Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om upphävande av ib § 5 mom. folkbokföringsförordningen den 28 juni 19å6

1950-02-08 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1950:2, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om upphävande av ib § 5 mom. folkbokföringsförordningen den 28 juni 19å6

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

1

Nr 2.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till förordning om upphävande av ib § 5 mom. folkbokföringsförordningen

den 28 juni 19å6 (nr h69).

Genom en den 13 januari 1950 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 37, vilken behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över

finansärenden föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen

fogade förslag till

Förordning om upphävande av 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen

den 28 juni 1946 (nr 469).

Härigenom förordnas, att 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen den 28

juni 1946 skall upphöra att gälla med utgången av mars månad 1950; dock

skall vad i nämnda moment är stadgat fortfarande äga giltighet med avseende

å mantalsskrivning för år 1950 eller tidigare år.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för det framlagda förslaget får

utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till

propositionen.

Enligt 13 § 1 mom. folkbokföringsförordningen gäller såsom huvudregel

i fråga om rätt kyrkobokföringsort, att envar skall kyrkobokföras i den

församling, där han är bosatt. Från denna huvudregel stadgas vissa undantag

i 14 § samma förordning. Sålunda föreskrives i 5 inom., att den som för

sig, hustru eller minderårigt barn enligt 1 § lagen den 14 juni 1918 om

fattigvården av fattigvårdssamhälle åtnjuter full försörjning, som ej är

tillfällig, skall kyrkobokföras inom fattigvårdssamhället, samt att motsvarande

skall gälla beträffande den som enligt 22 eller 29 § barnavårdslagen

den 6 juni 1924 för barn under 16 år åtnjuter försörjning som nyss sagts

(den s. k. fattigvårdsregeln).

Beträffande rätt mantalsskrivningsort stadgas i 36 § 1 inom. folkbokföringsförordningen,

att fysisk person skall mantalsskrivas i det mantalsskrivningsdistrikt,

inom vilket han den 1 november förrättningsåret rätteligen

skall vara kyrkobokförd.

Med hänsyn till det samband som sålunda förefinnes mellan stadgandena

rörande kyrkobokföringsorten och mantalsskrivningsorten komma de i 14 §

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 2—/.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

5 mom. angivna undantagsbestämmelserna att gälla jämväl vid mantalsskrivningen.

I en den 10 oktober 1947 dagtecknad, till finansdepartementet inkommen

skrivelse har Gävleborgs läns barnavårdsförbund hemställt, att 14 § 5 mom.

folkbokföringsförordningen måtte upphävas. Såsom motivering härför har

förbundet anfört, att detta stadgande kommit att tillämpas icke endast på

personer, som varit intagna på försörjningshem, utan även på dem, som i

den öppna fattigvården åtnjutit full försörjning eller vilkas barn varit omhändertagna

jämlikt 22 eller 29 § barnavårdslagen.

Enligt vad förbundet anfört syntes fattigvårdsregeln icke vara av någon

som helst praktisk nytta utan i stället ägnad att skapa irritation bland det

därav berörda socialvårdsklientelet och förorsaka merarbete för åtskilliga

myndigheter.

över nämnda framställning ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av kammarrätten,

överståthållarämbetet, länsstgrelserna i Stockholms, Jönköpings

och Norrbottens län samt Föreningen Sveriges kronokamrerare och Sveriges

häradsskrivareförening. Vidare har t. f. presidenten i kammarrätten S. Norrman

-— under hänvisning till vissa kompletterande undersökningar som

slutförts efter det att kammarrättens remissutlåtande avgivits -— till finansdepartementet

inkommit med en promemoria i ärendet.

Förenämnda skrivelse från barnavårdsförbundet ävensom de däröver avgivna

remissutlåtandena samt presidenten Norrmans promemoria ha den

26 april 1949 överlämnats till 1949 års f olkbokföring ssakkunniga för att tagas

i övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas uppdrag.

De sakkunniga ha i en den 21 juni 1949 dagtecknad, till Kungl. Maj :t

ställd skrivelse framlagt förslag om upphävande av 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen.

I samband med upphävandet borde enligt förslaget föreskrivas,

att pastor i församling, där någon blivit, utan att vara i församlingen

bosatt, i enlighet med 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen kyrkoboklörd,

skulle taga initiativet till ändring av kyrkobokföringsorten.

över 1949 års folkbokföringssakkunnigas framställning ha efter remiss

utlåtanden avgivits av socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, kammarrätten, statistiska

centralbyrån, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Gävleborgs och

Norrbottens län, socialvårdskommittén, Svenska socialvårdsförbundet, Föreningen

Sveriges kronokamrerare, Sveriges häradsskrivareförening, Allmänna

svenska prästföreningens centralstyrelse, Svenska stadsförbundet och

Svenska landskommunernas förbund.

Barnavårdsförbundets och folkbokföringssakkunnigas framställningar ha

tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga remissutlåtanden, dock har

överståthållarämbetet i sitt första utlåtande uttalat, att med frågan om fattigvårdsregelns

upphävande borde anstå i avvaktan på genomförandet av en

socialvårdsreform och verkställandet av en översyn av folkbokföringsväsendet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

3

Föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, har i propositionen

uttalat, att anledningen till införandet av fattigvårdsregeln — vilken gällt

sedan lång tid tillbaka — icke kunnat med full säkerhet utrönas; i presidenten

Norrmans promemoria hade den slutsatsen anförts, att det syntes

som om fattigvårdsregeln borde ha avskaffats redan i samband med genomförandet

av 1918 års fattigvårdslagstiftning.

Departementschefen bär vidare framhållit, att förslag om upphävande av

fattigvårdsregeln framlagts av såväl 1936 års uppbördskommitté som folkbokföringskommittén.

Att detta förslag icke genomfördes i samband med

folkbokföringsreformen hade berott endast därpå, att det ansetts lämpligt

att först avvakta socialvårdskommitténs blivande förslag till lag om socialhjälp.

I propositionen har departementschefen ytterligare anfört följande:

»Vid bedömande av frågan huruvida fattigvårdsregeln alltjämt bör bibehållas

eller om tidpunkten nu kan anses lämplig att upphäva densamma

må till en början understrykas, att denna regel är helt utan betydelse för

spörsmålet om förvärv av hemortsrätt enligt lagen om fattigvården; någon

ny hemortsrätt kan nämligen icke förvärvas av den, vilken åtnjuter fattigvård

eller barnavård av sådant slag som avses i 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen.

I andra fall ha däremot vissa rättsverkningar knutits till fattigvårdsregeln.

Detta är förhållandet exempelvis vid tillämpningen av lagarna om

folkpensionering, om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen,

om allmänna barnbidrag samt om förskottering av underhållsbidrag

till barn.

I den av Gävleborgs läns barnavårdsförbund ingivna framställningen om

fattigvårdsregelns upphävande har förbundet närmare behandlat vissa olägenheter

som i anledning av sagda regel uppkomma vid tillämpningen av

förenämnda författningar. Dessa olägenheter ha understrukits och ytterligare

motiverats från remissinstansernas sida.

Ett slopande av fattigvårdsregeln skulle ur åtskilliga synpunkter vara

lämpligt. En sådan åtgärd skulle medföra en förenkling av kyrko- och mantalsskrivningsförfarandet

med därav föranledd minskning i arbetsbördan för

respektive myndigheter. En motsvarande förenkling och arbetsbesparing

skulle uppkomma även för vissa andra myndigheter — såsom barnavårdsnämnder

och pensionsnämnder —- med uppgifter och åligganden som regleras

av bestämmelser vilka anknyta till enskilda personers kyrkobokföringseller

mantalsskrivningsort. Vidare skulle fattigvårdsregelns upphävande vara

ägnat att åstadkomma en mera rättvis reglering av vissa folkpensionsförmåner

och underlätta möjligheterna att erhålla dessa förmåner liksom vissa

andra förmåner av socialvårdskaraktär. Samtidigt skulle de svårigheter undanröjas

som nu föreligga för av fattigvårdsregeln berörda personer att hos

myndighet på bosättningsorten verkställa legala anmälningar, erhålla vissa

intyg osv.

I sådana fall, där kommun är skyldig att deltaga i kostnaderna för sociala

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

förmåner och denna bidragsskyldighet är beroende av huruvida den bidragsberättigade

är mantalsskriven i kommunen eller icke, kan fattigvårdsregelns

upphävande komma att medföra, att bidragsskyldigheten övergår på annan

kommun. En dylik överflyttning torde emellertid för kommunernas del vara

av mycket begränsad ekonomisk räckvidd. Det bör härvid uppmärksammas,

att om kommun i visst fall lämnar bidrag till kostnaden för folkpensionering,

utgår folkpension av sådan storleksordning, att full försörjning genom

fattigvården i regel icke kan anses föreligga; i dylika fall utövar fattigvårdsregeln

alltså icke något inflytande på mantalsskrivningen.

De nu föreliggande framställningarna från Gävleborgs läns barnavårdsförbund

och 1949 års folkbokföringssakkunniga ha praktiskt taget enhälligt

tillstyrkts från remissinstansernas sida. Av vad remissinstanserna anfört må

särskilt erinras om att socialvårdskommittén motiverat sin tillstyrkan med att

kommittén haft för avsikt att i sitt kommande betänkande med förslag till

lag om socialhjälp föreslå fattigvårdsregelns upphävande.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes någon anledning icke längre

föreligga att bibehålla den i 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen upptagna

fattigvårdsregeln. Jag tillstyrker därför, att nämnda stadgande uppliäves.

På sätt folkbokföringssakkunniga föreslagit bör denna författningsändring

träda i kraft snarast möjligt, lämpligen den 1 april 1950. Emellertid bör

ifrågavarande stadgande fortfarande äga giltighet såvitt angår mantalsskrivning

som ägt rum för år 1950 eller för tidigare år.

De erforderliga ändringarna i fråga om kyrkobokföringen torde såvitt

möjligt böra genomföras av kyrkobokföringsmyndigheterna själva utan

medverkan av de personer som komma att beröras av författningsändringen.

Närmare föreskrifter härom torde böra utfärdas av Kungl. Maj :t med

stöd av 31 § 1 inom. folkbokföringsförordningen.»

Utskottet. Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot det genom

propositionen framlagda förslaget och får därför hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 8 februari 1950.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

5

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Edmund Eriksson, Nils

Larsson, Hermansson, Werner, Eskilsson, Grym och Ivar Nilzon;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Ericsson i Sörsjön,

Holm, Åhman, Andersson i Mölndal, Fagerholm, Utbult och Jansson i

Aspeboda.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.