Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande nr 7

1950-02-23 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1950:7, Andra lagutskottets utlåtande nr 7

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

1

Nr 7.

L tlåtande i anledning av väckt motion angående auktorisation

inom resebyråverksamheten.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 35,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lundqvist hemställt, att

»riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte

vidtaga åtgärder för att genom auktorisation eller på annat sätt åt resebyråyrket

inom vårt land bereda sådant skydd, att nöjaktiga trygghetsgarantier

skapas för den resande allmänheten.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

Resebyråverksamheten såsom sådan är i Sverige icke föremål för rättslig

reglering. Genom det uppsving turisttrafiken efter krigsslutet rönt ha emellertid

frågor, som äga samband därmed, ådragit sig statsmakternas intresse.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 november 1948 tillkallades således

sakkunniga att utreda frågan om den utländska turisttrafikens ekonomiska

betydelse för landet jämte därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga

antogo benämningen Turistutredningen.

Direktiven för utredningen framgå av chefens för handelsdepartementet

anförande till statsrådsprotokollet den 5 november 1948. Departementschefen

anförde därvid bland annat följande:

— --Då emellertid förutsättningarna för den utländska turisttrafiken efter

världskrigets, slut i många hänseenden äro andra än tidigare och denna trafik

dessutom måste anses mycket betydelsefull även ur det allmännas synpunkt,

synes det motiverat att, som Svenska turisttrafikförbundet hemställt, en statlig

utredning av hithörande spörsmål kommer till stånd. Jag vill framhålla, att

det icke blott är den utländska turisttrafikens betydelse för landet ur valutasynpunkt

som härvidlag gör eu översyn önskvärd''utan även de nya problem

som sammanhänga med den resande publikens ändrade sammansättning

— de utländska resenärerna komma ju numera i vid utsträckning från andra

befolkningslager än tidigare.---De inkomster i främmande valuta, som

tillföras landet genom utländska turister, redovisas av valutakontoret. Det

har emellertid visat sig, att de av valutakontoret konstaterade inkomsterna

av ifrågavarande slag icke äro så höga som man rätteligen kunnat vänta.

Anledning härtill synes vara, att en del av turisternas utgifter i Sverige

bestridas på vägar som undandraga sig valutamyndigheternas insyn. Även

om det härvidlag icke alltid behöver vara fråga om illojala förehavanden,

framstår det som ett viktigt intresse att fastställa turisttrafikens verkliga

ekonomiska betydelse och att tillse att ifrågavarande medel även valutatekniskt

komma landet till godo. Svenska turisttrafikförbundet har i sin framställning

även berört möjligheterna att öka kapaciteten av de svenska transportmedel,

387 so Bihan g till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 2 avd. Nr 7—8,

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

som stå de utländska turisterna — särskilt de från Amerikas förenta stater - till buds för resan till vårt land, samt att utvidga och förbättra hotellbeståndet.

Även om av lätt insedda skäl några direkta insatser från det allmännas

sida knappast kunna ifrågakomina för detta syfte, är det otvivelaktigt

motiverat att uppmärksamhet ägnas även dessa spörsmål.

Enligt direktiven har utredningen icke att upptaga frågan om auktorisation

av resebyråverksamheten. Emellertid lär utredningen ha funnit sig böra

upptaga jämväl detta spörsmål till behandling.

Turistutredningen har därvid rådgjort med bland annat Svenska resebyiå

föreningen, en sammanslutning av i Sverige verksamma svenska och utländska

resebyråer, som ha kontraktsenlig rätt att försälja de stora svenska tiafikföretagens

biljetter, och, efter omfattningen av vars och ens verksamhet, motsvarande

rätt även för utländska trafikföretag. Föreningens inställning till

förevarande angelägenhet framgår av en till utredningen överlämnad skrift,

i vilken anföres bland annat följande:

När man i dag studerar det svenska reselivets utveckling och tendenser

till formbildning särskilt efter det andra världskrigets slut, får man ganska

snart en klar bild över den neddragning, som resebyråbranschen genom tillkomsten

av ovederhäftiga, icke fackkunniga reseorganisatörer blivit utsatt

för. De följdverkningar, som detta faktiska förhållande redan givit manga

praktiska exempel på, bära alla spekulationens osunda stämpel av geschäftmakeri

med allmänhetens sparade medel som pant för de reseprestationer,

vars ovederhäftiga karaktär påtalats såväl av den resande allmänheten som

av dagspressen. _

På grund av resebyråernas komplicerade arbetsuppgift, med atfoljande

berättigade krav från allmänhetens sida på en solid underbyggnad och fackkunskap,

synes nu tiden vara mogen att slå fast vissa regler och minimikrav

för''bedrivande av resebyrårörelse. Uraktlåtenheten att respektera resebyråernas

uppgift som samhällelig institution och som en viktig gren av

näringslivet måste, där så icke redan skett, leda till konsekvenser, som i

första hand drabba allmänheten såväl vid turistresor som vid de för vår

folkförsörjning så viktiga affärsresorna, och som kunna vara till allvarlig

skada för svensk goodwill såväl inom som utom landet.

Vilken svensk enskild person som helst eller sammanslutning av något

slag, kan i dag utan vidare starta en rörelse, som vederbörande benämner

resebvrå. Därtill erfordras egentligen endast en telefon och ett tryckt programblad

samt annonsering i dagspressen för att få i gång verksamheten.

Det torde snarare vara regel än undantag att denna sorts verksamhet

bedrives i hemmet, på något hotellrum eller inom ett kontor, där den huvudsakliga

arbetsuppgiften är en helt annan. Det finns givetvis mera kapitalstarka

s. k. outsiders, som starta sin verksamhet med en elegantare och

mera påkostad fasad. En sak torde emellertid vara gemensam för dem alla,

nämligen den att verksamheten pa intet vis kan sägas ha nagot direkt samband

med vad som inom svenskt reseliv förknippas med namnet resebyrå. Försäljningsverksamheten

tager endast sikte på sällskapsresor till utlandet samt

vissa arrangemang vis-ä-vis resenärernas valutor.

Lättvindigheten att igångsätta en verksamhet av detta slag samt ue,n

totala avsaknaden av all kontroll av vederbörandes sakkunskap rimmai illa

med de krav, som samhället i dag uppställer för hart när varje yrke, foi

vars utövande en viss utbildning och garantier erfordras.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

3

Sitt slutgiltiga ställningstagande till frågan liar turistutredningen ännu

ej utformat, men har åt sin juridiske expert uppdragit att iordningställa

förslag till lagtext för en resebyråauktorisation.

Som i motionen nämnes har i Norge genomförts lagstiftning om auktorisation

av resebyråer. Det är känt att man även i Frankrike, Holland,

Portugal och Spanien har resebyråverksamheten koncessionerad. Om bakgrunden

till och utformningen av den norska lagstiftningen, har från Turistutredningen

inhämtats följande:

Anledningen till att man i Norge ansåg sig ha behov av en resebyrålag

var i första hand att resebyråerna gentemot turisterna representerade hela

turistindustrien och att det därför vore nödvändigt med vederhäftighetskrav

på vederbörande utövare. Resebyråarbetet är ju så upplagt, att köparen,

d. v. s. turisten, hos byrån mot kontant likvid erhåller kvitton i form av

biljetter eller hotellanvisningar, vilka av resebyrån garanteras berättiga turisten

till vissa tjänster i form av transporter, övernattningar, måltider etc. Resebyrån

står därigenom i ett dubbelt kreditförhållande, dels till kunden, av

vilken resebyrån uppburit förskottslikvid, dels till trafikföretagen och hotellen,

som mot kredit få leverera de tjänster, som resebyrån har sålt. En resebyråverksamhet,

som inte är ärligt och vederhäftigt upplagd, drabbar därför

inte bara de trafikföretag, som utnyttjas, utan även den resande allmänheten.

Det var mot bakgrunden av detta som det i Norge framstod som angeläget

att kunna kontrollera att resebyråerna voro skickade och fullt kompetenta,

såväl med hänsyn till fackkännedom som med hänsyn till ekonomiska resurser

att utöva sin verksamhet. Eftersom de inhemska resebyråerna samarbeta

med utländska resebyråer, kan en inhemsk resebyrå, som inte fattat

sin uppgift på rätt sätt, vålla mycken skada i utlandet och initiera till

reklam och propaganda, som sedan inte kan uppfyllas, när turisterna komma

för att utnyttja de förhandsinbetalda arrangemangen. För övervakningen av

den norska resebyrålagen finnes en kommitté, vari representanter för den

norska resebyråföreningen, Landslaget för Reiselivet i Norge (motsvarigheten

till Svenska turisttrafikförbundet), hotellen och transportföretagen äro representerade.

Denna kommitté har som ordförande chefen för det norska

Samferdseldepartementets turistdirektorat.

Utskottet. Som av den ovan lämnade redogörelsen framgår arbetar för närvarande

turistutredningen med de spörsmål, som i förevarande motion beröras.

Enligt utskottets mening föreligger därför icke skäl att upptaga frågan

om auktorisation inom resebyråverksamheten till fristående prövning, innan

resultatet av det nu pågående utredningsarbetet redovisats. Detta kommer,

enligt uppgift, att ske under första hälften av innevarande år.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 1:35, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 februari 1950.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Wistrand, Sunne,

Nils Elowsson, Wahlund* och Bengtson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, Ryberg,

fru Sandström, herrar Nilsson i Göteborg, Lundberg, Andersson i Alfredshem

och fröken Wetterström*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.