Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926

1950-11-02 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1950:24, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24.

1

Nr 24.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr

326) om delning av jord å landet, m. m.

Genom en den 10 mars 1950 dagtecknad proposition, nr 184, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

l) Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning

av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 7 kap. 7 § lagen den 18 juni 1926 om delning av

jord å landet skall erhålla följande ändrade lydelse samt att till samma

kapitel skall fogas en ny paragraf, betecknad 8 §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande Igdelse) (Föreslagen lydelse)

7 KAP.

7

Vad nu är stadgat om rågångar

gälle i tillämpliga delar jämväl om

gränser, som tillkommit vid skifte,

klyvning, ägostyckning, avsöndring

och avstyckning, ävensom om andra

fastighetsgränser.

1 Uihang till riksdagens protokoll 1950.

§•

Vad nu är stadgat om rågångar

gälle i tillämpliga delar jämväl om

gränser, som tillkommit vid skifte,

klyvning, ägostyckning, avsöndring

och avstyckning, ävensom om andra

fastighetsgränser, vilka ej utgöra

gräns mot allmänt vattenområde.

8 8.

Prövas erforderligt att bestämma

gräns mot allmänt vattenområde,

skall sammanträde hållas med ombud

för det allmänna samt delägarna

i skifteslaget. Lantmätaren skall i god

tid insända underrättelse om sammanträdet

till kammarkollegiet för

förordnande av ombud som nyss

sagts. Angående kungörelse om samsaml.

3 avd. Nr 24.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

manträdet samt kallelse därtill äge i

övrigt vad i 1 § stadgas motsvarande

tillämpning.

Förrättning smännen undersöke

med ledning av tillgängliga kartor och

handlingar huru gränsen enligt vad

särskilt är stadgat sträcker sig. Finnes

ej tillförlitlig karta upptagande

de vattendjup, strandlinjer och

övriga förhållanden, efter vilka gränsen

år att bestämma, skall sådan karta

upprättas. Förrättning smännen

pröve gränsens rätta sträckning och

give beslut härom samt utmärke densamma

å karta. Det åligge lantmätaren

att inom femton dagar från det

sammanträde, å vilket beslutet meddelats,

utgiva eller med posten översända

ett exemplar av kartan och protokollet

över förrättningen till det allmännas

ombud och ett exemplar till

den av delägarna, som av dessa eller,

där de ej åsämjas, av lantmätaren

utses att mottaga handlingarna.

Gränsbestämning enligt denna paragraf

vare utan verkan i den mån

vid ny förrättning befinnes eller i annan

ordning visas att bestämningen

avviker från vad i lag stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 2 kap. 13 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

om fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas att 2 kap. 13 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning

i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 Senaste lydelse se SFS 1931: 143.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

13 §.

Vad detta-----— eljest förekommer.

Annan ägogräns än tomtgräns må Annan ägogräns än tomtgräns må

på ansökan av sakägare bestämmas på ansökan av sakägare bestämmas

enligt föreskrifterna i detta kapitel; enligt föreskrifterna i detta kapitel;

dock skall, där gränsen utgör gräns dock skall, där gränsen utgör gräns

mellan stadsjord och jord å landet mellan stadsjord och jord å landet

eller ock sakägare det påfordrar, eller gräns mot allmänt vattenomgränsens

bestämmande ske i den ord- råde eller ock sakägare det påfordning,

som stadgas i lagen om delning rar, gränsens bestämmande ske i den

av jord å landet. ordning, som stadgas i lagen om del
ning

av jord å landet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen

framlagda lagförslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke

lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I en tidigare avlämnad proposition (nr 59) har framlagts förslag till lagstiftning

om gräns mot allmänt vattenområde i havet ävensom i Vänern, Vättern,

Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Nu föreliggande lagförslag innehåller

bestämmelser om lantmäteriförrättning som skall kunna hållas för

att utröna sträckningen av sådan gräns.

Gällande regler om gränsbestämning.

Det nyssnämnda förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde

innebär att i lagen avsedd gräns — liksom enligt hittillsvarande rättsuppfattning

— i princip skall anses vara rörlig, i det att de faktorer, vilka skola

bestämma gränsens läge, på grund av landhöjningen och andra förhållanden

kunna undergå förändring. Härav vållas vissa komplikationer ur lantmäterisynpunkt.

I gällande lag finnas stadganden om gränsbestämning i 7, 19, 20 och 21

kap. jorddelningslagen samt i 2, 5 och 6 kap. lagen om fastighetsbildning i

stad. En redogörelse härför har lämnats i propositionen s. 9—11.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24.

Beträffande tillämpningen av föreskrifterna om gränsbestämning tilldrager

sig i förevarande sammanhang rättsfallet N. J. A. 1933:490 särskilt

intresse. I målet var fråga om bestämmande av fastighets gräns mot öppna

havet. Högsta Domstolen, vars utslag var enhälligt, förklarade, att då de i

målet ifrågavarande hemmanens gräns mot öppna havet vore underkastad

förskjutning i samband med den fortgående förändringen av strandlinjen

och vattendjupet därutanför, gränsen icke kunde bestämmas i den ordning,

som avsåges i 7 kap. jorddelningslagen.

Efter nyssnämnda rättsfall har lantmäteristyrelsen — i avbidan på nya

lagbestämmelser eller prejudikat — utsänt ett den 14 november 1933 dagtecknat

meddelande till rikets lantmätare (Kungl. lantmäteristyrelsens meddelanden

1933 nr 6). För innehållet däri hänvisas till propositionen s. 11.

Förslag till särskilda regler för bestämning av gräns mot allmänt

vattenområde.

Sedan lantmäteristyrelsens nyss omtalade cirkulär utsändes, ha varken

några lagbestämmelser i det däri berörda ämnet tillkommit eller någon

förändring av rättspraxis inträtt. Emellertid har lantmäteristyrelsen vid

skilda tillfällen hemställt, att jorddelningslagen måtte kompletteras med

stadganden om gränsbestämning mellan enskilt och allmänt vattenområde

såväl i havet som i vissa större insjöar.

Frågan har sedermera behandlats av lagberedningen i dess år 1947 avgivna

förslag till jordabalk (SOU 1947:38, jfr prop. s. 12 f.), av fiskerättskommittén

i dess förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande författningar

(SOU 1947: 47, jfr prop. s. 13 f.) och ånyo av lagberedningen i dess

utlåtande den 18 maj 1949 angående lagstiftning om gräns mot allmänt

vattenområde (SOU 1949:23, jfr prop. s. 15).

Sedermera ha fastighetsbildningssakkunniga — efter samråd med lagberedningen

och lantmäteristyrelsen — med skrivelse den 23 november 1949

till chefen för justitiedepartementet överlämnat en promemoria om bestämning

av gräns mot allmänt vattenområde jämte därvid fogade förslag till

lagar angående ändringar i jorddelningslagen och fastighetsbildningslagen

(prop. s. 7—18).

Enligt vad de sakkunniga framhållit ligger den måhända mest väsentliga

skillnaden mellan gränsbestämning mot allmänt vattenområde och gränsbestämning

mellan fastigheter däri, att den förra gränsen i motsats till den

senare regleras av tvingande lagbud, som icke kunna med bindande verkan

frångås genom enskilda dispositioner. Detta motiverade i vissa hänseenden

ett annat förfarande vid bestämmandet av gräns mot allmänt vattenområde

än vid gränsbestämning i övrigt. De sakkunniga ha härom anfört följande.

»Vad då först angår spörsmålet, i vilka fall gränsbestämning av här förevarande

slag kan ifrågakomma, är till en början uppenbart, att sådan gränsbestämning

kan utgöra ett moment i laga skifte, låt vara att sådan gränsbestämning

stundom av praktiska skäl kan underlåtas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24.

5

Emellertid torde gränsbestämning mot allmänt vattenområde vidare, liksom

andra gränsbestämningar, böra kunna företagas såsom särskild förrättning

enligt 20 kap. 1 § jorddelningslagen. Sådan förrättning kan exempelvis

erfordras för bestämmande av ersättningskrav mot kronan med anledning av

de nya reglerna om fastighets gräns mot allmänt vatten. Även vid delning

av fiske jämlikt 20 kap. 8 § jorddelningslagen kan gränsbestämning mot

allmänt vattenområde bliva till gagn eller rent av vara nödvändig.

Gränsbestämning mot allmänt vattenområde såsom särskild förrättning

bör självfallet få verkställas på ansökan av ägare till fastighet, som gränsar

mot sådant område, därvid uppenbarligen representant för det allmänna bör

kallas till förrättningen. Enligt 3 kap. 2 § jorddelningslagen skall vid laga

skifte, som angår fastighet under allmän myndighets vård och inseende,

länsstyrelsen underrättas för förordnande av allmänt ombud. Denna bestämmelse

avser sålunda det fall, att ''allmän myndighet’ är delägare i

skifteslaget eller rågranne, och förordnande av ombud kan för olika fall

ankomma på ett flertal olika myndigheter. Uppgiften att iakttaga det allmännas

intresse av att gränsbestämning mot allmänt vattenområde verkställes

i enlighet med vad särskilt är stadgat torde däremot städse böra

ankomma på en och samma myndighet. Det vill synas uppenbart att denna

myndighet bör vara kammarkollegiet, som enligt den föreslagna lagen om

ersättning för mistad fiskerätt m. m. skall bevaka kronans talan i ersättningsfrågor

enligt sagda lag. Föreligger anledning därtill bör kammarkollegiets

ombud kunna samråda med fiskeristyrelsen och vederbörande yrkesfiskarorganisation.

Att giva särskild talerätt vid gränsbestämningen åt representant

för fiskerinäringen synes däremot vara att i onödan komplicera

förfarandet.

De sakkunniga anse, att även kammarkollegiet bör äga initiativrätt till

särskild förrättning för bestämmande av gräns mot allmänt vattenområde,

men ha icke funnit uttryckligt lagstadgande härom erforderligt.»

Enligt de sakkunnigas mening borde särskilt angivas, att gränsbestämningen

är utan verkan i den mån vid ny förrättning befinnes eller i annan

ordning visas att bestämningen avviker från vad i lag stadgas. Härom torde

en erinran böra göras även genom anteckning på kartan. Däremot borde

något utmärkande »på marken» av gränsen ej ifrågakomma. Även frånsett

de avsevärda tekniska svårigheter, som ofta måste vara förenade med ett

sådant utmärkande, torde detta mången gång få anses direkt olämpligt, då

det skulle kunna giva en felaktig föreställning om gränsbestämningens varaktighet.

— De begränsade rättsverkningarna av en gränsbestämning mot

allmänt vatten kunde otvivelaktigt innefatta en viss olägenhet ur fastighetsbildningssynpunkt.

Det ville dock synas, som om olägenheterna av att lämna

frågan olöst vore väsentligt större, en uppfattning som, enligt vad de sakkunniga

förvissat sig om, delades av lantmäteristyrelsen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24.

Lagrådet.

Sedan de av fastighetsbildningssakkunniga utarbetade lagförslagen remitterats

till lagrådet för yttrande, ha två av lagrådets ledamöter förklarat att

den föreslagna möjligheten till bestämning av gräns mot allmänt vattenområde

torde äga ett visst värde trots att sådan gränsbestämning icke på samma

sätt som hittills förekommande dylika förrättningar skulle erhålla rättskraftig

verkan. Lagrådets båda övriga ledamöter ha emellertid funnit att

bestämmelsen om gränsbestämning enligt 20 kap. 1 § jorddelningslagen icke

borde vinna tillämpning på gräns mot allmänt vattenområde, men att frågan

om gränsbestämning i samband med laga skifte under närmare angivna

förutsättningar torde kunna regleras i huvudsaklig överensstämmelse med

förslagets innehåll. Den ene av sistnämnda båda ledamöter har till stöd för

sin mening anfört bland annat följande.

»Det lärer få anses att i remitterade förslaget är fråga om att för en åtgärd,

som till sin innebörd icke motsvarar gränsbestämning i den bemärkelse,

vari detta uttryck användes i gällande lag, i huvudsak begagna de former

som för sådan gränsbestämning finnas stadgade.

Dessa former, som anges i lagens 7 och 21 kap., äro utbildade med hänsyn

till gränsbestämningens funktion att åstadkomma ett rättskraftigt avgörande.

Åt institutet har givits natur av ett efter lantmäteriteknisk utredning

inträdande judiciellt förfarande, däri kan ingå en vanlig rättegång angående

gränsens sträckning.

Här må till en början betraktas det fall att gränsbestämningen företages

som en självständig åtgärd och således icke utgör ett led i ett laga skifte

eller dylikt.

Svårligen kan det anses förenligt med vedertagna grundsatser eller lämpligt

att ett sådant judiciellt förfarande mellan parterna, som gränsbestäinning

innebär, skulle kunna äga rum utan att avgörandet bleve bindande

åtminstone i något avseende eller tills väsentliga ändringar inträtt, som

kunde motivera att saken toges upp till ny prövning. Enligt förslaget skulle

emellertid gränsbestämningen sakna rättsbildande verkan, icke ens temporärt

inverka på gränsens rätta läge. Precis samma fråga, som avgjorts

genom formellt lagakraftägande dom i rättegång, skulle när som helst kunna

av någon av parterna åter dragas inför ny sakprövning, utan att särskilt

skäl härför behövde åberopas. Ändå att frågan icke sålunda ånyo väcktes

skulle gränsbestämningen icke vara bindande för någon.

Denna bleve ju, om den ej vore rättsbildande, blott en undersökning rörande

faktiska förhållanden, eventuellt också ett icke bindande utlåtande

om tolkningen av de legala normerna.

En legal presumtion bör näppeligen uppställas, med mindre det är sannolikt

att den visar rätt. Beträffande gränsens ungefärliga läge må väl en

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24. 7

dylik sannolikhet till en tid föreligga, men efter längre tids förlopp kommer

tvärtom sannolikheten att tala för att den verkliga gränsen går fram i annan

sträckning. För det exakta läget kan presumtionen ej heller från början

stödas på någon sannolikhet, därest icke bestämningen företagits med ytterlig

noggrannhet över hela linjen, ett förfarande som säkerligen i regel skulle

vara ett svårt slöseri med tid och kostnader. Förslaget synes ock utgå ifrån

att man vid bestämningen må lita till kartmaterial, sjökortets djupkurvor

o. d. samt således icke behöva göra kontrollmätningar i naturen annat än

när det undantagsvis erfordras beträffande en eller annan plats.

Bestämning av gräns av förevarande slag torde, om åtgärden icke skall

vara rättsbildande, ej heller böra gälla för mer än en undersökning av gränsens

läge vid tiden för bestämningen och ett bevis, vars styrka beror av omständigheterna

och därför bör få fritt prövas.

Vad angår gränsens bestämning i samband med laga skifte kommer

spörsmålet om förfarandet i viss mån i annat läge. De vattenområden, varom

här är fråga, lära väl i regel icke vara så värdefulla att en exakt beräkning

av deras storlek tarvas för en rättvis och lämplig skiftesläggning

och ej heller torde yttergränsernas precisa sträckning behöva utrönas för

skiftets utförande. För iakttagande av bestämmelser, som i detta fall skulle

få karaktär av rena formaliteter, bör naturligtvis ej verkställas tidsödande

och kostsamma undersökningar, så mycket mindre som gränsens exakta

läge ofta kan väntas snart nog förskjuta sig. Men en ungefärlig beräkning

av arealerna och gränserna torde dock vara av betydelse vid laga skifte,

under vilken beteckning här må inbegripas även fiskedelningar i den om laga

skifte stadgade ordningen. I den mån dylik beräkning inverkar på skiftets

utförande, blir ju fråga om något som verkligen rör skiftesdelägarnas rätt

och varom de kunna inbördes tvista. Deras allmänna befogenhet att under

ägodelningsrättcns prövning draga förrättningsmännens åtgärder torde därför

omfatta även ifrågavarande gränsutredning. Att denna saknar inflytande

på gränsens rättsliga läge, förrycker således i detta fall icke grunden för

en rättegång om saken. Avgörandet får dock ett slags materiell rättskraft,

i det att därigenom blir för skiftets vidkommande slutgiltigt bestämt, hur

gränsen skall anses gå. Man skulle kunna uttrycka saken så, att föremålet för

prövningen egentligen icke är gränsens läge utan en förberedande åtgärd i

skiftets utförande.»

Beträffande uttalanden av lagrådsledamöterna om förrättningskostnaderna

må hänvisas till propositionen s. 23—26.

Departementschefen.

I propositionen har, av skäl som lagrådet anfört, vidtagits en mindre

jämkning i ordalydelsen av 7 kap. 8 § jorddelningslagen. Beträffande förslå
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24.

get i övrigt har föredragande departementschefen statsrådet Zetterberg anfört

följande.

»Lagrådets samtliga ledamöter ha funnit att frågan om sådan gränsbestämning,

som verkställes i samband med laga skifte, kan regleras i huvudsaklig

överensstämmelse med det remitterade förslaget. I fråga om möjligheten

att företa gränsbestämning även såsom självständig förrättning ha två

av lagrådets ledamöter på anförda skäl funnit bestämmelsen om gränsbestämning

i 20 kap. 1 § jorddelningslagen icke böra kunna vinna tillämpning

På gräns mot allmänt vattenområde. Lagrådets båda övriga ledamöter

ha emellertid även för detta fall uttalat att möjligheten till gränsbestämning

mot allmänt vattenområde torde äga ett visst värde, trots att sådan

gränsbestämning icke på samma sätt som hittills förekommande dylika

förrättningar skulle erhålla rättskraftig verkan. Väl är det riktigt, såsom

förstnämnda båda ledamöter framhållit, att förslagets gränsbestämning

skulle sakna rättsbildande verkan samt att samma fråga skulle, oberoende

av tidigare gränsbestämning, kunna upptagas ånyo och bliva föremål för

ny sakprövning. Den betänklighet, som ur principiell synpunkt sålunda föreligger

mot förslaget, gör sig emellertid i lika hög grad gällande vare sig bestämningen

företages i samband med laga skifte eller utgör en självständig

förrättning. Av det förhållandet att gränsbestämningen icke är förenad med

rättskraft, torde ej heller kunna dragas den slutsatsen att den som bevisfaktum

skulle sakna betydelse. Vad vid förrättningen fastställts torde som

sådant komma att gälla som fullt bevis, om ej omständigheter förebringas

som förringa tilltron därtill. Närmast kommer givetvis en sådan bestämning

att tjäna till ledning för de deltagande sakägarna. Men även för dem som

icke från början känt till gränsbestämningen kan förrättningen bli av betydelse,

exempelvis i den praktiskt vanliga situationen att en fiskande, som

kommit in på enskilt vatten, blir upplyst om den skedda gränsbestämningen;

detta kan då vid eventuellt fortsatt fiske inverka på bedömningen av

frågan huruvida god tro kan anses föreligga. Med hänsyn till det praktiska

värde som förslaget sålunda äger anser jag mig kunna biträda detsamma.

Med anledning av vad inom lagrådet uttalats om den noggrannhetsgrad

med vilken erforderliga mätningar under olika förhållanden skola göras,

må framhållas att i händelse av tvekan erforderliga anvisningar kunna

erhållas av lantmäteristyrelsen jämlikt 6 kap. jorddelningslagen.

Vad angår fördelningen av förrättningskostnaderna ansluter jag mig till

vad en ledamot av lagrådet uttalat därom att både kronan och de enskilda

jordägarna ha del i förrättningen och att därför kostnaderna enligt 20 kap.

6 § andra stycket jorddelningslagen skola fördelas efter vad i varje fall av

förrättningsmännen prövas skäligt. Givetvis kan det förekomma gränsbestämningar

mot allmänt vatten, som så uppenbart ske endast i ena partens

intresse, särskilt då förrättningen företages i samband med laga skifte, att

det icke kan anses skäligt att pålägga annan än sökanden andel i kostnaderna.

Förrättningsmännen ha emellertid att göra en skälighetsprövning

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24. 9

med möjlighet att beakta omständigheterna i det särskilda fallet. Fördelningen

av förrättningskostnaderna bör icke få påverkas av att förrättningen

i visst fall kan tjäna till ledning för bestämmande av ersättningskrav mot

kronan med anledning av de nya reglerna om fastighets gräns mot allmänt

vatten. Huruvida och i vad mån kronan sedermera i ersättningsärendet

skall förpliktas att gottgöra sökanden sådana kostnader, får ankomma på

fiskevärderingsnämndens prövning.

I den mån de undersökningar, som erfordras för att utröna gränsen mot

allmänt vatten, komma att innefatta sjömätning eller ledning, falla undersökningarna

— liksom motsvarande undersökningar enligt gällande fiskerättslag

— under det i 5 § i lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser

till skydd för försvaret m. m. stadgade förbudet. Medgivanden till dylika

mätningar och lödningar torde i sådant fall böra lämnas, lämpligen med stöd

av det i nyssnämnda lagrum åt Konungen givna bemyndigandet. I vad mån

sådana medgivanden kunna meddelas generellt eller beträffande särskilda

områden böra förknippas med vissa villkor torde få ankomma på Kungl.

Maj :t att avgöra. Det torde få förutsättas att å förrättningskarta inga andra

vattendjup skola angivas än de som äro oundgängligen nödvändiga för

gränsbestämningen; särskild föreskrift härom lärer ej vara erforderlig.»

Utskottet.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot de genom propositionen

framlagda lagförslagen och får därför hemställa,

att riksdagen mätte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 2 november 1950.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Edmund Eriksson,

Nils A. Larsson, Werner, Eskilsson, Grym, Uhlén och Ivar Nilzon;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Ericsson i Sörsjön,

Andersson i Dunker, Allmän, Andersson i Mölndal, Utbult, Levin och Larsson

i Karlstad.

2 IJiluing till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 24.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24.

Reservation

av herrar Werner, Eskilsson, Ivar Nilzon, Andersson i Dunker och Larsson

i Karlstad, vilka beträffande ikraftträdandet av de båda i propositionen föreslagna

lagändringarna anfört:

Ifrågavarande lagändringar äro följ dförfattningar till den föreslagna lagstiftningen

om gräns mot allmänt vattenområde och böra ej träda i kraft

tidigare än denna. Då vi tidigare hemställt att nämnda lagstiftning skall träda

i kraft först den 1 januari 1953 (utskottets utlåtande nr 22 s. 36 f., jfr

utlåtande nr 23 s. 85 f.), hemställa vi,

A. att riksdagen måtte för sin del antaga slutbestämmelserna

till förslaget till lag om ändring i lagen den 18 juni

1926 om delning av jord å landet i följande lydelse:

»Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.»

B. att riksdagen måtte för sin del antaga slutbestämmelserna

till förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 kap.

13 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad i

följande lydelse:

»Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.»

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

501521

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1950:382 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 s. 10 i texten