Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet till utbetalning av expropriationsersättning i form av periodvis återkommande utbetalningar. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 171 i första kammaren av herr Andersson, Jones Erik m. fl. och nr 211 i andra kammaren av herr Ericsson i Näs m. fl.

1950-04-20 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1950:11, Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet till utbetalning av expropriationsersättning i form av periodvis återkommande utbetalningar. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 171 i första kammaren av herr Andersson, Jones Erik m. fl. och nr 211 i andra kammaren av herr Ericsson i Näs m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr it.

1

Nr 11.

Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet

till utbetalning av expropriationsersättning i

form av periodvis återkommande utbetalningar.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 171 i första kammaren av herr

Andersson, Jones Erik m. fl. och nr 211 i andra kammaren av herr Ericsson

i Näs m. fl. I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning

angående sådan ändring av expropriationslagen, att expropriationsersättning

må utbetalas i form av periodvis återkommande utbetalningar

såsom i motionen angivits».

Till utveckling av denna hemställan anföres i motionerna:

»Ju flera kraftledningar som byggas från mellersta och övre Norrland till

Mellansverige, desto större blir den skadegörelse som vållas av kraftledningsgatorna

och desto flera bli de självförsörjande jordskogsbruk som förvandlas

till ofullständiga brukningsdelar. Detta problem har redan nu en betydande

omfattning och kommer att öka i betydelse allteftersom utbyggandet

av vattenkraften fortsätter. För att komma fram till en tillfredsställande

lösning måste man gå ifrån det nuvarande förfarandet att betala engångsersättningar.

När intrånget är av större omfång och ersättningen därmed blir

förhållandevis stor, borde ersättningen inte utbetalas med belopp en gång

för alla utan genom årliga ersättningar eller ur praktisk synpunkt kanske

hellre genom ersättningar i samband med de periodvisa upprensningarna av

kraftledningsgatorna. Om en sådan ordning för ersättningens utbetalande

genomfördes, skulle många jordskogsbruk, som nu hota att förvandlas till

icke bärkraftiga enheter, kunna bevaras som fullständiga brukningsdelar.

Mot förslaget om periodvisa ersättningar kan invändas, att det möter praktiska

svårigheter att ordna med periodvisa utbetalningar till kanske tusentals

markägare inom olika delar av landet. Om emellertid endast ersättningar

över en viss storlek erläggas i form av periodvis återkommande betalningar,

torde dylika utbetalningar inte bli så många som man kanske är benägen

att tro. Omläggningen av utbetalningen av ersättningarna för skador

från kraftledningsgator torde därför inte behöva möta några större svårigheter

ur praktisk synpunkt.

Större betydelse har invändningen, att om marken exproprieras expropriationsersättningen

enligt § 7 sista stycket expropriationslagen skall bestämmas

i pengar att utgå på en gång. Denna bestämmelse borde inte lägga

hinder i vägen för att vid frivillig överenskommelse ersättningen erlägges

i periodvis återkommande betalningar. Å andra sidan har detta stadgande

1 liihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 11

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.

den effekten, att samma principer för ersättningens utbetalande tillämpas

vid frivilliga överenskommelser som vid tvångsförfarande. För att uppnå

det av oss förordade syftet måste en sådan ändring av expropriationslagen

genomföras, att densamma även medger periodvisa utbetalningar av ersättningen,

om den part, från vilken mark exproprieras, så påfordrar.

Markägaren bör sålunda ha möjlighet att välja på vilket sätt ersättningen

för det exproprierade området skall utbetalas. Förutsättning bör dock vara att

de periodvis återkommande utbetalningarna eller engångsersättningen uppgå

till visst minimibelopp, vars storlek inte utan vidare kan fastslås. Däremot

bör inte den som begär expropriation kunna kräva periodvis ersättning

i stället för engångsersättning. Om på detta sätt i expropriationslagen

stadgas, att ersättning kan erläggas antingen i form av periodvis återkommande

betalningar eller som engångsersättning, torde detta bli normerande

även vid frivilliga överenskommelser.»

Beträffande de skäl, som i övrigt åberopats till stöd för det i motionerna

framförda yrkandet, får utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna ha i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

yttranden inhämtats från lagberedningen, vattenfallsstyrelsen, lantbruksstyrelsen

och länsstyrelsen i Kopparbergs län. På begäran av utskottet har

yttrande därjämte avgivits av Svenska elektricitetsverksföreningen.

Gällande lagstiftning.

Enligt 34 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation, sådan denna lag

lyder efter däri genom lag den 21 december 1949 vidtagna ändringar, skall

i mål om expropriation expropriationsersättning bestämmas i penningar

att utgå på en gång; dock må expropriationsdomstolen på yrkande

av part hänvisa sakägare att i särskild rättegång vid domstolen föra talan

om ersättning för skada eller intrång som, då blott en del av en fastighet

exproprieras, vållas återstående del av fastigheten, därest sistnämnda ersättning

finnes ej lämpligen kunna prövas i målet. Vare sig ersättningen

bestämmes i själva expropriationsmålet eller i särskild rättegång saknas

alltså f. n. möjlighet att bestämma ersättningen att utgå i periodvisa utbetalningar.

I 59 § fjärde stycket expropriationslagen stadgas att fastställelse

ej må meddelas å överenskommelse om att expropriationsersättning

skall utgå annorledes än på en gång; dock att fråga om ersättning för skada

eller intrång må hänvisas till särskild rättegång enligt vad i 34 § stadgas.

— Expropriationsersättning skall, jämlikt 48—58 §§ i lagen, i allmänhet

nedsättas hos länsstyrelsen, vilken fördelar ersättningen till vederbörande

rättsägare, i huvudsak enligt reglerna för fördelning av köpeskilling

för utmätningsvis såld fast egendom.

De nu angivna bestämmelserna i expropriationslagen gälla, enligt 1 §

fjärde stycket lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om

elektriska anläggningar, då mark upplåtes för elektriska starkströmsledningar.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.

3

Vid expropriationslagens tillkomst diskuterades ingående frågan huruvida

expropriationsersättning skulle få utgå i årlig avgift. Enligt det kommittéförslag,

som upprättats och som låg till grund för Kungl. Maj :ts förslag

till 1917 års riksdag om antagande av ny expropriationslag, skulle

beträffande ersättning för upplåtelse eller skada, som vore begränsad till

viss tid eller beräknades komma att fortvara för alltid, domstolen bestämma

huruvida ersättningen skulle utgå på en gång eller i årlig avgift. För

upplåtelse på obestämd tid eller skada, vars varaktighet ej kunde bestämmas,

skulle emellertid ersättningen alltid utgå i årlig avgift.

I propositionen föreslogs emellertid att expropriationsersättningen alltid

skulle bestämmas att utgå på en gång. Såsom skäl för detta ståndpunktstagande

anförde föredragande departementschefen bl. a.: Tiden för en upplåtelses

eller ett intrångs fortvaro torde sällan vara så fullkomligt obestämd,

att uppskattningen av ett skäligt medelvärde skulle vara omöjlig. Härtill

komme de olägenheter, som vore förenade med ersättningens bestämmande

såsom årlig avgift. Vore det fråga om att genom expropriation tillskapa

ett servitut, bleve den härskande fastigheten pliktig att erlägga avgäld

till den tjänande och att skapa nya avgälder för all framtid eller längre

tid borde helt undvikas. Skedde expropriationen för annans räkning

än statens eller någon kommuns, kunde dessutom otrygghet för ersättningens

utgående i en mera avlägsen framtid ofta göra sig gällande, och någon

lämplig form att ställa säkerhet annat än för kortare tid torde vara svår

att finna. Då alltså något verkligt hinder icke torde möta att låta ersättningen

även för upplåtelse eller intrång alltid utgå en gång för alla och avsevärda

olägenheter härigenom undvekes, hade i det framlagda förslaget

denna form stadgats för bestämmande av all expropriationsersättning.

I 9 kap. 47 § vattenlagen den 28 juni 1918 stadgas angående penningersättning

såsom huvudregel, att den skall bestämmas att utgå på en gång.

Från denna regel uppställas dock i paragrafen vissa undantag. Skadeersättning

till följd av företag enligt 6 kap. vattenlagen (allmän flottled) eller

till följd av förorening genom avloppsvatten, varom förmäles i 8 kap., må

sålunda fastställas att utgå i årlig avgift, när skälig anledning därtill förekommer.

Ersättning, som bestämts att utgå på en gång, skall i allmänhet

nedsättas hos och fördelas av länsstyrelsen i likhet med vad som gäller beträffande

expropriationsersättning.

Under förarbetena till vattenlagen motiverades nämnda huvudregel om

ersättningens utgående på en gång genom en hänvisning till vad som gällde

i fråga om bestämmande av expropriationsersättning. De angivna undantagen,

vilka tillkommo genom lagändringar åren 1920 och 1942, ha motiverats

med att det kunde vara svårt att från början beräkna varaktigheten

av en skada, som vållades av flottledsanläggning eller förorening genom avloppsvatten,

och att därför ersättningen icke under alla förhållanden borde

bestämmas att utgå på eu gång. För de fall, då ersättningens bestämmande

i årlig avgäld medgivits, har möjlighet öppnats att då ändrade förhållanden

inträtt göra ändring i förut meddelat beslut rörande ersättningen och

sättet för dess utgående.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.

Yttranden över motionerna.

Lagberedningen anser sig icke kunna tillstyrka motionerna och anför

som motivering härför:

Vid bedömande av frågan om sättet för ersättningens utgående har man

— beträffande de i motionerna åsyftade fallen, då skada och intrång väntas

bliva bestående — att välja mellan en engångsersättning och en ständig

periodisk avgift till den som vid varje särskilt tillfälle äger fastigheten. I

sistnämnda fall behöver icke ske någon nedsättning hos Konungens befallningshavande

av ersättningsbeloppen för fördelning mellan inteckningshavare.

Genom rätten till periodiska ersättningsbelopp tillföres nämligen

fastigheten ett värde, som motsvarar det kapitaliserade värdet av dessa belopp.

Under förutsättning att trygghet föreligger för avgiftens utbekommande

torde någon nämnvärd risk från fastighetskreditens synpunkt av

en anordning med periodisk avgift därför icke i och för sig föreligga. Ett

villkor härför är dock, att avgiften utgår årligen eller i vart fall med relativt

korta tidsintervaller.

Emellertid har det funnits önskvärt att begränsa anordningen med periodiska

ersättningsbelopp så mycket som möjligt. I de fall då denna anordning

likväl medgivits, torde hänsyn främst ha tagits till svårigheten att

bedöma skadans varaktighet och omfattning.

En långvarig årlig avgift medför från olika synpunkter betydande olägenheter.

Till följd av penningvärdets fortgående förändringar kommer i allmänhet

den årliga avgiften att på längre sikt icke vidare motsvara den skada

som den avsetts att täcka. Att medgiva en tid efter annan återkommande

omprövning av avgiften med hänsyn till penningvärdets förändringar skulle

stå i strid med vad principiellt tillämpas i fråga om ersättning för egendomsskada

och även vara förenat med avsevärda praktiska olägenheter.

Om upplåtelsen avser servitut, får den periodiska avgiften karaktären av

en avgäld som utgår från en fastighet till en annan. I detta fall skulle visserligen

kunna beredas trygghet för avgiftens utbekommande genom att,

såsom skett beträffande vissa ersättningar enligt ägofredslagen, tillförsäkra

avgiften förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Mot en sådan anordning,

vilken innebiir tillskapandet av en tyst förmånsrätt, möta dock från

fastighetskreditens synpunkt starka betänkligheter. Det har därför sedan

länge framstått såsom ett önskemål att såvitt möjligt undvika att tillskapa

avgälder för all framtid med dylik förmånsrätt. Vid expropriation av nyttjanderätt

kommer skyldigheten att utgiva den periodiska avgiften icke att

bliva knuten till en fastighet. Sker expropriationen till förmån för ett företag,

som sedermera visar sig mindre bärkraftigt, kan uppenbart en viss

trygghet uppstå i fråga om möjligheten att utbekomma årliga belopp. Här

föreligger icke någon praktisk möjlighet att bereda den ersättningsberättigade

erforderlig säkerhet.

Vad särskilt angår de i motionerna åsyftade fallen, då den fastighet, som

är föremål för expropriation, efter denna icke längre blir bärkraftig, måste

det anses otillfredsställande att genom periodvis utgående penningersättning

upprätthålla en otillräcklig brukningsenhet. Om ersättningen utgår

med ett engångsbelopp, kan däremot föreligga möjlighet att komplettera

fastigheten genom förvärv av ytterligare mark.

I motionerna förutsättes, att ägaren av den fastighet, som är föremål för

expropriation, skall ha valrätt, huruvida ersättningen skall utgå på en gång

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.

5

eller i årlig avgift. De önskemål, som ägaren härvid vill tillgodose, kunna

vara av rent tillfällig natur, och någon visshet att fastighetens intressen

härigenom tillvaratagas föreligger icke. Ett visst inflytande borde i varje

fall tillkomma expropriationsdomstolen. Enbart beloppets storlek borde

icke vara avgörande.

Vattenfallsstyrelsen anför att den i motionerna föreslagna anordningen

skulle vara synnerligen betungande för styrelsen och medföra stora kostnader.

Styrelsens årliga uppgörelser uppginge till avsevärt antal, även om

man bortsåge från mindre belopp. Framför allt uppstode ett mycket drygt

arbete med de undersökningar, som varje gång måste ske om vem som vore

behörig att lyfta beloppet. Ombyte av ägare till de fastigheter, som berördes

av ledningarna, skedde i stor utsträckning dels på grund av överlåtelser

och dels framför allt genom de numera allt oftare förekommande jorddelningarna.

— Styrelsen avstyrkte bifall till motionerna.

Svenska elektricitetsverksföreningen anför liknande synpunkter i fråga

om det betungande i att utbetala årliga ersättningar och svårigheten att

följa skeende förändringar i äganderätten till de ersättningsberättigade fastigheterna.

Föreningen anför vidare:

Den av motionärerna föreslagna lagändringen kommer endast att balansera

markägarens och kraftledningsägarens intressen vid ett stabilt penningvärde.

Undergår detta en fortlöpande försämring, blir markägaren lidande

på att icke omedelbart på annat sätt nyttiggöra mottagen engångsersättning.

Stiger penningvärdet, drabbas kraftledningsägaren i sin tur genom

att vid senare tidpunkter få betala reellt sett mera för intrång och

skadegörelse. Häremot kan kraftledningsägaren emellertid säkerställa sig

genom alt redan från början deponera hela den utdömda eller överenskomna

ersättningen i bank. Denna möjlighet står också markägaren till buds,

om han kompletterar med avtal med penninginstitut att engångsbeloppet

skall tillställas honom i vissa rater.

Motionärerna antyda icke hur räntefrågan skall bedömas på de delar av

ersättningen till markägaren, som skola betalas först senare. Vad ovan anförts

om penningvärdesförändringar gälla i tillämpliga delar även sådan

ränta, vartill kommer att själva räntefoten icke oväsentligt kan ändras från

tid till annan, vilket kan medföra ytterligare svåröverskådliga komplikationer

för de enskilda fallen.

Även om föreningen i och för sig hyser full förståelse för de svårigheter,

som kunna träffa markägare, vilkas egendom blir utsatt för intrång

eller skadegörelse genom kraftledningsbygge, anser den sig därför icke

kunna tillstyrka den föreslagna lagändringen.

Lantbruksstyrelsen anför: Motionärernas förslag toge synbarligen närmast

sikte på expropriation av skogsmark, och det vore naturligtvis vid avstående

av dylik mark som de i motionen påtalade olägenheterna tydligast

framträdde. Lämpligheten av att tillskapa särskilda regler för bestämmande

av expropriationsersättning beträffande visst expropriationsföremål syntes

emellertid kunna ifrågasättas. Av motionerna framgingc icke fullt klart,

huruvida de årliga avgifterna skulle utgå för all framtid eller endast så

länge den nuvarande ägaren sutte kvar på fastigheten. Av allt att döma

torde emellertid motionärernas mening vara att ersättningarna skulle utgå

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.

för all framtid. Det sade sig självt att utbetalande av expropriationsersättning

i sådan form komme att erfordra en rätt omfattande administrativ

apparat hos sådana företag, som för sin verksamhet ha behov av mark från

ett stort antal fastigheter. En på ovan nämnt sätt bestämd ersättning skulle

närmast få karaktären av jordränta, som väl måste offentliggöras genom

något slag av inskrivning. Det kunde i detta sammanhang erinras om att

betydande kostnader nedlagts av det allmänna för att få äldre jordräntor

avlösta. I motionerna hade det föreliggande spörsmålet betraktats endast

ur jordägarens och den exproprierandes synpunkter. Man torde emellertid

enligt lantbruksstyrelsens mening i sammanhanget icke kunna bortse från

inteckningshavarnas intresse. I vissa fall skulle nämligen expropriationsersättningen

fördelas mellan jordägaren och inteckningshavarna. Härigenom

torde frågan om det procentuella förfarandet kompliceras och knappast

kunna lösas helt på det sätt som föreslagits i motionen. Därest expropriationen

icke påkallats av kommunalt eller statligt organ torde väl också

något slags säkerhet böra ställas för de årliga avgifternas behöriga utbetalande.

Annars komme jordägaren (och inteckningshavarna) i en sämre

ställning än om ersättningen utginge på en gång. Det torde vara förenat

med avsevärda svårigheter att uppställa regler för en säkerhet som skulle

gälla för all framtid. En del av de av motionärerna påtalade olägenheterna

av det nuvarande systemet torde mildras genom det förslag, som är att förvänta

från de s. k. kraftledningsskadeersättningssakkunniga. Dessa hade

nämligen enligt vad lantbruksstyrelsen erfarit företagit ingående undersökningar

för att kunna framlägga rättvisa normer för beräkning av de

kostnader som föranledas jordägaren av expropriation av mark för uppsättande

av kraftledningsstolpar. Av vad styrelsen anfört framginge att åtskilliga

omständigheter talade mot motionärernas förslag. Emellertid kunde

icke bortses från att ur jordbrukets synpunkt förslaget vore av ett visst

intresse. Med hänsyn härtill ville lantbruksstyrelsen icke motsätta sig att

spörsmålet gjordes till föremål för utredning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar: Med den starka ägosplittring,

som förekomme i länet, funnes exempel på, att mindre fastigheter genom

framdragandet av en kraftledningsgata berövats en väsentlig del av sin

produktiva skogsmark. Dylika fastigheter vore sedan så försvagade, att

deras fortbestånd som självständiga brukningsdelar tedde sig problematiskt.

Visserligen finge den ägare, som sutte på fastigheten vid expropriationstillfället,

ersättning för markens avstående samt för skada och intrång,

men denna gottgörelse komme efterföljande ägare av fastigheten till

godo endast i den mån som framtida köpeskillingar avvägdes med nödig

hänsyn till att fastigheten försvagats. Liknande resonemang kunde föras

jämväl beträffande ersättningar för skador vid vattenregleringar. Länsstyrelsen

kunde dock icke bortse från de stora praktiska olägenheter som vore

förbundna med ett system, där årliga ersättningsbelopp skulle utbetalas.

Motionärerna hade själva erinrat om det stora antal sakägare, som det kunde

bliva fråga om, när det gällde kraftledningarna från Övre Norrland till

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.

7

Mellansverige. Motionärerna syntes ha tänkt sig, att fördelning av ersättning

på årsbelopp skulle ifrågakomma endast när det gällde belopp av en

viss storlek, men gränsdragningen mellan som små eller stora ansedda be^

lopp måste alltid bliva godtycklig. Ehuru länsstyrelsen hyste tvekan om

möjligheten att konstruera ett godtagbart och ej alltför tungrott system

för fördelning av expropriationsersättning på årsbelopp, hade länsstyrelsen

intet att invända emot att en utredning i ämnet företoges.

Utskottet.

Motionerna åsyfta att få till stånd en utredning angående sådan ändring

av expropriationslagstiftningen, att expropriationsersättning må bestämmas

att utgå i form av periodvis återkommande utbetalningar.

Det slag av expropriation, som i motionerna behandlas, är ianspråktagande

av mark vid byggande av kraftledningar. Det anföres att till följd av

kraftledningars framdragande genom skogsmark skadorna å en mindre fastighet

med kombinerat jord- och skogsbruk ofta kunna bli så stora, att fastigheten

från att ha varit ett fullständigt jordbruk icke längre blir bärkraftig.

Det synes oklart om motionärerna avse att den önskade lagändringen skulle

gälla endast vid expropriation för kraftledningar eller om den skulle vara

generellt tillämplig vid all slags expropriation. Enligt utskottets mening

skulle det svårligen låta sig göra att på detta område av expropriationsrätten

inrätta skilda system för olika expropriationsändamål eller för olika arter

av i anspråk tagen mark. Samma skäl, som motionärerna anfört för en anordning

med periodvis utgående ersättning, skulle f. ö. kunna åberopas för

många andra fall än de i motionerna nämnda.

Vad då gäller möjligheten och lämpligheten av att genomföra ändringen

ha i samtliga remissyttranden påpekats svårigheter och olägenheter, som

skulle vara förenade med det ifrågasatta systemet.

Om ersättningen skulle bestämmas att utgå periodvis måste det, därest

motionärernas syfte skulle vinnas, sörjas för att på ett eller annat sätt

säkerhet ställdes för att exproprianten fullgjorde sin skyldighet. Vid expropriation

av servitutsrätt skulle, såsom lagberedningen anmärkt, den periodiska

avgiften få karaktären av en avgäld, som utginge från en fastighet

till eu annan. Säkerhet för avgiftens utgående skulle i detta fall kunna beredas

genom att tillförsäkra avgiften viss förmånsrätt i den härskande fastigheten.

Del synes emellertid då bliva nödvändigt att även föreskriva alt skyldigheten

att utgiva avgiften publicerades genom anteckning i fastighetsboken;

i annat fall skulle den då »tysta» förmånsrätten innebära eu allvarlig

olägenhet från fastighetskreditens synpunkt. Förfarandet skulle uppenbarligen

bliva omständligt och kostsamt, över huvud taget synes det betänkligt

att på detta sätt skapa ett slags ständig jordränta, åvilande en fastighet.

Vid expropriation av äganderätt eller nyttjanderätt skulle skyldigheten

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.

att utgiva den periodiska avgiften icke ulan vidare komma att bliva knuten

till en viss fastighet, och det torde därför ofta icke vara möjligt att i dessa

fall bereda den ersättningsberättigade nödig säkerhet.

Systemet med periodiska avgifter skulle vidare komma att inedföra otrygghet

på grund av penningvärdets fortgående förändringar. Om ersättningen

däremot utgår på en gång kan den därtill berättigade ha möjlighet att genom

markförvärv komplettera sin fastighet eller eljest omsätta beloppet i

mera värdebeständig egendom.

Det kan vidare ej bortses från att den föreslagna anordningen, då det gäller

expropriation för kraftledningar, skulle medföra stora praktiska svårigheter

för exproprianten. Även om endast expropriationsersättningar överstigande

ett visst belopp skulle kunna bestämmas att utgå periodiskt, måste

likväl för kraftledningens ägare antalet årliga utbetalningar bliva högst betydande,

och det skulle bliva nödvändigt att i varje särskilt fall fastställa

vem som vore behörig att mottaga ersättningen.

De invändningar, som sålunda kunna framställas mot det ifrågavarande

förslaget, äro enligt utskottets mening så allvarliga, att förslaget måste anses

praktiskt ogenomförbart. Utskottet finner sig därför icke kunna tillstyrka

bifall till motionerna.

På grund härav får utskottet alltså hemställa,

att förevarande motioner icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 20 april 1950.

På tredje lagutskottets vägnar:

ABEL ANDERSSON.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Carl Edmund Eriksson, Nils A. Larsson,

Werner, Eskilsson, Grym, Uhlén, Ivar Nilzon och Spetz; samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson i

Sörsjön, Andersson i Dunker, Holm, Åhman, Larsson i Karlstad och Persson

i Appuna.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.

9

Reservation

av herrar Werner och Andersson i Dunker, vilka ansett, att utskottets utlåtande

bort ha följande lydelse:

Motionerna åsyfta---(lika med utskottet)-----icke längre blir

bärkraftig. Enligt motionärernas mening skulle man i viss mån kunna

minska dessa missförhållanden genom att giva expropriaten möjlighet att,

om han så önskade, få expropriationsersättningen utbetald periodvis. Genom

rätten till de periodiskt återkommande ersättningsbeloppen skulle många

skogsjordbruk, vilkas bärkraft ofta i hög grad förminskas därigenom att

produktiv mark berövas dem, kunna bereda ägarfamiljen en jämnare inkomst

för framtiden.

Den värdeförstörelse, som vållas genom framdragande av kraftledningar

utgör otvivelaktigt ett allvarligt problem, icke endast för de direkt berörda

fastighetsägarna utan även — därest, såsom i många fall händer, fullständiga

jordbruk stympas så att de icke längre bli bärkraftiga — för hela

samhället. Frågans betydelse växer allteftersom utbyggandet av vattenkraften

i avlägsna trakter fortsätter och därmed framdragandet av stora ofta parallellt

framlöpande kraftgator nödvändiggöres.

Det ligger i allas intresse och överensstämmer med riktlinjerna för den

nutida jordpolitiken att i möjligaste mån bevara antalet bärkraftiga brukningsdelar.

Strävanden i denna riktning hava under de senare åren kommit

till uttryck i skärpta bestämmelser rörande avstyckning. Det är enligt utskottets

mening av vikt att även då det gäller expropriation dessa principer

vinna ett ökat beaktande.

Beträffande frågan, huruvida det är praktiskt möjligt att nå det uppställda

målet på det sätt motionärerna anvisat, kan utskottet icke på den föreliggande

utredningen bestämt uttala sig. Klart torde emellertid vara, att

vissa svårigheter här uppställa sig. Det är möjligt, att någon för alla expropriationsfall

lämplig, enhetlig lösning icke står att vinna på den väg motionärerna

tänkt sig. Det synes dock icke omöjligt att åtminstone i vissa fall

— t. ex. då expropriationen avser en servitutsrätt och skyldigheten att utgiva

periodisk ersättning därför kunde anknytas till den härskande fastigheten

— anordna ett system med regelbundet återkommande, eventuellt periodiskt

justerbara utbetalningar, som erbjöde den genom ingreppet försämrade

fastigheten större säkerhet. Med hänsyn till vikten av de intressen, det

här gäller, anser utskottet, att frågan bör göras till föremål för vidare utredning.

Denna utredning bör åsyfta, att klargöra i vad mån de skadeverkningar

i samband med expropriation, som i motionerna avses, kunna motverkas

och bör vara allsidig och förutsättningslös. Utskottet vill erinra om

att vid 1949 års riksdag andra lagutskottet i samband med behandlingen av

Iråga om ändring i vissa hänseenden av expropriationslagen uttalade, alt

denna lag vore behäftad med allvarliga brister i skilda avseenden och därlör

i sin helhet borde överses och överarbetas. Därest en sådan allmän över2

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 samt 3 avd. Nr 11.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.

syn kommer till stånd, torde utredning av den nu förevarande frågan lämpligen

kunna ingå som ett led däri.

På grund av vad nu anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville i anledning

av motionerna 1:171 och 11:211 hemställa om utredning

rörande möjligheterna att motverka den försämrade bärkraft

å jordbruksfastighet, som uppkommer vid expropriation

varom här är fråga, i huvudsaklig överensstämmelse

med vad utskottet ovan förordat.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

501470

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.