Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående översyn av bestämmelserna om vägförening i 1939 års lag om enskilda vågar.

1950-04-25 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1950:13, Utlåtande i anledning av väckt motion angående översyn av bestämmelserna om vägförening i 1939 års lag om enskilda vågar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

1

Nr 13.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående översyn av bestämmelserna

om vägförening i 1939 års lag om enskilda

vågar.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 34,

vilken behandlats av tredje lagutskottet, har herr Andersson i Tungelsta

m. fl. hemställt att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Ivungl. Maj :t måtte verkställa översyn av bestämmelserna rörande vägförening

i 1939 års lag om enskilda vägar, med beaktande av de synpunkter

som i motionen anförts, samt till nästa års riksdag förelägga riksdagen förslag

i ärendet.

Översynen borde enligt motionärerna i främsta runnnet avse formerna

för bildande av vägförening. Bestämmelserna om vägförening borde emellertid

jämkas även i vissa andra hänseenden. Länsstyrelse borde sålunda

få vidgade befogenheter i ärenden rörande vägförening. Slutligen borde

vägförening tilläggas befogenhet att omhänderhava vägbelysning.

Beträffande de närmare skäl, som anförts till stöd för motionärernas hemställan,

får utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttranden av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna

i Stockholms och Värmlands län. Därjämte ha på begäran av

utskottet yttranden avgivits av Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas

förbund.

Gällande rätt.

Bestämmelserna om vägförening finnas i lagen den 3 september 1939 om

enskilda vägar.

Lagen äger i regel icke tillämpning å stadsplanelagt område (1 §). Beträffande

annat område på landet eller i stad, inom vilket tätare bebyggelse

uppkommit eller kan väntas snart uppkomma, må länsstyrelsen förordna,

att fastigheterna inom området skola utgöra en vägförening. Innan sådant

förordnande meddelas, skall länsstyrelsen låta vidtaga förberedande utredning

samt höra byggnadsnämnden ävensom bereda vederbörande fastigheters

ägare och innehavare tillfälle att å sammanträde inför länsstyrelsen

yttra sig i ärendet. Kungörelse om sammanträdet skall minst fjorton dagar

förut uppläsas i kyrkan och införas i ortstidning. Kommun, dit området

hör. skall kallas till sammanträdet (71 §).

Vägförening har att ombesörja och bekosta väghållningen i fråga om föreningens

vägar samt handhava de i föreningen ingående fastigheternas ge1

Uihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 13.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

mensamma angelägenheter i övrigt rörande dessa vägar. Föreningen må ej

utöva verksamhet, som är främmande för dess sålunda angivna ändamål

(73 §).

Enligt praxis (se RÅ 1946: 31) kan väghållning icke anses innefatta

vägbelysning. Det torde kunna sägas, att vägbelysning enligt gällande rätt

icke heller kan hänföras till vad som i lagen om enskilda vägar avses med

fastigheternas gemensamma angelägenheter.

Länsstyrelsen har att kalla de inom vägföreningen röstberättigade till

sammanträde för antagande av stadgar och val av styrelse. Kallelserna skola

avsändas minst fjorton dagar före sammanträdet (75 §). En av föreningens

tre eller fem styrelseledamöter utses av länsstyrelsen. Stadgarna skola fastställas

av länsstyrelsen (74 §).

Då stadgarna fastställts och styrelse blivit utsedd, skall länsstyrelsen

behandla frågan, vilka vägar som skola förklaras vara föreningens. Sedan

ett i samband med den förberedande utredningen eller senare upprättat förslag

härom granskats av länsstyrelsen och erforderliga besiktningar och

undersökningar i övrigt verkställts, skall länsstyrelsen kalla ägarna och

innehavarna av berörda fastigheter till överläggning i ärendet inför länsstyrelsen.

Därefter fattar länsstyrelsen — ev. efter ytterligare utredning —

beslut i saken (84 §).

Vissa tidigare ändringsförslag.

Beträffande formerna för bildande av vägförening och

länsstyrelses befogenheter i ärenden rörande vägförening

må följande anmärkas.

1942 års stadsplaneutrednings förslag till byggnadslag innebar, att ansvaret

för vägar och allmänna platser inom byggnadsplaneområde skulle

kunna åvila vägförening.

I många yttranden över stadsplaneutredningens förslag ifrågasattes om

vägföreningarna vore lämpliga såsom organ för byggnadsplans genomförande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhöll i detta sammanhang, att reglerna

om vägförening i lagen om enskilda vägar fått en sådan utformning

som endast med svårighet kunde förenas med det praktiska livets krav.

Proceduren vid en vägförenings tillkomst vore mycket omständlig och tidsödande.

Länsstyrelsen skulle, innan slutligt beslut om föreningens vägar

förelåge, hålla tre sammanträden med sakägarna och meddela tre särskilda

beslut, första gången om området för föreningen, andra gången om stadgarna

och tredje gången om vägarna. Varje sådant beslut kunde överklagas.

Härtill komme, att stora svårigheter mötte, då det gällde att snabbt få erforderliga

utredningar verkställda genom sakkunnigas försorg. Länsstyrelsen

hade därvidlag måst anlita vederbörande distriktslantmätare, som varit

överhopade med annat arbete. I ett fall, där behovet av att vägföreningen

skulle kunna träda i funktion med det snaraste vore påtagligt, hade läns
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

3

styrelsen på hösten 1942 upptagit frågan om vägförening men hade ännu

i slutet av år 1945 icke kunnat fastställa vilka vägar, som skulle vara föreningens.

Orsakerna till dröjsmålet vore att söka i överklagande och svårigheter

med att få fram sakkunnigutredningar. Länsstyrelsen i Kronobergs

län förklarade sig icke kunna godtaga utredningens förslag på denna

väsentliga punkt i byggnadsplaneinstitutets utformning. Utredningen hade

icke tagit tillbörlig hänsyn till den tungroddhet, som vidlådde vägförening.

En sådan organisation hade i praktiken visat sig arbeta både mödosamt och

långsamt, varigenom den betänkligt brustit i effektivitet. Det kunde, enligt

vad erfarenheten givit vid handen, taga flera år att bilda en dylik förening.

Liknande uttalanden gjordes av länsstyrelserna i Kristianstads, Göteborgs

och Boluis, Skaraborgs, Västernorrlands och Jämtlands län. Länsstyrelsen

i Malmöhus län uppgav att en stark motvilja mot bildande av vägföreningar

framträtt i länet. I de båda orter i länet, där sådan förening bildats, rådde

starkt missnöje med organisationen. Länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus,

Hallands, Skaraborgs, Västernorrlands och Jämtlands län uttalade,

att det, om vägföreningsinstitutet ansåges böra komma till användning vid

byggnadsplans genomförande, vore nödvändigt att verkställa en översyn av

detta institut i syfte att förenkla detsamma. Länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län anmärkte i detta sammanhang att länsstyrelsen, om en vägförening

skulle tredskas, t. ex. vägra att antaga stadgar eller välja styrelse,

icke ägde tillräckliga maktmedel att bemästra situationen.

I fråga om tungroddheten av vägföreningsinstitutet anförde departementschefen

(se prop. nr 131/1947 s. 141), att bestämmelserna om vägförening

dittills tillämpats endast i begränsad utsträckning och att den väckta frågan

om en förenkling av institutet tills vidare borde anstå i avbidan på ytterligare

erfarenhet av detsamma.

I fråga om vägförening® befattning med vägbelysn

i n g gjorde länsstyrelsen i Stockholms län år 1946 framställning till chefen

för kommunikationsdepartementet. Länsstyrelsen hemställde om sådan

ändring i lagen om enskilda vägar, att till vägförenings väghållning skulle

räknas även vägbelysning, alternativt förbrukning av elektrisk ström, där

belysning finge anses nödig för undanröjande av trafikfara.

Lantmäteristyrelsen anförde i yttrande över framställningen bl. a. följande.

På landsbygden förekommer vägbelysning mera sparsamt. Då sådan belysning

i främsta rummet har till uppgift att trygga ordning och säkerhet,

där större trafik förekommer, torde den på de flesta håll betraktas som eu

kommunal angelägenhet. Vanligen iakttages dock inom landskommunerna

en viss återhållsamhet när det gäller att ordna vägbelysning. På grund härav

saknas vägbelysning inom många tättbebyggda områden, där fastighetsägarna

själva anse sådan belysning önskvärd ur såväl trafik- och säkerhetssoin

trevnadssynpunkt och äro beredda att ikläda sig kostnaderna för ordnande

av ifrågavarande belysning. Inom dylika områden böra fastighetsägarna

enligt lantmäteristyrelsens mening, därest de gå samman i vägförening,

kunna ordna vägbelysningen enligt i stort sett samma regler, som

i övrigt gälla för vägföreningens väghållning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2-3.

Det synes alltså lämpligt, att vägförening erhåller rätt att ombesörja och

bekosta vägbelysning. För detta ändamål fordras lagändring. Denna bör

syfta till att giva medlemmarna i vägförening rätt att, om de så önska, åtaga

sig att ordna vägbelysning inom vägföreningens område. Angeläget är därvid

att tillse att möjlighet icke öppnas för kommun att på vissa fastighetsägare

övervältra ansvaret för ordnande av sådan belysning som kommunen

är skyldig att ordna. Bland annat på grund av intressemotsättningar av här

antytt slag, som kunna uppkomma i samband med ordnande av vägbelysning,

synes enligt lantmäteristyrelsens mening en närmare utredning av

frågan önskvärd.

Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen yttrade i anledning av länsstyrelsens

framställning följande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har för sin del icke något att erinra

mot att åtgärder vidtagas i syfte att bereda vägförening (för andra vägsamlalligheter

torde frågan vara utan betydelse) möjlighet att ombesörja och

bekosta belysning å sitt vägnät. Styrelsen anser det emellertid mindre lämpligt

att detta sker på så sätt, att begreppet väghållning i enskilda väglagen

utvidgas till att omfatta även vägbelysning. Det synes nämligen enligt styrelsens

mening önskvärt att nämnda begrepp även framdeles får bibehålla

sin överensstämmelse med motsvarande begrepp i allmänna väglagen. Styrelsen

föreslår därför att reformen genomföres sålunda, att i 73 § lagen om

enskilda vägar införes en bestämmelse av innehåll, att vägförening må utöver

bestyret med väghållningen ombesörja belysning å sina vägar.

Kungl. Maj :t fann den 5 augusti 1949 länsstyrelsens framställning icke

föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Yttrandena.

Ingen av de hörda myndigheterna, av vilka väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

emellertid endast yttrat sig i frågan om vägförenings befattning med

vägbelysning, har någon erinran mot att den av motionärerna begärda utredningen

kommer till stånd.

Beträffande formerna för bildande av vägförening anför

länsstyrelsen i Stockholms län följande.

Inledningsvis vill länsstyrelsen meddela, att inom detta län hittills bildats

53 vägföreningar, av vilka 42 trätt i funktion. Ytterligare ett tiotal

föreningar hålla för närvarande på att tillskapas. Den tid, som förflutit

från det fråga väckts om en viss vägförenings bildande till dess det sista

i ärendet meddelade beslutet vunnit laga kraft, har varierat avsevärt. I vissa

fall har denna tid uppgått ända till sex å sju år. Någon gång har åter tiden

kunnat begränsas till halvtannat år. I genomsnitt torde proceduren ha tagit

omkring fyra år i anspråk.

Till den långsamhet, som sålunda ofta präglat vägföreningarnas tillkomstprocedur,

ha skilda förhållanden bidragit. I första hand är här att framhålla,

hurusom införskaffandet av den förberedande utredningen enligt 71 §

lagen om enskilda vägar ej sällan dragit en tid av ett och ett halvt å två

år och stundom ända till tre å fyra år. Detta kan väl ibland ha sammanhängt

med utredningsarbetets natur och omfattning men vanligare torde ha varit,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr ld.

5

att utredningsmannen — oftast vederbörande distriktslantmätare — på

grund av förefintlig arbetsbalans sett sig nödsakad låta under kortare eller

längre tid anstå med utförandet av dessa uppdrag. Andra anledningar till

tidsutdräkten vid handläggningen av ärendena angående bildande av vägförening

ha varit exempelvis, att besiktning enligt 84 § på grund av årstiden

(snöförhållandena) eller av annan orsak ej kunnat verkställas förrän relativt

lång tid efter det utredningsmannen till länsstyrelsen avlämnat sin utredning,

att upptagna förhandlingar angående annan grund för delaktigheten

än fastigheternas taxeringsvärden (76 §, andra stycket) till följd av förekomsten

av meningsmotsättningar blivit segslitna samt att något av länsstyrelsen

under ärendets fortgång meddelat beslut överklagats. I detta sammanhang

är emellertid även att nämna det förhållandevis omständliga förfaringssätt,

som på basis av lagens föreskrifter tillämpas vid bildande av

vägföreningar. I sådant hänseende vill länsstyrelsen främst fästa uppmärksamheten

på följande särskilda förhållande.

Enligt föreskrift i 71 § tredje stycket lagen om enskilda vägar skall kallelse

till det första sammanträdet inför länsstyrelsen med vederbörande vägintressenter

ske genom kungörelse i kyrka och ortstidning. Denna kallelse

når vanligen endast ett ringa antal intressenter, och sammanträdet blir därför

tämligen fåtaligt besökt. Till del andra sammanträdet åter erhålla intressenterna

jämlikt 75 § personliga kallelser, varför vid detta ofta möter upp

ett stort antal personer, vilka först genom kallelsen till sammanträdet över

huvud erhållit kännedom om att vägförening bildats. De tillstädeskomna äro

vid sådant förhållande merendels oförberedda i saken och känna sig naturligen

desorienterade. Detta leder lätt till att en irriterad och till och med

oppositionell stämning uppstår vid sammanträdet, vilket i sin tur gärna

har till följd, att stora svårigheter möta att få förhandlingarna att utmynna

i praktiska resultat, närmast att uppnå beslut i fråga om stadgarnas innehåll

och styrelsens sammansättning.

Enligt länsstyrelsens förmenande finnes grundad anledning antaga, att

därest det nuvarande kungörelseförfarandet kompletterades med en föreskrift,

att vederbörande intressenter, i den mån de vore kända, skulle tillställas

personliga kallelser även till det första sammanträdet, och vederbörande

till följd härav redan vid detta i större utsträckning bleve insatta i

frågan, förutsättningar mången gång skulle föreligga att å det andra sammanträdet

upptaga och slutligen behandla — förutom frågorna om stadgar

och styrelse — även spörsmålet om vilka vägar, som skola vara föreningens,

övriga i 84 § tredje stycket oinförmälda frågor samt grunden för delaktigheten.

Härigenom skulle således ett av de tre i motionen berörda sammanträdena

inför länsstyrelsen kunna slopas och proceduren ej oväsentligt förkortas.

— Framhållas må, att när fråga varit om vägförening av förhållandevis

mindre omfattning och av den i ärendet förebragta utredningen framgått,

att det inom vederbörande bebyggelseområde förefunnits ett mera allmänt

intresse att bilda vägförening, länsstyrelsen faktiskt redan i några

fall kunnat, på sätt här förordats, koncentrera förfarandet, vad angår intressenternas

direkta medverkan, till två sammanträden.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför bl. a. följande.

Bestämmelserna om vägförening hava hitintills icke i något fall tillämpats

inom Värmlands län. Detta förhållande torde delvis ha sin grund i bestämmelsernas

invecklade och i vissa hänseenden mindre praktiska utformning.

Utan eftersättande av rättssäkerhetskravet torde genom eu översyn av

i främsta rummet procedurreglerna avsevärda förenklingar kunna vinnas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund anser — bl. a. med

hänsyn till den betydelse för genomförande av byggnadsplan den gällande

byggnadslagstiftningen tillagt vägföreningsinstitutet — det vara av vikt, att

detta institut kan komma till användning i önskad utsträckning. Styrelsen

anser i likhet med motionärerna, att det nuvarande förfarandet är omständligt

och tidsödande.

Frågan om länsstyrelses befogenheter i ärenden rörande

vägförenings tillkomst och verksamhet ha remissmyndigheterna icke närmare

belyst. Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar emellertid, att bestämmelserna

om vägförening — bortsett från de av länsstyrelsen i dess yttrande särskilt

berörda förhållandena —• i stort sett väl fylla sitt ändamål.

Beträffande vägförenings befattning med vägbelysning

har länsstyrelsen i Stockholms län hänvisat till sin ovannämnda framställning

år 1946.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför i huvudsak samma synpunkter

som i sitt tidigare berörda yttrande över framställningen av länsstyrelsen i

Stockholms län.

Utskottet.

Redan i samband med genomförandet av gällande byggnadslag uttalades

från skilda håll, att det genom 3 kap. lagen om enskilda vägar reglerade

vägföreningsinstitutet vore tungrott. Ytterligare uttalanden i denna riktning

ha gjorts i förevarande motion samt i de yttranden som utskottet inhämtat.

Såsom en av orsakerna till tungroddheten anföres, att en alltför omständlig

och tidsödande procedur föreskrivits för bildande av vägförening. Reglerna

om vägförening sägas ha fått en sådan utformning som endast med

svårighet kan förenas med det praktiska livets krav.

Det har också framhållits andra orsaker till att vägförening vore en svårhanterlig

organisationsform. Enligt vissa yttranden fördröjes sålunda bildandet

av vägförening ofta på grund av att lantmätare eller andra sakkunniga

icke i tillräcklig omfattning stå till länsstyrelsernas förfogande för

erforderliga utredningsarbeten.

Det synes med hänsyn till vad nyss nämnts tänkbart att den tungroddhet,

som vägföreningsinstitutet också enligt utskottets mening besitter, icke kan

helt undanröjas genom en omarbetning av lagen om enskilda vägar. Åtskilligt

torde likväl stå att vinna genom att formerna för bildande av vägförening

överses. Utskottet vill därför tillstyrka att en utredning härom

kommer till stånd.

Motionärernas uppfattning att vägförening bör äga befogenhet att omhänderha

belysning av väg delas, som nämnt är, av flera myndigheter, bl. a.

lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Stockholms län. Om vägförening får

denna befogenhet, kunna svårigheterna att draga klara gränser för vägför
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13

7

enings kompetens — t. ex. gentemot kommun — och att vid beviljande av

statsbidrag skilja mellan olika grenar av en vägförenings verksamhet måhända

bli avsevärda. Dessa svårigheter tala mot motionärernas uppfattning,

i synnerhet beträffande de fall, då enighet råder om hur kostnaderna för

belysning av vägförenings vägar skola fördelas. I nämnda fall finnes nämligen

möjlighet att vid sidan av vägföreningen skapa en ekonomisk förening

för omhändertagande av belysningsfrågor. Det synes emellertid utskottet

vara av stort värde om belysningskostnaderna, i den mån de icke åvila

kommunen, kunna fördelas på enskilda intressenter på ett rättvist sätt,

även om vissa ägare eller innehavare av fastigheter inom området vägra att

bidraga till kostnaderna. Den av motionärerna förordade utvidgningen av

vägförenings kompetens torde ge möjligheter till en sådan fördelning. Utskottet

anser sig därför böra förorda en utredning även i nu berörda hänseende.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion ville i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte

låta verkställa en översyn av bestämmelserna rörande vägförening

i 1939 års lag om enskilda vägar.

Stockholm den 25 april 1950.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÄKE HOLMBÄCK.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Edmund Eriksson,

Nils A. Larsson, Werner, Eskilsson, Kriigel*, Boo och Ivar Nilzon; samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Ericsson i Sörsjön,

Holm, Åhman, Andersson i Mölndal, Jansson i Aspeboda* och Larsson i

Karlstad samt fröken Vinge*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1950:198 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående översyn av bestämmelserna om vägförening i 1939 års lag om enskilda vägar. a1 i texten