Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1950-11-02 · 37 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 37 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1950:22, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

1

Nr 22.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde,

m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 13 januari 1950 dagtecknad proposition, nr 59, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga vid

propositionen fogade förslag till

1) lag om gräns mot allmänt vattenområde; samt

2) lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fjorton

i anledning av densamma vid vårsessionen väckta motioner, nämlifen

inom första kammaren

nr 355 av herr Gränebo m. fl.,

nr 357 av herr Lundqvist m. fl.,

nr 359 av herr Spetz,

nr 360 av herr Arrhcn och fru Svenson samt

nr 366 av herr Mannerskantz m. fl.; ävensom

inom andra kammaren

nr 423 av herr Lundberg,

nr 425 av herr Staxäng m. fl.,

nr 427 av herr Sundström m. fl.,

nr 428 av herr Sundström m. fl.,

nr 429 av herr Hseggblom m. fl.,

nr 430 av herr Hseggblom,

nr 431 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,

nr 437 av herr Boman i Stafsund m. fl. samt

nr 445 av herr Utbult m. fl.

Fem av motionerna äro likalydande med andra motioner, nämligen I: 359

med II: 445, I: 360 med II: 425, I: 366 med II: 429, II: 431 med I: 355 samt

II: 437 med I: 357.

Vid höstsessionens början ha i frågan väckts ytterligare fyra motioner,

vilka utskottet även behandlat, nämligen

inom första kammaren

nr 523 av herr Spetz, samt

nr 525 av herr Sundberg; ävensom

inom andra kammaren

nr 623 av herr Holmberg m. fl., samt

nr 624 av herr Nordkvist in. fl.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 22.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

Av dessa motioner är I: 525 likalydande med II: 624.

De i motionerna framförda yrkandena återgivas i det följande.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen

framlagda lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat

till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför

ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

I ärendet ha till utskottet inkommit skrivelser från landshövdingen i Kalmar

län, förvaltningsutskottet i Kalmar läns södra hushållningssällskap och

Stockholms läns fiskareförbund samt ett flertal fiskare och strandägare, varjämte

deputationer från olika trakter av landet fått företräde inför utskottet.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

För närvarande saknas lagbestämmelser om hur långt ut i havet och

större insjöar fastigheternas ägovälde sträcker sig, och man har vid bedömande

av hithörande frågor varit hänvisad att söka ledning närmast från

vissa delvis oklara och svårtolkade stadganden om gränserna för enskild

fiskerätt. I samband med utarbetande av förslag till ny lag om rätt till

fiske har det visat sig lämpligt att i särskild lag, avsedd att helt eller delvis

inflyta i en blivande ny jordabalk, uttryckligen reglera frågan i vad mån

rikets vattenområden skola anses ingå i fastigheterna eller utgöra »allmänt

vatten», som ej omfattas av enskild äganderätt.

Enligt förslaget till sådan lag skall vid öppen havsstrand det enskilda

vattnet i regel sträcka sig 300 meter ut från stranden, öar och holmar med

mindre längd än 100 meter skola liksom hittills kunna ingå i fastigheterna

men skola ej ha något självständigt vattenområde. I vikar och skärgårdar

hänföres till fastigheterna vidare allt vatten som saknar bredare förbindelse

med öppna havet än en kilometer. Dessutom skola vissa andra, särskilt

uppräknade fjärdar i Norrbottens och Kalmar län vara enskilda.

I insjöar och vattendrag skall enligt förslaget allmänt vatten finnas endast

i de öppna delarna av Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.

Mälaren blir sålunda i sin helhet att hänföra till enskilt vatten.

De föreslagna bestämmelserna ansluta väsentligen till gällande rättsuppfattning

men kunna på vissa ställen medföra en utvidgning av det enskilda

vattnet och på andra ställen en minskning därav. Om intrång sker i enskild

äganderätt, skall gottgörelse lämnas av statsmedel. Stadganden härom ha

upptagits i förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m. Enligt

detta förslag skall anspråk på ersättning framställas inom fem år hos särskilda

nämnder, kallade fiskevärderingsnämnder. Dessa nämnder skola även

pröva vissa fiskerättsliga ersättningsanspråk som kunna uppkomma i anledning

av den nya lagstiftning angående rätt till fiske, varom förslag framlagts

i proposition nr 60 till innevarande års riksdag (se utskottets utlåtande

nr 23).

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

3

Förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde.

Gällande rätt, lagberedningens jordabalksförslag, fiskerättskommittén, remissyttrandena

över kommittéförslaget, lagrådsremissen ang. fiskelagen, lagberedningens

utlåtande, lagrådsremissen ang. gränslagen, lagrådet

och propositionerna.

Här torde lämpligen först behandlas gränsen mellan allmänt och enskilt

vattenområde i havet, därefter motsvarande gräns i sötvatten (s. 10) och

slutligen gränsen vid friliggande holmar och skär m. m. (s. 11).

Enligt hävdvunnen uppfattning finnes i havet en yttre gräns för det

vattenområde som är under enskild äganderätt. Emellertid saknas närmare

bestämmelser om utsträckningen av det enskilda vattnet.

I 1766 års fiskeristadga upptogs såsom huvudregel att »vid öppna havsstranden

eller där ingen skärgård är, såsom ock utom skären, får jord- och

strandägaren ej sträcka sin enskilda rättighet till fiske och vatten vidare,

än dess landgrund räcker, som vid stranden ligger och därifrån utlöper».

Avfattningen av denna regel torde närmast ge vid handen, att icke blott

fiskerättszonen utan strandägarens vattenområde över huvud skulle bestämmas

av landgrundets utsträckning. Begreppet landgrund var emellertid så

obestämt, att önskemål så småningom framfördes om ett förtydligande härav.

I 1852 års fiskeristadga, som utfärdades i administrativ ordning, bibehölls

beträffande fisket den äldre stadgans landgrundsregel men en subsidiär

bestämning tillfogades. I nu gällande 1896 års lag om rätt till fiske har

den tidigare landgrundsregeln helt bortfallit och den subsidiära bestämmelsen

i 1852 års stadga har, med vissa jämkningar, upptagits såsom huvudregel

sålunda att, där ej annorledes är lagligen bestämt, strandägarens enskilda

fiskerätt vid öppna havsstranden och utom skären skall omfatta allt

det vatten som finnes till och med etthundraåttio meter från det ställe invid

stranden, där stadigt djup av två meter vidtager. Rörande ägogräns (i motsats

till fiskerättsgräns) i öppna havet har emellertid icke givits någon senare

uttrycklig bestämmelse än regeln om landgrund i 1766 års fiskeristadga.

Beträffande förarbeten till 1766, 1852 och 1896 års författningar samt

vissa senare lagförslag må hänvisas till framställningar i lagberedningens

förslag till jordabalk 1 (SOU 1947:38 s. 43—46) och fiskerättskommitténs

förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande författningar (SOU

1947: 47 s. 41—60).

Strandäganderättens utsträckning i havet har praktisk betydelse även i

andra hänseenden än beträffande rätt till fiske, såsom för jakt, rätt att uppföra

större brygga eller andra mera betydande anläggningar i vattnet (rätt

att vid stranden ha mindre brygga, båt-, bad- eller tvätthus eller annan dylik

byggnad tillkommer däremot i princip strandägare oberoende av äganderätten

till vattenområdet), rätt att utnyttja vattenområdet som timinermaga
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

sin, rätt att taga i besittning mark som torrlägges genom landhöjning, uppslamning

eller invallning, rätt till sten-, sand-, tång- och vasstäkt samt

äganderätten till skär. Beträffande sådana former av vattenområdets nyttjande

som badning eller färdande med båt har man att räkna med en alle

mans rätt (SOU 1947: 38 s. 46 f).

Lagberedningen har i sitt nyssnämnda jordabalksförslag i samråd med

fiskerättskommittén utarbetat bestämmelser om fastigheternas utsträckning

i havet. De överensstämma i sak med de av kommittén föreslagna reglerna

för utsträckningen av enskilt fiskevatten. I avbidan på att jordabalksförslaget

skall bliva lag har fiskeräitskommittén — för att undvika skiljaktighet

mellan äganderättsgräns och fiskerättsgräns — brutit ut lagberedningens

stadganden om gräns mot allmänt vattenområde till ett särskilt lagförslag.

De sålunda föreslagna reglerna för fastigheternas utsträckning i havet

innebära följande (jfr prop. nr 60 s. 27 f).

Till fastighet skall i havet hänföras allt vatten inom trehundra meter

från stranden av fastland, ö eller holme av minst etthundra meters längd

ävensom, på de ställen där den stranden följande kurvan för högst tre

meters djup når längre ut, allt vatten inom denna djupkurva. Denna regel

— strandvattenregeln — ersätter den nu i rättstillämpningen antagna regeln

att strandägarnas vattenområde sträcker sig till och med etthundraåttio

meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager.

Den nuvarande regeln, att vattenområde i saltsjön inomskärs tillhör dem

som äga stränder och holmar omkring vattenområdet, den s. k. inomskärsregeln,

ersättes med bestämmelse att till fastighet — utöver vad ovan sagts

— hänföres allt vatten, som saknar förbindelse med öppna havet av större

bredd än en kilometer, räknat från stranden av fastland, ö eller holme av

minst etthundra meters längd, och som från fastlandet skiljes allenast av

sådant slutet vattenområde. Denna regel —- den s. k. kilometerregeln — innebär,

annorlunda uttryckt, att de vatten i sin helhet äro enskilda, till vilka

man ej kan komma in från öppna havet utan att passera vatten så trånga,

att bredden ej uppgår till mer än en kilometer, räknat från stranden av

fastlandet eller av ö eller holme om minst etthundra meters längd. Kilometerregeln

äger icke tillämpning på vatten vid friliggande öar och ögrupper,

t. ex. Gotland och Öland.

Slutligen stadgas, att till fastighet hänföres jämväl annat vatten, såvida

det helt omgives av vatten som förut sagts. Härigenom förhindras, att med

tillämpning av strandvattenregeln och kilometerregeln skulle uppkomma

smärre isolerade allmänna vattenområden.

Vid tillämpning av vad sålunda stadgats skola vattendjup och strandlinjer

bestämmas efter normalt medelvattenstånd.

För vissa kuststräckor ansåg kommittén (s. 75, 177, 326 f.) lämpligt att

det med statsbidrag utgåves särskilda hjälpkartor av inofficiell karaktär.

I remissyttrandena har förslaget i princip tillstyrkts eller lämnats utan

erinran. Endast från kammarkollegiet har invändning framförts mot att

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

samtidigt med frifiskegränsen i lag regleras fastigheternas gräns mot allmänt

vattenområde; kollegiet har även hävdat att i de forna dansk-norska

landskapen Blekinge, Skåne, Halland och Bohuslän strandäganderätten borde

inskränkas; en ledamot var dock skiljaktig och motsatte sig dylika särregler.

I remissyttrandena ha de föreslagna gränsbestämmelserna i regel ansetts

utgöra en rimlig avvägning mellan olika intressen och ägnade att underlätta

utövandet av fiskerinäringen. I vissa yttranden ha dock gjorts erinringar

mot gränsdragningsreglerna, särskilt mot den att fiskerätt ej skulle

förknippas med vissa mindre holmar och skär. Från några håll har vidare

hävdats, att de föreslagna bestämmelserna för vissa kuststräckor alltför

mycket avvika från vad som där ansetts vara gällande rätt, och påyrkats

särregler för dessa delar av kusten. I ett par yttranden har slutligen förordats,

att gränsdragningen skall ske efter lokala undersökningar och att man

vid dessa skall eftersträva en närmare anslutning till rådande förhållanden.

Beträffande det närmare innehållet av remissyttrandena hänvisas till prop.

nr 59 s. 15—18 och prop. nr 60 s. 28—39.

Den 25 februari 1949 hänsköt Kungl. Maj :t till lagrådet förslag till lag

om rätt till fiske, in. in., upptagande hland annat de av fiskerättskommittén

föreslagna bestämmelserna om gräns mellan fritt och enskilt fiskevatten,

formellt överarbetade samt kompletterade med vissa lokala jämkningar i

Norrbottens och Kalmar län. Därvid anförde föredraganden, chefen för jordbruksdepartementet

statsrådet Sträng, hland annat följande.

»Av grundläggande betydelse för fiskerätten vid saltsjökusterna är gränsen

mellan fritt och enskilt fiskevatten.

De nu gällande reglerna om denna gränsdragning äro till följd av sin

oklara formulering svårtolkade och ha ofta givit upphov till tvister. Olägenheterna

härav ha blivit allt mer påtagliga, i samma mån som fiskets betydelse

ökat både ur ekonomisk synpunkt och ur rekreationssynpunkt. Rättsläget

är oklart och fullt klargörande prejudikat saknas. Det må i detta sammanhang

endast erinras om att beträffande vissa avgöranden i högsta instans

kommittén ansett sig kunna uttala att den uppfattning, som där kommit

till uttryck, torde —■ även med hänsyn tagen till de särskilda lokala

förhållandena — representera en extremt vidsträckt tolkning av inomskärsbegreppet.

På sätt kommittén anfört kan en lösning knappast vinnas utan att man

i någon mån bortser från det rådande rättsläget och söker sig fram efter

delvis nya linjer, även om detta skulle medföra vissa rubbningar av bestående

förhållanden. I den mån intrång därigenom sker i enskild rätt, bör

ersättning utgå.

I valet mellan olika gränsdragningsmetoder måste enligt min mening

systemet med normerande kartor eller med förteckningar över vilka vatten

som äro enskilda och vilka som äro fria i princip avvisas. De försök, som i

sådant hänseende tidigare gjorts beträffande Vänern och Hjälmaren, mana

icke till efterföljd.

Jag ansluter mig i stället till kommitténs förslag, att omfattningen av det

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

enskilda fiskevattnet skall bestämmas genom en generell regel, som gör till

enskilt dels strandvattnet och dels vissa inomskärsvatten in. m.

Mot utformningen av strandvattenregeln ha endast några få anmärkningar

gjorts, närmast avseende det av kommittén valda avståndet från stranden,

300 meter. Detta avstånd synes dock lämpligt som huvudregel, och tillräcklig

anledning synes ej heller föreligga att för någon viss kuststräcka frångå

den allmänna regeln.

Av större räckvidd är frågan, huruvida endast vissa landbildningar skola

medföra fiskerätt och, om denna fråga besvaras jakande, huruvida den av

kommittén föreslagna begränsningen till holmar med minst 100 meters

längd är den lämpligaste.

Vad den första frågan angår må framhållas, att det synes uteslutet att låta

varje landbildning, om än aldrig så obetydlig, medföra fiskerätt. Det torde

till belysande härav vara tillräckligt att erinra om att det är så gott som

ogörligt att fastställa, huruvida de tusentals friliggande bränningarna utanför

skärgårdarna vid medelvattenstånd helt eller endast delvis ligga under

vattenytan. En sådan regel skulle vidare lätt kunna missbrukas genom att

enstaka stenblock avsiktligt utplacerades på lämpliga fiskeställen.

Om det sålunda knappast kan råda någon tvekan om att en begränsning

här är nödvändig, återstår det dock att avgöra, hur denna begränsning

skall ske. Med rätta har kommittén framhållit, att det här fordras en enkel

och lättillämpad regel.»

»Jag anser alltså den av kommittén valda metoden att endast låta holmar

med viss längd medföra fiskerätt vara den lämpligaste. Icke heller finner

jag vad som förekommit i yttrandena utgöra tillräckligt skäl för att frångå

den av kommittén valda minimilängden. Anmärkas må att sammanhängande

övervattensrev, som vid medelvattenstånd håller 100 meters längd, givetvis

skall räknas som holme i lagens mening.

Av yttrandena framgår att så gott som fullständig enighet råder om att

en strandvattenregel bör kompletteras med en »inomskärs»-regel, som låter

mera slutna fjärdar och vikar i deras helhet bliva enskilt fiskevatten. Frågan

om utformningen av denna regel har kommittén löst med ett radikalt

grepp, nämligen uppställandet av den s. k. 1-km-regeln. Åskådligast framträder

kanske regelns innebörd, om man tänker sig gränsen dragen som en

enda sammanhängande linje runt fastlandets kust på sådant sätt, att det vid

varje punkt av denna linje finnes möjlighet att nå fastlandet utan överskridande

av bredare vatten än en kilometer (även här bortses då från landbildningar

med en längd av mindre än 100 meter). Friliggande öar och ögrupper,

exempelvis Holmön utanför Umeå, vissa utskärgårdar i Stockholms län

samt Gotland och Öland, falla utanför. I stort sett synes denna regel giva

ett gott resultat. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag även på

denna punkt. En skenbar förenkling av 1-km-regeln skulle kunna vinnas, om

denna, såsom ifrågasatts i ett par yttranden, finge omfatta även friliggande

öar och ögrupper. En sådan förenkling skulle emellertid närmast äga teoretiskt

värde. Då det gäller att i praktiken avgöra, var gränsen mellan fritt

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

och enskilt vatten går i en friliggande skärgård, är det nämligen uppenbarligen

enklare att endast behöva ta hänsyn till en enda regel, strandvattenregeln.

Härtill kommer att det strandägarintresse, som 1-km-regeln tillgodoser,

framstår som mera heaktansvärt i de vatten, som ligga nära fastlandskusten,

än i vattnen kring friliggande ögrupper.

Såsom en komplettering av de båda nu nämnda reglerna bör slutligen,

på sätt kommittén föreslagit, gälla, att därest det eljest finnes fiskevatten,

som helt omgives av enskilt vatten, också sådant fiskevatten skall vara

enskilt.

Med hänsyn till vad som anförts i remissyttrandena finner jag emellertid

önskvärt, att gränsen på vissa ställen efter kusten får en sträckning, som

något avviker från vad som skulle följa av de allmänna reglerna. De ställen

jag åsyftar äro Norrbottens län vid mynningen av Torne älv samt vissa delar

av Kalmar län. Det är här fråga om en skärgård av särpräglad typ, grund

och småbruten. Vidare äro äganderättsförhållandena annorlunda än på

många övriga håll, i det att här yrkesfiskarena i stor utsträckning ännu

stödja sig på strandäganderätt och ofta samtidigt äro både bönder och fiskare.

Dessa förhållanden synas mig böra föranleda vissa jämkningar till

strandägarnas förmån, varvid dock uppenbart överdrivna anspråk böra tillbakavisas.

Jämkningarna böra enligt min mening få karaktären av undantagsstadganden.

Däremot finner jag ej lämpligt att öppna möjlighet att i

administrativ ordning göra avvikelser från den i lagen angivna gränsen.

Från några få kuststräckor har det gjorts gällande att den gränsdragning,

som kommittén föreslagit och som jag med vissa jämkningar nu förordat,

skulle skada yrkesfisket och äventyra fiskevården i havsbandet. Beträffande

andra delar av kusten ha från fiskarhåll uttalats farhågor för att den

föreslagna gränsdragningen snarare skulle alltför mycket tillgodose strandägarnas

intressen.

Befolknings- och näringsförhållanden växla utefter de olika kuststräckorna.

Påfallande är emellertid att de kuststräckor, där fisket nått högst, samtidigt

äro de, där fisket utövas av yrkesmän som specialiserat sig på detta

näringsfång. Vid dessa kuststräckor är fisket med rörliga redskap i väsentlig

män oöeroende av strandrätt. Också där fisket ännu utövas mera som

en binäring till jordbruket tyda många tecken på att man kan vänta en

större yrkesspecialisering, så att några bli rena lantbrukare och andra rena

fiskare. En sådan arbetsfördelning torde ej sällan kunna leda till en rationalisering

både av lantbruket och av fisket. Det kommer då också där att

ligga i yrkesfiskarenas intresse att tillräckliga vatten finnas öppna för det

fria fisket. Detsamma blir förhållandet i skärgårdar där äganderätten, såsom

ofta är fallet i närheten av tätorterna, övergått till stadsbor eller sportfiskeklubbar.

Bestämmelser om fritt fiske bliva där till skydd främst för

yrkesfiskarena.

För västkustens del har från några håll yrkats, att enskilt fiskevatten

icke vidare skulle finnas i saltsjön. Man har därvid åberopat lokala rättstraditioner

med rötter ända i den dansk-norska tiden. För min del finner

jag det icke påkallat, att man nu för västkustens del omprövar riktigheten

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

av den uppfattning om förefintligheten av strandäganderätt till fisket, som

sedan 1766 års fiskeristadga varit gällande för alla rikets kuster och som

senast kommit till uttryck i 1896 års lag. Jag kan alltså icke förorda, att för

västkustens vidkommande något undantag skall göras från de allmänna reglerna

om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten. Det väsentliga

ur yrkesfiskarenas synpunkt synes i stället vara, att de oberoende av

strandäganderätten skola ha erforderlig rörelsefrihet i utövningen av sitt

yrke. Redan nu gällande bestämmelser giva i mycket betydande grad sådan

frihet och, på sätt jag i det följande skall angiva, kommer jag att föreslå,

att denna frihet skall ytterligare utvidgas.

Av stor praktisk betydelse är frågan, från vilket vattenstånd man skall

utgå vid bestämmande av vattendjup och strandlinjer. Även här har oklarhet

rått vid tillämpningen av 1896 års lag och den tolkning, som gjort sig

gällande i rättspraxis, har, även om den varit välgrundad med hänsyn till

gällande bestämmelsers förhistoria, erbjudit vissa svårigheter i den praktiska

tillämpningen. Det är därför angeläget, att frågan nu löses på ett tillfredsställande

sätt. Jag ansluter mig till kommitténs förslag, att i havet det

normala medelvattenståndet skall vara avgörande.

I kammarkollegiets yttrande har berörts frågan om innebörden av den

enskilda fiskerätten i saltsjön. Kollegiets chef har för sin del uttalat den

uppfattningen att denna rätt icke — såsom fallet är med rätten till fiske i

insjöar och rinnande vatten -— bör betraktas såsom en särskild tillhörighet

till fastigheterna utan såsom en till förmån för strandägarna gjord inskränkning

i den allemansrätt till fiske, som enligt hans förmenande i princip

finnes i dessa vatten. Detta spörsmål har väl huvudsakligen teoretiskt intresse,

därest man, på sätt skett vid de ändringar, som vidtagits i 1896 års

lag och även jag anser riktigt, förutsätter att ersättning skall utgå till

strandägaren för de inskränkningar som kunna göras i hans ensamrätt till

fiske. Det synes mig emellertid naturligast att, såsom kommittén gjort, anse

den ifrågavarande fiskerätten helt likställd med den fiskerätt, som tillkommer

jordägare i insjöar och rinnande vatten.»

Lagberedningen har i utlåtande den 18 maj 1949 ang. lagstiftning om

gräns mot allmänt vattenområde (SOU 1949:23) framhållit att det enligt

beredningens mening skulle vara synnerligen olyckligt om ej det nu föreliggande

tillfället att i ett sammanhang reglera äganderättens och fiskerättens

utsträckning bleve begagnat. Lagberedningen anförde vidare bland annat

följande.

»Den uppordning av nu föreliggande rättsläge, som avses med revisionen,

torde näppeligen vinnas om man ej ingriper även i nu gällande rättsförhållanden.

Man skulle eljest icke erhålla en klar gränsdragning som är oberoende

av varjehanda lokala lantmäteriförrättningar eller hävdeförhållanden.

Det synes därför önskvärt att en reglering av gränsen mot allmänt vattenområde

göres tvingande på det sättet, att äldre äganderätt till vattenområde

utantör den nya gränsen upphäves, vare sig rätten grundas enbart på

de nuvarande strandvatten- och inomskärsreglerna eller till stöd för den
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

samma kan åberopas lantmäteriförrättning, dom e. d. Förefintlig urminnes

hävd bör i sådant fall än mindre tillerkännas verkan.--— Då gränsdrag
ningen

beträffande det enskilda vattenområdet har till syfte att bestämma

omfattningen av fastigheternas ägovälden och sålunda angiva de områden

som äro föremål för enskild äganderätt, kan det icke i och för sig vara lämpligt

att låta en befogenhet som i princip åtföljer äganderätten — fiskerätten

—• hänföra sig till område, som icke ingår i fastighet och ej heller kan vara

föremål för äganderätt.--- — Det till lagrådet remitterade förslaget till

lag om rätt till fiske upptar emellertid bestämmelser om utvidgning av det

enskilda fiskevattnet vid vissa kuststräckor i Norrbottens och Kalmar län.

Dessa bestämmelser kunna betraktas som en av de lokala förhållandena påkallad

modifikation av den s. k. kilometerregeln. De ovan angivna skälen för

en enhetlig reglering synas följdriktigt leda till att även nämnda bestämmelser

läggas till grund för avgränsningen mellan enskilt och allmänt vattenområde.

På grund härav förordar beredningen alt i förslaget till lag om gräns mot

allmänt vattenområde upptages bestämmelse att vid de kuststräckor i Norrbottens

och Kalmar län, där enligt vad särskilt är stadgat enskilt fiskevatten

omfattar vattenområde utöver vad som enligt huvudregeln är enskilt

vatten, även sådant vattenområde skall hänföras till fastigheterna.

Den allmänna regeln för äganderättens utsträckning i havet bör gälla

även för rikets västra kust, där enskild fiskerätt kvarstår om ock i begränsad

omfattning. Vid Skånes västra kust skall enligt 18 § i det till lagrådet

remitterade förslaget varje svensk medborgare äga rätt att fiska inom det

enskilda fiskevattnet. Yttergränsen för detta kommer här att sakna praktisk

betydelse. Det kan ifrågasättas, om under sådana förhållanden anledning

finnes att tillerkänna strandägarna äganderätt till vattenområde

enligt huvudregeln. Emellertid synes det tveksamt om man för denna kuststräcka

bör helt utesluta äganderätt till vattenområde, således även vattenområdet

närmast stranden. Att här fastställa en särskild, i vattnet gående

gräns torde icke böra komma i fråga. Huvudregeln bör därför tillämpas

även för Skånes västra kust.»

Sedan Kungl. Maj :t på föredragning av chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Zetterberg, den 18 juni 1949 till lagrådet remitterat ett av lagberedningen

upprättat förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde, bär

lagrådet förordat att båda de remitterade förslagens gränsbestämmelser

skulle på närmare angivet sätt sammanföras i en enda lag: större klarhet

och överskådlighet skulle vinnas, om alla bestämmelser rörande vattenområdenas

uppdelning i allmänna och enskilda samlades i gränslagen, medan

fiskerättslagens uppgift begränsades till att angiva vilka regler som skulle

gälla för rätten att fiska i vatten av dessa båda olika slag.

I fråga om den paragraf i gränslagen som behandlar gränsdragningen mellan

enskilt och allmänt vatten i havet har lagrådet anfört bland annat följande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

»Det kan icke förnekas, att reglerna i denna paragraf äro långt ifrån lättlillgängliga.

Såvitt lagrådet kunnat finna, beror detta emellertid på själva

ämnets invecklade beskaffenhet. Även om lagens tillämpning ur denna synpunkt

till en början kan vålla svårigheter, torde man dock kunna förvänta,

att stadgandenas innebörd inom en ej alltför lång tid skall tränga in i det

allmänna medvetandet.»

I övrigt må beträffande lagrådets yttrande hänvisas till prop. nr 59 s.

43—49.

Kungl. Maj :t har i nu förevarande propositioner biträtt lagrådets hemställan

att alla bestämmelser rörande vattenområdenas uppdelning i allmänna

och enskilda samlades i gränslagen. Däremot har det icke ansetts påkallat

att — på sätt en av lagrådsledamöterna hemställt — redan i huvudtexten

meddela föreskrifter om vilka rättsverkningar som skulle tillkomma den nya

indelningen i allmänt och enskilt vatten.

Den nu lämnade redogörelsen avser närmast gränsen mellan allmänt och

enskilt vattenområde i havet. Härefter må behandlas motsvarande gräns i

sötvatten.

Enligt 5 § 1896 års lag äger i insjöar och rinnande vatten strandägaren

utan intrång av annan nyttja fiskevatten som är beläget inom hans fastighets

rå och rör eller eljest till dess ägor hörer. Bestämmelsen utgår från den

sedan gammalt i vårt land gällande grundsats som kommit till uttryck i

12 kap. 4 § jordabalken, nämligen att sötvattensområdena tillhöra strandfastigheterna.

Något utrymme för fritt fiske i sjöar och vattendrag lämnar

detta stadgande icke.

I fråga om vissa större insjöar innehåller emellertid 6 § 1896 års lag en

särskild bestämmelse. Där stadgas att »i de delar av större insjöar, till vilka

strandäganderätten sig icke sträcker och där ej heller eljest enskilt fiske

är kronan förbehållet eller annan tillhörigt», skall om fisket gälla vad i

lagens 1 § sägs om fiske i öppna havet, d. v. s. fiskerätt skall där tillkomma

varje svensk undersåte.

Beträffande tillämpningen av denna bestämmelse må hänvisas till fiskerättskommitténs

betänkande (s. 140 ff.).

Lagberedningen har i sitt jordabalksförslag upptagit att samma regler

som utarbetats för fastigheternas utsträckning i havet skulle äga motsvarande

tillämpning i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.

Dock skulle till grund för tillämpningen av strandvattenregeln och kilometerregeln

läggas vattenstånd, som i viss mån skilde sig från medelvattenståndet.

Enligt fiskerättskommitténs förslag till fiskelag bestämdes gränsen för

enskilt fiskevatten i havet efter samma regler som upptagits i förslaget till

lag om gräns mot allmänt vattenområde. Även för Vänern, Vättern, Hjälmaren

och Storsjön i Jämtland skulle i princip motsvarande regler gälla.

Därutöver skulle emellertid vissa öppna vattenområden i västra delen av

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22. 11

Södra Hjälmaren och i södra delen av Storsjön hänföras till enskilt fiskevatten.

Mot ståndpunkten att sötvatten i regel skall utgöra enskilt fiskevatten

har någon erinran ej framställts i yttrandena. De uttalanden, som gjorts

om nu ifrågavarande avsnitt av betänkandet, ha i stort sett endast avsett

frågan om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten i nyssnämnda

fyra insjöar. Även härvidlag har kommitténs förslag i allmänhet tillstyrkts,

dock med vissa erinringar av huvudsakligen lokal karaktär.

I det till lagrådet remitterade förslaget till lag om rätt till fiske föreslogs

att fritt fiskevatten skulle finnas, förutom i Vänern, Vättern, Hjälmaren

och Storsjön, jämväl i vissa delar av Mälaren.

Lagberedningen tillstyrkte i sitt utlåtande att i Hjälmaren och Storsjön

det enskilda vattenområdet utvidgades i enlighet med vad som föreslagits

för det enskilda fiskevattnet men vidhöll i sitt utlåtande att när det gällde

äganderätten borde vattenområdet i Mälaren i sin helhet anses såsom enskilt

(s. 32).

Lagrådet har i fråga om Mälaren framhållit att önskemålet om att fisket

skulle vara fritt i vissa delar av denna sjö kunde tillgodoses genom en regel,

som i erforderlig utsträckning tilläte frifiske utan hinder av att vattnet vore

enskilt.

Vad lagrådet sålunda hemställt har iakttagits i propositionerna.

I gränslagsförslaget har förutsatts att alla vattendrag och insjöar, för vilka

särskilda regler ej givits, i sin helhet äro att hänföra till enskilt vatten.

För utformningen av fiskelagen är det emellertid av värde att denna grundsats

kommer till uttryck i lagtexten, och därför har i gränslagen införts

ett stadgande att i annat vattenområde än havet allmänt vatten finnes

allenast i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.

I Kungl. Maj :ts förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde har

även upptagits ett stadgande av innehåll att om allmänt vatten finnes v i d ö

eller holme, vilken utgör fastighet eller del därav, skall gränsen mot

det allmänna vattnet anses följa strandlinjen bestämd i havet efter det normala

medelvattenståndet och i de stora sjöarna efter närmare angivna vattenstånd.

Äganderätten till dylika öar och holmar beröres i princip ej av förslaget.

Beträffande hithörande frågor må hänvisas till propositionen (s. 18 f.,

30—32).

Jakträtten kring dylika landbildningar har varit föremål för särskild utredning

(prop. nr 59 s. 10, 19, 30; jfr särskild proposition, nr 216, och utskottsutlåtandet

nr 25).

I slutbestämmelserna till gränslagen har upptagits ett stadgande om hur

det skall förfaras med vattenområde, som genom den nya lagstiftningen tillföres

ett skifteslag. Härom hänvisas till propositionen (s. 13 f., 20—24,

33 f.).

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

Motioner.

I motionen II: 423 har — under hemställan om skyndsam och allsidig utredning

om allemansrätt in. m. — yrkats avslag å propositionen.

Avslag har, under kritik särskilt av den s. k. kilometerregeln, yrkats också

i motionen I: 523.

I flera motioner har påyrkats en gränsdragning som skulle låta mera

vatten än enligt propositionen bli allmänt. Sålunda har i likalydande motionerna

II: 445 och I: 359 — med en motivering som närmast anknyter till

västkustförhållanden — hemställts att 2 § måtte få följande lydelse: »Till

fastigheterna hänföres i havet allt vatten inom tvåhundra meter från fastlandet».

I motionen 11:427 har — med utgångspunkt närmast från förhållandena

i Vänern — yrkats att punkten 1 i nyssnämnda paragraf måtte få

följande lydelse: »Allt vatten inom etthundraåttio meter från fastlandet

eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd ävensom på ställen,

där den stranden följande kurvan för högst två meters djup går längre

ut, allt vatten inom denna djupkurva.» Vidare har i motionen II: 428

hemställts att punkten 2 av förenämnda paragraf måtte få följande lydelse:

»Allt vatten, som saknar förbindelse med öppna havet av större bredd än

sexhundra meter, räknat från fastlandet eller ö eller holme av minst etthundra

meters längd, dock med den inskränkningen att ej på grund därav

skall till fastigheterna hänföras vatten vid ö eller holme vilken från fastlandet

helt skiljes av vatten med sådan förbindelse.» Slutligen har i motionen

11:623 yrkats att den i 3 § föreslagna särregeln för del av Norrbottens

län måtte utgå.

Å andra sidan har i flera motioner förordats en gränsdragning som skulle

låta mera vatten än enligt Kungl. Maj :ts förslag bli enskilt. Sålunda har i

likalydande motionerna 1: 357 och II: 437 yrkats att riksdagen ville ägna

särskild uppmärksamhet åt och i görlig mån beakta ett från kust- och

skärgårdsbefolkning i Stockholms län framfört önskemål om att den i gränslagsförslaget

angivna minimistorleken av öar och holmar — minst etthundra

meters längd — måtte utgå. I likalydande motionerna I: 355 och

II: 431 samt i motionen II: 430 ha påyrkats närmare angivna lokala jämkningar

av gränsen inom Kalmar län. Beträffande fastigheterna å Runnö och

Vållö i nyssnämnda län har i likalydande motionerna II: 624 och I: 525 yrkats

att frågan om nya gränser måtte uppskjutas. Slutligen bär i likalydande

motionerna II: 429 och I: 366 hemställts att lagen om gräns mot allmänt

vattenområde måtte ges sådan utformning att

1) fiskevatten i havet tillföres fastigheterna jämväl kring öar, holmar

och skär med mindre än 100 meters längd;

2) Kungl. Maj :t må äga rätt vidtaga jämkningar i gränsdragningen enligt

huvudreglerna, då sådan gränsdragning skulle föranleda uppkomsten

av ofullständiga jordbruk bland kustsmåbruken; och

3) gränsdragning i enlighet med vad som föreslås i 3 § även efter lagens

ikraftträdande må kunna ske genom beslut av Kungl. Maj :t efter förslag av

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22. 13

fiskevärderingsnämnd; dylika gränser skulle inläggas på normerande

kartor.

I sistnämnda två motioner har tillika yrkats att de i propositionen föreslagna

lagarna skulle träda i kraft först den 1 januari 1953.

Utskottet.

Såsom ett allmänt omdöme om den föreslagna lagstiftningen om gräns

mot allmänt vattenområde vill utskottet uttala att densamma efter klara

och överskådliga linjer sökt åstadkomma en lämplig och rättvis ordning.

Lagförslaget ger uttryckliga stadganden om hur långt ut i havet och större

insjöar fastigheternas ägovälde sträcker sig. Annorlunda uttryckt regleras

här i vad mån rikets vattenområden skola anses ingå i fastigheterna eller

utgöra »allmänt vatten», som ej omfattas av enskild äganderätt. Gränsdragningen

har till stor del bestämts av fiskerättsliga hänsyn och överensstämmer

nära med den i nuvarande lag angivna gränsen mellan fritt och enskilt

fiskevatten. Såsom i propositionen sägs ansluta de föreslagna bestämmelserna

också väsentligen till rådande uppfattning om äganderättsgränsen. I en

av de väckta motionerna (II: 423, jfr 424) har visserligen hävdats att vattenområdena

i vårt land vore kronans och att den föreslagna lagstiftningen

skulle frånhända staten och allmänheten »enorma» vattenområden. Motionen

ger emellertid i detta hänseende en bild av rättsläget som utskottet icke

anser riktig. Vad först angår sötvattnen, bortsett från de största insjöarna,

har rättsutvecklingen i Sverige redan tidigt nått fram till att dessa vatten

helt tillhörde de angränsande fastigheterna, något som framgår bl. a. av

det ännu gällande stadgandet i 12 kap. 4 § jordabalken av 1734 års lag.

Beträffande saltsjön har ända sedan 1766 års fiskeristadga gällt att till fastigheterna

skulle hänföras alla vattenområden »inomskärs». Huru denna

bestämmelse i särskilda fall skulle tolkas har varit föremål för olika meningar,

men själva principen har varit klart fastslagen. Sedan denna fiskeristadga

utfärdades, ha snart två sekler förflutit, och jordägarna, stora och

små, ha inrättat sig efter det rättsläge som uppstått. Vad nu sagts om

inomskärsområdena gäller även de vid öppna havsstranden och utom skären

belägna vattenområdena närmast stranden, vad som i 1766 års stadga kallats

»landgrundet» och som i senare författningar, såvitt fiskerätten angår, beskrivits

såsom det vatten, som finnes till och med ett visst avstånd från en

närmare angiven djuplcurva invid stranden. Vad slutligen vidkommer de

största insjöarna, där rättsläget varit förhållandevis oklart, synas dessa

sjöar i äganderättsligt hänseende ha intagit en viss mellanställning mellan

övriga sötvattenområden och saltsjövatten. Sammanfattningsvis kan fastslås

att Kungl. Maj :ts förslag i princip icke avser att »skänka» strandägarna

nya vattenområden utan att precisera gränserna för de områden som redan

tillkomma dem. Häremot strider icke att då man sökt sig fram efter nya

linjer, man varit tvungen att i någon mån bortse från rådande lokala

förhållanden.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

Den utgångspunkt för lagstiftningen som nu angivits anser sig utskottet

böra godtaga.

Att det hos oss rått och råder en vidsträckt rätt för envar att även på

enskilt vattenområde färdas med båt och att utnyttja detsamma för badning

in. in. strider icke mot grundsatsen att äganderätten till området tillkommer

den enskilde fastighetsägaren. Nu förevarande lagstiftning om gräns mot allmänt

vattenområde och om rätt till fiske avser därför icke att — såsom

i motionen gjorts gällande — »inskränka på allmänhetens fria sektor

för fritids- och rekreationsändamål» eller att beskära rätten att beträda

annans mark. Tvärtom innefattar denna lagstiftning i vissa hänseenden

en precisering och förstärkning av »allemansrätten» att beträda och för

fiske nyttja annans strand och vattenområde (jfr 27 § första stycket förslaget

till lag om rätt till fiske).

Det nuvarande oklara rättsläget i fråga om gränserna kan enligt utskottets

övertygelse i en nära framtid på många håll väntas föranleda en växande

osäkerhet, såvida icke nya och mera preciserade gränsdragningsregler

kunna skapas. En övergång till nya regler måste självfallet, icke minst med

hänsyn till ämnets invecklade beskaffenhet, till en början vålla vissa svårigheter,

men man torde kunna förvänta att de nu föreslagna stadgandenas

innebörd ganska snart skall ha trängt in i det allmänna medvetandet.

Den föreslagna gränsen i havet är, med undantag för vissa kuststräckor,

liksom gällande fiskerättsgräns i princip rörlig i så måtto, att den är underkastad

förskjutning i samband med landhöjningen och andra geografiska

förändringar. Dess läge bestämmes direkt av lagens stadganden enligt tre

huvudregler sålunda att till fastigheterna hänföres vad man med korta

benämningar kan kalla »strandvatten» (vattnet från stranden 300 meter ut

samt längre ut beläget vatten som ligger inom den stranden följande kurvan

för 3 meters djup), »kilometervatten» (skärgårdsfjärdar och vikar, som

sakna bredare förbindelse med öppna havet än en kilometer), och »enklavvatten»

(vatten som har förbindelse med öppna havet allenast över annat

enskilt vatten).

Särskilt med tanke på den allt större rörlighet, som utmärker yrkesfisket

och samfärdseln över huvud, är det viktigt att gränsen lätt kan bestämmas

genom allmänna regler i lagen och enkla observationer i naturen. Det skulle

medföra avsevärda praktiska svårigheter om man dessutom måste göra sig

underrättad om de lokala avvikelser, som kunde ha gjorts i administrativ

ordning. Alldeles oavsett att det skulle strida mot allmänna rättsnormer att

Kungl. Maj :t skulle få bestämma äganderättsgränser, måste utskottet därför

avstyrka den motionsvis (II: 429 och I: 366) framförda tanken att jämkningar

skulle kunna beslutas av Kungl. Maj:t från fall till fall.

Vad angår strandvattenregeln innebär förslaget i förhållande till gällande

tiskerättslag en betydande förenkling. För den enskilde äro de nya reglerna

vida lättare att tillämpa än de gamla. Att bestämma ett avstånd direkt från

strandlinjen måste vara bekvämare och ge säkrare resultat än att bestämma

avståndet från »det ställe invid stranden där stadigt djup av två meter

vidtager». Också huru langt strandvattenområdet sträcker sig vid särskilt

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

långgrunda stränder, sådana där man ännu 300 meter från land icke nått ut

till 3 meters djup, är från båt i regel lätt att bedöma, särskilt som man

därvid har ledning av sjökortens djupkurvor. Huruvida den nya konstruktionen

av strandvattenregeln lokalt kan innebära en ökning eller minskning

av strandägarnas rätt beror väsentligen på dels huruvida stranden är brant

eller långgrund och dels hur gällande lagbestämmelse om »stadigt djup» av

två meter är att läsa. Enligt den tolkning, som fiskerättskommittén stannat

för, torde det få anses att man med nämnda lagbestämmelse åsyftat »den

stranden följande kurvan» för högst det angivna djupet. En sådan kurva för

högst två meters djup utgör »en djupkurva innanför vilken endast finnes

mindre djup än 2 meter», varvid dock hänsyn ej tages till »isolerade djuphålor,

som ligga inom det från stranden utlöpande grundbältet av mindre

djup än 2 meter» (SOU 1947:47 s. 63). Med denna tolkning av gällande

regel torde lagförslaget ge strandägarna i huvudsak samma område som nu.

Den omständigheten att vid någon del av kusten strandägare gentemot andra

strandägare i stället ha tillämpat en för dem gynnsammare tolkning (t. ex.

den s. k. hoppningsregeln, se SOU 1947: 47 s. 62 f.), kan icke i och för sig

vara bindande för frifiskarena eller det allmänna. Endast sällan torde

strandägare kunna åberopa någon sådan »särskild rättsgrund», som skulle

kunna ge dem större rätt än lagens allmänna regler.

Utskottet kan ej förorda den avvikelsen från propositionen att — såsom

i en av motionerna (11:427) föreslagits — 300-metersavståndet inskränkes

till 180 meter och 3-metersdjupet till allenast 2 meter: en så stark inskränkning

skulle genomgående innebära intrång i enskild rätt och medföra betydande

ersättningsanspråk mot det allmänna.

1 likhet med vad som i Kungl. Maj :ts förslag uttalats finner utskottet

det uteslutet att kring varje landbildning, om än aldrig så obetydlig, vattnet

skulle bli enskilt. Den föreslagna regeln att enskilt vatten skall tilläggas

endast sådana öar, som ha en längd av minst 100 meter, synes utskottet

kunna godtagas. Vid friliggande landbildningar — sådana som icke ligga

inomskärs eller i nära anslutning till en större ö — beror enligt gällande

rätt frågan huruvida allmänheten har fiskerätt eller ej i princip på huruvida

landbildningen hör eller icke hör till sådana »i saltsjön belägna skär

och holmar, vilka icke till något hemman höra eller under särskilda villkor

innehavas» (1896 års lag om rätt till fiske 1 §); kring dylika skär och holmar

har allmänheten rätt att fiska men i princip ej vid andra skär och

holmar. Frågan huruvida eu landbildning är att hänföra till dylika »skär

och holmar» är emellertid svårlöst, och i varje fall saknar i regel den som

kommer från annan ort kunskap därom. Redan med hänsyn till den ökande

trafiken till sjöss och till fiskets allt större rörlighet är det enligt utskottets

mening nödvändigt med en enkel och lätttillämpad regel för att avgöra

huruvida vattenområdet kring friliggande landhildningar är enskilt

eller allmänt. Mest naturligt är då att, såsom föreslagits i propositionen, anknyta

till storleken av öarna. Genom propositionens av utskottet godtagna

regel fastslås att vattnet är allmänt omkring alla friliggande öar, som äro

mindre än 100 meter i längd, oavsett huru det förhåller sig med äganderät
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

ten till själva ön (och alltså även oavsett huruvida ön tillhör de »skär och

holmar», om vilka talas i 1 § av gällande fiskerättslag). Fördelen av den

angivna regeln minskas icke av att allmänheten kan ha fiskerätt även

kring större öar, som tillhöra den i 1 § fiskerättslagen angivna kategorien.

Att, såsom föreslagits i några motioner (1:357 och 366 samt II: 429 och

437), låta rätt till enskilt vatten följa även mindre landbildningar skulle

icke blott medföra, att nu nämnda fördel försvunne, utan även att över

huvud det enskilda vattenområdet väsentligen vidgades. Överallt, där stränderna

slutta brant som vid friliggande öar är mest vanligt, innebär regeln

att gränsen för enskilt vatten skall räknas 300 meter från stranden att området

för det enskilda vattnet blir större än nu. Om då inom den yta, med

vilken det enskilda vattnet vidgas, befinner sig någon landbildning, huru

liten som helst, kommer icke blott denna landbildning att kunna tillhöra

ägaren av det enskilda vattenområdet, utan dessutom kommer enskilt vatten

att finnas 300 meter ut från landbildningen i fråga. Detta kan innebära

väsentligt vidgad enskild rätt till vatten. För en dylik utvidgning av det enskilda

vattnet finnas enligt utskottets åsikt inga bärande skäl. Även andra

konsekvenser skulle uppstå. Sålunda kan ett borttagande av regeln, att en

landbildning skall vara minst 100 meter lång för att tilläggas enskilt vatten,

leda till svårberäkneliga verkningar, om i sund, som äro bredare än

1 km, räknat från fastlandet eller från ö av minst 100 meters längd, finnas

enstaka småöar. Dessa komma då att omgivas med strandvatten om 300

meters bredd, vilket vatten tillsammans med övriga landbildningars strandvatten

kan bilda ett sammanhängande bälte och därigenom enligt »enklavregeln»

göra hela den innanförliggande fjärden till enskilt vattenområde.

Detta kan bli fallet även om öarna äro så små att de ej ens markerats på

sjökortet. Likaså kan en krans av småöar belägna på ett inbördes avstånd

av högst 600 meter med sina strandvatten bilda långa »kedjor» av enskilt

vatten, som förvandla mellanliggande delar av havet till enskilt vatten. Även

andra praktiska olägenheter kunna uppkomma. Utskottet avstyrker alltså

nyssnämnda motioner i vad de avse frångående av Kungl. Maj :ts förslag

att endast öar av minst 100 meters längd skola tilläggas rätt till enskilt

vatten.

Såsom redan nämnts skall enligt Kungl. Maj :ts förslag i vikar och skärgårdar

den enskilda äganderätten omfatta icke blott strandvattnet utan också

andra vattenområden i den mån dessa sakna bredare förbindelse med

öppna havet än 1 km. Från vissa håll har det påyrkats att denna s. k. kilometerregel

måtte utgå och sålunda vattenområdet utanför strandvattnet bliva

allmänt vatten. Ett bifall till detta yrkande kan få återverkning både för

fiskerätten och för andra rättigheter.

Skulle kilometerregelns bortfallande följas av ett allmänt frigivande av

fisket utanför strandvattenområdet, skulle man enligt utskottets uppfattning

otvivelaktigt, särskilt inne i ostkustens skärgårdar, få en större förändring

av bestående rättsliga förhållanden än som kan anses påkallat av något allmänintresse.

Skulle man åter låta fisket utanför strandvattenområdet fort
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

17

farande bli enskilt, skulle man förlägga gränsen för enskilt vattenområde

närmare stranden än gränsen för den enskilda fiskerätten, vilket redan av

Iantmäteritekniska skäl vore olämpligt. Vidare torde en gräns för enskilt

vattenområde, som icke sammanfaller med gränsen för enskilt fiske, där sådant

finnes, i regel komma att få så ringa aktualitet, att den näppeligen kommer

att leva i kustbefolkningens medvetande. Även hänsynen till sjöfågeljakten

in. in. i skärgårdarna talar för att man åt fastigheterna bör bibehålla

vissa vatten utöver strandvattnen. Med denna utgångspunkt söker lagförslaget

på ett klarare sätt än hittills fastslå vilka vatten som sålunda skola

vara förbehållna fastigheterna. Den nu gällande fiskerättslagens uttryck

»inomskärs» och »utom skären» äro till sin innebörd så svävande att de

lämnat utrymme för högst växlande tolkningar. I anslutning till uttalanden

under förarbetena till 1S96 års lag har fiskerättskommittén valt alt bygga

på den grundsatsen att ett vattenområdes förbindelse med havet bör ha en

viss minsta bredd för att området skall betraktas som »öppet» och fisket

där anses fritt utanför det egentliga strandvattenområdet. Denna metod, som

även är propositionens, är också enligt utskottets mening den bästa. Det

mått kommittén föreslagit, nämligen en kilometer, synes så nära som över

huvud med en generell regel är möjligt ansluta till den ursprungliga tanken

bakom inomskärsbegreppet (jfr SOU 1947:47 s. 70), samtidigt som det ger

en praktiskt användbar linje.

Också vid beräkning av 1-km-avståndet skall man enligt Kungl. Maj :ts

förslag borlse från öar och holmar av mindre längd än 100 meter. Även på

denna punkt ansluter sig utskottet till Kungl. Maj :ts förslag. Att, såsom förordats

i två motioner (I: 357 och II: 437), vid km-avståndets bestämmande

medräkna också mindre holmar, skulle låta mera vatten bli enskilt än vad

som skulle följa enligt cn riktig och rimlig tolkning av gällande rätt och

skulle därtill ofta medföra ojämna resultat.

Kilometerlinjen utgör enligt propositionen en enda sammanhängande linje

längs fastlandskusten. Utanför denna linje skall endast strandvattenregeln

tillämpas. Kilometerregeln skall alltså enligt propositionen icke äga tillämpning

vid Gotland eller Öland eller andra friliggande öar eller ögrupper i ytterskärgårdarna.

Utskottet ansluter sig till vad sålunda föreslagits.

De båda nu angivna huvudprinciperna, strandvattenregeln och kilometerregeln,

kompletteras som nämnts av cn tredje regel, en »enklavregel», av

den innebörden att ett vattenområde, som har förbindelse med öppna havet

allenast över vatten som enligt de båda första reglerna är enskilt, blir

enskilt vatten. Utskottet godkänner även enklavregeln.

Genom dessa regler har propositionen avsett att säkerställa strandägarnas

rätt till de inre och mera slutna vattenområdena, medan vattnen i de

öppna fjärdarna och de yttre skärgårdarna lämnas fria för envar på något

avstånd från stranden.

Om utskottet alltså i princip godtar strandvattenregeln, kilometerregeln

och enklavregeln, anser utskottet emellertid alt i fråga om vissa kuststräckor

eu ändring i Kungl. Maj:ts förslag bör ske. Skulle, på sätt utskottet

2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 22.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

vid behandlingen av det i propositionen nr 60 framlagda förslaget till lag

om rätt till fiske förordar, praktiskt taget allt fiske vid hela västkusten

komma att lämnas fritt för varje svensk medborgare, kommer vid denna

kuststräcka gränsdragningen mellan enskilt och allmänt vattenområde att

sakna fiskerättslig betydelse. Vidare är, enligt vad utskottet inhämtat, vid

denna kuststräcka sjöfågel jakten utanför strandvattnet av mycket ringa

vikt. De övriga enskilda rättigheter, som bero av äganderätt till vattenområde,

torde i dessa vatten sakna praktiskt intresse. Enligt utskottets mening

bör då för västkustens del kilometerregeln slopas och alltså omfattningen

av det enskilda vattnet bestämmas blott av strandvattenregeln jämte enklavregeln.

Sistnämnda regel kommer då att medföra att vattenområden, som

sakna förbindelse med öppna havet av större bredd än (300 -f- 300 =) 600

meter, komma att bli enskilt vatten. Den begränsning i förhållande till propositionen

av strandäganderätten, som utskottet alltså föreslår, tillmötesgår

i viss mån önskemål som framförts särskilt från västkusthåll (jfr motionerna

I: 359 och 523 samt II: 423, 427, 428 och 445). Man vinner också en

förenkling av lagtexten.

Eftersom Skånes södra och östra kuster praktiskt taget sakna skärgård,

synes kilometerregeln kunna undvaras även beträffande vatten vid dem. Att

ytterligare minska kilometerregelns tillämplighet torde icke vara lämpligt.

Kilometerregeln bör alltså gälla från finska gränsen ned till och med den

blekingska skärgården med slutpunkten lämpligen förlagd till Listershuvud.

För genomförande i redaktionellt hänseende av utskottets nu angivna

uppfattning torde de i gränslagsförslagets 2 § upptagna reglerna böra fördelas

på två paragrafer. I en första paragraf (2 §), med giltighet för alla havskuster,

torde strandvatten- och enklavreglerna böra upptagas, varefter i en

andra paragraf (3 §), med giltighet endast för rikets östra kust, kilometerregeln

införes. För att undvika att den senare paragrafen måste kompletteras

med en särskild enklavregel av innehåll att också det vatten skulle

vara enskilt som har förbindelse med öppna havet allenast över vatten, som

enligt strandvatten- eller kilometerreglerna är enskilt, synes kilometerregeln

—- alltså den speciella ostkust- (och insjö-) regeln — kunna införas i lagtexten

som en utvidgning av den i förra paragrafen upptagna enklavregeln,

sålunda att även om någon öppning skulle överstiga en bredd av 600 meter

men icke vara större än 1 km, det innanförliggande vattnet skall vara enskilt.

Den formulering av lagtexten utskottet valt har bestämts av nödvändigheten

att täcka även det, låt vara sällsynta, fallet att en fjärd åt ena

hållet är avskuren enligt kilometerregeln av en förträngning av högst 1 km

bredd och i andra riktningen står i förbindelse med öppna havet genom en

öppning, som visserligen är bredare än 1 km men som i stället spärras av

ett grundbälte med högst 3 meters djup.

De lokala modifikationer av kilometerregeln, som i propositionen föreslagits

för delar av Norrbottens och Kalmar län, synas väl avvägda. De utvidga

det enskilda vattnet bland annat utanför Torne älv och smålandskustens

båda viktigaste laxförande åar, Emån och Alsterån. De medföra att den

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

19

nya gränsen bättre än eljest ansluter till den gällande inomskärsgränsen och

motiveras — förutom av statsfinansiella och fiskeritekniska skäl — också

av önskemålet om en gräns som följer kustens huvudriktning i stora drag

och utan alltför många småvindlingar. I motionerna I: 335 samt II: 430 och

431 ha yrkanden framställts om vissa modifikationer av propositionens förslag

vad beträffar Kalmar län till förmån för strandägarna. I motionen II:

623 ha liknande modifikationer påyrkats i Norrbottens län till förmån för

andra fiskande. I fråga om Kalmar län har dessutom i motionerna 1:525

och 11:624 yrkats att i avbidan på ny utredning viss del av kusten skulle

undantagas från den nya lagstiftningen.

Vad först angår Kalmar län vill utskottet, i anledning av de väckta motionerna

I: 335 samt II: 430 och 431, på grund av vissa säregna förhållanden

inom några av de i motionerna berörda områdena, föreslå den ändringen i

Kungl. Maj :ts förslag, att gränsen utanför Runnö, Vållö och Svartö dragés

sålunda att sundet mellan Runnö och Vållö (utanför Emåns mynning) och

viken söder om Vållö hänföras till enskilt vatten. I övrigt finner utskottet

ej skäl tillstyrka dessa motioner. I fråga om den nya lagstiftningens återverkningar

på det i dessa trakter viktiga fisket efter ål med bottengarn må

i detta sammanhang framhållas de särskilda förmåner för bottengarnsfisket

som fiskelagsförslaget avser att bereda genom den tillståndsfria utsträckningsrätten

200 meter utanför tremetersdjupkurvan (3 § förslaget till lag

om rätt till fiske) och genom det speciella skyddet mot sådant »frifiske»

som kan störa fisket med bottengarn och annan fast redskap (22 § andra

st. samma lagförslag, jfr utskottets utlåtande nr 23 s. 51). Med den sålunda

föreslagna lösningen av gränsdragningsfrågan finner utskottet ej skäl föreligga

att — på sätt yrkats i motionerna I: 525 och II: 624 — i avbidan på ytterligare

utredning undanta vissa delar av kusten från den nya lagen.

I Norrbottens län avse ändringsyrkandena skärgården utanför Torne älvs

mynning. Denna skärgård intar i viss mån en särställning genom sin storlek,

genom vattnets ringa djup och genom det givande fiske med storryssjor som

bedrives efter den i gränsälven uppvandrande laxen. Fisket där torde, på sätt

uppges i motionen II: 623, i huvudsak utövas av personer som arrendera fiskevatten

av strandägarna. För att trygga dessa arrendatorers ställning har i

motionen föreslagits att den av Kungl. Maj :t föreslagna gränsen skulle inflyttas

sålunda att strandägarnas rätt till vattenområde skulle bestämmas

enligt de regler, som föreslås att gälla vid ostkusten i allmänhet. Detta skulle

medföra att de nu av enskilda ägda vattenområdena ute på fjärdarna med

sina stundom goda fiskeplatser konune att ligga på allmänt vatten. Den inlösen

av dylika vattenområden, som alltså skulle ske, måste emellertid

medföra synnerligen stora kostnader för det allmänna. Inom de vattenområden,

som sålunda komme att inlösas, kunde sedermera fiskeplatser upplåtas

av den myndighet, som Kungl. Maj :t kunde bestämma (1 § i den föreslagna

lagen om rätt till fiske), men ulan ytterligare viktiga ändringar i propositionen

skulle arrendeavgift ej kunna föreskrivas. Om sådan avgiftsfri

upplåtelse skedde, kunde detta icke gagna mer än ett fåtal personer, och

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

fördelningen av dessa gratisplatser måste leda till stridigheter och missämja,

Skulle åter de inlösta platserna icke vidare upplåtas för fiske med fasta

redskap, komme skärpt konkurrens att uppstå om de återstående privatägda

platserna. Genom att ändra gränsdragningen på sätt motionärerna

yrkat torde man därför icke vinna det ökade skydd för arrendatorerna som

avsetts. Det må i detta sammanhang nämnas att frågan om tryggare ställning

för fiskearrendatorer har ur allmännare synpunkter behandlats av

fiskerättskommittén (SOU 1947: 47 s. 308 f.) och att chefen för jordbruksdepartementet

har uttalat att detta spörsmål borde bli föremål för förnyad

utredning under medverkan av representanter för olika berörda intressen

(prop. nr 60 s. 24). Utskottet vill understryka önskemålet om att sådan utredning

kommer till stånd. Till stöd för en begränsning av strandägarnas

rätt i Torne-skärgården ha motionärerna också åberopat det allmänna intresset

att redskapen icke utsträckas så långt att laxen icke i önsklig omfattning

kan komma fram till sina lekplatser. Detta tvivelsutan viktiga intresse

torde emellertid tillräckligt tillgodoses dels genom fiskerättslagens

bestämmelser om s. k. fiskådra, vilka äro avsedda att gälla även i skärgårdssund,

dels ock genom möjligheten för Kungl. Maj:t att i administrativ

väg — utan ersättningsskyldighet mot enskilda rättsägare — föreskriva

ytterligare begränsningar i rätten att utsätta redskap (prop. 60 s. 121—128,

195—200, 229—230; jfr utskottets utlåtande nr 23 s. 61 och 64). Utskottet

kan därför ej förorda bifall till motionen II: 623.

Beträffande de stora insjöarna finner utskottet ej anledning till erinran

mot Kungl. Maj :ts förslag till gränsdragning. Där skall alltså — förutom

strandvattenregeln — också kilometerregeln användas, dock med undantag

för vissa delar av södra Hjälmaren och södra Storsjön. Vad som tidigare

sagts om »öppna havet» skall för envar av dessa sjöar tillämpas om sjöns

öppna huvuddel.

Från vissa skärgårdsområden, särskilt i Stockholms län, har gjorts gällande

att den nya gränsdragningen skulle innebära en beskärning av det

fiskevatten, som nu är enskilt, och att en för strandägarna fördelaktigare

gränsdragning än enligt propositionen skulle motverka den risk som följer

av den ökade trafiken att naturen i allt större mån nedskräpas, sjöfågeln

oroas under häckningstiden och olaga fiske bedrives. Med något fog kunna

dylika invändningar mot lagförslaget göras gällande blott vad beträffar de

yttre skärgårdarna, d. v. s. skärgårdarna utanför kilometerlinjen. Innanför

denna linje blir ju allt vatten enskilt. Utanför kilometerlinjen förlora strandägarna

visserligen den fiskerätt de kunna ha kring holmar under 100 meters

längd, men detta motväges i varje fall delvis av att som redan nämnts de

vid större öar med stränder, som slutta brant mot djupet, få räkna enskilt

fiskevatten längre ut från stranden än nu. I den mån de trots detta skulle

göra förlust, få de ersättning i penningar. Någon säker garanti för skydd för

naturen mot nedskräpning, mot att sjöfågeln oroas och mot olaga fiske erbjuder

vidare icke den omständigheten att vattnet är enskilt. Det kan ej med

fog göras gällande att i de delar av skärgårdarna, som äro belägna inomskärs

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22. 21

och alltså ostridigt äro enskilt vatten, nedskräpning, oroande av förefintlig

sjöfågel eller olaga fiske skulle vara mindre vanliga företeelser än i de delar

av ytterskärgårdarna, där vattenområdena icke anses ingå i fastigheterna.

Sjöfågelns häckning kan skyddas genom åtgärder direkt inriktade på detta

syfte, exempelvis begränsning i jakttiden och lokala landstigningsförbud

under häckningstiden i några ur denna synpunkt särskilt viktiga utskärgårdar.

Rovfiske synes böra förebyggas genom att länsstyrelserna utnyttja de

möjligheter de ha att med stöd av fiskeristadgan meddela erforderliga regleringsbestämmelser.

Vidare kan det ifrågasättas om icke bevakningen bör

effektiviseras: de lojala fiskarena kunna med skäl göra anspråk på att överträdelser

av bestämmelser givna i allmänt intresse beivras (jfr utskottets

utlåtande nr 23 s. 38 och 63). Också en lagstiftning i fiskevårdande syfte

torde böra övervägas (jfr utskottets utlåtande nr 23 s. 38 f.). Utskottet anser

sig kunna förutsätta att statsmakterna, oberoende av hur äganderättsgränsen

bestämmes, uppmärksamt följa utvecklingen i här antydda hänseenden

och, om så erfordras, vidtaga lämpliga motåtgärder.

I redaktionellt hänseende må anmärkas att om 2 § uppdelas på två paragrafer,

därav följer en omnumrering i de följande paragraferna. Vidare synes

utan risk för missförstånd uttrycket »ö eller holme av högst etthundra

meters längd» kunna förenklas till »ö av högst etthundra meters längd».

Också i 6 § torde utan rubbning av innebörden orden »eller holme» kunna

utgå. Enligt förhärskande språkbruk avser ö varje landbildning oavsett

dess storlek.

Beträffande gränslagens båda sista paragrafer (gräns vid »friliggande»

småholmar och vattenstånd) finner utskottet ej skäl till anmärkning.

Utskottet finner ej skäl att, på sätt yrkats i två motioner (II: 429 och I:

366), tillstyrka att ikraftträdandet av den nya lagstiftningen uppskjutes

till en senare tidpunkt än Kungl. Maj:t föreslagit. Behovet av den nya lagstiftningen

har blivit alltmer kännbart, och några mera avsevärda anpassningssvårigheter

torde i regel ej uppkomma. Den omständigheten att riksdagsbehandlingen

ej kunnat slutföras redan under vårsessionen medför

icke sådan olägenhet att med lagstiftningens ikraftträdande bör anstå. Ej

heller i övrigt har utskottet funnit anledning till erinran mot slutbestämmelsernas

innehåll.

Förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt.

Fiskerättskommittén, lagrådsremisser^, lagrådet och propositionen.

Förslaget upptar bestämmelser om ersättning av statsmedel med anledning

av såväl den i förevarande proposition upptagna lagen om gräns mot

allmänt vattenområde som ock den i proposition nr 60 upptagna lagen om

rätt till fiske.

Fiskerättskommittén har förutsatt, att i den mån den nya lagstiftningen

om fiskerätt eller om ägogräns mot allmänt vattenområde medförde intrång

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

i enskild rätt, ersättning härför skulle utgå av statsmedel i likhet med vad

som skett vid tidigare ändringar i fiskerättslagstiftningen (1928, 1930 och

1932). Kommittén har också utarbetat ett särskilt lagförslag i detta ämne.

I motiven till dessa stadganden har kommittén bl. a. anfört, att de regler

om rätt till fritt fiske å enskilt fiskevatten i de stora insjöarna, vilka upptagits

i förslaget till fiskelag, väsentligen endast innebure ett lagfästande av

hittillsvarande fiskepraxis. Något berättigat anspråk på ersättning med anledning

av dessa regler kunde därför enligt kommitténs mening icke anses

föreligga. Detsamma gällde beträffande det föreslagna stadgandet om fritt

fiske med torsksnöre och långrev i saltsjön. 1 fråga om de fall, då ersättningsrätt

ansetts böra medgivas, har kommittén uttalat att frågan, huruvida

och i vad mån ersättning borde utgå i det enskilda fallet, finge bedömas

med hänsyn till de föreliggande förhållandena. Generellt måste krävas att

den inträdda förändringen verkligen kunde anses medföra en märkbar

minskning av det till fastigheten hörande fiskets värde. Å andra sidan borde

man ej rimligen ställa alltför stora krav på fastighetsägarens förmåga

att på ett bindande sätt styrka sina anspråk. Överhuvud vore det enligt

kommitténs mening önskvärt att skälighetshänsyn i största möjliga mån

anlades vid ersättningsfrågornas prövning. Bland annat borde beaktas att

de nya reglerna stundom kunde få både gynnsamma och ogynnsamma verkningar.

I sådant fall borde enligt kommitténs uppfattning ersättning utgå

endast i den mån skadan eller intrånget övervägde nyttan. Medförde förlusten

av fiskerätt indirekt skada, t. ex. genom att fastigheten ej längre

lämpligen kunde bestå som en självständig brukningsdel, borde jämväl detta

allmänna intrång ersättas.

Ersättningsfrågorna skulle prövas av särskilda nämnder (fiskevärderingsnämnder)

med klagorätt till allmän domstol.

I övrigt må beträffande kommittéförslaget hänvisas till betänkandet SOU

1947: 47 s. 28 29, 316—322 (jfr prop. nr 60 s. 135—136) och i fråga om

remissyttrandena till prop. nr 60 s. 136—138.

Då Kungl. Maj :t till lagrådet remitterade förslaget till lag om rätt till

fiske men tills vidare lämnade äganderättsgränsen åsido, yttrade chefen för

jordbruksdepartementet om de fiskerättsliga bestämmelserna i det samtidigt

remitterade förslaget till ersättningslag bland annat följande.

»Jag har icke ansett mig böra föreslå att ersättningsrätt skall medgivas i

flera fall än de i kommittéförslaget angivna. De i förslaget till lag om fiskerätt

upptagna bestämmelserna om fritt fiske på enskilt vatten i de stora

insjöarna samt om viss rätt för envar till långrevsfiske på enskilt vatten i

saltsjön torde i själva verket icke innebära någon inskränkning av den enskilda

fiskerätten utöver vad som redan förut ansetts gälla. Ej heller lär,

på sätt jag förut framhållit, den föreslagna befogenheten för Kungl. Maj :t

att lämna andra än svenska medborgare tillstånd till visst fiske jämväl på

enskilt fiskevatten kunna anses ge upphov till några berättigade ersättningsanspråk.

Vad angår frågan om de närmare förutsättningarna för ersättningsrätt

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

i varje enskilt fall, delar jag den uppfattning som kommit till uttryck i kommitténs

nyss återgivna uttalanden i ämnet. Sålunda bör enligt min mening

i princip gälla, att ersättning skall utgå allenast om och i den mån skadan

eller intrånget ej uppväges av nytta som lagstiftningen samtidigt må hava

medfört. Bland annat av de skäl som anförts av kammarkollegiet har dock

någon uttrycklig bestämmelse därom icke ansetts böra upplagas i förslaget.

I övrigt vill jag i detta sammanhang framhålla, att det i sådana fall, då

tidsödande utredning måste företagas, torde böra stå nämnden fritt att utdöma

ränta samt att, om ömmande omständigheter föreligga, omedelbart

tillerkänna sökanden viss gottgörelse i avräkning på det slutliga beloppet.

Ej heller härom lär emellertid särskilt stadgande erfordras.»

Angående det i samband med gränslagsförslaget till lagrådet på föredragning

av chefen för justitiedepartementet remitterade förslaget till ersättningslag

må hänvisas till nu förevarande proposition s. 10, 37—40.

Lagrådet har ifrågasatt att ansöknings- och prövningsförfarandet anordnades

på ett från förslaget i viss mån avvikande sätt, med besök av nämnderna

i vederbörande bygder, kungörelser och preklusionsbestämmelser. Vad

lagrådet därutinnan och i övrigt anfört återfinnes i propositionen s. 51—56.

Med anledning vad lagrådet yttrat har chefen för justitiedepartementet

framhållit att meddelanden om tillsättandet av värderingsnämnderna och

om orterna för deras kanslier uppenbarligen borde offentliggöras även ute i

bygderna och att därvid också borde lämnas uppgift angående preklusionstiden

för framställande av ersättningsanspråk och påföljden av dess försittande.

Särskild föreskrift syntes emellertid ej erfordras i lagen. Departementschefen

har vidare anfört bland annat följande.

»På olika håll kan det måhända också visa sig lämpligt att fiskevärderingsnämnden

besöker de trakter, där mera omfattande förluster inträtt,

samt därvid på förhand kungör tid och plats för besöket med tillkännagivande

att de som vilja framställa ersättningsanspråk böra göra detta senast

vid sammanträdet i fråga. Därest en ersättningssökande ej efterkommer

en sådan anmaning, bör enligt min mening skälig hänsyn därtill tagas

vid prövning av fråga i vad mån han skall erhålla gottgörelse för utgifter

å ärendet. Däremot synes det icke tillrådligt att — på sätt lagrådet

ifrågasatt — låta honom drabbas av en så allvarlig påföljd som förlust av

talerätt. Med denna ståndpunkt lär det icke vara påkallat att i lagen upptaga

bestämmelser om lokala sammanträden eller om vilka åtgärder fiskevärderingsnämnderna

eljest lämpligen böra vidtaga i syfte att mål från

en och samma ort såvitt möjligt bli behandlade i ett sammanhang. Erforderliga

föreskrifter i dessa ämnen kunna i stället meddelas i administrativ

ordning. Ej heller synes det behövas några bestämmelser beträffande frågan

huruvida den som redan erhållit ersättning bör kunna få beloppet höjt,

därest nya omständigheter yppa sig. Detta spörsmål torde få avgöras från

fall till fall på grundval av allmänna rättsregler och med beaktande av att

även tilläggsansökning måste göras inom den allmänna preklusionsfristen.»

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

Motioner.

I motionen II: 423 har ifrågasatts huruvida jordägare m. fl. kunde vara

berättigade till ersättning i den omfattning som förutsatts i Kungl. Maj :ts

förslag. I likalydande motionerna II: 425 och I: 360 har hemställts att ersättning

till jordägare måtte utgå antingen i form av en engångsersättning

eller i form av årliga belopp. Ett yrkande (i motionerna II: 429 och I: 366)

om senare ikraftträdande av förevarandc lagstiftning har redan berörts

(s. 12).

Utskottet.

I viss man har den föreslagna normaliseringen av fastigheternas gräns

mot allmänt vatten och de önskade jämkningarna i fiskerätten icke kunnat

ske utan att man avviker från bestående rättsförhållanden. I den mån intrång

sker i förefintliga rättigheter, är det enligt utskottets mening ofrånkomligt

att ersättning skall utgå av statsmedel efter de grunder, som angivits

i Kungl. Maj :ts förslag. Utskottet kan ej ansluta sig till de härifrån

avvikande uttalanden, som i motionen 11:423 gjorts från andra utgångspunkter

än dem som i fråga om rättigheter till vattenområde och fiske

ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag.

De olika ersättningsfallen framgå av 1 § i den föreslagna lagen om ersättning

för mistad fiskerätt m. m. Vid bedömande av ersättningens storlek

bör beaktas att de nya reglerna kunna för en och samma rättsägare få

både gynnsamma och ogynnsamma verkningar, och över huvud synes det,

på sätt fiskerättskommittén framhållit, ej oberättigat att vid uppskattningen

av liden skada viss hänsyn tages även till de allmänna fördelar i skilda

hänseenden som den nya lagstiftningen i praktiken må medföra för den

ersättningsberättigade.

I sådana fall då ett fast fiskeredskap till följd av den nya lagstiftningen

ej kan sträckas lika långt ut som tidigare, bör vid ersättningens bestämmande

beaktas att åt redskapet, till den längd det fortfarande får utsättas,

genom 22 § andra stycket i förslaget till fiskerättslag beretts möjlighet till

ett starkare skydd än enligt gällande lag, exempelvis genom att under fiskesäsongen

störande frifiske förbjudes inom visst avstånd från redskapet. Vid

bestämmandet av ersättningen för att strandägare förlorar ensamrätt att

fiska med fast redskap torde viss hänsyn böra tagas till hans möjlighet att

med stöd av den allmänna frifiskerätten eller eventuellt efter tillstånd av

myndighet ändock fortsätta med sitt fiske.

Vid prövning av ersättningsanspråk för påstådda rättsförluster måste

givetvis undersökas huruvida det fiske strandägarna bedrivit ensamma i

visst vattenområde vilar på någon rättsgrund, som utesluter andra från att

fiska, antingen på den i lagen omtalade istrandäganderätten, sådan den med

en riktig tolkning av inomskärs- och 180-metersreglerna är att bedöma, eller

också på sådan särskild grund, varom talas i 1 § ersättningslagen. Skulle enligt

gällande lag ett fiske rättsligen vara fritt för varje svensk medborgare

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22. 25

men har det till följd av de oklara lagreglerna, den avlägsna belägenheten

eller andra orsaker faktiskt utövats allenast av de närboende, så har nya lagen

endast den innebörden att den klargör att detta fiskevatten — liksom hittills

— är allmänt vatten. Då skall tydligen någon ersättning ej utgå för »inflyttning»

av den påstådda eller »hävdade» gränsen. Att visst vattenområde

vid lantmäteriförrättning intagits i laga skifte torde icke i och för sig utgöra

något avgörande bevis för att området är att hänföra till fastigheterna (jfr

rättsfallet NJA 1933 s. 490), och de uttalanden, som domstol i tvist mellan

enskilda parter kan ha gjort om frivattensgränsens läge, äro enligt allmänna

rättsgrundsatser icke utan vidare bindande för andra än parterna själva.

För sådant fiske, som sedvanemässigt är fritt för envar, skall givetvis ersättning

ej utgå till strandägaren.

Med anledning av ett uttalande i två motioner (II: 429 och I: 366) må

framhållas att enligt Kungl. Maj :ts förslag ersättning skall kunna utgå också

för skada som uppkommer exempelvis genom att ett ålbottengarn eller

annat redskap, som anpassats för en bestämd fiskeplats, hädanefter kommer

att bli oanvändbart. Emellertid torde redskapen i regel tämligen lätt

kunna anpassas efter de nya fiskeförhållandena.

Ersättningarnas sammanlagda belopp höjes i viss mån av de jämkningar

utskottet föreslår i bland annat förslaget till ny fiskerättslag. Ersättningsbeloppen

— vilka komma att fördelas på åtskilliga år — kunna emellertid

ej väntas bli av sådan storleksordning att statsfinansiella betänkligheter

kunna anföras mot den nya lagstiftningen.

I propositionen har förutsatts att ersättningarna skola utgå i form av engångsbelopp.

Skäl kunna visserligen anföras för att i stället låta ersättningarna

utgå med årliga belopp. Emellertid är detta en fråga, som återkommer

även i andra och större sammanhang, t. ex. vid expropriation eller skador

enligt vattenlagen (jfr utskottets utlåtande 1950: 11). Anledning torde icke

finnas att för nu ifrågavarande, i regel ganska obetydliga belopp, införa en

särskild ordning. Det må ock anmärkas att departementschefen velat lämna

fiskevärderingsnämnden ganska fria händer i fråga om bland annat

möjligheten att giva deldom: sålunda skall det i sådana fall då tidsödande

utredning måste företagas stå nämnden fritt att, om ömmande omständigheter

föreligga, tillerkänna sökanden viss gottgörelse i avräkning på det

slutliga beloppet. Utskottet finner därför ej skäl att tillstyrka det i två motioner

(11:425 och 1:360) framförda förslaget om att ersättningen skulle

få utgå i form av årliga belopp.

Beträffande fiskevärderingsnämndernas organisation och arbetssätt vill

utskottet endast understryka vikten av att den nya lagstiftningen blir effektivt

kungjord ute i bygderna, så att inga rättsförluster skola uppstå endast

av obekantskap med lagstiftningens innebörd. Vid utseende av nämndens

ledamöter måste givetvis stora anspråk ställas på opartiskhet och erfarenhet

i värderingsfrågor.

För alt det skall stå fullt klart att fiskevärderingsnämnds beslut skall

vara likställt med domstols ej blott i fråga om möjligheterna att få exeku
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

tion utan också i fråga om möjligheten att vinna rättelse genom resning

och andra extraordinära rättsmedel — även på talan av kammarkollegiet

— förordar utskottet att i 7 § tillfogas ett andra stycke av innehåll att om

talan ej väckes mot nämndens beslut, skall beträffande beslutet i tillämpliga

delar gälla vad i allmänhet är stadgat om domstols dom, vilken vunnit

laga kraft. Denna hänvisning syftar framför allt på bestämmelserna i

nya rättegångsbalkens 58 och 59 kap. om resning och återställande av försutten

tid samt om besvär över domvilla.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit

vissa ändringar böra vidtagas i de genom förevarande proposition

framlagda lagförslagen — måtte för sin del antaga

följande förslag till

1) Lag

om gräns mot allmänt vattenområde.

Härigenom förordnas som följer.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

1 §•

Vattenområde i havet är allmänt (allmänt vatten), där det ej ingår i fastigheterna

(enskilt vatten).

2 §■ 2 §.

Till fastigheterna hänföres i havet

1. allt vatten inom trehundra meter

från fastlandet eller från ö eller holme

av minst etthundra meters längd

ävensom, på de ställen där den stranden

följande kurvan för högst tre meters

djup går längre ut, allt vatten

inom denna djupkurva;

2. allt vatten, som saknar förbindelse

med öppna havet av större bredd

ån en kilometer räknat från fastlandet

eller från ö eller holme av minst

etthundra meters längd, dock med

den inskränkningen att ej på grund

härav skall till fastigheterna hänföras

vatten vid ö eller holme vilken

från fastlandet helt skiljes av vatten

med sådan förbindelse; samt

Till fastigheterna hänföres i havet

1. allt vatten inom trehundra meter

från fastlandet eller från ö av

minst etthundra meters längd ävensom,

på de ställen där den stranden

följande kurvan för högst tre meters

djup går längre ut, allt vatten inom

denna djupkurva; samt

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

3. allt vatten, som har förbindelse 2. allt vatten, som har förbindelse

med öppna havet allenast över vatten

som enligt 1 eller 2 tillhör fastigheterna.

3 §•

I Norrbottens och Kalmar län hänföras

till fastigheterna även följande

vattenområden i havet:

i Norrbottens län vid Torne älvs

mynning allt vatten innanför en linje

från gränsen mot Finland vid 65 grader

35 minuter nordlig bredd västerut

till 23 grader 40 minuter ostlig

längd från Greenwich, därifrån norrut

till 65 grader 45 minuter nordlig

bredd och därifrån österut till Seskarö;

samt

i Kalmar län

allt vatten innanför en linje mellan

de södra uddarna av Sladö Ask och

Äskeskär,

Idöfjärden och Björkskärsdjupct

innanför en linje mellan de sydöstra

uddarna av örskär, Idö Stångskär och

Bussan,

med öppna havet allenast över vatten

som nu sagts.

3 §•

Vid rikets östra och södra kuster

från gränsen mot Finland till Listershuvud

i Blekinge hänföres till fastigheterna

tillika allt vatten, som väl

har annan förbindelse med öppna havet

än i 2 § 2 angives men ej av större

bredd än en kilometer räknat

från fastlandet eller från ö av minst

etthundra meters längd.

Denna bestämmelse skall dock ej

äga tillämpning beträffande vatten

vid Gotland eller Öland eller vid andra

öar, vilka från fastlandet helt skiljas

av vatten som har förbindelse

med öppna havet av större bredd än

cn kilometer räknat på sätt i första

stycket sägs.

4 §.

I Norrbottens och Kalmar län hänföras

till fastigheterna även följande

vattenområden i havet:

i Norrbottens län vid Torne älvs

mynning allt vatten innanför en linje

från gränsen mot Finland vid 65 grader

35 minuter nordlig bredd västerut

till 23 grader 40 minuter ostlig

längd från Greenwich, därifrån norrut

till 65 grader 45 minuter nordlig

bredd och därifrån österut till Seskarö;

samt

i Kalmar län

allt vatten innanför en linje mellan

de södra uddarna av Sladö Ask och

Äskeskär,

Idöfjärden och Björkskärsdjupet

innanför en linje mellan de sydöstra

uddarna av örskär, Idö Stångskär och

Bussan,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

(Kungl. Maj:ts förslag)

allt vatten innanför linjen Ljungskärs

sydspets—Vinö Bredhäll—Boskärs

nordöstra udde—Örsskärens

östra uddar—Logen—Lilla (Södra)

Lj usklabb—Soen,

allt vatten innanför linjen Tjudö

sydöstra udde—Träthällarnas huvudö

-—Långgrunds norra udde—Slobbsudden—Runnö

sydspets—Sandö Örskärs

nordspets—Sandö nordspets

—Taktö nordspets—Taktö ostspets —

Eneskärs yttre både — Eneskärs sydöstra

udde—Vållöromps nordöstra

udde, samt

allt vatten innanför linjen Stångskärs

sydspets—Pata Enskärs nordöstra

udde—Pata Enskärs sydspets —

Lilla Millgrund—Enskärskläppens

ostspets—Ryssby Enskärs ostspets—

Långskärs sydöstra udde—Stånggrund—sydöstra

udden av Ryggås—

Stora Rocknekalvens ostspets—Skäggenäslandets

nordspets.

4 §•

I annat vattenområde än havet finnes

allmänt vatten allenast i Vänern,

Vättern, Hjälmaren och Storsjön i

Jämtland. Angående dessa sjöar äge

vad i 1 och 2 §§ är stadgat motsvarande

tillämpning.

5 §.

I Hjälmaren och Storsjön hänföras

till fastigheterna även följande vattenområden

:

i Hjälmaren allt det vatten som begränsas

i norr av skärgården mellan

Vraklandet och Vinöns nordvästra

udde samt i öster av Vinön och linjen

Vinöns sydvästra udde—Fåran—

Ramberget—Djursnäsudde; och

(Utskottets förslag)

allt vatten innanför linjen Ljungskärs

sydspets—Vinö Bredhäll—Boskärs

nordöstra udde—Örsskärens

östra uddar—Logen—Lilla (Södra)

Lj usklabb—Soen,

allt vatten innanför linjen Tjudö

sydöstra udde—Träthällarnas huvudö

—Långgrunds norra udde—Slobbsudden—Oxlenäs—Sandö

nordspets—•

Taktö nordspets—Taktö ostspets—•

Eneskärs yttre både—Eneskärs sydöstra

udde—Vållöromps nordöstra

udde—Vållöromps sydspets—Stora

Sillekroks ostspets—Gåsö ostspets,

samt

allt vatten innanför linjen Stångskärs

sydspets—Pata Enskärs nordöstra

udde—Pata Enskärs sydspets—

Lilla Millgrund—Enskärskläppens

ostspets—Ryssby Enskärs ostspets—

Långskärs sydöstra udde—Stånggrund—sydöstra

udden av Ryggås—

Stora Rocknekalvens ostspets—Skäggenäslandets

nordspets.

5 §.

I annat vattenområde än havet finnes

allmänt vatten allenast i Vänern,

Vättern, Hjälmaren och Storsjön i

Jämtland. Angående dessa sjöar äge

vad i 1—3 §§ är stadgat motsvarande

tillämpning.

6 §•

I Hjälmaren och Storsjön hänföras

till fastigheterna även följande vattenområden:
i

Hjälmaren allt det vatten som begränsas

i norr av skärgården mellan

Vraklandet och Vinöns nordvästra

udde samt i öster av Vinön och linjen

Vinöns sydvästra udde—Fåran—

Ramberget—Djursnäsudde; och

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Tredje lagutskottets

(Kungl. Maj.ts förslag)

i Storsjön allt det vatten som mot

Storsjöflaket begränsas av räta linjer

Andersons nordvästra udde—Norderöns

nordspets—Värköns nordspets

—sydöstra udden av Hammarnäslandet.

6 §•

Finnes allmänt vatten vid ö eller

holme, vilken utgör fastighet eller del

därav, skall gränsen mot det allmänna

vattnet anses följa strandlinjen

bestämd på sätt nedan sägs.

7 §•

Strandlinjer och vattendjup skola

vid tillämpningen av denna lag bestämmas

efter förhållandena vid följande

vattenstånd:

i havet normalt medelvattenstånd;

i Vänern 3,60 meter över nedre

slusströskeln vid Sjötorp;

i Vättern 2,97 meter över västra

slusströskeln vid Motala;

i Hjälmaren 2,77 meter över södra

slusströskeln vid Notholmen; samt

i Storsjön 292,45 meter över nollplanet

i det höjdsystem, som ligger

till grund för sjöns reglering.

utlåtande nr 22.

(Utskottets förslag)

i Storsjön allt det vatten som mot

Storsjöflaket begränsas av räta linjer

Andersons nordvästra udde—Norderöns

nordspets—Värköns nordspets

—svdöstra udden av Hammarnäslandet.

7 §•

Finnes allmänt vatten vid ö, vilken

utgör fastighet eller del därav, skall

gränsen mot det allmänna vattnet

anses följa strandlinjen bestämd på

sätt nedan sägs.

8 §.

Strandlinjer och vattendjup skola

vid tillämpningen av denna lag bestämmas

efter förhållandena vid följande

vattenstånd:

i havet normalt medelvattcnstånd;

i Vänern 3,60 meter över nedre

slusströskeln vid Sjötorp;

i Vättern 2,97 meter över västra

slusströskeln vid Motala;

i Hjälmaren 2,77 meter över södra

slusströskeln vid Notholmen; samt

i Storsjön 292,45 meter över nollplanet

i det höjdsystem, som ligger

till grund för sjöns reglering.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951.

Vid tillämpning av denna lag skall den omständigheten att visst område

redovisas i bihang till fastighetsregister för stad eller samhälle icke utgöra

hinder mot att området anses ingå i fastigheterna.

Har vattenområde delats före den 1 januari 1951 och kommer enligt denna

lag att till skifteslaget hänföras ytterligare vattenområde, skall detta anses

delat mellan de ägolotter, som ligga vid stranden, efter de i 12 kap. 4 §

jordabalken angivna grunderna; skedde den tidigare delningen efter väsentligen

annan grund, skall dock det nytillkomna vattenområdet anses delat mellan

de ägolottcr, vilkas vattenområden gränsa däremot, så att till varje ägolott

hör den del därav, som är närmast ägolottens vattenområde. Utan hinder

av vad nu stadgats skall vid gränsbestämning företagas den jämkning,

som prövas erforderlig för att erhålla lämplig sträckning å gräns eller för

att förhindra att ägolott avskäres från allmänt vattenområde.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

Om ersättning av statsmedel med anledning av att vattenområde, som

jämlikt dom eller annan särskild rättsgrund tillkommit fastigheterna eller

eljest enligt äldre rätt ansetts tillhöra dessa, till följd av nya lagen frångår

fastigheterna, är särskilt stadgat.

2) Lag

om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Härigenom förordnas som följer.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

1 §‘

Där vattenområde jämlikt lagen om gräns mot allmänt vattenområde frångår

ägaren, njute han ersättning av statsmedel för värdet av fiskerätt och

annan förmån, som han sålunda förlorar, så ock för annan skada som därigenom

tillskyndas honom.

Ersättning av statsmedel för värdet av förlorad förmån och för annan

skada tillkomme ock

a) jordägare, vilkens fiskerätt inskränkes därigenom att jämlikt 6—

13 §§ eller 18 § lagen om rätt till fiske annan än innehavaren av den enskilda

fiskerätten må bedriva fiske, som enligt äldre lag var förbehållet

strandägaren,

b) den som enligt urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan

särskdd grund innehar fiskerätt, vilken helt eller delvis blir utan verkan

till följd av att enligt lagen om gräns mot allmänt vattenområde och lagen

om rätt till fiske enskild fiskerätt ej gäller i allmänt vatten eller till följd

av stadgandena i 6—20 §§ sistnämnda lag, samt

c) den som den 1 januari 1951 på grund av servituts- eller nyttjanderättsupplåtelse

åtnjuter förmån, vilken helt eller delvis går förlorad av skäl

som förut i denna paragraf är sagt.

2 §■

Fråga om ersättning som sägs i 1 § skall upptagas av särskild nämnd

(fiskevärderingsnämnd), inrättad för län eller annat område som Konungen

bestämmer.

Anspråk på ersättning skall vid påföljd av talans förlust framställas hos

nämnden före den 1 januari 1956.

3 §•

Fiskevärderingsnämnd skall bestå av tre ledamöter. En av ledamöterna,

vilken tillika skall vara ordförande, utses av Konungen. De båda övriga

ledamöterna utses på sätt Konungen bestämmer. För varje ledamot skall

finnas en i enahanda ordning som denne utsedd suppleant. Angående omröstning

i nämnden skall gälla vad i lag finnes stadgat rörande omröstning

i tvistemål vid rådhusrätt.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

4 §.

Innan fiskevärderingsnämnd avgör ärende angående ersättning, skola sökanden

och kronan erhålla tillfälle att framlägga sina synpunkter vid sammanträde

inför nämnden. Framställning må dock avslås utan att hava handlagts

vid sådant sammanträde, om den uppenbarligen icke förtjänar avseende.

Nämnden må tillerkänna sökanden gottgörelse av statsmedel för utgifter

å ärendet i den mån sådan gottgörelse begärts och finnes skälig.

Utskrift av nämndens beslut skall tillställas sökanden.

5 §•

Ersättning till ledamot i fiskevärderingsnämnd skall utgå enligt grunder

som Konungen fastställer och gäldas av statsmedel.

6 §•

Närmare bestämmelser angående fiskevärderingsnämndernas verksamhet

meddelas av Konungen.

7 §• 7 §.

Ersättningssökande som är missnöjd

med fiskevärderingsnämnds beslut

äger draga frågan under domstols

prövning, såframt han väcker

talan mot kronan inom tre månader

från det nämndens beslut delgavs honom.

Erinran härom skall intagas i

beslutet.

Väckes ej, på sätt i första stycket

sägs, talan mot nämndens beslut,

skall beträffande beslutet i tillämpliga

delar gälla vad i allmänhet är stadgat

om domstols dom, vilken vunnit

laga kraft.

8 §•

Kronans talan i ersättningsfrågor enligt denna lag bevakas av kammarkollegiet.

9 §.

Besväras fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran, skall

ersättning som enligt 1 § tillerkännes ägaren för minskning i fastighetens

värde nedsättas hos länsstyrelsen. Utbetalning till ägaren må dock äga rum,

där skadan prövas vara väsentligen utan betydelse för inteckningshavarens

säkerhet eller det visas, att denne lämnat sitt medgivande till utbetalningen.

Ersättningssökande som är missnöjd

med fiskevärderingsnämnds beslut

äger draga frågan under domstols

prövning, såframt han väcker

talan mot kronan inom tre månader

från det nämndens beslut delgavs honom.

Erinran härom skall intagas i

beslutet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

(Kungl. Maj ds förslag) (Utskottets förslag)

Vad i lörsta stycket stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträftande

ersättning till innehavare av servituts- eller nyttjanderätt med sämre

förmånsrätt än fordringsinteckning.

I samband med att ersättningen bestämmes skall givas tillkänna, huruvida

nedsättning skall ske.

10 §.

Har ersättningsbelopp nedsatts, utsätter länsstyrelsen så snart ske kan

sammanträde för förhandling om rättsägares anspråk och beloppets fördelning.

Kallelse till sammanträdet skall genom länsstyrelsens försorg minst fjorton

dagar förut med posten sändas till ägaren och kända inteckningshavare.

Är inteckningshavare okänd, skall länsstyrelsen föranstalta att kungörelse

om sammanträdet inom samma tid införes i allmänna tidningarna och tidning

inom orten. I övrigt skall med avseende på fördelningen vad i utsökningslagen

stadgas om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast

egendom äga motsvarande tillämpning.

De kostnader, som äro förenade med fördelningen, skola gäldas av statsmedel.

11 §•

Därest vid fördelning, som länsstyrelsen verkställt, betalning utfallit å

intecknings huvudstol, vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan.

I sådant fall åligger det länsstyrelsen att, sedan fördelningen blivit godkänd

eller vunnit laga kraft, ofördröj ligen göra anmälan om betalningen till

inskrivningsdomaren och tillika insända fördelningslängden. Inskrivningsdomaren

har att å nästa inskrivningsdag göra anteckning om förhållandet i

fastighets- eller inteckningsboken.

12 §.

Vad i denna lag stadgas om inteckningshavare skall även gälla den som

för ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt enligt 11 kap. 2 §

jordabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951.

B) att motionerna 1:355, 357, 359, 360, 366, 523 och

525 samt II: 423, 425, 427—431, 437, 445, 623 och 624, i den

mån de icke kunna anses besvarade genom utskottets hemställan

under A) här ovan, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 2 november 1950.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Edmund Eriksson,

Nils A. Larsson, Werner, Eskilsson, Grym, Uhlén och Ivar Nilzon;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Ericsson i Sörsjön,

Andersson i Dunker, Åhman, Andersson i Mölndal, Utbult, Levin och Larsson

i Karlstad.

Reservationer:

1) av herrar Eskilsson och Larsson i Karlstad, vilka beträffande 2 § förslaget

till lag om gräns mot allmänt vattenområde anfört:

Om fastigheternas gräns mot allmänt vattenområde skall omregleras och

man därvid i huvudsak vill följa de i Kungl. Maj:ts förslag angivna riktlinjerna,

måste dock med skärpa fasthållas att lagen ej i onödan bör få

kränka bestående rättsförhållanden.

Den strandägande kust- och skärgårdsbefolkningen förtjänar allt stöd i

sitt strävsamma arbete. Om ej skärgårdarnas avfolkning skall fortgå, är

det angeläget att småjordbruken få behålla sina fiskevatten någorlunda

obeskurna. Särskilt betänkligt är ur sådana synpunkter förslaget att endast

öar över viss storlek skola ha eget vattenområde och enskild fiskerätt. En sådan

lagregel saknar stöd i hittills gällande rätt. Just dess småholmar i de

yttre skärgårdarna i havet och i de stora insjöarna äro ofta goda och värdefulla

fiskeplatser. För de icke strandägande fiskarena, de må vara yrkesfiskare

eller tillfällighetsfiskare, äro dessa vatten av ringa betydelse, men

för ägarna äro de ofta av stor vikt såsom stöd åt försörjningsmöjligheterna.

Vi anse därför att äganderätt och fiskerätt böra bibehållas kring alla till

fastigheterna hörande landbildningar oavsett deras storlek. Därigenom skulle

också åt statsverket inbesparas de mångenstädes ganska betydande ersättningsbelopp,

som annars icke torde kunna undvikas. Genomföres en sådan

regel som den nu angivna, skulle även den i propositionen nr 216 föreslagna

ändringen i jaktlagen bli överflödig.

I anslutning till uttryckssättet i 6 § i Kungl. Maj :ts förslag till lag om

gräns mot allmänt vattenområde, (vilken i utskottets förslag motsvarar

7 §), där utskottet funnit att ordet »ö» kan omfatta varje landbildning oavsett

dess storlek, anse vi att i 2 § av utskottsförslaget uttrycket »ö av minst

etthundra meters längd» måtte utbytas mot uttrycket »ö vilken utgör fastighet

eller del därav».

Beträffande den i 3 § upptagna s. k. kilometerregeln, som avser att i vikar

och skärgårdar i schematiska drag avgränsa vissa mera slutna vattenområden

såsom enskilda, torde det däremot av praktiska skäl ej vara tillrådligt

att frångå förslaget, att kilometeravståndet skall räknas — förutom

från fastlandet — endast från öar av minst etthundra meters längd.

it Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 and. Xr 22.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställa vi,

att riksdagen måtte för sin del antaga 2 § förslaget till lag

om gräns mot allmänt vattenområde i följande lydelse:

»2 §.

Till fastigheterna hänföres i havet

1. allt vatten inom trehundra meter från fastlandet eller från ö vilken

utgör fastighet eller del därav ävensom, på de ställen där den stranden följande

kurvan för högst tre meters djup går längre ut, allt vatten inom

denna djupkurva; samt

2. allt vatten, som har förbindelse med öppna havet allenast över vatten

som nu sagts.»

2) av herrar Nils A. Larsson, Andersson i Mölndal och Utbult, vilka beträffande

2 och följande §§ förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde

anfört:

Vi anse att utskottets utlåtande angående förslaget till lag om gräns mot

allmänt vattenområde bort vara av följande lydelse:

Såsom ett---(de första sexton styckena, s. 13—17, lika med utskottet)

---från stranden.

För västkustens vidkommande bör dock varken kilometerregeln eller ens

enklavregeln gälla.

Då utskottet vid behandlingen av det i propositionen nr 60 framlagda förslaget

till lag om rätt till fiske förordar att praktiskt taget allt fiske vid

västkusten lämnas fritt för varje svensk medborgare, kommer vid denna

kuststräcka gränsdragningen att sakna fiskerättslig betydelse. Enär man på

västkusten tidigare icke hävdat inomskärsregeln utan enbart regeln om 180

meter utanför ett stadigt djup av 2 meter, vilken haft betydelse förutom för

fiske med fast redskap och fiske av hummer även för sjöfågeljakten, som

visserligen ej varit av någon större betydelse men likväl utövats fritt av den

icke strandägade kustbefolkningen, komme ett genomförande av enklavregeln

på denna kuststräcka att medföra att inomskärsfjordar med mycket

stora vattenområden som nu betraktas som allmänt vatten bliva enskilda

och en stor befolkningsgrupp berövas bl. a. den jakträtt den nu äger. Strandägarna

skulle även få ensamrätt att utanför strandvattnet i dessa fjordar

tillgodogöra sig nyttigheter som kunna påträffas på havsbottnen, t. ex.

upptagande av grus o. d. Enligt utskottets mening kan det ej vara lämpligt

att där man icke tidigare har hävdat inomskärsregeln tillägga fastigheterna

så stora vattenområden. Utskottet anser därför att skäl tala för att vid västkusten

slopa även enklavregeln och att alltså låta omfattningen av det enskilda

vattnet bestämmas blott av strandvattenregeln.

Eftersom Skånes södra och östra kuster praktiskt taget sakna skärgård,

synes enklavregeln kunna undvaras även beträffande vatten vid dem.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

35

Den begränsning i förhållande till propositionen av strandäganderätten,

som utskottet alltså föreslår, tillmötesgår i viss mån önskemål som framförts

i motionerna I: 359 och 523 samt II: 423, 427, 428 och 445.

För genomförande i redaktionellt hänseende av utskottets förslag torde de

i gränslagsförslagets 2 § upptagna reglerna böra fördelas på tre paragrafer.

I en första paragraf, med giltighet för alla havskuster, skulle då upptagas

allenast strandvattenregeln, varefter i en andra och en tredje paragraf, med

giltighet endast för rikets östra kust, upptoges kilometer- och enklavreglerna.

De lokala---(de åtta sista styckena, s. 18—21, lika med utskottet)

---slutbestämmelsernas innehåll.

Med åberopande av vad sålunda anförts få vi hemställa,

att riksdagen måtte för sin del

dels antaga 2—4 och 6 §§ förslaget till lag om gräns mot

allmänt vattenområde i följande lydelse:

»2 §.

Till fastigheterna hänföres i havet allt vatten inom trehundra meter från

fastlandet eller från ö av minst etthundra meters längd ävensom, på de ställen

där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut,

allt vatten inom denna djupkurva.

3 §•

Vid rikets östra och södra kuster från gränsen mot Finland till Listershuvud

i Blekinge hänföres till fastigheterna tillika allt vatten, som saknar

förbindelse med öppna havet av större bredd än en kilometer, räknat från

fastlandet eller från ö av minst etthundra meters längd.

Denna bestämmelse skall dock ej äga tillämpning beträffande vatten vid

Gotland eller Öland eller vid andra öar, vilka från fastlandet helt skiljas

av vatten som har förbindelse med öppna havet av större bredd än en kilometer

räknat på sätt i första stycket sägs.

4 §•

Vid rikets östra och södra kuster från gränsen mot Finland till Listershuvud

i Blekinge hänföres till fastigheterna dessutom allt vatten, som har

förbindelse med öppna havet allenast över vatten som enligt 2 eller 3 § tillhör

fastigheterna.

6 §•

I annat vattenområde än havet finnes allmänt vatten allenast i Vänern,

Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Angående dessa sjöar äge vad

i 1—4 §§ är stadgat motsvarande tillämpning.»;

dels ock med den ändrade beteckningen 5 och 7—9 §§ antaga

de av utskottet föreslagna 4 och 6—8 §§ samma lag.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

3) av herrar Werner, Eskilsson, Ivar Nilzon, Andersson i Dunker och

Larsson i Karlstad, vilka beträffande ikraftträdandet av båda de i propositionen

föreslagna lagarna anfört:

Med hänsyn till omfattningen av den nya lagstiftningen om gräns mot

allmänt vattenområde och om rätt till fiske m. m. synes det lämpligt att med

lagstiftningens ikraftträdande anstår till den 1 januari 1953. Därigenom

beredas strandägarna och de fiskande bättre möjlighet till en anpassning av

sina åtgärder i anslutning till den nya lagstiftningen, samtidigt som det

kan förutsättas att kännedomen om de nya reglerna hunnit sprida sig bland

allmänheten. Därför hemställes,

A. att riksdagen måtte för sin del antaga slutbestämmelserna

i förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde

i följande lydelse:

»Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.

Vid tillämpning---(lika med utskottet)---i fastigheterna.

Har vattenområde delats före den 1 januari 1953 och kommer enligt denna

lag att till skifteslaget hänföras ytterligare vattenområde, skall detta anses

delat mellan de ägolotter, som ligga vid stranden, efter de i 12 kap. 4 §

jordabalken angivna grunderna; skedde den tidigare delningen efter väsentligen

annan grund, skall dock det nytillkomna vattenområdet anses delat

mellan de ägolotter, vilkas vattenområden gränsa däremot, så att till varje

ägolott hör den del därav, som är närmast ägolottens vattenområde. Utan

hinder av vad nu stadgats skall vid gränsbestämning företagas den jämkning,

som prövas erforderlig för att erhålla lämplig sträckning å gräns eller

för att förhindra att ägolott avskäres från allmänt vattenområde.

Om ersättning---- (lika med utskottet) — — — särskilt stadgat.»

B. att riksdagen måtte för sin del antaga 1 och 2 §§ i förslaget

till lag om ersättning för mistad fiskerätt in. m. samt

slutbestämmelsen till nämnda lag i följande lydelse:

Där vattenområde —--(lika med utskottet)--— tillskyndas

honom.

Ersättning av statsmedel för värdet av förlorad förmån och för annan

skada tillkomme ock

a) jordägare, vilkens fiskerätt inskränkes därigenom att jämlikt 6—13 §§

eller 18 § lagen om rätt till fiske annan än innehavaren av den enskilda

fiskerätten må bedriva fiske, som enligt äldre lag var förbehållet strandägaren,

b) den som enligt urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan

särskild grund innehar fiskerätt, vilken helt eller delvis blir utan verkan

till följd av att enligt lagen om gräns mot allmänt vattenområde och lagen

om rätt till fiske enskild fiskerätt ej gäller i allmänt vatten eller till följd av

stadgandena i 6—20 §§ sistnämnda lag, samt

s. 37 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

37

c) den som den 1 januari 1953 på grund av servituts- eller nyttjanderättsupplåtelse

åtnjuter förmån vilken helt eller delvis går förlorad av skäl som

förut i denna paragraf är sagt.

2 §■

Fråga om---- (lika med utskottet)--— Konungen bestämmer.

Anspråk på ersättning skall vid påföljd av talans förlust framställas hos

nämnden före den 1 januari 1958.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1950:380 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m., dels och i ämnet väckta mot a1 i texten