Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet till utbetalning av expropriationsersättning i form av periodvis återkommande utbetalningar. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 171 i första kammaren av herr Andersson, Jones Erik m. fl. och nr 211 i andra kammaren av herr Ericsson i Näs m. fl.
1950-04-20 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1950:11, Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet till utbetalning av expropriationsersättning i form av periodvis återkommande utbetalningar. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 171 i första kammaren av herr Andersson, Jones Erik m. fl. och nr 211 i andra kammaren av herr Ericsson i Näs m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr it.
1
Nr 11.
Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet
till utbetalning av expropriationsersättning i
form av periodvis återkommande utbetalningar.
Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 171 i första kammaren av herr
Andersson, Jones Erik m. fl. och nr 211 i andra kammaren av herr Ericsson
i Näs m. fl. I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning
angående sådan ändring av expropriationslagen, att expropriationsersättning
må utbetalas i form av periodvis återkommande utbetalningar
såsom i motionen angivits».
Till utveckling av denna hemställan anföres i motionerna:
»Ju flera kraftledningar som byggas från mellersta och övre Norrland till
Mellansverige, desto större blir den skadegörelse som vållas av kraftledningsgatorna
och desto flera bli de självförsörjande jordskogsbruk som förvandlas
till ofullständiga brukningsdelar. Detta problem har redan nu en betydande
omfattning och kommer att öka i betydelse allteftersom utbyggandet
av vattenkraften fortsätter. För att komma fram till en tillfredsställande
lösning måste man gå ifrån det nuvarande förfarandet att betala engångsersättningar.
När intrånget är av större omfång och ersättningen därmed blir
förhållandevis stor, borde ersättningen inte utbetalas med belopp en gång
för alla utan genom årliga ersättningar eller ur praktisk synpunkt kanske
hellre genom ersättningar i samband med de periodvisa upprensningarna av
kraftledningsgatorna. Om en sådan ordning för ersättningens utbetalande
genomfördes, skulle många jordskogsbruk, som nu hota att förvandlas till
icke bärkraftiga enheter, kunna bevaras som fullständiga brukningsdelar.
Mot förslaget om periodvisa ersättningar kan invändas, att det möter praktiska
svårigheter att ordna med periodvisa utbetalningar till kanske tusentals
markägare inom olika delar av landet. Om emellertid endast ersättningar
över en viss storlek erläggas i form av periodvis återkommande betalningar,
torde dylika utbetalningar inte bli så många som man kanske är benägen
att tro. Omläggningen av utbetalningen av ersättningarna för skador
från kraftledningsgator torde därför inte behöva möta några större svårigheter
ur praktisk synpunkt.
Större betydelse har invändningen, att om marken exproprieras expropriationsersättningen
enligt § 7 sista stycket expropriationslagen skall bestämmas
i pengar att utgå på en gång. Denna bestämmelse borde inte lägga
hinder i vägen för att vid frivillig överenskommelse ersättningen erlägges
i periodvis återkommande betalningar. Å andra sidan har detta stadgande
1 liihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 11
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
den effekten, att samma principer för ersättningens utbetalande tillämpas
vid frivilliga överenskommelser som vid tvångsförfarande. För att uppnå
det av oss förordade syftet måste en sådan ändring av expropriationslagen
genomföras, att densamma även medger periodvisa utbetalningar av ersättningen,
om den part, från vilken mark exproprieras, så påfordrar.
Markägaren bör sålunda ha möjlighet att välja på vilket sätt ersättningen
för det exproprierade området skall utbetalas. Förutsättning bör dock vara att
de periodvis återkommande utbetalningarna eller engångsersättningen uppgå
till visst minimibelopp, vars storlek inte utan vidare kan fastslås. Däremot
bör inte den som begär expropriation kunna kräva periodvis ersättning
i stället för engångsersättning. Om på detta sätt i expropriationslagen
stadgas, att ersättning kan erläggas antingen i form av periodvis återkommande
betalningar eller som engångsersättning, torde detta bli normerande
även vid frivilliga överenskommelser.»
Beträffande de skäl, som i övrigt åberopats till stöd för det i motionerna
framförda yrkandet, får utskottet hänvisa till motionerna.
Över motionerna ha i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
yttranden inhämtats från lagberedningen, vattenfallsstyrelsen, lantbruksstyrelsen
och länsstyrelsen i Kopparbergs län. På begäran av utskottet har
yttrande därjämte avgivits av Svenska elektricitetsverksföreningen.
Gällande lagstiftning.
Enligt 34 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation, sådan denna lag
lyder efter däri genom lag den 21 december 1949 vidtagna ändringar, skall
i mål om expropriation expropriationsersättning bestämmas i penningar
att utgå på en gång; dock må expropriationsdomstolen på yrkande
av part hänvisa sakägare att i särskild rättegång vid domstolen föra talan
om ersättning för skada eller intrång som, då blott en del av en fastighet
exproprieras, vållas återstående del av fastigheten, därest sistnämnda ersättning
finnes ej lämpligen kunna prövas i målet. Vare sig ersättningen
bestämmes i själva expropriationsmålet eller i särskild rättegång saknas
alltså f. n. möjlighet att bestämma ersättningen att utgå i periodvisa utbetalningar.
I 59 § fjärde stycket expropriationslagen stadgas att fastställelse
ej må meddelas å överenskommelse om att expropriationsersättning
skall utgå annorledes än på en gång; dock att fråga om ersättning för skada
eller intrång må hänvisas till särskild rättegång enligt vad i 34 § stadgas.
— Expropriationsersättning skall, jämlikt 48—58 §§ i lagen, i allmänhet
nedsättas hos länsstyrelsen, vilken fördelar ersättningen till vederbörande
rättsägare, i huvudsak enligt reglerna för fördelning av köpeskilling
för utmätningsvis såld fast egendom.
De nu angivna bestämmelserna i expropriationslagen gälla, enligt 1 §
fjärde stycket lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar, då mark upplåtes för elektriska starkströmsledningar.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
3
Vid expropriationslagens tillkomst diskuterades ingående frågan huruvida
expropriationsersättning skulle få utgå i årlig avgift. Enligt det kommittéförslag,
som upprättats och som låg till grund för Kungl. Maj :ts förslag
till 1917 års riksdag om antagande av ny expropriationslag, skulle
beträffande ersättning för upplåtelse eller skada, som vore begränsad till
viss tid eller beräknades komma att fortvara för alltid, domstolen bestämma
huruvida ersättningen skulle utgå på en gång eller i årlig avgift. För
upplåtelse på obestämd tid eller skada, vars varaktighet ej kunde bestämmas,
skulle emellertid ersättningen alltid utgå i årlig avgift.
I propositionen föreslogs emellertid att expropriationsersättningen alltid
skulle bestämmas att utgå på en gång. Såsom skäl för detta ståndpunktstagande
anförde föredragande departementschefen bl. a.: Tiden för en upplåtelses
eller ett intrångs fortvaro torde sällan vara så fullkomligt obestämd,
att uppskattningen av ett skäligt medelvärde skulle vara omöjlig. Härtill
komme de olägenheter, som vore förenade med ersättningens bestämmande
såsom årlig avgift. Vore det fråga om att genom expropriation tillskapa
ett servitut, bleve den härskande fastigheten pliktig att erlägga avgäld
till den tjänande och att skapa nya avgälder för all framtid eller längre
tid borde helt undvikas. Skedde expropriationen för annans räkning
än statens eller någon kommuns, kunde dessutom otrygghet för ersättningens
utgående i en mera avlägsen framtid ofta göra sig gällande, och någon
lämplig form att ställa säkerhet annat än för kortare tid torde vara svår
att finna. Då alltså något verkligt hinder icke torde möta att låta ersättningen
även för upplåtelse eller intrång alltid utgå en gång för alla och avsevärda
olägenheter härigenom undvekes, hade i det framlagda förslaget
denna form stadgats för bestämmande av all expropriationsersättning.
I 9 kap. 47 § vattenlagen den 28 juni 1918 stadgas angående penningersättning
såsom huvudregel, att den skall bestämmas att utgå på en gång.
Från denna regel uppställas dock i paragrafen vissa undantag. Skadeersättning
till följd av företag enligt 6 kap. vattenlagen (allmän flottled) eller
till följd av förorening genom avloppsvatten, varom förmäles i 8 kap., må
sålunda fastställas att utgå i årlig avgift, när skälig anledning därtill förekommer.
Ersättning, som bestämts att utgå på en gång, skall i allmänhet
nedsättas hos och fördelas av länsstyrelsen i likhet med vad som gäller beträffande
expropriationsersättning.
Under förarbetena till vattenlagen motiverades nämnda huvudregel om
ersättningens utgående på en gång genom en hänvisning till vad som gällde
i fråga om bestämmande av expropriationsersättning. De angivna undantagen,
vilka tillkommo genom lagändringar åren 1920 och 1942, ha motiverats
med att det kunde vara svårt att från början beräkna varaktigheten
av en skada, som vållades av flottledsanläggning eller förorening genom avloppsvatten,
och att därför ersättningen icke under alla förhållanden borde
bestämmas att utgå på eu gång. För de fall, då ersättningens bestämmande
i årlig avgäld medgivits, har möjlighet öppnats att då ändrade förhållanden
inträtt göra ändring i förut meddelat beslut rörande ersättningen och
sättet för dess utgående.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
Yttranden över motionerna.
Lagberedningen anser sig icke kunna tillstyrka motionerna och anför
som motivering härför:
Vid bedömande av frågan om sättet för ersättningens utgående har man
— beträffande de i motionerna åsyftade fallen, då skada och intrång väntas
bliva bestående — att välja mellan en engångsersättning och en ständig
periodisk avgift till den som vid varje särskilt tillfälle äger fastigheten. I
sistnämnda fall behöver icke ske någon nedsättning hos Konungens befallningshavande
av ersättningsbeloppen för fördelning mellan inteckningshavare.
Genom rätten till periodiska ersättningsbelopp tillföres nämligen
fastigheten ett värde, som motsvarar det kapitaliserade värdet av dessa belopp.
Under förutsättning att trygghet föreligger för avgiftens utbekommande
torde någon nämnvärd risk från fastighetskreditens synpunkt av
en anordning med periodisk avgift därför icke i och för sig föreligga. Ett
villkor härför är dock, att avgiften utgår årligen eller i vart fall med relativt
korta tidsintervaller.
Emellertid har det funnits önskvärt att begränsa anordningen med periodiska
ersättningsbelopp så mycket som möjligt. I de fall då denna anordning
likväl medgivits, torde hänsyn främst ha tagits till svårigheten att
bedöma skadans varaktighet och omfattning.
En långvarig årlig avgift medför från olika synpunkter betydande olägenheter.
Till följd av penningvärdets fortgående förändringar kommer i allmänhet
den årliga avgiften att på längre sikt icke vidare motsvara den skada
som den avsetts att täcka. Att medgiva en tid efter annan återkommande
omprövning av avgiften med hänsyn till penningvärdets förändringar skulle
stå i strid med vad principiellt tillämpas i fråga om ersättning för egendomsskada
och även vara förenat med avsevärda praktiska olägenheter.
Om upplåtelsen avser servitut, får den periodiska avgiften karaktären av
en avgäld som utgår från en fastighet till en annan. I detta fall skulle visserligen
kunna beredas trygghet för avgiftens utbekommande genom att,
såsom skett beträffande vissa ersättningar enligt ägofredslagen, tillförsäkra
avgiften förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Mot en sådan anordning,
vilken innebiir tillskapandet av en tyst förmånsrätt, möta dock från
fastighetskreditens synpunkt starka betänkligheter. Det har därför sedan
länge framstått såsom ett önskemål att såvitt möjligt undvika att tillskapa
avgälder för all framtid med dylik förmånsrätt. Vid expropriation av nyttjanderätt
kommer skyldigheten att utgiva den periodiska avgiften icke att
bliva knuten till en fastighet. Sker expropriationen till förmån för ett företag,
som sedermera visar sig mindre bärkraftigt, kan uppenbart en viss
trygghet uppstå i fråga om möjligheten att utbekomma årliga belopp. Här
föreligger icke någon praktisk möjlighet att bereda den ersättningsberättigade
erforderlig säkerhet.
Vad särskilt angår de i motionerna åsyftade fallen, då den fastighet, som
är föremål för expropriation, efter denna icke längre blir bärkraftig, måste
det anses otillfredsställande att genom periodvis utgående penningersättning
upprätthålla en otillräcklig brukningsenhet. Om ersättningen utgår
med ett engångsbelopp, kan däremot föreligga möjlighet att komplettera
fastigheten genom förvärv av ytterligare mark.
I motionerna förutsättes, att ägaren av den fastighet, som är föremål för
expropriation, skall ha valrätt, huruvida ersättningen skall utgå på en gång
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
5
eller i årlig avgift. De önskemål, som ägaren härvid vill tillgodose, kunna
vara av rent tillfällig natur, och någon visshet att fastighetens intressen
härigenom tillvaratagas föreligger icke. Ett visst inflytande borde i varje
fall tillkomma expropriationsdomstolen. Enbart beloppets storlek borde
icke vara avgörande.
Vattenfallsstyrelsen anför att den i motionerna föreslagna anordningen
skulle vara synnerligen betungande för styrelsen och medföra stora kostnader.
Styrelsens årliga uppgörelser uppginge till avsevärt antal, även om
man bortsåge från mindre belopp. Framför allt uppstode ett mycket drygt
arbete med de undersökningar, som varje gång måste ske om vem som vore
behörig att lyfta beloppet. Ombyte av ägare till de fastigheter, som berördes
av ledningarna, skedde i stor utsträckning dels på grund av överlåtelser
och dels framför allt genom de numera allt oftare förekommande jorddelningarna.
— Styrelsen avstyrkte bifall till motionerna.
Svenska elektricitetsverksföreningen anför liknande synpunkter i fråga
om det betungande i att utbetala årliga ersättningar och svårigheten att
följa skeende förändringar i äganderätten till de ersättningsberättigade fastigheterna.
Föreningen anför vidare:
Den av motionärerna föreslagna lagändringen kommer endast att balansera
markägarens och kraftledningsägarens intressen vid ett stabilt penningvärde.
Undergår detta en fortlöpande försämring, blir markägaren lidande
på att icke omedelbart på annat sätt nyttiggöra mottagen engångsersättning.
Stiger penningvärdet, drabbas kraftledningsägaren i sin tur genom
att vid senare tidpunkter få betala reellt sett mera för intrång och
skadegörelse. Häremot kan kraftledningsägaren emellertid säkerställa sig
genom alt redan från början deponera hela den utdömda eller överenskomna
ersättningen i bank. Denna möjlighet står också markägaren till buds,
om han kompletterar med avtal med penninginstitut att engångsbeloppet
skall tillställas honom i vissa rater.
Motionärerna antyda icke hur räntefrågan skall bedömas på de delar av
ersättningen till markägaren, som skola betalas först senare. Vad ovan anförts
om penningvärdesförändringar gälla i tillämpliga delar även sådan
ränta, vartill kommer att själva räntefoten icke oväsentligt kan ändras från
tid till annan, vilket kan medföra ytterligare svåröverskådliga komplikationer
för de enskilda fallen.
Även om föreningen i och för sig hyser full förståelse för de svårigheter,
som kunna träffa markägare, vilkas egendom blir utsatt för intrång
eller skadegörelse genom kraftledningsbygge, anser den sig därför icke
kunna tillstyrka den föreslagna lagändringen.
Lantbruksstyrelsen anför: Motionärernas förslag toge synbarligen närmast
sikte på expropriation av skogsmark, och det vore naturligtvis vid avstående
av dylik mark som de i motionen påtalade olägenheterna tydligast
framträdde. Lämpligheten av att tillskapa särskilda regler för bestämmande
av expropriationsersättning beträffande visst expropriationsföremål syntes
emellertid kunna ifrågasättas. Av motionerna framgingc icke fullt klart,
huruvida de årliga avgifterna skulle utgå för all framtid eller endast så
länge den nuvarande ägaren sutte kvar på fastigheten. Av allt att döma
torde emellertid motionärernas mening vara att ersättningarna skulle utgå
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
för all framtid. Det sade sig självt att utbetalande av expropriationsersättning
i sådan form komme att erfordra en rätt omfattande administrativ
apparat hos sådana företag, som för sin verksamhet ha behov av mark från
ett stort antal fastigheter. En på ovan nämnt sätt bestämd ersättning skulle
närmast få karaktären av jordränta, som väl måste offentliggöras genom
något slag av inskrivning. Det kunde i detta sammanhang erinras om att
betydande kostnader nedlagts av det allmänna för att få äldre jordräntor
avlösta. I motionerna hade det föreliggande spörsmålet betraktats endast
ur jordägarens och den exproprierandes synpunkter. Man torde emellertid
enligt lantbruksstyrelsens mening i sammanhanget icke kunna bortse från
inteckningshavarnas intresse. I vissa fall skulle nämligen expropriationsersättningen
fördelas mellan jordägaren och inteckningshavarna. Härigenom
torde frågan om det procentuella förfarandet kompliceras och knappast
kunna lösas helt på det sätt som föreslagits i motionen. Därest expropriationen
icke påkallats av kommunalt eller statligt organ torde väl också
något slags säkerhet böra ställas för de årliga avgifternas behöriga utbetalande.
Annars komme jordägaren (och inteckningshavarna) i en sämre
ställning än om ersättningen utginge på en gång. Det torde vara förenat
med avsevärda svårigheter att uppställa regler för en säkerhet som skulle
gälla för all framtid. En del av de av motionärerna påtalade olägenheterna
av det nuvarande systemet torde mildras genom det förslag, som är att förvänta
från de s. k. kraftledningsskadeersättningssakkunniga. Dessa hade
nämligen enligt vad lantbruksstyrelsen erfarit företagit ingående undersökningar
för att kunna framlägga rättvisa normer för beräkning av de
kostnader som föranledas jordägaren av expropriation av mark för uppsättande
av kraftledningsstolpar. Av vad styrelsen anfört framginge att åtskilliga
omständigheter talade mot motionärernas förslag. Emellertid kunde
icke bortses från att ur jordbrukets synpunkt förslaget vore av ett visst
intresse. Med hänsyn härtill ville lantbruksstyrelsen icke motsätta sig att
spörsmålet gjordes till föremål för utredning.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar: Med den starka ägosplittring,
som förekomme i länet, funnes exempel på, att mindre fastigheter genom
framdragandet av en kraftledningsgata berövats en väsentlig del av sin
produktiva skogsmark. Dylika fastigheter vore sedan så försvagade, att
deras fortbestånd som självständiga brukningsdelar tedde sig problematiskt.
Visserligen finge den ägare, som sutte på fastigheten vid expropriationstillfället,
ersättning för markens avstående samt för skada och intrång,
men denna gottgörelse komme efterföljande ägare av fastigheten till
godo endast i den mån som framtida köpeskillingar avvägdes med nödig
hänsyn till att fastigheten försvagats. Liknande resonemang kunde föras
jämväl beträffande ersättningar för skador vid vattenregleringar. Länsstyrelsen
kunde dock icke bortse från de stora praktiska olägenheter som vore
förbundna med ett system, där årliga ersättningsbelopp skulle utbetalas.
Motionärerna hade själva erinrat om det stora antal sakägare, som det kunde
bliva fråga om, när det gällde kraftledningarna från Övre Norrland till
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
7
Mellansverige. Motionärerna syntes ha tänkt sig, att fördelning av ersättning
på årsbelopp skulle ifrågakomma endast när det gällde belopp av en
viss storlek, men gränsdragningen mellan som små eller stora ansedda be^
lopp måste alltid bliva godtycklig. Ehuru länsstyrelsen hyste tvekan om
möjligheten att konstruera ett godtagbart och ej alltför tungrott system
för fördelning av expropriationsersättning på årsbelopp, hade länsstyrelsen
intet att invända emot att en utredning i ämnet företoges.
Utskottet.
Motionerna åsyfta att få till stånd en utredning angående sådan ändring
av expropriationslagstiftningen, att expropriationsersättning må bestämmas
att utgå i form av periodvis återkommande utbetalningar.
Det slag av expropriation, som i motionerna behandlas, är ianspråktagande
av mark vid byggande av kraftledningar. Det anföres att till följd av
kraftledningars framdragande genom skogsmark skadorna å en mindre fastighet
med kombinerat jord- och skogsbruk ofta kunna bli så stora, att fastigheten
från att ha varit ett fullständigt jordbruk icke längre blir bärkraftig.
Det synes oklart om motionärerna avse att den önskade lagändringen skulle
gälla endast vid expropriation för kraftledningar eller om den skulle vara
generellt tillämplig vid all slags expropriation. Enligt utskottets mening
skulle det svårligen låta sig göra att på detta område av expropriationsrätten
inrätta skilda system för olika expropriationsändamål eller för olika arter
av i anspråk tagen mark. Samma skäl, som motionärerna anfört för en anordning
med periodvis utgående ersättning, skulle f. ö. kunna åberopas för
många andra fall än de i motionerna nämnda.
Vad då gäller möjligheten och lämpligheten av att genomföra ändringen
ha i samtliga remissyttranden påpekats svårigheter och olägenheter, som
skulle vara förenade med det ifrågasatta systemet.
Om ersättningen skulle bestämmas att utgå periodvis måste det, därest
motionärernas syfte skulle vinnas, sörjas för att på ett eller annat sätt
säkerhet ställdes för att exproprianten fullgjorde sin skyldighet. Vid expropriation
av servitutsrätt skulle, såsom lagberedningen anmärkt, den periodiska
avgiften få karaktären av en avgäld, som utginge från en fastighet
till eu annan. Säkerhet för avgiftens utgående skulle i detta fall kunna beredas
genom att tillförsäkra avgiften viss förmånsrätt i den härskande fastigheten.
Del synes emellertid då bliva nödvändigt att även föreskriva alt skyldigheten
att utgiva avgiften publicerades genom anteckning i fastighetsboken;
i annat fall skulle den då »tysta» förmånsrätten innebära eu allvarlig
olägenhet från fastighetskreditens synpunkt. Förfarandet skulle uppenbarligen
bliva omständligt och kostsamt, över huvud taget synes det betänkligt
att på detta sätt skapa ett slags ständig jordränta, åvilande en fastighet.
Vid expropriation av äganderätt eller nyttjanderätt skulle skyldigheten
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
att utgiva den periodiska avgiften icke ulan vidare komma att bliva knuten
till en viss fastighet, och det torde därför ofta icke vara möjligt att i dessa
fall bereda den ersättningsberättigade nödig säkerhet.
Systemet med periodiska avgifter skulle vidare komma att inedföra otrygghet
på grund av penningvärdets fortgående förändringar. Om ersättningen
däremot utgår på en gång kan den därtill berättigade ha möjlighet att genom
markförvärv komplettera sin fastighet eller eljest omsätta beloppet i
mera värdebeständig egendom.
Det kan vidare ej bortses från att den föreslagna anordningen, då det gäller
expropriation för kraftledningar, skulle medföra stora praktiska svårigheter
för exproprianten. Även om endast expropriationsersättningar överstigande
ett visst belopp skulle kunna bestämmas att utgå periodiskt, måste
likväl för kraftledningens ägare antalet årliga utbetalningar bliva högst betydande,
och det skulle bliva nödvändigt att i varje särskilt fall fastställa
vem som vore behörig att mottaga ersättningen.
De invändningar, som sålunda kunna framställas mot det ifrågavarande
förslaget, äro enligt utskottets mening så allvarliga, att förslaget måste anses
praktiskt ogenomförbart. Utskottet finner sig därför icke kunna tillstyrka
bifall till motionerna.
På grund härav får utskottet alltså hemställa,
att förevarande motioner icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 20 april 1950.
På tredje lagutskottets vägnar:
ABEL ANDERSSON.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Carl Edmund Eriksson, Nils A. Larsson,
Werner, Eskilsson, Grym, Uhlén, Ivar Nilzon och Spetz; samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson i
Sörsjön, Andersson i Dunker, Holm, Åhman, Larsson i Karlstad och Persson
i Appuna.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
9
Reservation
av herrar Werner och Andersson i Dunker, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort ha följande lydelse:
Motionerna åsyfta---(lika med utskottet)-----icke längre blir
bärkraftig. Enligt motionärernas mening skulle man i viss mån kunna
minska dessa missförhållanden genom att giva expropriaten möjlighet att,
om han så önskade, få expropriationsersättningen utbetald periodvis. Genom
rätten till de periodiskt återkommande ersättningsbeloppen skulle många
skogsjordbruk, vilkas bärkraft ofta i hög grad förminskas därigenom att
produktiv mark berövas dem, kunna bereda ägarfamiljen en jämnare inkomst
för framtiden.
Den värdeförstörelse, som vållas genom framdragande av kraftledningar
utgör otvivelaktigt ett allvarligt problem, icke endast för de direkt berörda
fastighetsägarna utan även — därest, såsom i många fall händer, fullständiga
jordbruk stympas så att de icke längre bli bärkraftiga — för hela
samhället. Frågans betydelse växer allteftersom utbyggandet av vattenkraften
i avlägsna trakter fortsätter och därmed framdragandet av stora ofta parallellt
framlöpande kraftgator nödvändiggöres.
Det ligger i allas intresse och överensstämmer med riktlinjerna för den
nutida jordpolitiken att i möjligaste mån bevara antalet bärkraftiga brukningsdelar.
Strävanden i denna riktning hava under de senare åren kommit
till uttryck i skärpta bestämmelser rörande avstyckning. Det är enligt utskottets
mening av vikt att även då det gäller expropriation dessa principer
vinna ett ökat beaktande.
Beträffande frågan, huruvida det är praktiskt möjligt att nå det uppställda
målet på det sätt motionärerna anvisat, kan utskottet icke på den föreliggande
utredningen bestämt uttala sig. Klart torde emellertid vara, att
vissa svårigheter här uppställa sig. Det är möjligt, att någon för alla expropriationsfall
lämplig, enhetlig lösning icke står att vinna på den väg motionärerna
tänkt sig. Det synes dock icke omöjligt att åtminstone i vissa fall
— t. ex. då expropriationen avser en servitutsrätt och skyldigheten att utgiva
periodisk ersättning därför kunde anknytas till den härskande fastigheten
— anordna ett system med regelbundet återkommande, eventuellt periodiskt
justerbara utbetalningar, som erbjöde den genom ingreppet försämrade
fastigheten större säkerhet. Med hänsyn till vikten av de intressen, det
här gäller, anser utskottet, att frågan bör göras till föremål för vidare utredning.
Denna utredning bör åsyfta, att klargöra i vad mån de skadeverkningar
i samband med expropriation, som i motionerna avses, kunna motverkas
och bör vara allsidig och förutsättningslös. Utskottet vill erinra om
att vid 1949 års riksdag andra lagutskottet i samband med behandlingen av
Iråga om ändring i vissa hänseenden av expropriationslagen uttalade, alt
denna lag vore behäftad med allvarliga brister i skilda avseenden och därlör
i sin helhet borde överses och överarbetas. Därest en sådan allmän över2
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 samt 3 avd. Nr 11.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
syn kommer till stånd, torde utredning av den nu förevarande frågan lämpligen
kunna ingå som ett led däri.
På grund av vad nu anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville i anledning
av motionerna 1:171 och 11:211 hemställa om utredning
rörande möjligheterna att motverka den försämrade bärkraft
å jordbruksfastighet, som uppkommer vid expropriation
varom här är fråga, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utskottet ovan förordat.
Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
501470
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.