Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 juni 1938

1950-11-03 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1950:25, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 juni 1938

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.

1

Nr 25.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen

den 3 juni 1938 (nr 27i) om rätt till jakt, dels ock

i ämnet väckta motioner.

Genom en den 31 mars 1950 dagtecknad proposition, nr 216, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om

rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt skall

erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

2 §•

Jakträtt tillkomme, där ej annor- 1 mom. Jakträtt tillkomme, där ej

ledes stadgas i denna lag, en var annorledes stadgas i denna lag, en

jordägare å honom tillhörigt område, var jordägare å honom tillhörigt område.

2 mom. Finnes enligt lagen om

gräns mot allmänt vattenområde allmänt

vatten vid stranden av ö eller

holme som utgör fastighet eller del

därav, have strandens ägare jakträtt

jämväl å det allmänna vattnet intill

etthundra meter från strandlinjen,

bestämd på sätt i nämnda lag sägs.

Skulle med tillämpning av vad sålunda

stadgats flera strandägare erhålla

jakträtt å samma allmänna vattenområde,

skall en var av dem hava

jakträtt å den del av området som

är hans strand närmast.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1951.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 25.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fem

i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 478 av herr Lindström och

nr 493 av herr Isaksson m. fl., likalydande med nr 591 i andra kammaren,

ävensom

inom andra kammaren

nr 556 av herr Lundberg,

nr 563 av herr Jonsson i Skedsbygd och

nr 591 av herrar Hieggblom och Nolin.

För motionärernas yrkanden skall redogöras i anslutning till vad nedan

i skilda hänseenden återgives av departementschefens anförande i propositionen.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen

framlagda lagförslaget, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna

åberopat till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse

därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Genom proposition den 13 januari 1950 (nr 59) har Kungl. Maj :t för

riksdagen framlagt förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde,

vari meddelas bestämmelser om utsträckningen av fastigheternas ägovälden

i havet och de stora insjöarna. I nämnda lagförslag har allt vatten som

skall ingå i fastigheterna betecknats såsom enskilt vatten, medan de vattenområden

som ej skola omfattas av enskild äganderätt benämnts allmänt

vatten. Gränslagsförslaget innebär bl. a. att vid vissa öar och holmar som

äro mindre än 100 meter långa vattnet kommer att bli allmänt ända in till

stranden. Som följd härav skulle, om jaktlagen lämnades oförändrad, ägarens

jakträtt å vattnet kring ön eller holmen bortfalla och jakten där i

viss utsträckning bli fri. Detta har ansetts kunna medföra vissa vådor från

naturskydds- och viltvårdssynpunkt. I förevarande proposition föreslås därför

att ägaren av dylik ö eller holme fortfarande skall äga ensamrätt till

jakt å det intilliggande vattnet. Hans jakträtt skall dock enligt förslaget

begränsas till att omfatta endast vattenområdet inom 100 meter från strandlinjen.

Inledning.

Enligt 2 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt, den s. k. jaktlagen, gäller

som huvudregel, att en var jordägare har jakträtt å honom tillhörigt område.

Jakträtt innebär enligt 1 § uteslutanderätt att å det område jakträtten

omfattar jaga samt döda eller fånga vilda däggdjur och fåglar samt

deras ungar ävensom tillägna sig sådana fåglars bon och ägg.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.

3

Tillämpningen av nyssnämnda stadgande i 2 § är bl. a. beroende av bur

långt fastigheternas ägovälden skola anses sträcka sig i havet och de stora

insjöarna. Några direkta föreskrifter härom finnas för närvarande icke. Enligt

rättstillämpningen — som huvudsakligen grundar sig på vissa bestämmelser

i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske — anses emellertid alla

vattenområden inomskärs i saltsjön i sin helhet tillhöra ägarna av kringliggande

fastland, öar och holmar. Vid öppna havsstranden och utom skären

anses strandägares vattenområde i allmänhet sträcka sig till och med

180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager.

Vad angår de stora insjöarna synes icke ha utbildats någon bestämd

praxis i förevarande fråga. Åtminstone beträffande några av dessa sjöar är

det dock allmänt erkänt, att vissa öppna vattenområden icke skola inräknas

i strandfastigheternas ägovälden.

Genom proposition den 13 januari 1950 (nr 59) har Kungl. Maj :t för

riksdagen framlagt förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde, vari

upptagits uttryckliga bestämmelser i nyss berörda ämne. Över propositionen

har utskottet avgivit utlåtande nr 22, till vilket utskottet får hänvisa.

Om en holme är mindre än 100 meter lång och icke ligger inom gränserna

för enskilt vatten utanför annan landbildning, kommer ägaren genom

den föreslagna lagstiftningen att förlora hela det vattenområde som nu anses

höra till holmen. Gränsen mellan denna och det omgivande allmänna vattnet

skall då, enligt förslaget, anses följa strandlinjen, bestämd efter visst

vattenstånd.

Under förarbetena till förslaget ifrågasattes, om icke i dylikt fall holmens

ägare borde erhålla jakträtt å det allmänna vattnet kring holmen. 19b9 års

jaktutredning överlämnade den 21 november 1949 en promemoria i ämnet

med därvid fogat utkast till lag om ändring i jaktlagen. Utredningens förslag

var enhälligt.

Över jaktutredningens förslag ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av Svea

hovrätt, kammarkollegiet, domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna

i samtliga län utom Kronobergs, Västmanlands och Kopparbergs län,

lagberedningen, fastighetsbildningssakkunniga, Svenska naturskyddsföreningen,

Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund. Domänstyrelsen

har bifogat yttranden av samtliga över jägmästare, och vid länsstyrelsernas

remissvar ha i allmänhet fogats yttranden från länsjaktvårdsföreningar

och andra liknande sammanslutningar. Dessutom har en skrift med yttrande

över förslaget inkommit från Jägarnas riksförbunds avdelning nr 15.

Yttrandena gå — med endast två undantag — i tillstyrkande riktning.

De som avstyrkt förslaget äro Jägarnas riksförbund och dess avdelning

nr 15 i Karlskrona.

Nedan skall i huvudsak och med bortseende från vissa av lagrådet framställda

formella erinringar återges vad i jaktutredningens promemoria, av

föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, samt i lagrådet anförts

ävensom vad i motionerna yrkats dels i frågan huruvida ägare av mindre

holme hör ha jakträtten å allmänt vatten intill holmen, dels i frågan inom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.

vilket avstånd från strandlinjen nämnda jakträtt bör gälla och dels i frågan

huruvida även ägare av sådan mindre holme, som genom enskilt vatten skiljes

från allmänt vatten, bör ha jakträtt å det allmänna vattnet.

Bör ägare av mindre holme ha jakträtten å allmänt vatten

intill holmen?

I jaktutredningens promemoria anföres att flera skäl talade för att särskilda

bestämmelser borde meddelas angående jakträtten kring sådana öar

och holmar som enligt den föreslagna lagstiftningen om gräns mot allmänt

vattenområde komme att få strand mot allmänt vatten. Från allmän synpunkt

vore det härvid främst jaktvårds- och naurskyddsintressen som gjorde

sig gällande. De bästa häckningsplatserna för ett stort antal sjöfågelarter

vore ofta belägna i utskärgårdarna, där de flesta holmarna icke uppnådde

en längd av 100 meter. Inom dessa områden hade föreningar och enskilda

nedlagt ett omfattande arbete för att bereda sjöfågeln skydd under

häckningstiden. Man torde emellertid enligt utredningens uppfattning icke

kunna räkna med att markägarnas intresse att skona och skydda sjöfågeln

skulle kunna upprätthållas, om jakträtten på de intilliggande vattenområdena

fråntoges dem och de kunde befara att andra komme att bedriva ett

svårkontrollerbart skytte där.

I detta sammanhang erinrar utredningen om bestämmelserna i 13 § jaktlagen.

Enligt nämnda lagrum må å öppna havet samt i skärgård på holmar,

klippor och skär, som ej höra till visst hemman, utan tillstånd av kronan

icke idkas annan jakt än sådan, som den bofasta kustbefolkningen av

ålder bedrivit efter säl eller sjöfågel. Utredningen anför, att det i åtskilliga

fall torde bli denna regel som bleve tillämplig beträffande vattenområdena

vid de småholmar, varom nu är fråga, därest ej särskilda regler meddelades

angående jakträtten där. Enligt utredningens mening saknades emellertid

anledning att utvidga kustbefolkningens nu åsyftade jaktutövningsrätt till

dessa områden. En dylik utvidgning skulle också öka de svårigheter, som

redan för närvarande gjorde sig gällande vid tillämpningen av 13 § jaktlagen.

Bland annat vore att märka, att med hänsyn till det sätt, varpå strandlinjen

för en holme vid allmänt vatten skulle bestämmas, markägarens

jakträtt vid högvatten komme att omfatta även visst vattentäckt område,

medan å andra sidan vid lågvatten jaktutövningsrätt enligt 13 § jaktlagen

kunde komma att föreligga jämväl med avseende å en större eller mindre

strandremsa på holmen.

Vidare borde enligt utredningen beaktas, att om ägaren till en holme av

nu ifrågavarande slag ej finge jakträtt på det angränsande vattnet, detta

ofta torde medföra att han ej alls kunde utnyttja holmen för jakt. Jakträtten

på själva holmen vore nämligen regelmässigt av underordnad betydelse i

jämförelse med rätten att därifrån idka jakt över intilliggande vattenområden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.

På grund av vad sålunda anförts förordar utredningen, att för det fall,

att ö eller holme har strand mot allmänt vatten, den till ön eller holmen

hörande jakträtten skall genom särskilt lagstadgande utsträckas till att omfatta

även viss del av det allmänna vattnet.

Utredningen framhåller, att något anspråk på ersättning av statsmedel

för förlust av jakträtt sannolikt i regel ej komme att framställas, om utredningens

förslag godtoges.

Departementschefen vid lagrådsremissen:

Redan under förarbetena till den föreslagna lagen om gräns mot allmänt

vattenområde ifrågasattes som jag förut nämnt, att särskilda bestämmelser

skulle meddelas angående jakträtten kring vissa mindre öar och holmar.

Därvid åsyftades framför allt sådana öar och holmar som enligt nämnda

lag komma att få strand mot allmänt vatten. Jaktutredningens förslag, att

ägaren av dylik ö eller holme skall erhålla jakträtt jämväl å det allmänna

vattnet ett stycke ut från stranden, har tillstyrkts i så gott som samtliga

remissyttranden. De erinringar mot förslaget som framställts av Jägarnas

riksförbund och en avdelning av samma förbund synas väsentligen ha sin

grund i en missuppfattning av förslagets innebörd. Såsom framgått av det

förut anförda, åsyftas med förslaget icke någon utvidgning av det nuvarande

området för enskild jakträtt. Fråga är allenast om att för vissa speciella

fall bibehålla vederbörande jordägare vid en jakträtt som han redan innehar

men som enligt gränslagsförslaget skulle gå förlorad. Att en sådan anordning

funnits påkallad beror huvudsakligen därav, att gränslagsförslagets bestämmelser

— som i främsta rummet utformats med hänsyn till fiskets

intressen —- befarats komma att medföra vådor från naturskydds- och viltvårdssynpunkt,

därest de undantagslöst bleve gällande även beträffande

jakten. Dessa farhågor kunna enligt min mening icke anses obefogade. Till

eu del kunde måhända dylika skadliga verkningar förebyggas genom fridlysningsbestämmelser,

men en sådan lösning torde icke vara ägnad att i samma

grad som jaktutredningens förslag stimulera till positiva jaktvårdsåtgärder.

Såsom utredningen framhållit kunna för övrigt även andra beaktansvärda

skäl anföras för att i nu avsedda fall medgiva vederbörande jordägare

jakträtt också på intilliggande allmänt vatten. Jag tillstyrker därför

att förslaget härom genomföres.

Regeringsrådet Quensel i lagrådet:

Den föreslagna metoden att tillgodose naturskyddsintresset är helt och

hållet indirekt och beroende av hur enskilda jakträttshavare gitta tillvarataga

intresset. Det synes egendomligt, om icke ändamålet skulle bättre och

säkrare vinnas genom direkta medel, som stå statsmakterna till huds. Riktigheten

av den tolkning av 13 § jaktlagen, som tycks ligga till grund för

förslaget, torde ock kunna ifrågasättas, och en bestämmelse till förtydligande

eller ändring av berörda stadgande i samma paragraf lärer icke be
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.

höva föregripa en blivande revision i sådan grad att man därför bör föredraga

att stadga enskild jakträtt. Dylik rätt bör ju icke i väsentlig män

grundas på ett tillfälligt behov, som kan väntas upphöra, när den tilltänkta

revisionen av lagstiftningen kommer till stånd.

Departementschefen i propositionen:

Såsom jag anfört vid remissen till lagrådet har det huvudsakliga syftet

med förslaget varit att förebygga de olägenheter från naturskydds- och jaktvårdssynpunkt

som kunde befaras uppkomma, därest till följd av den föreslagna

lagen om gräns mot allmänt vattenområde jakten å vissa vattenområden,

vilka hittills ansetts tillhöra strandägaren, ej längre bleve förbehållen

honom. En av lagrådets ledamöter har uttalat, att nämnda syfte

syntes kunna säkrare och bättre vinnas genom en ändring i 13 § jaktlagen,

så att vattenområdena i fråga icke konnne att omfattas vare sig av enskild

jakträtt eller av den jaktutövningsrätt för kustbefolkningen som omförmäles

i sistnämnda lagrum. Med en sådan reglering — som i praktiken skulle

innebära så gott som totalt förbud mot jakt i utskärgårdarna — skulle

det emellertid sannolikt icke bli möjligt att hos ägarna av dessa skärgårdar

upprätthålla något intresse för att vidtaga positiva viltvårdsåtgärder, t. ex.

genom att hålla trutar, kråkor och andra skadedjur borta från skären.

Bl. a. på grund härav synes mig den lösning som innefattas i det remitterade

förslaget vara att föredraga.

I motion 11: 556 har yrkats avslag å propositionen.

Inom vilket avstånd från strandlinjen bör jakträtten

å allmänt vatten gälla?

Vad angår frågan, hur långt från stranden jakträtten på det allmänna vattnet

bör sträcka sig, erinrar utredningen, att i förslaget till lag om gräns

mot allmänt vattenområde såsom huvudregel för avgränsningen av enskilt

vatten upptagits en alternativ djup- och avståndskurva. I nu förevarande

fall måste det emellertid enligt utredningens mening anses fullt tillfredsställande

att anknyta enbart till visst avstånd från stranden. Därigenom

tillgodosåges också kravet på enkelhet och lättillämplighet. Sagda avstånd

syntes lämpligen kunna bestämmas i överensstämmelse med avståndsregeln

i gränslagsförslaget, och jakträtten borde således sträcka sig intill 300 meter

från strandlinjen. Såsom skäl för att jakträtt borde medgivas på ett så

stort område har utredningen anfört det allmänna intresset av att icke allttör

mycket begränsa jakträttsinnehavarens möjlighet att nedlägga sårat villebråd.

Dessutom har utredningen framhållit, att därest nämnda avstånd valdes,

något anspråk på ersättning av statsmedel för förlust av jakträtt sannolikt

i regel ej komme att framställas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.

Departementschefen vid lagrådsremissen:

Enligt min mening föreligga ej tillräckliga skäl att giva ifrågavarande

jakträtt en så vid omfattning som utredningen föreslagit. Från jaktvårdsoch

naturskyddssynpunkt är det framför allt av vikt att jakt av utomstående

ej tillätes intill eller på obetydligt avstånd från stranden. Av praktiska

hänsyn synes dock bredden av det strandägaren förbehållna området ej

lämpligen böra understiga vad som ungefär kan anses motsvara skottvidden

för ett vanliga hagelgevär. På grund av vad sålunda anförts förordar jag,

att jakträtt medgives intill 100 meter från strandlinjen. Några bärande skäl

torde icke kunna anföras för att, på sätt Svenska jägareförbundet påyrkat,

låta gränsdragningen ske enligt alternativa avstånds- och djupkurvor. De

synpunkter som föranlett, att denna metod kommit till användning i förslaget

till lag om gräns mot allmänt vattenområde, äro främst av fiskerättslig

natur och äga ej tillämpning i förevarande sammanhang.

Justitierådet Gei jer, regeringsrådet Quensel och justitierådet Beckman i lagrådet:
Beträffande

frågan, hur långt från stranden jakträtt på det allmänna

vattnet bör medgivas, stannade 1949 års jaktutredning — efter övervägande

av möjligheten att i likhet med förslaget till lag om gräns mot allmänt

vattenområde upptaga en alternativ djup- och avståndskurva — vid att

föreslå blott ett fixt avstånd av 300 meter från stranden. Remissinstanserna,

som på två undantag när i tillstyrkande riktning yttrat sig över jaktutredningens

promemoria, ha icke haft någon anledning att andraga de invändningar

som tilläventyrs kunna göras mot ett förslag vilket, såsom det

nu framlagda, upptager avståndet till allenast 100 meter. Detta förhållande

måste, då skillnaden icke utan vidare kan betecknas som oväsentlig, i och

för sig anses som en svaghet i ärendets utredning, helst som något säkert

bedömande av frågan knappast torde vara möjligt utan tillgång till vissa

på praktisk erfarenhet grundade fackinsikter. Jaktutredningens förslag att

medgiva jakträtt intill 300 meter från stranden var enhälligt, och remissyttrandena

över samma förslag torde kunna sägas utmärka, att förslaget i

förevarande avseende på sakkunnigt håll ansetts på det hela taget väl avvägt.

Mot denna bakgrund ter sig vad departementschefen sedermera anfört

till stöd för en annan mening näppeligen övertygande.

Väl är det sant, att jakt av utomstående, utanför det jaktområde som

tillkommer ön eller holmen, blir menlig för detta jaktområde ur jaktvårdsoch

naturskyddssynpunkt, framför allt om den bedrives mycket nära stranden,

men därmed har i själva verket icke den frågan besvarats, huru stort

avståndet måste vara för alt över huvud kunna förebygga skadliga verkningar

av betydelse. Hagel från ett hagelgevär kunna otvivelaktigt framtränga

vida längre än 100 meter, likaså bullret. Det synes redan på grund

härav kunna betvivlas, att jaktvårds- och naturskyddsintresset blir i tillfredsställande

grad tillgodosett, om avståndet bestämmes till mindre än a\

jaktutredningen föreslagna 300 meter.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.

Även andra synpunkter kunna anföras till förmån för sistnämnda förslag.

Jaktutredningen har pekat på intresset av att icke alltför mycket begränsa

jakträttsinnehavarens möjlighet att nedlägga sårat villebråd. Vid sjöfågelsjakt,

varom här företrädesvis är fråga, lärer det lätt inträffa, att fåglar

genom skottlossning från stranden skadskjutas och att de då under upprepade

långa dykningar avlägsna sig därifrån. Enda möjligheten att i sådant

fall förkorta villebrådets lidande torde ofta vara att båtledes följa efter och

nedlägga detsamma. Även om hänsyn tages till jaktlagens stadgande om

rätt att inom 100 meter från jaktområdets gräns tillvarataga sårat villebråd,

synes det antagligt, att remitterade förslagets begränsning av själva

jaktområdet till 100 meter från stranden ur nu anförda synpunkt skall visa

sig alltför snäv. Det torde dock få anses angeläget att, om för ön eller

holmen jakträtt å vattenområdet över huvud medgives, detta sker på sådant

sätt att iakttagande av jägarmässiga och humanitära regler icke omöjliggöres.

Med hänsyn till vad nu anförts och då någon verklig olägenhet, som skulle

vara förbunden med gränsens dragande på det större avståndet från stranden,

icke påvisats, synes icke — i allt fall ej med stöd av den i ärendet hittills

förebragta utredningen — kunna tillstyrkas, att gränsen för jakträttens

utövning bestämmes såsom skett i det till lagrådet remitterade förslaget.

Justitierådet Lech i lagrådet:

Principiellt synes jakträtt å allmänt vattenområde ej böra tilläggas fastighet

i vidare omfattning än sådant finnes påkallat av hänsyn till allmänna

intressen eller eljest av särskilda skäl. Visserligen finner jag det tveksamt,

huruvida de jaktvårds- och naturskyddsintressen, vilka anges ha utgjort

huvudsakliga anledningen till förslaget, skola bliva tillräckligt tillgodosedda,

därest jakträtt ej medgives längre från stranden än 100 meter. I saknad

av närmare utredning på denna punkt anser jag mig dock ej kunna ge

något avgjort företräde åt det av jaktutredningen föreslagna avståndet av

300 meter. Att jaktutredningen förordat denna sträcka synes främst haft

sin grund i att avståndet lämpligen ansetts böra överensstämma med gränslagförslagets

avståndsregel. Tydligen skulle medgivande av jakträtt inom

en räjong av 300 meter i vissa fall innebära att till små öar och holmar

lades en långt vidsträcktare jakträtt än som enligt gällande rätt tillhör

dem, något som icke i och för sig kan anses önskvärt. Med hänsyn till det

anförda finner jag mig ej böra framställa någon bestämd erinran mot att

avståndet bestämmes till 100 meter.

Departementschefen i propositionen:

Tre ledamöter av lagrådet ha ansett, att om utvägen att bibehålla enskild

jakträtt anlitades, denna jakträtt borde sträcka sig 300 i stället för endast

100 meter ut från stranden. Vad som anförts till stöd för yrkandet härom

har emellertid icke givit mig anledning att frångå den ståndpunkt jag förut

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.

intagit i denna fråga. Enligt min åsikt bör det av såväl principiella som

praktiska hänsyn icke tillåtas att privata rättigheter förekomma på allmänt

vatten i vidare mån än som betingas av allmänna intressen eller andra

särskilda skäl. I enlighet härmed bör området för nu ifrågavarande jakträtt

icke göras större än som påkallas för att tillgodose naturskydds- och

jaktvårdssynpunkterna. Hur gränsen skall dragas för att vinna detta mål

kan uppenbarligen vara föremål för olika meningar. För min del hyser jag

emellertid den uppfattningen att ett område av 100 meters bredd bör vara

tillräckligt såväl för att hindra att häckfågeln alltför mycket oroas genom

skottlossning från båtar som ock för att jakträttsinnehavaren skall äga

tillfredsställande möjligheter att utöva sjöfågelsjakt. Vad angår frågan om

befogenheten att förfölja och döda skadskjutna fåglar vill jag erinra, att

man förutom den av lagrådet omnämnda bestämmelsen i 16 § jaktlagen

om rätt att tillvarataga och behålla villebråd, som fallit inom 100 meter från

jaktområdet, tillika har att beakta föreskrifterna i 1 § jaktstadgan. Av dessa

framgår, att den som skadskjutit ett djur har både rätt och plikt att följa

och döda det även längre bort från jaktområdets gräns än nyss sagts, låt

vara att han då icke äger tillägna sig villebrådet utan att detta i stället skall

tillfalla innehavaren av jakträtten å det område där det dödades.

I motionerna I: 478 och II: 563 samt i likalydande motionerna I: 493 och

II: 591 har hemställts, att nu ifrågavarande avstånd skall bestämmas till

300 meter.

Bör ägare av den mindre holme, som genom enskilt vatten skiljes från näraliggande

allmänt vatten, ha jakträtt å det allmänna vattnet?

Departementschefen vid lagrådsremisser:

Några remissinstanser ha ansett önskvärt att den föreslagna regeln om

utsträckt jakträtt gjordes tillämplig jämväl å sådana öar och holmar under

100 meters längd, som låge inom enskilt vatten utanför annan landbildning

men nära den yttre gränsen för detta. I så fall skulle emellertid vissa svårigher

kunna uppkomma i samband med jorddelningsförrättningar, t. ex. om

en dylik ö eller holme avstyckades utan att erhålla något vattenområde.

Det bör också beaktas att behovet av utsträckt jakträtt icke är lika framträdande

i nu åsyftade fall som då fråga är om ö eller holme med strand

mot allmänt vatten. Bl. a. behöver man här i regel icke räkna med att någon

del av själva holmen vid lågvatten skall komma att falla utanför gränsen

för den enskilda jakträtten. På grund av vad sålunda anförts ansluter jag

mig i denna del till utredningens ståndpunkt.

Lagrådet:

Såsom i vissa remissyttranden berörts, synes oegenlligt att, om till ö eller

holme som gränsar omedelbart intill det allmänna vattnet skall höra jakt
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.

rätt därstädes intill visst avstånd från stranden, någon jakträtt å allmänt vatten

icke skulle höra till ö eller holme som därifrån skiljes av en remsa enskilt

vatten, hur smal denna än är. Vad som anförts till stöd för en dylik regel

synes näppeligen avgörande. Skulle i något fall inträffa att fastighetsindelningen

vore sådan att ön och det därinvid liggande enskilda vattnet tillhörde

olika fastigheter, torde eventuell olägenhet därav kunna avhjälpas

genom köp eller jakträttsupplåtelse. Uteslutet är ej heller att ön ligger så

nära gränsen mot det allmänna vattnet att vid lågvatten en del av vad som

då utgör ön är att räkna som allmänt vattenområde.

En svårighet vid medtagandet av öar och holmar inom enskilt vattenområde

kan emellertid måhända tyckas ligga däri, att mycket obetydliga

skär här ej kunna — såsom då de äro belägna i allmänt vatten —- undantagas

med den motivering, att de följa vattenområdet. Fasthålles att andra

landbildningar ej kunna komma i fråga än sådana, som ha en verklig

strandlinje, torde dock erhållas en tillfredsställande begränsning av regelns

tillämpningsområde.

Departementschefen i propositionen:

Ej heller har jag ansett mig böra biträda lagrådets hemställan att jakträtt

å allmänt vatten skall tilläggas även vissa öar och holmar, som ligga

inom enskilt vatten utanför annan landbildning. Lagrådet har icke bestritt,

att en sådan regel stundom skulle kunna medföra praktiska olägenheter,

men har ansett dessa olägenheter vara av underordnad betydelse. För min

del är jag alltjämt av motsatt uppfattning. I fråga om öar och holmar inom

enskilt vatten bleve det också, såsom lagrådet anfört, ofrånkomligt att medtaga

även de minsta landbildningarna med undantag endast för dem som

äro så små, att de icke kunna sägas ha någon strandlinje. Detta skulle tydligen

strida mot grundsatsen att enskild jakträtt å allmänt vatten icke bör

medgivas i vidare mån än som är behövligt för att tillvarataga naturskyddsoch

jaktvårdsintressena. Slutligen vill jag framhålla, att även om det icke

är uteslutet att en holme inom enskilt vatten kan ligga så nära gränsen mot

allmänt vatten att vid lågvatten en remsa mark faller utanför nämnda gräns,

detta likväl ej torde komma att inträffa annat än i sällsynta undantagsfall.

I likalydande motionerna I: k93 och II: 591 har i förevarande hänseende

yrkats utformning av lagtexten i enlighet med lagrådets ovan återgivna

uppfattning.

Utskottet.

I sitt utlåtande nr 22/1950 har utskottet hemställt, att riksdagen med

vissa ändringar måtte antaga de lagförslag, som fogats vid propositionen

nr 59 med förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

Utskottet tillstyrker bl. a., att allt vatten inom 300 meter från fastlandet

eller från ö (varmed utskottet avser varje av vatten omgiven landbildning

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.

oavsett dess storlek) av minst 100 meters längd skall omfattas av enskild

äganderätt, ö med mindre längd än 100 meter skall däremot ej ha betydelse

för gränsdragningen mellan allmänt och enskilt vatten. Sådan ö kommer —

därest den icke ligger å det enskilda vattnet utanför fastlandet eller större ö

— att gränsa till allmänt vatten. Gränsen skall följa strandlinjen, i regel bestämd

efter förhållandena vid normalt medelvattenstånd.

Nu gällande jaktlag låter, som framgår av dess 13 §, jakten i viss utsträckning

vara fri å vatten, som icke omfattas av enskild äganderätt. På grund

härav kunna enligt departementschefens uppfattning bestämmelserna i gränslagsförslaget,

att det allmänna vattnet skall nå in till mindre öar, medföra

vådor från naturskydds- och viltvårdssynpunkt. I förevarande proposition,

nr 216, vilken förutsätter att nyssnämnda bestämmelser bli genomförda,

föreslås därför genom ett tillägg till 2 § jaktlagen en modifikation i de rättsverkningar

i fråga om jakträtten, som eljest skulle följa av gränslagsförslaget.

Enligt detta tillägg skulle ägaren av en ö med mindre längd än 100 meter

få jakträtt å vattnet kring ön (alltså över allmänt vatten) till en utsträckning

av 100 meter från ön.

Utskottet delar departementschefens mening, att vådor från naturskyddsoch

jaktvårdssynpunkt kunna uppkomma om ägare av mindre ö förlorar

den ensamrätt han kan ha till jakt å det ön omgivande vattnet. Visserligen

kunna även andra åtgärder främja viltvården än den i propositionen föreslagna,

t. ex. införande av tillståndstvång för jaktutövning enligt 13 § jaktlagen.

För att å själva ön positiva viltvårdsåtgärder skola bli utförda fordras

dock att öns ägare har intresse härav. Sådant intresse kommer knappast att

föreligga, om öns ägare finner att för honom kanske främmande personer

genom jakt intill — eller vid lågvatten t. o. m. å stranden av — hans ö störa

dess fågelliv, medan han själv är förbjuden att skjuta fågel å vattnet i närheten

av ön. Utskottet anser det därför ändamålsenligt att fastställa en jakträtt

å allmänt vatten för ägaren av dylik ö. Detta gäller oavsett huruvida

vad som anförts i motionen 11:556 rörande strandägares avsaknad av rätt

till vattenområdet är riktigt. Utskottet avstyrker således bifall till motionärens

hemställan om avslag å propositionen.

Enligt propositionen skall den föreslagna jakträtten nå intill 100 meter

från öns strandlinje. I jaktutredningens promemoria ävensom i motionerna

I: 478 och 493 samt II: 563 och 591 har förordats ett avstånd av 300 meter.

Utskottet hyser den uppfattningen, att de av departementschefen anförda

skälen för strandägarens jakträtt å allmänt vatten äga sådan tyngd, att de

motivera eu utsträckning av jakträtten intill 300 meter från stranden. För

nämnda avstånd tala också andra skäl. Tre av lagrådets ledamöter ha pekat

på förhållandena i vissa av de stora insjöarna, där jämförelsevis stora

vassbälten vid sådana mindre holmar, som nu äro i fråga, kunde bli

genomskurna av den i propositionen föreslagna gränslinjen. För sådana

fall måste enligt dessa ledamöter jaktutredningens förslag givas företräde.

Härtill kommer att enligt gränslagsförslaget skall beträffande större landhildningar

gälla ell minimiavstånd av 300 meter för äganderättens ut
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.

sträckning. Om i fråga om jakträtten avståndet 300 meter godtoges beträffande

mindre öar, skulle man beträffande jakträttens utsträckning få i

stort samma regler vid större och mindre öar. Detta skulle i det särskilda

fallet underlätta ett bedömande av vilket område å allmänt vatten jaktutövningsrätten

enligt 13 § jaktlagen omfattar. En gränslinje på 300 meters

avstånd från stranden av mindre ö ter sig sålunda även med hänsyn till

behovet av klarhet och enkelhet i lagstiftningen såsom den lämpligaste.

Vad utskottet hittills anfört har tagit sikte på ö, invid vilken finnes allmänt

vatten. Det framlagda lagförslaget saknar bestämmelse om jakträtt

å allmänt vatten för ägare av sådan ö, som genom en remsa av enskilt vatten

skiljes från näraliggande allmänt vatten. Detta blir fallet om en ö under

100 meters längd ligger å det enskilda vattnet för en strandfastighet

(vare sig ön hör till denna eller ej) men nära dennas gräns. Saknaden av

särbestämmelse innebär, att ägarens av ön jakträtt kan upphöra vid eller

mycket nära stranden. Enligt departementschefens mening skulle en särbestämmelse

bl. a. kunna förorsaka praktiska olägenheter. Saknaden av särbestämmelse

innebär emellertid en ojämnhet, som utskottet på grund av tidigare

åberopade natur- och viltvårdssynpunkter samt behovet av likformighet

i rättsreglerna beträffande olika slag av öar icke anser sig böra

acceptera. I enlighet med lagrådets uppfattning förordar därför utskottet

— på sätt jämväl i de likalydande motionerna I: 493 och II: 591 yrkats _

att även ägare av mindre ö belägen å enskilt vatten skall ha jakträtt å allmänt

vatten inom visst avstånd från öns strand. I enlighet med vad förut

sagts bör detta avstånd bestämmas till 300 meter.

I redaktionellt hänseende må anmärkas att i enlighet med utskottets

språkbruk beträffande gränslagsförslaget orden »eller holme» i den nu föreslagna

lagtexten böra utgå. I likhet med departementschefen anser utskottet,

att till ordet »ö» bör liksom i visst stadgande i gränslagen knytas bestämningen

»fastighet eller del därav».

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit viss

ändring böra företagas i det genom förevarande proposition

framlagda förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 §

lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt — måtte

med bifall till motionerna 1:478 och 493 samt 11:563 och

591 ävensom med avslag å motionen II: 556 för sin del antaga

nämnda förslag med den ändringen, att 2 § 2 mom.

första stycket erhåller följande lydelse:

2 mom. Finnes enligt lagen om gräns mot allmänt vattenområde

allmänt vatten vid eller inom trehundra meter från

strand av ö som utgör fastighet eller del därav, have strandens

ägare jakträtt jämväl å det allmänna vattnet intill tre
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.

hundra meter från strandlinjen, bestämd på sätt i nämnda

lag sågs.

Stockholm den 3 november 1950.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holinbäck, Carl Edmund Eriksson,

Nils A. Larsson, Werner, Eskilsson*, Uhlén, Boo och Ivar Nilzon;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson

i Sörsjön, Allmän, Johansson i Torp*, Jansson i Aspeboda, Levin och Larsson

i Karlstad.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Andersson i Löbbo, Carl Edmund Eriksson, Nils A. Larsson,

Uhlén, Boo, Ericsson i Sörsjön, Johansson i Torp och Levin, vilka ansett,

att utskottets utlåtande bort vara av följande lydelse:

I sitt___• (lika med utskottet)---normalt medelvattenstånd.

Nu gällande---(lika med utskottet) — — — från ön.

Utskottet delar---(lika med utskottet)---- å propositionen.

Enligt propositionen skall den föreslagna jakträtten nå intill 100 meter

från öns strandlinje. I jaktutredningens promemoria ävensom i motionerna

I: 478 och 493 samt II: 563 och 591 bär förordats ett avstånd av 300 meter.

Utskottet ansluter sig även i detta hänseende till departementschefens uppfattning.

Ett område av 100 meters bredd isynes vara tillräckligt såväl för

att hindra att öns fågelliv alltför mycket oroas genom skottlossning från

båtar som ock för att jakträttsinnehavaren skall äga tillfredsställande möjligheter

att utöva sjöfågel akt. Den synpunkt, som framförts i några av

de nyssnämnda motionerna att man beträffande större och mindre Öar borde

föreskriva ett enhetligt avstånd, kan ej tillmätas avgörande betydelse,

särskilt som del torde kunna krävas av var och en som idkar sjöfågelsjakt

att han har god kännedom om de olika öar och vattenområden, där jakten

bedrives.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25.

Vad utskottet hittills anfört har tagit sikte på ö, invid vilken finnes allmänt

vatten. Det framlagda lagförslaget saknar — i överensstämmelse med

jaktutredningens ståndpunkt — bestämmelse om jakträtt å allmänt vatten

för ägare av sådan ö, som genom en remsa av enskilt vatten skiljes från

näraliggande allmänt vatten. Detta blir fallet om en ö under 100 meters

längd ligger å det enskilda vattnet för en strandfastighet (vare sig ön hör

till denna eller ej) men nära dennas gräns. Saknaden av särbestämmelse

innebär, att ägarens av ön jakträtt kan upphöra vid eller mycket nära stranden.

Enligt departementschefens mening skulle en särbestämmelse bl. a.

kunna förorsaka praktiska olägenheter. I förevarande fråga förtjänar enligt

utskottets mening att särskilt påpekas, att ägaren av ö, som ligger å

enskilt vatten, i allmänhet torde ha intresse för öns viltvård oavsett om han

äger jakträtten å samtliga vattenområden i närheten av ön eller blott å de

områden som utgöra enskilt vatten. Med hänsyn härtill och på de av departementschefen

i övrigt i detta sammanhang anförda grunderna får utskottet

avstyrka bifall till det i de likalydande motionerna I: 493 och II: 591 gjorda

yrkandet att även ägare av mindre ö, belägen å enskilt vatten, skall ha

jakträtt å näraliggande allmänt vatten.

Ej heller i övrigt har utskottet något att erinra mot sakinnehållet i det

genom propositionen framlagda lagförslaget.

I redaktionellt---(lika med utskottet) — ---del därav».

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit viss

ändring böra företagas i det genom förevarande proposition

framlagda förslaget till lag angående ändrad lydelse

av 2 § lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt —

måtte med avslag å motionerna I: 478 och 493 samt II: 556,

563 och 591 för sin del antaga nämnda förslag med den

ändringen, att i 2 § 2 mom. första stycket orden »eller holme»

uteslutas.

508056. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1950:383 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den den 3 juni 1938 a1 i texten