Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag angående friköp från arrendatorernas sida av bärkraftiga, under större gods hörande arrendegårdar, när ägarna eller godsförvaltningarna ha för avsikt att sammanslå sådana gårdar antingen inbördes eller med huvudgården.

1950-05-04 · 14 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1950:15, Skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag angående friköp från arrendatorernas sida av bärkraftiga, under större gods hörande arrendegårdar, när ägarna eller godsförvaltningarna ha för avsikt att sammanslå sådana gårdar antingen inbördes eller med huvudgården.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

1

Nr 15.

Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande dels utredning

och förslag angående friköp av vissa arrendegårdar,

dels ock vidgad tillämpning av bestämmelserna

i 2 kap. 49—69 §§ lagen om nyttjanderätt till

fast egendom.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft fyra inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren

nr 168 av herr Bengtson och herr Karlsson, Fritiof, och nr 244 av herr

Persson, Ivar, m. fl. samt inom andra kammaren nr 212 av herr Nilson i

Spånstad och nr 299 av herr Norup m. fl.

I motionerna I: 168 och II: 212, vilka äro likalydande, har hemställts, att

riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning

och förslag angående friköp från arrendatorernas sida av bärkraftiga,

under större gods hörande arrendegårdar, när ägarna eller godsförvaltningarna

ha för avsikt att sammanslå sådana gårdar antingen inbördes

eller med huvudgården.

I motionerna I: 244 och II: 299, vilka äro likalydande, har hemställts, att

riksdagen måtte besluta att den för tillämpning av de s. k. sociala arrendebestämmelserna

i 2 kap. 49—69 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom

gällande övre arealgränsen skall upphävas.

Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

yttrande inhämtats från lantbruksstyrelsen. På begäran av utskottet ha

yttranden därjämte avgivits av Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet

Landsbygdens folk.

Lagbestämmelser.

Nyttjanderättshavare har i vissa fall möjlighet att inlösa till honom upplåtet

markområde enligt lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (ensittarlagen).

För inlösning enligt ensittarlagen fordras emellertid bland annat,

att marken är upplåten på viss längre tid, att nyttjanderättshavaren tillhörigt

boningshus, som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj,

fanns uppfört å marken den 1 januari 1919 och att minst en fjärdedel

av det värde, marken med därå befintliga byggnader äger, belöper på

nyttjanderättshavarens byggnader.

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 8 avd. Nr 15.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr lä.

För vissa slag av arrenden, s. k. sociala arrenden, finnas särbestämmelser

av för arrendatorerna förmånlig art i 2 kap. 49—69 §§ lagen den ti juni

1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Dessa särbestämmelser äro tilllämpliga

å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som omfattar högst femtio

hektar odlad jord, bland annat om brukningsdelen tillhör bolag, förening

eller stiftelse eller utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet, som

lyder under huvudgård och tillhör enskild person eller fideikommiss. För

små brukningsdelar göres dock visst undantag. Upplåtelse av socialt arrende

för viss tid skall ske för minst fem år. Är kortare arrendetid avtalad,

gäller upplåtelsen likväl för fem år. Vid utgången av arrende, som gäller för

viss tid, äger arrendatorn rätt till nytt arrende för en tid av fem år; sådan

rätt tillkommer arrendatorn vid utgången av vart femte år (optionsrätt).

Rätten till nytt arrende (optionsrätten) förfaller dock, om arrendatorn påtagligen

eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet eller jordägaren avser,

att han själv, hans make eller avkomling eller hans adoptivbarn eller

dess avkomling skall bruka fastigheten, eller det på grund av särskilda

förhållanden måste anses för jordägaren medföra påtagligt men, att arrendatorn

kvarsitter å fastigheten.

Sker försäljning av fastigheten eller del därav äger arrendatorn, så framt

han är förvarad vid sin rätt till nytt arrende, åtnjuta förköpsrätt enligt

lagen den 22 december 19i3 om arrendators förköpsrätt. Enligt 1 § i denna

lag äger arrendatorn, när försäljning sker av fastighet, som sammanfaller

med det arrenderade området eller vars odlade jord till större delen ingår

i arrendet, lösa till sig fastigheten till det pris som köparen utfäst. Förköpsrätten

får dock enligt 2 § ej utövas, där köparen är säljarens make, avkomling,

adoptivbarn eller dess avkomling eller säljarens syskon, ej heller där

fastigheten säljes tillsammans med huvudgård, varunder den lyder, eller

där viss lott i fastigheten säljes till någon som förut var delägare i densamma.

Vidare får förköpsrätt ej utövas, om försäljningen sker i den ordning

utsökningslagen bestämmer.

Såsom ett återhållande moment gentemot eu eventuell benägenhet hos

jordägarna att söka undandraga sig de sociala arrendebestämmelserna verka

vissa bestämmelser i lagen den 30 juni 1917 om tvångsinlösen av vanhävdad

jordbruksegendom och lagen den 30 juni 19i7 om uppsikt å jordbruk. I 1 §

sistnämnda lag stadgas, alt om en brukningsdel omfattar odlad jord till en

vidd överstigande två hektar skall uppsikt hållas däröver att brukningsdelen

ej vanhävdas, vare sig därigenom att jordbruket så vanskötes, att

dess vidmakthållande äventyras, eller därigenom att för jordbruket erforderliga

byggnader bortföras eller lämnas utan nödigt underhåll. Uppsikten

skall utövas av lantbruksnämnderna. Till vanhävd är enligt 2 § ej att hänföra

nedläggande av jordbruk å brukningsdel eller del därav, om med hänsyn

till jordens naturliga beskaffenhet och belägenhet samt övriga omständigheter

det måste anses olämpligt att där driva varaktigt jordbruk. Ej

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7,7.

3

heller skall den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan

nödigt underhåll anses såsom vanhävd, om byggnaden blivit obehövlig till

följd av sådan förändring i driften av jordbruket, som är till varaktig fördel

för detsamma, eller på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar,

som står i överensstämmelse med ändamålsenlig planläggning av jordbruket

i orten, eller ock av annan giltig anledning.

Frågan om friköp av arrendegårdar.

Historik.

Frågan om frilösning av arrendejordbruk har tidigare vid många tillfällen

varit föremål för utredning av sakkunniga och prövning av riksdagen. En

utförlig historik har lämnats i sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets

utlåtande nr 1 vid 1930 års riksdag (s. 75—96) samt i andra lagutskottets

utlåtande nr 30 vid 1936 års riksdag (s. 15 och följande, särskilt

s. 18—23) och nr 24 vid 1937 års riksdag (s. 1—7). Utskottet får hänvisa till

dessa redogörelser. Frågan var även föremål för prövning vid 1940 års riksdag

i anledning av en inom första kammaren väckt motion, nr 134. På hemställan

av andra lagutskottet (utlåtande nr 46) beslöt riksdagen, att motionen

icke skulle föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Förevarande spörsmål behandlas även i det av 1936 urs arrendeutredning

den 9 november 1938 avgivna betänkandet med förslag till ändringar i arrendelagstiftningen

(SOU 1938:38, s. 199—214). Arrendeutredningen anförde

för egen del bland annat följande:

Vid övervägande av sådana lagstiftningsåtgärder, vilka pläga hänföras under

termen frilösning av arrendejordbruk, måste till en början preciseras,

vilka de sociala önskemål äro som på detta område kunna motivera lagstifttarens

ingripande. Eftersom det självägda jordbruket i stort sett får betraktas

såsom en ur samhällets synpunkt mera värdefull besittningsform än

arrendet, skulle måhända kunna göras gällande, att uppgiften nu vore att

underlätta och påskynda en allmän övergång från arrendesystem till brukande

under äganderätt. Arrendeutredningen vill för sin del ej helt avvisa

denna synpunkt. Även om jordinnehav på arrende knappast, vad angår

vårt land i dess helhet, förekommer i den utsträckning, att proportionen mellan

antalet arrendejordbruk och självägda jordbruk antyder något påtagligt

socialt missförhållande, skall likväl ej förnekas att en utveckling, varigenom

denna proportion förskjutes till förmån för de självägda jordbruken, bör

kunna betraktas såsom eu naturlig uppgift för en på längre sikt bedriven

jordpolitik.

Emellertid vore det säkerligen oförsiktigt, om man vid utformning av lagregler

på detta område byggde på eu problemställning av den enkla beskaffenhet

som nyss angivits. Vid försök att främja en fortgående avveckling

av arrendesystemet kan det näppeligen betraktas såsom likgiltigt, huruvida

arrendegårdarna komma att övertagas av de hittillsvarande arrendatorerna

eller om andra personer — sådana som själva ämna driva jordbruk eller sådana

som närmast vilja spekulera i jordens värde — förvärva äganderätt till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

ställena. I själva verket torde till begreppet frilösning i allmänhet knytas

den förutsättningen, att det är arrendatorerna själva som skola tillösa sig

den jord som de bruka. Uppenbart är emellertid nu, att eu arrendator långt

ifrån alltid kan finna med sin fördel förenligt att i en viss situation med

äganderätt övertaga den av honom brukade gården, även om denna tillhandahålles

honom till ett efter marknadsläget skäligt pris. En dylik obenägenhet

att frilösa behöver ingalunda ha sin grund i bristande ekonomiskt sinne,

liknöjdhet eller oföretagsamhet. När eu arrendator, som ej besitter några

mera betryggande egna kapitalresurser, under en konjunktur med högt uppdrivna

jordvärden vill avhålla sig från fastighetsköp för att därmed undvika

en för framtiden måhända ödesdiger skuldsättning, står en sådan klok förtänksamhet

i god överensstämmelse med vad man ur allmän synpunkt skulle

anse önskvärt. —-----

Under sådana förhållanden framstår det såsom tämligen tvivelaktigt, huruvida

en ökad benägenhet från jordägarnas sida att avyttra arrendegårdarna

— låt vara att försäljningsanbuden i första hand riktas till arrendatorerna —

verkligen motsvarar vad dessa i gemen skulle anse önskvärt. Då lämpligheten

av arrendefrilösning är i hög grad beroende av de ekonomiska konjunkturer,

varunder frilösningen äger rum, skulle nog lagstiftningsåtgärder,

som hade till syfte att stimulera eller rent av framtvinga frilösning, möta avsevärda

vanskfigheter. Mycket synes tala för alt frilösningen av arrendejordbruk

liksom hittills bör komma till stånd såsom ett resultat av själva den

ekonomiska utvecklingen, en riktlinje, som naturligtvis icke utesluter att

statliga ingripanden kunna vara önskvärda i fråga om de frilösta jordbrukens

stödjande i ekonomiskt hänseende.

Att arrendeutredningen för sin del icke ifrågasätter ett tvångsavlösningsförfarande

av den vittutseende beskaffenhet som det av jordkommissionen

på sin tid föreslagna och att över huvud taget några särskilda åtgärder

till forcering av arrendefrilösningen icke nu förordas, kan emellertid framför

allt motiveras därmed, att den tillämnade nya arrendelagstiftningen

redan i och för sig — och utan att en sådan verkan egentligen är åsyftad

— kan antagas frammana en tendens till ökning av antalet arrendegårdsförsäljningar.

Arrendeutredningens förslag låg till grund för Kungl. Maj:ts proposition

nr 346 till 1943 års riksdag med förslag till lag angående ändring i vissa

delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom

in. m. Propositionen behandlades av tredje särskilda utskottet som

däröver avgav utlåtande nr 2. Sedan utlåtandet i huvudsak godkänts av

riksdagen, utfärdades lag i ämnet den 22 decemher 1943 (nr 883).

Vid 19i5 års riksdag påyrkades i en motion utredning angående rätt för

arrendator av ecklesiastik och statlig jord samt jord tillhörande universitet,

akademier, högskolor och stiftelser, fideikommiss och bolag att friköpa de

av dem under en följd av år brukade gårdarna. Motionen behandlades av

andra lagutskottet, som i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 64, bland

annat anförde följande:

Arrendeutredningen har såsom skäl för sitt ståndpunktstagande bland

annat anfört, att en arrendator långt ifrån alltid kunde finna med sin fördel

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr lä.

o

förenligt att med äganderätt övertaga den av honom brukade gården, även

om denna tillhandahölles honom till ett efter marknadsläget skäligt pris.

Olika omständigheter inverkade dämpande på arrendatorns lust att bliva

självägande. Att valet mellan arrende och självägareskap utfölle till förmån

för arrende bleve, anförde arrendeutredningen, än vanligare i den mån en

ny arrendelagstiftning visade sig ägnad att bereda arrendatorerna en tryggare

och förmånligare ställning än de hittills innehaft.

Vad arrendeutredningen sålunda anfört äger enligt utskottets mening alltjämt

sin fulla giltighet. Nu angivna skäl mot frilösningsrätt har ökat i bärkraft

med hänsyn till den i skilda hänseenden avsevärt förmånligare ställning

som 1943 års arrendelagstiftning bereder arrendatorn i förhållande till

vad arrendeutredningen föreslagit.

Arrendeutredningen har vidare såsom skäl mot en inlösningsrätt åberopat,

att den nya arrendelagstiftningen redan i och för sig — och utan att en

sådan verkan egentligen vore åsyftad — kunde antagas frammana en tendens

till ökning av antalet arrendegårdsförsäljningar. Även denna synpunkt

hör enligt utskottets mening tillerkännas stort beaktande. Erfarenheterna

rörande arrendelagstiftningens verkningar i förevarande hänseende torde i

varje fall böra avvaktas, innan frågan om genomförande av tvångsåtgärder

för frilösning ånyo göres till föremål för mera ingående prövning. Nu anförda

argument torde ha mindre betydelse, såvitt angår mark tillhörig de i

motionen avsedda offentliga rättssubjekten. Tydligt är dock, att alldeles

särskilda skäl böra kunna åberopas för att dessa rättssubjekts intresse att

bibehålla sin jord under äganderätt skall få vika för enskilda intressen.

Vad nu anförts giver enligt utskottets mening vid handen, att tillräckliga

skäl för det avsevärda ingrepp i äganderätten som motionärerna föreslagit

icke kunna anses ha förebragls.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

1 en motion vid 19ä8 års riksdag hemställdes om en utredning rörande

möjligheterna att »överföra arrendegårdar i brukares ägo, där dessa arrendegårdar

äro bärkraftiga, lyda under godsförvaltningar och där det uppstår

fråga om sammanslagning eller läggande under eget bruk av avsides belägna

fastigheter». I utlåtande, nr 20, över motionen yttrade andra lagutskottet

att den i motionen omnämnda benägenheten att sammanslå brukningsdelar

motverkades av bestämmelser i 1947 års lagar om tvångsinlösen

av vanhävdad jordbruksegendom och om uppsikt å jordbruk. Utskottet

fortsatte:

Principiellt bör eu nr rationaliseringssynpunkt önskvärd sammanslagning

av brukningsdelar icke förhindras vare sig av nyssnämnda lagstiftning

eller av en eventuell lagstiftning om rätt för arrendatorer att friköpa

av dem brukad jord, men de i motionen framförda sociala synpunkterna

äro värda beaktande.

Det självägda jordbruket får såsom arrendeutredningen framhållit i stort

sett anses vara en ur samhällets synpunkt mera värdefull besittningsform

än arrendet. 1 viss utsträckning torde 1943 års arrendelagstiftning vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

(j Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

ägnad att verka för en övergång från arrendesystem till brukande under

äganderätt, men det torde ännu vara för tidigt att uttala sig om lagstittningens

effekt i detta hänseende. Närmare erfarenheter av 1943 års arrendelagstiftnings

inverkan på arrendegårdsförsäljningarna böra avvaktas. Redan

av detta skäl anser sig utskottet böra avstyrka de i motionerna framställda

yrkandena om utredning.

Utskottet vill emellertid i detta sammanhang också framhålla, att motionärernas

förslag syfta till avsevärda ingrepp i jordägarnas äganderätt.

Det måste föreligga alldeles särskilda skäl för att så betydande ingrepp som

de föreslagna skola kunna anses motiverade. Enligt utskottets mening föreligga

icke för närvarande sådana skäl.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd, vilken hemställan bifölls av riksdagen.

Motionerna I: 168 och II: 212.

1 nu förevarande motioner yttras bl. a.:

Bestämmelserna i den sociala arrendelagen tillkommo i avsikt att bereda

arrendatorerna ett bättre och säkrare rättsskydd. Sedan denna lag nu varit

i kraft några år, har man med ledning av erfarenheterna från dess tilllämpning

kunnat konstatera, att den i stort sett väl motsvarat sitt syfte.

Emellertid har det visat sig, att lagen inte helt infriat de förhoppningar

arrendatorerna hade anledning att hysa. Det förekommer i icke ringa omfattning

att de stora godsen lägga samman fullt bärkraftiga jordbruk eller

slå samman en bärkraftig brukningsdel med huvudgården och på så sätt

förminska antalet självständiga bärkraftiga jordbruk. Man begagnar sig

med lagens hjälp av möjligheterna att lägga arrendegårdar under eget

bruk i en utsträckning, som vid lagens tillkomst icke förutsattes.

Denna utveckling inger allvarliga betänkligheter inte endast ur jordpolitiska

och sociala rättvisesynpunkter. Staten söker föra en jordpolitik,

som strävar efter att skapa fullständiga jordbruk genom tillskott av jord

och skog. Det framstår då som föga rationellt att en mängd redan befintliga

bärkraftiga jordbruk försvinna med åtföljande minskning av jordbrukarklassen.

Med de proportioner denna minskning av bärkraftiga brukningsdelar

redan tagit och som kunna väntas komma att ytterligare öka i

framtiden, uppstå även andra olägenheter i de berörda områdena. Skatteunderlaget

sjunker, det blir svårare att ordna mjölktransporter, postgång

och kommunikationer samt övriga gemensamma inrättningar, som äro nödvändiga

för att bygdens invånare skola trivas och stanna kvar.

Sammanslagningarna motiveras ofta med de höga byggnadskostnaderna.

Fideikommissens och godsens förvaltningar anse, att det blir för dyrt att

rusta upp byggnadsbeståndet på arrendegårdarna. I stället slår man samman

gårdarna med huvudgården eller sammanför dem till större enheter.

Något hinder mot ett dylikt förfaringssätt synas i praktiken 1947 års lagar

om uppsikt å jordbruk och tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom

samt deras föregångare icke ha uppställt.

Erfarenheten visar, att där jorden brukas av ägaren underhålles och

vårdas byggnadsbeståndet på ett helt annat och bättre sätt än där jorden

upplåtits"på arrende. En utväg för att hindra den här berörda sammanslagningen

av bärkraftiga jordbruk synes därför vara att skapa möjligheter för

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr tö.

7

arrendatorerna ait friköpa de gårdar de bruka. Här åsyftas sådana under

större gods lydande fastigheter, som icke under generationer brukats av

ägarna själva men på vilka arrendet ofta gått i arv från far till son under

måhända många generationer. Det bör vara ett samhällsintresse, att så

många som möjligt äga den jord de bruka.

Yttrandena över motionerna.

Lantbruksstyrelsen säger sig sakna säkra uppgifter för bedömande av i

vilken omfattning indragning av arrenden skett under senare år. En utredning

härom syntes därför styrelsen vara av intresse. Därest det vid utredningen

skulle visa sig att dylika indragningar visade tendens att öka, hade

styrelsen intet att erinra mot att utredningen också upptoge frågan om

beredande av möjligheter för sådana arrendatorer, som så önskade, att friköpa

de tidigare arrenderade gårdarna.

Sveriges lantbruksförbund påpekar, alt enligt lagen den 17 juni 1948 om

inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet den omständigheten

att sökanden redan äger jordbruksfastighet i allmänhet utgör hinder för

förvärv av ny sådan fastighet men att i sådant fall ansökning likväl kan

beviljas, om sökandens innehav av egendomen kan väntas medföra övervägande

nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten eller om egendomen

för sökanden har synnerligt värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt

skäl därtill föreligger. Dessa bestämmelser liksom bestämmelserna i

1947 års uppsiktslag om vanhävd genom borttagande eller bristande underhåll

av byggnad äro enligt förbundet uttryck för principen, att det av

sociala och samhälleliga skäl är ändamålsenligt att vidmakthålla ett så

stort antal självständiga och bärkraftiga jordbruk som möjligt av familjejordbrukets

storlek. I båda de nämnda lagarna bär dock givits klart uttryck

för att denna princip bör kunna modereras med hänsyn till ekonomiska

och andra skäl. Enligt förbundets uppfattning skulle en lagstadgad rätt

beträffande friköp av arrendegårdar i viss mån strida mot de i de nämnda

lagarna angivna mera skälighetsbetonade principerna. Om en utarrendering

av vissa undergårdar skulle medföra att friköp i vissa fall kunde framtvingas,

torde detta vidare komma att minska tillgången på dylika arrendejordbruk.

Även om motionärernas syfte att möjliggöra för vissa arrendatorer

att med äganderätt förvärva vissa av ålder innehavda arrendegårdar

hade förbundets fulla förståelse, kunde dock förbundet icke finna en utredning

för tillskapande av en tvingande friköpsrätt med hänsyn till övriga

följder därav lämplig.

Riksförbundet Landsbygdens folk anför, att enligt dess uppfattning starka

skäl talade för ett bifall till motionärernas förslag om eu utredning av frågan

angående friköp. Särskilt gällde delta i fråga om arrenden under större

gods, bolag in. fl. ägarkategorier, vilka under en längre tid, ofta flera generationer,

varit utarrenderade till samma släkt. Förbundet ansåge emellertid

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr lä.

att frågan nära sammanhängde med frågan om fideikommissens fortsatta bestånd

och ifrågasatte fördenskull huruvida man icke lämpligen borde taga

upp dessa frågor till samtidig prövning.

Frågan om tillämpningsområdet för de sociala arrendebestämmelserna.

H istorik.

Särskilda sociala arrendebestämmelser infördes först för Norrland. I den

ursprungliga norrländska arrendelagen (antagen 1909) fanns ej föreskriven

någon övre arealgräns. Förslag om införande av en sådan gräns synes ha

framkommit först i jordkommissionens år 1923 avgivna betänkande (SOU

1923: 40). Enligt vad i motiveringen framhölls skulle den av kommissionen

föreslagna, för hela riket avsedda sociala arrendelagen ej tillämpas å rena

affärsarrenden. Vid dylika arrenden kunde nämligen arrendatorn ej anses

vara i den osjälvständiga ställning i förhållande till jordägaren, att sådana

särskilda bestämmelser till skyddande av arrendatorns rätt, som den sociala

arrendelagen innehölle, kunde anses befogade. Givetvis mötte stora vanskligheter,

då det gällde att avskilja dessa s. k. affärsarrenden från de arrenden,

å vilka den föreslagna lagen skulle äga tillämpning. Kommissionen

hade emellertid ansett, att gränsen borde dragas vid arrenden, som omfattade

mera än tjugufem hektar odlad jord.

Även jordsakkunniga upptogo i sitt lagförslag (SOU 1926: 8) en övre

arealgräns och fastställde denna likaledes till tjugufem hektar odlad jord.

Skälen härför voro desamma som tidigare anförts av jordkommissionen.

Vid remissen till lagrådet av det förslag till ändringar i den allmänna nvttjanderättslagen

in. m., som förelädes 1927 års riksdag (propositionen nr

182/1927), uttalade departementschefen, att han vore ense med de sakkunniga,

att för de särskilda bestämmelsernas tillämplighet borde gälla viss

maximiarealgräns; den gräns som de sakkunniga i detta avseende föreslagit

syntes lämplig.

Ifrågavarande proposition innefattade sålunda föreskrifter om maximiareal

i nämnda lag. Någon motsvarighet härtill fanns emellertid icke i det

samtidigt framlagda förslaget till lag angående utsträckt tillämpning av

norrländska arrendelagen. I det utlåtande, som sammansatta andra lagoch

jordbruksutskottet avgav över propositionen, påtalades detta förhållande.

Med den utsträckning av den norrländska arrendelagen till mellersta

Sverige, som av utskottet förordades, vore det enligt utskottets mening

nödvändigt, att för lagens tillämplighet fastställdes en maximiarealgräns. I

överensstämmelse med vad som föreslagits i allmänna arrendelagen borde

denna gräns fastställas till högst tjugufem hektar odlad jord, vartill utskottet

alltså hemställde om riksdagens bifall. Genom riksdagens beslut infördes

den föreslagna arealgränsen i såväl nyttjanderättslagen som den norrländska

arrendelagen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

1936 års arrendeutredning yttrade i sitt betänkande med förslag till ändringar

i arrendelagstiftningen (SOU 1938:38):

Det torde ligga i öppen dag att själva grunden för den sociala arrendelagstiftningen

— syftet att stärka arrendatorns ställning gentemot jordägaren

— icke kan tillnärmelsevis lia samma giltighet i fråga om större arrenden.

Härtill kommer att de nackdelar, som kunna följa av en tvingande lagstiftning

och vilka till stor del sammanhänga med en ofrånkomlig stelhet i reglernas

anpassning till rättslivets skiftande företeelser, med nödvändighet

bliva mera märkbara i de större förhållandena, där uppgörelsen mellan

kontrahenterna kan sägas vara mera affärsbetonad och där lösningen av

skilda spörsmål kräver ett större mått av smidighet och rörlighet. Enighet

synes ock råda därom, att de större arrendena böra undantagas från den

sociala arrendelagstiftningen och att ett sådant avskiljande näppeligen kan

ske på annat sätt än genom bestämmande av viss arealgräns.

Huruvida den nuvarande gränsen, tjugufem hektar odlad jord, får anses

vara den lämpligaste, är tydligen en fråga, vid vars bedömande några säkra

objektiva hållpunkter näppeligen stå att finna. En gränsdragning av detta

slag måste ofrånkomligen i viss mån bära godtycklighetens prägel. Det har

ej undgått arrendeutredningen att önskemål framställts om gränsens höjande.

Att detta obestridligen ligger i vissa arrendatorers intresse utgör

emellertid icke i och för sig tillräcklig anledning att vidtaga en sådan åtgärd.

Då gränsen nu en gång blivit bestämd på sätt som skett och vunnit ett visst

burskap i det allmänna medvetandet, synes ändring böra ske, allenast försåvitt

en annan gränsdragning ur skilda synpunkter kan visas vara mera

ändamålsenlig och rättvis. Arrendeutredningen har för sin del icke tilltrott

sig om att kunna prestera bevis härför.

Arrendeutredningens förslag i förevarande hänseende lämnades utan erinran

i nära nog samtliga över betänkandet avgivna yttranden. Endast i två

av dessa ifrågasattes, huruvida icke den sociala arrendelagstiftningens tilllämpningsområde

borde vidgas genom höjning eller borttagande av den

övre arealgränsen.

Vid remissen till lagrådet av det förslag till ändringar i arrendelagstiftningen,

som förelädes 1943 års riksdag (propositionen nr 346/1943), anförde

departementschefen:

Därest större arrenden under ägare inom de kategorier, som beröras av

den sociala arrendelagstiftningen, skola undantagas från de speciella regierna

och i stället falla under allmänna arrendelagen, synes det ofrånkomligt

att avskiljandet av dessa arrenden sker genom bestämmandet av en viss

arealgräns. Emellertid ställer jag mig principiellt sett tveksam till att från

de speciella reglernas tillämpningsområde undantaga arrenden med mer

än 25 hektar odlad jord. Dessa regler torde nämligen vara förestavade icke

blott av sociala hänsyn utan jämväl av det allmänna intresset av jordbrukets

förkovran å arrendeställena. Att för arrendatorn beredes förmånen av

en varaktig och tryggad besittning, alt byggnadsbeståndet upphjälpes och

att i övrigt nyttiga förbättringar vidtagas äro allt önskemål, som måste

ställas likaväl å större som å mindre arrendeställen. Ur dessa synpunkter

synas de föreslagna speciella reglerna om optionsrätt, förköpsrätt, byggnadsskyldighet

för jordägaren samt rätt för arrendatorn till ersättning för var
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr tö.

tiktig jordförbättring med fördel kunna erhålla tillämpning för arrenden av

permanent karaktär, oberoende av huruvida dessa omfatta större eller

mindre areal. Vad beträffar övriga sociala bestämmelser torde några olägenheter

knappast vara att emotse om även dessa erhålla en motsvarande utvidgning

av sitt tillämpningsområde. Emellertid synes å andra sidan ett

borttagande helt och hållet av den övre arealgränsen innebära ett alltför

stort avsteg från för närvarande på detta område gällande regler. Vid övervägande

av de skilda synpunkter som kunna anläggas på förevarande spörsmål

har jag stannat vid att föreslå bibehållande av en sådan övre gräns. Var

denna skall dragas kan givetvis vara föremål för delade meningar. En väsentlig

höjning av densamma synes emellertid ur de synpunkter jag förut

framhållit böra äga rum. För min del vill jag förorda, att de speciella reglerna

böra gälla i fråga om arrenden, som omfatta högst femtio hektar odlad

jord.

Lagrådet yttrade:

Av arrendeutredningens betänkande framgår att i åtskilliga viktiga frågor

den föreslagna lösningen tillkommit med tanke på bibehållandet av nämnda

gräns. Sålunda har arrendeutredningen — under hänvisning till att behovet

att stärka arrendatorns ställning gentemot jordägaren ej vore lika starkt

vid större arrenden som vid mindre — förutsatt att reglerna om minimitid,

optionsrätt och förköpsrätt ej skulle vinna tillämpning på större arrenden.

Ett liknande ställningstagande har även skett beträffande jordägarens

byggnadsskyldighet och arrendatorns rätt till ersättning för jordförbättring.

Vid förslagets avvägning i dessa delar lärer den synpunkten ha spelat

en viss roll, att de jordägaren ålagda förpliktelserna ej skulle komma att

avse de större arrendegårdarna. Beträffande maximiarealens bestämmande

har arrendeutredningen ej trott sig kunna prestera bevis för att en annan

arealgräns skulle bliva mera ändamålsenlig och rättvis än den som nu

gäller.

Enligt remissförslaget har emellertid nu nämnda arealgräns höjts till det

dubbla eller femtio hektar odlad jord med den huvudsakliga motivering, att

specialregleringen vore förestavad icke blott av sociala hänsyn utan jämväl

av det allmänna intresset av jordbrukets förkovran å arrendeställena; med

denna utgångspunkt hade departementschefen funnit, att de speciella reglerna

egentligen borde med fördel kunna erhålla tillämpning å permanenta

arrenden överhuvud, oberoende av arealen. I anledning härav må emellertid

erinras, ej blott att härigenom en av de avgörande grunderna för särlagstiftningen

och dess omfattning skulle uppgivas utan även och framför allt alt,

på sätt nyss framhållits, de gällande och av arrendeutredningen föreslagna

reglerna uppbyggts och anpassats efter en sorgfälligt genomförd avvägning

mellan jordägarnas och arrendatorernas berättigade intressen. Med hänsyn

härtill och då den här ifrågakomna betydande utvidgningen av tillämpningsområdet

för specialregleringen icke varit föremål för myndigheters och

andras yttranden har lagrådet, i saknad av erforderlig överblick över verkningarna

av denna ändring, funnit nödig varsamhet bjuda att i en fråga av

så omfattande betydelse ej frångå den hittillsvarande arealgränsen.

Departementschefen ansåg sig ej kunna biträda lagrådets hemställan.

Vid behandlingen av propositionen i riksdagen väcktes en motion med

yrkande, att övre arealgränsen måtte sättas vid 25 hektar odlad jord. Tredje

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15

11

särskilda utskottet fann ej anledning avvika från propositionen i denna del.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Vid 1955 års riksdag motionerades om borttagande av den ifrågavarande

övre arealgränsen. Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande, nr 65, bland

annat att ett visst korrektiv mot den av motionärerna påtalade tendensen

till sammanslagning av självständiga jordbruk för att undgå tillämpning

av de sociala arrendebestämmelserna låge däri att sammanslagning ej

kunde, så länge en brukningsdel vore utarrenderad, genomföras mot arrendatorns

bestridande och att, om jordägaren bröle arrendatorns optionsrätt

för att själv övertaga fastigheten, denna icke finge utan särskilt tillstånd

ånyo utarrenderas förrän efter fem år. Utskottet hänvisade även till att

utredning rörande vanhävdsbegreppet beträffande byggnader påginge och

att, om skärpning därutinnan vidtoges, syftet med motionärernas hemställan

torde bliva tillgodosett. Utskottet hemställde om avslag å motionerna,

vilken hemställan bifölls av riksdagen.

Motionerna 1: 255 och 11: 299.

I de nu förevarande motionerna anföres, att varje avgränsning av tilllämpningsområdet

för en lagstiftning av ifrågavarande karaktär genom en

övre arealgräns måste bliva mer eller mindre godtycklig. Bestämmelsen om

en gräns å 50 hektar vore helt omotiverad, emedan det icke funnes några

skiljaktigheter i brukningsförutsättningarna mellan en gård å 49 hektar

och en å exempelvis 51 hektar.

I motionerna yttras vidare:

Erfarenheten visar, att bibehållandet av arealgränsen medfört, att jordägare

funnit det förenligt med sina intressen att omreglera sina arrendeställen

i syfte att undgå specialregleringens strängare bestämmelser, en utveckling

som icke varit lycklig ur sociala och jordbrukspolitiska synpunkter.

Ett borttagande helt och hållet av ovan angivna arealgräns bör under

sådana förhållanden ske.

Vid genomförandet av specialregleringen uttalades från skilda håll farhågor

för att den skulle medföra en minskning av antalet arrendejordbruk

genom att jordägarna skulle utnyttja lagens möjligheter att undgå de

skärpta bestämmelserna genom uppsägning av sina arrendatorer och indragning

av fullt bärkraftiga, hittills självständiga arrendejordbruk under

huvudgårdens drift eller andra liknande åtgärder. Dessa farhågor ha besannats

i en utsträckning som säkerligen icke förutsetts. Uppsägning av arrendatorer

har sålunda skett i så stor mängd, att eu allvarlig misstämning och

oro uppstått hland arrendatorerna i olika delar av landet. Tendenserna i

denna riktning ha blivit så starka, att en allmän opinion icke blott bland

arrendatorerna utan även bland de lojala jordägarna kräver snabba åtgärder

för att förhindra, att lagstiftningens syftemål åsidosättes.

Än mer betänklig är emellertid frågan ur sociala och befolkningspolitiska

synpunkter. En spoliering i större omfattning av självständiga, fullt bärkraftiga

arrendejordbruk medför konsekvenser på längre sikt, som samhället

icke stillatigande kan åse utan att vidtaga åtgärder för att täcka de

luckor i lagstiftningen, som nu finnas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr lä.

Yttrandena över motionerna.

Lantbruksstgrelsen uttalar, att styrelsen icke kunde dela motionärernas

mening att ett borttagande helt av den övre arealgränsen skulle motverka

tendensen hos jordägare att lägga arrendegårdar under eget bruk. Fastmera

syntes man kunna befara att en dylik åtgärd skulle få till följd att

ännu flera arrendegårdar indroges under ägarens eget bruk. Styrelsen saknade

därför skäl att för närvarande tillstyrka ett upphävande av gränsen.

Sveriges lantbruksförbund anför liknande synpunkter. Förbundet vitsordar

att införandet av de sociala arrendereglerna medfört en strävan hos

jordägarna att på olika sätt undvika att arrendera ut sådana brukningsdelar,

som omfattas av reglerna. Mycket tydde, enligt förbundets uppfattning,

på alt flertalet sociala arrenden redan skulle ha upphört, såvida icke vid

mindre arrenden förelegat betydande svårigheter att taga gårdarna i eget

bruk. Vid brukningsdelar över 50 hektar vore det däremot lättare för jordägaren

att själv bruka gården. Man kunde befara att ett utsträckande av

de sociala arrendebestämmelsernas tillämplighet till de större brukningsdelarna

skulle leda till att dessa av jordägarna toges i eget bruk. Jordägarna

torde nämligen vid dessa arrenden knappast våga ikläda sig den byggnadsoch

underhållsskyldighet, som åvilade jordägaren enligt de sociala arrendereglerna.

För närvarande vore efterfrågan på arrenden större än tillgången.

Förbundet funne det tveksamt om man nu borde tillgripa åtgärder, som ytterligare

skulle kunna minska de bärkraftiga arrendebrukningsdelarnas

antal.

Riksförbundet Landsbygdens folk anför: I likhet med motionärerna ansåge

riksförbundet att bärkraftiga fastigheter borde bibehållas såsom självständiga

brukningsdelar i största möjliga utsträckning. Riksförbundet ansåge

emellertid icke den av motionärerna anvisade vägen medföra åsyftade

resultat. Även om arealgränsen slopades skulle jordägarna ha möjlighet att

liksom nu lägga arrendegårdarna under egen drift. — Vad gällde byggnadsoch

reparationsskyldigheten torde enligt riksförbundets uppfattning starka

skäl tala för att denna, då det gällde större egendomar, liksom nu reglerades

genom avtal mellan jordägaren och arrendatorn. Rent ekonomiskt torde det

i allmänhet bli billigare om arrendatorn utförde de arbeten, varom här vore

fråga. Med hänsyn härtill ansåge sig riksförbundet icke berett att slopa

arealgränsen, då det gällde byggnads- och reparationsskyldigheten. Huruvida

50-hektarsgränsen vore den riktiga ville däremot riksförbundet icke

uttala sig om. Ifrågasättas kunde om det icke skulle vara lämpligt att ytterligare

något höja gränsen. I fråga om optionsrätt och förköpsrätt för arrendatorn

syntes arealgränsen sakna berättigande. Så torde även vara förhållandet

med övriga sociala bestämmelser. Riksförbundet ansåge därför att

en omprövning av gränsdragningen mellan den sociala och den allmänna

lagstiftningen borde komma till stånd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

1‘>

t»

Utskottet.

Båda de förevarande motionsyrkandena — införande av friköpsrätt för

arrendator i visst fall samt upphävande av den för tillämpning av de sociala

arrendebestämmelserna gällande s. k. övre arealgränsen — ha väsentligen

motiverats med en i motionerna påtalad tendens hos jordägarna att minska

antalet arrendejordbruk genom att sammanslå arrendegårdar eller taga

dem under eget bruk. Anledningen till dessa sammanslagningar och indragningar

säges ofta vara att jordägaren icke vill vara bunden av de strängare

bestämmelserna för sociala arrenden. Genom att sammanslå två eller flera

självständiga arrendejordbruk kan en större brukningsdel bildas, för vilken

på grund av arealgränsen de sociala reglerna icke gälla. Ett medel att

hindra detta skulle vara att slopa gränsen. Därest jordägaren i stället ämnar

begagna utvägen att lägga det utarrenderade området i sambruk med

huvudgården eller eljest taga det i eget bruk, skulle medlet att bevara området

såsom självständig brukningsdel vara att medgiva arrendatorn friköpsrätt.

Utskottet finner att de väckta frågorna förtjäna största beaktande. Materialet

från de senaste jordbruksräkningarna (verkställda åren 1937 och

1944) visar en minskning under mellanperioden av arrendejordbrukens antal

och av den totala arealen utarrenderad jord. En del av denna minskning

torde hänföra sig till försäljning av arrendejordbruk till ägarjordbruk.

För tiden efter år 1944 saknas allmänna statistiska uppgifter. Det torde

emellertid vara riktigt att, såsom i motionerna anföres, alltjämt en viss

tendens till indragning av arrenden liksom till sammanslagning av arrendegårdar

förefinnes. I hur stor utsträckning sådant förekommer kan dock

icke med säkerhet bedömas.

Det bör emellertid bemärkas, alt dylika ändringar i fråga om jordens

brukningssätt mången gång äro föranledda av fullt legitima rationaliseringssträvanden.

Det kan givetvis ofta vara till fördel ur ekonomisk och

jordbruksteknisk synpunkt att sammanslå två till varandra gränsande

brukningsdelar. En bidragande omständighet kan vara att det med nuvarande

byggkostnader ställer sig oekonomiskt att underhålla och komplettera

byggnadsbeståndet å båda jordbruken.

För en sammanslagning av brukningsdelar, som står i överensstämmelse

med en ändamålsenlig planläggning av jordbruket i orten, lägger 1947 års

uppsiktslag icke hinder i vägen. Mot sammanslagningar i andra fall utgöra

bestämmelserna i nämnda lag däremot ett visst hinder genom de möjligheter

som där givits lantbruksnämnd att inskrida mot vanhävd bestående

i att för jordbruket erforderliga byggnader bortföras eller lämnas utan nödigt

underhåll. Sammanslagning av flera sociala arrendejordbruk till eu

större arrendegård hindras vidare genom reglerna om arrendators optionsrätt.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr Jo.

Därest det skulle visa sig, att de korrektiv mot icke önskvärda arrendeindragningar,

som sålunda finnas, ej äro tillräckliga, böra enligt utskottets

mening andra åtgärder för att skydda arrendatorerna övervägas. Det synes

emellertid tvivelaktigt om därvid de utvägar, som anvisats i motionerna,

äro de lämpligaste. Ett medgivande av obligatorisk friköpsrätt för arrendator

på sätt som påyrkats skulle onekligen innebära ett mycket långt gående

ingrepp i den enskilda äganderätten och sannolikt komma att medföra

att jordägarna bleve obenägna att upplåta jord på arrende. Samma

verkan skulle troligen ett borttagande av den övre arealgränsen få. Beträffande

arealgränsen må ytterligare framhållas, att det i och för sig synes

motiverat att i fråga om tillämpningen av de sociala arrendebestämmelserna

göra skillnad mellan större och mindre arrenden. Vid de större arrendena,

vilka f. ö. äro förhållandevis få, intager icke alltid arrendatorn den

ställning av svagare part i förhållande till jordägaren som arrendatorn av

ett mindre jordbruk ofta har. Det skulle av denna anledning bl. a. icke

vara lämpligt att beträffande större arrenden reglera byggnads- och reparationsskyldigheten

i enlighet med de sociala arrendebestämmelserna.

Såsom redan framhållits saknar utskottet säkra hållpunkter för att ett

ingripande lagstiftningsvägen nu skulle vara av behovet påkallat. Det bör

emellertid vara en angelägen uppgift för Kungl. Maj :t och lantbruksstyrelsen

att med uppmärksamhet följa utvecklingen på förevarande område,

undersöka i vilken omfattning indragning av arrenden äger rum samt vid

behov överväga och föreslå lämpliga åtgärder.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 168 och 244 samt II: 212 och

299, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 maj 1950.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Edmund Eriksson,

Nils A. Larsson, Hermansson, Werner, Eskilsson, Grym* och Ivar Nilzon;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson i

Sörsjön, Andersson i Dunker, Holm, Åhraan, Johansson i Torp* och Larsson

i Karlstad.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1950

016464

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.