort för att få anvisning på lämpliga personer.»

Lagrådet m. m.

Lagrådets flesta ledamöter ha — bortsett från ett vid propositionens utformning

beaktat påpekande — lämnat lagförslagen utan anmärkning.

En av lagrådets ledamöter, justitierådet Beckman, har emellertid anfört

bland annat:

»Förslaget avser väsentligen endast att provisoriskt utjämna de allvarligaste

olägenheterna vid verkställighet av tvångsarbete, varemot de grundläggande

bestämmelserna om förutsättningarna för lösdrivarlagens tillämpning

icke beröras av förslaget. Departementschefen förutsätter emellertid,

att det genom i administrativ ordning utfärdade anvisningar skulle understrykas,

att den nuvarande restriktiva tillämpningen av lagen bör fortfara

och att alla de vid sidan därav befintliga vård- och hjälpåtgärderna

böra tillgripas i första hand. Då de samhällsingripanden det här gäller äro

av lika allvarlig art som straff, vore det enligt min mening riktigare att

ändra rekvisiten i lagens 1 § än att i administrativ ordning söka påverka

tillämpningen. Visserligen ha vägande skäl anförts mot att förrän vid en

definitiv reform från lagens tillämpningsområde utmönstra någon grupp,

exempelvis de prostituerade, men den definitiva reformen synes lämpligen

böra förberedas genom att rekvisiten i 1 § moderniseras och kompletteras

med en erinran om att lagen bör komma till användning endast i sista

hand. Å ena sidan bör det icke ifrågakomma att tillämpa lagen på annan

än den som, under kringstrykande eller eljest, underlåter att efter förmåga

söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att våda

därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Å andra sidan

synes rekvisitet att lösdrivaren skall vara utan medel till sitt uppehälle —

vilket i praxis icke upprätthålles då medlen förvärvats allenast genom sådant

levnadssätt som nyss sagts —- kunna utgå. Som skäl för att icke nu

omgestalta 1 § har departementschefen anfört, att en ändring av detta lag
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 49.

31

rum enligt lians mening skulle kunna leda till att lagen komme att tilllämpas

i ökad omfattning. Detta skäl mister sin slagkraft, därest i paragrafen

upptages en erinran om att lagen skall tillämpas restriktivt. Det

kunde t. ex. stadgas, att den som uppfyller de angivna rekvisiten må, där

ett ingripande från det allmännas sida uppenbarligen är påkallat och icke

lämpligen kan ske i annan ordning, behandlas såsom lösdrivare.

I detta sammanhang kan jag icke underlåta att framhålla angelägenheten

av att före den definitiva reformen införa möjlighet till särskild förundersökning

eller summarisk läkarundersökning av de för lösdriveri anhållna.

Härigenom kunde nämligen bland annat vinnas bättre underlag för det

slutliga avgörandet av lagfrågan.

De betydelsefullaste nyheterna i förslaget äro införande av möjlighet till

förtida frigivning och avskaffande av de nuvarande reglerna om polisuppsikt

över frigivna. I stället för sistnämnda regler upptager förslagets 12 §

möjlighet att förordna lämplig och villig person att under två år från dagen

för frigivningen bistå den frigivne och tillse, att han på lämpligaste sätt anpassas

till samhället. Med hänsyn till svårigheterna att finna intresserade

personer, som äro villiga att åtaga sig dessa uppdrag, föreslås ingen obligatorisk

eftervård utan blott att förordnande därom skall meddelas, där så

kan ske. Emellertid torde det klientel varom här är fråga alltid vara i behov

av bistånd och tillsyn efter frigivningen, och förordnande därom bör

förty vara obligatoriskt. På grund av klientelets beskaffenhet måste tillsynen

anförtros särskilt kvalificerade personer, lämpligen socialt utbildade

eller erfarna och med anknytning till någon officiell eller halvofficiell organisation.

Kunna hindren mot att anförtro uppgiften åt skyddskonsulentorganisationen

icke övervinnas, måste andra utvägar ovillkorligen stå att

finna, så fåtaliga som de från tvångsarbete frigivna äro. Här må endast

anmärkas, att länsstyrelsen i Malmöhus län utan invändning från departementschefens

sida rekommenderat användande av lämpliga polismän.»

I propositionen har departementschefen i anledning av justitierådet Beckmans

yttrande anfört bland annat:

»Vad som i övrigt anförts av en av lagrådets ledamöter finner jag ej böra

föranleda ändring av mitt tidigare ställningstagande till de av ledamoten

berörda frågorna. Vad som i lagstiftningsärendet främst åsyftas är att för

den lid, som kan återstå innan lagen kan upphävas, avhjälpa åtminstone

de allvarligaste bristerna i fråga om verkställighet av tvångsarbete. Med

restriktiv tillämpning av lagen —- dess fakultativa karaktär kan icke nog

understrykas — torde 1 § kunna lämnas orörd utan fara för rättssäkerheten.

På senare år har f. ö. tillämpningen varit restriktiv. Då svårigheterna

all finna lämpliga personer, villiga att åtaga sig den i förslaget tänkta eftervårdande

verksamheten, mången gång kunna vara oöverstigliga och omöjligheten

att finna en sådan icke i och för sig bör hindra en förtida frigiv
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 49.

ning, kan jag icke ansluta mig till tanken, att förordnande jämlikt 12 §

1 mom. skall vara obligatoriskt. Jag vill emellertid understryka vikten av

att sådant förordnande meddelas i största möjliga utsträckning.»

Motionerna 1:402 och 11:495.

1 motionerna I: 402 och II: 495 anföres bland annat:

I propositionen betonas, att lösdrivarlagens tillämpning bl. a. genom

blivande, i administrativ ordning meddelade föreskrifter även i fortsättningen

torde komma att tillämpas restriktivt, vilket är ett av skälen till

att föredragande departementschefen mot ett flertal remissinstansers uttalanden

icke nu ifrågasätter någon ändring av de i lagens första paragraf

upptagna rekvisiten för lösdriveri. Andra behandlingsvägar böra nämligen

så långt möjligt anlitas. Denna ståndpunkt bör göra det naturligt och

angeläget, att för lösdriveri gripen eller anhållen person underkastas grundlig

undersökning rörande alla de omständigheter, vilka kunna inverka på

fallets bedömande. Tillämpningsorganets undersökning blir ju av avgörande

betydelse för om personen i fråga skall behandlas som lösdrivare, underkastas

annan behandling eller frigivas utan åtgärd. Att pruta av på kraven

på undersökningens grundlighet är att handskas lättvindigt med andras

trihet. Vi kunna därför icke godkänna, att lösdrivarlagens första paragraf

ens under den relativt korta tid, som kan återstå, innan lagen kan upphävas,

kvarstår oförändrad med mindre än att den i departementspromemorian

föreslagna möjligheten till särskild förundersökning och summarisk läkarundersökning

införes. Vi vilja på denna punkt också hänvisa till vad justitierådet

Beckman enligt lagrådsprotokollet anfört rörande detta spörsmål.

De personalsvårigheter, som dylik förundersökning och läkarundersökning

kunna medföra, få icke överdrivas och måste enligt vår mening i rättssäkerhetens

intresse under alla förhållanden övervinnas. Vi vilja i denna

angelägenhet hänvisa till polisinstruktionsutredningens rekommendation

att särskilt socialt utbildad personal bör knytas till poliskårerna i storstäderna,

där större delen av lösdrivarklientelet uppehåller sig (SOU 1947:

45 s. 77).

Departementschefen har icke heller funnit sig böra föreslå anordnande

av eftervården inom lösdrivarvården i överensstämmelse med principerna

för eftervård inom andra vårdområden, t. ex. kriminalvården och alkoholistvården

(övervakning, särskilda föreskrifter rörande t. ex. bostad, arbete och

livsföring samt vid brott mot meddelade föreskrifter möjlighet till återtagning

för fortsatt behandling under den vid frigivningen återstående behandlingstiden),

utan endast föreslagit, att lämplig och villig person skall

kunna förordnas att bistå den i förtid eller efter tvångsarbetstidens slut

frigivne. Med ett klientel av så svårartad beskaffenhet som lösdrivare torde

det enligt vår mening bli i det närmaste uteslutet att anskaffa personer,

som äro villiga att utföra dylika uppdrag, därest ej vissa lydnadsföreskrifter

skola gälla för den frigivne, vilkas åsidosättande medför risk för återtagning

till anstalten. I fråga om detta svåranpassbara klientel förefaller det

också ganska meningslöst att förordna »biståndsman» åt den frigivne utan

att denne funktionär tillägges några befogenheter och utan att den frigivne

ålägges några skyldigheter. Den som har praktisk erfarenhet av behandling

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr Åt).

33

av lösdrivare och känner deras utpräglade obenägenhet att leva under ordnade

förhållanden och att följa givna råd måste säga sig, att resultatet av

den föreslagna ordningen vid lösdrivares frigivning måste hl i antingen att

»biståndsman» endast sällan förordnas eller att sådana funktionärer visserligen

i enlighet med föredragande departementschefens uttalande i största

möjliga utsträckning förordnas men komma att spela liten eller ingen roll

för den frigivnes anpassning i samhället. Enligt vår mening bör avgången

från tvångsarbetsanstalt, såsom bl. a. strafflagberedningen uttalat, regleras

helt i överensstämmelse med vad som enligt alkoholistlagen gäller för

tvångsintagna alkoholister. Det torde icke erbjuda sig oöverkomliga svårigheter

att under denna förutsättning anskaffa övervakare för eftervården av

lösdrivare, särskilt som anstaltsklientelet inom lösdrivarvården kan förutsättas

komma att uppgå till endast några tiotal personer per år. Då avsikten

är att »biståndsman» skall kunna erhålla arvode (jfr bilaga 13 till statsverkspropositionen

s. 223), torde detta i sin mån bidraga till att dylika

funktionärer lättare kunna anskaffas. Med hänsyn till det relativt begränsade

antalet eftervårdsfall och till att övervakare för dessa enligt vår mening

knappast böra rekryteras annat än bland mera kvalificerade, heltidsanställda

socialarbetare torde förhållandevis ringa behov föreligga av en

stöd- och kontrollorganisation för dessa övervakare motsvarande skyddskonsulentorganisationen

inom kriminalvården. Vi vilja särskilt betona, att

eftervårdande övervakning på samma sätt som inom alkoholistvården bör

vara obligatorisk ehuru med laglig möjlighet att i speciella fall göra undantag.

Även vid tillfällig vistelse utom tvångsarbetsanstalt enligt det framlagda

lagförslagets t) a § bör övervakning anordnas.

VII. Utskottet.

Lösdrivarlagen har gällt i så gott som oförändrat skick alltsedan lagens tillkomst

år 1885. Frågan om en revision av lagen har emellertid varit aktuell

sedan mera än 50 år tillbaka. Redan 1898 ingav nämligen fångvårdsstyrelsen

till Kungl. Maj :t en framställning om vissa ändringar i lagen, och därefter

har frågan om en omarbetning av lösdrivarlagstiftningen varit föremål

för ett flertal utredningar. Utredningarna ha avlöst varandra, och flera

skilda förslag till frågans lösning ha lagts fram. Sedan år 1922 ha sålunda

- - bortsett från 1948 års lösdriveriutrednings betänkande — framlagts

icke mindre än sex olika förslag, som icke lett till något resultat. Efter

varje ny utredning har med allt större skärpa betonats, alt den gällande

lösdrivarlagen är i högsta grad otillfredsställande. Sedan lång tid tillbaka

råder också allmän enighet om att så är förhållandet. Utskottet hade därför

närmast förväntat ett förslag av Kungl. Maj:t innebärande en slutgiltig

lösning av denna fråga. Då del icke ansetts möjligt att nu framlägga etl

sådant förslag, föreslås i propositionen i stället vissa ändringar i lösdrivarlagen,

huvudsakligen avseende reglerna om verkställighet av tvångsarbete.

De föreslagna ändringarna måste emellertid — ehuru de i och för sig må

synas påkallade - anses vara av förhållandevis ringa betydelse och icke

på nugot sii 11 ägnade all minska de allvarliga betänkligheter, som lösdrivar3

liilwng till riksdagens protokoll 1!).r>0. !) samt. 3 and. Nr AD.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 4.9.

lagens utformning i övrigt inger. I propositionen föreslås, att frågan om lösdrivarlagens

upphävande och därmed lösningen av lösdrivarproblemet ånyo

skall uppskjutas på ett obestämt antal år, och för närvarande arbetar åter

en kommitté med vissa delar av lösdrivarproblemet. Att frågan är svårlöst,

torde alla utredningar och resultatlösa förslag vittna om. Antalet fall, i vilka

lösdrivarlagen tillämpas, har emellertid, särskilt under det senaste årtiondel,

undergått en avsevärd minskning. Sålunda ha under senare år i medeltal

endast omkring 235 personer årligen offentligt varnats för lösdriveri,

och antalet till tvångsarbete dömda har genomsnittligen understigit 50.

För närvarande äro 4 män och 7 kvinnor intagna å tvångsarbetsanstalt.

Med hänsyn härtill och till samhällets nuvarande sociala vårdformer och

hjälpmöjligheter kan det synas förvånansvärt, att det alltjämt skall vara

förenat med så avsevärda svårigheter att nå en tillfredsställande lösning av

lösdrivarproblemet.

Utskottet anser sig icke här behöva närmare redogöra för all den i huvudsak

befogade kritik, som riktats mot lösdrivarlagen. De mest allvarliga

bristerna torde framgå av departementschefens anförande i propositionen.

Utskottet vill dock särskilt fästa uppmärksamheten på de i lagens första

paragraf angivna förutsättningarna för lagens tillämpning. Dessa äro

ytterst vagt angivna och medföra en obestämd avgränsning. I lösdrivarrekvisitet

ingå, bland annat, medellöshet och sysslolöshet. Enligt lagens

13 § kan vidare en tvångsarbetare, som kommer i förändrade ekonomiska

villkor, frigivas. Det måste framstå såsom anmärkningsvärt, att — även

om lagen numera tillämpas restriktivt och rekvisitet medellöshet skjutits i

bakgrunden — vi likväl i vårt nuvarande samhälle alltjämt ha en dylik lag,

som medgiver tvångsåtgärder allenast mot medellösa personer. Genom att

lagen endast medgiver rätt men ej föreskriver skyldighet för polismyndigheten

att ingripa, har uppkommit stor ojämnhet i tillämpningen med därav

följande rättsosäkerhet. Beträffande de åtgärder, som må vidtagas enligt

lagen, synas samtliga vara mer eller mindre olämpliga. Bestämmelser om

hjälpåtgärder saknas så gott som helt, och själva tvångsarbetet, som i realiteten

närmast har karaktär av straff, är utformat på ett sätt, som avsevärt

skiljer sig från de principer, som tillämpas inom modern kriminalvård.

Då utskottet vid 1945 års riksdag senast hade att taga ställning till frågan

om en revision av lösdrivarlagstiftningen, uttalade utskottet, bland annat,

att utskottet delade strafflagberedningens då framförda åsikt, att den

gällande lösdrivarlagstiftningen snarast borde upphävas. Utskottet fann, att

starka skäl talade för att något behov av en särskild lösdrivarlagstiftning

ej förelåge, därest vissa mindre kompletteringar av strafflagen vidtoges.

Emellertid ansåg utskottet spörsmålet om behovet av en särskild lösdrivarlagstiftning

icke tillräckligt belyst för att utskottet då skulle kunna taga

slutlig ställning till detsamma. En förutsättning för en reform enligt de av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 4.9. .‘15

strafflagberedningen då uppdragna riktlinjerna vore enligt utskottets mening,

alt densamma koinme att erbjuda erforderliga garantier för omhändertagande

av asociala element, vilkas verksamhet utgjorde en fara för

samhället, och för tillrättaförande av lösdrivarna på ett tidigt stadium,

d. v. s. då deras asocialitet ännu ieke vore så utpräglad. Enligt utskottet syntes

frågan höra underkastas en mera ingående undersökning, och erforderliga

utredningar antog utskottet skulle kunna verkställas på relativt kort

lid. Den av riksdagen i anledning av utskottets hemställan begärda utredningen

har verkställts av 1948 års lösdriveriutredning, vars resultat redovisas

för riksdagen i nu föreliggande proposition. Utskottet anser sig här

kunna endast i korthet beröra några av huvudpunkterna i utredningens

förslag.

Beträffande de allmänna synpunkterna på lösdrivarproblemet kan utskottet,

i likhet med departementschefen, i huvudsak ansluta sig till utredningens

ståndpunkt. Såsom utredningen funnit torde lösdriveri icke

vara något specifikt fenomen utan allenast en hland flera yttringar av ett

asocialt levnadssätt. Med hänsyn främst till de svårigheter som möta att

med utgångspunkt från livsföringen avgränsa de fall, då ett ingripande är

motiverat, måste det betraktas som en avsevärd vinning, därest man till

grund för ingripandet kunde taga andra, mera bestämda yttringar av

asocialiteten. Förutom den större rättssäkerhet, som skulle följa därav,

skulle vederbörande individ erhålla just den vård och behandling, som

han är i behov av. Vad angår prostitutionsföreteelsen är såväl utredningen

som departementschefen av den uppfattningen, att prostitution i och för

sig icke bör föranleda tvångsåtgärder från samhällets sida, åtminstone icke

när det gäller vuxna prostituerade. Såsom framhållits, kan det dock icke

ifrågakomma, att samhället skall underlåta att ingripa med tvångsåtgärder

i de fall, då prostitutionen är förenad med yttringar, som medföra särskild

fara för samhället. Utskottet vill i anslutning härtill understryka önskvärdheten

av att samhället i största möjliga utsträckning medelst rena hjälpåtgärder

söker förmå envar prostituerad att övergå till ett ordentligt och

samhällsnyttigt liv. Av särskild vikt är, att sådana åtgärder sättas in på

ett så tidigt stadium som möjligt.

Utskottet ansluter sig sålunda till den i propositionen framförda meningen,

att till utgångspunkt för inskridande mot lösdrivarklientelet bör

lagas icke själva livsföringen såsom sådan utan andra former av grov

asocialitet eller psykiska defekter, och att någon speciallagstiftning av iösdrivarlagens

natur icke bör finnas.

Vad härefter angår den lösning av lösdrivarfrågan, som utredningen med

nu angivna utgångspunkter föreslagit, anser sig utskottet, i likhet med departementschefen

och ett flertal remissmyndigheter, i vissa väsentliga delar

icke kunna ansluta sig till densamma. Utskottet avser härvid främst den

föreslagna kriminaliseringen av bettleri och den tilltänkta användningen

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Andra lagutskottets utlåtande nr 4,9.

av villkorlig dom ävensom utredningens förslag att göra barnavårdslagen

tillämplig på prostituerade i åldern 21—23 år. Mot utredningens förslag

härutinnan bär riktats tungt vägande kritik.

Lösdriveriutredningen har vidare konstaterat, att såväl bland de egentliga

lösdrivarna som bland de prostituerade en mycket stor grupp är psykopater

samt att, därest lösdrivarlagen upphävdes, en stor del av dessa icke skulle

kunna tvångsvis omhändertagas utan att särskilda åtgärder vidloges. Frå-"

gan om psykopatvårdens organisation och vad därmed äger samband är

töremål för utredning av 1947 års psykopatvårdsutredning. Då enligt lösdriveriutredningen

samhället borde ha möjlighet att ingripa med tvångsåtgärder

mot psykopater, som vore hemfallna åt sådant asocialt levnadssätt

som lösdriveri eller åt prostitution, ha två av utredningens tre ledamöter

ansett, att tidpunkten för ett upphävande av lösdrivarlagstiftningen måste

göras beroende av lösningen av psykopatvårdsproblemet. En av utredningens

ledamöter har däremot ansett, att även om de nuvarande vårdmöjligheterna

för psykopater vore mindre tillfredsställande, dessa dock måste betraktas

såsom bättre än lösdrivarlagstiftningens behandlingsmöjligheter och

att ett upphävande av sistnämnda lagstiftning icke borde uppskjutas i avvaktan

på organisatoriska förbättringar av psykopatvården.

Departementschefen har på denna punkt anslutit sig till utredningens

majoritet och således funnit, att även om utredningens förslag till lösning

godtoges, det vore ofrånkomligt att avvakta skapandet av eu tillfredsställande

psykopatvård med tillräckligt antal vårdplatser innan lösdrivarlagen

kunde upphävas. Departementschefen har vidare givit uttryck åt den uppfattningen,

att om lösdrivarlagen nu upphävdes, utan att de lagändringar

i övrigt vidtoges, som utredningen förordat, det skulle komma att finnas ett

ganska stort antal grovt asociala personer, som icke skulle kunna omhändertagas,

ehuru detta vore av nöden. Med hänsyn jämväl härtill har departementschefen

icke ansett sig kunna föreslå att lösdrivarlagen nu upphäves.

Som ytterligare skäl mot att nu upphäva lagen har departementschefen

åberopat, att samhället icke syntes kunna undvara den möjlighet lösdrivarlagen

ger samhällets organ att ingripa mot asocialiteten. Enligt departementschefen

är det därför en oundgänglig förutsättning för att lösdrivarlagen

skall kunna upphävas, att en ny lagstiftning, som ger sådan möjlighet,

kommer till stånd. Då psykopatvårdsutredningen i december 1949 fått

i uppdrag att utreda jämväl denna fråga och vissa därmed sammanhängande

spörsmål, har departementschefen funnit lösdrivarlagens upphävande

i dubbel måtto vara beroende på resultatet av psykopatvårdsutredningens

arbete.

De i anledning av propositionen väckta motionerna avse främst frågan

om tidpunkten för lösdrivarlagens upphävande. Såväl i motionen 1:395

som i motionen 11:493 yrkas, att riksdagen måtte med avslag å propositionen

för sin del besluta om lagens omedelbara upphävande. I förstnämnda

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Andra lagutskottets ullutande nr M).

motion yrkas i andra hand, alt riksdagen måtte hos Knngl. Maj:t hemställa

om förslag till bestämmelser om lagens upphävande. Samma yrkande har

framställts i likalydande motionerna I: 397 och II: 494. I motionerna I: 402

och 11:495, som också äro likalydande, hemställes, bland annat, att riksdagen

ville eftertryckligt uttala, att lösdrivarlagen snarast möjligt citcr det

andra behandlingsmöjligheter i erforderlig män stå till buds bör upphävas.

Av de verkställda klientelundersökningarna får anses framgå, att,

därest lösdrivarlagen upphäves utan att övriga av lösdriveriutredningen

föreslagna lagändringar samtidigt genomföras, del s. k. restklientelet skulle

bliva ganska avsevärt. De föreslagna lagstiftningsåtgärderna ha emellertid

av psykopatvårdsutredningen i dess remissyttrande ansetts i stort sett överflödiga

sedan en psykopatvårdsorganisation kommit till stånd. Psykopatvårdsutredningen

har förmenat, att efter ett förverkligande av en sådan

organisation och under förutsättning att polismyndigheterna sättas i tillfälle

att taga initiativ till erforderlig undersökning av lösdrivarklientelet,

det skulle visa sig möjligt att för praktiskt taget samtliga fall åstadkomma

lämplig vård. Utskottet finner frågan om dylik möjlighet för samhällets

organ att kunna taga initiativ till ingripande vara av särskild vikt. Bortsett

från lösdrivarlagen torde de nuvarande möjligheterna härvidlag få anses

vara begränsade. Därest lösdrivarlagen skulle upphävas utan att ersättas

av någon lagstiftning, som kunde utgöra grund för ingripande, skulle samhället

sannolikt i många fall komma att sakna möjlighet att ingripa, oaktat

detta skulle framstå såsom befogat. Utskottet har således icke blivit övertygat

om att samhället kan undvara en dylik lagstiftning, som lämnar möjlighet,

i första hand åt polisen, att ingripa och omhändertaga vederbörande

för alt, när förutsättningar därför föreligga, hänvisa honom till socialvård

eller sjukvård. Här må jämväl framhållas, att psykopatvårdsutredningen

torde komma att till övervägande upptaga frågan om tillskapande för lösdrivarklientelet

av någon form av övervakning eller tillsyn, när andra

socialvårdsformer ej stå till buds eller lämpa sig.

Då det sålunda måste vara av vikt för bedömande av lösdrivarprobleinct

att i varje fall äga vetskap om hur psykopatvården kan tänkas bliva utformad

och då framför allt den till synes ofrånkomliga frågan om lagstiftning

angående polisens initiativrätt är under utredning, har utskottet kommit

till den uppfattningen, alt psykopatvårdsutredningens förslag — som

är att förvänta inom eu nära framlid — bör avvaktas, innan slutlig ställning

tages till frågan om när lösdrivarlagen kan upphävas. Utskottet kan

således icke tillstyrka, all riksdagen nu skall besluta om lagens upphävande.

Såsom av det redan anförda framgått, är emellertid utskottet av den bestämda

meningen, att lösdrivarlagen bör upphävas snarast möjligt. Enligt

vad utskottet inhämtat, beräknar psykopatvårdsutredningen kunna slutföra

sill arbete någon av de första månaderna år 1951. Därvid torde även

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr ''i!l.

iorslag Lill lagstiftning angående rätt till ingripande komma alt framläggas,

k råga uppkommer då, om — såsom lösdriveriutredningens majoritet och

departementschefen förordat — med lösdrivarlagens upphävande måste anstå

jämväl till dess en tillfredsställande psykopatvård tillskapats. Därför

erfordras, hland annat, uppförande av nya anstalter, vilka torde komina

att betinga avsevärda kostnader. Med hänsyn till vårt nuvarande ekonomiska

läge ävensom till rådande brist på sjukvårdspersonal lärer det med

fullt fog kunna antagas komma att dröja ganska lång lid, innan eu så

omfattande organisation kan genomföras. Psykopatvårdsutredningen har

också framhållit, att det torde komma att dröja åtskilliga år innan den

planerade vårdorganisationen blivit utbyggd. Även departementschefen

läknai med att färdigställandet av dessa anstalter kommer alt taga

ganska lång tid i anspråk. På grund därav och med hänsyn till den förhållandevis

lilla grupp av psykopatklientelet, varom här är fråga, anser

utskottet, att det bör allvarligen övervägas, huruvida icke frågan om upphävande

av lösdrivarlagen kan bringas till en lösning utan avbidan på den

tillämnade psykopatvårdsorganisationens utbyggnad. Eu del av psykopaterna

bland lösdrivarna behandlas enligt nuvarande ordning såsom sinnessjuka.

Därest det icke skulle befinnas möjligt alt å redan befintliga anstalter

bereda vård åt den del av lösdrivarklientelet, som på grund av psykopati

verkligen är i behov av anstaltsvård, torde möjligheterna att tillgripa

provisoriska åtgärder, intill dess en utbyggnad av organisationen kommit

till stånd, böra ingående prövas. Det måste anses mindre tillfredsställande

att låta med lösdrivarlagens upphävande anstå enbart i avbidan på de planerade

anstalternas färdigställande och organisationens utbyggnad i övrigt.

Utskottet förväntar således, att Kungl. Maj:t, sedan psykopatvårdsutredningens

förslag avgivits, tager frågan under omedelbar omprövning och,

därest så skulle befinnas möjligt, förelägger riksdagen förslag till lagens

upphävande.

För den korta tid, som må återstå, innan lösdrivarlagen kan upphävas,

synas några mera genomgripande ändringar i lagen icke böra

komma i fråga. De i propositionen föreslagna ändringarna avse, som redan

nämnts, i huvudsak bestämmelserna om verkställighet av tvångsarbete och

hava förestavats främst av humanitära skäl. Mot förslaget att nu genomföra

dessa provisoriska lagändringar har invänts, att ändringarna skulle

vara ägnade att konservera lagen. Departementschefen har emellertid framhållit,

att ett provisorium i detta fall icke koinme att medföra, att man

sloge sig till ro och att, om ändringarna i huvudsak inskränktes till att

avse bestämmelserna om verkställighet, invändningen finge anses ogrundad!

Därest riksdagen nu dessutom ansluter sig till den ståndpunkt, som utskottet

här ovan intagit, får det enligt utskottets mening anses uteslutet,

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Andra lagutskottets utlåtande nr it).

att genomförandet av ifrågavarande ändringar skulle föranleda något dröjsmål

med lösdrivarlagens upphävande. Utskottet kan därför tillstyrka, att

provisoriska ändringar nu genomföras.

I propositionen föreslås, att bestämmelser skola införas om permission,

förtida frigivning och viss eftervård av frigivna ävensom bestämmelser avseende

en kvalitativ förstärkning av de organ, som i första hand ha alt

handlägga lösdrivarärendena.

Permission skall enligt förslaget kunna meddelas, under förutsättning

att fara för missbruk ej kan anses föreligga. Då det fåtal personer, som

numera dömas till tvångsarbete, i regel utgöras av grovt asociala individer,

synes det utskottet antagligt, att fara för missbruk kommer att föreligga i

de flesta fall. Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Växjö har också

framhållit, att nämnda rekvisit torde komma att medföra stora vanskligheter

i praktiken och alt fara för missbruk nästan undantagslöst kunde

anses föreligga. Men även om det således får antagas, att bestämmelsens

räckvidd kommer att bliva begränsad, så synes det av humanitära skäl befogat,

att möjlighet gives att kunna bevilja en tvångsarbetare tillfällig permission.

Enligt den föreslagna 9 b § skall vid prövning av fråga om förtida frigivning

särskilt beaktas, bland annat, de förhållanden, i vilka den dömde

skulle komma att försättas efter frigivningen. Vid denna prövning synes

enligt utskottets mening särskild vikt böra fästas vid huruvida den dömde

erhållit eller kan förväntas erhålla en säker arbetsanställning eller ej. Har

han erhållit en sådan anställning lärer han i vissa fall, då särskilda förhållanden

föreligga, dock redan nu kunna frigivas enligt 13 § i gällande lag.

Såsom departementschefen framhållit, måste det emellertid vara av värde

för anstaltsledningen att inom vissa gränser kunna bestämma, när en

tvångsarbetare skall frigivas, och möjligt är, att det kan utgöra en sporre

för den dömde att vela, att ett gott uppförande och ådagalagd ändrad sinnesriktning

kan bidraga till förtida frigivning.

Departementschefen har icke ansett sig kunna i förevarande sammanhang

förorda, alt vid lösdrivarbehandlingen ett institut motsvarande alkoholistlagens

försökspermission införes eller att eftervård — bestående i alt

lämplig person förordnas alt bistå den frigivne och tillse, att han på lämpligaste

sätt anpassas till samhället — skall vara obligatorisk. Yrkande

härom har emellertid framställts i likalydande motionerna I: 402 och II: 495.

Beträffande frågan om försökspermission ansluter sig utskottet till departementschefens

ståndpunkt, att bestämmelser därom icke nu böra införas

i lösdrivarlagen. I fråga om eftervården anser utskottet, i likhet med

motionärerna, alt denna helst bort göras obligatorisk. Den frigivne tvångsarbelaren

måste nämligen som regel antagas vara i behov av bistånd och

tillsyn. Dylika uppdrag såsom övervakare torde emellertid med hänsyn till

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Andra lagutskottets utlåtande nr 4.9.

klientelets beskaffenhet med all sannolikhet komma att bliva krävande och

fordra ett verkligt intresserat arbete. Det måste därför tillses, att till övervakare

förordnas kvalificerade personer. Ett i realiteten endast formellt

förordnande synes helt meningslöst. Med hänsyn till de svårigheter, som

— oaktat antalet tvångsarbetare är ringa — dock kunna uppstå med att finna

någon för uppdraget lämplig person, anser sig utskottet, i likhet med departementschefen,

icke kunna förorda, att förordnande jämlikt 12 § 1 mom.

skall vara obligatoriskt. Utskottet vill dock understryka angelägenheten av

att arbetsanstalternas styrelser vinnlägga sig om att i samtliga fali försöka

finna en person, som är lämplig och villig att åtaga sig uppdraget.

I motionerna 1:402 och 11:495 har vidare yrkats, att vid lösdrivarbehandlingen

möjlighet att verkställa särskild förundersökning och summarisk

läkarundersökning måtte införas. Det är otvivelaktigt av största vikt

alt i samband med omhändertagandet av en lösdrivare kunna erhålla så

utförliga upplysningar som möjligt angående hans levnadsomständigheter

och personliga förhållanden i övrigt. Genom dylik utredning kan med större

säkerhet bedömas, huruvida vederbörande verkligen bör behandlas som

lösdrivare eller om han bör underkastas annan behandling eller frigivas

utan åtgärd. Utskottet vill i samband härmed erinra om att i de fall, då

fråga uppkommer om att ådöina tvångsarbete, läkarundersökning alltid

torde äga rum. Vidare finnes då också möjlighet, jämlikt 46 § sinnessjuklagen,

att låta verkställa undersökning av lösdrivarens sinnesbeskaffenhet.

Denna möjlighet synes böra utnyttjas i större utsträckning än vad hittills

varit fallet. Framhållas må vidare, att ett icke ringa antal av lösdrivarna -- och i varje fall flertalet av dem, beträffande vilka ådömande av tvångsarbete

kan komma i fråga — tidigare ha varit antingen straffade för brott

eller föremål för annan åtgärd från samhällets sida. Det synes därför

lämpligt, att de organ, som ha att tillämpa lösdrivarlagen, i största möjliga

utsträckning söka införskaffa sådan utredning angående vederbörandes

personliga förhållanden, som må finnas tillgänglig hos andra myndigheter.

Även om nu nämnda möjligheter att vinna upplysning angående levnadsomständigheterna

ej kunna anses helt till fyllest, anser sig utskottet dock

icke nu böra tillstyrka den av motionärerna härutinnan yrkade lagändringen.

Departementschefen har i propositionen uttalat, att det syntes lämpligt

— bland annat för att motverka varje tendens till vidgad användning av

lagen som följd av de föreslagna lagändringarna — att det genom i administrativ

ordning utfärdade anvisningar underströkes, att den nuvarande

restriktiva tillämpningen av lösdrivarlagen borde fortfara och alt alla de

vid sidan därav befintliga vård- och hjälpåtgärderna borde tillgripas i första

hand. Vidare föreslås i propositionen en ny paragraf i lagen, 16 a §, enligt

vilken Konungen skall äga meddela de närmare bestämmelser, som erford
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 49.

41

ras för tillämpning av lagen. I likalydande motionerna 1:396 och 11:481

yrkas — under hänvisning bland annat till departementschefens ovan

nämnda uttalande —- att tillämpningsföreskrifterna måtte underställas

riksdagens prövning.

Ur rent principiella synpunkter bör det uppenbarligen icke tillkomma

Kungl. Maj :t att i administrativ ordning utfärda anvisningar, vilka avse

att leda tillämpningen av en av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad

lag i viss riktning. Lösdrivarlagen är emellertid, såsom av det ovan anförda

framgått, av speciell karaktär bland annat så till vida, att ingripande

med stöd av lagen icke är obligatoriskt, utan lagen lämnar stort utrymme

för de tillämpande organen att handla efter lägligheten. Härtill kommer, att

allmän enighet torde råda därom, att lagen bör tillämpas restriktivt och

först sedan det verkligen visat sig, att någon annan lämplig åtgärd icke

står till buds. Ej heller motionärerna synas ha haft något att erinra mot

departementschefens uttalande angående anvisningarnas innehåll. Anvisningar

med ovan antytt innehåll — riktade främst till polis- och förhörsmyndigheterna

och icke till de dömande myndigheterna — torde därför i

förevarande fall, med hänsyn jämväl till att lagens upphävande får anses

vara nära förestående, utan olägenhet kunna utfärdas av Kungl. Maj:t i

administrativ ordning. — På grund av de föreslagna lagändringarna synas

vissa tillämpningsföreskrifter angående eftervård m. in. bliva erforderliga.

Att underställa dylika föreskrifter riksdagens prövning måste anses som

ett mindre smidigt förfarande. Utskottet kan således icke tillstyrka bifall

till sistnämnda båda motioner.

Mot de i propositionen föreslagna lagändringar, som utskottet här ovan

ej närmare berört, har utskottet icke funnit anledning till erinran. De

föreslagna ändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari 1951.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. alt riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit

viss ändring erforderlig i de genom propositionen framlagda

förslagen till dels lag om ändring i vissa delar av lagen den

12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling, dels

ock lag om ändrad lydelse av 76 § lagen den 14 juni 1918

(nr 422) om fattigvården — måtte för sin del antaga

nämnda båda lagförslag med de ändringarna, att första

stycket i slutstadgandet i förstnämnda lag och slutstadgandet

i sistnämnda lag erhålla följande lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951.

15. all motionerna 1:395, 1:397 och 1:402 samt 11:493,

11:494 och 11:495, i den män de icke kunna anses besva
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande nr AV.

rade genom vad utskottet ovan anfört och hemställt, icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

C. att motionerna I: 396 och II: 481 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 november 1950.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,

Sunne, Nils Elowsson, fru Svenson och herr Isaksson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, fru

Nordgren, herr Ryberg, fru Johansson i Norrköping, fru Sandström, herr

Jansson i Hällefors och fröken Wetterström.

Iduns tryckeri. Esselte AB. Stockholm 1950

017029

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1950:384 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1885 a1 i texten