Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagstiftning beträffande tillstånd för utövande av fastighetsmälclargrket. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 174 i första kammaren av herr Hermansson, Herbert, och herr Niklasson samt nr 208 i andra kammaren av herr Vigelsbo m. fl.

1950-02-23 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1950:6, Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagstiftning beträffande tillstånd för utövande av fastighetsmälclargrket. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 174 i första kammaren av herr Hermansson, Herbert, och herr Niklasson samt nr 208 i andra kammaren av herr Vigelsbo m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

1

Nr 6.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagstiftning beträffande

tillstånd för utövande av fastighetsmälclargrket.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 174 i första kammaren av herr

Hermansson, Herbert, och herr Niklasson samt nr 208 i andra kammaren av

herr Vigelsbo m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har — under hänvisning till rådande

förhållanden inom fastighetsmäklaryrket — hemställts, att »riksdagen måtte

hos Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning i nu förevarande avseenden

samt framläggandet för riksdagen av förslag till lagstiftning beträffande

tillstånd för utövande av fastighetsmäklaryrket i huvudsaklig anslutning

till de av oss framförda synpunkterna».

Beträffande innehållet i en sådan lagstiftning ha motionärerna anfört

följande:

Stadgandena om särskilt tillstånd för att få bedriva mäklarverksamhet

synas oss böra innehålla, att den person, som utan att därtill hava erhållit

tillstånd förmedlar ett fastighetsköp, icke härför må uppbära provision och

att, därest sådan provision det oaktat erhålles eller betingas, vederbörande

blir hemfallen till straff för obehörigt utövande av mäklaryrket, varjämte

uppburen provision bör förklaras förverkad. Det torde emellertid vara rimligt

och riktigt, att jämväl advokat må utan särskilt tillstånd uppträda såsom

mäklare, och från de formella kompetenskrav, vilka måste uppställas,

torde dispens böra kunna meddelas i fråga om exempelvis nämndemän och

andra personer särskilt på landsbygden, vilka kunna anses besitta erforderlig

kunnighet och erfarenhet på fastighetsområdet.

Huruvida tillståndsbeviset bör utfärdas av länsstyrelse, kungl. kommerskollegium

eller annan statlig myndighet bör närmare utredas, men ett sådant

tillstånd torde lämpligen böra grundas på ett av handelskammare utfärdat

kompetensbevis.

För att eliminera den nu ofta förekommande osunda företeelsen, att en

fastighetsmäklare på annan ort än den, där han själv bedriver sin rörelse,

upprättar ett avdelningskontor och såsom föreståndare anställer en person,

vilken är förpliktad att till mäklaren erlägga ersättning för rätten att bliva

antagen till föreståndare, bör i lagen stadgas, att anställning hos fastighetsmäklare

icke må ske under dylika förutsättningar.

Vidare synes oss lagen böra innehålla en bestämmelse därom, att mäklare

vare skyldig att inom 30 dagar efter gjord fastighetsförsäljning insända

anmälan härom till inskrivningsdomaren i den ort, där den försålda fastigheten

är belägen.

I detta sammanhang vilja vi även framhålla angelägenheten därav, att i

den blivande lagstiftningen om laga köpevittnen införes sådan bestämmelse,

att såsom dylikt vittne må anlitas jämväl den, vilken enligt det föregående

erhållit tillstånd att utöva verksamhet såsom fastighetsmäklare.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 2 avd. AV C.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

Beträffande de ytterligare skäl, som anförts till stöd för ovannämnda

hemställan, får utskottet hänvisa till motionerna.

Fastighetsmäklarnas näringsrättsliga ställning är främst reglerad enligt

kungörelsen den 30 juni 194-7 (nr 336) om auktorisation av fastighetsmäklare,

vilken trädde i tillämpning den 1 oktober samma år.

Auktorisation av fastighetsmäklare, som gäller för en tid av fem år, meddelas

av handelskammare (1 och 6 §§). I 2 § uppställas vissa personliga

kvalifikationer för den, som önskar erhålla auktorisation. Envar, som yrkesmässigt

utövar fastighetsmäklarverksamhet, kan få auktorisation, om

han 1) fyllt 25 år, 2) under minst två år varit verksam som fastighetsmäklare

samt vunnit för yrket nödig erfarenhet och skicklighet, ävensom 3)

gjort sig känd för redbarhet och även i övrigt befinnes lämplig. Den som

är omyndig eller i konkurstillstånd må ej auktoriseras. Såsom ytterligare

villkor för auktorisation må handelskammare enligt 3 § föreskriva, att fastighetsmäklare

skall ställa säkerhet till ett belopp av högst 15 000 kronor

för ersättningsskyldighet, som mäklaren kan komma att ådraga sig i sin

yrkesutövning. I 5 § stadgas, att innan ansökan om auktorisation slutligen

prövas handelskammaren bör inhämta upplysningar om sökanden från

myndigheter, organisationer eller enskilda.

Handelskammaren åligger, enligt 7 §, att tillse att auktoriserad fastighetsmäklare

redbart och nitiskt utför honom anförtrodda uppdrag och i

allt iakttager god affärssed. För utövande av tillsynen må handelskammaren

föreskriva, att mäklare skall minst vartannat år förete av auktoriserad

revisor eller godkänd granskningsman utfärdat intyg över verkställd

granskning av mäklarens rörelse. Mäklaren är i övrigt skyldig att lämna

handelskammaren de uppgifter, som eljest erfordras för tillsynen, att föra

de böcker över mottagna uppdrag, som handelskammaren finner anledning

bestämma, ävensom för granskare, som utsetts av handelskammaren,

hålla tillgängliga handelsböcker, korrespondens och övriga affärshandlingar.

För olämplig mäklare kan handelskammaren, enligt stadgande i 8 §, återkalla

auktorisationen. Vid fall av mindre försumlighet kan varning tilldelas

den försumlige av handelskammaren. Enligt 13 § straffas den, som obehörigen

utgiver sig att vara auktoriserad fastighetsmäklare, med dagsböter.

I likhet med flertalet övriga rörelseidkare är den, som yrkesmässigt driver

fastighetsmäklarrörelse, jämlikt 1 § bokföringslagen den 31 maj 1929

skyldig att föra böcker. Denna skyldighet innebär, att fastighetsmäklaren

skall över rörelsens gång föra dagbok och de övriga handelsböcker, vilka

med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet erfordras i den löpande

bokföringen. Han skall vidare i bokföringen redovisa för sin ekonomiska

ställning vid utgången av varje räkenskapsår genom upprättande av

bl. a. balansräkning. I följd av bokföringslagens bestämmelser åligger det

därjämte mäklare att taga kopior av handlingar, som avsändas i rörelsen,

ävensom att i ordnat skick förvara sådana kopior liksom ankommande

brev, räkningar och övriga handlingar, som ha betydelse för rörelsen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

3

Fastighetsmäklare, som ämnar driva personlig mäklarrörelse, är jämlikt

reglerna i lagen angående handelsregister, firma och prokura skyldig att

till införande i det stadsvis och länsvis förda handelsregistret anmäla sin

firma, dvs. det namn, varunder rörelsen skall drivas. Om, såsom ofta sker,

mäklarrörelsen drives i aktiebolagsform, blir rörelsen i enlighet med aktiebolagslagens

regler registrerad i det för hela riket gemensamma aktiebolagsregistret.

Frågan om reglering av den yrkesmässiga fastighetsmäklarverksamheten

väcktes hos statsmakterna första gången år 1921 genom skrivelse från

Svenska egendomsmäklareföreningen, en sammanslutning inom mäklarhranschen,

som sedermera uppgått i Sveriges fastighetsmäklares riksförening

u. p. a. Denna framställning blev emellertid i likhet med två förnyade

framställningar från samma förening utan resultat. Sedermera upptogs frågan

av 1934 års byggnadsindustrisakkunniga i deras år 1938 avgivna betänkande

(SOU 1938: 10). Den har även framförts i riksdagen genom motioner

(motion II: 317 vid 1945 års riksdag, första lagutskottets uti. nr 43).

Spörsmålet aktualiserades på nytt år 1944 av sammanslutningen Stockholms

fastighetsmäklaresamfund, som i skrivelse till Ivungl. Maj :t hemställde

om utredning i ämnet. Sedan yttranden över framställningen inhämtats

från olika myndigheter och organisationer, erhöll chefen för handelsdepartementet

bemyndigande att föranstalta om utredning.

1 direktiven för denna uttalades bl. a., att de strävanden att råda bot på

vissa missförhållanden inom fastighetsmäklarbranschcn, som framkommit

från ansvarskännande mäklares sida, vore värda beaktande. Då det kunde

befaras, att mäklarnas självverksamhet därutinnan icke skulle visa sig tillfyllest,

syntes skäl tala för att möjligheterna att genom lagstiftning stödja

och komplettera mäklarnas egna åtgärder undersöktes. Ett skapande av

monopolställning inom yrket för vissa auktoriserade mäklare, vilket framställningarna

från fastighetsmäklarhåll åsyftade, borde icke eftersträvas,

särskilt med hänsyn till förhållandena på landsbygden. Däremot kunde någon

form av auktorisation utan sammanhang med ensamrätt att utöva yrket

vara förtjänt att övervägas.

Med stöd av ovannämnda bemyndigande förordnade chefen för handelsdepartementet

den 19 oktober 1945 särskild utredningsman inom departementet

att verkställa utredningen samt avgiva förslag i ämnet. Till fullgörande

av uppdraget överlämnade utredningsmannen den 30 november 1946

eu av honom upprättad promemoria (stcncilcrad) om reglerande föreskrifter

beträffande fastighetsmäklaryrket jämte förslag till kungörelse om

auktorisation av fastighetsmäklare. Ifrågavarande förslag ledde sedermera

till den särskilda lagstiftning rörande fastighetsmäklare, för vilken ovan

redogjorts.

Vad beträffar utformningen av den tilltänkta lagstiftningen anförde utredningsmannen

i promemorian bland annat följande:

I och för sig torde vissa fördelar kunna uppnås om i vårt land utövandet

av fastighetsmäklaryrket, i likhet med vad fallet är i Norge och Finland,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

gjordes beroende av myndighets tillstånd. En icke obetydlig utgallring av

olämpliga fastighetsmäklare skulle troligen kunna ske på denna väg, och

vissa av de mer eller mindre ljusskygga transaktioner, som nu förekomma

i branschen, skulle måhända förhindras eller åtminstone försvåras. Olägenheterna

med ett sådant system skulle emellertid säkerligen överväga.

Stora svårigheter skulle möta att på detta område skapa klara och objektiva

grunder för tillståndsgivningen. Risk skulle därför föreligga att i åtskilliga

fall orättvisor skulle begås. Ett införande av mäklarmonopol skulle

vidare medföra svårigheter för allmänheten på avsides belägna orter och

särskilt på landsbygden. För närvarande anlitas där såsom fastighetsmäklare

i stor utsträckning nämndemän och andra, som mer eller mindre yrkesmässigt

tillhandagå allmänheten med upprättande av handlingar och

enklare rättshjälp. Dessa personers förmedlingsverksamhet är till stort gagn

för landsbygdens befolkning och torde mycket sällan föranleda några olägenheter.

Det skulle emellertid ingalunda alltid vara säkert att dessa ofta

något tillfällighetsbetonade fastighetsförmedlare skulle anses fylla de måhända

ganska formella kompetenskrav, som måste uppställas för beviljandet

av tillstånd. Det må i detta sammanhang också erinras om att advokatyrket,

som ställer fordringar av helt andra mått på sina utövare i fråga om

utbildning och kunskaper än fastighetsmäklaryrket, icke monopoliserats i

vårt land.

I direktiven för förevarande utredning ifrågasättes icke heller något avsteg

från näringsfrihetens princip på fastighetsmäklarområdet. En av de

två vägar som där anvisas för avhjälpande av missförhållandena inom

branschen är såsom tidigare nämnts införande av någon form av auktorisation

utan sammanhang med ensamrätt att utöva yrket.

Från allmänhetens synpunkt får ett sådant auktorisationsförfarande betydelse

såtillvida att en s. a. s. offentlig anvisning lämnas på kunniga och

vederhäftiga yrkesutövare, till vilka allmänheten kan vända sig med förtroende.

Särskilt med tanke på de många villa- och egnahemsltöparna med

ofta ringa erfarenhet om fastigheter och med begränsade tillgångar framstår

det rent av som en offentlig skyldighet att sörja för att allmänheten

får sådan vägledning. För mäklarnas del betyder en auktorisation av ifråvarande

slag ett offentligt erkännade av dugligheten och vederhäftigheten.

Sett på längre sikt kan auktorisationsförfarandet i avsevärd mån bidraga

att från mäklarkåren rensa ut olämpliga element. Under förutsättning^ att

de auktoriserade fastighetsmäklarnas yrkesstandard hålles vid hög nivå är

det att förmoda, att köpare och säljare av fastigheter och andra kunder i

branschen i allt större utsträckning skola lära sig att anlita dessa mäklare.

Härigenom kommer utrymmet för de okunniga och eljest olämpliga yrkesutövarnas

verksamhet att minskas och en hel del av dessa kommer måhända

så småningom att finna marknaden mindre lönande och lämna densamma.

Ett allmänt förtroende för de auktoriserade mäklarna torde därjämte

komma att medföra att många av de icke auktoriserade mäklarna

och flertalet av nytillträdande yrkesutövare allvarligt vinnlägga sig om att

bedriva sin verksamhet så att de skola lyckas erhålla auktorisation.

Over promemorian avgåvo ett flertal myndigheter och organisationer yttrande.

I allmänhet delade remissinstanserna utredningsmannens åsikt, att

saneringsåtgärder inom förevarande bransch borde företagas, varvid de

även höllo före, att ett auktorisationssystem, upplagt efter de av utredningsmannen

uppdragna riktlinjerna, kunde vara ägnat att höja standarden

bland yrkesutövarna i branschen. A några håll — kommerskollegium,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

Skånes handelskammare och Sveriges fastighetsägareförbund — syntes man

med tillfredsställelse ha konstaterat, att utredningsmannen icke föreslagit,

att auktorisationen skulle innefatta ensamrätt till förmedling av fastighetsaftärer.

Stockholms handelskammare ifrågasatte, om icke åtgärderna hellre

bort inriktas på att befrämja en självverksamhet i saneringssyfte bland

fastighetsmäklarna och deras organisationer. Under alla omständigheter

torde förväntningarna på resultatet av auktorisationssystemet enligt handelskammarens

mening icke böra ställas för högt. Skånes handelskammare

förutskickade, att alltför stora förväntningar på en omedelbar verkan av

ett dylikt system icke borde ställas. Åt samma uppfattning gav handelskammaren

i Karlstad och Sveriges köpmannaförbund uttryck. Sveriges fastighetsmäklaresamfund

hade ej något att erinra mot förslaget, som enligt

samlundets mening »väl motsvarade vad man rimligen kunde fordra». —- Av de hörda myndigheterna och organisationerna ställde sig Hyresgästernas

riksförbund avvisande till den föreslagna lagstiftningen. Förbundet uttalade

i ärendet bland annat följande:

»Förbundet vill ej bestrida, att vissa praktiska svårigheter kan vara förenade

med ett system, där de auktoriserade mäklarna finge ensamrätt inom

sitt område. Förbundet vill ej heller förneka, att en sådan begränsning av

konkurrensen kunde medföra vissa risker för missbruk. Å andra sidan anser

lörbundet, att ett monopol av denna art ej skulle medföra några större

olägenheter ur samhälleliga synpunkter, om det står under tillsyn och kontroll.

Avsikten är ju ej att i mera egentlig mening begränsa antalet mäklare.

Vem som helst, som uppfyller de givna villkoren, skall ha möjlighet

att erhålla auktorisation.»

Även Sveriges fastighetsmäklares riksförening u. p. a. framhöll, efter att

ha uttryckt sin tillfredsställelse över den föreslagna lagstiftningen i ämnet,

som önskvärt, att särskilt tillstånd av myndighet skulle vara en förutsättning

för rätten att utöva mäklaryrket, därvid dock ej hinder borde möta

för meddelande av undantagsbestämmelser till förmån för nämndemän och

andra dylika i detta sammanhang ifrågakommande förtroendemän.

Ltskottet. Det torde vara ställt utom tvivel, att förmedlingsverksamheten

på iastighetsområdet och övriga områden, inom vilka fastighetsmäklarna

arbeta, fyller en viktig uppgift. Ofta skulle det icke vara möjligt eller åtminstone

vara förenat med mycket stora svårigheter att åstadkomma lämpliga

kontakter mellan säljare och köpare, fastighetsägare och bostadssökande

eller kreditgivare och lånesökande, om icke tillgång funnes till förmedlande

organ. Genom sina förbindelser och sin erfarenhet kunna dessa organ

skapa möjligheter för affärers genomförande, vilka eljest icke skulle ha

stålt till buds.

Lika viktigt som det är att tillgång tinnes till sådana förmedlare, lika

viktigt är det emellertid att dessas verksamhet bedrives efter sunda och

hederliga principer. I synnerhet vid försäljningar av mindre bostadsfastigheter,

egnahemstastigheter och andra villor, som ofta förvärvas av personer

med ringa eller ingen erfarenhet i fastighetsaffärer och utan förmåga att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

rätt bedöma köpeobjektens värde eller de med köpet förknippade rättsliga

förhållandena, är det av vikt, att de fastighetsmäklare, som anlitas för förmedling

av affärerna, äro sakkunniga i branschen samt handla under ansvar

och känsla för sin skyldighet att tillvarataga båda parternas intressen.

Även vid affärer, där parterna själva i allmänhet kunna antagas besitta fackkunskap

och ha förmåga att närmare bedöma avtalen, såsom exempelvis

överlåtelser av jordbruk eller affärsrörelser, göra sig emellertid samma synpunkter

gällande, särskilt med hänsyn till de talrika reglerande föreskrifterna

på ifrågavarande områden.

Stora krav måste därför ställas på fastighetsmäklarna i fråga om hederlighet

och yrkesskicklighet. En avsevärd del av de yrkesmässiga fastighetsmäklarna

torde väl i stort sett motsvara sådana krav. Inom kåren torde

emellertid alltjämt rymmas ovederhäftiga element, som brista i de angivna

hänseendena och som i sin affärsverksamhet ofta åstadkomma skada.

De nu gällande bestämmelserna i ämnet giva enligt utskottets mening

uttryck för en strävan att genom auktorisation tillskapa en kår av vederhäftiga

och redbara mäklare, till vilka allmänheten i allt större omfattning

skall vända sig. För utövarna av yrket torde detta leda till att de bedriva yrket

på ett sådant sätt, att förutsättningarna för auktorisation skapas. Lagstiftningen

får anses utgöra ett stöd, framför allt för de inom branschen förekommande

sammanslutningarna, i deras verksamhet att ur kåren avlägsna

olämpliga utövare av yrket.

1947 års kungörelse om auktorisation av fastighetsmäklare trädde i kraft

den 1 oktober samma år och har således varit i tillämpning i allenast två och

ett halvt år. Vid dess tillkomst räknades med, enligt vad som framgår av

ovanstående, att verkningarna av densamma finge ses på längre sikt. Några

av remissinstanserna förutsågo också, att några omedelbara verkningar av

lagstiftningen icke kunde förväntas. Utskottet anser därför — bortsett från

de principiella betänkligheter, som utskottet hyser mot att inom förevarande

bransch tillskapa ett monopol, låt vara i modifierad form — att tiden ännu

ej är mogen att till omprövning företaga frågan om revision av gällande regler

i ämnet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:174 och 11:208, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 februari 1950.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

7

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, VVistrand,

Sunne, Nils Elowsson, Wahlund* och Bengtson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, Ryberg,

fru Sandström, herrar Nilsson i Göteborg, Lundberg, Andersson i Alfredshem

och fröken Wetterström*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.