Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om rätt till fiske, in. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1950-11-02 · 86 sidor, varav 86 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 86 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1950:23, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om rätt till fiske, in. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

1

Nr 23.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag om rätt till fiske, in. m., dels ock

i ämnet väckta motioner.

Genom en den 13 januari 1950 dagtecknad proposition, nr 60, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen

dels jämlikt § 87 regeringsformen att antaga vid propositionen fogade förslag

till

1) lag om rätt till fiske;

2) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr

807) om handläggning av domstolsärenden;

3) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet; samt

4) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropria
tion;
dels

enligt § 77 regeringsformen att godkänna vid propositionen fogat förslag

till förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder,

skär och holmar m. in.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft tjugufyra

i anledning av densamma vid vårsessionen väckta motioner. Yrkandena

i motionerna beröras å nedan angivna sidor i detta utlåtande. Motionerna äro

inom första kammaren

nr 356 av herr Lundqvist m. fl. (s. 18, 32, 47, jfr 38),

nr 358 av herr Spetz (s. 29, 54, 64),

nr 361 av herr Arrhén och fru Svenson (s. 29),

nr 362 av herr Persson, Karl (s. 11, 22),

nr 363 av herr Sundelin (s. 8, 32, 38),

nr 364 av herr Karlsson, Gustaf, m. fl. (s. 29, 64),

nr 365 av herr Hällgren och herr Petersson, Emil (s. 11, 19, 22) samt

nr 366 av herr Mannerskantz in. fl. (s. 47, 51, 64, jfr 38); ävensom

inom andra kammaren

nr 422 av herr Andersson i Dunker m. fl. (s. 18),

nr 424 av herr Lundberg (s. 7, 19, 47),

nr 426 av herr Staxäng in. fl. (s. 29),

in- 429 av herr Hxggblom in. fl. (s. 47, 51, 64, jfr 38),

nr 432 av herrar Pettersson i Dahl och Persson i Vinberg (s. 60, jfr 38),

nr 433 av herr Sundström m. fl. (s. 47),

I Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 sand. 3 avd. Nr 23.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

nr 434 av herr Ohlsson i Kastlösa (s. 19, 22),

nr 435 av herr Jacobsson i Igelsbo m. fl. (s. 8, 32, 38),

nr 436 av herr Boman i Stafsund in. fl. (s. 18, 32, 47, jfr 38),

nr 438 av herr Senander m. fl. (s. 29),

nr 439 av herr Karlsson i Stuvsta (s. 18),

nr 440 av herr Johansson i Torp in. fl. (s. 29, 04),

nr 441 av herr Levin (s. 11),

nr 442 av herr Johnsson i Kastanjegården in. fl. (s. 11, 19, 22),

nr 443 av herr Larsson i Julita m. fl. (s. 32) samt

nr 444 av herr Vtbult m. fl. (s. 29, 54, 64).

Sju av motionerna äro likalydande med andra motioner, nämligen I: 358

med II: 444, I: 361 med II: 426, I: 363 med II: 435, I: 364 med II: 440, I: 366

med II: 429, II: 436 med I: 356 samt II: 442 med I: 365.

Vid höstsessionens början har i frågan väckts ytterligare en motion, vilken

utskottet även behandlat, nämligen i första kammaren nr 524 av herr

Hällgren (jfr nedan s. 23).

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen

lramlagda författningsförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna

åberopat till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse

därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Över motionen II: 432 har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen

föreskriver inhämtat yttrande från fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök

(s. 60 f.).

I ärendet ha vidare till utskottet inkommit skrivelser från Stockholms läns

fiskareförbund, Mälarens fiskareförbund, Blekinge fiskareförbund, professorn

vid Göteborgs högskola Hans Pettersson samt ett flertal enskilda fiskare

och strandägare, varjämte deputationer från olika trakter av landet fått

företräde inför utskottet.

Inledning.

Nuvarande bestämmelser på förevarande område återfinnas främst i lagen

den 27 juni 1896 om rätt till fiske. Enligt denna gäller som huvudregel, att

i insjöar och vattendrag samt inomskärs i saltsjön allt fiske är förbehållet

strandägarna. Utomskärs och vid öppen havsstrand sträcker sig strandägarnas

enskilda fiskerätt 180 meter ut från det ställe invid stranden där stadigt

djup av 2 meter vidtager. Även inom detta område är dock i stor utsträckning

ensamrätten begränsad genom särskilda undantagsstadganden om rätt

för envar att idka fiske av visst slag. I Östersjön avse dessa undantagsbestämmelser

huvudsakligen strömmingsfiske medan de på västkusten omfatta

praktiskt taget allt fiske med rörliga redskap utom hummerfiske i

vissa delar av Bohuslän. Fiskerättens fördelning mellan strandägarna regleras

av jordabalken och jorddelningslagstiftningen. Genom lagen den 30 juni

1913 om gemensamhetsfiske har viss möjlighet öppnats att medelst majoritetsbeslut

få till stånd en lämplig ordning för utnyttjandet av fiske som är

oskiftat eller eljest tillhör flera.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

3

Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj :t den 8 oktober 1943 tillkallade

chefen för jordbruksdepartementet samma dag åtta sakkunniga för att

verkställa utredning och avgiva förslag till lagstiftning angående rätt till

fiske m. in. De sakkunniga voro dåvarande expeditionschefen numera presidenten

A. C. T. Romberg, ordförande, dåvarande byråchefen i lantbruksstyrelsen

numera byråchefen i fiskeristyrelsen G. O. Alm, dåvarande ledamoten

av riksdagens första kammare lantbrukare P. V. Andersson, Köpinge,

ledamoten av riksdagens andra kammare fiskaren H. S. Levin, Kämpinge,

dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare riksgäldsfullmäktigen

K. H. Magnusson, Skövde, dåvarande t. f. byråchefen för lagärenden

i jordbruksdepartementet hovrättsrådet L. P. O. Palmquist, ledamoten

av riksdagens andra kammare folkskolläraren G. T. Skoglund, Umeå, samt

fiskerikonsulenten H. Widerberg, Köping. Såsom sekreterare har tjänstgjort

dåvarande revisionssekreteraren hovrättsrådet G. G. Thulin.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen fiskerättskommittén, ha den

31 juli 1947 avgivit betänkande med förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande

författningar (SOU 1947: 47). Betänkandet är enhälligt utom

beträffande två frågor av lokal räckvidd, nämligen frigivandet av hummerfisket

i delar av Bohuslän och fisket efter lax med fast redskap i delar av

Skälderviken.

Yttrandena.

Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av åtskilliga myndigheter

och organisationer.

I yttrandena har allmänt understrukits, att de nuvarande lagbestämmelserna

på fiskets område till stor del äro svårtolkade och föråldrade, samt

att fiskevården och fiskerinäringen skulle ha gagn av nya, klarare regler.

Huvuddragen i kommitténs förslag ha även i flertalet yttranden godtagits

eller lämnats utan erinran. Den kritik av mera principiell karaktär, som

förekommit, har i allmänhet endast avsett vissa avsnitt av förslagen.

Vad som särskilt hälsats med tillfredsställelse är den av kommittén föreslagna

gränsdragningen mellan allmänt och enskilt fiskevatten. Även behovet

av nya regler om gemensamt utnyttjande av fiskevatten har kraftigt

understrukits i flera yttranden.

Departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, har i propositionen

uttalat följande.

»Mer än femtio år ha nu förflutit, sedan gällande lag om rätt till fiske trädde

i kraft. Under denna tid ha mycket betydande förändringar inträtt på fiskets

område. Värdet av att ha tillgång till fiske för eget behov har minskat

i samband med att naturahushållningen successivt avvecklats. Delvis i samband

härmed ha viktiga förskjutningar inträtt i de fiskandes led. Medan

fisket tidigare i stora delar av landet bedrevs antingen såsom husbehovs
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

fiske eller såsom binäring till jordbruket, har tendensen på senare tid gått

i den riktningen, att fiske i förvärvssyfte främst kommit att idkas av personer,

vilka ha detsamma till enda eller huvudsakliga inkomstkälla. Genom

att fångstmetoderna förändrats och förbättrats har det kvantitativa utbytet

av fisket i vissa fall kunnat höjas och nya former av fiske kunnat upptagas.

Denna utveckling har emellertid samtidigt vid avvägningen av skyddet

för olika fiskaregruppers intressen skapat problem, till vilka någon

motsvarighet tidigare ej funnits. Av mycket stor betydelse är slutligen den

omfattning nöjesfisket fått. Det framstår såsom en viktig social angelägenhet,

att de stora grupper av befolkningen, vilka vilja bedriva fiske såsom

rekreation och fritidssysselsättning, ha möjlighet härtill på rimliga villkor.

Justeringar av mer eller mindre lokal art i de fiskerättsliga bestämmelserna

ha visserligen vidtagits vid några tillfällen. Därvid har det emellertid

helt naturligt icke varit möjligt att gå till grunden med de föreliggande

problemen.

Redan med hänsyn till den utveckling, som nyss skisserats, synes sålunda

en omprövning av gällande fiskerilagstiftning påkallad. En sådan är

även motiverad ur en annan synpunkt. Vid tillkomsten av 1896 års lag

ägnades förhållandevis ringa uppmärksamhet åt fiskevårdens krav. Därefter

har emellertid allt större klarhet vunnits om vad som kan ernås genom

en god fiskevård. Vidare har fiskbeståndet i allt fler vatten — till följd

av alltför intensivt fiske eller andra omständigheter — minskat så, att den

avkastning de nu lämna endast utgör en ringa del av vad som skulle kunna

erhållas vid en lämpligare skötsel. Samtidigt har genom den fortgående

fastighetssplittringen antalet fiskerättsägare stadigt ökat. Förbises bör ej

heller, att utbyggnaden av industrierna och vattenfallen skapat svåra problem

i fråga om fiskevården.

Ett visst stöd åt de fiskevårdande strävandena har visserligen lämnats

genom tillkomsten av 1913 års lag om gemensamhetsfiske. Denna lag har

emellertid i praktiken visat sig föga användbar för ändamålet. Vid en reform

av fiskerilagstiftningen är det därför enligt min uppfattning nödvändigt,

att uppmärksamhet ägnas även åt detta problem.

Det förslag till fiskelag, som kommittén framlagt, bygger på omsorgsfulla

utredningar och överväganden. Förslaget har mottagits gynnsamt i

de avgivna yttrandena. Även jag finner detsamma lämpat att, med vissa

justeringar, läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet.»

»Huvudsyftet med en ny fiskelag synes — vid sidan av intresset att

främja fiskevården — böra vara att skapa sådana regler i fråga om rätten

att bedriva fiske av olika slag och på olika vatten, som innebära en rättvis

avvägning mellan de här ifrågakommande intressena och samtidigt fylla

rimliga anspråk på enhetlighet och klarhet. Vid en dylik avvägning träda

flera olika gruppers anspråk i förgrunden. Där rätt till fiske hittills varit

förbunden med viss fastighet, har givetvis i regel fastighetens ägare intresse

av att denna fiskerätt skall bibehållas, i varje fall om fisket bedri
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23. 5

ves för eget behov. Särskilt starkt gör sig detta gällande, då fisket är av

direkt betydelse för fastighetens bärkraft. För dem åter, som yrkesmässigt

bedriva fiske annorstädes än på eget vatten, är det ett önskemål att de få

rörelsefrihet för sin yrkesutövning och att den enskilda fiskerätten ej skall

ges sådan omfattning, att den försvårar eller omöjliggör för dem att bedriva

sin näring med tillfredsställande resultat. För de alltmer växande

skarorna av amatörfiskare är det slutligen, såsom redan nämnts, ur social

synpunkt angeläget att de skola få en öppen möjlighet att i lagliga former

kunna bedriva sin sysselsättning, på några ställen kanske genom att fisket

göres helt fritt och på andra ställen genom att de till skäligt pris kunna

förvärva tillstånd till fiske. Om icke tillräckliga vatten kunna ställas till

rekreationsfiskarenas disposition, kan konkurrensen om de tillgängliga vattnen

lätt komma att få skadliga återverkningar även på yrkesfisket i form av

stegrade arrenden och minskad rörelsefrihet.

Enligt min uppfattning bör det allmänna, i den mån konflikt uppkommer

mellan dessa intressen, i första hand söka tillgodose yrkesfiskets skäliga

krav. Redan med hänsyn till den betydelse det yrkesmässigt bedrivna

fisket har ur ekonomisk synvinkel och ur försörjningssynpunkt synes det

skäligt att statsmakterna, såvitt på dem ankommer, skola söka bereda denna

närings utövare möjlighet att bedriva sitt fiske utan onödiga hinder. Då det

yrkesmässiga fisket fått en alltmer rörlig karaktär, måste det i allt större

utsträckning bedrivas även på annans vatten.

Att den enskilda rätt till fiske, som nu finnes, helt skulle slopas skulle

på de flesta ställen redan ur fiskevårdande synpunkt ej vara lämpligt.

Däremot bör denna fiskerätt, som nyss antytts, få vidkännas de inskränkningar,

som kunna finnas påkallade för att tillgodose berättigade anspråk

från det yrkesmässigt bedrivna fiskets sida. Förhållandena kunna därvid

bedömas olika för skilda kuststräckor.

I betraktande av den roll fisket såsom rekreationsmedel spelar för stora

grupper av befolkningen, synes det slutligen nödvändigt att även rekreationsfiskarintresset

beaktas. Även här gäller emellertid, att ett fullständigt

frigivande av det fiske, som hittills varit underkastat enskild fiskerätt, i

vart fall på längre sikt knappast kan väntas bliva till gagn ens för dem,

som därigenom skulle få ökade fiskemöjligheter. Särskilt i de vatten, där

fiskbeståndet är mera stationärt, skulle ett frigivande av fisket säkerligen

skapa allvarlig risk för en utarmning av fiskbeståndet och försvåra genomförandet

av fiskevårdande åtgärder. Förbises bör ej heller, att ett sådant frigivande

i vissa fall måste försämra arbetsbetingelserna för det yrkesmässigt

bedrivna fisket.

I viss mån kommer rekreationsfiskarintresset alt tillgodoses genom den

utvidgning av det fria fisket som jag i det följande, i huvudsaklig anslutning

till kommittén, kommer att föreslå. Jag överväger även att till förmån

för rekreationsfisket föreslå vissa ändringar i nu gällande bestämmelser

angående utnyttjandet av kronans fiskevatten. Några längre gående åtgärder

från statens sida böra enligt min mening icke vidtagas i samband med

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje. lagutskottets utlåtande nr 23.

utformningen av fiskelagstiftningen. Ofta torde den bästa lösningen ligga

i att städer och andra samhällen, större industriföretag och friluftsorganisationer

upplåta egna eller för ändamålet arrenderade vatten till amatörfiske.

En särskild svårighet vid utformningen av fiskelagstiftningen utgör den

omständigheten, att frågor om fiskerätt hittills i mycket stor utsträckning

kommit att avgöras efter de lokala förhållandena. Såsom i några yttranden

framhållits är det, bland annat med hänsyn till den ökade rörlighet fisket

numera fått, ett önskemål, att bestämmelserna om fiskerätt såvitt möjligt

skola vara enhetliga. Å andra sidan kan man ej bortse från att de särbestämmelser,

som nu gälla, så gott som undantagslöst ha sin grund i de

speciella förhållanden, som förelegat och ofta alltjämt föreligga vid viss sjö

eller viss kuststräcka. Det måste därför bliva en avvägningsfråga, i vad mån

man i enhetlighetens intresse bör offra dylika av speciella förhållanden

betingade särregler. Denna fråga bör enligt min uppfattning besvaras så,

att man visserligen bör eftersträva enhetlighet men att detta önskemål dock

ej bör tillmätas så stor vikt, att man för den skull bör rubba bestående förhållanden

i de fall, där detta skulle medföra verklig våda ur fiskerinäringens

eller fiskevårdens synpunkt.»

»Av vad jag anfört torde framgå att en tillfredsställande lösning icke

kan vinnas utan att enskilda rättsägare i viss utsträckning åsamkas förluster

för vilka de böra hållas skadeslösa av statsmedel. Gjorda förhandsberäkningar

om totalkostnaden kunna, såsom kommittén framhållit, av

flera skäl endast bli approximativa och kunna därför i praktiken komma

att behöva justeras i den ena eller andra riktningen. Emellertid lära kostnaderna

ej bli av sådan storleksordning att de icke mer än väl uppvägas av

det allmänna intresset av fiskets och fiskevårdens främjande. Jag ämnar för

övrigt föreslå vissa jämkningar i kommittéförslaget, som äro ägnade att

något minska ersättningsanspråken.»

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Förslaget till ny lag om rätt till fiske bygger, liksom gällande lag i samma

ämne, på den grundsatsen att fisket i öppna havet samt i de yttre

skärgårdsområdena och vissa delar av våra största sjöar skall vara fritt

för envar, medan det i övrigt principiellt skall vara förbehållet strandägarna.

Genom särskild proposition (nr 59) har framlagts ett förslag till lag

om gräns mot allmänt vattenområde, vari meddelas bestämmelser om utsträckningen

av fastigheternas ägovälden i havet och de stora insjöarna.

1 detta förslag har allt vatten som skall ingå i fastigheterna betecknats såsom

enskilt vatten, medan de vattenområden som ej skola omfattas av enskild

äganderätt benämnts allmänt vatten. Förslaget innebär att allmänt

vatten skall finnas, förutom i havet, jämväl i de öppna delarna av Vänern,

Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Vid gränsdragningen mellan

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23..

7

allmänt och enskilt vatten har särskild hänsyn tagits till fiskeintressena.

På grund därav har i förevarande lagförslag nyss åsyftade uppdelning i

olika fiskerättsliga zoner kunnat ske på det sättet att fisket förklarats skola

vara fritt i allmänt vatten men i princip tillhöra jordägaren i enskilt vatten.

Markägarnas ensamrätt till fiske i vattnet närmast stränderna och i det

inre av skärgårdarna är redan för närvarande begränsad genom åtskilliga

lokala undantagsstadganden. Vid västkusten avser den sålunda i huvudsak

endast fiske med fast redskap, medan annat fiske står öppet för varje

svensk medborgare. Dessa undantagsstadganden ha bibehållits i förslaget

och därjämte föreslås ytterligare bestämmelser i samma riktning. De innebära

bl. a. att större rörelsefrihet skall beredas strömmingsfisket i Östersjön

samt annat fiske med rörliga redskap vid Blekingekusten. Hummerfisket

skall frigivas i de delar av Bohuslän, där det nu är förbehållet strandägarna.

Dessutom må nämnas att frifiske i viss utsträckning skall vara

tillåtet även i de enskilda delarna av Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön

samt i de öppna fjärdarna i mitten av Mälaren.

I den mån den nya lagstiftningen medför intrång i bestående enskild

fiskerätt, avses gottgörelse härför skola lämnas av statsmedel (jfr utskottets

utlåtande nr 22).

I fråga om fiske som är oskiftat eller eljest samfällt för två eller flera

fastigheter föreslås något ökad möjlighet för domstol att på begäran meddela

föreskrifter om den ordning, vari delägarna må nyttja fisket. Ett av

fiskerättskommittén framlagt mera långtgående förslag om sammanförande

av fiskevatten till s. k. fiskevårdsområden har ansetts kräva ytterligare

utredning. I avbidan på dylik utredning avses gällande lag om gemensamhetsfiske

skola kvarstå.

Vidare föreslås regler om rätt för fiskande att, när det erfordras för fiskets

utövande, begagna annans strand för uppdragning av redskap eller

båt m. in. samt skärpta bestämmelser till skydd för vandringsfiskens gång

i vattendrag och sund (s. k. fiskådra).

Slutligen innehåller lagförslaget stadganden om rätt för myndighet att

ingripa, om någon i strid med allmänt intresse uppenbart vansköter sitt

fiske genom alltför hård beskattning av fiskbeståndet eller genom att låta

fisket ligga outnyttjat.

Den ändring som föreslås i jorddelningslagen har till syfte att förebygga

att oskiftat fiske genom avstyckning uppdelas i alltför många andelar. Förslaget

om ändring i expropriationslagen avser att bereda möjlighet till expropriation

för att tillgodose yrkesfiskarenas behov av mark för uppförande

av bryggor, bodar och andra dylika anläggningar. Övriga författningsförslag

ha betingats av formella skäl.

Motioner.

I motion II: 424 har yrkats att propositionen, med undantag för bestämmelserna

om ökad rörelsefrihet vid fiske efter sill och strömming, måtte

avslås och att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville hemställa om en

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

skyndsam och allsidig utredning av fiskerättsfrågan i dess helhet, med särskild

hänsyn tagen till i motionen berörd allemansrätt, samt att Kungl.

Maj :t därefter måtte förelägga riksdagen en ny proposition till lag om fiske,

m. in.

I likalydande motionerna II: 435 och I: 363 har yrkats att propositionen

i den del som avser sötvattensfisket måtte avslås samt att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t skulle hemställa, att Kungl. Maj :t måtte snarast framlägga

nytt förslag till lag om sötvattensfisket innehållande jämväl de nödiga

regler som erfordrades för tillfredsställande fiskevård.

För de mera speciella yrkanden som framställts i övriga motioner redogöres

i det följande.

Utskottet.

Genom sina vidsträckta skärgårdar och långa kuster samt talrika insjöar

och vattendrag erbjuder Sverige goda naturliga förutsättningar för fiske. Ur

nationalekonomisk synpunkt spelar fiskerinäringen en avsevärd roll och

fångsten utgör ett värdefullt tillskott till landets livsmedelsförsörjning. I

många trakter bereder fisket försörjningsmöjligheter åt talrika yrkes- och

binäringsfiskare och det växande fritidsfisket ger sund rekreation åt tiotusenden,

ej minst från industrisamhällen och andra tätorter.

De fiskerättsliga bestämmelser, på vilka fisket och fiskevården bygga, äro

emellertid delvis ålderdomliga och oklara. En lång rad begrepp i den nu mer

än halvsekelgamla fiskerättslagen äro till sin innebörd så dunkla att de,

allteftersom yrkesfisket blir allt rörligare och efterfrågan på fiskevatten

växer, måste ge anledning till ett stort antal tvister och processer. Det grundliga

utredningsarbete som ligger bakom Kungl. Maj :ts förslag gör det möjligt

att nu företaga den omarbetning och normalisering av de fiskerättsliga

bestämmelserna, som allmänt kräves, ej minst vad beträffar ost- och sydkustens

skärgårdar och de stora insjöarna. De sakliga ändringar, som föreslås

i propositionen, avse främst att gagna det yrkesfiske, som bedrives utan

stöd av strandäganderätt, exempelvis efter strömming vid ostkusten och

efter hummer i norra Bohuslän. Även enligt utskottets mening bör eu revision

av fiskelagstiftningen ha det mål propositionen anger.

Utskottet ansluter sig alltså icke till det yrkande om avslag, som framställts

i en av de väckta motionerna (11:424). Beträffande sin uppfattning

om de grundsatser, å vilka denna motion är byggd, får utskottet hänvisa

till vad utskottet yttrat i det utlåtande (nr 22) som utskottet avgivit över

propositionen nr 59 med förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde,

in. in.

På sätt utskottet i det följande (s. 37) kommer att närmare beröra, föreligger

det otvivelaktigt ett behov av bestämmelser om s. k. fiskevårdsområden

och andra åtgärder till gagn för fiskevården. Detta är emellertid icke

tillräckligt skäl för att dröja med genomförandet för sötvattensfiskets del

av den lagstiftning som nu föreslagits av Kungl. Maj :t. De farhågor som i

två motioner (II: 435 och I: 363) uttryckts för att inom vissa områden söt
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23. 9

vattensfisket skulle kunna bli vårdslösat om den nu föreslagna lagstiftningen

genomfördes utan att samtidigt lagstiftning om åtgärder till gagn för

fiskevården antoges, kan utskottet icke dela. Utskottet avstyrker därför

även dessa motioner.

Utskottet övergår nu till att, i anslutning till propositionens uppställning,

behandla vissa allmänna fiskefrågor (s. 9—40), varefter följer en mera speciell

redogörelse för de särskilda författningsförslagen (s. 41—66).

Fisket i allmänt vatten.

Gällande rätt.

I sådant vatten som ej omfattas av enskild fiskerätt är enligt 1896 års

lag fisket i princip fritt för varje svensk medborgare. Såtillvida föreligger

dock en begränsning, att »fiskegård, ryssja eller annan dylik fast fiskeredskap»

ej får utsättas utan särskilt tillstånd av offentlig myndighet. Som

huvudregel gäller att sådant tillstånd skall meddelas av Kungl. Maj :t. I

vissa fall ankommer emellertid prövningen på länsstyrelsen. Enligt särskilt

stadgande må sålunda strandägare från sitt enskilda fiskevatten utsträcka

fast redskap, om länsstyrelsen finner att det kan ske utan men för annan

fiskande.

Kommittén.

Kommittén har ansett att även i framtiden fisket i frivattnet borde begränsas

genom föreskrifter om tillståndstvång för vissa slags redskap enligt

närmare angiven definition. Vissa strandägare skulle även utan särskilt

tillstånd få sträcka fiskebyggnad och andra liknande fiskeredskap från

strandvattnet vidare ut i det allmänna vattnet (s. k. automatisk utsträckningsrätt).

Härom må hänvisas till prop. s. 50.

Yttrandena.

För innehållet i remissyttrandena hänvisas till prop. s. 51—55.

Departementschefen.

Departementschefen har härom yttrat.

»I fritt fiskevatten bör tydligen i princip fiske kunna obehindrat utövas

av varje svensk medborgare. I enlighet härmed bör på dylikt vatten en fiskande

i allmänhet ej kunna för sig monopolisera en viss fiskeplats. Redskap

som möjliggöra ett dylikt förfarande böra därför, liksom nu, i regel

icke få användas utan tillstånd av offentlig myndighet.

Med hänsyn till mångfalden av olika redskapstyper är det förenat med

svårigheter att i ett allmänt stadgande angiva vilka redskap som skola vara

underkastade tillståndstvång och vilka som må fritt begagnas. För närvarande

användas för detta ändamål termerna fast redskap och rörlig redskap. Såsom

kommittén erinrat råda emellertid olika uppfattningar om den närmare

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

innebörden av dessa uttryck. Det synes därför angeläget att mera klarläggande

bestämmelser komma till stånd.»

»Beträffande slutligen kommitténs förslag om viss rätt för strandägare

att utan särskilt tillstånd sträcka fast redskap ut i frivattnet vill jag framhålla

att förefintligheten av en dylik befogenhet säkerligen kan avsevärt

nedbringa anspråken mot statsverket på ersättning för mistad fiskerätt. Å

andra sidan kan det, såsom anmärkts i remissyttrandena, vara förenat med

vissa olägenheter att medgiva dylik utsträckning utöver gränsen för vad

som hittills betraktats såsom enskilt fiskevatten. En föreskrift, varigenom

utsträckningsrätten begränsades till sådant vatten skulle dock uppenbarligen

icke vara lämplig, bl. a. enär svårigheter alltid måste möta att efter längre

tids förlopp tillämpa en upphävd lag. Ej heller torde det vara lyckligt att,

på sätt lantbruksstyrelsen förordat, överlämna åt fiskevärderingsnämnderna

att i samband med prövning av ersättningsfrågor avgöra om och i vad

mån sökanden i stället borde erhålla gottgörelse i form av fri utsträckningsrätt.

Förutom att detta mången gång kunde bli en vansklig och ömtålig

uPP§ift, skulle en sådan ordning medföra den nackdelen att det icke utan

tillgång till nämndens protokoll kunde fastställas, huruvida i ett visst fall

utsträckningsrätt vore för handen eller ej. Även om — såsom tänkbart vore

— dylika avgöranden överflyttades till Kungl. Maj:t, skulle motsvarande

nackdel kvarstå. En lämpligare utväg synes mig därför vara att fri utsträckningsrätt

medgives utan särskild prövning men endast vid sådana långgrunda

kuststräckor där yttergränsen för det enskilda fiskevattnet för närvarande

anses gå tämligen långt från stranden och där strandägarna bedriva ett

särskilt inkomstbringande fiske med fasta redskap, medan det fria yrkesfisket

är av sådan art att från frifiskarhåll nämnvärt intresse i allmänhet

saknas för en inskränkning i strandägarnas rätt att fiska med fasta redskap.

»

I enlighet härmed har departementschefen förordat att utsträckningsrätt

av den omfattning kommittén föreslagit skall tillkomma fiskerättshavare

i Norrbottens län, i Kalmar län söder om Kråkelund samt vid östra

kusten av Blekinge län. Han har vidare yttrat.

»Det torde utan särskilt stadgande vara tydligt att utsträckningsrätten

är ett tillbehör till den enskilda fiskerätten och i fråga om möjligheten till

överlåtelse o. d. skall följa samma regler som denna.

I övriga delar av landet bör enligt min uppfattning en strandägare lika

litet som en annan fiskande äga att utan tillstånd begagna fast redskap i

frivatten. Jag vill erinra, att sådant tillstånd kräves även enligt gällande

rätt. De nuvarande bestämmelserna i ämnet äro emellertid något förmånligare

för strandägare än för andra. Därest en strandägare vill sträcka fast

redskap ut över yttergränsen till sitt enskilda fiskevatten, skall nämligen

enligt lagens ordalydelse hans begäran därom alltid bifallas, om det finnes

kunna ske ’utan men för annan fiskande’. Då detta på vissa håll, t. ex. vid

Skånes sydkust, betraktas som en förmån av ej ringa ekonomiskt värde,

torde en motsvarande föreskrift höra upptagas i den nya lagen.»

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Motioner.

11

I motionen I: 362 har yrkats att tillstånd att fritt fiska med fast redskap

på allmänt vatten liksom att från det enskilda vattnet sträcka fast redskap

ut i allmänt vatten skulle lämnas för en tid av minst fem år i sänder.

Den föreslagna tillståndsfria utsträckningsrätten har föranlett flera motioner.

Sålunda har i motionen II: 44/ hemställts att denna rätt skall gälla

också vid Skånes östra och södra kust, i motionen I: 362 att rätten skall

omfatta — förutom de i propositionen angivna kusterna — även Blekinge

läns södra kust och Skånes östra kust, samt i likalydande motionerna I: 365

och II: 442 att denna rätt icke skall avse Blekinge läns östra kust.

Utskottet.

I allmänt vatten, både i havet och i de stora insjöarna, skall enligt propositionen

fisket med rörligt redskap vara fritt för varje svensk medborgare.

Fast redskap skall där få utsättas endast efter tillstånd av myndighet. Dessa

huvudregler överensstämma i det hela med gällande rätt. Deras räckvidd

kommer naturligen att påverkas av den nya gränsdragningen mellan allmänt

och enskilt vatten, som föreslagits i den särskilda lag om gräns mol

allmänt vattenområde, över vilken utskottet tidigare yttrat sig. De nyssnämnda

huvudreglerna få sitt sakliga innehåll närmare bestämt av den

definition på »fast» fiskeredskap, som upptagits i 1 § förslaget till lag om rätt

till fiske och som avses kunna användas icke blott i nu förevarande sammanhang

utan också för regleringen av fisket i enskilt vatten.

Med hänsyn till de synnerligen skiftande redskapstyper och fiskemetoder,

som användas i vårt land, måste en rättslig åtskillnad mellan fast och rörligt

redskap vara vansklig att genomföra, men den föreslagna definitionen på

fast redskap, som motsättningsvis även ger en regel om vad som skall menas

med rörligt redskap, torde, såvitt utskottet kan finna, ge praktiskt användbara

regler.

Tillstånd att fiska med fast redskap i allmänt vatten torde i regel böra

meddelas för flera år åt gången. Det synes emellertid utskottet knappast

lämpligt att, på sätt i en motion (1:362) föreslagits, i själva lagen föreskriva

viss minimitid för giltigheten av dylikt tillstånd.

Kungl. Maj :t har föreslagit att vid vissa särskilt i lagtexten uppräknade

kuststräckor innehavaren av enskild fiskerätt skall även utan myndighets

tillstånd få sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt

vatten, dock högst 200 meter från tremetersdjupet. Denna bestämmelse

skulle gälla vid kusterna av Norrbottens län och Kalmar län söder

om Kråkelund (inbegripet Öland) samt vid östra kusten av Blekinge län.

Kusten är där ofta så långgrund att man ännu 100 meter från stranden icke

har nått tremetersdjupet. För samtliga nyssnämnda kuster synes bestämmelsen

väl motiverad och utskottet kan ej tillstyrka det i två motioner

(1:365 och 11:442) framförda förslaget att denna rätt icke skulle avse

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Blekinge läns östra kust. Liknande förhållanden som vid de i lagförslaget

uppräknade kusterna torde råda även vid Skånes östra och södra kuster,

och utskottet vill därför förorda att — på sätt yrkats i motionen II: 441 och,

tör Skånes östra kust, jämväl i motionen I: 362 -— samma bestämmelse om

utsträckningsrätt skall gälla vid dem. I allmänhet torde visserligen därstädes

utsträckningsrätt kunna erhållas efter ansökan hos myndighet, men om

utsträckningsrätten blir oberoende av myndighets beslut, vinnes större

trygghet för de fiskande, och ersättningskostnader för statsverket undvikas.

Vid dessa långgrunda kuster torde det vattenområde, som den tillståndsfria

utsträckningsrätten skulle avse, i regel ingå i det i 1896 års lag bestämda

enskilda fiskevattnet, men det blir genom gränslagens regler allmänt vatten.

Den ersättningsskyldighet för staten mot de enskilda, som följer härav,

blir mindre eller bortfaller, om strandägarna få tillståndsfri utsträckningsrätt.

Av vad nyss sagts om huru långt enskilt vatten sträcker sig enligt gällande

lag följer också att ett genomförande för Skånes östra och södra kuster

av den tillståndsfria utsträckningsrätten i stort sett knappast medför någon

utvidgning av den enskilda rätten i förhållande till gällande lag. Något

annat fiske, vare sig frifiske eller angränsande fast fiske, torde icke kunna

lida intrång genom en utvidgning av den tillståndsfria utsträckningsrätten till

att gälla även Skånes östra och södra kuster. Vid Blekinge läns södra kust

däremot, ej minst vid Listerlandet, torde en tillståndsfri utsträckningsrätt

mångenstädes skada annat fiske och medföra en opåkallad utflyttning av

den enskilda fiskerätten. Utskottet avstyrker därför att, på sätt föreslagits

i motionen 1:362, sådan utsträckningsrätt införes även vid Blekinge läns

södra kust.

Begränsningar av strandägarnas ensamrätt till fiske i enskilt vatten.

Allmänna synpunkter.

Strandägarnas ensamrätt till fiske i enskilt fiskevatten är enligt 1896 års

lag begränsad genom olika undantagsstadganden till förmån för den övriga

befolkningen.

Sålunda är fiske med krok eller rev »å djup i yttre skärgården och i havsbandet»

tillåtet för varje svensk medborgare även på enskilt vatten.

Vidare innehåller lagen en allmän bestämmelse, att om vid öppna havsstranden

och utom skären de fiskande av ålder oklandrat med rörlig redskap

utövat fiske eller agntäkt vid annans strand, de skola vara bibehållna

vid rätten därtill.

Vid sidan av dessa generella föreskrifter äro särskilda regler meddelade

dels beträffande strömmingsfisket på ostkusten och vid Gotland, dels ock

rörande fisket på västkusten. Vad strömmingsfisket angår finnes ett flertal

olika bestämmelser för skilda kuststräckor. De stadganden som avse fisket

på västkusten äro mera enhetliga, men lokala variationer förekomma dock,

särskilt i fråga om hummerfisket.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23. 13

Kommittén har i nu förevarande avseende föreslagit, att de allmänna reglerna

om frihet för envar att i viss utsträckning fiska med krok eller irev

samt om skydd för gammal och oklandrad sedvänja skola bibehållas, dock

med vissa modifikationer.

I fråga om de stadganden som gälla blott för vissa delar av riket har kommittén

anfört, att det i och för sig kunde synas önskvärt att undvika föreskrifter

med endast lokal räckvidd. De nu åsyftade inskränkningarna i

strandägarnas ensamrätt till fisket i eget vatten hade emellertid sin grund

i sedvanerättsliga förhållanden, fast rotade i befolkningens medvetande och

av stor vikt för fiskarenas utkomstmöjligheter. Dylika förhållanden kunde

enligt kommitténs mening icke lämnas obeaktade vid lagstiftningen. Ä andra

sidan kunde det knappast ifrågakomma att låta dessa från eljest vedertagna

rättsgrundsatser avvikande landsseder bli normgivande för fiskerätten

i trakter där de ej vunnit burskap. En sådan ordning skulle oundvikligen

framkalla befogade protester från strandägarna i dessa trakter och

giva anledning till omfattande ersättningsanspråk. Med hänsyn till det anförda

hade kommittén funnit nödvändigt att bibehålla systemet med lokalt

begränsade undantagsstadganden. Det hade t. o. m. befunnits önskvärt att

ytterligare utbygga detta system. Kommitténs förslag innehölle därför en

ganska vidlyftig serie av särbestämmelser, gällande för olika kuststräckor.

Kommittén ville emellertid betona, att denna olikhet vore betingad av historiska

skäl. På fiskets område hade gamla lokala rättsvanor i högre grad

än eljest förmått leva kvar oberoende av skriven lag. Den ökade brist på enhetlighet

som syntes utmärka förslaget i jämförelse med gällande rätt vore

också endast skenbar. De nya stadgandena innefattade väsentligen blott ett

uttryckligt lagfästande av rättigheter som nu grundades på den allmänna

bestämmelsen om skydd för gammal sedvana.

Även Kungl. Maj :ts förslag bygger på den grundsatsen att fisket i enskilt

vatten i princip tillhör innehavaren av den enskilda fiskerätten.

De viktigaste lokala begränsningar i den enskilda fiskerätten som föreslagits

av kommittén eller Kungl. Maj :t eller eljest ifrågasatts avse strömmings-

och skarpsillfisket (utskottsutlåtandet s. 14), visst annat fiske i Östersjön

(s. 19), hummerfisket i Bohuslän (s. 24), övrigt fiske vid västkusten

ts. 27) samt fisket i de stora insjöarna (s. 30).

Utskottet.

Bortsett från havet och de fem största insjöarna bygger Kungl. Maj :ts

förslag, liksom gällande lag, på den för svensk rättsuppfattning traditionella

grundsatsen att fisket tillhör jordägaren eller den som enligt avtal,

urminnes hävd eller på annan särskild grund äger rätt därtill. Den tanke,

som behärskar vissa kontinentala rättssystem, nämligen alt fiskerätten i

större eller mindre utsträckning skulle tillkomma staten, har ej genomförts

i den svenska rättsutvecklingen. Ej heller bygger Kungl. Maj:ts förslag på

att det skulle finnas någon s. k. allemansrätt till fiske i andra vatten än i

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2,3.

havet och i de fem största insjöarna. Den vidsträckta frihet, som i vårt land

tinnes att beträda annans mark, att färdas över annans vattenområde, att

plocka svamp och skogsbär m. m., har icke ansetts omfatta jämväl rätt att

bedriva jakt eller fiske. Även utskottet anser, att den rättsuppfattning, på

vilken Kungl. Maj :ts förslag är byggt, bör vara grundläggande. Däremot kan

det diskuteras huruvida det ej ur allmän synpunkt kunde vara motiverat att

staten skulle — mot ersättning till rättsägarna — bereda nya medborgargrupper

tillfälle till fiske. På många håll, särskilt i Norrland, utgör fisket i

här avsedda vatten ett viktigt tillskott till befolkningens försörjningsmöjligheter,

och flerstädes måste det betraktas som ett alltmer framträdande allmänintresse

att de icke jordägande folkgrupperna, ej minst från tätorterna,

kunna få tillfälle att under ordnade förhållanden bedriva fritidsfiske. Emellertid

är det enligt utskottets mening icke påkallat att av sådana hänsyn

ändra själva den grundval på vilken den nuvarande fiskerätten vilar. Några

avsevärda svårigheter föreligga i regel ej för icke jordägande att mot rimlig

avgift erhålla fiskeupplåtelser vare sig i på kronans vatten eller på enskildas.

Dylika upplåtelser torde underlättas genom bestämmelser om fiske i oskiftat

vatten, om fiskevårdsområde och om förvaltningen av kronovattnen, vidare

genom att hos kommuner och bolag intresse väckes för fiskerättsupplåtelser

samt — under särskilda omständigheter — genom stadganden mot

vanskötsel av fiske. Till frågan om sådant fiske, som enligt gammal sed

fritt må ha bedrivits på enskilt vatten, får utskottet anledning återkomma

senare (s. 47 ff.).

I havet samt i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön innebär

emellertid den omständigheten att vissa delar av vattnet — eller i Mälaren

allt vattnet — tillhöra fastigheterna ingalunda att jordägaren där skall

ha ensamrätt till allt fiske. Tvärtom innefattar Kungl. Maj :ts förslag en omfattande

katalog över fiskemetoder som i olika kust- och sjöområden stå

öppna för alla. Väsentligen utgör förslaget en precisering och normalisering

av redan gällande rättsuppfattningar. Den ökade klarhet som vinnes genom

de nya lagbestämmelserna måste enligt utskottets mening bliva ett

gott handtag främst åt yrkesfiskarkåren.

Strömmings- och skarpsillfisket.

Gällande rätt.

Med hänsyn till strömmingsfiskets stora ekonomiska betydelse och de

fiskandes behov av att kunna följa de vandrande strömmingsstimmen ha,

såsom redan nämnts, i 1896 års lag meddelats ett flertal mer eller mindre

långtgående bestämmelser om rätt för envar att bedriva sådant fiske även

på enskilt fiskevatten.

I Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län må

sålunda »å ställen, där sådant av ålder varit vanligt», strömmingsfiske med

all slags rörlig redskap idkas av varje svensk medborgare även vid annans

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

15

strand, dock endast om stranden består av skogsmark eller sten och ej

av åker eller äng. Vid notfiske skall emellertid strandägaren, om han deltager

i fisket, vara berättigad till första notdräkten varje måndag och onsdag.

I Uppsala, Stockholms, Gotlands, Södermanlands, Östergötlands och Kalmar

län är strömmingsfiske med garn (skötar) inomskärs tillåtet för envar

å vatten som har minst 10 meters djup och ligger mer än 180 meter från

det ställe invid stranden där stadigt djup av 2 meter vidtager. Därvid är

dock tillika att beakta, dels att i Uppsala, Stockholms och Gotlands län fisket

må utövas även på mindre djup och närmare stranden, om detta av

ålder oklandrat fått ske, dels ock att strömmingsfisket helt förbehållits

strandägarna i vissa vattenområden inom Östergötlands och Kalmar län,

nämligen Slätbaken, Tränöfjärden, Gropviken med vissa angränsande vatten,

Valdemarsviken, Syrsan, Bågviken, Gudingefjärden, Gamlebyviken och

Lucernafjärden. Dessutom har till skydd för strandfisket stadgats förbud

mot att utan strandägarnas samtycke utsätta garn i en sammanhängande

sträcka till större längd än 450 meter eller med mindre än 100 meters avstånd

mellan skilda garnsträckor eller, om strandägaren nyttjar behörigen

utmärkt notvarp, närmare detta än 300 meter.

Slutligen gäller att i Blekinge län strömmingsfiske med skötar inomskärs

är fritt ända in till stranden, dock med enahanda begränsningar i fråga om

skötarnas längd och placering som nyss sagts.

Det må i detta sammanhang erinras att i den mån rätt till strömmingsfiske

å annans vatten ej följer redan av nu återgivna bestämmelser sådan rätt

likväl kan vara för handen på grund av det förut omförmälda allmänna

stadgandet om skydd för gammalt och oklandrat bruk att vid öppna havsstranden

och utom skären fiska med rörlig redskap. Detta stadgande kan

sålunda få betydelse bl. a. i fråga om möjligheten att i de norrländska kustlänen

fiska strömming även vid stränder som bestå av åker eller ängsmark.

Vidare kan det vinna tillämpning beträffande fisket utomskärs i övriga nyss

uppräknade län samt vid Skånes östra och södra kuster där några inskränkningar

i strandägarrätten till förmån för strömmingsfisket eljest icke äro

stadgade.

Å andra sidan bör beaktas att bestämmelserna om fritt strömmingsfiske

icke gälla mot särskild rättighet, som grundas på urminnes hävd, avtal, dom

eller skattläggning m. in., och ej heller med avseende å kronans i jordeboken

upptagna enskilda fisken.

Kommittén.

Kommittén har till en början framhållit, att strömmingsfisket i särskilt

hög grad vore beroende av möjligheten att följa fisken på dess vandringar.

På grund därav borde dylikt fiske, liksom hittills, i betydande omfattning

tillåtas även på enskilt vatten. En svaghet hos de nuvarande bestämmelserna

i ämnet vore emellertid, att de i många fall medgåve fritt fiske, endast om

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

sådant ägde stöd av gammal och oklandrad sedvänja. Det vore ej sällan svårt

att bevisa att denna förutsättning verkligen vore för handen. Därtill komme

att en fiskare som vore främmande på orten ofta saknade möjlighet att bedöma,

huruvida något hävdvunnet bruk till förmån för strömmingsfisket

funnes eller ej. Det kunde därför lätt hända, att han av misstag gjorde sig

skyldig till obehörigt intrång i enskild fiskerätt. Från denna synpunkt vore

det angeläget att det i varje särskilt fall direkt av lagen framginge om och

i vilken utsträckning strömmingsfiske på enskilt vatten vore tillåtet. I den

mån lokala sedvänjor ägde sådan styrka att de uppbures av ett allmänt rättsmedvetande

i orten syntes de böra uttryckligen lagfästas, men därutöver borde

den enskilda fiskerätten lämnas oförkränkt. Beträffande strömmingsfisket

vore det nämligen av mindre betydelse att ingen rubbning skedde i rådande

förhållanden än att klara gränser uppdroges mellan det fria och det

enskilda fisket. I övrigt erfordrades enligt kommitténs mening icke några

mera betydande ändringar i de nuvarande bestämmelserna. Emellertid borde

med strömmingsfisket likställas fiske efter skarpsill (vassbuk).

I överensstämmelse med det sålunda anförda har kommittén i första

hand föreslagit att det förut omförmälda allmänna stadgandet om skydd

för gammal och oklandrad sedvänja skall begränsas till att gälla endast

annat fiske än sådant som avser strömming eller skarpsill. Därjämte ha

föreslagits vissa jämkningar i de nuvarande specialbestämmelserna om fritt

strömmingsfiske.

Beträffande de norrländska kustlänen innebär kommitténs

förslag att strömmingsfisket å annans vatten ej längre skall vara begränsat

till platser, där sedvanerätt kan visas föreligga och där stranden ej utgöres

av odlad mark. I stället skall sådant fiske med not, skötar och sillnät överallt

få fritt bedrivas ända in till stranden, oavsett dennas beskaffenhet.

Någon skyldighet att vid notfiske lämna strandägaren viss företrädesrätt

skall icke vidare föreligga.

Såvitt angår Uppsala län — där rätten till fritt strömmingsfiske,

såvitt förmånligare sedvana ej kan visas föreligga, för närvarande är begränsad

till platser å vilka djupet uppgår till minst 10 meter och som ligga

mer än 180 meter från det ställe vid stranden där stadigt djup av 2

meter vidtager ■— har kommittén i sitt betänkande förordat samma regel

som för Norrland, d. v. s. att fiske efter strömming och skarpsill med

skötar, not och sillnät överallt skall vara tillåtet för envar. Förslaget innefattar

således åtminstone formellt en betydande begränsning av den enskilda

fiskerätten.

För Stockholms län, där strömmingsfisket nu är reglerat på samma

sätt som i Uppsala län, innebär kommittéförslaget både utvidgningar

och inskränkningar av den allmänna fiskerätten. Å ena sidan skall fiske

med skötar och sillnät vara tillåtet för envar överallt där vattendjupet är

slörre än 6 meter, men å andra sidan skall det aldrig få bedrivas på grundare

vatten, även om så förut opåtalt fått ske.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

17

I Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län skall

enligt kommittéförslaget fiske efter strömming och skarpsill med skötar och

sillnät — utom i förut omnämnda fjärdar ■— vara fritt, där djupet överstiger

6 meter och tillika avståndet från stranden uppgår till minst 200 meter.

I förhållande till gällande rätt innebär detta i huvudsak den skillnaden att

minimidjupet satts till 6 i stället för 10 meter.

För övriga delar av östersjökusten innehåller förslaget

inga speciella stadganden om fisket efter strömming och skarpsill. Emellertid

föreslår kommittén att fiske efter allt slags fisk skall kunna fritt utövas vid

Gotland med nät ända intill stranden, vid Blekinge läns södra kust med

nät överallt och med annan rörlig redskap intill 300 meter från stranden

samt vid Skånes östra och södra kust med all rörlig redskap ända till stranden.

I själva verket innebär alltså kommittéförslaget att fiske efter strömming

och skarpsill skall i större eller mindre utsträckning tillåtas även på

enskilt vatten i hela landet utom vid Blekinges östra kust.

Kommittén har emellertid förutsatt att rätten att med vissa redskap idka

fiske jämväl å annans vatten liksom hittills skall till skydd för strandfisket

begränsas genom särskilda föreskrifter angående redskapens längd och placering.

Enligt förslaget skall det ankomma på Kungl. Maj :t eller myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer att meddela dylika föreskrifter.

Yttrandena.

För Stockholms län har förslaget tillstyrkts av länsstyrelsen i länet,

förvaltningsutskottet i Stockholms läns och stads hushållningssällskap

samt Stockholms läns fiskareförening.

Kammarkollegiet har däremot förordat en reglering i närmare anslutning

till nuvarande bestämmelser.

I Södermanlands län har det tillstyrkts av länsstyrelsen och

hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

Södermanlands skärgårdsfiskareförbund och Svenska ostkustfiskarenas

centralförbund ha däremot ansett, att under tiden den 1 oktober—den 31

mars regeln om 6 meters djup borde vara enda begränsningen och att således

under nämnda tid ej dessutom borde krävas visst minsta avstånd

från stranden.

Beträffande södra delen av Kalmar län har i flera yttranden

yrkats att skötfisket efter strömming borde bli fritt ända in till stranden.

I övrigt må beträffande yttrandenas innehåll hänvisas till propositionen

(s. 61—65).

Departementschefen.

Vid lagrådsremissen har departementschefen yttrat följande.

»Redan de nya bestämmelser jag förordat i fråga om gränsdragningen

mellan fritt och enskilt fiskevatten torde medföra att det yrkesmässiga

2 Dihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 23.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

strömmingsfisket icke oväsentligt underlättas. Ej minst är därvid av betydelse

att någon enskild fiskerätt ej längre skall finnas vid fritt liggande

skär och holmar med mindre än 100 meters längd. Jämväl med beaktande

härav lär det dock, av skäl som framgått av det förut anförda, fortfarande

vara nödvändigt att i stor utsträckning tillåta fiske efter strömming och

skarpsill även på annans enskilda vatten. Därvid synes det, såsom kommittén

framhållit, vara önskvärt att i lagen meddelas uttömmande föreskrifter,

så att rättsläget i varje särskilt fall omedelbart kan fastställas utan

undersökningar rörande förekomsten av lokala sedvänjor eller s. k. särskilda

rättigheter. Jag delar därför kommitténs uppfattning att dylika sedvänjor

och rättigheter icke böra få åberopas såvitt angår fiske efter strömming

och skarpsill. Å andra sidan böra tydligen reglerna på detta område

åtminstone i huvudsak ansluta till vad som för närvarande tillämpas. Det

lär därför vara ofrånkomligt att olika bestämmelser meddelas för skilda

delar av kusten. De stadganden i sådant hänseende som kommittén föreslagit

ha vid remissbehandlingen i allmänhet visat sig väl motsvara ortsbefolkningens

önskemål. — I fråga om Öland och södra smålandskusten har

så gott som enhälligt hemställts, att strömmingsfisket med skötar och sillnät

måtte givas helt fritt. Dessa önskemål synas äga stöd i nu rådande vanor

och böra därför enligt min mening beaktas. I enlighet härmed förordar

jag, att i Kalmar län söder om Kråkelund fiske efter strömming och skarpsill

med dylika redskap får bedrivas fritt ända in till stranden. Vidare tillstyrker

jag, i enhetlighetens intresse, att sistnämnda regel får gälla även vid

Blekinge läns ostkust, där enligt kommittéförslaget intet intrång i den

enskilda fiskerätten skulle tillåtas. Denna jämkning torde på grund av

strandens beskaffenhet i praktiken få ringa eller ingen betydelse. I övrigt

anser jag mig böra biträda kommittéförslaget.»

Motioner.

Beträffande Stockholms län bär i likalydande motionerna I: 356 och 11:

436 hemställts att riksdagen ville ägna särskild uppmärksamhet åt och i

görlig mån beakta vissa från såväl Stockholms läns fiskevårdsförbund som

från länets fiskarförbund framförda förslag att den i 7 § av Kungl. Maj :ts

förslag avsedda rätten till fiske efter strömming in. m. begränsades att avse

endast den bofasta kust- och skärgårdsbefolkning, som bedriver yrkesmässigt

strömmingsfiske. Vidare har i motionen 11:439 yrkats att den i propositionen

föreslagna begränsningen till sex meters djup måtte utgå.

Vidkommande Södermanlands län har i motionen 11: 422 yrkats att fisket

efter strömming och skarpsill med i lagförslaget angivna redskap finge

av varje svensk medborgare bedrivas i sådant enskilt vatten, som har större

djup än sex meter, under tiden 1 oktober—31 mars samt under tiden 1

april—30 september på enskilt vatten, som har större djup än sex meter

och är beläget på ett avstånd av minst tvåhundra meter från fastlandet eller

från ö eller holme av minst etthundra meters längd.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

19

Vad angår Kalmar läns kuster söder om Kråkelund må anmärkas att

i motionen II: 434- hemställts att fisket med bland annat sillnotar måtte bli

fritt ända in till stranden.

Ett motsvarande yrkande har beträffande Blekinge läns kuster framställts

i motionerna I: 365 och II: 442, vilka äro likalydande.

I motionen II: 424 har hemställts, att även om Kungl. Maj :ts förslag i

övrigt avsloges, borde likväl de förbättringar i fråga om fiske av sill och

strömming, som i propositionen föreslås, inarbetas i 1896 års lag.

Utskottet.

Vid ost- och sydkusten har fisket efter strömming och skarpsill sedan

gammalt intagit en särställning och står i betydande omfattning öppet för

envar. Denna frihet gagnar uppenbarligen främst den bofasta kust- och

skärgårdsbefolkning, som bedriver yrkesmässigt strömmingsfiske. Att, på

sätt yrkats i motionerna 1: 356 och II: 436, uttryckligen begränsa friheten

att fiska till denna befolkning är emellertid redan av praktiska skäl ogörligt.

Det torde för övrigt ej finnas sakliga skäl att förbehålla fisket åt fiskande

med hemortsrätt inom det egna länet eller häradet eller att utesluta fiskare

från tätorterna.

Ett bifall till det motionsvis (II: 439) framförda yrkandet att i Stockholms

län strömmingsfisket måtte bli fritt också innanför sexmetersdjupet skulle

medföra avsevärd olägenhet för strandägarna utan att bliva till större gagn

för frifiskarena. Utskottet anser sig böra avstyrka motionen.

Beträffande Södermanlands län vill däremot utskottet i enlighet med

vad som yrkats i motionen II: 422 förorda en vidgad frihet för vinterfisket

efter strömming. En dylik större frihet synes vara av vikt för yrkesfiskarena

och torde ganska väl överensstämma med rådande sedvanor.

Såsom framgår av utredningen anses allmänt fisket med sillnotar vid Kalmar

läns kuster söder om Kråkelund och Blekinge läns kuster tillkomma

strandägarna. Det bedrives ej sällan i särskilda, av strandägarna upprensade

notvarp. Ett frigivande av sådant fiske skulle därför innebära ett betydande

ingrepp i strandägarnas rätt. Utskottet finner ej tillräcklig anledning

att i denna del frångå Kungl. Maj :ts förslag och avstyrker alltså de yrkanden

därutinnan som framställts i motionerna I: 365 samt II: 434 och 442.

Annat fiske i Östersjön.

Gällande rätt, kommittéförslag och yttranden.

I fråga om annat fiske än strömmingsfiske är enligt 1896 års lag den

enskilda fiskerätten vid rikets ost- och sydkust icke underkastad någon

vidare begränsning än som följer av de allmänna stadgandena om rätt för

envar att fiska med krok eller rev å djup i yttre skärgården och i havsbandet

samt om skydd för oklandrad sedvana att utomskärs fiska med rörliga

redskap.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Emellertid har kommittén ansett, att därutöver borde meddelas särskilda

föreskrifter till förmån för frifisket vid Gotland och södra Blekingekusten

samt Skånes östra och södra kuster. Under remissbehandlingen ha önskemål

framställts att sådana föreskrifter måtte givas också beträffande Öland

och södra delen av fastlandet i Kalmar län.

För Gotlands kust har kommittén föreslagit, att allt fiske med

nät och tobisnot skall vara fritt för envar ända in till stranden.

Beträffande Öland och södra smålands kusten — där kommittén

ej funnit något specialstadgande behövligt — avse de yrkanden som

framställts i remissyttrandena allenast rätten att fiska efter tobis och annan

småfisk samt räkor till agn.

Vad angår Blekinge läns södra kust har kommittén framhållit,

att motsättningarna mellan olika befolkningsgrupper här vore påfallande

skarpa. Intressekonflikter förekomme ej blott mellan strandägare och

icke strandägande fiskare utan även mellan sådana frifiskare, vilka idkade

huvudsakligen garnfiske, samt dem som fiskade med not. De sedvanemässiga

förhållandena vore också mycket oenhetliga och invecklade. Sedvanorna

växlade starkt i olika trakter, och enligt kommitténs mening kunde någon

mera utpräglad tendens hos desamma med undantag för fisket med

större fasta redskap och med sillgarn knappast påvisas. Av uttalanden

även från strandägarhåll syntes dock framgå att fiske med rörliga redskap

till på senare år ganska allmänt bedrivits fritt, åtminstone ute på fjärdarna

och överhuvud på något avstånd från land.

Därjämte har kommittén anfört, att det för en stor del av den icke strandägande

fiskarbefolkningen i länet vore ett livsvillkor att kunna utnyttja

även enskilt vatten för fiske med rörliga redskap. Å andra sidan skulle ett

totalt frigivande av sådant fiske på många håll innebära ett alltför stort

avsteg från nuvarande rättsvanor. Enligt kommitténs mening kunde en lämplig

avvägning ske genom att det rörliga fisket gåves helt fritt ute på fjärdarna,

närmare bestämt på större avstånd än 300 meter från stranden, medan

däremot endast mindre begränsningar gjordes i den enskilda fiskerätten

i strandvattnet. I enlighet härmed har kommittén föreslagit, att vid

Blekinge läns kust väster om Torhamns udde varje svensk medborgare skall

äga fiska med rörliga redskap även i enskilt fiskevatten, dock att i vatten,

som ligger mindre än 300 meter från stranden eller — där den stranden

följande kurvan för högst 3 meters djup går längre ut — innanför denna

djupkurva, den fria fiskerätten allenast skall avse fiske med nät och tobisnot.

Såvitt angår området utanför själva strandvattnet har detta kommitténs

förslag i stort sett lämnats utan erinran.

Kammarkollegiet har emellertid som allmänt omdöme om förslaget uttalat,

att det förefölle som om kommittén gått väl långt samt att det syntes

vara tillräckligt att frigiva garnsillfisket samt fisket med flundrenät

och tobisnot.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

21

Beträffande härefter strandvattnet ha Blekinge låns havsfiskeförening och

fiskeriintendenten i Österhavets distrikt ansett att också fiske med krok eller

långrev borde få bedrivas fritt ända in till stranden.

En sådan utvidgning har förordats även av Svenska sydkustfiskarenas

centralförbund och förvaltningsutskottet i länets hushållningssällskap, som

emellertid samtidigt uttalat att rätten till fritt fiske i strandvattnet överhuvud

borde begränsas till att gälla enbart för yrkesfiskare. Till stöd härför

har förvaltningsutskottet åberopat ett av hushållningssällskapets fiskerikommitté

till utskottet avgivet yttrande, vari anförts bland annat att ett

frigivande av nätfisket utan varje inskränkning ofelbart komme att medföra

att fiskevattnen vid stränderna bleve överhopade med nät, utsatta av

allehanda amatörfiskare från städer och andra samhällen. En annan sak

vore att sådana yrkesfiskare som under yngre år förbrukat sina bästa krafter

på utomskärsfiske därefter borde få tillfälle att bedriva sitt näringsfång

under mindre krävande omständigheter. Likaså borde yrkesfiskarena, som

måste amortera sina dyrbara båtar och redskap, få möjlighet att fiska vid

stränderna när fisket utomskärs sloge fel eller hindrades av otjänligt väder.

Länsstyrelsen har för sin del hänvisat till vad som anförts av fiskeriintendenten

och hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

Däremot har lantbruksstyrelsen, särskilt med hänsyn till de mycket skiftande

sedvanorna i länet, funnit det knappast vara tillrådligt att i större

utsträckning än fiskerättskommittén föreslagit begränsa fiskerättsägarnas

ensamrätt till fiske i enskilt vatten.

Två ledamöter av hushållningssällskapets fiskerikommitté ha ansett att

redan fiskerättskommitténs förslag förde för långt. De ha framhållit att

inomskärsf i skarena visserligen vore i minoritet gentemot utomskärsfiskarena

och att deras fångstmängd ävenledes blott vore en bråkdel av utsjöfiskets,

men att dessa omständigheter likväl icke kunde rättfärdiga ett så

kraftigt ingrepp i strandfiskarenas försörjningsmöjligheter som skulle följa

av förslaget. Inomskärsfiskarena vore till stor del innehavare av s. k.

ofullständiga jordbruk och de, som ej fiskade med sillnot, fiskade med

ryssjor, nät, långrev och ståndkrok. Efter frigivande av nät- och krokfiske

komme endast ryssjefisket att återstå. All upplåtelse av fiskerätt mot arrende

komme att bli fullständigt meningslös, varför avsevärda ersättningsanspråk

från strandrättsägarna torde vara att förvänta. Intresset för fiskevårdande

åtgärder inomskärs torde också försvinna, då vederbörande

fiskevårdare själva blott i ringa utsträckning komma att få skörda frukterna

av sitt arbete.

Slutligen må nämnas att byamännen i Elleholms by i Mörrums socken i

en till departementet inkommen skrift bestämt motsatt sig att i denna

trakt nätfiske skulle tillåtas även på annans enskilda vatten.

Med avseende å Skånes östra och södra kuster har kommittén

förordat, att allt fiske med rörlig redskap skall bli fritt överallt ända

in till stranden.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Departementschefen.

I denna del har departementschefen anfört.

»I likhet med kommittén finner jag starka skäl tala för att i södra Östersjön

strandägarnas ensamrätt begränsas genom lokala undantagsstadganden

även beträffande annat fiske än sådant som avser strömming eller skarpsill.

De regler härom som kommittén föreslagit med avseende å Gotland

samt Skånes östra och södra kuster ha praktiskt taget enhälligt tillstyrkts

av remissinstanserna, och även jag saknar anledning till erinran mot dem.

Jag har ej heller funnit skäl att motsätta mig det i åtskilliga remissyttranden

framställda önskemålet om frigivning av fisket efter tobis till agn

•vid Öland och södra smålandskusten. På grund härav och då samma frihet

utan olägenhet lär kunna medgivas vid ostkusten av Blekinge län, förordar

jag att i dessa delar av landet varje svensk medborgare erhåller rätt

att fiska med tobisnot ända in till stranden. Vad slutligen beträffar södra

kusten av Blekinge län framgår av remissyttrandena, att delade meningar

råda om hur avgränsningen mellan de olika intressena lämpligen bör ske.

De farhågor som från vissa håll uttalats för att kommitténs förslag skulle

få till följd ett intensivt och för fiskbeståndet förödande nätfiske av tillfällighetsfiskare

torde emellertid vara överdrivna. En sådan utveckling bör kunna

förekommas genom särskilda föreskrifter om sättet för det fria fiskets

bedrivande. Jag anser mig därför icke böra föreslå några begränsningar i

kommitténs förslag om rätt till fritt fiske. Å andra sidan är jag ej heller

beredd att tillstyrka, att denna rätt, på sätt vissa remissinstanser hemställt,

utvidgas så att även fiske med krok och långrev blir fritt för envar ändia

in till stranden. Frågan om långrevsfisket i saltsjön torde böra regleras genom

ett särskilt stadgande, gällande för hela landet. I enlighet med vad

sålunda anförts finner jag mig alltså även för nu ifrågavarande kuststräcka

böra ansluta mig till kommittéförslaget.

Vid genomförande av de begränsningar i den enskilda fiskerätten som jag

sålunda föreslagit torde det, på sätt jag redan antytt — liksom i fråga om

strömmingsfisket — vara nödvändigt att administrativ myndighet får befogenhet

att meddela särskilda bestämmelser till skydd för strandägarnas

fiske, särskilt det viktiga fisket med ålbottengarn och andra fasta redskap.»

Motioner.

I motionen II: 434 har yrkats att vid kusterna av Kalmar län söder om

Kråkelund fisket med rörligt redskap i enskilt vatten måtte helt frigivas.

I likalydande motionerna I: 365 och IT. 442 har ett motsvarande yrkande

framställts beträffande Blekinge läns kuster.

I motionen I: 362 har hemställts att fiske med nät, som är att hänföra

till rörligt redskap, samt fiske med långrev eller krok måtte få bedrivas

fritt ända in till stranden av Blekinge läns kust samt på Skånes östra och

södra kuster.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

23

Beträffande Blekinge läns södra kust har i motionen I: 52å yrkats att fisket

skulle vara fritt ända in till stranden icke endast med de i Kungl. Maj :ts

förslag upptagna redskapen (nät av visst slag och tobisnot) utan också med

långrev.

Utskottet.

Vid Blekinge läns södra kust torde sedan gammalt fisket med långrev i

allmänhet anses vara fritt för envar. Detta är mångenstädes av stor betydelse

för den talrika yrkesfiskarbefolkningen, både för de utsjöfiskare som

på grund av sin ålder eller andra orsaker ej längre kunna deltaga i det krävande

storfisket ute till sjöss och för de skärgårdsfiskare som för sin försörjning

äro beroende av möjligheten till småfiske. Det fria långrevsfisket

på enskilt vatten blir emellertid — bortsett från bestämmelserna i 11 och 14 §§

fiskerättslagen — skyddat endast i den mån de fiskande kunna bevisa att å

viss ort sådant fiske bedrivits »oklandrat och efter gammal sed» (15 §). De

nu omtalade yrkesfiskargrupperna torde för sin näringsutövning vara i behov

av större trygghet sålunda att fisket med långrev uttryckligen förklaras

fritt vid de blekingska kusterna ända in till stranden. Någon nämnvärd skada

för enskild rätt torde därigenom icke uppkomma. Utskottet förordar alltså,

med bifall till yrkanden i motionerna I: 362, 365 och 524 samt II: 442, att

vid Blekinge läns södra kust fisket med långrev skall vara fritt ända in till

stranden, oberoende av sedvana.

Vad angår övriga i motionerna I: 362 och 365 samt II: 434 och 442 framförda

yrkanden om än vidsträcktare frihet att vid Kalmar läns kuster söder

om Kråkelund (fastiandskusten och den öländska kusten) samt vid Blekinge

läns kuster bedriva fiske i enskilt vatten ha framför allt åberopats

lokala sedvanor. I den mån obestridliga sedvanor finnas, åtnjuta de skydd

enligt 15 § i förslaget till lag om rätt till fiske, en bestämmelse, som — till

skillnad från dess motsvarighet i gällande lag -— är avsedd att gälla även

inom skären befintliga vattenområden. De lokala sedvanor, som äro obestridliga,

ha emellertid icke den territoriella omfattning att på dem allmänna

regler om frihet för var och en att i enskilt vatten bedriva fiske med rörliga

redskap över huvud eller med vissa slag av sådana redskap lämpligen böra

byggas. Redan genom Kungl. Maj :ts förslag och den jämkning beträffande

långrevsfisket som utskottet förordat ha frifiskarena, särskilt vid Blekinge

läns södra kust, erhållit större frihet än enligt 1896 års lag. En ytterligare

inskränkning av den jordägande befolkningens rättigheter vid Kalmar och

Blekinge läns kuster utöver vad sålunda föreslagits synes utskottet icke tillrådlig.

Det motionsvis framställda yrkandet om fritt fiske med rörligt redskap i

enskilt vatten vid Skånes östra och södra kuster (1:362) är tillgodosett

genom utskottets med propositionen samstämmande förslag.

Däremot vill utskottet för norrlandskusten och Uppsala läns kust förorda

större frihet till fiske än enligt Kungl. Maj ds förslag. Vid stora delar av dessa

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

kuster är fisket med rörligt redskap, i regel dock ej efter lax, redan nu av

ålder fritt för envar. Sådant fiske, särskilt efter sik och siklöja, är mångenstädes

vid dessa kuster av betydelse för yrkesfiskarena och även för de många

binäringsfiskarena (jfr SOU 1947:47 s. 270, 374—406). Även i fråga om trakter,

där dylik sedvana nu icke finnes, tala enligt utskottets mening starka

skäl för att införa sådan frihet. Några större olägenheter för jordägarna

skulle ej vållas, och inlösningssummorna torde bli ganska måttliga. Bruttovärdet

för allt här avsett fiske (alltså frånsett strömming, skarpsill, lax och

vad av annan fisk som fångas i fasta redskap) har uppgivits till 50 000—•

100 000 kronor per år, däri inberäknat även sådant fiske som av ålder bedrivits

fritt. De fasta redskapen, såsom strömmings-, sik- och laxryssjor,

böra emellertid liksom hittills förbehållas jordägarna, och genom 22 § i

förslaget till lag om rätt till fiske få strandägarna i fråga om de fasta redskapen

t. o. m. ännu något bättre skydd än hittills. Även fisket efter lax,

som av gammalt betraktats såsom artskilt från annat fiske, bör förbli

strandägarnas. Detta fiske bedrives inom det enskilda vattnet, förutom

med fasta redskap, mest med laxnät så grovtrådiga och stormaskade att de

klart avvika från redskap som sättas efter annan fisk. Skulle framdeles

någon lokal reglering av fisket visa sig påkallad, t. ex. vid en älvmynning,

ankommer det på länsstyrelsen att med stöd av fiskeristadgan utfärda erforderliga

ordnings- och skyddsföreskrifter.

Utskottet förordar, att vid kusten av Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands,

Gävleborgs och Uppsala län varje svensk medborgare i enskilt

vatten skall få bedriva fiske med rörligt redskap icke blott efter strömming

och skarpsill utan även efter annan fisk, dock ej efter lax.

Hummerfisket i Bohuslän.

Gällande rätt.

Också i Bohuslän var enligt den ursprungliga lydelsen av 1896 års lag den

enskilda fiskerätten begränsad endast genom den förut omnämnda bestämmelsen

om viss frihet för envar att idka fiske med krok eller rev samt vissa

stadganden om fortsatt giltighet av gammal sedvanerätt. Efter lagändring

år 1928 gäller emellertid för närvarande som huvudregel, att allt slags fiske

med rörliga redskap är tillåtet för envar även på enskilt vatten. Härifrån

ha dock gjorts vissa undantag, bland annat i fråga om hummerfisket. I de

inre delarna av Gullmars-, Bro- och Åbyfjordarna är sålunda fisket efter

hummer förbehållet strandägarna i sådant vatten som ligger mindre än 180

meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager.

Detsamma är fallet i Vette, Tanums och Kville härader, dvs vid hela den

nordligaste kusten. Där gäller dock tillika — som ett undantag från undantaget

— att om på en viss ö även andra där boende än strandägarna av ålder

oklandrat idkat fiske efter hummer vid stränderna av ön och därtill

hörande holmar, detta fortfarande skall vara dem medgivet.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

25

Kommittén.

Efter ingående undersökningar (se SOU 1947:47 s. 132 137, 353— 358,

503, 508—510) har kommittén kommit till det resultatet att ett totalt frigivande

av hummerfisket måste antagas komma att medföra en rationalisering

av fisket och leda till ett mera fullständigt utnyttjande av båtar och

redskap. I samband därmed kunde, åtminstone på vissa håll, avkastningen

komma att stiga. Vidare kunde enligt kommitténs uppfattning ett frigivande

av hummerfisket väntas få ej ringa social betydelse särskilt i norra Bohuslän.

Därigenom skulle nämligen beredas bättre försörjningsmöjligheter

för de många yrkesfiskarena och ej minst för sådana äldre fiskare som ej

längre orkade med det mera krävande högsjöfisket. Dessutom innebuie det

redan i och för sig en fördel med enhetliga rättsregler. Å andra sidan kunde

det icke förnekas, att om hummerfisket bleve fritt, viss fara kunde uppkomma

för alltför hård beskattning av beståndet. Därest det visade sig att

avfiskningen på något håll bleve för stark, borde detta dock kunna mötas

med fiskevårdande åtgärder. I övrigt kunde mot en frigivning anföras att

ensamrätten till fiske efter hummer kunde äga stor betydelse för strandägaren

och att det stundom till och med kunde föreligga risk för att han

utan sådan rätt ej längre skulle kunna skaffa sig full försörjning. Enligt

vad den av kommittén företagna utredningen givit vid handen vore dock

sådana verkningar icke att befara annat än i några få fall. Det finge därjämte

beaktas, att den som lede skada genom fiskets frigivande borde erhålla

ersättning härför av statsmedel. Kommittén hade på grundval av

den officiella statistiken och annan utredning som kommittén införskaffat

sökt uppskatta storleken av den sammanlagda ersättningsskyldighet som i

sådant hänseende kunde komma att åvila statsverket. Beräkningarna hade

givit vid handen att beloppet knappast skulle komma att överstiga 750 000

kronor men kunde tänkas bli ej obetydligt lägre.

Vid övervägande av de skäl som enligt kommitténs mening sålunda talade

för och mot ett frigivande av hummerfisket har kommittén — om än med

hänsyn till de väntade skadeersättningarna ej utan viss tvekan — funnit

fördelarna av en sådan åtgärd vara sa betydande att kommittén ansett sig

böra föreslå att fisket efter hummer gjordes helt fritt.

Två av kommitténs åtta ledamöter ha dock på denna punkt haft avvikande

mening. De ha beträffande den enskilda rätten till hummerfiske anfört följande.

Berörda rättighet tillkommer nästan uteslutande innehavare av småfastigheter

— ofullständiga jordbruk — vilka genom avlösningen av rätten

till hummerfisket skulle ytterligare få sina förut mycket begränsade försörjningsmöjligheter

försvagade. Visserligen skulle genom avlösningen ersättning

beredas strandägarna, men sådan ersättning bereder förmån enbart för

dåvarande ägare och försvagar för framtiden fastighetens avkastning och

blivande innehavares försörjningsmöjligheter. Då det ej heller har påvisats

några avsevärda olägenheter med nuvarande ordning, ha vi ansett oss böra

avstyrka frigivningen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Yttrandena.

Kommitténs förslag i denna del har tillstyrkts av åtskilliga remissinstanser,

medan andra uttalat betänkligheter med hänsyn till faran för utfiskning

och risken att vissa mindre brukningsenheter skulle få sina försörjningsmöjligheter

försämrade (prop. s. 72—75). I skrivelser från strandägare

har bl. a. hävdats att det från sociala synpunkter snarast vore större behov

av att skydda strandägarna än yrkesfiskarena.

Departementschefen.

Departementschefen har biträtt förslaget att hummerfisket skulle totalt

frigivas och har härom anfört följande.

»Det har länge varit ett önskemål från yrkesfiskarenas sida att hummerfisket

skall frigivas även i de vatten, som undantogos vid genomförandet av

1928 års lagändring. Då det är av stor vikt att denna befolkningsgrupp kan

erhålla skälig inkomst av sitt betydelsefulla arbete, finner jag i likhet med

kommittén starka skäl tala för att nämnda önskan nu bör tillmötesgås.

Några avgörande betänkligheter torde ej heller möta häremot, vare sig

med hänsyn till strandägarnas utkomstmöjligheter eller från fiskevårdssynpunkt.

För flertalet strandägare kommer ett frigivande sannolikt snarare att

bil till nytta än till skada. Mot förlusten av ensamrätten till hummerfiske

vid den egna stranden måste nämligen vägas fördelen av att få tillgång

aven till andra vatten, som för närvarande icke kunna utnyttjas. Det må

också framhållas, att strandägarna regelmässigt ha ett försteg framför

andra fiskare genom att de känna till de bästa fiskeplatserna och ha kortare

färdväg dit. Även om deras ensamrätt avskaffas, torde de därför ej

sällan ändock i praktiken komma att intaga en viss förmånsställning.

Mera väsentliga olägenheter för den jordägande befolkningen torde uppkomma

endast då jordbruket såsom sådant icke är bärkraftigt, men hummerfisket

brukar ge god avkastning. I sådana fall kan det måhända inträffa

att efter upphävandet av ensamrätten till dylikt fiske fastigheten ej

längre med samma fördel kan bestå såsom självständig brukningsenhet.

Sådana skadeverkningar kunna emellertid icke väntas uppkomma i större

utsträckning än att deras betydelse framstår såsom underordnad i jämförelse

med fördelarna av förslaget.

Vad slutligen angår fiskevårdssynpunkten vill jag endast framhålla, att

det bör ankomma på de fiskevårdande myndigheterna att noga tillse att

hummerbeståndet skyddas genom lämpliga åtgärder, såsom fridlysning å

vissa ställen eller tider samt utsättning av rombärande hummer.»

Utskottet.

Hos kustbefolkningen i norra Bohuslän och särskilt hos yrkesfiskarena

har det sedan länge varit ett starkt önskemål att hummerfisket skulle bli

fritt i hela landskapet. Trots de ganska avsevärda kostnaderna för ett sä
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

dant frigivande finner utskottet övervägande skäl tala för bifall till Kungl.

Maj :ts förslag i detta hänseende. Vid ersättningarnas bestämmande bör givetvis

särskild hänsyn tagas även till den skada, som kan uppstå, då ett frigivande

avsevärt påverkar en fastighets fortbestånd såsom självständig

brukningsenhet. Fall av sådan art torde emellertid vara fåtaliga.

Utskottet understryker nödvändigheten av att efter frigivningen hummerfisket

effektivt skyddas genom beståndsvårdande åtgärder på lång sikt.

Övrigt fiske vid västkusten.

Gällande rätt, kommittéförslag och yttranden.

Frånsett fisket efter hummer och ostron är, såsom redan nämnts, allt

fiske med »rörlig redskap» — vartill enligt lagen i förevarande sammanhang

skall hänföras jämväl mindre ålryssja — i Göteborgs och Bohus län

alltsedan 1928 fritt för varje svensk medborgare även på enskilt vatten.

Samma regel gäller för Hallands län. Vid Skånes västra kust är i allmänhet

också fiske med fast redskap tillåtet för envar ända in till stranden.

Kommittén har icke funnit anledning att föreslå någon ändring i dessa

bestämmelser.

I vissa remissyttranden (s. 76—79) ha emellertid framställts önskemål att

den för skånska västkusten gällande regeln skulle göras tillämplig även i

Halland samt Göteborgs och Bohus län.

Lantbruksstyrelsen har emellertid icke kunnat biträda detta förslag. Styrelsen

har vitsordat, att ganska starka historiska skäl kunde anföras för att,

i enlighet med vad som redan skett för skånska västkustens del, praktiskt

taget fullständigt upphäva den enskilda fiskerätten i Göteborgs och Bohus

samt Hallands län. Samtidigt har styrelsen emellertid uttalat att med hänsyn

till nu rådande sedvanor en sådan åtgärd icke vore lämplig. I Göteborgs

och Bohus län vore fisket med större fasta redskap visserligen icke så omfattande,

men dessa redskap hade flerstädes sedan länge uteslutande använts

av strandägarna eller dessas rättsinnehavare. I Hallands län bedreves fisket

med bottengarn och liknande redskap utefter långa sträckor av kusten mycket

intensivt av personer, som innehade enskild fiskerätt inom de områden,

där dessa redskap utsattes. Förhållandena vore därför här väsentligt olika

dem, som rådde på Skånes västkust.

Departementschefen.

Departementschefen har funnit sig icke för närvarande böra föreslå att

strandägarnas ensamrätt till fiske med fasta redskap i enskilt vatten upphävdes

även i Hallands samt Göteborgs och Bohus län. Han har därom anfört

följande.

»Under den tid som förflutit sedan tillkomsten av 1896 års lag ha de yrkesfiskare

vid västkusten, vilka bedriva sin näring utan stöd av strandägande
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

rätt, i olika sammanhang framställt önskemål om större rörelsefrihet. Dessa

önskemål ha också i stor utsträckning tillgodosetts. Vid Skånes västra kust

är sålunda rätten att fiska på annans vatten praktiskt taget obegränsad, och

i Halland och Bohuslän föreligger sådan rätt beträffande allt fiske med rörliga

redskap utom ostrontäkt och, i vissa trakter, fiske efter hummer. Vad

hummerfisket angår har jag förut föreslagit att det nu skall helt frigivas.

Såsom strandägaren förbehållet skulle därefter — frånsett det obetydliga

ostronfisket — återstå egentligen endast fisket med fasta redskap vid kusten

av Hallands samt Göteborgs och Bohus län. På sätt framgått av det förut anförda

har emellertid under remissbehandlingen hemställts att även detta

fiske måtte frigivas för allmänt bruk, med rätt likväl för lokal myndighet att

meddela särskilda bestämmelser om fiskeplatsernas fördelning mellan de

fiskande m. in.

Till stöd för dessa yrkanden ha i första hand åberopats historiska skäl.

Emellertid var ensamrätt till fiske med fast redskap icke okänd ens i den

gamla danska och norska rätten. På många håll synes fiske med fasta redskap

vid egen strand ha bedrivits i århundraden, och detta har uppenbarligen

icke varit möjligt utan åtminstone ett visst mått av trygghet mot intrång

från andras sida. Såvitt angår de fasta redskapen torde det därför vara en

överdrift att hävda, att 1766 års fiskeristadga inneburit ett fullständigt brytande

med äldre rättsåskådning. Ej heller torde det finnas fog för uppfattningen

att 1/66 ars stadga satts ur kraft genom det särskilda reglementet

angående nordsjöfiskerierna av år 1774. Denna uppfattning synes delvis

grunda sig på ett misstag i fråga om räckvidden av den åberopade bestämmelsen

i detta reglemente.

I varje fall har numera strandägarnas ensamrätt till fiske med fasta redskap

varit erkänd och respekterad under lång tid. Enligt den officiella fiskeristatistiken

funnos år 1946 i Hallands län 48 s. k. bottengarnsfiskare med

tillhopa 155 redskap, värda sammanlagt 69 275 kronor, och med ett redovisat

fångstvärde av 89 006 kronor. För Göteborgs och Bohus län voro motsvarande

siffror 82 bottengarnsfiskare med 98 redskap, värda 80 000 kronor, och med

ett fångstvärde av 123 075 kronor. Dessa statistiska uppgifter avse fisket med

bottengarn, kilnotar och laxsätt. Vid sidan härav bedrives emellertid ett icke

obetydligt fiske med andra fasta redskap, såsom torsk- och laxryssjor. Särskilt

fisket med torskryssjor lär vara ganska omfattande, ej minst i Bohuslän.

Enligt vad som uppgivits idkas det fasta fisket till övervägande del på

enskilt vatten och endast i mindre utsträckning i frivattnet. I den mån det

försiggår på enskilt vatten torde det vanligen utövas av strandägarna själva.

Även upplåtelser till andra förekomma dock ganska ofta. Därvid betinga sig

strandagarna i allmänhet visst arrende, men det händer också att upplåtelsen

sker avgiftsfritt. Såvitt angår fiske med torskryssjor lär det t. o. in. vara undantag

att ersättning begäres, men fiskarena bruka dock fråga strandägarna

om lov.

Såsom framgått av det sagda skulle ett frigivande av fisket med fasta

redskap innebära ett avsevärt ingrepp i bestående förhållanden och med

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

säkerhet giva upphov till omfattande ersättningskrav. I sistnämnda hänseende

finge man tydligen räkna med anspråk även från sådana strandägare som

av en eller annan anledning för tillfället icke utnyttja sin fiskerätt. Det måste

också beaktas att de verkliga fångstvärdena kunna visa sig vara högre än

de som redovisas i den officiella statistiken.

En ändring av den nuvarande ordningen på denna punkt bör därför icke

genomföras utan starka praktiska och sociala skäl. Enligt min mening kan

emellertid vad som i sådant avseende anförts från frifiskarhåll knappast anses

tillräckligt bärande. Vad särskilt angår de äldre fiskare som ha svårt att

längre deltaga i högsjöfisket uppväges nackdelen av att ej kunna fiska var

som helst i icke ringa mån av den förmån som ligger i att de genom arrende

kunna tillförsäkra sig möjlighet att sätta bottengarn och ryssjor i strandvattnet

utan risk för att bli utträngda av andra. Enligt vad som uppgives äro

fiskearrendena för närvarande varken oskäligt höga eller svåråtkomliga. I

själva verket torde invändningarna mot den enskilda fiskerätten ej heller i

främsta rummet avse, att de fria yrkesfiskarena därigenom skulle förhindras

att i önskad utsträckning fiska med fasta redskap. Den huvudsakliga grunden

för anmärkningarna synes vara, att de fasta redskapen anses vara till

hinder för det rörliga fisket särskilt därför att de, enligt lokala fiskeristadgor,

ofta äro omgivna av ganska vidsträckta skyddszoner. Framför allt synas

farhågor göra sig gällande att svårigheter skulle kunna uppkomma under

en möjligen inträffande s. k. sillperiod. Med anledning härav vill jag

framhålla, att i den mån skyddsområden kring fasta fisken kunna visa sig

alltför omfattande, ändring kan ske i administrativ ordning. En särskild anledning

härtill kan tydligen komma att föreligga om det, såsom ganska allmänt

förväntas, inom kort skulle inträffa en ny sillperiod. I sådant fall kan

det måhända också befinnas önskvärt att i någon form inskränka strandägarnas

rätt att använda fasta redskap. Emellertid synes mig detta då lämpligen

böra ske genom särskild, tidsbegränsad lagstiftning. En sådan tillfällig

lagstiftning torde för övrigt vid en sillperiod kunna visa sig påkallad även

av andra skäl. Bl. a. kan det bli nödvändigt att närmare reglera användningen

av s. k. sillstängen, dvs nät som begagnas för att avspärra mynningen

av en vik eller fjord, dit sillen gått in, i syfte att den innestängda sillen därefter

skall uppfiskas av den som utsatt stänget. Dessa anordningar bli enligt

kommitténs av mig tillstyrkta förslag att anse såsom rörliga redskap.»

Motioner.

I motionerna II: 426 och I: 361, vilka ha samma lydelse, II: 438, II: 440

och I: 364, vilka två sistnämnda äro likalydande, samt II: 444 och 1: 358,

vilka båda äro av samma lydelse, har yrkats alt allt fiske med fast redskap

vid hela västkusten måtte göras fritt.

Beträffande det obetydliga ostronfisket har i de nyssnämnda motionerna

11:426 och 1:361 samt 11:444 och 1:358 föreslagits alt även detta fiske

skulle bli fritt, varemot i motionerna 11:440 och I: 364 i stället yrkats att

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

sådant fiske skulle förbehållas innehavaren av den enskilda fiskerätten också

vid Skånes västra kust enligt samma regler som i propositionen föreslagits

för övriga delar av rikets västra kust.

Utskottet.

Enligt gällande lag är fisket med fast redskap vid västkusten norr om

Skåne förbehållet strandägarna. I Kungl. Maj:ts förslag har strandägarnas

nyssnämnda rätt bibehållits. Dock ger förslagets definition på fast redskap

detta begrepp en ganska snäv omfattning, och dessutom bereder förslaget

skydd åt sådant fiske med alla slags redskap, både inom och utom skären,

v^ket bedrivits på grund av gammal sed. Från västkusthåll har emellertid

gjorts gällande att i befolkningens rättsmedvetande en än friare rättsuppfattning

levat kvar sedan det dansk-norska skedet och att denna skulle omfattas

också av befolkningen vid Västergötlands korta havskust. Från yrkesfiskarhåll

har påyrkats att denna rättsuppfattning skulle uttryckligen lagfästas

och att vid västkusten allmänhetens rätt skulle vidgas till att avse

allt fiske med fast redskap. Därmed skulle man, förutom större enkelhet i

rättsreglerna, vinna framför allt att myndigheterna, obundna av hänsyn till

enskilda rättigheter, skulle kunna fritt reglera fisket, något som särskilt

bleve av betydelse i händelse av en ny s. k. sillperiod. Utskottet ansluter sig

till dessa sistnämnda synpunkter. De göra sig enligt utskottets mening visserligen

icke med fullt samma styrka gällande i de innersta delarna av den

bohuslänska skärgården eller vid de öppna, sandiga delarna av hallandskusten,

men i enhetlighetens intresse torde det vara lämpligast att ett frigivande

av fisket med fast redskap får omfatta hela västkusten. Utskottet tillstyrker

alltså den i motionerna I: 358, 361 och 364 samt II: 426, 438, 440 och 444

gjorde hemställan att allt fiske med fast redskap vid västkusten göres fritt.

Om även fiske med fast redskap blir fritt efter västkusten, kommer därstädes

allt fiske att stå öppet för en och var. Det undantaget bör emellertid,

enligt utskottets uppfattning, göras att — liksom enligt Kungl. Majrts

förslag — det obetydliga fisket efter ostron förbehålles innehavaren av den

enskilda fiskerätten intill 200 meter från stranden. I denna del avstyrker utskottet

alltså vad i motionerna 1:358 och 361 samt 11:426 och 444 hemställts.

Av lagtekniska skäl — för att man skall få enhetliga bestämmelser

för hela kuststräckan från Falsterborev till norska gränsen — synes, på sätt

yrkats i motionerna 11:440 och 1:364, motsvarande förbehåll om enskilt

ostronfiske böra utsträckas att gälla också för Skånes västra kust.

Fisket i de stora insjöarna.

Gällande rätt, kommittéförslag och yttranden.

Den enskilda fiskerätten i våra stora insjöar är — så långt den sträcker

si§ enligt lagen ej underkastad några inskränkningar. I praktiken har

emellertid på många håll fiske i en eller annan form fått bedrivas fritt även

i omedelbar närhet av stranden.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

31

Fiskerättskommittén har ansett, att i samband med införandet av fasta

regler rörande det enskilda fiskevattnets utsträckning i Vänern, Vättern,

Hjälmaren och Storsjön i Jämtland borde för envar av dessa sjöar meddelas

särskilda bestämmelser som begränsade strandägarnas ensamrätt i

huvudsaklig anslutning till rådande praxis. Däremot har kommittén icke

funnit erforderligt eller lämpligt att något fritt fiske tillätes i Mälaren.

Beträffande Vänern har kommittén föreslagit fyra undantag från den

enskilda fiskerätten, nämligen för fisket med ålrev under tre månader av

året; fisket efter siklöja och nors med finmaskad not i vissa notvarp, fisket

efter samma fiskslag med finmaskat nät på större djup än åtta meter och

fisket med rörliga redskap ute i Mariestadsfjärden jämte Östersundet.

Angående Dättern och Brandsfjorden i sydvästra Vänern må hänvisas till

SOU 1947: 47 s. 149 och 528 samt prop. s. 83 f.

Såvitt angår Vättern har kommittén föreslagit, att varje svensk medborgare

skall äga rätt att utanför öppen strand fiska med utter och drag

samt agnnot jämväl å annans enskilda vatten.

Med avseende å Mälaren har kommittén väl funnit utredningen tyda

på att i ett flertal större fjärdar — Norra och Södra Björkfjärdarna samt den

mellan dem belägna Prästfjärden —- fritt fiske bedrivits i viss utsträckning.

Att genom inrättande av frivatten lagfästa denna ingalunda allmänt gällande

sedvana vore emellertid enligt kommitténs mening ägnat att väcka betänkligheter

ej minst ur allmänna fiskerisynpunkter. Kommittén har härom anfört

följande.

En sjö av Mälarens geografiska typ med dess smala och sönderflikade vatten

samt talrika öar lämpar sig över huvud ej väl för en anordning med frivatten.

Ur såväl fiskevårds- som kontrollsynpunkt synes det ännu mer

vanskligt att göra fisket fritt för envar i en mindre del av sjön. För fiskerinäringen

såsom sådan torde ett frigivande av fisket i någon eller några av

de ovannämnda mälarfjärdarna ej medföra någon fördel, och en sådan åtgärd

synes ej motsvara något allmänt önskemål bland yrkesfiskarena i dessa

trakter.

Beträffande frågan huruvida fisket i vissa delar av Mälaren för närvarande

vore fritt eller i allt fall borde göras fritt ha i yttrandena meningarna varit

delade (prop. s. 47 f.).

För Hjälmaren har i kommittéförslaget föreskrivits att i Mellanfjärden

— som hänförts till enskilt vatten — varje svensk medborgare det

oaktat skall äga rätt att fiska med all slags rörliga redskap i vatten som

ligger minst 1 000 meter från stranden.

Vad slutligen beträffar Storsjön har kommittén föreslagit att fiske

efter sik med nät samt efter lake med hängryssja skall vara fritt för varje

svensk medborgare.

Kommittéförslaget har — bortsett från Mälaren — endast föranlett smärre

erinringar (prop. s. 81—85).

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Departementschefen.

Beträffande Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön har kommittéförslaget

med vissa jämkningar godtagits av departementschefen (prop. s.

85 f.).

I fråga om Mälaren däremot har departementschefen förordat att fisket

gjordes helt fritt i de centrala fjärdarna, dock endast utanför det egentliga

strandvattnet, och har härom yttrat följande.

»Starka skäl tala för att befolkningen i städer och andra samhällen

kring denna sjö bör ha tillgång till åtminstone något vatten där rekreationsfiske

fritt kan utövas. Därmed vinnes indirekt en fördel också för yrkesfiskarena

genom att konkurrensen om fiskearrendena minskas. Även kommittén

har vitsordat att fritt fiske redan nu förekommer i sjöns centrala delar,

där Norra Björkfjärden, Prästfjärden, Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden

bilda en sammanhängande öppen vattenyta. Denna kan enligt

min mening väl jämföras med motsvarande områden i Hjälmaren och

Storsjön. — Några mera allvarliga olägenheter för fiskevården torde icke

vara att befara.»

Enligt det till lagrådet remitterade förslaget skulle nyss angivna delar

av Mälaren utgöra fritt fiskevatten (prop. s. 149, 7 § andra st.), men efter

lagrådsgranskningen ha föreskrifterna om fritt fiske i denna sjö begränsats

till att avse rörligt redskap och givits den innebörden att fiske med

sådant redskap skall vara fritt å de områden som i det till lagrådet remitterade

förslaget hänfördes till fritt fiskevatten (prop. s. 167 f., 176 f., 227).

Motioner.

I likalydande motionerna II: 435 och 1: 363, som gå ut på att propositionen

i den del som avser sötvattensfisket måtte avslås, har bland annat betonats

vikten av fiskevårdsbestämmelser och uttalats att i Dättern och Brandsfjorden

i Vänern kunde »fiskeförhållandena utan tvivel inom en icke alltför

avlägsen framtid komma att bliva föremål för komplikationer». Också

i motionen II: 427 (som närmast avser propositionen nr 59) ha fiskeförhållandena

i dessa vatten berörts.

Beträffande Mälaren har i likalydande motionerna 1:356 och II: 436

fritt fiske avstyrkts.

Slutligen har i motionen II: 443 hemställts att i östra Hjälmaren varje

svensk medborgare måtte äga rätt att fiska med rörligt redskap på ett avstånd

ej understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö eller

holme av minst etthundra meters längd, eller, där den stranden följande

kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva.

Utskottet.

Utskottet kan i stort sett ansluta sig till den reglering som innefattas i

Kungl. Maj :ts förslag.

I Dättern och Brandsfjorden, som äro delar av Vänern, ha åtskilliga fis
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

33

kare utan stöd av jordäganderätt sedan gammalt oklandrat fått fiska. Utskottet

finner skäligt att på det sätt beakta vad i motionerna I: 363 samt II:

427 och 435 anförts, att ett särskilt förbehåll göres om fortbeståndet av sådan

sedvanerätt.

I fråga om Mälaren godtar utskottet förslaget att fisket med rörligt redskap

i de centrala fjärdarna göres fritt för varje svensk medborgare och

avstyrker alltså i denna del motionerna I: 356 och II: 436. I den tättbefolkade

mälardalen är del önskvärt att befolkningen, liksom vid havskusterna,

har åtminstone något tillfälle till fritidsfiske. Uppenbart är emellertid

att, om lagbestämmelserna utformas så, att strandägarna få mindre intresse

än förr av att bedriva fiskevård, måste i stället det allmänna vara berett

att vidtaga de motsvarande åtgärder som kunna erfordras för att vidmakthålla

och om möjligt förkovra bestånden av fisk, framför allt av de

värdefullare fiskslagen, såsom gädda och gös. Det synes även böra övervägas,

huruvida, när nu det allmänna inlöser enskilda fiskerättigheter i vidsträckta

avgränsade fjärdar, detta fiske utan vidare skall förklaras fritt för

envar, eller om den som där önskar fiska skall ha att erlägga en fiskevårdsavgift

som skulle uteslutande användas till att förbättra fiskemöjligheterna.

Denna fråga är emellertid, såsom framgår av propositionen (s. 97 f.), under

utredning hos Kungl. Maj :t.

Utskottet finner ej skäl förorda att — på sätt yrkats i motionen II: 443

-— fritt fiske införes i ett vatten av så liten omfattning som Östra Hjälmaren.

Kronans fisken.

Gällande rätt.

I 1896 års lag förekomma vissa, delvis ålderdomliga bestämmelser angående

kronofisken (se SOU 1947: 47 s. 194—212 och prop. s. 87—89).

Enligt 1 § äger sålunda varje svensk medborgare rätt att fiska — förutom

i öppna havet — även vid »sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i

saltsjön belägna skär och holmar, vilka icke till något hemman höra

eller under särskilda villkor innehavas». Vid sådana stränder, skär och

holmar är vidare, enligt 21 § första stycket, fiskeriidkare berättigad att i

mån av tillgång utan avgift erhålla upplåtelse av mark för uppförande av

boningshus, bodar och beredningshus, byggnad av fartyg samt förfärdigande

av kärl och redskap. Det skall ankomma på länsstyrelsen att för sådant ändamål

anvisa nödigt område. Vilka »havsstränder» som numera omfattas

av dessa stadganden är tveksamt. De äro i varje fall jämförelsevis få.

S. k. odisponerade kronoholmar förekomma däremot i icke ringa antal,

särskilt vid västkusten och i Norrbottens län.

I 7 § stadgas, att ström- och insjöfisken vid kronans överloppsmarker,

allmänningar, parker och holmar ävensom vid oavvittrad mark må, där ej

kronan dessa fisken sig eller annan enskilt förbehållit, mot skälig avgift

8 Diliang till riksdagens protokoll WHO. 9 samt. 3 and. Nr 23.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

och på fastställda villkor nyttjas av de inom häradet eller socknen boende

efter tillstånd av länsstyrelsen eller, såvitt fråga är om fiske vid kronopark,

av domänstyrelsen. Om hemman äro anlagda på mark av nu åsyftat

slag, skola de dock, till dess delning skett, åtnjuta fritt fiske. Därjämte gäller,

enligt 21 § andra stycket, att de fiskande äga rätt att efter tillstånd av

länsstyrelsen, respektive domänstyrelsen, mot skälig avgift uppsätta bodar

å den kronomark invid vilken fisket är beläget. De fisken som avses med

dessa bestämmelser benämnas i lagen allmänna kronofisken. Sedan avvittringen

slutförts, förekomma sådana fisken numera i stort sett endast vid

kronoparker och inom områden som vid avvittring lämnats odisponerade

såsom överloppmark.

Slutligen föreskrives i 8 § att kronans enskilda fisken i saltsjön, insjöar

och rinnande vatten skola, liksom förut, vara förbehållna kronan och hennes

rättsinnehavare. Stadgandet åsyftar sådana av strandäganderätt oberoende

fisken, vilka av ålder tillhört kronan och i jordeboken äro upptagna

såsom särskilda lägenheter av krononatur.

Vid sidan av de sålunda omförmälda »allmänna» och »enskilda» kronofiskena

har man att räkna med sådant fiske som tillkommer kronan på

grund av privaträttslig äganderätt till fastighet. Dylikt fiske förekommer i

stor utsträckning t. ex. i vatten som hör till fastigheter under vattenfallsstyrelsens,

fångvårdsstyrelsens eller försvarsmyndigheternas förvaltning.

Några särskilda bestämmelser om detta privaträttsliga fiske ha ej meddelats

i lagen, utan kronan har enahanda fiskerätt som andra strandägare.

Kommittén och yttrandena.

Kommittén har ansett att några motsvarigheter till de nuvarande

särskilda bestämmelserna om kronofisken ej borde upptagas i den nya lagen

utan att kronan i princip borde likställas med enskilda fastighetsägare.

Beträffande 1 § i 1896 års lag har kommittén anfört, att denna torde få

anses innebära att någon enskild fiskerätt ej följde med de havsstränder,

skär och holmar som omförmälas i lagrummet. Enligt kommitténs mening

funnes det ej tillräckliga skäl att längre upprätthålla denna grundsats. I

stället borde vanliga regler om enskilt fiskevatten tillämpas även vid nu

ifrågavarande kronomark. Detta innebure emellertid icke att kommittén ville

upphäva den gamla rätten till fritt fiske därstädes. Denna rätt borde bibehållas,

men bestämmelser därom borde ej meddelas i fiskelagen utan i en

särskild förordning angående kronofiskets utnyttjande, beslutad i den ordning

§ 77 regeringsformen föresltreve. I denna förordning borde också upptagas

föreskrifter om rätt att erhålla kostnadsfri upplåtelse av mark för

boningshus och fiskebodar m. in., motsvarande dem som nu funnes i 21 §

första stycket 1896 års lag. I kommitténs betänkande har intagits ett förslag

till dylik förordning.

Med avseende å bestämmelserna om allmänna kronofisken i 7 § och 21 §

andra stycket nämnda lag har kommittén erinrat att de i huvudsak inne
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

35

bure allenast att upplåtelse av fiskerätt ej finge ske till andra än dem som

tillhörde ortsbefolkningen. Då denna regel stundom vore till hinder för ett

rationellt utnyttjande av fisket, ansåge kommittén att den icke borde bibehållas.

Kommittén ville framhålla att samma ståndpunkt intagits av 1915

års jakt- och fiskesakkunniga samt av 1939 års fiskevattensutredning. Enligt

kommitténs mening borde i fråga om dispositionen av de allmänna kronofiskena

gälla, att de i första hand skulle upplåtas till ortsbefolkningen till

husbehovsfiske, men att därjämte även upplåtelser till sport- och yrkesfiske

finge förekomma i den mån det funnes kunna ske utan intrång i husbehovsfisket.

Jämväl denna fråga borde emellertid lösas genom fristående förvaltningsföreskrifter

(s. 210 f., jfr 205—207).

Vad slutligen angår 8 § i 1896 års lag har kommittén ansett, att de där

omförmälda »enskilda» kronofiskena borde behandlas lika med de såsom

självständiga fastigheter i jordeboken upptagna fisken av frälse eller skatte

natur, som tillhörde enskilda personer eller förvärvats av kronan genom

privaträttsligt fång.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag föranlett erinran

allenast från kammarkollegiet, som uttalat att frågan om företrädesrätt

för ortsbefolkningen att utnyttja de allmänna kronofiskena vore av sådan

vikt att bestämmelserna därom syntes ha sin plats i fiskelagen.

Departementschefen.

Departementschefen har för egen del i likhet med kommittén ansett att

erforderliga föreskrifter angående begagnandet av fisket vid kronans omförmälda

stränder, skär och holmar i saltsjön samt av de s. k. allmänna

kronofiskena utan olägenhet borde kunna meddelas i den ordning § 77 regeringsformen

föreskriver. Därvid borde regleringen ske i huvudsaklig överensstämmelse

med vad kommittén föreslagit.

Beträffande de enskilda kronofiskena har departementschefen icke funnit

lämpligt att andra föreskrifter gåvcs än för de övriga fisken som upptagits

i jordeboken såsom särskilda fastigheter.

Utskottet.

Utskottet finner ej skäl till erinran mot den föreslagna förordningen om

fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar.

Fiske vårdsområden.

Gällande rätt.

I 10 § i 1896 års lag meddelas vissa bestämmelser om hur fiske må bedrivas

i oskiftat fiskevatten. Huvudregeln är att sådant fiske må utövas av

samtliga delägare »efter ty de kunna sämjas». Kunna de icke komma överens,

äger domstol föreskriva på vad sätt fisket skall nyttjas.

Dessa stadganden skola emellertid icke äga tillämpning, om fiskevattnet

utgör eller ingår i gemensamhetsfiske. Om sådant fiske gäller en särskild

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

lag av den 30 juni 1913. Enligt denna lag kunna delägarna i fiskevatten som

är oskiftat eller eljest tillhörigt två eller flera besluta att fisket i vattnet

skall vara gemensamhetsfiske. Detta medför att fisket därefter icke må tillgodogöras

på annat sätt än så att det nyttjas av delägarna i bolag eller upplåtes

på arrende eller brukas av delägarna var för sig efter fastställd plan.

För att beslut om inrättande av gemensamhetsfiske skall vara giltigt

fordras viss kvalificerad majoritet bland delägarna; därvid beräknas rösttal

efter andel i skifteslaget eller, om fisket är skiftat, i avkastningen av det

vattenområde varom är fråga. Dessutom kräves länsstyrelsens fastställelse.

Sådan må meddelas allenast om med hänsyn till fiskevattnets gränser och

omfattning samt förhållandena i övrigt gemensamhetsfiske finnes böra inrättas

där.

Kommittén.

Kommittén har föreslagit att bestämmelserna om domstols rätt att reglera

fisket i oskiftat vatten samt om gemensamhetsfiske skola ersättas med nya

föreskrifter angående s. k. fiskevårdsområden.

Beträffande den närmare innebörden av detta förslag hänvisas till SOU

1947: 47 s. 13—18, 236—247, 290—297 (jfr s. 359—364) och prop. s. 89—90.

Yttrandena.

I så gott som samtliga yttranden, där frågan om fiskevårdsområden berörts,

har framhållits, att det vore angeläget att en planmässig ordning för

fisket och fiskevården inom slutna eller eljest sammanhängande vattenområden

kunde åvägabringas i enklare och effektivare former än lagen om

gemensamhetsfiske erbjuder.

I några yttranden har gjorts gällande, att de i kommittéförslaget upptagna

reglerna om fiskevårdsområde vore av sådan betydelse för förslaget i dess

helhet, att övriga delar ej lämpligen kunde brytas ut till särskild behandling.

Som skäl härför har främst anförts, att ej minst de föreslagna nya bestämmelserna

om fritt fiske i enskilt fiskevatten måste medföra att behovet av

fiskevårdande åtgärder bleve än mer framträdande än förut.

Beträffande yttrandena hänvisas i övrigt till prop. s. 90—95.

Departementschefen.

I likhet med kommittén har departementschefen (prop. s. 95—98) funnit

önskvärt att möjlighet bereddes att i enklare former få till stånd en planmässig

ordning för fisket och fiskevården inom ett visst, större eller mindre,

sammanhängande fiskevatten och har härom anfört bland annat följande.

»Under de senaste årtiondena har en hastig utveckling ägt rum på fiskets

område vilket föranlett att åtskilliga spörsmål, som förut haft mindre betydelse,

nu påkalla skärpt uppmärksamhet. Särskilt bli frågorna om fördelningen

av fiskemöjligheterna och om bevarandet av fiskbestånden alltmera

brännande.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

37

Antalet fiskande stiger för varje år. Ej minst ha den ökade fritiden och de

förbättrade kommunikationerna medfört en stark tillväxt av det fiske som

bedrives i rekreationssyfte. Samtidigt som sålunda efterfrågan på fiskevatten

ökats, ha fiskbestånden, framför allt av de värdefullaste fiskslagen,

såsom lax, laxöring, sik och gädda, blivit allt hårdare åtgångna genom vattenregleringar,

kraftverksbyggen, flottning, vattenföroreningar och rovfiske.

För att fiskets upprätthållande icke skall äventyras är det därför angeläget,

att en rationell fiskevård kommer till stånd. Härför förutsättes bl. a. att

jämförelsevis stora fiskevatten kunna skötas någorlunda enhetligt. Alldeles

särskilt gäller detta vandringsfisken, främst laxen.

Med nuvarande lagstiftning möta emellertid avsevärda svårigheter att få

till stånd en dylik enhetlig skötsel. Möjligheten för delägare i oskiftat vatten

att hos domstol påkalla beslut angående fiskets begagnande har utnyttjats

endast i sällsynta fall, och även lagen om gemensamhetsfiske har i

praktiken fått jämförelsevis liten betydelse. Detta torde i icke ringa mån

ha berott på att förfarandet vid inrättande av gemensamhetsfiske ansetts

alltför omständligt, delvis på grund av svårigheten att samla erforderlig

majoritet för giltigt beslut.»

Emellertid har departementschefen funnit att kommittéförslaget i denna

del icke oförändrat kunde läggas till grund för lagstiftning och har härom

yttrat.

»Sålunda synes det böra övervägas att till särskild behandling utbryta frågan

om åstadkommande av enhetlig förvaltning av fisket och fiskevården i

vissa flodsystem, särskilt laxälvarna med tillhörande havsområden vid mynningen.

»

»Vidare böra möjligen särskilda regler meddelas om fiskevårdsområde i

vatten med oskiftat fiske. I fråga om dylikt vatten, där en rättslig gemenskap

redan föreligger, möta uppenbarligen mindre betänkligheter än eljest

mot att även mot flertalets vilja genomföra en viss reglering i rättvisans och

fiskevårdens intresse. Möjligheten därtill skulle få avsevärd betydelse, enär

större delen av landets enskilda fiskevatten lära vara oskiftade.»

»Slutligen vill jag framhålla att den föreliggande frågan äger nära samband

med spörsmålet angående upptagandet av en allmän fiskevårdsavgift,

vilket spörsmål i annat sammanhang varit föremål för förberedande utredning.

»

»I avbidan på att frågan om fiskcvårdsområden löses bör uppenbarligen

möjligheten för domstolarna att meddela föreskrifter om fisket i oskiftat

fiskevatten bibehållas. Även lagen om gemensamhetsfiske bör tillsvidare förbliva

gällande. Jag hoppas att detta provisorium ej skall behöva bli alltför

långvarigt.»

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Motioner.

I likalydande motionerna II: 435 och I: 363 har, som nämnts, hemställts

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa, alt Kungl. Maj :t

måtte snarast framlägga nytt förslag till lag om sötvattensfisket innehållande

jämväl de nödiga regler som erfordras för tillfredsställande fiskevård.

Frågor, som avse fiskevård och organiserandet av fiskevårdsområden

m. in., ha berörts också i andra motioner, såsom I: 355 och II: 431, 1: 356

och II: 436, II: 429 och I: 366 samt II: 430 och 432.

Utskottet.

Otvivelaktigt har Sverige bättre förutsättningar än de flesta andra europeiska

länder att kunna möta den alltmer ökade efterfrågan på fiskevatten

från alla kategorier fiskande: yrkesfiskare, binäringsfiskare och fritidsfiskare.

En påtaglig svårighet är emellertid att de svenska fiskevattnen ofta

äro uppsplittrade på ett mycket stort antal delägare. Detta försvårar delägarnas

eget fiske och utgör ett hinder för upplåtelser till utomstående.

Särskilt i turistbygder visar erfarenheten att goda fiskemöjligheter kunna

ge icke obetydliga extrainkomster åt ortsbefolkningen, både direkt och indirekt.

För att upprätthålla fisket erfordras i många fall en rationell fiskevård

med genomtänkta fiskeriplaner, allsidigt fiske, beståndsvård, övervakning,

fredningsområden och, där så erfordras, fiskinplanteringar m. in.

Redan nu bedrives på frivillighetens väg ett omfattande arbete i sådant hänseende,

ofta med bistånd från hushållningssällskapen. Emellertid behöver

detta arbete stöd av en modernare lagstiftning. Redan 1942 framhöll riksdagen

i skrivelse nr 260 såsom en »trängande nödvändighet» att 1913 års

lag om gemensamhetsfiske gjordes till föremål för omarbetning enligt närmare

angivna riktlinjer. Utskottet vill understryka detta yttrande och uttalar

— i anslutning till vad som yrkats i ett flertal motioner (bl. a. II: 435

och 1:363) — den förväntningen att Kungl. Maj :t ville låta skyndsamt utarbeta

och för riksdagen framlägga ett överarbetat förslag till lagbestämmelser

om fiskevårdsområden. Möjligen kan det visa sig lämpligt att därvid även

överväga att, efter mönster från jaktvårdslagstiftningen, meddela bestämmelser

om fiskevårdsavgift, åtminstone för sådana landsdelar där faran för överfiskning

är påtaglig (jfr ang. Mälaren ovan s. 33).

Vanskötsel av fiske.

Kommittén och yttrandena.

Kommittén har ansett, att i samband med revisionen av fiskelagstiftningen

borde införas bestämmelser till förekommande av vanskötsel av fiske. Enligt

kommitténs mening borde det från samhällets sida kunna krävas att ägaren

av ett fiskevatten utnyttjade det på ett gagneligt sätt. Detta innebure å ena

sidan att han icke borde få genom rovdrift föröda fiskbeståndet och å den

andra att han ej heller borde få underlåta att tillvarataga eller låta andra tillvarataga

den nationalekonomiska tillgång som fisket utgjorde.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

I enlighet härined har kommittén till en början föreslagit att om fiskerättsägare

bedriver fiske på sådant sätt att fiskevattnet, i strid med allmänt

intresse, uppenbart vanskötes genom att fiskbeståndet utarmas och rättelse

ej sker på anmaning av länsstyrelsen, denna må för viss tid vid vite föreskriva

inskränkningar i fisket eller helt förbjuda detsamma.

Vidare stadgas i förslaget, att om fiskerättsägare i strid med allmänt intresse

uppenbart vansköter sitt fiskevatten genom att ej utnyttja fisket samt

icke på anmaning av länsstyrelsen vidtager lämpliga åtgärder för fiskets utnyttjande,

länsstyrelsen må fastställa föreskrifter för fiskets bedrivande

(fiskeriplan) att lända till efterrättelse under viss tid. Vid planens utformning

skall hänsyn tagas till det särskilda intresse fiskerättsägaren kan

hava att själv få bedriva fiske inom visst område, under viss årstid eller efter

visst slags fisk. Underlåter fiskerättsägaren att följa fastställd fiskeriplan,

skall enligt kommittéförslaget länsstyrelsen kunna för hans räkning utarrendera

fisket för en tid av högst tio år.

Slutligen föreskrives att om fiskerätt av ägaren upplåtits till annan, vad

som förut sagts om fiskerättsägare skall äga motsvarande tillämpning å

nytt j aren.

Kommitténs förslag i denna del bär i det övervägande flertalet yttranden

lämnats utan erinran. Ett tiotal remissinstanser ha emellertid uttalat sig

mot dess genomförande, och några ha ställt sig tveksamma. I en del yttranden

har förslaget tillstyrkts i vad det avser åtgärder mot rovfiske men avstyrkts

såvitt det angår underlätet utnyttjande.

I fråga om yttrandena må hänvisas till prop. s. 99 f.

Departementschefen vid lagrådsremissen.

Departementschefen har, med vissa jämkningar i fråga om förfarandet,

godtagit kommittéförslaget i denna del och bär härom anfört följande.

»De svenska fiskevattnen äro en viktig tillgång ej blott för sina ägare. De

utgöra också eu nationell rikedom av stor betydelse för folkförsörjningen.

Det är enligt min uppfattning angeläget att nu i lag slå fast, att skötseln av

fiskevattnen är något som icke endast vidkommer ägarna, utan att dessa

också ha ett visst ansvar mot samhället för att fisket och fiskevården bedrivas

på eif ändamålsenligt sätt. En sådan lagstiftning torde kunna få ett

icke ringa värde även om den i praktiken icke kommer att tillämpas annat

än i undantagsfall.

Mest framträdande är uppenbarligen behovet av att kunna ingripa mot

rovfiske. Även underlåtenhet alt fiska kan emellertid ibland vara till skada

för fiskbeståndet, t. ex. genom att ett visst slags fisk växer så starkt i antal

att andra och kanske värdefullare arter ej längre kunna livnära sig. Det

måste också från nationalekonomiska och sociala synpunkter betraktas som

ett missförhållande att stora fiskevatten komma att ligga obegagnade därför

att ägaren själv icke kan eller vill tillvarataga fiskemöjligheterna men

å andra sidan ej heller medgiver alt andra göra det. I likhet med kommittén

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

anser jag därför att möjlighet till ingripande bör föreligga även i fall då

innehavare av enskild fiskerätt underlåter att utnyttja den.

Som förutsättning för tvångsåtgärder hör — såsom kommittén också föreslagit

— alltid gälla att sådana äro påkallade av ett allmänt intresse samt

att försök först gjorts att vinna rättelse under hand. Det lämpligaste förfaringssättet

synes mig vara att, om vanskötsel förekommer, statens fiskeritjänsteman

söker träffa skriftlig uppgörelse med fiskerättens innehavare

om fiskets bedrivande. Först om sådan uppgörelse ej kan träffas eller därvid

gjort åtagande ej fullgöres, bör saken anmälas för länsstyrelsen. I samband

därmed bör fiskeritjänstemannen angiva, vilka föreskrifter som enligt

hans uppfattning böra meddelas för avhjälpande av vanskötseln.

Länsstyrelsen bör, innan den fattar sitt beslut, bereda fislcerättshavaren

tillfälle att yttra sig. Därefter bör länsstyrelsen, om så prövas erforderligt,

fastställa fiskeriplan att lända till efterrättelse under viss tid, högst tio år.

Vid behov bör också kunna föreskrivas vite för underlåtenhet att följa planen.

En sådan påföljd synes mig lämpligare än den av kommittén föreslagna

utarrenderingen av fisket genom länsstyrelsens försorg. Utdömandet av

förelagt vite torde böra ankomma på länsstyrelsen.»

Lagrådet.

I den principiella frågan huruvida under olika omständigheter ingripande

mot vanskötsel borde få ske har lagrådet anfört bland annat följande.

»Då det gäller vanskötsel av fiskbeståndet genom alltför hård beskattning,

lärer ingripandet komma att bestå i meddelande av föreskrifter om lämpliga

inskränkningar i fisket, eventuellt förbud mot allt fiske; föreskrifter torde

också kunna meddelas att fiske ej får bedrivas i vattnet med mindre särskilda

fiskevårdande åtgärder äga rum. Förslagets ståndpunkt att på detta

sätt från det allmännas sida ingrepp må ske i nu avsedda fall torde kunna

lämnas utan erinran.

Däremot synes med fog kunna mot förslaget anmärkas, att det tillstädjer

ingrepp i vissa fall även av den anledningen att fisket icke utnyttjas.

---Tydligt är, att möjlighet till ingripande av denna art ej skulle

fylla något mera kännbart behov och att en tillämpning av bestämmelsen

kan komma i fråga endast i sällsynta undantagsfall.---Med hänsyn

till det nu anförda och då en regel av den föreslagna innebörden lätt kan

leda till trakasserier och tvister, anser lagrådet att tillräckliga skäl icke

finnas för förslagets ståndpunkt i denna del.»

Beträffande lagrådets uttalanden om vanskötsel må i övrigt hänvisas till

prop. s. 201—203.

Departementschefen i propositionen.

Lagrådets hemställan att bestämmelserna om ingripanden mot underlåtenhet

att utnyttja fiske måtte utgå bär departementschefen icke ansett sig

böra tillmötesgå. Han har härom anfört att det icke saknades exempel på

s. 41 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

41

fall, då goda skäl skulle ha förelegat för ett dylikt ingripande, och att så

som förutsättningarna för användande av tvångsförfarande angivits i förslaget

det torde kunna förutsättas att inskridande av myndighet ej komme

att ske annat än då behovet därav vore uppenbart.

I fråga om övriga av lagrådet gjorda erinringar må hänvisas till prop.

s. 230.

Utskottet.

Utskottet tillstyrker att bestämmelser mot vanskötsel av fiske upptagas i

fiskerättslagen. Mot de föreslagna bestämmelsernas utformning har utskottet

ingen erinran. Skulle, på sätt utskottet ämnar föreslå, en ny paragraf

infogas i slutet av fiskerättslagen, föranleder detta ändring i en hänvisning

i en av de nu förevarande bestämmelserna (31 §).

Efter den i det föregående lämnade allmänna redogörelsen övergår utskottet

nu till att behandla de särskilda författningsförslagen.

Lag om rätt till fiske.

Om fiske i allmänt vatten.

Under detta avsnitt har i 1 § första stycket upptagits att i vatten, som

enligt lagen om gräns mot allmänt vattenområde är allmänt vatten, varje

svensk medborgare skall få fiska med rörligt redskap. Vill han där sätta

fast redskap, skall han söka tillstånd av myndighet. I 2 § stadgas att innehavare

av enskild fiskerätt ej må förvägras att från det enskilda vattnet

sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten, såvitt det prövas kunna ske

utan men för annan fiskande. I 3 § föreskrives att vid vissa kuster innehavaren

av enskild fiskerätt även utan myndighets tillstånd skall få utsträckningsrätt

200 meter ut från den stranden följande 3-in-kurvan. Sådan

automatisk utsträckningsrätt skall dock finnas endast vid kusten av

Norrbottens län, vid kusterna av Kalmar län söder om Kråkelund och vid

Blekinge läns östra kust. 1 4 § slutligen stadgas om rätt för utlänning och

annan som ej är svensk medborgare att bedriva fiske i allmänt vatten.

Angående motiven till dessa stadganden må hänvisas till propositionen

s. 49 f„ 52—57, 179 f„ 227.

I 1 § andra stycket har givits en definition på fast fiskeredskap (till

skillnad från rörligt redskap). Beträffande motiven hänvisas till propositionen

s. 49-52, 55 f., 179, 227 (jfr SOU 1947: 47 s. 76—91).

Angående föreliggande motioner har tidigare redogörelse lämnats (s. 11).

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Utskottet.

Beträffande här avsedda bestämmelser har utskottet ingen erinran utöver

vad som tidigare (s. 11 f.) anförts därom att den direkt på lag grundade

utsträckningsrätten bör avse också Skånes östra och södra kuster.

Skulle i lagen om gräns mot allmänt vattenområde uttrycket »ö eller

holme» utbytas mot »ö», torde motsvarande jämkning göras även här.

Om fiske i enskilt vatten.

I 5 § ges huvudregeln för fiske i enskilt vatten, nämligen att fisket där

får bedrivas endast av jordägaren eller den som enligt avtal, urminnes

hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund äger rätt därtill.

Den som har dylik fiskerätt benämnes i lagen innehavare av enskild

fiskerätt (2 §), till skillnad från den som bedriver sådant frifiske som må

utövas av varje svensk medborgare eller, efter gammal sed, av »allmänheten

eller viss del av befolkningen» (15 §) eller ock, med tillstånd av Konungen,

av den som ej är svensk medborgare (21 §).

Härom må hänvisas till propositionen s. 104 f„ 115—117, 180 f., 190,

226 f.

I 6—12 §§ återfinnas de förut i detta utlåtande (s. 14—19) behandlade

bestämmelserna om strömmings- och skarpsillfisket.

Frågan om visst annat fiske i Östersjön regleras i 10—12 §§.

Härom må hänvisas till vad ovan anförts (s. 19—24).

Beträffande hummerfisket i Bohuslän hänvisas till den tidigare

framställningen (s. 24—27).

Vidkommande övrigt fiske vid västkusten, vilket likaledes

behandlats i ett föregående avsnitt (s. 27—30), ges en bestämmelse i 13 §.

I 14 § regleras rätten till fritt fiske med långrev (se prop. s. 106—108).

I 16—20 §§ avhandlas frågor om fisket i de stora insjöarna,

för vilket tidigare redogjorts (s. 30—33).

I 21 § stadgas att Konungen skall äga bestämma att fiske enligt föreskrifterna

i 6—20 §§ må bedrivas även av den som ej är svensk medborgare.

Detta stadgande, som avser fiske i enskilt vatten, korresponderar med

ett liknande stadgande i 4 § för allmänt vatten (jfr prop. s. 111).

Beträffande vissa erinringar av lagrådet angående 6—14 och 16—21 §§

må hänvisas till propositionen s. 181 f., 187, 227.

Under avsnittet om fiske i enskilt vatten återstår den svårlösta frågan

angående den frihet att fiska »efter gammal se d», som 15 § under vissa

förutsättningar tillerkänner »allmänheten eller viss del av befolkningen».

Rörande denna fråga må här en utförligare redogörelse lämnas.

I 3 § 1896 års lag stadgas i sjätte stycket, att där vid öppna havsstranden

och utom skären de fiskande av ålder oklandrat med rörlig redskap utövat

fiske eller agntäkt vid annans strand annorledes än i lagen är medgivet, de

skola vara bibehållna vid rätten därtill.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23. 43

Denna bestämmelse torde få ses mot bakgrunden av äldre lagstadganden

om fritt fiske efter stimfisk vid havskusterna. Under förarbetena till 1896

års lag hade 1894 års fiskelagskommitté, med tanke hland annat på fiskarbefolkningen

vid Hjälmaren och vissa andra större insjöar, där fiskerättsförhållandena

ansågos oklara, föreslagit att sedvaneskydd skulle införas

för hela riket och att bestämmelsen om stimfisk skulle begränsas till västkusten.

Riksdagen avböjde emellertid förslaget att sedvaneskydd skulle

införas också för sötvatten; för ost- och sydkusterna ersattes begränsningen

till stimfisk med en fångstteknisk begränsning (endast »rörligs

redskap) och en geografisk (endast »vid öppna havsstranden och utom skären»);

för västkusten gåvos speciella bestämmelser, och fiskerättsförhållandena

i de stora insjöarna lämnades olösta. Närmare redogörelser härför

återfinnas i 1894 års betänkande s. 28 f., 34 f., 38—40, 44—47, jfr 63—66,

lagutskottets utlåtande 1896 nr 54 s. 9 f., SOU 1925:19 s. 48—98, SOU

1937: 10 s. 21—33, 87 och SOU 1947: 47 s. 100 f., 269 f.

Genom lagändringar 1928, 1930 och 1932 har för stora delar av havskusterna

det fiske, som dittills endast stödde sig på sed, erhållit direkt lagskydd,

och insjöfiskesaltkunniga ha 1937 föreslagit direkta lagregler också

för de stora insjöarna.

Fiskerättskommittén har förordat att man skulle gå vidare på denna

väg. Kommittén har, som nämnts, i princip ansett önskvärt att det i varje

särskilt fall omedelbart framginge av lagen huruvida och i vilken omfattning

fiske finge bedrivas på annans enskilda vatten. I sådant syfte ha också

i kommittéförslaget upptagits betydligt flera uttryckliga bestämmelser

i denna fråga än den nuvarande lagen innehåller. Kommittén har emellertid

samtidigt framhållit, att principen icke kunde genomföras fullständigt

utan att antingen lagtexten bleve alltför otymplig eller ock sådana sedvänjor

som vore av utpräglat lokal natur uppoffrades. Med hänsyn härtill har

kommittén ansett erforderligt att en bestämmelse om skydd för sedvanemässigt

fiske upptoges även i den nya lagen. Denna bestämmelse skulle

dock ej gälla fisket efter strömming och skarpsill i Östersjön; därvidlag

skulle den föreslagna regleringen vara fullständig och uttömmande så att

avvikelse från densamma ej skulle ges laglig sanktion, vare sig till friliskarenas

förmån på grund av någon till äventyrs förekommande lokal

sedvana eller till deras nackdel på grund av urminnes hävd eller annan särskild

rättighet. — För annat fiske borde skyddet ej längre vara inskränkt

till fiske med rörligt redskap vid öppna havsstranden och utom skären utan

avse allt fiske både inom- och utomskärs. Däremot avsåg kommittén att

sedvanebestämmelsen liksom dittills borde begränsas till saltsjön. För de

stora sjöarnas del var den av kommittén föreslagna regleringen avsedd att

vara uttömmande. Fiskerätten i dessa sjöar var synnerligen oklar, och kommitténs

förslag åsyftade att åstadkomma ordnade förhållanden genom precisering

av frivattensgränsen och ett klart angivande av de fall, då 1 ritt fiske

skulle få bedrivas även i enskilt fiskevatten. Skulle därutöver en bestämmelse

införas om skydd för rådande sedvanor av allehanda slag, komme

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

detta enligt kommitténs övertygelse att betaga bestämmelserna deras åsyftade

klarhet och motverka den sanering av de fiskerättsliga förhållandena,

som i hög grad vore påkallad. Kommittén kunde därför ej för dessa sjöar

förorda ett skydd för sedvana som stred mot de normala reglerna. — Vad

slutligen vidkomme övriga sötvatten hade kommittén ej funnit tillräckliga

skäl töreligga att lagfästa någon sedvana till förmån för varje svensk medborgare.

I den mån sedvanor där kunde förekomma till förmån för ortsbefolkningen,

borde dennas berättigade intressen tillgodoses icke genom

ett undantagsstadgande i fiskelagen utan på annat sätt, exempelvis genom

bestämmelser vid bildande av fiskevårdsområde eller genom upplåtelse —

med eller utan avgift — av fiskerätt i krönans eller kommunernas vatten.

I fråga om utformningen av den föreslagna sedvanebestämmelsen har kommittén

framhållit, att det för sedvaneskyddets effektivitet vore av stor betydelse,

vilket mått av bevisning som skulle fordras för att sedvanans existens

skulle anses styrkt. Det i 1896 års lag uppställda kravet att fisket »av ålder»

skall ha bedrivits oklandrat syntes ha tolkats så att den som velat åberopa

sedvana måst visa att denna ägt bestånd sedan minst omkring 50 år. Enligt

kommitténs mening borde det i allmänhet skäligen kunna anses till fyllest

att utredning vunnes om fiskeförhållandena under en något kortare tid, en

»generation», eller i runt tal 30 år. Till utmärkande härav borde uttrvcket

»av ålder» lämpligen utbytas mot »efter gammal vana».

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har i kommitténs förslag

till fiskelag, under 16 §, intagits en föreskrift att, om i saltsjön å viss ort

de fiskande oklandrat och efter gammal vana bedrivit fiske i enskilt fiskevatten

annorledes än i lagen vore medgivet, de skulle vara bibehållna vid

sådan rätt.

Det må i detta sammanhang nämnas att kommittén framhållit att det

vid bildande av fiskevårdsområde kunde visa sig möjligt att trygga sedvanemässigt

fiske för ortsbefolkningen bl. a. i vissa sjöar i Norrland (SOU 1947:

47 s. 238 f.). Kommittén har också vid behandlingen av frågor rörande förvaltningen

av kronans fiskevatten, huvudsakligen i Norrland (s. 207 f.), och

fritidsutredningens förslag om avsättande av riksallmänningar, huvudsakligen

i Svea- och Götaland (s. 256), framhållit angelägenheten av att ortsbefolkningens

och allmänhetens intressen tillgodoses. — Vissa fiskerättsliga

spörsmål i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker äro, på sätt

omnämnts i propositionen, föremål för särskild utredning av f. d. generaldirektören

L. Berglöf.

I remissyttrandena har kommitténs förslag i allmänhet tillstyrkts eller

lämnats utan erinran (se prop. s. 109 f., jfr s. 92).

Departementschefen har vid lagrådsremissen anfört bland annat följande.

»Även departementsförslaget bygger på den grundsatsen att sådan sedvanerätt

till fiske å annans vatten som kan anses allmänt erkänd såvitt möjligt

bör lagfästas genom uttryckliga bestämmelser. Så har också i stor utsträckning

skett.---Av de skäl kommittén anfört lär det emellertid

vara nödvändigt alt därutöver meddela ett allmänt stadgande till skydd för

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

mera lokalt begränsade sedvänjor. Jag delar kommitténs uppfattning att

detta stadgandes räckvidd bör begränsas till saltsjön men att det å andra

sidan — i motsats till nuvarande bestämmelse i ämnet — bör avse fiske med

alla slags redskap både inom- och utomskärs.

I vissa remissyttranden har gjorts gällande att skyddet för sedvanemässigt

fiske på annans vatten borde gälla endast till förmån för yrkesfiskare.

Jag vill emellertid erinra att det framstår såsom angeläget att slå vakt även

om beståndet av gammal rätt till fritt husbehovsfiske. Någon uttrycklig

begränsning till vissa kategorier av fiskande torde därför icke böra ske.

En annan sak är, att om i visst fall fiske fått utövas allenast av yrkesfiskare,

detta kan föranleda till att någon sedvanerätt till förmån för andra ej bör

anses föreligga. Likaså lär det utan särskild föreskrift vara tydligt att frågan

vilka redskap som i det enskilda fallet skola få användas måste avgöras

med hänsyn till vad som förut tillämpats.

Jag anser mig ej heller böra biträda de i några remissyttranden framställda

yrkandena att i lagen skulle uttryckligen angivas, hur länge en sedvänja

minst måste ha bestått för att den skall tillmätas rättslig betydelse.

Denna fråga torde liksom hittills böra överlämnas till rättstillämpningen.

Emellertid anser jag i likhet med kommittén att fordringarna i detta avseende

utan olägenhet böra kunna sättas något lägre än enligt nu gällande

praxis. Jag tillstyrker därför att till vinnande av detta syfte orden »av

ålder» i den nuvarande lagtexten utbytas mot uttrycket »efter gammal sed».

Bestämmelser i enlighet med vad jag sålunda anfört ha upptagits i första

stycket av förevarande paragraf. Det torde utan särskilt stadgande vara

uppenbart att lagrummet icke äger tillämpning å fiske som grundats uteslutande

på föreskrifter i 1896 års lag.»

Vad angår den i sammanhang med förslaget om fiskevårdsområde uppkomna

frågan om behovet att i förekommande fall trygga rätten till sådant

fiske som sedvanemässigt bedrivits utan stöd av strandäganderätt samt att

kunna bereda befolkningen på viss ort nödig möjlighet till husbehovsfiske,

anförde departementschefen att det kunde förtjäna undersökas, om icke en

godtagbar lösning kunde åstadkommas t. ex. genom statsförvärv av fiskerättigheter

och upplåtelser av tillstånd till fiske å kronoegendomar.

Vid tagrådsgranskningen har regeringsrådet Quensel ifrågasatt huruvida

ett stadgande om skydd för gammal sed över huvud borde bibehållas; i

varje fall borde stadgandet uttryckligen inskränkas till att avse sedvänjor

som existerade såsom gamla redan vid tiden iör lagens ikraftträdande. Härom

har han anfört bl. a. följande.

»Om en lag förklarar sina allmänna regler skola träda tillbaka för blivande

sedvänjor, ligger däri s. a. s. en fullmakt för befolkningen i orterna att själva

taga om hand frågan i vad mån lagen för deras vidkommande bör ändras

och utföra dessa ändringar genom långvarigt åsidosättande av lagreglerna.

Bestämmelser av detta slag kunna, såsom ägnade att sänka lagens auktoritet

och stimulera till lagöverträdelser, näppeligen anses lämpliga, åtminstone

icke om dylika överträdelser beläggas med straff.»

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Vidare har regeringsrådet Quensel föreslagit att kretsen av de frifiskande

borde beskrivas såsoin »allmänheten eller viss del av befolkningen» och har

till stöd därför yttrat:

»Varken i uttrycket ''gammal sed’ eller i pluralformen ''andra'' i orden

andra än fiskerättsägaren’ eller eljest i paragrafens innehåll synes ligga

något som klart utesluter stadgandets tillämpning i fall, då endast vissa personer

eller de som äga eller inneha viss fastighet oklandrat fått bedriva fisket.

Den frihet att fiska som med stadgandet avses torde dock förmenats böra

äga åtminstone någon grad av allmängiltighet, och det synes angeläget att

man undviker förblandning med fall då i realiteten är fråga om anspråk på

servitutsrätt eller personlig nyttjanderätt. Stadgandet bör icke kunna utnyttjas

som ett medel att kringgå kraven å bevisning om dylika rättigheter. Å

andra sidan lärer det icke vara förslagets mening att stadgandet skall kunna

tillämpas blott när friheten att fiska gällt för en fullständigt obegränsad

krets av individer eller för alla svenska medborgare, utan man har tydligen

tänkt sig att seden kan ha varit begränsad till att avse t. ex. alla yrkesfiskare

och husbehovsfiskare eller endera av dessa grupper och då fortfarande bör

gälla med enahanda begränsning som förut. Förmodligen böra såsom avsedda

även anses fall, då friheten tillkommit samtliga innevånare i samma

eller annan ort, och detta även om orten består blott av ett fiskeläge.»

Justitieråden Dahlman och Lech anförde:

»Då det synes mindre lämpligt att genom undantagsbestämmelse i lagen

taga hänsyn till sedvänjor, som kunna uppstå i framtiden, anse vi, liksom

regeringsrådet Quensel, att regeln i förevarande lagrum bör uttryckligen inskränkas

till att avse sedvänjor som existera såsom gamla redan vid lagens

ikraftträdande. Vi anse även, liksom regeringsrådet Quensel, att den avsedda

innebörden i stadgandet skulle komma till tydligare uttryck, om orden ''andra

än fiskerättsägaren’ utbytas mot ''allmänheten eller viss del av befolkningen’,

samt instämma i vad regeringsrådet Quensel anfört rörande förutsättningarna

i tidshänseende för uppkomsten av i paragrafen avsedd sedvänja.»

Justitierådet Geijer yttrade bland annat följande.

»I det väsentliga delar jag regeringsrådet Quensels synpunkter på att lagen

enligt förslaget skulle stadga, att sedvänjor, som uppstå eller fortleva efter

lagens ikraftträdande, framdeles skulle kunna vinna bestående giltighet.

Mot att till frifiskets gynnande med tillbakaverkande kraft utvidga det nuvarande

stadgandets tillämplighetsområde och uppmjuka dess bestämmelser

talar än vidare enligt min mening med styrka, att fiskerättsägarna, om

de i vissa fall trott, att de icke behövde befara att bli bundna av någon sedvänja,

som de av tillmötesgående tolererat, och i andra fall förväntat, att

motsatsen vore händelsen endast om sedvänjan tillämpats av ålder, haft uttryckligt

stöd i gällande lag för en sådan uppfattning.

I första hand förordar jag därför, att det föreslagna stadgandet begränsas

till att fastslå giltigheten av sådana sedvänjor, som vid lagens ikraftträdande

redan på grund av äldre lag skola anses gällande.

Iakttages ej detta, förordar jag liksom övriga ledamöter, att orden ''andra

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

än fiskerättsägaren’ utbytas mot ''allmänheten eller viss del av befolkningen’.

Däremot anser jag tillräckliga skäl icke föreligga att frångå kravet på

att en sedvänja skall ha fortlevat av ålder för att bli gällande.»

Med anledning av vad inom lagrådet sålunda anförts har i propositionen

bestämmelsen om skydd för visst sedvanemässigt frifiske i havet uttryckligen

begränsats till att avse redan förefintliga sedvänjor.

Motioner.

Beträffande 14 § har i motionerna 11: 429 och 1: 366, vilka äro likalydande,

samt I: 356 och 11: 436, vilka likaledes ha samma lydelse, yrkats att ordet

»långrev» måtte utbytas mot »torskrev». I sistnämnda båda motioner har

dessutom hemställts, att det fria revfisket borde förbehållas »bofast kustoch

skärgårdsbefolkning».

Angående 15 § har i motionen II: 433 yrkats att orden »vid havskust»

måtte utgå och att sålunda sedvaneskydd bereddes i allt enskilt vatten i

riket. Här må även erinras om den ökade hänsyn till s. k. allemansrätt,

som påyrkats i motionen II: 424.

För övriga motioner rörande avsnittet »Om fiske i enskilt vatten»

har tidigare redogjorts (s. 18 f., 22 f., 29, 32).

Utskottet.

De flesta här berörda frågorna ha behandlats redan i det föregående

(s. 12—33).

I formellt hänseende må anmärkas att om i lagen om gräns mot allmänt

vattenområde uttrycket »ö eller holme» utbytes mot »ö», motsvarande förenkling

synes böra vidtagas också i här avsedda paragrafer.

I 14 § av Kungl. Maj :ts förslag till lag om rätt till fiske föreslås att fiske

med långrev skall vara fritt på vissa delar av det enskilda vattnet vid

havskusterna. Av propositionen framgår att det främst är fisket efter torsk

(och i någon mån flundra), som man avser att med nyssnämnda stadgande

lämna fritt för varje svensk medborgare. I några motioner (I: 356 och 366

samt II: 429 och 436) hemställes att ordet långrev skall utbytas mot ordet

torskrev. Syftet härmed skulle vara att förhindra fritt fiske efter annan fisk

än den som går på torskrev. Ett utbyte av »långrev» mot »torskrev» torde

emellertid knappast kunna få det av motionärerna avsedda resultatet. Visserligen

synes man vid flera kuster göra skillnad mellan torskrev och annan

långrev, men både långrev och torskrev kunna användas för fiske efter

vitt skilda fiskslag. Skäl för att utbyta ordet långrev mot ordet torskrev

finnes då icke. Att, på sätt yrkats i två motioner (I: 356 och II: 436), förbehålla

det fria revfisket åt en så obestämd medborgargrupp som den »bofasta

kust- och skärgårdsbefolkningen» synes icke tillrådligt.

Det är naturligt att i fråga om fisket, där lagreglerna i åtskilliga hänseenden

varit oklara, sedvanor n a mångenstädes kommit att spela en stor

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

roll. Beträffande havskusterna har det i inånga trakter sedan uråldriga tider

ansetts föreligga en frihet för allmänheten eller åtminstone för ortsbefolkningen

att iå bedriva fiske ända intill stranden, särskilt efter stimfisk. Detta

har varit av stor betydelse för fiskarbefolkningen och har varit en verklig

landssed, som icke kunnat sättas ur kraft genom åtgärder från strandägarna.

Dylika åskådningar ha levat kvar med sådan styrka, att många sådana

sedvanor under tidernas lopp givit upphov till mera preciserade lagbestämmelser.

Sålunda har genom lagändringar 1928, 1930 och 1932 åtskilligt kustoch

skärgårdsfiske, som dittills endast stödde sig på sed, erhållit direkt lagskydd.

I nu förevarande proposition har ett av de mest väsentliga syftena

varit att skapa en ökad klarhet, icke minst med tanke på den allt större

rörligheten både hos yrkesfisket och hos annat fiske. I stor utsträckning har

för havskusterna Kungl. Maj :t sökt ersätta vaga hänvisningar till sedvana

med uttryckliga lagregler. Sålunda ha beträffande det viktiga strömmingsfisket

direkta bestämmelser föreslagits, vilka icke längre, som enligt gällande

lag, kunde få rubbas av sedvanor vid sidan av lagen, vare sig nu existerande

eller framdeles uppkommande. Liknande frågor ha mött då det gällt de

lem största insjöarna, där fiskerättsförhållandena nu äro dunkla och den

skrivna lagen endast ger ringa ledning. Också där har Kungl. Maj :t föreslagit

en kodifikation och ett lagfästande av vissa mera utpräglade sedvanor,

särskilt med hänsyn till yrkesfiskarenas intressen. Övriga sedvanor ha fått

falla.

Utskottet har gått vidare på denna väg och sökt genom förslag till direkta

lagbestämmelser skapa rätt till ytterligare frifiske, t. ex. fiske med rörligt

redskap vid norrlandskusten och kusten av Uppsala län samt fiske med fast

redskap vid västkusten norr om Skåne. Genom utskottets förslag skulle frifisket

bliva sa allmänt tillätet vid de havskuster, som i detta sammanhang

äro av intresse, att det kunde ifrågasättas om icke den i 15 § Kungl. Maj :ts

förslag upptagna allmänna bestämmelsen om skydd för sedvana vid havskust

kunde utgå ur utskottets förslag. Emellertid torde vid havskusterna på

sina håll ytterligare finnas så viktiga sedvanor att en bestämmelse av detta

slag icke kan undvaras. Utskottet hänvisar i detta hänseende bl. a. till vad

utskottet (s. 23) sagt om sedvanor vid kusterna av Kalmar och Blekinge län.

Om i havet och vissa större insjöar ett mer eller mindre fritt fiske sedan

gammalt varit rättsligen erkänt även på enskilt fiskevatten, har beträffande

övriga sötvatten läget varit annorlunda. Där har fisket i princip blott

tillkommit jordägaren eller den som enligt avtal eller på särskild grund äger

rätt därtill, och någon mer eller mindre allmän frihet att enbart på grund av

sedvana bedriva fiske i annans vatten har icke varit i lag medgiven. Emellertid

har i motionen II: 433 gjorts gällande att i nu förevarande fiskevatten

skulle förekomma åtskilligt fiske, som icke kunde stödja sig på enskild

fiskerätt utan allenast på gammal sed, och det har i motionen yrkats att

liksom för havskusterna sådant fiske skulle tryggas genom särskild lagbestämmelse.

Mot införande av en dylik lagbestämmelse tala emellertid åtskilliga

skäl. Ett lagstadgande om skydd åt sedvana innebär vad fiskevatt
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

49

nen vid havskusterna angår, trots att därigenom fiskerätt kommer att åtnjutas

av ett mycket större antal personer än om fiskerätten innehades blott

av jordägarna, i regel icke någon fara för fiskbeståndet. Inne i landet —

bortsett från de största insjöarna — är förhållandet ett annat. Där är risken

för överfiskning stor, och en principiell utsträckning av kretsen av dem,

som äga fiskerätt, är därför icke lämplig. Fiskevårdande åtgärder försvåras

genom en dylik utsträckning. Härtill kommer att då hittills gällande lag icke

erkänt sedvana såsom grund för fiskerätt i sötvatten, de sedvanor som kunna

ha utbildat sig — i den mån dylika sedvanor finnas, varom icke föreligger

någon utredning — i regel torde ha tillkommit med fiskerättsägarens goda

minne och under förutsättning från hans sida att han när som helst skulle

vara i tillfälle att avbryta sedvanan, om han själv ville utöva fisket eller

skydda detta från överfiskning. Det skulle te sig som en orättvisa mot

fiskerättsägarna att genom ny lagstiftning deras fiskevatten skulle bli

bundna av dylika sedvanor.

Det torde böra framhållas att på förevarande punkt Kungl. Maj :ts förslag

icke skänker strandägarna en starkare ställning än de ha enligt gällande lag,

och förslaget innehåller ej heller någon bestämmelse som kan tänkas förminska

deras villighet att tillåta utomstående att i samma utsträckning som

hittills fiska i deras vatten. Skulle emellertid i lagen införas ett stadgande

om att sedvana kunde grunda fiskerätt även i sötvatten, torde en allmän

osäkerhet uppkomma ej minst i fråga om vilka personer som ägde bedriva

fiske. Detta skulle i sin tur kunna leda till en skärpning av fiskerättsägarnas

hållning mot personer, som utan stöd av uttryckliga upplåtelser bedreve

fiske i deras fiskevatten, och även till rättstvister.

Av vad nu, sagts följer att utskottet tillstyrker Kungl. Maj :ts förslag att

den allmänna bestämmelsen om sedvana skall gälla endast vid havskust men

avstyrker det i motionen II: 433 framförda yrkandet att bestämmelsen skulle

avse även sötvattnen. Endast så till vida har utskottet ansett sig böra beträffande

sötvattnen tillgodose önskemålet om skydd för sedvana, att utskottet

(s. 32) genom särskilt stadgande föreslagit skydd för det fiske, som sedvanemässigt

bedrivits i Dättern och Brandsfjorden, vilka vattenområden äro

delar av Vänern. Förhållandena i fråga om dessa områden äro helt säregna.

I detta sammanhang torde ulskottet böra i korthet angiva sin uppfattning

även i några närliggande frågor av principiellt intresse, som berörts i flera motioner.

Ett välordnat fritidsfiske i vatten där fisktillgången är begränsad

måste ofrånkomligen bygga på någon form av reglering av fisket. Sådan reglering

kan ske exempelvis på basis av fiskekort som tillhandahållas av fiskevårdsföreningar

eller turistorganisationer. Där det av sociala skäl är önskvärt

att i småsjöar och vattendrag trygga ortsbefolkningens möjlighet till

nyttofiske, torde lösningen böra sökas t. ex. genom att kronan och kommunerna

upplåta egna eller för ändamålet arrenderade vatten. Utskottet vill

även nämna att för åtskilliga sjöar i Norrbottens och Västerbottens län, där

avvittringen i åtskilliga fall medfört en mindre lämplig reglering av fiskerätten,

sedan några år pågår särskild utredning, som inom kort kan väntas

bli avslutad.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 nåd. Nr 23.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

I vissa hänseenden vill utskottet föreslå jämkningar i den föreslagna 15 §

lagen om rätt till fiske, genom vilken paragraf skydd gives för sedvana till

fiske vid havskusterna. Sålunda synes i stället för det i propositionen föreslagna

uttrycket »allmänheten eller viss del av befolkningen» den nuvarande

lagens uttryck »de fiskande» lämpligen böra användas. I propositionen

har sedvanebestämmelsen i 15 § uttryckligen begränsats till att avse endast

sedvanor som funnos vid tiden för lagens ikraftträdande och som redan

då voro gamla. Givetvis är det också i första hand dessa som böra skyddas,

men allteftersom åren gå måste det bli allt svårare att föra bevisning om

vilka sedvanor som vid nyssnämnda tidpunkt voro gamla och till och med

om vilka sedvanor som då funnos. Av praktiska skäl synes därför denna begränsning

böra slopas. Teoretiskt sett skulle visserligen ett borttagande av

bestämmelsen att sedvanan måste hava varit gammal redan vid lagens

ikraftträdande kunna medföra att sedvanor, som vid lagens ikraftträdande

voro att beteckna som unga eller som uppstått under den nya lagens giltighetstid,

kunde komma att skyddas av paragrafen. Det bör emellertid betonas

att detta kan tänkas inträffa först mycket långt fram i tiden och att

tillämpningen av paragrafen då kommer att ligga i domstolarnas hand.

Om slutligen, på sätt utskottet förordat, fisket med alla slags redskap göres

fritt vid hela västkusten, finnes icke längre någon anledning att i nu

förevarande lagrum beträffande det fria fisket efter strömming (sill) och

skarpsill bibehålla den i Kungl. Maj :ts förslag upptagna geografiska begränsningen

till rikets östra och södra kuster samt Gotlands län.

Särskilda bestämmelser om rätt till fiske i vissa fall.

I 22 § första stycket ha bestämmelser föreslagits till förekommande av

att fiske som är förbehållet innehavare av enskild fiskerätt hindras eller

skadas genom det fria strömmingsfisket på enskilt vatten m. in. I paragrafens

andra stycke har behandlats frågan om skyddsföreskrifter för att förebygga

att fiske med fast redskap, som utövas med stöd av enskild fiskerätt,

hindras eller skadas genom fiske som må bedrivas utan stöd av sådan rätt.

I 23 § ges bestämmelser om vissa allmänningsfisken.

24 § innehåller praktiskt viktiga regler om oskiftat fiske ävensom annat

fiske som är samfällt för två eller flera fastigheter. Sådant fiske skall få

nyttjas av fastigheternas ägare efter vad de kunna sämjas. Sämjas de ej,

skall allmän domstol, i regel häradsrätten, på ansökan av någon av dem

föreskriva huru fisket må nyttjas (den i 10 § 1896 års lag upptagna begränsningen

»utan förfång för någon av dem» har ansetts böra utgå). Upplåtelse

av fiskerätt må i regel ej göras av en ägare utan samtycke från de

flesta övriga. Den ofta svårlösta frågan huruvida fiske som bedrives av

gäster eller anställda skall anses såsom upplåtelse och sålunda fordra samtycke

av meddelägare har utförligt behandlats i motiven.

25 § ger en regel om fiskerätten vid upplåtelser på jordbruksarrende.

Slutligen göres i 26 § en hänvisning till särskilda bestämmelser om ge
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

51

mensamhetsfiske, om fiske inom nationalpark och om lapparnas rätt till

fiske i vissa delar av riket.

Beträffande motiven till dessa paragrafer hänvisas till propositionen s.

111—115, 188—190, 227 f.

Motioner.

I likalydande motionerna II: 429 och I: 366 har yrkats att föreskrifter enligt

22 § måtte kunna utfärdas även till skydd för fiske med fast redskap

som bedrives å allmänt vattenområde enligt tillstånd omnämnt i 1 §.

Utskottet.

För fisket med bottengarn och andra fasta redskap, vilket mångenstädes

är av stort värde ur nationalekonomisk synpunkt, är det av betydelse att

genom 22 § andra stycket länsstyrelserna bemyndigas att meddela de föreskrifter

som erfordras för att förebygga att fiske av dylikt slag, vilket utövas

med stöd av enskild fiskerätt, hindras eller skadas genom fiske som

utövas utan stöd av sådan rätt. Att länsstyrelserna äga utfärda föreskrifter

i denna riktning är ägnat att trygga fiskets ostörda bedrivande och att nedbringa

de ersättningar för förlorad fiskerätt, som det allmänna eljest mångenstädes

skulle nödgas utgiva till följd av den nya lagstiftningen. Utskottet

vill understryka att meddelandet av dylika skyddsföreskrifter måste anses

utgöra en förutsättning för att i bottengarnsdistrikten frivattensgränsen

skall kunna dragas på sätt angivits i förslaget till lag om gräns mot allmänt

vattenområde (prop. nr 59). I den mån liknande föreskrifter kunna anses

påkallade också för sådant fiske, som bedrives på allmänt vatten med tillstånd

enligt 1 §, torde de liksom hittills utan olägenhet kunna meddelas med

stöd av fiskeristadgan. Utskottet finner därför ej skäl tillstyrka det i två

motioner (11:429 och 1:366) framställda yrkandet att dylika föreskrifter

skulle kunna utfärdas med stöd av fiskerättslagen.

Bland övriga i detta avsnitt upptagna bestämmelser torde reglerna om

oskiftat fiske höra till de i praktiken viktigaste. Ehuru dessa regler torde

bättre än de nuvarande vara ägnade att underlätta ett gott och friktionsfritt

nyttjande av samfällda fiskevatten, vill utskottet understryka, att de bli av

större värde, om de kompletteras med lagbestämmelser om fiskevårdsområden.

Utskottet finner ej skäl till erinran mot de under detta avsnitt upptagna

bestämmelserna.

Om rätt att nyttja annans strand m. m.

Rätten att för fiske nyttja annans strand m. m. har reglerats i 27 §.

Vid fiske kan det ofta vara behövligt att beträda annans strand eller färdas

över annans vattenområde samt att använda stranden eller vattenområdet

för fastgöring eller uppdragning av redskap eller båt. En ganska vid
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

sträckt befogenhet därtill har också sedan gammalt ansetts följa av allmänna

rättsgrundsatser. Frågan är emellertid endast för vissa fall uttryckligen

reglerad i lag. Den nuvarande fiskerättslagen innehåller i 3 § en föreskrift

att de, som med stöd av paragrafen idka fiske i saltsjön vid annans strand,

må nyttja stranden för landfäste och sådan tillfällig uppdragning av redskap

och båt, som för fiskets utövande är av nöden, dock med skyldighet

att svara för skada och intrång. I andra fall än dem som avses i 3 § har man

att lita till oskriven rätt. Denna torde i stort sett innebära att åtminstone

åtgärder av tillfällig karaktär äro tillåtna, om de ej förorsaka skada eller

annat ekonomiskt avbräck eller störa hemfriden.

Kommittén har ansett att utförligare bestämmelser nu borde meddelas.

Därvid har kommittén följt den hittills tillämpade grundsatsen att varje

fiskande må vidtaga sådana åtgärder som ej medföra förfång för strandägaren

eller annan, men att större intrång får göras endast av den som med

stöd av särskild föreskrift i lagen fiskar vid annans strand. I motiven har

kommittén anfört att vid bedömande av vad som i det särskilda fallet skulle

anses som förfång stor vikt måste fästas vid den lokala rättsåskådningen.

Vidare har kommittén upptagit bestämmelser av innebörd att den som, med

stöd av särskild föreskrift om rätt för envar att fiska i enskilt vatten, bedriver

fiske vid annans strand skall, ändå att förfång uppkommer, äga

nyttja stranden för landfäste och för sådan tillfällig uppdragning av redskap

eller båt, som erfordras för fiskets utövande. Denna rätt skall dock

vara begränsad till strand som ej utgöres av tomt eller plantering, och ersättning

skall lämnas för skada och intrång.

Beträffande remissyttrandena må hänvisas till propositionen (s. 119 f.).

Vid remissen till lagrådet yttrade departementschefen beträffande första

stycket bland annat följande.

»Det förfång som kan uppkomma genom åtgärder av nu ifrågavarande

beskaffenhet består ej sältan mindre däri att strandägaren lider en ekonomisk

förlust än i att hans hemfrid eller trevnad störes.---Redan i

ordet förfång ligger att det måste vara fråga om ett intrång av icke alltför

obetydlig beskaffenhet. Vid bedömande av frågan huruvida i det enskilda

fallet förfång skall anses föreligga kan, såsom kommittén framhållit, rättsuppfattningen

i orten vara av avsevärd betydelse.---Å andra sidan

kan jag ej heller tillstyrka att rätten till sådant nyttjande av annans strand

eller vattenområde som ej föranleder något förfång begränsas till saltsjön

och de stora insjöar där fritt fiskevatten förekommer. Denna rätt lär nämligen

kunna vara av betydelse ej blott för frifisket utan också t. ex. för utnyttjandet

av oskiftat fiske i fall då marken är skiftad. Enligt uppgift i remissyttrandena

har det på sina håll förekommit att i dylikt fall strandmarkens

ägare förbjudit övriga delägare att beträda stranden samt att detta

t. o. in. skett i direkt avsikt att hindra dem från att utöva sin rätt till fiske

efter kräftor eller annat.»

I fråga om andra stycket fann departementschefen övervägande skäl tala

för att även tomt och plantering skulle få tagas i anspråk också när förfång

s. 53 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

53

uppkomme. Till skydd för hemfridsintresset borde dock detta få ske allenast

om det ej kunde undvikas utan väsentlig olägenhet. Särskilt om en ny

s. k. sillperiod skulle inträffa, kunde det vara av stor vikt för yrkesfisket

och därmed för folkförsörjningen att fiskarena överallt kunde få tillträde

till stränderna.

Lagrådet yttrade bland annat följande.

»Det kan naturligen ifrågasättas, huruvida icke det uttryckliga stadgandet

i andra stycket, att i de fall som där avses nyttjandet får försiggå utan hinder

av att förfång tillskyndas strandens innehavare, borde kompletteras

med en föreskrift av innebörd, att större intrång dock aldrig får göras än

som är oundvikligt för att ändamålet med nyttjandet skall uppnås. Att detta

bör gälla synes emellertid så självklart att det ej torde vara behövligt att

i lagtexten upptaga någon erinran därom.»

Tre av lagrådets ledamöter funno att villkoren för att tomt och plantering

finge begagnas i fall som avses i andra stycket borde skärpas, exempelvis

på det sätt, att intrånget ej finge göras med mindre områdets begagnande

vore av synnerlig vikt för den fiskande och det förfång som tillskyndades

strandens innehavare vore ringa.

Den fjärde lagrådsledamoten ansåg att gård och trädgård borde helt undantagas

från befogenheten att uppdraga båtar och redskap men att, om

så ej skedde, villkoren för att dylika områden finge begagnas dock borde

skärpas, särskilt på det sätt att intrånget ej finge göras, om därigenom

markens ägare eller innehavare tillfogades märkligt men. Till stöd härför

anförde han bland annat följande.

»Då förslaget medger fiskare att, låt vara med skyldighet att ersätta skada

och intrång, uppdraga redskap och båtar å annans tomt och plantering, blott

det ej kan undvikas utan väsentlig olägenhet, synes tillbörlig avvägning ej

skett av de intressen, som här stå emot varandra. Förbehåll att begagnandet

endast må vara tillfälligt utgör ingen garanti mot att det ofta upprepas,

ej heller mot att intrånget blir stadigvarande, i det att det kan ske än

från den ene, än från den andre fiskarens sida.---Det är troligt att,

om de fiskande utgöras av växlande skaror av personer som för markägaren

kanske ej ens äro kända till namn och hemvist, det alldeles icke lönar sig

för honom att göra försök att utfå någon ersättning.»

Vad inom lagrådet i övrigt yttrats återfinnes i propositionen å s. 190 ff.

I propositionen har paragrafen undergått viss överarbetning (s. 228 f.).

Bland annat har i andra stycket förslagits den ändrade lydelsen att tomt

eller plantering finge tagas i anspråk endast om särskilda skäl förelåge.

Departementschefen förklarade att han av hänsyn till yrkesfisket ansett sig

icke böra biträda de förslag till utvidgning av skyddet för tomt och plantering

som framställts av lagrådets ledamöter och erinrat att den nuvarande

fiskerättslagens stadgande i förevarande ämne över huvud ej gjorde

något undantag för sådan mark. Redan i det till lagrådet remitterade förslaget

hade alltså hemfridsintresset beaktats i högre grad än enligt gällande

rätt.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Motioner.

I likalydande motionerna II: 444 och I: 358 har yrkats att någon ersättning

till den som ägde stranden — dock frånsett tomt och plantering —

ej borde utgå i annat fall än där väsentligt förfång för strandägaren åstadkommits.

Utskottet.

Den tilltagande bebyggelsen vid stränderna har alltmer aktualiserat frågan

i vad mån det skall vara tillåtet att vid fiske beträda annans strand

samt att använda stranden för fastgöring eller uppdragning av redskap eller

båt. Detsamma gäller spörsmålet i vilken utsträckning det är medgivet att

anbringa dragg eller annan förankring i vattenområde som gränsar till själva

fiskevattnet. Utskottet delar Kungl. Maj :ts uppfattning att en mera generell

reglering på dessa punkter nu bör komma till stånd.

Den i 27 § första stycket upptagna rätten att för fiske beträda och tillfälligt

nyttja annans strand innebär en utvidgning av den allmänna befogenheten

att beträda annans mark. I motsats till vad som gäller enligt allmänna

regler får enligt 27 § första stycket även mark som kan skadas därav

beträdas av de fiskande, när detta är erforderligt för fiskets utövande. Ett

stadgande av denna art är onekligen väl påkallat. Enligt det föreslagna stadgandet,

som avser stränderna vid alla fiskevatten, ej blott vid saltsjön och de

stora frivattenssjöarna, föreligger denna rätt att beträda annans mark endast

om ej förfång uppstår. Enligt utskottets mening bör i begreppet förfång

inläggas att en påtaglig olägenhet skall ha uppstått.

Den i paragrafens andra stycke upptagna rätten att beträda och nyttja

stranden även om förfång uppkommer gäller endast till förmån för den,

som vid annans strand yrkesmässigt utövar sådant fiske, som må bedrivas

utan stöd av enskild fiskerätt, och avser alltså endast saltsjön och de fem

största insjöarna. Olika meningar ha yppats angående den rätta avvägningen

mellan hemfrids- och yrkesfiskarintresset. Särskilt om — såsom utskottet

ansett sig kunna förutsätta — uttrycket »förfång» uppfattas så att en

påtaglig olägenhet skall ha visat sig, torde beträdande och nyttjande av

annans strand komma att i så stor utsträckning bli tillåtet redan enligt

första stycket, att andra stycket endast mera sällan torde komma i tilllämpning.

På sätt lagrådet framhållit, synes det vara självklart att större

intrång ej får göras än som är oundvikligt för att ändamålet med nyttjandet

skall uppnås.

Om »förfång» tolkas såsom avseende mera påtaglig olägenhet, torde även

det önskemål vara tillgodosett, som motionerna 11:444 och 1:358 vilja nå.

Om fiskådra.

I 28 och 29 §§ föreslås bestämmelser om fiskådra.

Vår rätt har sedan gammalt innehållit föreskrifter om att, till tryggande

av fiskens vandringar, viss led eller ådra i vattnet skall hållas fri. I nu gäl
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

55

lande fiskerättslag meddelas bestämmelser härom i 14—16 §§. Huvudregeln

är, enligt 14 §, att i älv, ström, å eller sund, där fisken har sitt drev, en

sjättedel av bredden vid vanligast förekommande lågt vattenstånd skall, i

djupaste vattnet, lämnas fri från fast eller rörlig fiskeredskap som kan

hindra fisken att framgå. Länsstyrelsen må dock, efter att hava hört rättsägarna

och inhämtat yttrande av sakkunnig, medgiva undantag från detta

förbud. I 15 § stadgas, att där älv, ström eller å utfaller i havet eller insjö

eller vidtager från insjö eller större vattendrag, »det djupaste vattnet» skall

lämnas fritt från fiskeredskap av nyss angiven beskaffenhet. Slutligen föreskrives

i 16 §, att om någon har särskild rättighet att för fiske stänga led

eller ådra som avses i 14 eller 15 §, han skall njuta den rättigheten till godo.

I kommittéförslaget behandlas förevarande ämne i 29 och 30 §§, varvid

föreslås att det vatten som skall hållas öppet för vandringsfisken skall erhålla

beteckningen fiskådra. Bestämmelserna i kommittéförslaget äro i

vissa avseenden något strängare än gällande rätt. Enligt förslaget skall sålunda

fiskådra finnas, förutom i älvar, strömmar, åar och sund, även i

större bäckar och, om vattnet är förgrenat, i varje gren där fisken har sitt

drev. Angående innebörden av det redan i gällande lag förekommande uttrycket

att fisken har sitt »drev» har kommittén hänvisat till ett uttalande

under förarbetena till 1896 års lag att därmed avsåges att »fisk antingen

under sin vandring till eller från lekplats eller eljest i någon nämnvärd

myckenhet ginge fram» (SOU 1947:47 s. 285 f.).

Beträffande kommitténs förslag må ytterligare hänvisas till SOU 1947: 47

s. 13, 284—290 och prop. s. 122.

Kommittén har även föreslagit utredning angående möjligheten att, då

allmänna intressen så påkalla, särskild rättighet att för fiske stänga fiskådra

finge helt eller delvis inlösas av allmänna medel eller med bidrag från

det allmänna (SOU 1947: 47 s. 288 f. och 327).

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag i det stora hela mötts

med gillande. Ingen erinran har framställts mot att i lagen införa beteckningen

fiskådra, och även de sakliga ändringar kommittén föreslagit ha i

princip vunnit allmän anslutning. Från flera håll ha dock framställts önskemål

om jämkningar av olika slag (prop. s. 122—126). Här må endast

nämnas att enligt kammarkollegiets mening icke ens en breddning av fiskådran

till det dubbla syntes behöva medföra någon ersättningsskyldighet för

statsverket (s. 123) samt att Svenska fiskevårdsförbundet och åtskilliga

andra remissinstanser uttalat önskemål om upphävande eller inlösen av

s. k. särskilda rättigheter att stänga fiskådra (s. 124 f.).

I kommittéförslaget har departementschefen vidtagit vissa jämkningar.

Han har härom anfört följande.

»Sålunda har jag ansett mig böra beakta de vid remissbehandlingen framförda

önskemålen att bestämmelserna om fiskådra måtte göras tillämpliga

på allt rinnande eller hopträngt vatten där fiskvandring förekommer. I enlighet

härmed har i departementsförslaget angivits att i ''vattendrag och

sund’ fiskådra skall finnas i varje gren där fisken har sitt drev. Detta

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

innebär bl. a. att om vattnet i en älv på viss sträcka ledes fram i kanal vid

sidan av den naturliga älvfåran, fiskådra skall finnas i kanalen, såvida

fisken kan sägas ha sitt drev i denna. Huruvida så är fallet eller ej får

bedömas efter förhållandena vid tidpunkten i fråga. Förekommer fiskvandring

såväl i den naturliga fåran som i kanalen, skall fiskådra finnas

i dem båda. I vad mån ett vattendrag eljest skall anses uppdelat i grenar

kan naturligtvis i vissa gränsfall bli föremål för tvekan, men några avgörande

praktiska olägenheter lära ej komma att föranledas härav. I varje

fall torde det vara uppenbart att det nu i vissa norrlandsälvar på sina håll

tillämpade bruket, att fasta laxfisken slås ut över en hel flodarm, framdeles

kommer att bli tillåtet endast såvitt en särskild rättighet därtill kan anses

föreligga, exempelvis på grund av urminnes hävd. Även tolkningen av ordet

’sund’ kan måhända någon gång bereda vissa svårigheter. Av sammanhanget

torde emellertid tillräckligt tydligt framgå, att uttrycket ej skall

åsyfta bredare vatten än att det i praktiken är möjligt att anbringa en sammanhängande

avstängning från strand till strand.

Vad angår frågan om fiskådras omfattning och läge vid flodmynningar

och på liknande ställen — ofta mycket goda fiskeplatser — biträder jag likaledes

kommitténs förslag. Detta torde tämligen nära överensstämma med

vad som nu tillämpas och synes vara ägnat att, åtminstone i flertalet fall,

bereda ett någorlunda tillfredsställande skydd. I den mån på något håll

större fredningsområde kan vara behövligt torde lokala bestämmelser därom

kunna med stöd av fiskeristadgan utfärdas av länsstyrelsen. I likhet

med kommittén har jag också ansett lämpligt att länsstyrelsen jämväl i nu

avsedda fall skall kunna meddela dispens från förbudet att använda sådant

redskap eller eljest anbringa sådan anordning som kan hindra fisken att

komma fram.

Detta förbud har, med anledning av vad som anförts vid remissbehandlingen,

i departementsförslaget utvidgats till att avse även anbringande i

omedelbar närhet av fiskådra av anordning med syfte att avhålla fisken i

ådran från att gå fram i denna. Däremot har jag icke ansett erforderligt att

i lagtexten närmare än i gällande lag angiva vilka redskap som skola vara

förbjudna. I sådant avseende föreskrives följaktligen blott, att fiskådra

skall hållas fri från redskap som kan hindra fiskens gång. Härav torde

tillräckligt tydligt framgå, att bl. a. vanlig notdragning är tillåten men att

å andra sidan notar eller liknande rörliga redskap ej få hållas stadigt utsatta

på sådant sätt, att de göra samma tjänst som t. ex. en fiskegård eller

en ryssja.

I anslutning till nämnda förbudsbestämmelser har i departementsförslaget

— liksom i kommitténs förslag — upptagits ett stadgande att om någon

äger särskild rättighet att för fiske stänga fiskådra, han skall njuta den rättigheten

till godo. Jag har nämligen icke ansett mig kunna biträda önskemålet

att sådan rättighet ej längre skall äga giltighet. Emellertid vill jag

framhålla att bestämmelsen endast avser rättigheter att uppföra fiskebyggnad

eller vidtaga annan anordning ''för fiske’. Den äger sålunda icke till
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23. 57

lämpning i fråga om dammbyggnader för annat ändamål, t. ex. vattenreglering.

Beträffande dylika byggnader bör enligt min mening i princip anses gälla

att fiskådra skall finnas. Det bör följaktligen icke anses tillåtet att placera

en ålkista eller ett liknande redskap i en dammöppning om ej fri passage

för fisken finnes på annat håll. En annan sak är att det i nu åsyftade fall

ej sällan kan möta svårigheter att tillämpa bestämmelserna om fiskadra

efter deras ordalydelse. Det lär emellertid överhuvud icke vara möjligt att

generellt i lag angiva var fiskådran skall gå i konstbyggnader. Med hänsyn

härtill är det önskvärt att den som vill utsätta fiskeredskap i dylik byggnad

på förhand skyddar sig mot efterräkningar genom att söka länsstyrelsens

tillstånd. Länsstyrelsen torde vara oförhindrad att vid meddeland^ av dylikt

tillstånd föreskriva de närmare villkor länsstyrelsen finner påkallade.

Vad till sist beträffar frågan om befogenhet för länsstyrelsen att meddela

från lagen avvikande föreskrifter angående fiskådra vill jag framhålla,

att en sådan befogenhet ej sällan torde kunna vara av stort praktiskt värde.

Särskilt i reglerade vattendrag kan det mången gång vara önskvärt att fiskådran

förlägges till annan del av vattnet än den djupaste, där strömmen

ofta är mycket stark. Likaså kan det t. ex. vid en flodmynning vara förmånligt

att fiskådrans fortsättning i havet kan givas en annan sträckning

än enligt huvudregeln. Det bör icke möta några avgörande betänkligheter

att låta länsstyrelsen besluta om dylik flyttning av fiskådra. I vissa fall

skulle det säkerligen också vara till fördel för fiskevården, om fiskådrans

bredd kunde lokalt utökas. Ett så betydande ingrepp i enskild rätt synes

mig emellertid ej lämpligen böra ske i annan form än genom lagstiftning.

Ej heller kan jag förorda någon uppmjukning av kravet på samtycke från

alla som kunna lida förfång av den tilltänkta åtgärden.»

Vid granskningen inom lagrådet har regeringsrådet Quensel yttrat bland

annat följande (s. 195—200).

»Beträffande fiskådreinstitutet aktualiseras spörsmålet, hur gränsen bör

dragas mellan vad som tillhör den allmänna lagstiftningen och vad som

må regleras i administrativ ordning. Lagförslagets innebörd kommer att betydligt

skifta, beroende på hur denna fråga besvaras.

---Det synes därför av behovet påkallat att, om fiskerättslagen till

reglering upptager spörsmålet om fiskådra och därvid t. o. in., såsom enligt

förslaget, markerar att det skett ej blott till slitande av intressekonflikter

mellan enskilda utan jämväl till skydd för allmänna intressen, men

dessa senare intressen dock skola kunna på sakligt precis enahanda sätt

ytterligare tillgodoses genom administrativa bestämmelser, detta sistnämnda

förhållande uttryckligen anges i fiskerättslagen.

Särskilt oegentligt och direkt missvisande vore att i lagen under vissa

villkor och inom vissa gränser medgiva att myndighet gör inskränkningar

i enskild rätt till förmån för allmänna intressen, om meningen är att det

skall underförstås att dessa villkor må åsidosättas och dessa gränser över
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

skridas genom administrativa föreskrifter i något av de syften lagen fullföljer.

En sådan frihet att frångå lagreglerna kan lätteligen göra hela den

legala regleringen överflödig och olämplig.

De allmänna reglerna om fiskådra måste tämligen snävt begränsa skyddet

för fiskens fria gång, om man vill undvika att de komma att verka för

strängt i det stora flertalet fall och att för alla dessa behöva hänvisa till

möjligheten att hos länsstyrelsen söka lättnader i tvånget. Ur dessa synpunktei

är det redan att gå långt, om man med förslaget stadgar att fiskådra

skall finnas i varje vattendrag där fisk har sitt drev. Sistnämnda bestämning

torde dock utesluta att jämväl de minsta bäckar, diken o. d. skola

ha fiskådra, blott man i dem kan fånga fisk eller kräftor. Med en dylik

tolkning må den föreslagna utvidgningen av de kategorier vattendrag som

skola hava fiskådra kunna lämnas utan erinran.

Men anpassas de allmänna reglerna efter normalfallet, beror ju institutets

effektivitet stundom på möjligheten att lokalt skärpa reglerna. Att överlämna

denna uppgift helt åt den administrativa makten, så snart allmänna

intressen äro i fråga, har emellertid sina betänkligheter. Det värdefulla

skydd mot alltför stora och ojämna intrång i bestående rättigheter, som följer

av en legal reglering av institutet, går förlorat och ingreppen erhålla, om

de bli betydliga och drabba bestående fiskerätter i mycket olika grad, karaktär

av ett slags expropriation, som icke rimligen kan få ske utan gottgörelse.

Om i överensstämmelse med vad liär ovan anförts den nu föreslagna

nya legala regleringen av fiskådreinstitutet sker med pretention att icke

lämna annat utrymme för administrativ ändring av lagens regler än vad som

i lagen medges, följer dock därav icke att tidigare administrativa regleringar,

änskönt de saknat uttryckligt stöd i lag, skola betraktas såsom ogiltiga

eller såsom icke tillkomna i laga ordning. Det kan förmodas att de fylla ett

behov, och måhända kan deras bestånd betydligt minska risken för att lagreglerna

i vissa fall skola visa sig ineffektiva. Förbehåll om giltighet avvad

sålunda eller eljest i laga ordning bestämts rörande viss fiskådra

torde emellertid för tydlighetens skull böra inflyta i lagtexten, i likhet med

det förbehåll som i gällande lag och förslaget göres för särskilda rättigheter

att för fiske stänga fiskådra.»

Beträffande den föreslagna befogenheten lör länsstyrelsen att föreskriva

att fiskådran skall gå i annan del av vattnet än den normala, om åtgärden

ej kan antagas lända till förfång för någon som ej samtyckt till densamma,

har regeringsrådet Quensel anfört att nämnda villkor rörande förfång i praktiken

kan reducera möjligheten att flytta fiskådra huvudsakligen till en möjlighet

att fixera ådrans läge utan att man därvid är absolut bunden av den

allmänna regeln att den överallt skall framgå i djupaste vattnet.

Vidkommande »särskilda rättigheter» att stänga fiskådra bär regeringsrådet

Quensel yrkat den ändrade formuleringen, att där någon med urminnes

hävd eller jämlikt dom eller skattläggning eller på annan särskild grund

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

äger rättighet att för fiske stänga fiskådra, han skali njuta denna rättighet

till godo, och har därom anfört.

»Visserligen är klart att det icke kan vara fråga om rättighet, som berott

på att fiskådra förut icke funnits på platsen, men den bestämning som avses

med ordet ''särskild’ är dunkel. Då förslaget i 31 § talar om särskild

rättighet att fiska, får uttrycket sin förklaring genom paragrafens övriga

innehåll, men i och för sig synes beteckningen ''särskild’, då det gäller rättigheter

till jord, närmast ange motsatsen till vad som blott är integrerande

delar av jordäganderätten. Vad som här åsyftas torde emellertid vara en

rättighet som, vare sig för vattenområdets ägare eller för annan, uppkommit

på sådant särskilt sätt, att den bör bestå, ändå att den strider mot de

allmänna reglerna om fiskådra, t. ex. genom urminnes hävd, dom eller skattläggning.

»

I övrigt må beträffande regeringsrådet Quensels yttrande hänvisas till

propositionen (s. 195—200).

Lagrådets övriga ledamöter, justitieråden Geijer, Dahlman och Lech, ha

i huvudsak instämt i regeringsrådet Quensels erinringar (s. 200).

I propositionen ha med anledning av lagrådets erinringar vissa jämkningar

vidtagits. Departementschefen har härom anfört bland annat följande.

»För närvarande anses fiskerättslagens stadganden i förevarande ämne

allenast innefatta minimifordringar, och länsstyrelserna ha ej sällan meddelat

längre gående förbud mot att använda stängande fiskeredskap i eller

i närheten av vattendrag eller sund. Detta har skett med stöd av 9 § fiskeristadgan,

enligt vilken länsstyrelse äger att, där så erfordras, för viss ort

meddela särskilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande.

Att helt upphäva denna befogenhet lär icke vara möjligt och har ej heller

inom lagrådet ifrågasatts. Lagrådets ståndpunkt synes i stället vara den,

att befogenheten skulle begränsas, så att därunder ej inbegrepes sådana

åtgärder som till sin sakliga innebörd vore att jämställa med bestämmelser

angående fiskådra. Emellertid torde det i praktiken icke vara möjligt

att i detta avseende uppdraga någon klar gräns mellan olika slags föreskrifter.

Som exempel må nämnas att ett förbud mot användande av vissa

redskap i en älv eller en å stundom torde kunna få samma faktiska verkan

som om länsstyrelsen förklarat att fiskådran i vattendraget skulle sträcka

sig över vattendragets hela bredd. Jag vill i detta sammanhang också erinra,

att de bestämmelser som Kungl. Maj :t efter överenskommelser med

Norge och Finland i administrativ väg utfärdat angående fisket i gränstrakterna

bl. a. innefatta begränsningar i rätten att utsätta fiskeredskap

utanför visst avstånd från land.

På grund av vad sålunda anförts har jag ansett lämpligast att fiskerättslagens

bestämmelser om fiskådra få bibehålla karaktären av minimitordringar,

soin alltid skola iakttagas, vid påföljd av ansvar för olovligt fiske.

Med denna ståndpunkt är det enligt min uppfattning önskvärt att det direkt

av lagen kan utläsas, vilken bredd och längd fiskådran skall ha i varje

särskilt fall. Någon rätt för länsstyrelserna att besluta om breddning eller

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

förlängning av iiskådra torde sålunda icke böra medgivas. Deras befogenhet

bör — frånsett vad som upptagits i det remitterade förslaget -—

alltjämt vara begränsad till att i den omfattning som kan anses tillåten

enligt fiskeristadgan meddela särskilda skyddsbestämmelser, förenade med

det lindrigare ansvar som finnes utsatt i nämnda stadga.

I överensstämmelse med det sagda skall även enligt det överarbetade

förslaget länsstyrelses rätt att förordna om avvikelse från bestämmelserna

om fiskådra endast avse flyttning av ådran samt medgivande för särskilda

fall att i ådran utsätta stängande redskap. På sätt förordats från lagrådets

sida ha emellertid villkoren för flyttning uppmjukats därhän, att sådan

åtgärd skall kunna vidtagas jämväl om förfång uppkommer, dock endast

såvitt förfånget ej kan anses märkligt. Samtidigt har uttrycklig föreskrift

upptagits, att tillstånd till stängning må lämnas endast under motsvarande

förutsättning.»

Motion.

I motionen II: 432 har anförts att i vattendrag, där bottnen är i stort sett

jämn från sida till sida, det vore omöjligt att säga var den »djupaste» del

är belägen, som icke får avstängas med fiskeredskap, och att det torde vara

möjligt att utsätta redskap på sådant sätt att man utan att överträda lagens

föreskrifter lämnade vandringsfisk mycket små möjligheter att undgå att

fångas. Med anledning därav har hemställts att riksdagen måtte besluta

sådan ändring av den föreslagna 28 § att befarad stängning av vattendrag

icke blir möjlig.

Vidare har i samma motion yrkats utredning och förslag syftande till att

där särskilda rättigheter att avstänga fiskådra föreligga, sådana rättigheter

inlösas av allmänna medel eller med bidrag från det allmänna.

Beträffande nämnda motion bär fiskerislgrelsen med statens fiskeriförsök

på begäran av utskottet avgivit ett yttrande, däri anföres följande.

»Även med den nuvarande, i 14 g 1896 års fiskerättslag intagna bestämmelsen

om fiskadra torde sadana hinder för fiskens gång som i motionen

avses vara tänkbara. Det därstädes genom en skiss åskådliggjorda fallet,

där vattendragets botten är i stort sett jämn från sida till sida, torde dock

endast sällan kunna förekomma i verkligheten, eftersom sådana djupförhållanden

blott äro tänkbara på långa raksträckor, som i regel saknas i naturliga

vattendrag. Skulle fiskådra de lege ferenda förläggas icke till vattendragets

största djup utan till dess mitt, torde i det alldeles övervägande antalet

naturliga vattendrag den vandrande fisken komma att erhålla ett betydligt

sämre skydd, då den ju i regel följer vattendragets djupaste del.

Vad beträffar den i motionen åskådliggjorda, för fiskens gång menliga

sicksackformade utslagningen av fiskredskap från ett vattendrags båda sidor

kan detta givetvis förhindras genom en lagbestämmelse av innebörd, att

från ingendera sidan redskap må utslås längre än till vattendragets mitt.

En sådan bestämmelse kan dock fiskeristyrelsen icke förorda med hänsyn

till det många gånger betydande avbräck denna inskränkning skulle innebära

för fisket. Ej heller kan fiskeristyrelsen finna det lämpligt med en bestämmelse

av innebörd att visst minsta avstånd måste förefinnas mellan

utslagna redskap i ett vattendrags längdriktning.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Vad åter angår den i motionen berörda frågan om en utredning och förslag

rörande inlösen av vissa förefintliga rättigheter att avstänga fiskådra

vill fiskeristyrelsen framhålla, att en dylik utredning har fog för sig i betraktande

av såväl det hinder ett utövande av nämnda rättigheter innebär för

fiskens gång som ovissheten om storleksordningen av de kostnader, som må

föranledas av ett inlösningsförfarande enligt de antydda riktlinjerna.»

Utskottet.

Otvivelaktigt är det ett viktigt fiskevårdsintresse att vandringsfisken ej

alltför mycket hämmas i sin rörelsefrihet. De bestämmelser till förekommande

härav, som finnas i 1896 års lag, äro delvis tämligen allmänt hållna

och erbjuda numera icke ett fullt tillräckligt skydd för fiskens gång. De

torde därför, såsom Kungl. Maj :t föreslagit, böra förtydligas och i viss mån

skärpas. Av flera skäl är det emellertid nödvändigt att denna revision sker

med försiktighet. Det nu föreliggande förslaget innefattar enligt utskottets

mening i allt väsentligt en lämplig och skälig avvägning mellan de olika intressen,

varom i detta sammanhang är fråga.

Genom att länsstyrelsen bemyndigats föreskriva att fiskådran under vissa

förutsättningar skall gå i annan del av vattnet än den »djupaste», torde

länsstyrelsen ha fått goda möjligheter att förebygga olägenheter av den art,

som påtalats i motionen II: 432, exempelvis i dammbyggnader och i vattendrag

med särskilt oregelbunden eller särskilt plan botten.

Vad angår den i samma motion berörda frågan om utredning och förslag

till inlösen av vissa äldre rättigheter att avstänga fiskådra, finner utskottet

välgrundat, att, på sätt fiskerättskommittén och motionärerna hemställt

samt fiskeristyrelsen tillstyrkt, utredning göres rörande sådan inlösen. I

första hand synas till inlösen böra komma i fråga sådana vattendrag, där

man med måttliga kostnader kan vinna påtaglig förbättring av fiskemöjligheterna

och där fiskerättshavarna själva ådagalagt intresse för sådan förbättring.

Om åtgärder mot vanskötsel av fiske.

Under 30—32 §§ avhandlas åtgärder mot vanskötsel av fiske. Beträffande

detta avsnitt hänvisas till vad tidigare anförts (s. 38—40).

Om vattenstånd.

Under 33 § angives vilket vattenstånd som i allmänhet skall tagas till utgångspunkt

vid tillämpningen av sådana bestämmelser som anknyta till avstånd

från stranden eller till visst vattendjup. Beträffande den närmare innebörden

av de föreslagna bestämmelserna och skälen för desamma torde

få hänvisas till propositionen s. 43, 49, 103, 178, 230.

Bestämmelsen ansluter nära till ett liknande stadgande i det genom proposition

nr 59 framlagda förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Utskottet.

Utskottet hav icke något att erinra mot den föreslagna bestämmelsen.

Ansvarsbestämmelser m. m.

Under detta avsnitt behandlas i 34 och 35 §§ straff för olovligt fiske,

under 36 § förverkande, under 37 § beslag, under 38 § frågor angående vem

böter, viten och förverkat gods eller dess värde skall tillfalla ävensom huruvida

vite må förvandlas till frihetsstraff samt slutligen under 39 § handräckning.

Beträffande straff för olovligt fiske må hänvisas till propositionen

s. 128—130, 203—207, 231.

I fråga om förverkande går propositionen längre beträffande fångsten

än beträllande det vid fisket använda fiskeredskapet. Bestämmelserna

äro utformade i viss anslutning till de nya stadgandena i 2 kap. 17 § strafflagen

men äro något strängare än dessa. Motiven härför återfinnas i propositionen

s. 130, 207—209, 231.

Ertappas någon å bar gärning, då han bedriver olovligt fiske, eller anträffas

redskap för sådant fiske utsatt i vattnet, skall beslagsrätt finnas

icke blott som enligt rättegångsbalken — för polismyndighet m. fl.

utan också för den enskilde fiskerättshavaren och hans folk samt vissa

andra personer. Närmare regler ha föreslagits om villkoren för beslag och

om det vidare förfarandet med beslagtagen egendom. Den i 19 § 1896 års

lag upptagna fråntagnings- och kvarhållningsrätten (rätten att från den

fiskande taga egendom till »vedermäle och pant» och behålla den till dess

han »rätt för sig bjuder») har i samband därmed föreslagits skola upphöra.

Utskottet tillåter sig därvidlag hänvisa till propositionen s. 131—133, 209_

214, 231 f.

Böter och viten, som ådömas enligt fiskerättslagen, så ock förverkat redskap

eller dess värde, ha föreslagits skola tillfalla kronan. Däremot

skall förverkad fångst eller dess värde i regel tillfalla den som har den enskilda

fiskerätten. Någon kvarhållningsrätt eller panträtt till annan egendom

skall icke enligt fiskerättslagen tillkomma beslagtagaren. Vite skall ej

få förvandlas till frihetsstraff. Beträffande dessa frågor hänvisas till propositionen

s. 130 f., 133, 214 f., 232.

Handräckning skall kunna lämnas vid vissa kränkningar av fiskådrebestämmelserna

och vid missbruk av ett av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen

fastställt märke för redskap eller notvarp. Uttalanden härom återfinnas

i propositionen s. 133 f., 215, 232.

Vad angår frågan om å t a 1 s r ä 11 e n, huruvida olovligt fiske skall

ligga under allmänt åtal eller utgöra angivelsebrott, har i 17 a § 1896 års

lag stadgats att brott som avses i lagen icke utan angivelse må åtalas av allmän

åklagare, om det endast förnärmar enskilds rätt. Departementschefen

har ansett lämpligast att denna begränsning nu borttoges (s. 130) och lagrådet

har lämnat detta förslag utan erinran.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

63

Utskottet.

Utskottet finner ej anledning till erinran beträffande de under 34—39 §§

upptagna bestämmelserna.

Däremot vore det enligt utskottets mening att gå för långt i ingripanden

mot olovligt fiske att utan vidare upphäva den i 17 a § gällande fiskerättslag

upptagna bestämmelsen om åtalsrätt, så att olovligt fiske skulle läggas

under allmänt åtal, även om det endast kränkte enskild fiskerätt. Det synes

fullt tillräckligt att föreskriva att sådant olovligt fiske ej må åtalas av

allmän åklagare med mindre det av målsägande angives till åtal eller — i

likhet med vad som stadgas för åtskilliga jämförliga brott enligt allmänna

strafflagen — statsåklagaren finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.

Bestämmelse härom synes böra upptagas i en särskild paragraf efter 39 §.

Utskottet förutsätter att denna befogenhet för statsåklagaren kommer att

utövas endast i mycket få fall, t. ex. då det på grund av skiftesrättsliga förhållanden

erbjuder stora svårigheter att bevisa på vilkens vattenområde

fiske ägt rum och vissa men icke alla ägarna av vattenområde i närheten

vilja anmäla det olovliga fisket till åtal. Om fisket även kränker allmän rätt,

såsom i regel är fallet exempelvis vid brott mot fiskådrebestämmelserna,

har åklagaren — liksom vid förseelser mot fiskeristadgan —• möjlighet att

ingripa oberoende av angivelse eller medgivande från statsåklagaren. Den

ändring i fråga om åtalsrätten som utskottet föreslagit torde icke behöva

orsaka någon jämkning av bestämmelserna om beslag eller av övriga i denna

lag upptagna stadganden.

Värdet av en lagstiftning om rätt till fiske beror naturligen på hur den

efterleves. Skulle Kungl. Maj :t finna sig böra i anslutning till fiskerättskommitténs

förslag (s. 302 f., 327) överväga utredning om införande av allmän

registrerings- och märkningsskyldighet för motorbåtar, vore detta

uppenbarligen i hög grad ägnat att, exempelvis i Stockholms skärgård, gagna

icke blott naturskyddet, trafiksäkerheten och sjöfågelstammen utan också

omvårdnaden av fiskbestånden och beivrandet av olovligt fiske.

Om besvär in. m.

I 40 § ha föreslagits bestämmelser om kungörande av länsstyrelses beslut,

om klagotid och om verkställighet utan hinder av förd klagan m. m. Härom

hänvisas till propositionen s. 134 f., 215 f., 232 f.

Utskottet.

Utskottet har ingen anmärkning mot den föreslagna bestämmelsen. Skulle,

på sätt utskottet nyss förordat, en ny paragraf inskjutas före den nu ifrågavarande,

föranleder detta emellertid en ändring i nummerbeteckningen.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Slutbestämmelser.

I fiskerättslagens slutbestämmelser har föreslagits bl. a. att lagen skall

träda i kraft den 1 januari 1951. Rörande slutbestämmelsernas innehåll i

övrigt hänvisas till propositionen s. 135, 216, 233.

I likalydande motionerna II: 429 och I: 366 har hemställts att alla i propositionen

föreslagna lagar och lagändringar skola träda i kraft först den

1 januari 1953. Å andra sidan har i motionerna II: 440 och I: 364, vilka äro

likalydande, yrkats att den nya fiskerättslagen, i vad den avser hummerfisket

i Bohuslän, skulle träda i kraft redan den 1 september 1950 och i likalydande

motionerna II: 444 och 1:358 att detta skulle ske den 1 oktober

1950.

Utskottet.

Utskottet anser ej tillräckliga skäl föreligga att — såsom yrkats i två

motioner (11:429 och 1:366) — lagstiftningens ikraftträdande skulle uppskjutas

över nästa årsskifte. Några särskilda övergängssvårigheter torde

icke vara att vänta beträffande fisket med rörliga redskap, och vad angår de

fasta redskapen är det tillräcklig tid för de fiskande att före nästa års fiskesäsong

anpassa dem efter de nya förhållandena.

Å andra sidan synes det med hänsyn till den långt framskridna tiden icke

vara lämpligt att — på sätt yrkats i några motioner (I: 358 och 364 samt

II: 440 och 444) — bringa de nya reglerna om fritt hummerfiske i tillämpning

redan före nyåret.

Utskottet förutsätter att vederbörande myndigheter i god tid meddela de

föreskrifter som förutsättas i 16 § (vissa föreskrifter om frifisket i Vänern)

och 22 § (skyddsföreskrifter) samt, där så erfordras, i administrativ ordning

komplettera fiskådrebestämmelserna med nödiga skyddsföreskrifter

av annan art, exempelvis vid mynningen av Torne älv (jfr motionen II:

623) och andra viktiga laxälvar.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den

20 december 1946 om handläggning av domstolsärenden.

I 24 § förslaget till lag om rätt till fiske har förutsatts att föreskrifter av

domstol rörande utnyttjande av samfällt vatten skola kunna påkallas genom

ansökan. Dylika ärenden böra enligt departementschefens uppfattning

med hänsyn till sin betydelse prövas av fullsutten rätt. Ett stadgande därom

har intagits i 6 § andra stycket förevarande lag.

Utskottet.

Förslaget föranleder ingen erinran från utskottets sida.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

65

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 19 kap. 12 §

jorddelningslagen.

Fiskerättskommittén har i sitt betänkande anfört, att rätten till fiske i

ett visst vattenområde ofta kommit att genom avstyckning uppdelas på ett

stort antal fastigheter. Genom att fiskerätten sålunda splittrats på många

händer hade missförhållanden uppkommit med avseende både å fiskevården

och å den rättvisa fördelningen av fisket. Enligt kommitténs mening förelåge

därför ett starkt behov av att fiskerinäringens intressen bleve bättre

tillgodosedda vid avstyckningar.

För vinnande av detta syfte bär kommittén till en början föreslagit, att

till 19 kap. 3 § jorddelningslagen skall fogas ett nytt, femte moment av innehåll

att fiske ej må genom avstyckning uppdelas på särskilda fastigheter

på sådant sätt, att därigenom märkligt men uppkommer för fiskenäringen

i orten, såframt ej den nya fastighetsindelningen i annat hänseende medför

fördelar, vilka överväga de med fiskets delning förenade olägenheterna.

Dessutom bär kommittén förordat, att i anslutning till de i 12 § samma kapitel

upptagna bestämmelserna om avstyckad ägovidds rätt till delaktighet

i samfälligheter eller i särskilda rättigheter, som tillkomma stamfastigheten,

skall meddelas en föreskrift, att om fastigheten har andel i samfällt

fiske, avstyckning ej må så verkställas, att andelen därigenom delas, med

mindre det uppenbarligen kan ske utan men för övriga fastigheter, som

hava andel i fisket, eller ock samtycke av dessas ägare erhålles i den omfattning,

som enligt fiskelagen kräves för upplåtelse av fiskerätt i samfälligheten

till någon, som ej är delägare.

I samtliga de remissyttranden, där dessa förslag berörts, har vitsordats

att bestämmelser i syfte att förhindra en alltför långtgående uppdelning av

den med fastigheterna förenade fiskerätten vore starkt påkallade. Fastighetsbildningssakkunniga

-—- med vilka lantmäteristyrelsen instämt — ha

dock ansett inskränkande bestämmelser höra meddelas endast med avseende

på rätten att tillägga avstyckad fastighet (styckningslott) andel i fiske,

vare sig detta tillkommer styckningsfastigheten ensam eller utgör en samfällighet

för denna och andra fastigheter. Därvid kommer särskilt i betraktande

möjligheten att tillägga avstyckningslott andel i oskiftat fiske. Med

hänsyn till vissa praktiska svårigheter borde sålunda enligt de sakkunnigas

mening det av kommittén uppställda kravet på samtycke från de flesta övriga

delägarna i fisket ersättas med en föreskrift om skyldighet för förrättningslantmätaren

att pröva, huruvida andel i fisket kunde tilläggas lägenheten

utan men av någon betydelse. Vid en dylik prövning borde förrättningsmannen

ha alt beakta cj blott huruvida delningen kunde antagas

komma att medföra menliga verkningar för fisket eller eljest inkräkta på

övriga delägares rätt att fiska i vattenområdet; med tanke på den betydelse

fisket mångenstädes hade såsom stöd för ett i och för sig otillräckligt jordbruk

måste också den största hänsyn tagas till den verkan delning av fiskets

Ilihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 23.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

rättighet kunde ha för styckningsfastigheten. Härvidlag borde tillämpningen

vara ytterst restriktiv. De sakkunniga ha hemställt, att det i kommittéförslaget

upptagna tillägget till 19 kap. 3 § jorddelningslagen måtte utgå

samt att den under 12 § samma kapitel föreslagna nya bestämmelsen måtte

givas i huvudsak den innebörden, att avstyckad ägovidd ej finge jämte annan

styckningsdel tilläggas rätt till delaktighet i fiske, som tillkomme stamfastigheten

eller vore samfällt för stamfastigheten och annan fastighet, om

därigenom skulle för fisket uppkomma men av någon betydelse.

I det till lagrådet remitterade förslaget har iakttagits vad fastighetsbildningssakkunniga

och lantmäteristyrelsen sålunda hemställt.

Lagrådet har på ett par punkter ifrågasatt förtydliganden (prop. s. 223),

men departementschefen har icke funnit behov däfav föreligga.

Utskottet.

Såsom kommittén framhållit har det ej sällan visat sig medföra olägenheter

att den till en fastighet hörande fiskerätten i samband med avstyckning

uppdelats mellan stamfastigheten och styckningslotterna. Särskilt ha

sådana olägenheter framträtt, när fiskerätten haft karaktären av andel i

oskiftat fiske. Om en delägare i dylikt fiske från sin fastighet avstyckar

t. ex. ett stort antal tomter och alla dessa utrustas med fiskerätt, minskas

naturligen lätt de övriga delägarnas intresse för fiskevårdande åtgärder.

Det framstår också redan i och för sig som en orättvisa mot de övriga delägarna

att fiskerättsförhållandena rubbas på dylikt sätt.

Ehuru av lantmäteritekniska skäl de ur fiskesynpunkt önskvärda lagändringarna

icke kunnat göras så omfattande som vad kommittén avsett,

torde vad i propositionen föreslås kunna få stor praktisk betydelse, .särskilt

1 förening med de i förslaget till ny fiskerättslag (24 §) upptagna ökade

möjligheterna att i enkla former hos domstol utverka föreskrifter om hur

oskiftat fiske må nyttjas.

Utskottet finner ej anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag.

Förslaget till lag om ändring i expropriationslagen.

I kommitténs betänkande har framhållits, att det vore ett utbrett önskemål

att yrkesfiskarena skulle erhålla större trygghet för att få kunna disponera

erforderlig mark för bodar, bryggor och andra anläggningar som erfordrades

för fiskets bedrivande. Särskilt i Norriand vore fiskarena för fisket

i ytterskärgårdarna flerstädes beroende av tillgång till sommarbodar på

annans mark. Även för torkställningar och lugnande ändamål ansåge sig

fiskarena behöva tryggad nyttjanderätt till lämplig mark.

På grund av vad sålunda anförts har kommittén föreslagit att expropriationsrätt

skall medgivas för att å viss ort bereda fiskarbefolkningen utrymme

för uppförande av brygga, bod eller annan anläggning som erfordras för

yrkesfisket. Sådan expropriation skall dock enligt förslaget ej kunna företagas

av annan än kronan, kommun eller hushållningssällskap och skall en
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

67

dast kunna avse förvärvande av nyttjanderätt under en tid av högst tjugufem

år. Om expropriation beviljas, skall den exproprierande äga rätt att till

enskilda yrkesfiskare eller sammanslutning av yrkesfiskare upplåta erforderligt

område under erinran att detta får användas endast för det ändamål

som expropriationen avser.

I remissyttrandena har ingen principiell invändning framställts mot förslaget.

Angående vissa erinringar vid lagrådsbehandlingen må hänvisas till propositionen

s. 223 f.

I propositionen har, såsom föreslagits av en ledamot av lagrådet, den

jämkningen skett att expropriation för tillgodoseende av yrkesfiskets behov

av mark för bryggor och bodar m. in. skall avse äganderätt i stället för

nyttjanderätt, om ägaren begär det.

Utskottet.

Förslaget föranleder ingen utskottets erinran.

Förslaget till förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga

havsstränder, skär och holmar m. m.

Beträffande innehållet i detta förslag, som nära motsvarar bestämmelser

i 1 § och 21 § första stycket 1896 års lag, torde få hänvisas till vad som

förut i utskottets utlåtande (s. 33—35) sagts om kronans fisken (jfr

prop. s. 87—89).

Utskottet.

Förslaget lämnas av utskottet utan erinran.

Med stöd av av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit

vissa ändringar böra vidtagas i det genom förevarande

proposition, nr 60, framlagda förslaget till lag om rätt till

fiske — måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

om rätt till fiske.

Härigenom förordnas som följer.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Om fiske i allmänt vatten.

1 §■

I vatten, som enligt lagen om gräns mot allmänt vattenområde är allmänt

vatten, må varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap. Fast redskap

må, såvitt ej annat följer av 3 §, utsättas i allmänt vatten endast

efter tillstånd av myndighet som Konungen bestämmer.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

Med fast redskap förstås i denna lag fiskebyggnad, så ock med ledarm

försett fiskeredskap, vilket medelst pålar eller tyngder eller annorledes fästes

vid bottnen eller stranden och avses skola kvarstå längre tid än två

dygn i följd.

2 §•

Den som äger sådan fiskerätt i enskilt vatten som sägs i 5 § (innehavan

av enskild fiskerätt) må ej förvägras tillstånd att från det enskilda vattnet

sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten, såvitt det prövas kunna

ske utan men för annan fiskande.

3 §•

Vid kusten av Norrbottens län, vid

kusterna av Kalmar län söder om

Kråkelund och vid Blekinge läns östra

kust (norr om Torhamnsudde)

må innehavare av enskild fiskerätt

även utan myndighets tillstånd sträcka

fast redskap från det enskilda

vattnet vidare ut i allmänt vatten,

dock ej på större avstånd än tvåhundra

meter från den stranden följande

kurvan för högst tre meters

djup vid fastlandet eller vid ö eller

holme av minst etthundra meters

längd.

3 §•

Vid kusten av Norrbottens län, vid

kusterna av Kalmar län söder om

Kråkelund, vid Blekinge läns östra

kust (norr om Torhamnsudde) samt

vid Skånes östra och södra kuster må

innehavare av enskild fiskerätt även

utan myndighets tillstånd sträcka

fast redskap från det enskilda vattnet

vidare ut i allmänt vatten, dock

ej på större avstånd än tvåhundra

meter från den stranden följande

kurvan för högst tre meters djup vid

fastlandet eller vid ö av minst etthundra

meters längd.

Vad i första stycket stadgas skall dock beträffande den som stöder sin

fiskerätt på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild

grund gälla allenast såvitt det ej strider mot vad som i dylik ordning är

bestämt angående fiskerättens omfattning.

4 §■

Den som ej är svensk medborgare må bedriva fiske i allmänt vatten endast

efter tillstånd av Konungen. Är han innehavare av enskild fiskerätt,

skall han dock i fråga om rätt att från det enskilda vattnet sträcka fast

redskap vidare ut i allmänt vatten vara likställd med svensk medborgare.

Om fiske i enskilt vatten.

5 §•

I enskilt vatten må, såvitt ej nedan annat stadgas, fiske bedrivas endast

av jordägaren eller den som enligt avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning

eller på annan särskild grund äger rätt därtill.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

(Kungl. Maj:ts förslag)

6 §•

Vid kusten av Norrbottens, Västerbottens,

Västernorrlands, Gävleborgs

och Uppsala län må varje svensk

medborgare i enskilt vatten bedriva

fiske efter strömming och skarpsill

med notar ävensom med skötar och

sillnät, vilka är o att hänföra till rörliga

redskap.

7 §•

Vid kusten av Stockholms län må

varje svensk medborgare i enskilt

vatten som har större djup än sex

meter bedriva fiske efter strömming

och skarpsill med skötar och sillnät,

vilka äro att hänföra till rörliga redskap.

8 §•

Vid kusten av Södermanlands och

Östergötlands län samt av Kalmar

län norr om Kråkelund må varje

svensk medborgare bedriva fiske efter

strömming och skarpsill med skötar

och sillnät, vilka äro att hänföra

till rörliga redskap, i sådant enskilt

vatten som har större djup än sex

meter och är beläget på ett avstånd

ej understigande tvåhundra meter

från fastlandet eller från ö eller holme

av minst etthundra meters längd;

dock är strömmings- och skarpsillfisket

förbehållet innehavaren av den

enskilda fiskerätten inom följande

områden:

(Utskottets förslag)

6 §.

Vid kusten av Norrbottens, Västerbottens,

Västernorrlands, Gävleborgs

och Uppsala län må varje svensk

medborgare i enskilt vatten bedriva

fiske med rörligt redskap, dock ej

efter lax.

7 §•

Vid kusten av Stockholms och Södermanlands

län må varje svensk

medborgare i enskilt vatten som har

större djup än sex meter bedriva fiske

efter strömming och skarpsill med

skötar och sillnät, vilka äro att hänföra

till rörliga redskap; dock är i

Södermanlands län under tiden från

och med den 1 april till och med den

30 september strömmings- och skarpsillfisket

förbehållet innehavaren av

den enskilda fiskerätten intill tvåhundra

meter från fastlandet eller

från ö av minst etthundra meters

längd.

8 §•

Vid kusten av Östergötlands län

samt av Kalmar län norr om Kråkelund

må varje svensk medborgare bedriva

fiske efter strömming och

skarpsill med skötar och sillnät, vilka

äro att hänföra till rörliga redskap,

i sådant enskilt vatten som har större

djup än sex meter och är beläget på

ett avstånd ej understigande tvåhundra

meter från fastlandet eller

från ö av minst etthundra meters

längd;

dock är strömmings- och skarpsillfisket

förbehållet innehavaren av den

enskilda fiskerätten inom följande

områden:

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

(Kungl. Maj.ts förslag)

Slätbaken, Tränöfjärden och Gropviken

jämte angränsande vatten innanför

räta linjer Djur so norra udde

—fastlandet över sydligaste udden av

Lilla Rimmö ävensom Djursö—Yxnö

och Norra Finnö—fastlandet över

sundens smalaste ställen;

Valdemarsviken innanför en rät

linje Stora Ålö—Kvädö, där inloppet

är smalast;

Syrsan och Bågviken samt Gudingefjärden

innanför räta linjer

Björkö—fastlandet över smalaste delen

av sundet, Björkö södra udde—

sydligaste udden av Lilla Rätö samt

västligaste udden av Lilla Rätö—

närmaste ställe på fastlandet; ävensom
Gamleby

viken och Lucernafjärden

innanför en linje från södra udden

av Gränsölandet rätt åt söder.

(Utskottets förslag)

Slätbaken, Tränöfjärden och Gropviken

jämte angränsande vatten innanför

räta linjer Djursö norra udde

—fastlandet över sydligaste udden av

Lilla Rimmö ävensom Djursö—Yxnö

och Norra Finnö—fastlandet över

sundens smalaste ställen;

Valdemarsviken innanför en rät

linje Stora Ålö—Kvädö, där inloppet

är smalast;

Syrsan och Bågviken samt Gudingefjärden

innanför räta linjer

Björkö—fastlandet över smalaste delen

av sundet, Björkö södra udde—

sydligaste udden av Lilla Rätö samt

västligaste udden av Lilla Rätö—

närmaste ställe på fastlandet; ävensom
Gamleby

viken och Lucernafjärden

innanför en linje från södra udden

av Gränsölandet rätt åt söder.

9 §•

Vid kusterna av Kalmar län söder om Kråkelund samt vid Blekinge läns

östra kust (norr om Torhamnsudde) må varje svensk medborgare i enskilt

vatten bedriva fiske efter strömming (sill) och skarpsill med skötar

och sillnät, vilka äro att hänföra till rörliga redskap, ävensom fiska med

tobisnot.

10 §.

I Gotlands län må i havet varje svensk medborgare i enskilt vatten fiska

med nät, som är att hänföra till rörligt redskap, ävensom med tobisnot.

11 §■

Vid Blekinge läns södra kust (väster

om Torhamnsudde) må varje

svensk medborgare med rörligt redskap

fiska i enskilt vatten på ett avstånd

ej understigande trehundra meter

från fastlandet eller från ö eller

holme av minst etthundra meters

längd eller, där den stranden följande

kurvan för högst tre meters djup

går längre ut, utanför denna djupkurva.

Med nät, som är att hänföra

11 §•

Vid Blekinge läns södra kust (väster

om Torhamnsudde) må varje

svensk medborgare med rörligt redskap

fiska i enskilt vatten på ett avstånd

ej understigande trehundra meter

från fastlandet eller från ö av

minst etthundra meters längd eller,

där den stranden följande kurvan för

högst tre meters djup går längre ut,

utanför denna djupkurva. Med nät,

som är att hänföra till rörligt red
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

71

(Kungl. Maj:ts förslag)

till rörligt redskap, samt med tobisnot

är fisket fritt ända intill stranden.

12 §.

Vid Skånes kuster må varje svensk

medborgare fiska i enskilt vatten

med rörligt redskap och vid Skånes

västra kust även med fast redskap.

13 §.

Vid kusten av Hallands län samt

Göteborgs och Bohus län må varje

svensk medborgare fiska i enskilt vatten

med rörligt redskap ävensom med

mindre ålrgssja, ändå att den är att

hänföra till fast redskap; dock är

fisket efter ostron förbehållet innehavaren

av den enskilda fiskerätten

intill tvåhundra meter från fastlandet

eller från ö eller holme av minst

etthundra meters längd.

14 §.

Vid alla rikets havskuster må varje

svensk medborgare i enskilt vatten

fiska med långrev, förutom i den utsträckning

som följer av 11—13 §§,

jämväl eljest i vatten som är minst

tjugu meter djupt och som tillika antingen

har förbindelse med öppna havet

av större bredd än en kilometer,

räknat från fastlandet eller från ö

eller holme av minst etthundra meters

längd, eller ock är beläget vid ö

eller holme vilken från fastlandet helt

skiljes av vatten med sådan förbindelse.

15 §.

Har vid tiden för lagens ikraftträdande

allmänheten eller viss del av

befolkningen oklandrat och efter

gammal sed bedrivit fiske i enskilt

vatten vid havskust utöver vad enligt

6—14 §§ är medgivet, skall vad

sålunda tillämpats fortfarande gälla.

(Utskottets förslag)

skap, samt med långrev och tobisnot

är fisket fritt ända intill stranden.

12 §.

Vid Skånes östra och södra kuster

må varje svensk medborgare fiska i

enskilt vatten med rörligt redskap.

13 §.

Vid Skånes västra kust och vid

kusten av Hallands län samt Göteborgs

och Bohus län må varje svensk

medborgare fiska i enskilt vatten;

dock är fisket efter ostron förbehållet

innehavaren av den enskilda fiskerätten

intill tvåhundra meter från

fastlandet eller från ö av minst etthundra

meters längd.

14 §.

Vid alla rikets havskuster må varje

svensk medborgare i enskilt vatten

fiska med långrev, förutom i den utsträckning

som följer av 6 samt 11—

13 §§, jämväl eljest i vatten som är

minst tjugu meter djupt och som tilllika

antingen har förbindelse med

öppna havet av större bredd än en

kilometer, räknat från fastlandet eller

från ö av minst etthundra meters

längd, eller ock är beläget vid Gotland

eller Öland eller andra öar, vilka från

fastlandet helt skiljas av vatten med

sådan förbindelse.

15 §.

Hava å viss ort de fiskande oklandrat

och efter gammal sed bedrivit fiske

i enskilt vatten vid havskust utöver

vad enligt 6—14 §§ är medgivet, skall

vad sålunda tillämpats gälla.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

Vad nu sagts avser dock icke fiske Vad nu sagts avser dock icke fiske

efter strömming (sill) eller skarpsill efter strömming (sill) eller skarpsill.

vid rikets östra och södra kuster

samt i Gotlands län.

16 §.

I Vänern må svensk medborgare utan stöd av enskild fiskerätt fiska i

enskilt vatten enligt följande särskilda bestämmelser.

1. Fiske med ålrev med dött agn må under tiden från och med den 16

juli till och med den 15 oktober bedrivas efter tillstånd av länsstyrelsen.

Sådant tillstånd ma ej meddelas åt annan än den som utövar fiske yrkesmässigt;

det må begränsas till att avse visst område.

2. Fiske efter siklöja och nors med finmaskad not må, när så finnes

kunna ske utan men för fiskevården, av länsstyrelsen förklaras fritt i visst

notvarp, beläget utanför öppen, brant sluttande stenstrand, ävensom i visst

annorstädes beläget notvarp, om sådant fiske oklandrat och efter gammal

sed fritt bedrivits där.

3. Fiske efter siklöja och nors med finmaskat nät, som är att hänföra

till rörligt redskap, är fritt utanför öppen strand på större djup än åtta

meter, bestämt efter rådande vattenstånd.

4. I Mariestadsfjärden jämte Östersundet

är jämväl i övrigt fiske med

rörligt redskap fritt på ett avstånd ej

understigande trehundra meter från

fastlandet eller från ö eller holme av

minst etthundra meters längd eller,

där den stranden följande kurvan för

högst tre meters djup går längre ut,

utanför denna djupkurva.

4. I Mariestadsfjärden jämte Östersundet

är jämväl i övrigt fiske med

rörligt redskap fritt på ett avstånd ej

understigande trehundra meter från

fastlandet eller från ö av minst etthundra

meters längd eller, där den

stranden följande kurvan för högst

tre meters djup går längre ut, utanför

denna djupkurva.

5. 1 Dåttern och Brandsfjorden vare

de fiskande bibehållna vid det fiske

som där oklandrat och efter gammal

sed bedrivits.

Närmare föreskrifter angående utövandet av fiske, som avses under 2

och 3, meddelas av länsstyrelsen, vilken ock äger att, på framställning av

innehavaren av den enskilda fiskerätten, från det under 3 avsedda fisket

undantaga visst område, där siklöja eller nors ej förekommer i större mängd.

17 §.

I Vättern må fiske med utter och drag samt med agnnot bedrivas av varje

svensk medborgare i enskilt vatten utanför öppen strand.

18 §.

I Mälaren må i Norra Björkfjärden,

Prästfjärden, Södra BjörkfjärdeixochHovgårdsfjärden

varje svensk

18 §.

I Mälaren må i Norra Björkfjärden,

Prästfjärden, Södra Björkfjärden

och Hovgårdsfjärden varje svensk

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

(Kungl. Maj.ts förslag)

medborgare fiska med rörligt redskap

på ett avstånd ej understigande

trehundra meter från fastlandet eller

från ö eller holme av minst etthundra

meters längd eller, där den stranden

följande kurvan för högst tre

meters djup går längre ut, utanför

denna djupkurva. Vid tillämpningen

av vad nu sagts skola nämnda fjärdar

anses begränsade mot Gripsholmsviken

av räta linjer från Hagskär

till närmaste ställen på fastlandet,

mot Grönsöfjärden av räta linjer

Ringsökalven — Bastlagnö —Ytterholmen

över sundens smalaste ställen,

mot Ekolsundsviken av räta linjer

från Tallholmen till närmaste ställen

på fastlandet, mot Kalmarviken av

räta linjer från Knuten till närmaste

ställen på fastlandet, mot Säbyholmsviken

av Smidösunds smalaste del

samt mot Långtarmen av en rät linje

Dävensö västspets—Munsö nordspets.

19 §.

I Hjälmaren må i Mellanfjärden

varje svensk medborgare fiska med

rörligt redskap på ett avstånd ej understigande

en kilometer från fastlandet

eller från ö eller holme av

minst etthundra meters längd.

20 §.

I Storsjön i Jämtland må varje

svensk medborgare i enskilt vatten

bedriva sikfiske med nät, som är att

hänföra till rörligt redskap, på ett

avstånd ej understigande trehundra

meter från fastlandet eller från ö

eller holme av minst etthundra meters

längd ävensom idka lakfiske

med hängryssja (lakstrut).

(Utskottets förslag)

medborgare fiska med rörligt redskap

på ett avstånd ej understigande

trehundra meter från fastlandet eller

från ö av minst etthundra meters

längd eller, där den stranden följande

kurvan för högst tre meters djup

går längre ut, utanför denna djupkurva.

Vid tillämpningen av vad nu

sagts skola nämnda fjärdar anses

begränsade mot Gripsholmsviken av

räta linjer från Hagskär till närmaste

ställen på fastlandet, mot Grönsöfjärden

av räta linjer Ringsökalven—

Bastlagnö—Ytterholmen över sundens

smalaste ställen, mot Ekolsundsviken

av räta linjer från Tallholmen

till närmaste ställen på fastlandet,

mot Kalmarviken av räta linjer

från Knuten till närmaste ställen

på fastlandet, mot Säbyholmsviken

av Smidösunds smalaste del samt

mot Långtarmen av en rät linje Dävensö

västspets—Munsö nordspets.

19 §.

I Hjälmaren må i Mellanfjärden

varje svensk medborgare fiska med

rörligt redskap på ett avstånd ej understigande

en kilometer från fastlandet

eller från ö av minst etthundra

meters längd.

20 §.

I Storsjön i Jämtland må varje

svensk medborgare i enskilt vatten

bedriva sikfiske med nät, som är att

hänföra till rörligt redskap, på ett

avstånd ej understigande trehundra

meter från fastlandet eller från ö

av minst etthundra meters längd

ävensom idka lakfiske med hängryssja

(lakstrut).

21 §.

Konungen äger bestämma att fiske enligt föreskrifterna i 6—20 §§ må

bedrivas även av den som ej är svensk medborgare.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

Särskilda bestämmelser om rätt till fiske i vissa fall.

22 §.

Till förekommande av att fiske som är förbehållet innehavare av enskild

fiskerätt hindras eller skadas genom fiske som utövas med stöd av stadgande

i 6—9 §§ eller It § äger länsstyrelsen meddela erforderliga föreskrifter

rörande längden av de redskap som därvid må användas och avståndet

mellan dem ävensom stadga förbud mot att utsätta skötar eller nät

inom visst avstånd från notvarp som utmärkts med av länsstyrelsen fastställt

märke.

Länsstyrelsen må ock i annat fall än i första stycket sägs meddela de föreskrifter

som erfordras för att förebygga att fiske med fast redskap som

utövas med stöd av enskild fiskerätt hindras eller skadas genom fiske som

må bedrivas utan stöd av sådan rätt.

23 §.

Fiske tillhörigt sådan allmänning, som avses i lagen om häradsallmänningar

eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, äga de

som hava del i allmänningen rätt att nyttja.

Allmänningsfiske som nu nämnts må ock av delägarna utarrenderas för

gemensam räkning. Beslut därom fattas i enlighet med gällande föreskrifter

om allmänningens förvaltning.

24 §.

Oskiftat fiske ävensom annat fiske som är samfällt för två eller flera

fastigheter må nyttjas av fastigheternas ägare efter vad de kunna sämjas.

Sämjas de ej, må rätten på ansökan av någon av dem föreskriva huru fisket

må nyttjas. Innan sådan föreskrift meddelas skola de övriga ägarna genom

särskilda underrättelser av domstolen erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt

det kan ske utan märklig tidsutdräkt.

Upplåtelse av fiskerätt åt annan än någon av fastigheternas ägare må ej

annat än i samband med upplåtelse av jord till brukande göras av7 en ägare

utan de flesta övrigas samtycke. Därvid skola de, som med samäganderätt

innehava viss fastighet, tillsammantagna räknas för en ägare och skall likaså

endast en röst beräknas för den som äger flera fastigheter.

Vad i denna paragraf stadgas äger ej tillämpning å fiske som utgör gemensamhetsfiske

eller ingår i sådant fiske.

25 §.

Upplåtes jord till brukande, må brukaren nyttja det fiske som hör till

jorden, om ej annorlunda avtalas.

26 §.

Om gemensamhetsfiske, om fiske inom nationalpark, så ock om lapparnas

rätt till fiske i vissa delar av riket gäller vad särskilt är stadgat.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

Om rätt att nyttja annans strand m. m.

27 §.

Fiskande må, när det erfordras för fiskets utövande, beträda annans

strand och nyttja den för tillfällig fastgöring eller uppdragning av redskap

eller båt, om det kan ske utan förfång för den som innehar stranden. Vad

nu sagts om annans strand skall äga motsvarande tillämpning beträffande

annans vattenområde, även om den fiskande ej äger fiska där, såvida förfång

ej uppkommer för den som innehar vattenområdet eller har enskild fiskerätt

där.

Ändå att förfång uppkommer, må den som vid annans strand yrkesmässigt

utövar fiske som må bedrivas utan stöd av enskild fiskerätt, mot ersättning

för skada och intrång beträda stranden och nyttja den på sätt i första stycket

sägs, när det erfordras för fiskets utövande. Tomt eller plantering må dock

tagas i anspråk endast om särskilda skäl föreligga.

Om fiskådra.

28 §.

I vattendrag och sund skall i varje gren där fisken har sitt drev fiskådra

finnas i djupaste vattnet. Fiskådran utgör en sjättedel av vattnets bredd vid

vanligast förekommande lågt vattenstånd. Där vattendrag med fiskådra

mynnar i havet eller utlöper i eller från sjö eller större vattendrag, skall

fiskådran med oförändrad bredd sträcka sig vidare trehundra meter ut i

djupaste vattnet. Vad sist sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande

fiskådra i sund vid dettas ändpunkter.

Länsstyrelsen må efter hörande av rättsägarna och av sakkunnig föreskriva

att fiskådran skall gå i annan del av vattnet än i första stycket sägs,

om det kan antagas icke lända till märkligt förfång för någon som ej samtyckt

till åtgärden.

29 §.

Fiskådra skall lämnas fri från fiskeredskap som kan hindra fiskens gång.

Ej heller må i eller vid fiskådra anbringas annan anordning än fiskeredskap,

vilken är avsedd och ägnad att avhålla tisken i ådran från att

gå fram i denna.

Länsstyrelsen må i visst fall efter hörande av rättsägarna och av sakkunnig

medgiva undantag från vad i första stycket sägs, om det kan antagas

icke lända till märkligt förfång för någon som ej samtyckt till åtgärden.

I fråga om fiskebyggnad eller annan anordning, vars tillåtlighet enligt

vattenlagen skall prövas av vattendomstol, skall dock jämväl vad därom

är stadgat lända till efterrättelse.

Äger någon särskild rättighet att för fiske stänga fiskådra, skall han

njuta den rättigheten till godo.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Om åtgärder mot vanskötsel av fiske.

30 §.

Om innehavare av enskild fiskerätt, i strid med allmänt intresse, uppenbart

vansköter fisket genom alltför hård beskattning av fiskbeståndet eller

genom underlåtenhet att utnyttja fisket, skall statens fiskeritjänsteman söka

träffa överenskommelse med ägaren av den fastighet, till vilken fisket hör,

samt, där fiskerätt innehaves av annan, jämväl med denne om fiskets bedrivande.

Överenskommelsen skall avfattas skriftligen samt avse viss tid, högst

tio år.

31 §.

Kan överenskommelse ej träffas eller fullgöres ej åtagande i överenskommelse,

skall fiskeri tjänstemannen anmäla förhållandet till länsstyrelsen och

därvid angiva vilka föreskrifter rörande fiskets bedrivande som enligt hans

uppfattning böra meddelas för avhjälpande av vanskötseln. Då sådan anmälan

skett, skall länsstyrelsen därom underrätta sakägare som sägs i 30 §

med föreläggande av viss tid, inom vilken yttrande i ärendet må avgivas.

Underrättelsen skall delgivas sakägare på sätt om delgivning i rättegång

är stadgat.

Sedan yttrande inkommit eller tiden

för avgivande av yttrande gått

till ända, må länsstyrelsen fastställa

de föreskrifter rörande fiskets bedrivande

som finnas nödiga för avhjälpande

av vanskötseln (fiskeriplan).

Vid planens utformning skall hänsyn

tagas till det särskilda intresse som

sakägare kan hava att själv få bedriva

fiske inom visst område, under

viss årstid eller efter visst slags fisk.

Fiskeriplan skall avse viss tid, högst

tio år, och, sedan länsstyrelsens beslut

kungjorts i den ordning 40 §

stadgar, gälla jämväl mot ny sakägare.

Vid fastställande av fiskeriplan

äger länsstyrelsen stadga vite för underlåtenhet

att följa planen.

Sedan yttrande inkommit eller tiden

för avgivande av yttrande gått

till ända, må länsstyrelsen fastställa

de föreskrifter rörande fiskets bedrivande

som finnas nödiga för avhjälpande

av vanskötseln (fiskeriplan).

Vid planens utformning skall hänsyn

tagas till det särskilda intresse som

sakägare kan hava att själv få bedriva

fiske inom visst område, under

viss årstid eller efter visst slags fisk.

Fiskeriplan skall avse viss tid, högst

tio år, och, sedan länsstyrelsens beslut

kungjorts i den ordning 47 §

stadgar, gälla jämväl mot ny sakägare.

Vid fastställande av fiskeriplan

äger länsstyrelsen stadga vite

för underlåtenhet att följa planen.

Beslut om fiskeriplan må av länsstyrelsen återkallas, när skäl därtill äro.

32 §.

Följer sakägare ej fiskeriplan, ehuru han därom har kännedom, ankommer

det på länsstyrelsen att, på yrkande av statens fiskeri tjänsteman, utdöma

förelagt vite, om det ej med hänsyn till omständigheterna finnes obilligt.

Länsstyrelsen må ock stadga nytt vite.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

Om vattenstånd.

33 §.

Strandlinjer och vattendjup skola vid tillämpningen av denna lag, om

ej annat särskilt angives, bestämmas efter förhållandena vid följande vattenstånd,

nämligen

i havet normalt medelvattenstånd;

i Vänern 3,eo meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp;

i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala;

i Mälaren 4,2 meter över västra slusströskeln vid Karl Johans torg i

Stockholm;

i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen; samt

i Storsjön i Jämtland 292,45 meter över nollplanet i det höjdsystem som

ligger till grund för sjöns reglering.

Ansvarsbestämmelser m. m.

34 §.

Bedriver någon utan lov fiske som hör under annans enskilda fiskerätt

eller enligt denna lag må utövas endast efter tillstånd av myndighet, dömes

för olovligt fiske till dagsböter.

År brottet med hänsyn till att fisket avsåg särskilt värdefull fisk eller

idkades vanemässigt eller i större omfattning att anse som grovt, vare straffet

dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader.

35 §.

Den som bryter mot föreskrift, som meddelats av länsstyrelse eller domstol

med stöd av 16, 22 eller 24 §§, eller anbringar fiskeredskap eller anordning

i uppenbar strid med vad som gäller om fiskådra, dömes till straff

för olovligt fiske enligt vad i 34 § sägs.

36 §.

Finnes någon hava bedrivit olovligt fiske, skall det fångade eller, där det

undergått förskämning eller ej är i behåll, dess värde förklaras förverkat.

Fiskeredskap som använts vid fisket skall ock förklaras helt eller delvis

förverkat, såvitt ägaren eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat

gärningen eller medverkat därtill och det ej är uppenbart obilligt;

finnes redskapet ej i behåll, skall i stället dess värde förklaras förverkat.

Vad nu sagts gäller dock ej mot den som i god tro förvärvat fångsten

eller redskapet eller särskild rätt därtill.

37 §.

Ertappas någon å bar gärning, då han bedriver olovligt fiske, eller anträffas

redskap för sådant fiske utsatt i vattnet, må av länsstyrelsen eller fiske
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

ristyrelsen förordnad fisketillsynsman samt, där fisket kränker enskild

fiskerätt, jämväl vederbörande rättsägare eller hans folk beslagtaga fångsten

och redskapet ävensom båt eller annat, som kan antagas äga betydelse

för utredning om brottet.

Har egendom tagits i beslag enligt första stycket, skall anmälan därom

göras till närmaste polisman, som har att förfara som om han själv gjort

beslaget; dock må fångst, som tagits i beslag av innehavaren av enskild

fiskerätt eller hans folk, utan anmälan behållas av fiskerättshavaren.

38 §.

Böter och viten som ådömas enligt denna lag, så ock förverkat redskap

eller dess värde, tillfalla kronan.

Förverkad fångst eller dess värde tillfaller, om fisket utan intrång i enskild

fiskerätt skett i allmänt vatten eller i fiskådra, kronan och eljest den

som har den enskilda fiskerätten.

Vite må ej förvandlas till frihetsstraff.

39 §.

Finnes uppenbart att fiskeredskap utsatts eller anordning vidtagits i strid

med vad som gäller om fiskådra, och följer ej rättelse genast efter det tillsägelse

skett, äger på ansökan av den som lider skada utmätningsmannen

i orten att, sedan han med trovärdig person hållit syn på stället, meddela

nödig handräckning på den tredskandes bekostnad.

Detsamma skall gälla, om någon begagnar av länsstyrelsen fastställt

märke för redskap eller notvarp på sätt som är ägnat att obehörigen avhålla

annan från att fiska.

Beröres allmänt fiskeriintresse, må även allmän åklagare, statens fiskeritjänsteinan

eller av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad fisketillsynsman

göra ansökan om handräckning.

40 §.

Brott varom förmötes i 34- eller

35 § må ej, dår det endast kränker

enskild fiskerätt, åtalas av allmän

åklagare med mindre det av målsägande

angives till åtal eller statsäklagaren

finner åtal vara ur allmän

sgnpunkt påkallat.

Om besvär m. m.

40 §. 41 §.

Då beslut som länsstyrelse med- Då beslut som länsstyrelse meddelar

enligt denna lag angår så delar enligt denna lag angår så

många ätt avskrift av beslutet ej många att avskrift av beslutet ej

lämpligen kan tillställas envar av lämpligen kan tillställas envar av

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

dem, skall beslutet kungöras i kyrkan

för den eller de församlingar,

där fiskevattnet är beläget, samt tilllika

anslås i länsstyrelsens lokal och

på statsverkets bekostnad tillkännagivas

i länskungörelserna ävensom i

en eller flera tidningar inom orten;

delgivning skall anses hava skett den

dag då kungörandet i kyrka ägde

rum.

Är någon missnöjd med länsstyrelses

beslut enligt denna lag, må

klagan föras hos Konungen genom

besvär, vilka skola hava inkommit

till jordbruksdepartementet inom två

månader efter det klaganden erhöll

del av beslutet.

Beslut, som avses i 22, 28 och

29 §§, skola lända till efterrättelse

utan hinder av förd klagan, om ej

länsstyrelsen annorlunda förordnar.

Om särskilda skäl föreligga, må länsstyrelsen

förordna att även beslut,

som avses i 31 §, skall lända till

omedelbar efterrättelse.

dem, skall beslutet kungöras i kyrkan

för den eller de församlingar,

där fiskevattnet är beläget, samt tilllika

anslås i länsstyrelsens lokal och

på statsverkets bekostnad tillkännagivas

i länskungörelserna ävensom i

en eller flera tidningar inom orten;

delgivning skall anses hava skett den

dag då kungörandet i kyrka ägde

rum.

Är någon missnöjd med länsstyrelses

beslut enligt denna lag, må

klagan föras hos Konungen genom

besvär, vilka skola hava inkommit

till jordbruksdepartementet inom två

månader efter det klaganden erhöll

del av beslutet.

Beslut, som avses i 22, 28 och 29

§§, skola lända till efterrättelse utan

hinder av förd klagan, om ej länsstyrelsen

annorlunda förordnar. Om

särskilda skäl föreligga, må länsstyrelsen

förordna att även beslut, som

avses i 31 §, skall lända till omedelbar

efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951.

Genom lagen upphävas

lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske; samt

kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 241) om utmärkning av notvarp.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Om ersättning av statsmedel för förlust av fiskerätt till följd av nya

lagen är särskilt stadgat.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

B. att riksdagen måtte antaga följande genom proposition

nr 60 framlagda förslag till

1) Lag

angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946

(nr 807) om handläggning av domstolsärenden.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 20 december 1946 om handläggning

av domstolsärenden skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande hjdelse) (Föreslagen lydelse)

6 §•

Underrätt vare----— — lagfaren domare.

Vid annan-----— av arvode;

8. tillstånd till försäljning av sam- 8. tillstånd till försäljning av samfälld

egendom enligt lagen om sam- fälld egendom enligt lagen om samäganderätt,

underställning av delägares

beslut eller meddelande av särskilda

föreskrifter angående god

mans förvaltning enligt lagen om

förvaltning av bysamfälligheter och

därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter eller intagande i rättens

protokoll av förening enligt lagen

om ägofred; eller

9. dödande av förkommen handling.

Skall i------överförmyndares beslut.

äganderätt, underställning av delägares

beslut eller meddelande av särskilda

föreskrifter angående god

mans förvaltning enligt lagen om

förvaltning av bysamfälligheter och

därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter, föreskrifter jämlikt

24 § lagen om rätt till fiske angående

nyttjande av samfällt fiske eller intagande

i rättens protokoll av förening

enligt lagen om ägofred; eller

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1951.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 om delning

av jord å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 Senaste lydelse se SFS 1947: 700.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

(Gällande lydelse)

Avstyckning skall —

(Föreslagen lydelse)

19 KAP.

12 §.

--nödiga vägar.

Vid avstyckning skall bestämmas,

om och i vad mån med avstyckad

ägovidd skall följa rätt till delaktighet

i område, som vid lantinäteriförrättning

avsatts för gemensamt ändamål,

i äga, som eljest är samfälld

för stamfastigheten och annan fastighet,

eller i särskilda rättigheter

och förmåner, som tillkomma stamfastigheten.

Därvid må ej till ägovidd,

som avstyckas, läggas andel i fiske,

om därigenom skulle för fisket uppkomma

men av någon betydelse. Ej

heller må, där någon styckningsdel

skall utgöra eller tillhöra jordbruksfastighet,

. andel i allmänning eller

därmed jämförlig samfällighet, som

är av vikt såsom stöd för jordbruket,

tillfalla fastighet som ej är avsedd

för jordbruk.

För de--------sådan fastighet.

Avsättande av------fastighetens ägare.

Vid avstyckning skall bestämmas,

om och i vad mån med avstyckad

ägovidd skall följa rätt till delaktighet

i område, som vid lantmäteriförrättning

avsatts för gemensamt ändamål,

i äga, som eljest är samfälld

för stamfastigheten och annan fastighet,

eller i särskilda rättigheter

och förmåner, som tillkomma stamfastigheten;

dock må där någon

styckningsdel skall utgöra eller tillhöra

jordbruksfastighet, andel i allmänning

eller därmed jämförlig samfällighet,

som är av vikt såsom stöd

för jordbruket, icke tillfalla fastighet

som ej är avsedd för jordbruk.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari

1951; dock skall vad däri stadgats

icke utgöra hinder för avstyckning,

beträffande vilken utlåtande,

varom sägs i 19 kap. 16 §, avgivits

före lagens ikraftträdande.

3) Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, samt att i samma lag

skall under särskild rubrik av den lydelse som framgår av det följande införas

en ny paragraf, betecknad såsom 112 §, av nedan angivna innehåll.

1 Senaste lydelse se SFS 1949: 663.

(i Uihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 23.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Fastighet, som-----—- — — fjällrenskötselns behov;

15. för stärkande av ofullständigt

jordbruk; eller

16. för att säkerställa att mark på

skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse

och därmed sammanhängande

anordningar eller för att

eljest i kommuns ägo överföra mark,

som icke är tätbebyggd, för upplåtelse

med tomträtt.

Särskild rätt — ------till

15. för stärkande av ofullständigt

jordbruk;

16. för att säkerställa att mark på

skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse

och därmed sammanhängande

anordningar eller för att

eljest i kommuns ägo överföra mark,

som icke är tätbebyggd, för upplåtelse

med tomträtt; eller

17. för att å viss ort bereda fiskarbefolkningen

utrymme för uppförande

av brygga, bod eller annan anläggning,

som erfordras för yrkesfisket.

nationalpark.

14. Särskilda bestämmelser om expropriation

till gagn för yrkesfisket.

112 §.

Rätt till expropriation för ändamål

som i 1 § 17 sågs må, om den ej skall

utövas av kronan, icke beviljas annan

än kommun eller hushållningssällskap.

Expropriationen må endast

avse förvärv av nyttjanderätt under

en tid av högst tjugufem år; om

ägaren begär det, skall dock området

lösas.

Genom expropriation förvärvad

nyttjanderätt må upplåtas till enskilda

yrkesfiskare eller sammanslutning

av yrkesfiskare för det ändamål som

expropriationen avsett.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari

1951.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

83

C. att riksdagen måtte godkänna följande genom proposition

nr 60 framlagda förslag till

Förordning

om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder,

skär och holmar m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär

och holmar, vilka icke höra till något hemman eller innehavas under särskilda

villkor, må varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap.

Fiskeriidkare och sammanslutningar av yrkesfiskare äro berättigade att

på stränder, skär och holmar som avses i första stycket i mån av tillgång

avgiftsfritt erhålla upplåtelse av mark för uppförande av boningshus, bod

eller annan anläggning till gagn för yrkesfisket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951.

D. att motionerna 1:356, 358, 361, 362, 364—366 och 524

samt II: 422, 426, 429, 433, 434, 436 och 438—444 må anses

besvarade genom utskottets hemställan under A—C här

ovan.

E. att motionerna

1) I: 363 och II: 435;

2) 11:424; samt

3) 11:432,

i den mån de icke kunna anses besvarade genom utskottets

hemställan under A—C här ovan, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 november 1950.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Edmund Eriksson, Nils

A. Larsson, Werner, Eskilsson, Grym, Uhlén och Ivar Nilzon;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Ericsson i Sörsjön,

Andersson i Dunker, Åhman, Andersson i Mölndal, Utbult, Levin och Larsson

i Karlstad.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Reservationer.

1) av herr Åhman;

2) av herrar Eskilsson och Larsson i Karlstad, vilka beträffande 3, 7, 8,

11, 13, 16, 18, 19 och 20 §§ förslaget till lag om rätt till fiske yttrat:

Av skäl som anförts i herr Eskilssons m. fl. reservation till utskottets utlåtande

nr 22 ang. propositionen nr 59 med förslag till lag om gräns mot allmänt

vattenområde, m. m., i vilken reservation hemställts att enskilt vatten

skall finnas vid varje ö som utgör fastighet eller del därav, anse vi att

motsvarande ändring bör göras också i förslaget till lag om rätt till fiske.

Vad däremot angår fiskelagsförslaget 14 §, vilken ansluter till den i förslaget

till lag om gräns mot allmänt vattenområde angivna s. k. kilometerregeln,

ha vi intet att erinra mot att, på sätt utskottet förordat, kilometeravståndet

skall räknas — förutom från fastlandet — endast från öar av minst

etthundra meters längd.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställa vi,

att riksdagen måtte för sin del antaga 3, 7, 8, 11, 13, 16,

18, 19 och 20 §§ förslaget till lag om rätt till fiske i den

ändrade lydelsen att uttrycket »ö av minst etthundra meters

längd» på varje förekommande ställe utbytes mot uttrycket

»ö vilken utgör fastighet eller del därav.»;

3) av herrar Eskilsson och Larsson i Karlstad, vilka beträffande åtgärder

mot vanskötsel av fiske i 30—32 §§ förslaget till lag om rätt till fiske (jfr

utskottet s. 41) anfört:

Då erforderligt skydd för fiske bör kunna åstadkommas dels med stöd av

fiskeristadgan, dels genom att det redan nu pågående frivilliga arbetet för

rationell fiskevård får stöd av moderniserade lagbestämmelser om fiskevårdsområden,

synas särskilda bestämmelser angående åtgärder mot vanskötsel

av fiske vara överflödiga.

Med anledning härav hemställa vi,

att riksdagen ville besluta, att avdelningen om åtgärder

mot vanskötsel av fiske, 30—32 §§, förslaget till lag om rätt

till fiske, måtte uteslutas ur lagen, samt att, som en följd

härav, sista meningen i utskottsförslagets 41 § utgår.

4) av herrar Werner, Eskilsson, Ivar Nilzon, Andersson i Dunker och

Larsson i Karlstad, vilka beträffande ikraftträdandet av samtliga i propositionen

föreslagna författningar (jfr utskottet s. 64) anfört:

Med hänsyn till omfattningen av den nya fislcerättslagstiftningen synes

det lämpligt att med lagstiftningens ikraftträdande anstår till den 1 januari

1953. Därigenom beredas de fiskande bättre möjlighet till en anpassning av

sina åtgärder i anslutning till den nya lagstiftningen, samtidigt som det kan

förutsättas att kännedomen om de nya reglerna hunnit sprida sig bland allmänheten.

Därför hemställes,

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

A. att riksdagen måtte för sin del antaga första stycket av

slutbestämmelserna till förslaget till lag om rätt till fiske

i följande lydelse:

»Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.»

B. att riksdagen måtte för sin del antaga slutbestämmelsen

till förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen

den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning av

domstolsärenden i följande lydelse:

»Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.»

C. att riksdagen måtte för sin del antaga slutbestämmelserna

till förslaget till lag angående ändrad lydelse av 19

kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet i följande lydelse:

»Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953; dock skall

vad däri stadgats icke utgöra hinder för avstyckning, beträffande

vilken utlåtande, varom sägs i 19 kap. 16 §, avgivits

före lagens ikraftträdande.»

D. att riksdagen måtte för sin del antaga slutbestämmelsen

till förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj

1917 (nr 189) om expropriation i följande lydelse:

»Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.»

E. att riksdagen måtte för sin del godkänna slutbestämmelsen

till förslaget till förordning om fiskerätten vid vissa

kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar in. m. i följande

lydelse:

»Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953.»

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Innehållsförteckning

Sid.

Inledning......................................................... 2

Fisket i allmänt vatten................................................. 9

Begränsningar av strandägarnas ensamrätt till fiske i enskilt vatten.......... 12

Allmänna synpunkter................................................. 12

Strömmings- och skarpsillfisket......................................... 14

Annat fiske i Östersjön............................................... 19

Hummerfisket i Bohuslän............................................. 24

Övrigt fiske vid västkusten............................................ 27

Fisket i de stora insjöarna............................................ 30

Kronans fisken........................................................ 33

Fiskevårdsområden..................................................... 35

Vanskötsel av fiske.................................................... 38

Lag om rätt till fiske.................................................. 41

Om fiske i allmänt vatten............................................41

Om fiske i enskilt vatten............................................. 42

Särskilda bestämmelser om rätt till fiske i vissa fall......................50

Om rätt att nyttja annans strand in. m................................ 51

Om fiskådra........................................................ 54

Om åtgärder mot vanskötsel av fiske.................................. 61

Om vattenstånd..................................................... 61

Ansvarsbestämmelser m. m............................................ 62

Om besvär m. m.................................................... 63

Slutbestämmelser..................................................... 64

Lag ang. ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 dec. 1946 om handläggning av

domstolsärenden ..................................................... 64

Lag om ändrad lydelse av 19 kap. 12 § jorddelningslagen.................. 65

Lag om ändring i expropriationslagen..................................... 66

Förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och

holmar m. m........................................................ 67

Utskottets hemställan.................................................. 67

Reservationer.......................................................... 84

507432. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1950:381 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m., dels och i ämnet väckta mot s. 9 i texten