Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947
1950-11-23 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1950:50, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
1
Nr 50.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, dels ock i
ämnet väckta motioner.
Genom en den 13 oktober 1950 dagtecknad proposition, nr 252, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.
Härigenom förordnas, att i stället för de tidpunkter, som angivas i 111 §
samt 115—124 §§ lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring* 1, skall
gälla vad Konungen med riksdagen därom framdeles förordnar.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft sju
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 530 av herr Cassel,
nr 531 av herr Norling m. fl. och
nr 539 av herrar Ohlon och Lindblom samt
inom andra kammaren
nr 630 av herrar Hagärd och förste vice talmannen Skoglund,
nr 631 av herr Dahlgren m. fl.,
nr 643 av herr Ohlin m. fl. och
nr 644 av fru Eriksson i Stockholm.
I motionerna 1:530 och 11:630, vilka äro likalydande, har yrkats, »att
riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 252 måtte
hemställa om sådan omprövning av lagen den 3 januari 1947 om allmän
sjukförsäkring, att förutsättningar för eu samordning med andra socialförsäkringsformer
måtte tillskapas».
1 Senaste lydelse av 111 § och 115—124 §§ se SFS 1948: 733.
1 -—Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 sand. 2 avd. Nr 50.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
I likalydande motionerna 1:531 och 11:631 har yrkats, att riksdagen
måtte avslå förevarande proposition.
Motionerna I: 539 och II: 643 äro jämväl likalydande. Däri har hemställts,
att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla dels att givna uppdrag att ompröva
kostnadsfrågorna i samband med 1947 års lag om allmän sjukförsäkring
måtte utvidgas till att omfatta även frågorna om sjukpenningförsäkringens
konstruktion och systemet för avgiftsuppbörden, dels att övervägandena
om en effektivisering av den frivilliga sjukförsäkringen måtte
inriktas på förbättringar enligt i motionerna angivna riktlinjer.
I sistnämnda hänseende ha motionärerna anfört, att närmast anmälde
sig sjukkassefolkets begäran att maximeringen av statsbidraget till läkarvården
skulle upphöra samt att man vidare torde böra inrikta sig på åtgärder,
som utjämnade den kommande övergången till obligatorisk försäkring,
såsom att successivt genomföra en höjning av lägsta sjukpenningklassen
och införa familjetillägg.
I motionen II: 644 har hemställts, »att riksdagen måtte begära av Kungl.
Maj :t, att en plan uppgöres för förverkligandet av den stora reformen av
kostnaderna för enskilda sjuka och att därvid läkemedelsreformen får
komma i första hand och att fri läkarvård för barn överväges, då den
ekonomiska situationen ljusnat».
Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj :ts förslag, ävensom
i fråga om de skäl, vilka motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden,
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan,
hänvisa till propositionen och motionerna.
Inledning.
När lagen om allmän sjukförsäkring, som utfärdats den 3 januari 1947
(nr 1), antogs vid 1946 års höstriksdag, bestämdes tidpunkten för lagstiftningens
genomförande till den 1 juli 1950. Senare visade det sig nödvändigt
att framflytta tiden för lagens ikraftträdande, varför genom lag den
17 december 1948 (nr 733) förordnades om uppskov med ikraftträdandet
till den 1 juli 1951.
Vid behandlingen innevarande riksdags vårsession av andra lagutskottets
utlåtande nr 26 i anledning av väckt motion om visst tillägg till 32 §
första stycket i gällande förordning om erkända sjukkassor tillkännagav
statsministern i en i riksdagens båda kamrar avgiven deklaration — återgiven
i första kammarens protokoll den 19 april, nr 13, och andra kammarens
protokoll den 20 april, nr 13, — att det ur statsfinansiell synpunkt
icke syntes vara möjligt att låta sjukförsäkringslagen träda i kraft den
1 juli 1951 samt att spörsmålet om förnyat anstånd med lagens ikraftträdande
skulle upptagas i proposition till årets riksdag.
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
3
Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande.
I propositionen har föredragande departementschefen, statsrådet Möller,
•— efter att ha redogjort för verkställda kostnadsberäkningar — anfört
hland annat följande:
»Av vad förut anförts framgår att man på grundval av det material, som
förelåg vid tiden för sjukförsäkringsreformens beslutande, ansåg sig kunna
beräkna att reformens genomförande skulle medföra en merkostnad för
statsverket å i runt tal 200 milj. kronor om året. Enligt de nya beräkningar,
för vilka nu redogjorts, bör till nämnda belopp läggas ytterligare omkring
53 milj. kronor. Emellertid är att märka att i det belopp på omkring 50 milj.
kronor, som utgår i statsbidrag till de erkända sjukkassorna, ingår ekonomisk
hjälp även vid moderskap med i runt tal 8 milj. kronor, medan någon
dylik förmån icke ingår i den beslutade nya sjukförsäkringen. Sistnämnda
belopp synes därför också böra beaktas, när det gäller att bedöma den ekonomiska
belastning, som kommer att uppstå då den nuvarande frivilliga
sjukförsäkringen avlöses av den beslutade reformen. Dennas genomförande
skulle i enlighet härmed komma att medföra en årlig kostnadsökning för
statsverket på omkring 261 milj. kronor.
Av den redogörelse, som chefen för finansdepartementet i särskild ordning
kommer att lämna för det ekonomiska läget och den aktuella statsfinansiella
situationen, torde framgå att utrymme inom statsbudgeten för
en utgiftsökning av ovan antydda storleksordning f. n. saknas. Hur angeläget
det än är att sjukförsäkringsreformen genomföres, synes det sålunda
icke möjligt att låta reformen träda i kraft den 1 juli 1951. Ett ytterligare
uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande blir därför
nödvändigt.
Fråga uppkommer då huruvida tiden för lagstiftningens genomförande
bör bestämmas redan i delta sammanhang eller om man nu bör uppskjuta
fastställandet av tidpunkten för ikraftträdandet till längre fram och i enlighet
härmed låta lagstiftningen träda i kraft den dag, som senare i särskild
ordning bestämmes av statsmakterna. Vid de tidigare tillfällen, då det
gällt att taga ställning till frågan om sjukförsäkringslagens ikraftträdande,
bar man, såsom framgår av det förut anförda, ansett sig böra fixera en bestämd
tid för ikraftträdandet, även om det ej gått att exakt avgöra huruvida
alla förutsättningar för den nya sjukförsäkringens genomförande vid
den angivna tidpunkten vore för banden. Anledningen härtill bar främst
varit, alt i annat fall reformens förverkligande kunde onödigtvis fördröjas.
Det torde också förhålla sig så, att det är förenat med vissa olägenheter att
hålla tidpunkten för lagens ikraftträdande svävande. Jag tänker härvidlag
icke så mycket på att arbetet med reformens förarbetande försvåras. Åtskilliga
betydelsefulla organisatoriska och andra förberedande åtgärder äro
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
redan vidtagna — av dessa åtgärder torde flera ur rationaliseringssynpunkt
ha varit till stor nytta för den nuvarande sjukkasserörelsen — och de förberedelsearbeten,
som återstå, torde icke vara av sådan art att de ej skulle
kunna utföras utan alltför lång tids varsel. Men för de nuvarande sjukkassorna
synes det vara till nackdel att de hållas i ovisshet om tidpunkten för
den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande.
Emellertid är i detta sammanhang att märka att enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 9 juni 1950 chefen för finansdepartementet den 10 i samma
månad tillkallat sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning angående
den ekonomiska långtidsplaneringen på det samhällsekonomiska och stats*
finansiella området. Denna utredning — för vilken, enligt meddelade direktiv
utgångspunkten bör vara ett effektivt och rationellt utnyttjande av samtliga
produktiva krafter i samhället under hög och jämn sysselsättning av
arbetskraften samt en sådan hushållning med de tillgängliga resurserna, att
kravet på samhällsekonomisk balans och stabiliserat penningvärde uppfylles
— har betingats bl. a. av behovet av aktuella beräkningar avseende möjligheten
för det fortsatta reformarbetet på det socialpolitiska området. Enligt
direktiven har utredningen, som bör bedrivas så skyndsamt att resultatet
och därpå grundade planer kunna redovisas för 1951 års riksdag, att
belysa utrymmet för socialpolitiska och övriga reformer av samhällsekonomisk
räckvidd. Härtill kommer att den ekonomiska situationen ansetts böra
föranleda, att frågan om den nya sjukförsäkringens finansiering — jag tänker
härvid närmast på förhållandet mellan statsbidrag och medlemsavgifter
— upptages till förnyad prövning. Denna har anförtrotts åt pensionsstyrelsen,
som enligt Kungl. Maj :ts förut omnämnda beslut den 29 juni 1950
erhållit i uppdrag att undersöka i vad mån genom en ändrad fördelning av
statens kostnader för den allmänna sjukförsäkringen och medlemsavgifterna
inom densamma statens utgifter för den obligatoriska sjukförsäkringen
kunna nedbringas. Detta uppdrag är ännu ej slutfört.
I det läge, vari detta spörsmål sålunda befinner sig, torde resultatet av de
pågående utredningarna böra avvaktas innan tiden för sjukförsäkringens
genomförande bestämmes, och det synes alltså icke vara möjligt att nu fastställa
någon viss tidpunkt för sjukförsäkringslagens ikraftträdande. I enlighet
härmed torde få förordnas att lagen sättes i kraft å tid, som genom
lag framdeles bestämmes av statsmakterna. Jag vill i detta sammanhang
tillägga, att det icke synes kunna komma i fråga att låta sjukförsäkringen
träda i kraft endast inom viss del av riket. Såsom uttalades i samband med
1948 års uppskovsbeslut måste reformen uppenbarligen sättas i kraft samtidigt
för landet i dess helhet.»
Lagrådet har lämnat lagförslaget utan anmärkning.
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
5
Sjukförsäkringsreformens genomförande i etapper.
Förslaget till lag om allmän sjukförsäkring förelädes 1946 års höstriksdag
genom proposition nr 312. Propositionen behandlades av tredje
särskilda utskottet. I sitt utlåtande nr 1 till 1946 års riksdag anförde
utskottet —- som till behandling förehade bland andra en motion,
II: 576, vari hemställdes, att läkemedel till barn under 16 år skulle bekostas
helt av staten samt att läkemedelsrabatterna måtte införas snarast möjligt
utan avvaktan på sjukpennings- och sjukvårdsförsäkringens genomförande
— bland annat följande:
Utskottet har bemärkt, att i propositionen ej direkt angivits, när den bebådade
läkemedelsreformen avses skola träda i kraft. Enligt utskottets mening
föreligger icke sådant samband mellan de i propositionen skisserade
detaljerna till lösning av frågan i sin helhet, att de när det gäller tidpunkten
för genomförandet äro ovillkorligt bundna vid varandra. Skäl tala för att
läkemedlen utan onödigt uppskov förbilligas för allmänheten, och hinder
synes icke föreligga att genomföra denna del av sjukvårdsreformen tidigare
än reformen i övrigt. Utskottet förutsätter emellertid att Ivungl. Maj :t ägnar
denna fråga tillbörlig uppmärksamhet och anser därför att motionen II: 576
icke bör föranleda någon riksdagens vidare ågärd.
I nu förevarande proposition har departementschefen anfört
bland annat:
»Emellertid kan sambandet mellan de tre olika delar, som ingå i reformkomplexet,
icke sägas vara sådant att de alla med nödvändighet måste
genomföras vid en och samma tidpunkt. I och för sig torde det ej vara något
som hindrar att reformen realiseras etappvis, t. ex. så att sjukhusvårdsreformen
eller läkemedelsreformen genomföres före den obligatoriska sjukförsäkringen.
Tvärtom synas skäl tala för att särskilt läkemedelsreformen
erhåller visst företräde. Härvidlag uppkomma dock avvägningsspörsmål,
vilka äro så intimt avhängiga av resultatet av den förut berörda, nu pågående
långtidsutredningen, att det icke synes vara möjligt att nu taga ställning
till dem.»
Sjukpenningförsäkringens konstruktion in. m. och frågan om samordning
av de olika socialförsäkringsgrenarna.
Lagen om allmän sjukförsäkring m. in.
Den försäkring, som grundas på lagen om allmän sjukförsäkring, består
av två olika grenar, nämligen en sjukvårdsförsäkring och en sjukpenningförsäkring.
Försäkringen är dels obligatorisk och dels frivillig.
Genom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen,
varom bestämmelserna återfinnas i 21—30 §§, erhåller den sjuke för varje
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
dag viss sjukpenning eller, vid vistelse å sjukvårdsanstalt, hempenning
jämte i förekommande fall make- och barntillägg därå. Härvid gälla olika
regler för dem som ha förvärvsarbete — dessa bli inskrivna såsom medlemmar
i de nya sjukkassorna — och för de gifta kvinnor, som utföra
hushållsarbete i hemmet och som bli försäkrade i egenskap av familjemedlemmar.
För sjukkassemedlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår
till minst 600 kronor, utgör sjukpenningen 3:50 kronor om dagen, för
sjukpenningförsäkrad i åldern 16—18 år och över 67 år dock endast 2
kronor om dagen. Maketillägget uppgår till 2 kronor och barntillägget till
50 öre för barn och dag. Sjukpenningen för den gifta hemmakvinnan är
1: 50 kronor om dagen, vartill kommer ett barntillägg om 1 krona, därest
hon i hemmet har ett eller flera barn under tio år. Hempenningen är till
beloppet något lägre än sjukpenningen, i det att mot en sjukpenning av
3: 50 kronor resp. 2 eller 1: 50 kronor svarar en hempenning av 2 kronor
resp. 1 krona. Genom den frivilliga sjukpenningförsäkringen
äger, såsom 49 § utvisar, sjukkassemedlem — men ej familjeförsäkrad
hustru — allt efter den inkomst vederbörande uppbär försäkra
sig för ett tillägg till sjukpenningen å 1: 50, 3 eller 4: 50 kronor om dagen.
Utgifterna för den på sjukförsäkringslagen grundade försäkringen skola,
enligt 35—44 samt 52 och 53 §§ i lagen, bestridas genom medlemsavgifter
och statsbidrag.
Enligt de beräkningar, som föregingo lagens antagande, skola årsavgifterna
för den obligatoriska försäkringen komma att genomsnittligt
hålla sig omkring 24 kronor för dem som bli försäkrade för en sjukpenning
om 3: 50 kronor. Genomsnittsavgiften för dem som tillförsäkras
en sjukpenning av 2 kronor beräknades till 16 kronor om året, medan den
genomsnittliga årsavgiften för de enbart sjukvårdsförsäkrade uppskattades
till 4 kronor.
Årsavgifterna för den frivilliga sjukpenningförsäkringen förutsattes
komma att hålla sig omkring 15 kronor för ett sjukpenningtillägg om 1: 50
kronor, 30 kronor för ett sjukpenningtillägg om 3 kronor samt 45 kronor
för ett tillägg om 4: 50 kronor.
Statsbidragen till den obligatoriska försäkringen äro av tre slag,
nämligen sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag och avgiftslindringsbidrag.
Sjukhjälpsbidraget utgår med hälften av sjukkassans årliga utgifter för
läkarvård, försäkrads resa till och från läkare, försäkrads resa till och
från sjukvårdsanstalt samt sjukpenning ävensom med 100 procent av utgifterna
för make- och barntillägg. Efter medgivande av Kungl. Maj :t kan
bidraget för läkarvård och resor höjas till högst 70 procent av kostnaderna.
Medlemsbidraget utgår årsvis för varje medlem med ett fixt belopp varierande
mellan 3 och 5 kronor eller, i vissa undantagsfall, 6 kronor. Avgiftslindringsbidraget
uppgår till 6 kronor om året för varje sjukpenningför
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 50. ~
säkrad medlem och 2 kronor om året för medlem, som är enbart sjukvårdsför
säkrad.
Till den frivilliga försäkringen utgår statsbidrag med 20 procent av vad
sjukkassan under året utgivit i sjukpenning på grund av denna försäkring.
Vid sina innevarande år utförda kostnadsberäkningar har pensionsstyrelsen
funnit, att de försäkringsavgifter, som skola uttagas av de försäkrade
för den obligatoriska försäkringen, måste höjas med i genomsnitt ungefär
30 procent, d. v. s. för dem, som bli försäkrade för en sjukpenning av 3: 50
kronor, från 24 kronor till omkring 31 kronor och för de enbart sjukvårdsförsäkrade
från 4 kronor till 5 å 6 kronor per år.
1946 års riksdag.
I propositionen nr 312 anförde statsrådet Möller bland annat, att i remissyttrandena
över socialvårdskommitténs förslag hade framkommit yrkanden
om ändringar i olika hänseenden och att i anledning därav inom socialdepartementet
verkställts en överarbetning av kommittéförslaget, vilken
resulterat i två andra, såsom alternativ I och alternativ II betecknade förslag
till frågans lösning. I alternativ I hade bibehållits den grundtanke i
kommittéförslaget, som innebar att den ersättning, som lämnades genom
sjukpenningen jämte familjetillägg, sattes i viss relation till det inkomstbortfall,
som vållades av sjukdomen. Det andra alternativet innebar däremot
en principiell avvikelse från kommittéförslaget. I detta alternativ hade
sjukpenningförsäkringen utformats efter den grundsatsen, att sjukpenningen
skulle garantera den försäkrade en rimlig minimistandard under
sjukdom. I enlighet därmed ansågs sjukpenningen i princip böra utgå med
ett för alla lika belopp.
Departementschefen anförde vidare:
Då jag härefter närmare ingår på frågan om sjukpenningförsäkringens
utformning, vill jag till en början tillkännagiva att jag
finner det principiellt riktigast att — när staten med sin tvångsmakt och
med stora kostnader inför en allmän sjukförsäkring — den endast skall
svara för att alla garanteras en viss minimistandard vid sjukdom, men
överlämna åt den enskilde att själv ombesörja vad som kräves därutöver.
Redan ur denna synpunkt anser jag därför att en sjukpenningförsäkring
enligt alternativet II har företräde framför en försäkring enligt alternativet
I. Genom den obligatoriska försäkringen tillförsäkras medborgaren en
dylik minimistandard. Är sjukpenningen enligt den obligatoriska försäkringen
lägre än som svarar mot medborgarens behov eller önskemål, bör
han av egen ansvarskänsla genom den frivilliga försäkringen skaffa sig det
tillskott, varav han kan vara i behov. Hänsynen till de lägre inkomsttagarna
talar även för alternativet II. Av dessa stå för närvarande stora grupper
utanför de existerande erkända sjukkassorna. Genom ett system enligt alternativet
II komme dessa att vid sjukdom beredas erforderligt socialt skydd
utan fattigvårdskaraktär. Ytterligare vill jag peka på den administrativa
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
förenkling som följer med en obligatorisk sjukpenningförsäkring, utformad
enligt alternativet II. Jag behöver härvidlag blott hänvisa till den arbetsbesparing,
som följer av att sjukkassorna befrias från den grannlaga uppgiften
att årligen fastställa varje medlems inkomst av förvärvsarbete och
placera honom i den sjukpenningklass, till vilken han rätteligen skall hänföras.
\ idare kunna invecklade överförsäkringsregler helt undvaras. Den
administrativa förenklingen medför naturligen i sin ordning avsevärda besparingar
i fråga om förvaltningskostnaderna.
Det övervägande antalet av de myndigheter och sammanslutningar, som
hörts i ärendet, ha dock, såsom förut nämnts, vid valet mellan en sjukpenningförsäkring
enligt alternativ I och alternativ II stannat för det förra. Mot
en sjukpenningförsäkring enligt det mönster, som angivits i alternativet II,
har från dessa remissinstansers sida framförts en delvis häftig kritik av
skiftande innehåll. Flertalet av de argument, som inrymmas i denna kritik,
skjuta enligt min mening betydligt över målet. Huvudkritiken avser å ena
sidan, att eu enligt alternativ II utformad försäkring skulle medföra överförsäkring
för stora befolkningsgrupper, d. v. s. leda till att dessa under
sjukdom finge en inkomst, som vore för hög i förhållande till deras arbetsinkomst,
med därav följande olägenheter av olika slag, samt å andra sidan
att försäkringen, främst å dyrorter, skulle leda till underförsäkring, d. v. s.
lämna otillräckligt ekonomiskt stöd. Jag vill ingalunda förneka, att båda
dessa risker finnas, men anser farhågorna för konsekvenserna härutinnan
betydligt överdrivna.
Mer vägande än invändningen om överförsäkringsrisken synes argumentet
om underförsäkring vara. Obestridligt är att levnadskostnaderna — framför
allt hyreskostnaderna — variera avsevärt i olika delar av landet. Särskilt
i de större städerna leva stora delar av befolkningen på inkomster, som
ligga betydligt högre än vad som svarar mot de föreslagna förmånerna från
den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Särskilt som dessa inkomsttagare
måste antagas i stor utsträckning ha bundit sig för utgifter vid en
högre nivå, kan den obligatoriska sjukförsäkringen i många fall väntas
bli otillräcklig för dem. Enligt den tanke varå alternativförslaget II vilar
skulle, såsom förut nämnts, dessa personer hänvisas till den frivilliga försäkringen
— även till denna skulle utgå statsbidrag — för att få sin försörjning
garanterad. I flera remissyttranden har emellertid gjorts gällande, att den
frivilliga försäkringen i praktiken icke skulle vinna sådan anslutning att
det behov fylldes, som den obligatoriska försäkringen lämnade obeaktat. Väl
torde vara att mången har benägenhet att blunda för eller förminska framtida
sjukdomsrisker. Erfarenheterna härutinnan från den nuvarande frivilliga
försäkringen synas mig dock icke avgörande. Avgifterna inom denna
försäkring äro avsevärt högre än de avgifter som äro avsedda att utgå inom
den nya, kombinerade obligatoriska och frivilliga försäkringen. Såsom exempel
kan nämnas att en sjukpenningförsäkring för äkta makar med en dagspenning
av 5 kronor för mannen och 1: 50 kronor för hustrun nu genomsnittligen
betingar en avgift av omkring 92 kronor om året. Enligt den nya
försäkringen kominer avgiften för en sjukpenning för mannen å det dubbla
beloppet — 10 kronor, därav maketillägg 2 kronor — jämte därå eventuellt
utgående barntillägg icke att uppgå till mer än omkring 69 kronor om året.
Denna avgift medför då också rätt för maken till en sjukpenning av 1: 50
kronor jämte eventuellt barntillägg. Jag har svårt att inse, att en frivillig
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
försäkring med så låga avgifter — rätt bedriven och understödd av erforderlig
upplysningsverksamhet — icke skulle kunna vinna önskvärd anslutning.
Mot eu försäkring med en enhetlig sjukpenning har vidare invänts, att en
sådan försäkring ej går att samord n a med annan socialförsäkring,
därvid särskilt hänvisats till olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkringarna.
Bakom denna invändning ligger uppenbarligen den uppfattningen att all
socialförsäkring skall giva samma dagunderstöd. Vare sig en person blir
sjuk, råkar ut för olycksfall eller blir arbetslös borde enligt denna mening
ersättningen bli lika stor. Gentemot invändningen må framhållas att en samordning
icke bör eftersträvas för dess egen skull utan endast om man därigenom
vinner några mer avsevärda fördelar utan motsvarande nackdelar.
Förhållandena på olika områden kunna emellertid enligt min åsikt vara så
skiftande, att de icke lämpligen kunna inpassas inom precis samma ram.
Mellan sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen — vilken senare helt
bekostas av arbetsgivarna — råder en verklig artskillnad, som motiverar att
sjukpenningen vid olycksfall i arbetet närmare anslutes till arbetsinkomsten,
även där denna uppgår till ett relativt högt belopp, och att alltså i dessa
fall enligt olycksfallsförsäkringen utgår en väsentligt större ersättning än
den som lämnas enligt den obligatoriska sjukförsäkringen.
Även mellan sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen råder en
väsensskillnad, som kan motivera att ersättningsreglerna icke bli helt likartade.
Ett högre dagsbelopp kan sålunda vara motiverat för arbetslöshetsförsäkringens
del även oavsett om härvidlag beloppet utgår allenast för förlorade
arbetsdagar och alltså ej för kalenderveckans samtliga dagar. Risken
att den sjukskrivne då skulle söka sig över till arbetslöshetsförsäkringen
torde icke böra överdrivas; ersättning enligt sistnämnda försäkring förutsättes
för övrigt regelmässigt icke skola utgå i den mån av arbetsförmedling
erbjudet arbete ej antages. Är vederbörande sjuk, kan han icke antaga
arbete. Åtager han sig å andra sidan arbete, är han uppenbarligen icke sjuk.
Med hänsyn till vad sålunda anförts och då därtill kommer, att såväl
olycksfallsförsäkringen som arbetslöshetsförsäkringen för närvarande äro
föremål för överarbetning inom socialvårdskommittén, torde det icke vara
möjligt att i detta sammanhang taga någon definitiv ståndpunkt till önskemålet
om samordning på förevarande områden. Emellertid synes mig förefintligheten
av problemet icke böra stå i vägen för genomförandet av en
sjukförsäkring som eljest väl tillgodoser det med densamma avsedda ändamålet.
Icke heller kan jag se att en samordning av bottenorganisationen för
de skilda socialförsäkringsgrenarna möter avgörande hinder däri att ersättningsreglerna
bli olika.
Tredje särskilda utskottet anförde i sitt utlåtande nr 1 bland
annat:
Frågan huruvida en obligatorisk sjukpenningförsäkring
skall uppbyggas efter ett system med etl i princip enhetligt sjukpenningbelopp,
syftande till att garantera medborgarna viss skälig levnadsstandard
även vid sjukdom, eller ett sjukpenningbelopp, fastställt i förhållande till
den genom sjukdomen förlorade arbetsinkomstens storlek, har intagit en
dominerande plats i diskussionen kring den obligatoriska sjukförsäkringens
utformning, och rörande detta spörsmål ha meningarna starkt brutit sig.
I propositionen bar den förra lösningen vunnit anslutning, därvid den obliga
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
toriska sjukpenningförsäkringen ansetts böra kompletteras genom en frivillig
tilläggsförsäkring.
Enligt utskottets mening kunna — såsom oek utredningen i denna fråga
giver vid handen — skäl anföras för både det ena och andra alternativet.
Vartdera systemet har sina fördelar och nackdelar. Efter den uttömmande
argumentering, som förekommit i saken, anser sig utskottet sakna anledning
att här mera ingående beröra de olika omständigheter som böra verka utslagsgivande.
Utskottet kan efter övervägande av de olika synpunkter, som
lagts på detta spörsmål, för sin del i allt väsentligt instämma i vad föredragande
departementschefen anfört i frågan, och utskottet tillstyrker därför
departementsförslaget på denna punkt.
Utskottet finner det nämligen ur olika synpunkter tilltalande att vid en
obligatorisk försäkring sjukpenningen bestämmes till belopp motsvarande
vad som kan vara erforderligt för att tillförsäkra medborgarna en minimistandard
vid sjukdom och att det överlämnas åt de enskilda att själva avgöra,
om de böra bereda sig ytterligare skydd mot det inkomstbortfall, som
sjukdomen medför. Principen att även de ekonomiskt sämst ställda skola
vid sjukdom tillförsäkras en något så när tillfredsställande försörjning i
socialförsäkringsform finner utskottet riktig.
De föreslagna sjukpenningbeloppen äro måhända i vissa fall i lägsta laget
men kunna dock godtagas, särskilt med hänsyn till de kostnader som en
höjning av desamma skulle medföra.
överförsäkringsrisken torde avsevärt ha förlorat i betydelse genom den
utveckling arbetsmarknaden i vårt land undergått de senaste åren. Önskar
man enkla och enhetliga bestämmelser — vilket givetvis bör eftersträvas —
torde det för övrigt aldrig kunna undvikas att viss risk tages i detta hänseende.
En viss nackdel med det föreliggande förslaget kan däremot den nyss antydda
underförsäkringen anses utgöra. Utskottet hyser emellertid den förhoppningen
att denna underförsäkring skall kunna i huvudsak neutraliseras
genom att den frivilliga försäkringen utnyttjas. Det bör enligt utskottets
mening vara en huvuduppgift för de olika organ, som ha att svara för
försäkringens omsättande i det praktiska livet, att verka för att erforderlig
anslutning ernås till denna försäkring.
Systemet med frivillig tilläggsförsäkring erbjuder avsevärda fördelar i det
alt var och en kan anpassa försäkringsskyddet efter sina speciella behov
och önskemål. Detta är däremot icke möjligt vid en efter schematiska
grunder graderad obligatorisk sjukpenningförsäkring.
Socialvärdskommittén 1958.
Socialvårdskommittén har i ett i september 1948 avgivet betänkande XVI:
Utredning och förslag angående lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
(SOU 1948: 39) behandlat frågan om samordning av de olika socialförsäkringsgrenarna
(kap. VI. Arbetslöshetsförsäkringens ställning i socialförsäkringssystemet).
I den av kommittén utgivna kortfattade framställningen av
betänkandet sammanfattas kommitténs förslag i denna del på följande sätt:
Införes obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och realiseras det förslag till
moderskapsförsäkring, som kommittén tidigare framlagt, kommer socialförsäkringssystemets
omfattning att i stort sett motsvara de krav, man för
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
närvarande anser sig böra uppställa. Efter framläggandet av förslaget till arbetslöshetsförsäkring
har det för kommittén blivit möjligt att på ett annat
och bättre sätt än vad tidigare varit fallet överblicka hela socialförsäkringssystemet
och det sätt, varpå detta blivit utformat. Kommittén har till följd
härav och i anslutning till sina direktiv upptagit frågan, om möjligheter föreligga
att genom en samordning av de olika socialförsäkringarna genomföra
en rationalisering av systemet i dess helhet. Kommittén har härvid särskilt
beaktat möjligheterna att få till stånd gemensam organisation och förenklad
avgiftsuppbörd.
Skulle det införas en särskild avgift till arbetslöshetsförsäkringen, komme
detta att innebära, att på debetsedlarna skulle uppföras tre särskilda avgifter,
nämligen avgifterna till folkpensioneringen, sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen.
Detta måste skapa ett avsevärt arbete särskilt för
debiteringsmyndigheterna. En betydande förenkling skulle uppnås, om
dessa tre avgifter sammansloges till en enda, en socialförsäkringsavgift.
Denna avgift skulle bli medborgarens bidrag till folkpensioneringen, sjukförsäkringen,
arbetslöshetsförsäkringen och en eventuell moderskapsförsäkring.
Socialförsäkringsavgiften skulle utgå efter liknande grunder som avgiften
till folkpensioneringen, d. v. s. med viss procent av det till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet, och maximeras på sätt
skett i denna försäkring. En dylik socialförsäkringsavgift föranleder inga
problem vad folkpensioneringen, arbetslöshetsförsäkringen och moderskapsförsäkringen
beträffar. För sjukförsäkringens del förutsätter förslagets
realiserande en omläggning.
Den av statsmakterna 1946 beslutade allmänna sjukförsäkringen skall
organisatoriskt uppbäras av ett system lokal- och centralsjukkassor. Varje
kassa skall ha ett visst verksamhetsområde och vara anvisad bestämda
inkomstkällor, nämligen avgifter och statsbidrag. En sjukkassa blir till
följd härav en självständig ekonomisk enhet. Varje kassa skall själv bestämma
storleken av avgifterna till försäkringen. Avgiftsbeloppet blir beroende
av framför allt sjukfrekvensens storlek, kassans sätt att handhava
understödsverksamheten, administrationens utformning etc. Enär statsbidragen
till sjukvårdsförsäkringen och den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
äro förhållandevis stora — sannolikt omkring % av kostnaderna —
kan det antagas, att avgiftsbeloppen i de olika sjukkassorna icke alltför
mycket komma att avvika från varandra.
Inför man en socialförsäkringsavgift, måste denna bestämmas efter samma
grunder över hela riket. Det blir icke möjligt att låta storleken variera
med hänsyn till de olika sjukkassornas ekonomiska ställning, övergång
till ett system med socialförsäkringsavgift innebär med andra ord att lokaloch
centralsjukkassornas ställning som självständiga ekonomiska enheter
måste upphöra. Den lokala administrationen får överlämnas åt kommunala
myndigheter, vilka äga rekvirera erforderliga medel från en statlig central
myndighet. Centralsjukkassorna bli inspekterande länsorgan, vilkas huvudsakliga
verksamhet är att övervaka de understödsutbetalande kommunala
organen och tillhandagå dem med råd och anvisningar.
Det kan synas, som om en dylik förändring av lokal- och centralsjukkassornas
ställning skulle innebära en långt gående omläggning av den av
statsmakterna beslutade organisationen. I detta hänseende vill kommittén
hänvisa till följande förhållanden.
Inom de nya lokalsjukkassorna kommer styrelsen alt utses av kommu
-
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
nen genom eu form av indirekta val. Den enskilde kassamedlemmen kommer
i realiteten icke att kunna utöva något inflytande på styrelsens sammansättning.
Sambandet mellan fullgjord avgiftsskyldighet och rätt till
understöd vid sjukdom kommer att upphävas. Det sätt, varpå en kassastyrelse
handhar verksamheten, återverkar till följd av det rikliga statsbidraget
mycket litet på avgifternas storlek. Detta förhållande jämte sättet
för avgifternas erläggande — nämligen i samband med skattebetalningen —
kommer i realiteten att upphäva det samband, som hittills funnits mellan
sättet för verksamhetens handhavande och avgifternas storlek. Det kan med
fog antagas, att de nya lokalsjukkassorna i verkligheten komma att framstå
som ett slags kommunala myndigheter. Avgifterna till sjukförsäkringen
komma att variera mycket litet från det ena året till det andra.
Den beslutade ordningen för den allmänna sjukförsäkringens finansiering
innebär enligt kommitténs uppfattning, att man om än icke formellt
så dock reellt lämnat det gamla kassasystemet. Den enskilde medborgaren
kommer icke att ha någon känsla av ansvar för försäkringen. Medlemskapet
i sjukkassan kommer för honom aldrig att bli en realitet. Att inom
sjukförsäkringen slopa kassasystemet blir till följd härav endast en formell
ändring, som icke kan utöva något inflytande på sättet för understödsverksamhetens
handhavande.
Kommittén föreslår med hänsyn till de anförda omständigheterna, att
lokal- och centralsjukkassornas självförvaltande ställning upphör. Härigenom
möjliggöres att man slopar systemet med särskilda avgifter till de
olika socialförsäkringarna och inför en för folkpensioneringen, sjukförsäkringen,
arbetslöshetsförsäkringen och moderskapsförsäkringen gemensam
avgift. En betydande förenkling av det administrativa arbetet blir till följd
härav möjlig.
Socialförsäkringsavgiften föreslås skola uppföras på debetsedeln för slutlig
och kvarstående skatt. I preliminärskatten inarbetas ett belopp, som ungefär
motsvarar avgiftens storlek. Skyldighet att erlägga socialförsäkringsavgift
bör upphöra vid 67 års ålder.
Överger man systemet med ekonomiskt självförvaltande organ inom sjukförsäkringen,
möjliggör man eu långt gående förenkling av socialförsäkringarnas
organisation inom den lokala instansen. Enligt den för närvarande
gällande ordningen handläggas ärenden rörande folkpensioneringen
av pensionsnämnderna och ärenden rörande sjukförsäkringen av lokalsjukkassorna.
Införes obligatorisk arbetslöshetsförsäkring måste, oberoende av
det alternativ som väljes, någon form för lokal representation finnas för
denna försäkring. Dessa socialförsäkringar komma alla att handha uppgifter,
som beröra olika sidor av socialförsäkringssystemet. Alla skäl tala
för att inom den lokala instansen anförtro handhavandet av de nämnda socialförsäkringarna
till ett gemensamt organ, en socialförsäkringsnämnd.
Denna bör även handlägga ärenden rörande moderskapsförsäkringen.
Kommittén framlägger i detta sammanhang intet förslag om hur denna
socialförsäkringsnämnd skall vara sammansatt.
Förslaget att i fråga om sjukförsäkringen överge systemet med självförvaltande
organ föranleder kommittén att även på en annan punkt föreslå
en ändring. Enligt den för sjukförsäkringen beslutade ordningen tillförsäkras
alla medborgare med vissa undantag, vilka här kunna förbigås, en
sjukpenning om kronor 3: 50 jämte familjetillägg. Möjligheter föreligga att
frivilligt ansluta sig till en tilläggsförsäkring. Härigenom kan den enskilde
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
allt efter eget val försäkra sig för ett sjukpenningtillägg om kronor 1: 50,
3: — eller 4: 50. Avsikten med denna frivilliga försäkring är att skapa möjligheter
att avväga det ekonomiska skyddet vid sjukdom med hänsyn till
den enskildes ekonomiska förhållanden. Denna tilläggsförsäkring skall finansieras
med särskilda avgifter och med ett mindre statsbidrag (20 %).
Upphör de lokala sjukkassornas självförvaltande ställning är det icke
längre möjligt att bibehålla en dylik försäkringsform. Kommittén föreslår
därför att sjukpenningens storlek inom den obligatoriska sjukförsäkringen
bestämmes med hänsyn till den sjukes tidigare inkomster genom införande
av en sjukpenningskala.
Kommitténs ordförande, förre landshövdingen Bernhard Eriksson, samt
ledamöterna fru Olivia Nordgren och ombudsmannen F. Persson ha i ett
särskilt yttrande sammanfattningsvis framlagt följande förslag:
Det införes obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, som bygger på^ samma
grundprinciper som kommitténs huvudalternativ. Till skillnad från kommittémajoriteten
föreslå vi, att den obligatoriska försäkringens allmänna
gren inom den lokala instansen administreras av sjukkassorna; i större städer
inrättas lokala organ för arbetslöshetsförsäkringen. Särskilda socialförsäkringsnämnder
inrättas icke.
Arbetslöshetsförsäkringens kostnader skola bestridas av de försäkrade,
arbetsgivarna och staten. De försäkrade erlägga en arbetslöshetsförsäkringens
grundavgift, som uppbäres samtidigt med avgifterna till den obligatoriska
sjukförsäkringen. Arbetsgivarnas avgifter uppbäras samtidigt med
olycksfallsförsäkringsavgifterna. Staten svarar för de övriga kostnader, som
föranledas av rätten till daghjälp jämte familjetillägg. Fn arbetslöshetskassa
tillföras de belopp, som svara mot arbetsgivarnas avgifter och medlemmarnas
egna erlagda grundavgifter till arbetslöshetsförsäkringen.
Den allmänna sjukförsäkringen bibehålies i den form statsmakterna beslöto
vid 1941) års riksdag. Dock höjes statsbidraget till den frivilliga sjukförsäkringen;
högsta sjukpenningtillägget blir 6 kronor.
De lokala sjukkassorna och centralsjukkassorna bibehållas som självständiga
ekonomiska enheter.
10k8 års riksdag.
I samband med propositionen med förslag om uppskov med sjukförsäkringsreformens
genomförande hade utskottet till behandling, bland andra,
två motioner, I: 448 och II: 626, vari hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära omprövning av och förslag i frågan om den
allmänna sjukförsäkringens organisation in. m. med utgångspunkt från de
förhållanden, som aktualiserats av socialvårdskommitténs förslag till obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 60, anförde utskottet härom:
Utskottet bär ovan i korthet redogjort för innehållet i det förslag till enhetlig
kommunal organisation av socialförsäkringen i vårt land, som socialvårdskommittén
framlagt i sitt i september 1948 avgivna betänkande med
förslag till lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Uppenbart är att
ur bl. a. administrativa synpunkter den koncentration av alla ärenden
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
rörande folkpensioneringen, sjukförsäkringen ocli arbetslöshetsförsäkringen
samt ev. också moderskapsförsäkringen till en kommunal nämnd,
socialförsäkringsnämnden, samt den förenkling av avgiftsuppbörden, som
är förslagets innebörd, skulle medföra påtagliga fördelar. Såsom reservanterna
inom kommittén framhållit är emellertid förslaget också förenat med
allvarliga nackdelar. Det är icke möjligt för utskottet att på närvarande
stadium innan betänkandet ännu remissbehandlats taga ställning till detta
omfattande och invecklade organisatoriska problem. Utskottet förutsätter
emellertid, att Kungl. Maj :t, så snart ske kan efter utgången av remisstiden,
som bestämts till den 1 mars 1949, tager upp frågan till noggrant övervägande.
Några allvarligare olägenheter synas icke uppkomma genom att de
inledda förarbetena rörande sjukkassornas framtida organisation under
mellantiden fortsättas såsom hittills.
Enär Kungl. Maj :t icke kan underlåta att ingå i prövning av socialvårdskommitténs
nu ifrågavarande förslag, då spörsmålet om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
upptages, synes någon särskild skrivelse från riksdagen
till Kungl. Maj:t i denna del — såsom påyrkas i motionerna 1:448 och
II: 626 — icke vara erforderlig.
1950 års riksdags vårsession.
I den debatt, som följde i andra kammaren i anledning av statsministerns
ovan omförmälda deklaration, yttrade statsministern bland annat:
Jag vill med anledning av herr Hagårds vädjan till regeringen säga att
jag anser det klart, att det bör undersökas om möjligheter finnas att här
åstadkomma en sammanjämkning av de uppfattningar, som bröto sig så
starkt 1946. Jag vill emellertid redan nu säga, att vi då diskuterade igenom
principfrågorna med så mycken intensitet, att även om jag för min del
lovar att vi skola pröva denna möjlighet, kan jag inte i dag göra några som
helst utfästelser om vad denna prövning kan komma att ge för resultat.
Att det skulle ligga någonting orimligt i att man har en obligatorisk genomsnittsstandard
i socialförsäkringen och på den lägger en frivillig försäkring,
kan jag inte förstå. Vi ha ju, när det gäller den allmänna folkpensioneringen,
samma princip, nämligen att vem som helst kan över den allmänna
folkpensionen lägga vilken frivillig pensionsförsäkring som han vill.
Jag föreställer mig att de synpunkter, som från riksdagsmajoritetens sida
framlades 1946 till förmån för denna utformning, väl ändå få tillmätas en
viss betydelse. Men som sagt, vi få ett uppskov här. Det är givet att man
gärna vill försöka se till, att en så oerhörd belastning på våra skattebetalare,
som en sådan reform föranleder, lägges så, att alla äro övertygade om att
pengarna användas på ett förnuftigt sätt. Mera kan jag inte säga på den
punkten.
Utskottet.
Lagen om allmän sjukförsäkring antogs vid 1946 års höstriksdag, och
enligt den ursprungliga lydelsen skulle lagen träda i kraft den 1 juli 1950.
Vid 1948 års riksdag beslöts emellertid — främst på grund av sambandet
mellan kommunindelningsreformens genomförande och sjukförsäkringens
organisation — att tidpunkten för lagens ikraftträdande skulle framflyttas
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
till den 1 juli 1951. I nu förevarande proposition föreslås ytterligare uppskov
med ikraftträdandet till tidpunkt, som framdeles skall bestämmas av
statsmakterna. Förslaget om nytt uppskov har motiverats därmed, att ekonomiska
betingelser för sjukförsäkringsreformens genomförande icke nu
föreligga.
Vid tidpunkten för reformens beslutande beräknades reformen komma
att medföra en merkostnad för statsverket på omkring 200 miljoner kronor
om året. Enligt nu verkställda kostnadsberäkningar skulle den årliga kostnadsökningen
däremot komma att uppgå till omkring 261 miljoner kronor.
Med hänsyn till det rådande statsfinansiella läget torde det uppenbarligen
icke vara möjligt att nu genomföra en reform, som skulle medföra en så
avsevärd ökning av statsutgifterna. Under senaste tiden har i flera olika
sammanhang framhållits, att för närvarande kräves en mycket sträng återhållsamhet
med statens medel. Ehuru det hade varit i hög grad önskvärt,
att ifrågavarande reform icke ånyo behövt uppskjutas, inser utskottet, att
på grund av ekonomiska skäl ett uppskov är ofrånkomligt. Med hänsyn
härtill anser sig utskottet icke hava anledning att nu närmare beröra övriga
förutsättningar för reformens förverkligande.
Såsom framgår av departementschefens anförande i propositionen har
chefen för finansdepartementet i juni 1950 tillkallat sakkunniga med uppdrag
att verkställa utredning angående den ekonomiska långtidsplaneringen
på det samhällsekonomiska och statsfinansiella området. Utredningen har
betingats bland annat av behovet av aktuella beräkningar avseende möjligheten
för det fortsatta reformarbetet inom socialpolitiken. Enligt vad som
vidare framgår av departementschefens anförande har den ekonomiska
situationen ansetts böra föranleda, att frågan om den nya sjukförsäkringens
finansiering -— närmast förhållandet mellan statsbidrag och medlemsavgifter
— upptages till förnyad prövning. I anledning därav har pensionsstyrelsen
fått i uppdrag att undersöka i vad mån genom en ändrad fördelning
av statens kostnader för den allmänna sjukförsäkringen och medlemsavgifterna
inom densamma statens utgifter för den obligatoriska sjukförsäkringen
kunna nedbringas. Nu nämnda utredningsuppdrag ha ännu ej
slutförts.
Departementschefen har ansett, att resultatet av dessa båda utredningar
bör avvaktas innan tiden för sjukförsäkringens genomförande bestämmes.
Utskottet finner det ur skilda synpunkter förenat med ganska avsevärda
olägenheter om tidpunkten för reformens ikraftträdande skulle hållas svävande
en längre tid. Särskilda svårigheter torde det komma att medföra
för den nuvarande sjukkasseverksamheten. Såsom departementschefen
funnit synes det emellertid i frågans nuvarande läge icke vara möjligt att
fastställa någon tidpunkt. Ej heller torde det låta sig göra att nu ens ungefärligen
bedöma, när förutsättningarna för reformens genomförande kunna
väntas föreligga. Men sedan ovannämnda utredningsuppdrag slutförts
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
synas enligt utskottets mening statsmakterna snarast möjligt böra taga
ställning till frågan.
På grund av vad nu anförts avstyrker utskottet motionerna 1:531 och
II: 631 samt tillstyrker det i propositionen framlagda lagförslaget.
Då det nuvarande ekonomiska läget sålunda lägger hinder i vägen för
genomförande av detta stora reformkomplex uppkommer frågan, huruvida
icke reformen bör förverkligas i etapper allteftersom det ekonomiska läget
förbättras. Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår uttalade
riksdagen redan 1946 vid reformens beslutande, att skäl talade för att läkemedlen
utan onödigt uppskov förbilligades för allmänheten och att hinder
icke syntes föreligga att genomföra den delen av sjukvårdsreformen tidigare
än reformen i övrigt. Även departementschefen — som ej heller ansett
hinder föreligga att realisera reformen etappvis — har funnit skäl tala
för att särskilt läkemedelsreformen erhåller visst företräde.
Utskottet ansluter sig till den ståndpunkten, att om förutsättningar saknas
för reformens förverkligande i dess helhet, man bör försöka genomföra
relormen i etapper. I motionen II: 644 yrkas, att riksdagen av Kungl.
Maj :t måtte begära, att en plan skall uppgöras angående reformens genomförande
och att därvid läkemedelsreformen får komma i första hand och
att fri läkarvård för barn överväges, då den ekonomiska situationen ljusnat.
Om sjukförsäkringsreformen skall genomföras i etapper bör uppenbarligen,
såsom motionären framhållit, en plan därför uppgöras och tidpunkterna
för de olika delreformernas genomförande om möjligt fastställas.
En sådan plan torde emellertid icke kunna uppgöras förrän man
genom långtidsutredningen fått klarlagt de ekonomiska möjligheterna för
det fortsatta reformarbetet.
Starka skäl kunna otvivelaktigt åberopas för att läkemedelsreformen bör
givas företräde. Det synes angeläget att läkemedlen snarast möjligt förbilligas
för allmänheten. Statens kostnader för läkemedelsreformen ha nu
beräknats till 36 miljoner kronor om året eller dubbelt så mycket som
enligt 1946 års beräkningar. Den fria sjukhusvården och sjukförsäkringen
komma emellertid var för sig att betinga avsevärt högre kostnader, detta
även om kostnaderna för den obligatoriska försäkringen kunna nedbringas
genom en omreglering av förhållandet mellan statsbidrag och medlemsavgifter.
Ur rent ekonomiska synpunkter synes således denna reform först
bliva möjlig att realisera. Av betydelse för bedömande av frågan, i vilken
ordning reformerna böra förverkligas, blir emellertid resultatet av de pågående
utredningarna. Utskottet anser sig därför icke nu böra taga slutlig
ställning till detta spörsmål.
Utskottet ställer sig tveksamt till motionärens förslag, att fri läkarvård
för barn bör övervägas innan fri läkarvård i övrigt kan genomföras. Det
torde starkt kunna ifrågasättas, om det är lämpligt att börja dela upp sjukförsäkringsreformen
även med hänsyn till olika kategorier av befolkningen.
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
Vägande skäl kunna därvid åberopas för flera skilda grupper inom vårt
samhälle. Härvid uppkomma svåra avvägningsspörsmål, vilka jämväl äro
intimt förknippade med kostnadsfrågorna.
Såsom av det anförda framgår lärer Kungl. Maj:t, därest resultatet av
pågående utredningar skulle föranleda därtill, komma att till övervägande
upptaga frågan om reformens förverkligande i etapper. Därvid torde en
viss plan för reformens genomförande komma att uppgöras. Frågan om
läkemedelsreformens företräde är redan föremål för uppmärksamhet från
Kungl. Maj :ts sida. Då utskottet vidare ej finner skäl att i frågans nuvarande
läge förorda, att spörsmålet om fri läkarvård åt barn upptages till
särskilt övervägande, anser utskottet, att motionen II: 644 icke bör föranleda
någon riksdagens vidare åtgärd.
Frågan om sjukpenningförsäkringens konstruktion upptages såväl i motionerna
I: 530 och II: 630 som i motionerna I: 539 och II: 643. Denna fråga
var vid 1946 års riksdag föremål för delade meningar och ingående diskussion.
Vägande skäl anfördes såväl för Kungl. Maj :ts förslag, innebärande
ett i princip enhetligt sjukpenningbelopp, som för alternativet med ett sjukpenningbelopp
fastställt i förhållande till den genom sjukdomen förlorade
arbetsinkomstens storlek. Riksdagen anslöt sig då till Kungl. Maj :ts förslag,
och sjukpenningförsäkringen kom alltså att bestå av en obligatorisk
bottenförsäkring, avsedd att garantera medborgarna en viss minimistandard
vid sjukdom, samt en statsunderstödd frivillig försäkring såsom komplement
till den obligatoriska försäkringen. Även denna fråga sammanhänger
nära med kostnadsfrågan. Vid reformens beslutande räknades med att den
frivilliga försäkringen — främst med hänsyn till de på grund av statsbidrag
låga avgifterna — skulle komma att vinna stor anslutning. Därest man nu
av ekonomiska skäl nödgas ändra grunderna för försäkringens finansiering
genom att minska statsbidragen och höja medlemsavgifterna kommer måhända
den frivilliga försäkringen icke att utnyttjas i önskvärd utsträckning,
i varje fall icke av de ekonomiskt sämst ställda. Därigenom torde den
redan vid lagens antagande starkt betonade risken för underförsäkring
komma att öka. I samband härmed synes också böra uppmärksammas de
förändringar i penningvärdet, som inträtt och kunna komma att inträda
innan lagen kan träda i kraft. De i lagen 1946 fastställda ersättningsbeloppen
enligt den obligatoriska försäkringen torde enligt utskottets mening
i många fall kunna väntas bliva alltför otillräckliga. Utskottet vill i anslutning
härtill erinra om den av statsministern i hans anförande i andra
kammaren vid innevarande riksdags vårsession utlovade omprövningen
av ifrågavarande spörsmål. Med hänsyn därtill anser utskottet någon skrivelse
i denna del till Kungl. Maj :t icke vara erforderlig.
I motionerna 1:530 och 11:630 hemställes om eu omprövning av sjukpenningförsäkringens
konstruktion främst för att skapa förutsättningar
för en samordning av sjukförsäkringen med andra socialförsäkringsformer.
- Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 sand. 2 avd. Nr 50.
2
18 Andra lagutskottets utlåtande nr SO.
Då utskottet vid 1948 års riksdag hade att taga ställning till frågan om en
samordning, uttalade utskottet, att det vore uppenbart att en samordning
av socialförsäkringarna skulle medföra påtagliga fördelar, samtidigt som
dock även allvarliga nackdelar vore förenade därmed. Utskottet ansåg icke
möjligt att på dåvarande stadium taga ställning till detta omfattande och
invecklade organisatoriska problem. Emellertid förutsatte utskottet, att
Kungl. Maj :t komme att taga upp frågan till noggrant övervägande. I anledning
av de nu väckta motionerna i ämnet vill utskottet framhålla, att
frågan om samordning av de olika socialförsäkringsformerna för utskottet
framstår såsom ett viktigt organisatoriskt problem. Anmärkas må emellertid
att vissa väsentliga delar av socialförsäkringssystemet för närvarande
äro beroende på Kungl. Maj :ts prövning. Även i samband därmed torde
Kungl. Maj :t. utan att riksdagen föranleder därtill, komma att ägna uppmärksamhet
åt spörsmålet om en samordning av socialförsäkringarna.
I motionerna I: 539 och II: 643 upptages jämväl frågan om systemet för
avgiftsuppbörden. Motionärerna önska, att statsbidragen skola konstrueras
så, att medlemsavgifterna bliva enhetliga inom alla sjukkasseområden. Det
vill otvivelaktigt synas som om ur administrativ synpunkt väsentliga fördelar
skulle stå att vinna med enhetliga avgifter. Jämväl frågan om enhetliga
sjukkasseavgifter var emellertid föremål för prövning av 1946 års riksdag.
Tanken på enhetliga rent statliga sjukkasseavgifter avvisades då.
Systemet ansågs de facto komma att beröva kassorna deras karaktär av
fristående ekonomiska subjekt samt i realiteten göra dem till statliga organ
med kommunalt medinflytande. En viss självrisk inom den obligatoriska
sjukförsäkringen ansågs nödvändig.
Sedan pensionsstyrelsen och långtidsutredningen slutfört sina uppdrag
kommer Kungl. Maj:t att upptaga kostnadsfrågorna till övervägande. Därvid
lära alla möjligheter att minska kostnaderna för reformen, även på det
rent administrativa området, komma att ingående prövas. Någon skrivelse
från riksdagen till Kungl. Maj :t i anledning av motionärernas förslag härutinnan
synes därför icke vara erforderlig.
I propositionen har departementschefen uttalat, att ett uppskov med
sjukförsäkringsreformens genomförande aktualiserade frågan om en effektivisering
av den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen och att frågan
därom för närvarande övervägdes inom socialdepartementet. I anslutning
till detta uttalande yrkas i motionerna 1:539 och 11:643, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t anhålla, att dessa överväganden inriktas på förbättringar
enligt vissa i motionerna angivna riktlinjer. Motionärernas förslag
återfinnas i huvudsak i den i propositionen omförmälda framställning,
som Svenska sjukkasseförbundet redan ingivit till Kungl. Maj :t. Någon
skrivelse från riksdagen för att påkalla Kungl. Maj:ts uppmärksamhet i
ifrågavarande hänseenden är därför icke erforderlig. För egen del vill utskottet
endast uttala, att en effektivisering av den nuvarande sjukförsäk
-
19
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
ringen så vitt möjligt bör genomföras. Vilka åtgärder som därvid i första
hand böra komma i fråga, anser utskottet icke lämpligt att närmare pröva
i nu förevarande sammanhang.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte med avslag å motionerna 1:531
och 11:631 bifalla förevarande proposition;
B. att motionerna 1: 530 och II: 630, i den mån de icke
kunna anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
C. att motionerna I: 539 och II: 643, i den mån de icke
kunna anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt
D. att motionen II: 644 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 23 november 1950.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sten, Hallagård, Sunne, Nils
Elowsson, Nerman, fru Svenson och herr Carl Eric Ericsson;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, fru
Nordgren, fru Johansson i Norrköping, herr Hagård, fröken Höjer, herrar
Carlsson i Bakeröd och Andersson i Linköping.
Reservationer:
1) beträffande utskottets hemställan under punkten B. och motiveringen
till denna hemställan av herrar Jacobsson i Igelsbo, Hallagård, Sunne, fru
Svenson, herrar Carl Eric Ericsson, Hagård, fröken Höjer och herr Carlsson
i Bakeröd, vilka ansett, att utskottet, med beaktande av den motivering,
som lämnats såväl i motionerna 1: 530 och II: 630 som i motionerna 1: 539
och II: 643, bort hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kung], Maj:t anhålla,
att givna uppdrag att ompröva kostnadsfrågorna i samband
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 50.
med 1947 års lag om allmän sjukförsäkring utvidgas till
att omfatta även frågorna om sjukpenningförsäkringens
konstruktion, därvid särskilt förutsättningar för en samordning
med andra socialförsäkringsformer måtte tillskapas.
2) beträffande utskottets hemställan under punkten C. och motiveringen
till denna hemställan av herrar Jacobsson i Igelsbo och Sunne samt fröken
Höjer, vilka ansett, att utskottet på grund av den motivering, som åberopats
i motionerna 1: 539 och II: 643, bort hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
dels att givna uppdrag att ompröva kostnadsfrågorna i samband
med 1947 års lag om allmän sjukförsäkring måtte
utvidgas till att omfatta även frågan om systemet för avgiftsuppbörden,
dels ock att övervägandena om en effektivisering
av den frivilliga sjukförsäkringen måtte inriktas
bland annat på ett upphävande av maximeringen av statsbidraget
till läkarvården, successiv höjning av högsta sjukpenningsklassen
samt införande av familjetillägg.
Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1950
017063
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1950:392 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts pro position till riksdagen angående godkännandet av en över. enskommelse angående varuutbytet mellan Sveri a1 i texten