Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden, dels ock i ämnet väckta motioner.

1950-11-28 · 32 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 31 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1950:29, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

1

Nr 29.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa

strandområden, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 31 mars 1950 dagtecknad proposition, nr 223, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv

vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna, att

inom visst strandområde byggnad icke må uppföras utan länsstyrelsens tillstånd.

Förordnande enligt första stycket skall avse mark och vattenområde inom

det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna

i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från nämnda linje

vid normalt medelvattenstånd. Området skall å karta eller annorledes till

sina gränser tydligt angivas.

Vad i första stycket stadgats skall icke gälla beträffande område som ingår

i fastställd stadsplan eller byggnadsplan, ej heller beträffande område som

ingår i godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats

för området. Byggnadsförbud som meddelats med stöd av denna lag

skall icke utgöra hinder för uppförande av byggnad som erfordras för försvarets,

jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller den allmänna samfärdselns

behov.

2 §•

När beslut om byggnadsförbud meddelats, åligger det länsstyrelsen att, utöver

den underrättelse till markägarna som skall ske enligt allmänna bestämmelser,

kungöra beslutet i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden

för orten intagas, eller på annat lämpligt sätt.

1 llihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 29.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

3 §•

Talan mot länsstyrelses beslut om byggnadsförbud så ock mot beslut rörande

tillstånd att utan hinder därav uppföra byggnad föres hos Konungen

genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut.

Beslut om byggnadsförbud skall lända till efterrättelse utan hinder av

förd klagan.

4 §■

Uppför någon byggnad i strid mot förbud som meddelats jämlikt denna

lag, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande,

må till fängelse i högst sex månader dömas.

Böter tillfalla kronan.

5 §•

I fall som avses i 4 § äger överexekutor meddela handräckning till rättelse

i vad olagligen skett. Ansökan om handräckning må göras av allmän åklagare,

byggnadsnämnd eller byggnadsinspektör. Är ansökan gjord av allmän åklagare

och begär utmätningsman alt kostnad för förrättning skall förskjutas,

må det ske av allmänna medel. I övrigt gälle enahanda bestämmelser som

äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt gäller

till och med den 31 december 1952.

Beslut om byggnadsförbud, som meddelats jämlikt denna lag, skall ej gälla

längre än lagen äger giltighet.

Vad i 4 § stadgas skall lända till efterrättelse jämväl sedan lagen i övrigt

upphört att gälla, såvitt fråga är om överträdelse som begåtts under lagens

giltighetstid.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft åtta i

anledning av densamma väckta motioner, i första kammaren nr 489 av herr

Nilzon, Ivar, m. fl., nr 490 av herr Gränebo m. fl., nr 491 av herrar Lindblom

och Bergvall och nr 492 av herr Lundqvist m. fl. samt i andra kammaren

nr 592 av herr Hedlund i Bådom m. fl., nr 593 av herr Pettersson i

Dahl m. fl., nr 594 av herr Svensson i Ljungskile m. fl. och nr 595 av herr

Fagerholm m. fl.

I motionerna 1: 489 och II: 593, vilka äro likalydande, har hemställts,

»att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 223 måtte besluta

dels att strandlagen skall äga tillämpning å strandområdena vid havet

samt vid insjöarna Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren och dels att

ersättning skall utgå för skada, som tillfogas markägaren genom tillämpningen

av denna provisoriska lagstiftning, samt att vederbörande utskott

måtte utarbeta erforderlig lagtext». ''

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

3

I motionerna 1: 490 och II: 592, vilka äro likalydande, har hemställts,

alt riksdagen måtte avslå propositionen nr 223.

I motionerna 1:491 och 11:594, vilka äro likalydande, har föreslagits,

»att riksdagen måtte besluta i enlighet med det i propositionen nr 223 framlagda

förslaget till lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden,

med den ändringen av föreslagen 1 § andra stycket, att uttrycket ''dock

högst 300 meter’ ändras till ''dock högst 100 meter’, att lagen måtte fastställas

att gälla till och med den 31 dec. 1951, att riksdagen måtte besluta, att

ersättning skall utgå till den markägare, som lider skada eller intrång

genom lagens tillämpning».

I motionerna I: 492 och II: 595, vilka äro likalydande, har hemställts, »att

riksdagen — under uttalande av lämpligheten att kommunerna måtte bedriva

en aktiv verksamhet i syfte att tillgodose innevånarnas behov av badoch

friluftsplatser — måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 223».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen

framlagda lagförslaget och för yrkandena i motionerna, får utskottet, i den

mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och

motionerna.

I ärendet har en deputation, sammansatt av personer från olika kommuner

i Stockholms skärgård, fått företräde inför utskottet samt överlämnat skrivelser.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv

vid havet, insjöar och vattendrag föreslås i propositionen, att länsstyrelse

skall äga förordna, att inom visst strandområde byggnad icke må uppföras

utan länsstyrelsens tillstånd. Sådant förordnande skall avse mark och vattenområde

inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med

hänsyn till omständigheterna i varje »särskilt fall, dock högst 300 meter från

nämnda linje vid normalt medelvattenstånd.

Förslaget är av provisorisk karaktär och lagen avses skola gälla allenast

till och med den 31 december 1952.

Inledning.

Under hösten 1949 utarbetades inom justitiedepartementet en i december

samma år dagtecknad promemoria med förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud

inom vissa strandområden. Yttranden över promemorian ha

efter remiss avgivits av överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser,

lantmäteristyrelsen, byggnadsstyrelsen, fastighetsbildningssakkunniga, ägodelningsdomarna

i Uppsala läns södra, Östra och Medelsta samt Villands

domsagor, Svenska landskommunernas förbund, Landsorganisationen i Sve
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

rige, Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges

lantmätareförening, Sveriges lantbruksförbund och Samfundet för

hembygdsvård.

Länsstyrelserna ha bifogat yttranden från överlantmätarna och länsarkitekterna.

Vid Landsorganisationens yttrande har fogats ett yttrande av

Svenska byggnadsarbetareförbundet.

Efter remissbehandlingen har ärendet ytterligare beretts inom justitiedepartementet,

därvid upprättats förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud

inom vissa strandområden.

över förslaget har lagrådets utlåtande inhämtats, varefter förslaget undergått

viss omarbetning inom departementet.

Frågans tidigare behandling.

I promemorian ant''öres till en början, att frågan om en laglig

reglering av strandbebyggelsen i vårt land varit aktuell sedan

åtskilliga år tillbaka. Debatten i ämnet hade främst föranletts därav,

att villa- och sportstugebebyggelsen mångenstädes hotat att från våra havsoch

insjöstränder utestänga ej blott den icke jordägande befolkningen utan

över huvud taget alla dem som icke ägde del i stranden. Redan i en motion

till 1936 års riksdag (II: 165) hade sålunda framhållits, att förmögna stadsbor

lade beslag på så gott som alla natursköna områden, som gränsade intill

hav, sjöar och vattendrag. Miltals från staden hade på detta sätt — enligt

vad motionärerna anfört ■—• strandområdena blivit förvandlade till tomter

och parker i enskild ägo, vilket medfört att hundratusentals människor

berövats möjligheter till friluftsbad och friluftsliv inom rimligt avstånd från

sin bostadsort.

Beträffande frågans tidigare behandling anföres i promemorian:
•
I

anledning av nyssnämnda motion beslöt riksdagen skrivelse till Kungl.

Maj:t (den 23 maj 1936, nr 246) med anhållan om utredning och förslag,

syftande till att åt den icke jordägande befolkningen underlätta och trygga

möjligheterna att kunna idka friluftsliv, varvid jordägarnas och lantbefolkningens

i övrigt berättigade intressen borde ägnas särskilt beaktande.

I maj 1937 erhöll chefen för socialdepartementet bemyndigande att tillkalla

sakkunniga för den av 1936 års riksdag sålunda begärda utredningen.

I direktiven för de sakkunniga (fritidsutredningen) framhölls bland annat,

att en betydelsefull del av det föreliggande problemkomplexet avsåge frågan

om bebyggelsen i de områden, som vore lämpade för uppehåll under fritiden.

I skrivelse den 28 november 1938 till chefen för socialdepartementet anförde

fritidsutredningen, att den under sin verksamhet mycket snart kommit

till klarhet om att för tryggandet av befolkningens behov av rekreation

frågan om tillgången på härför lämpliga marker vore det primära, varvid

bevarandet av stranden som det främsta av våra rekreationsområden vore av

särskilt brådskande natur och påkallade omedelbara åtgärder. Utredningen

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

hade därför ansett sig böra i första hand inrikta sitt utredningsarbete på

detta sistnämnda spörsmål. Vid skrivelsen var fogat betänkande med förslag

angående reglering av strandbebyggelsen in. in. (SOU 1938: 45). Det

centrala avsnittet i detta betänkande utgjordes av ett förslag till lag med

vissa bestämmelser angående bebyggelse in. in. vid rikets stränder (strandlag)-
Fritidsutredningens

förslag till strandlag ledde icke till någon lagstiftning.

Möjligheterna enligt gällande lagstiftning att hindra ett ur allmänna

synpunkter icke önskvärt utnyttjande av strandområdena.

Promemorian.

Sedan fritidsutredningen framlade sitt förslag angående reglering av

strandbebyggelsen in. in., har — heter det i promemorian — en ny byggnadslagstiftning

genomförts samt jorddelnings- och fastighetsbildningslagarnas

avstyckningsregler ändrats. I anledning härav uppställde sig till en

början frågan, vilka möjligheter att hindra ett ur allmänna synpunkter icke

önskvärt utnyttjande av strandområdena som nu gällande byggnads- och

jorddelningslagstiftning erbjöde. Härom anföres:

Vad då först byggnadslagstiftningen beträffar är att märka, att själva

byggnadslagen (BL) icke innehåller någon bestämmelse som uttryckligen

avser att skydda just strandområdena. Den enda regel i hela byggnadslagstiftningen

som tager direkt sikte på dylika områden torde vara 157 § andra

stycket 7) byggnadsstadgan (BS), vari föresltrives att vid uppgörande av

regionplan särskilt bör tillses att strandområden såvitt möjligt skyddas

och bevaras mot olämplig användning.

Trots att byggnadslagen alltså icke innehåller några specialstadganden i

ämnet, erbjuder den dock vissa möjligheter att hindra en icke önskvärd

strandbebyggelse. Dessa möjligheter te sig jämförelsevis betryggande för de

fall då den tilltänkta bebyggelsen skulle få karaktär av tätbebyggelse. Enligt

5 § andra stycket BL gäller nämligen, att mark icke må användas

till tätbebyggelse med mindre den vid planläggning enligt byggnadslagen

prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Frågan huruvida

visst område överhuvud må tagas i anspråk för tätbebyggelse avses i

första hand skola prövas i samband med översiktlig planläggning, alltså

vid upprättande av region- eller generalplan. Där sådan plan icke upprättats,

skall frågan avgöras i samband med detaljplanläggning. Stadsplan eller

byggnadsplan får sålunda icke fastställas för område, som från allmän synpunkt

icke är lämpat för tätbebyggelse, och vid uppgörande av sådan plan

skall enligt 20 § första stycket punkt 17 och 117 § andra stycket BS bland

annat beaktas att platser, som på grund av belägenhet, växtlighet eller säregna

naturförhållanden äro särskilt tilltalande, så långt möjligt skyddas

och bevaras samt ej utan tvingande skäl förstöras eller skadas. Vidare innehåller

byggnadslagstiftningen ett liclt nätverk av regler, som syftar till att

hindra att tätbebyggelse kommer till stånd inom område för vilket detaljplan

ännu icke fastställts. Dessa regler kompletteras av ett stadgande i 19

kap. jorddelningslagen, närmare bestämt 13 § 4 inom. sista punkten, enligt

vilkei vederbörande förrättningslantmätare är skyldig alL vilandcförklara

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

avstyckningsförrättning samt att till överlantmätaren för vidare rapport till

länsstyrelsen anmäla förrättningen i sådana fall då han finner att avstyckning

icke bör äga rum utan att fråga om upprättande av stadsplan eller

byggnadsplan eller om ändring av sådan plan blivit prövad.

Genom den nya byggnadslagstiftningen hade alltså — anföres vidare i

promemorian — det allmänna fått möjlighet att bestämma var tätbebyggelse

finge uppkomma. Någon mot 5 § andra stycket BL svarande allmän

regel, varigenom det skulle vara möjligt att hindra olämplig glesbebyggelse,

funnes däremot icke i byggnadslagen. Emellertid upptoge denna lag två stadganden

— 86 § (som gällde för stad och vissa stadsliknande samhällen) samt

122 § (som gällde för landet i övrigt) — vilka i viss mån kunde användas

för att hindra olämplig glesbebyggelse inom strandområdena. Härom anföres

:

I dessa paragrafer stadgas sålunda att, om område som icke ingår i stadsplan

eller byggnadsplan finnes böra särskilt skyddas på grund av naturskönhet,

växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden, Konungen (beträffande

landsbygden: länsstyrelsen) äger förordna, att nybyggnad inom

området icke må företagas utan länsstyrelsens tillstånd. Om ett sådant förordnande

meddelats, får länsstyrelsen alltså möjlighet att kontrollera glesbebyggelsen

inom området. Emellertid stadgas i paragraferna vidare, att

tillstånd till nybyggnad ej må vägras, om avsevärt men därigenom tillskyndas

markens ägare, utan att skälig ersättning därför gives.

I förarbetena till byggnadslagstiftningen uttalas, att med stöd av nu

nämnda stadganden ingripande ur naturskyddssynpunkt kunde ske exempelvis

inom området kring ett vackert vattendrag, vars skönhetsvärden skulle

äventyras, om bebyggelsen gestaltades godtyckligt och utspredes i terrängen

efter varje markägares eget omdöme. Samtidigt framhålles dock, att tillstånd

till ett begärt byggnadsföretag sällan torde kunna helt vägras med

hänsyn till att länsstyrelsen vid prövning av byggnadsansökningar måste

iakttaga att markägaren icke tillskyndas märkligt men. Man finge därför

åtnöjas med att vid tillståndets meddelande tillse, att olägenheter ur de

synpunker, varom här vore fråga, i görligaste mån förebyggdes. Emellertid

borde — framhålles det vidare — åtskilligt kunna vinnas utan att något

större ingrepp i den enskildes förfoganderätt behövde ske. Ett område, som

med hänsyn till naturförhållandena vore särskilt tilltalande eller anmärkningsvärt,

bleve exempelvis ej nödvändigtvis förstört av bebyggelse, för den

händelse byggandet skedde på ett förståndigt sätt. Genom jämkningar i den

av markägaren tänkta placeringen av en byggnad kunde många gånger ett

tillfredsställande resultat vinnas.

I promemorian påpekas att det likväl vore givet, att ett nöjaktigt resultat

understundom icke kunde vinnas på annat sätt än genom exempelvis

ett totalt byggnadsförbud. Ett dylikt beslut kunde emellertid icke meddelas,

med mindre markägaren erhölle skälig ersättning. Då några allmänna medel

för ändamålet icke funnes anvisade, bleve utgången av ärendet följaktligen

närmast beroende av huruvida länsstyrelsen lyckades att från

den närmast berörda kommunen eller från annat håll anskaffa medel

för att gottgöra markägaren. Om ersättningsfrågan icke kunde ordnas,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

tunnes dock en viss möjlighet att trots allt hindra uppförandet av en byggnad,

i det att en generalplan kunde fastställas, vari området undantoges från

bebyggelse. Men då fastställelse av generalplan, enligt 21 § BL, medförde

lösningsskyldighet för kommunen, vore det enligt vad i promemorian anföres

knappast troligt att kommunen, därest den i dispensärendet förklarat

sig icke vilja gottgöra markägaren, önskade begära fastställelse av en generalplan.

Om man ville eftersträva ett skydd av strandområdena mot icke önskvärd

bebyggelse, låge det enligt promemorian i sakens natur att man samtidigt

eller, rättare sagt, i första hand måste begränsa möjligheterna att ytterligare

uppdela de fastigheter som redan funnes inom dylika områden.

Härom anföres:

Detta samband mellan bebyggelse- och jorddelningsproblemen underströks

också av fritidsutredningen, som i motiven till sitt förut omnämnda

strandlagsförslag uttalade, att den föreslagna regleringen av strandbebyggelsen

syntes för sitt genomförande kräva bestämmelser, som tryggade regleringen

»mot hindrande eller försvårande inflytelser av inom strandområdena

skeende jorddelningar». I förslaget upptogos därför, såsom redan nämnts,

föreskrifter om att avstyckning av lägenheter för bostadsändamål etc. i

princip icke skulle få äga rum inom andra delar av strandområdena än de

s. k. fastställda byggnadsområdena.

Såsom förut framhållits ändrades fastighetsbildnings- och jorddelningslagarnas

avstyckningsregler samtidigt med att den nya byggnadslagstiftningen

genomfördes. Sambandet med de byggnadsreglerande bestämmelserna

har kommit till klart uttryck i dessa nya avstyckningsregler (se 19

kap. 13 § jorddelningslagen och 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen). Av

särskilt stor betydelse för fastighetsbildningen inom strandområdena är 19

kap. 13 § 2 mom. och 3 mom. första stycket jorddelningslagen. Enligt 2

mom. i nämnda paragraf må sålunda inom område, för vilket gäller fastställd

generalplan, stadsplan eller byggnadsplan eller andra särskilda byggnadsbestämmelser,

avstyckning ej verkställas så, att områdets ändamålsenliga

bebyggande försvåras eller syftet med bestämmelserna eljest motverkas.

Länsstyrelsen äger dock medgiva dispens från förbudet. Stadgandet innebär

bland annat, att om förbud mot nybyggnad inom ett visst område

meddelats med stöd av exempelvis 122 § BL, hänsyn därtill skall tagas jämväl

vid avstyckning inom området. Vad härefter beträffar 19 kap. 13 § 3

mom. första stycket jorddelningslagen stadgas där, att om inom visst område

tätbebyggelse uppkommit eller är att vänta inom nära förestående tid

eller eljest avstyckning av flera lägenheter framdeles kan förväntas, avstyckning

icke må, innan stadsplan eller byggnadsplan blivit fastställd, verkställas

så, att områdets ändamålsenliga bebyggande försvåras eller lämplig

planläggning av området eljest motverkas. Vidare föreskrives i nämnda stadgande

att länsstyrelsen skall äga meddela erforderliga anvisningar för tilllämpningen.

Vad beträffar innehållet i sådana anvisningar erinras i promemorian om

alt länsstyrelsen t. ex. borde kunna bestämma att vid avstyckning av sportstugetomter

stränderna av en vacker sjö) skulle på visst sätt lämnas fria

samt att det borde vara möjligt för länsstyrelsen att föreskriva att avstyckning

inom visst område icke finge fastställas utan alt länsarkitekten hörts

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

i ärendet, dock att sådana föreskrifter borde kunna inskränkas att avse avstyckning

för bostads- eller industriändamål, under det att andra avstyckningar

lämnades fria.

Erfordras särskild lagstiftning för att skydda ur friluftssynpunkt

värdefulla strandområden?

Promemorian.

I promemorian anföres, att det knappast torde vara erforderligt att närmare

utveckla betydelsen ur folkhälsans synpunkt av att särskilt städernas

och industrisamhällenas befolkning beredas möjligheter till den rekreation

och avspänning som en närmare kontakt med naturen kan skänka. Det vore

i detta hänseende tillräckligt att peka på den allt längre drivna mekaniseringen

av arbetet inom ett stort antal yrkesområden och på det allt mera

ökade jäktet inom samhällslivet över huvud taget. Behovet av ändamålsenliga

tillflyktsorter under fritiden låge sålunda i öppen dag, och detta

behov hade ytterligare markerats i och med att stora befolkningsgrupper

erhållit en tidigare icke lagstadgad rätt till viss sammanhängande semester.

Sådana tillflyktsorter behövde självfallet icke med nödvändighet vara förlagda

till strandområdena, men erfarenhetsmässigt förhölle det sig likväl

otvivelaktigt så, att trakterna kring hav och sjöar vore särskilt eftersökta

såsom rekreationsplatser under sommarmånaderna, till vilken tid ju de

allra flesta semesterledigheterna vore förlagda.

Det heter vidare i promemorian:

Såsom fritidsutredningen framhöll, kan det icke anses praktiskt möjligt

att tillbörligen tillgodose det rekreationsbehov, som enligt vad nu anförts

hänför sig till våra kuster och sjöstränder, endast därigenom att staten eller

kommunerna förvärva och reservera vissa områden, dit den icke strandägande

befolkningens bad- och friluftsliv skulle koncentreras. Dylika friluftsreservat

och allmänna friluftsbad ha visserligen en mycket viktig uppgift

att fylla i förevarande sammanhang, men de kunna som sagt icke ens

tillnärmelsevis komma att täcka hela behovet. Med hänsyn härtill måste det

anses vara ett samhällsintresse av betydande storleksordning, att bebyggelsen

utmed våra strandområden icke tillätes fortgå på ett sådant sätt att den

alltmer avstänger den icke strandägande befolkningen från tillträdet till de

ur friluftssynpunkt värdefulla stränderna.

Givetvis skulle en särskild reglering av strandbebyggelsen och därmed

sammanhängande spörsmål likväl icke vara erforderlig, för den händelse

redan gällande lagstiftning kunde anses erbjuda möjligheter att effektivt

hindra ett ur friluftslivets synpunkt icke önskvärt utnyttjande av strandområdena.

Så kunde dock enligt promemorian icke anses vara fallet. Vad

byggnadslagstiftningen beträffade hade visserligen det allmänna goda möjligheter

att hindra en strandbebyggelse som hade karaktär av tätbebyggelse.

Även en utpräglad glesbebyggelse kunde emellertid medföra allvarliga vådor

ur friluftslivets synpunkt. Stadgandet i 122 § BL torde knappast vara

till fyllest för att hindra en icke önskvärd glesbebyggelse inom sådana strand
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

områden, som icke kunde anses särskilt värdefulla ur naturskyddssynpunkt

i mera begränsad mening men däremot ägde stort värde för friluftslivets

vidkommande, särskilt såsom badplatser.

Departementschefen.

I propositionen har departementschefen anfört:

Sveriges stränder och skärgårdar utgöra en naturtillgång av oskattbart

värde för hela vårt folk. En ständigt ökad skara människor hämtar där

nya krafter och vederkvickelse genom bad och friluftsliv. Såsom framhållits

i departementspromemorian står det ökade behovet av sådan rekreation

i nära samband med den allt längre drivna mekaniseringen av arbetet

inom ett stort antal yrkesområden och det alltmera ökade jäktet inom

samhällslivet över huvud taget. Behovet av ändamålsenliga tillflyktsorter

under fritiden har blivit ännu mera framträdande genom att stora befolkningsgrupper

erhållit en tidigare icke lagstadgad rätt till sammanhängande

semester. Bland olika slag av fritidsområden och tillflyktsorter äro otvivelaktigt

stränderna, såväl vid havet som vid insjöar och andra vattendrag,

särskilt uppskattade och värdefulla.

Att strandområdena sålunda blivit allt mer och mer eftersökta har obestridligen

på många håll förorsakat en planlös exploatering och markslöseri.

Därvid ha stora, vackra och i förhållande till tätorterna välbelägna strandområden

blivit avstängda för andra än ett mindre antal tomtägare, utblicken

över vattnet har blivit hindrad och landskapsbilden har i många

fall blivit förändrad och förfulad. Visserligen har vårt land synnerligen

vidsträckta strandområden, men just de stränder, som ligga nära större

samhällen och som äro lämpliga för bad och friluftsliv, äro redan på alltför

många håll tagna i anspråk eller hotade av exploatering. Såsom framgår

av den föregående redogörelsen ha sakkunniga myndigheter från nästan

alla delar av Sverige understrukit de allvarliga farorna för strandområdenas

monopolisering. Denna beklagliga utveckling innebär allvarliga

olägenheter icke endast för alla dem, som icke äga någon egen mark, utan

även för de många jordägare vilkas mark är så belägen, att de på grund av

strandbebyggelsen nödgas färdas långa vägar för att få tillträde till goda

rekreationsplatser. Såsom länsstyrelsen i Södermanlands län framhållit,

gäller detta icke minst för landsbygdens folk, som i allmänhet livligt uppskattar

möjligheten att utan långa resor äga tillgång till utflyktsplatser vid

kuster och större sjöar. Den rekreation och det intryck av naturskönhet,

som sålunda vinnes, är enligt vad länsstyrelsen med rätta betonat ett icke

oväsentligt bidrag till trivseln på landsbygden.

Det har stundom gjorts gällande, att behovet av rekreationsmöjligheter

vid kuster och sjöstränder skulle kunna tillbörligen tillgodoses därigenom

att staten eller kommunerna förvärvade och reserverade vissa områden, dit

den icke strandägande befolkningens bad- och friluftsliv kunde förläggas.

Såsom i promemorian framhållits och i nästan samtliga remissyttranden

uttryckligen vitsordats eller lämnats obestritt, är detta emellertid icke praktiskt

möjligt. Dylika friluftsreservat och allmänna friluftsbad ha visserligen

en mycket viktig uppgift att fylla, men de kunna icke ems tillnärmelsevis

täcka hela behovet.

Självfallet skulle eu särskild reglering av strandbebyggelsen och därmed

sammanhängande spörsmål icke vara erforderlig, för den händelse redan

gällande lagstiftning kunde anses erbjuda möjligheter alt effektivt hindra

ett ur friluftslivets synpunkt olämpligt utnyttjande av strandområdena. På

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

sätt i promemorian ingående utvecklats kan detta dock icke anses vara

tallet, trots att gällande lag får anses erbjuda nöjaktiga möjligheter att

hindra eu olämplig tätbebyggelse (se främst 5 § byggnadslagen). Det ringa

fåtal remissinstanser som hävdat att även en olämplig glesbebyggeise kunde

hindras med stöd av nuvarande lagregler har därvid'' förbisett, att stadgandena

i 86 och 122 §§ byggnadslagen svårligen kunna tolkas så extensivt, att

det med tillämpning av dessa stadganden skulle vara möjligt att skapa rekreationsplatser

för allmänheten inom sådana strandområden, vilka visserligen

måste anses värdefulla ur ren friluftssynpunkt men som icke kunna

anses representera mera framträdande estetiska eller kulturella värden.

Med hänsyn till vad som förekommit under byggnadslagens förarbeten är

det vidare mycket tveksamt, huruvida nämnda stadganden rätteligen kunna

åberopas som stöd för att meddela förbudsbestämmelser för större sammanhängande

områden. Så har visserligen skett i ett par län, men härvid är

att märka att förhållandena där varit ganska speciella.

Bristerna i gällande lagstiftning framträda särskilt mot bakgrunden av

det förhållandet, att strandbebyggelsen regelmässigt först på ett "jämförelsevis

sent stadium tar karaktär av tätbebyggelse i teknisk mening. Såsom

överlantmätaren i Västernorrlands län framhållit förhåller det sig nämligen

i praktiken så, att exploatering av strandområden för sportstugeeller

villaändamål i regel inledes med glesbebyggelse. Ofta tagas därvid

i törsta hand i anspråk sådana områden, som ur rekreationssynpunkt äro

särskilt värdefulla, under det att från nämnda synpunkt mindre begärliga

områden till en början icke exploateras. Efter hand som glesbebyggelsen

förtätas, framträda de praktiska svårigheterna att i detta sammanhang

draga eu klar gräns mellan glesbebyggelse och tätbebyggelse. Då man måste

räkna med att gällande regler rörande tätbebyggelse icke komma att tillämpas

i många gränsfall, är det tydligt att behovet av effektiva kontrollregler

rörande glesbebyggelsen inom strandområdena gör sig gällande med särskild

styrka. Detta behov torde icke kunna nöjaktigt tillgodoses genom

användande av det i vissa remissyttranden omnämnda utomplansinstitutet.

Uppgiften att åstadkomma en laglig reglering till skydd mot ett olämpligt

utnyttjande av strandområdena är, såsom i promemorian framhållits,

av vidlyftig och delvis mycket svårlöst karaktär. Det är därför uppenbart,

att en definitiv lagstiftning i ämnet icke kan komma till stånd utan en

ingående utiedning. Det är också min avsikt att inom den allra närmaste

tiden begära bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att utreda detta problemkomplex.

Med hänsyn till uppgiftens svårhetsgrad och omfattning anser

jag det knappast möjligt, att ett förslag till definitiv lagstiftning i

ämnet skall kunna föreläggas redan nästa års riksdag. Däremot ämnar jag

i direktiven för den blivande utredningen betona vikten av att dess arbete

bedrives så, att ett dylikt förslag kan framläggas för 1952 års riksdag.

Motionerna I: 490 och II: 592.

I dessa motioner anföres i denna fråga:

Det är ett fullt legitimt intresse, om vissa personer vilja förvärva strandtomter

och bygga sportstugor där för att användas som permanent uppehåll under

semester och fritid. Likasa är det självfallet ett legitimt intresse för markägarna

att kunna utnyttja sina marker på ett ekonomiskt fördelaktigt sätt.

Det nu framlagda lagförslaget beaktar enligt vår mening icke båda dessa

gruppers intressen på ett tillfredsställande sätt utan tar ensidigt sikte på en

tredje grupps intressen, nämligen det stora klientel, som idkar friluftsliv

i form av »camping» eller tillfälligt besöker stränder och badplatser.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

Givetvis måste en rättvis avvägning ske mellan de olika gruppernas intressen,

och vidare måste de estetiska och kulturella värdena i strandområdena

skyddas mot förstörelse. Det är emellertid enligt vår mening icke

nödvändigt med en ny lagstiftning för detta ändamål. Redan med nu gällande

lagstiftning torde den önskvärda regleringen av fastighetsbildning

och bebyggelse längs stränderna kunna åstadkommas. Den bästa lösningen

av problemet vunnes ofta om kommunerna inköpte områden, som vore

lämpade för friluftsliv, och ställde dessa områden till allmänhetens förfogande.

Därest frivilliga köp av sådana områden icke kunna komma till

stånd, torde det vara möjligt att expropriera den lämpliga marken. Vi anse

således att den av departementschefen hävdade uppfattningen, att redan

gällande lagstiftning icke är tillräcklig för att uppnå det avsedda syftet

med det nya lagförslaget, icke är hållbar.

Motionerna 1: i92 och II: 595.

I motionerna anföres:

Propositionen synes förringa de möjligheter, som redan finnas för tillgodoseende

av allmänhetens behov av platser för bad och friluftsliv. Sedan

länge har det ansetts som en viktig uppgift för kommunerna att sörja t. ex.

för att erforderliga friluftsbad finnas till invånarnas förfogande. I dagens

läge torde flertalet städer och tätorter i en eller annan form ha sörjt härför.

Det är att förvänta att denna gynnsamma utveckling kommer att fortsätta.

Målet måste vara att skapa välskötta, för olika behov lämpligt belägna

och anordnade bad- och friluftsplatser. För detta ändamål äro kommunerna

icke hänvisade endast till förvärv av strandområden, utan den mindre

kostnadskrävande arrendeformen står sannolikt i åtskilliga fall till buds.

Möjligheterna att för detta ändamål utnyttja de betydande kronodomänerna

böra beaktas.

Genom nu gällande byggnadslag och därmed sammanhängande jorddelningsregler

ha garantier skapats för att vid tätbebyggelse på landsbygden

— t. ex. vid exploatering av ett sportstuguområde — erforderlig mark avsättes

för badplatser. Dessa badplatser stå även som regel till allmänhetens

förfogande. Likaså torde som regel vid general- eller regionalplanering erforderliga

områden avsättas för bad och friluftsliv.

Genom de nu angivna förhållandena torde det allmänna ha erforderliga

möjligheter att sörja för det omedelbara behovet av badplatser för städernas

och tätorternas befolkning. Vad angår friluftslivet i vidsträckt bemärkelse

må även framhållas, att vårt land har och under överskådlig tid kommer

att ha så stora »orörda» områden, att någon risk ej föreligger att

allmänhetens rimliga anspråk åsidosättas. Det är en uppgift för det allmänna

att tillse att kommunikationerna anpassas till medborgarens behov

att komma ut till de orörda områdena.

Erfordras eu provisorisk lagstiftning i ämnet?

Departementschefen.

Departementschefen anför:

Enligt promemorian är det angeläget att, i avbidan på en definitiv lagstiftning,

snarast möjligt utfärda provisoriska bestämmelser i ämnet. Behovet

av en sådan provisorisk lagstiftning har i promemorian till cn början

motiverats med att de nuvarande stränga restriktionerna med avse
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

ende å sportstu,ge- och villabebyggelsen kunde komma att upphävas eller

mildras, innan en definitiv lagstiftning i förevarande ämne kommit till

stånd. I så fall vore att befara, att framför allt sportstugebebyggelsen komme

att sätta in i sådan omfattning, att den tilltänkta lagstiftningen bleve av

betydligt mindre verkan än om den hade genomförts före byggnadsregleringens

avveckling. Detta skäl för att nu genomföra en provisorisk lagstiftning

anser jag bärande. Jag vill därvid framhålla, att enligt vad under remissbehandlingen

framgått förhållandena på åtskilliga håll i landet äro sådana, att

även relativt små lättnader i nämnda restriktioner kunna komma att allvarligt

skada de intressen, som man vill skydda genom en strandlagstiftning.

Vidare har i promemorian som skäl för en provisorisk lagstiftning åberopats,

att tillkallandet av sakkunniga för utredning av frågan kunde väntas

föranleda en avsevärd spekulation i obebyggda strandfastigheter, lämpliga

för sportstuge- och villabebyggelse. Det måste anses angeläget att förhindra

en dylik spekulation, vid vilken spekulanterna givetvis skulle utgå från att

en definitiv lagstiftning i ämnet ej erhölle återverkande kraft. Även ur denna

synpunkt anser jag det motiverat att omedelbart genomföra eu provisorisk

lagstiftning i ämnet.

Givet är, att de intressen som man enligt vad jag förut anfört önskar

skydda i förevarande sammanhang kunna skadas icke blott genom bebyggelse

i egentlig mening utan jämväl genom t. ex. uppsättande av stängsel

eller genom schaktning'', fyllning, trädfällning eller därmed jämförliga åtgärder.

Emellertid är det tydligt, att vad det här främst gäller att hindra

är en olämplig bebyggelse och en fastighetsbildning, som skulle kunna leda

till en olämplig bebyggelse. Med hänsyn härtill och då en reglering av övriga

spörsmål svårligen kan, ens i den provisoriska lagstiftningens form,

komma till stånd utan en ingående utredning, lärer det vara ofrånkomligt

att begränsa den provisoriska lagen till att avse bebyggelse i egentlig mening.

Övriga hithörande problem torde alltså få övervägas vid den blivande

utredningen. Såsom jag i det följande kommer att utveckla, ger emellertid

ett byggnadsförbud även ett visst skydd mot olämplig fastighetsbildning.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att genom byggnadsförbud däremot

icke inträder någon förändring i markägarens skyldighet att släppa till sin

mark för allmänheten, att tåla beträdande därav eller åverkan därå.

Motionerna 1: 492 och II: 595.

I dessa motioner anföres:

Den i propositionen förordade metoden att genom en provisorisk lagstiftning

lösa den mycket omfattande frågan om "fastighetsägarnas rätt att utnyttja

sin mark är icke lämplig. Icke minst på grund av denna karaktär

hos den föreslagna lagen synes avvägningen mellan å ena sidan tätortsbefolkningens

intressen och å andra sidan övriga intressen ha blivit schematisk

och ensidig. Det har icke på något sätt klarlagts i vad mån och under vilka

förhållanden tätortsintresset resp. landsbygdsintresset skall anses väga

tyngst. Över huvud taget är det onöjaktigt att genom mycket allmänt hållna

stadganden i en provisorisk lag göra ingrepp i en befolkningskategoris intressen

eller rätt för att tillgodose en annan grupps intressen. Att märka är

att lagförslaget ingalunda kan anses ha karaktären av en social skyddslagstiftning

till förmån för en svagare eller beroende grupp. Bärarna av

»tätortsintressena» ha i många fall en starkare ekonomisk och social ställning

än de grupper (t. ex. lattiga fiskarbefolkningar), vars hittillsvarande

rätt blir föremål för inskränkningar av bl. a. rent ekonomisk art. Vidare

må framhållas att jordrättslagstiftningen för närvarande är föremål för

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29. 13

offentlig utredning. Man kan förvänta att den hävdvunna »allemansrätten»

att beträda och i övrigt uppehålla sig på annans mark därvid blir föremål

för precisering. Det naturliga synes vara, att i samband därmed allmänhetens

rätt att utnyttja strandområden för bad och friluftsliv tages upp till

behandling. Den nu föreslagna provisoriska lagstiftningen innebär ett så

djupt ingripande på föreliggande område, att den ej bör behandlas isolerat.

Avvägning mellan olika slag av strandintressen.

De partementschef en.

Departementschefen anför:

Man har vid en eventuell reglering av strandbebyggelsen att taga hänsyn

till olika grupper, vilkas intressen i viss män stå i motsatsförhållande till varandra.

De grupper det här gäller kunna i stort sett sägas vara, å e n a sidan

alla de som ha ett behov av att idka bad- och friluftsliv men som sakna

tillgång till egen mark vid vatten och å andra sidan sådana personer

vilka förvärvat eller önska förvärva strandtomter. Till den förstnämnda

gruppen höra alla de familjer och ensamstående personer, vilka antingen

på grund av en jämförelsevis kort semesterledighet eller av ekonomiska

eller andra skäl sakna möjlighet till någon längre sammanhängnade vistelse

utanför sin fasta bostadsort men som likväl söka utnyttja ledigheten

i samband med veckosluten genom att med användande av olika kommunikationsmedel,

icke minst cyklar, då uppsöka lämpliga bad- och utflyktsplatser.

Till den andra kategorien hör återigen ett visserligen icke lika stort

men likväl mycket talrikt klientel. Det är mig angeläget betona, att man gör

sig skyldig till en missuppfattning av den tankegång, som präglar promemorian,

om man i det däri upptagna förslaget vill se en önskan att hindra

sportstugebebyggelsen. Avsikten med den provisoriska lagstiftningen är endast

att inom vissa ur friluftssynpunkt särskilt värdefulla strandområden

tvinga bebyggelsen ett stycke upp från strandlinjen för att på så sätt

bevara själva stranden som tillflyktsort för allmänheten. En sådan strävan

kan icke te sig orimlig ur sportstugeägarnas egen synpunkt och erfarenheten

från vissa håll i landet visar ju också, att en sådan anordning

mycket väl låter sig genomföra utan att sportstugeägarnas intressen för

den skull trädas för nära. I betraktande av de vidsträckta havsstränder

samt de många insjöar och vattendrag som vårt land äger bör det emellertid

säkerligen på sina håll vara möjligt att jämväl tillgodose sportstugeägarnas

mera exklusiva intressen att få sina byggnader placerade så nära stranden

som möjligt. Avvägningen mellan de olika intressena bör ankomma på länsstyrelserna,

vilka härvid visserligen få en ofta mycket ömtålig uppgift men

som utan tvivel böra vara bättre skickade än någon annan instans att i

första hand träffa ett riktigt och rättvist avgörande. Jag är emellertid angelägen

att understryka vikten av alt man vid avvägningen mellan de olika

intressena icke endast tar hänsyn till de just aktuella behoven utan jämväl

beaktar nödvändigheten av att planera med tanke på framtiden. Tätorternas

utvidgning samt vägnätets och kommunikationernas utveckling torde icke

sällan motivera ett friläggande även av sådana strandområden, som för dagen

icke te sig särskilt begärliga.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

Böra alla eller endast vissa strandområden beläggas med

byggnadsförbud?

Promemorian.

I promemorian anföres, att en provisorisk lagstiftning med förut angivet

syfte kunde tänkas utformad efter två olika huvudlinjer. Det ena alternativet

vore, att alla strandområden belädes med byggnadsförbud men att

länsstyrelsen bemyndigades dispensera från förbudet i de fall då bebyggelsen

icke kunde anses komma att skada de friluftsintressen för vilka redogjorts

i promemorian. Det andra alternativet innebure återigen, att byggnadsförbud

lades endast å vissa strandområden som länsstyrelsen efter särskild

prövning funnit speciellt värda att skyddas. Rörande valet mellan

dessa båda alternativ anföres i promemorian:

Då en lösning enligt det förstnämnda alternativet skulle medföra omgång

och kostnader för de byggnadssökande samt besvär för myndigheterna

även i sådana fall då något objektivt skyddsbehov icke föreligger, torde

det senare alternativet vara att föredraga. Härvid förutsättes emellertid, att

länsstyrelserna förbereda frågan i så god tid, att erforderliga byggnadsförbud

kunna utfärdas så snart som möjligt och helst omedelbart efter den

provisoriska lagstiftningens ikraftträdande. I vissa län har en inventering

av skyddsvärda strandområden för övrigt redan påbörjats, men även i övriga

län torde överlantmätaren och länsarkitekten äga så god kännedom om

förhållandena, att de utan svårighet kunna verkställa en snabbinventering

av sådana områden.

Rörande principerna i den provisoriska lagstiftningen

anföres vidare:

Den föreslagna provisoriska lagstiftningen bör avse strandområdena vid

såväl havet som vid insjö och rinnande vatten. Att undantaga de vid rinnande

vatten belägna strandområdena skulle innebära att lagstiftningen icke

finge den praktiska betydelse som är önskvärd och skulle dessutom medföra

svårigheter vid gränsdragningen mellan älv samt hav och sjö. I och för sig

vore det måhända mest rationellt att icke angiva något bestämt avstånd

från strandlinjen för de områden, inom vilka byggnadsförbud skulle kunna

meddelas. Av hänsyn till markägaren synes det dock ofrånkomligt att uppställa

en viss maximigräns. Den av fritidsutredningen föreslagna gränsen,

500 meter, torde medföra ett onödigt stort ingrepp, och det bör vara tillräckligt

att låta de skyddsbara strandområdena omfatta mark samt vattenområde

inom ett avstånd av förslagsvis högst 300 meter från strandlinjen

vid normalt medelvattenstånd.

Byggnadsförbud varom nu är fråga synes över huvud icke böra gälla beträffande

område som ingår i fastställd stadsplan eller byggnadsplan eller

i godkänd avstyckningsplan. Ej heller torde sådant byggnadsförbud böra

utgöra hinder för uppförande av byggnad som erfordras för försvarets, jordbrukets,

skogsbrukets, fiskerinäringens eller den allmänna samfärdselns behov.

Vad angår den närmare utformningen i övrigt av de nu ifrågasatta provisoriska

bestämmelserna torde såsom förutsättning för ingripande med

sådant byggnadsförbud som här avses böra stadgas, att det skall vara fråga

om en bebyggelse, varigenom strandområdets utnyttjande för bad eller fri
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr ~9.

15

luftsliv kan försvåras för allmänheten. Sedan byggnadsförbud, varom i den

nu ifrågasatta författningen sägs, utfärdats för visst område, skall länsstyrelsen

självfallet äga möjlighet att i enskilda fall lämna byggnadstillstånd.

Departementschefen.

Departementschefen anför:

Såsom i promemorian anförts kan en provisorisk lagstiftning tänkas utformad

efter två olika huvudlinjer. Det ena alternativet är, att alla

strandområden beläggas med byggnadsförbud men att länsstyrelsen bemyndigas

dispensera från förbudet i de fall då bebyggelsen icke kan anses

komma att skada de friluftsintressen, för vilka i det föregående redogjorts.

Det andra alternativet innebär återigen, att byggnadsförbud lägges endast

å vissa strandområden, som länsstyrelsen efter särskild prövning funnit

speciellt värda att skyddas. Då en lösning enligt det förstnämnda alternativet

skulle medföra omgång och kostnader för de byggnadssökande samt

besvär för myndigheterna även i sådana fall då något objektivt skyddsbehov

icke föreligger, har i promemorian det senare alternativet ansetts

vara att föredraga. I likhet med praktiskt taget samtliga remissinstanser

biträder jag denna uppfattning. Det får enligt min mening anses uppenbart,

att i stora delar av vårt vidsträckta och jämförelsevis glest befolkade

land ett allmänt förbud skulle vara både opraktiskt och onödigt. När detta

alternativ avvisats i promemorian, har därvid emellertid förutsatts att länsstyrelserna

skola förbereda frågan i så god tid, att erforderliga byggnadsförbud

kunna utfärdas så snart som möjligt och helst omedelbart efter den

provisoriska lagstiftningens ikraftträdande. Detta önskemål har föranlett

viss diskussion i några yttranden, i det att man framhållit att den i promemorian

förordade snabbinventeringen av strandområdena skulle vålla svårigheter

i olika hänseenden. Man har därför i några fall ifrågasatt en kombination

av de olika alternativen eller att länsstyrelserna själva skulle få

avgöra vilket alternativ som borde väljas.

För egen del kan jag icke tillstyrka, att länsstyrelserna få valfrihet i

detta hänseende. Vad tanken på en kombination av de båda alternativa

lösningarna beträffar vill jag framhålla, att densamma bör kunna genomföras

på så sätt att förbudsområdena till eu början i tveksamma fall bestämmas

jämförelsevis stora samt alt de omprövas och eventuellt begränsas

vid en successivt verkställd fingranskning. Det är endast denna tankegång,

som ligger bakom det i promemorian gjorda men i några remissyttranden

i viss mån missuppfattade uttalandet, att skyddsområdena i tveksamma

fall hellre böra bestämmas för stora än för små. Men vad jag

nu anfört får icke förstås så, att byggnadsförbud från början böra meddelas

för mycket stora, sammanhängande områden. Tvärtom bör enligt

min mening en viss differentiering ske redan när de första byggnadsförbuden

meddelas, låt vara att denna måhända icke alltid kan bil så noggrann

som i och för sig hade varit önskvärt. Att förbudsområdena från

början tilltagas större än vad som vid en fingranskning visar sig erforderligt,

kan knappast anses vålla några större olägenheter för markägarna,

om man tar hänsyn till länsstyrelsernas möjlighet att dispensera från förbuden.

Givet är, att byggnadsförbud med stöd av den provisoriska lagstiftningen

icke bör tillgripas för andra områden än sådana som verkligen måste anses

värdefulla ur rekreationssynpunkt och prövas vara erforderliga för allmänhetens

bad- och friluftsliv. Men jag upprepar i detta sammanhang, att man vid

bestämningen av förbudsområdena måste taga hänsyn även till de fram
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

tida behoven. Över huvud taget bör man vid denna bestämning beakta de

olika förhållanden, som kunna föreligga inom olika län och inom olika delar

av samma län. Bland annat bör sålunda det förhållandet uppmärksammas,

att särskilt vissa kuststräckor äro eftersökta rekreationsplatser icke

blott för befolkningen på själva platsen eller inom länet utan jämväl för

stora befolkningsgrupper inom andra delar av landet. Tydligt är alltså att

man icke, såsom Fastighetsägareförbundet förordat, bör begränsa byggnadsförbuden

till områden där det med hänsyn till folkmängden i områdenas

omedelbara närhet kan vara påkallat att meddela sådana förbud.

Några remissinstanser ha yrkat, att den remitterade lagtexten måtte

kompletteras med ett stadgande av innebörd att fastighet, som före lagstiftningens

ikraftträdande bildats för bostadsändamål, skulle automatiskt undantagas

från byggnadsförbudet. Dessa instanser ha därvid hänvisat till

ett i promemorian gjort uttalande, att man vid förbudsområdenas bestämning

såvitt möjligt borde tillse att »sådana fastigheter som redan exploaterats

för privata ändamål och från vilka allmänheten redan är avstängd»

icke inginge i skyddsområdena. Meningen med detta uttalande har emellertid,

såsom ock av dess formulering måste anses framgå, allenast varit att

byggnadsförbud icke borde drabba fastigheter, som redan bebyggts på ett

sådant sätt att de till fastigheterna hörande strandområdena vore att anse

såsom »tomter» i allemansrättslig mening. Däremot har det icke varit avsikten

med uttalandet att förorda ett undantag beträffande sådana fastigheter,

vilka visserligen bildats för bostadsändamål men som ännu icke bebyggts.

Det ligger i öppen dag, att den tilltänkta lagstiftningen skulle förfela sitt

syfte, om densamma icke komme att gälla i ett sådant fall, då någon förvärvat

cn större fastighet och därvid med hänsyn till den principiellt fria

rätten till glesbebyggelse räknat med att framdeles sälja en eller flera

strandtomter. Att undantaga sådana fastigheter från det tilltänkta byggnadsförbudet

kan sålunda icke komma i fråga, och detta icke ens för

den händelse strandtomterna i fråga redan avstyckats i och för exploatering

men ännu ej försålts. I viss mån tveksammare ställer sig frågan, huruvida

lagstiftningen bör gälla i sådana fall då någon, som äger mark inom

strandområde och som förvärvat marken i avsikt att för egen räkning bebygga

den, av en eller annan anledning, till exempel på grund av gällande

byggnadsrestriktioner, icke fullföljt denna avsikt före lagens ikraftträdande.

Onekligen kan man anse goda skäl tala för alt en sådan fastighet icke

skulle drabbas av den planerade lagstiftningen. Med hänsyn till "att även

en utpräglad glesbebyggelse i vissa fall kan komma att spoliera de värden,

som det nu är avsikten att skydda, anser jag mig dock inte kunna tillstyrka

en generell regel enligt vilken dylika fastigheter undantagas från lagens tilllämplighetsområde.

Ytterligare ett skäl härför är, att man i annat fall

skulle gå miste om möjligheterna att åstadkomma en ur allmänna synpunkter

så lämplig placering av den blivande bebyggelsen som möjligt. Om

jag alltså icke kan tillstyrka, att denna grupp av fastigheter undantages

från lagens tillämplighetsområde, vill jag dock framhålla, att länsstyrelserna

vid dispensprövningen böra taga skälig hänsyn till omständigheterna

i dessa fall. För den händelse det därvid icke skulle vara möjligt att förhindra

en olämplig placering av byggnaden samt det vidare ur allmän synpunkt

måste anses påkallat att upprätthålla byggnadsförbudet, är det

emellertid tydligt, att frågan om ersättning till markägaren får särskild

aktualitet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

17

Motionerna I: 489 och II: 593.

Motionärerna anföra:

Vad angår frågan på vilka strandområden lagen skall tillämpas föreslår

departementschefen, att den skall kunna omfatta alla områden såväl vid

havet som vid insjöarna och utmed vattendragen. Strandlagen har sålunda

givits en mycket vidsträckt omfattning. Enligt vår mening kunna berättigade

invändningar riktas mot att lagen skall kunna avse all strand

utmed vatten. Syftet med denna lagstiftning torde kunna nås, även om

dess tillämpningsområde inskränkes i förhållande till vad som föreslagits

i propositionen. Det synes sålunda riktigare, att strandlagen enligt fritidsutredningens

förslag begränsas att omfatta strandområdena vid havet och

vid de fyra stora insjöarna Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren. Dessa

strandområden äro utan tvivel de mest eftersökta både av sportstuguägare

och ur rekreationssynpunkt. Om här nämnda områden fölle under strandlagens

bestämmelser, skulle man kunna kontrollera den bebyggelse, där ett

verkligt behov av reglering föreligger. Vi få därför föreslå, att lagen skall

äga tillämpning å strandområdena vid havet samt vid insjöarna Vänern,

Vättern, Mälaren och Hjälmaren.

Trehundrametersgränsen.

Såsom ovan nämnts föreslogs i promemorian, att de skyddsbara strandområdena

skulle omfatta mark och vattenområde inom ett avstånd av högst

300 meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd.

Departementschefen har anfört, att han icke funnit tillräckliga skäl vara

förebragta för att i vare sig den ena eller den andra riktningen avvika från

törslaget härutinnan, vilket förslag tillstyrkts av övervägande flertalet remissinstanser.

Trehundrametersgränsen vore icke avsedd att vara en

schablonmässig norm utan en maximiregel. Genom jämkning i promemorians

lagtext hade detta tydligare utmärkts.

Motionerna I: 491 och II: 594.

Motionärerna anföra:

De över förslaget avgivna remissyttrandena äro i stor utsträckning mycket

kritiska till olika avsnitt av detsamma. Den starkaste invändningen —•

utom beträffande den rent principiella sidan av saken — göres mot att utsträcka

byggnadsförbudet att gälla så stora områden som intill 300 meter

från strand eller vattendrag samt att man icke synes vilja tillförsäkra

markägarna ersättning i samband med att man undantager marken från

ägarnas rätt att fritt disponera densamma. I förstnämnda avseende ha

starka sakliga invändningar gjorts bl. a. av länsstyrelsen i Stockholms län,

som anser att omkring 100 meter bör vara tillräckligt. Med hänsyn till den

stora sakkunskap, som länsstyrelsen och överlantmätarcn i detta län måste

anses besitta, emedan de ha att handlägga hithörande ärenden i dess stora

skärgård med tillgodoseende av huvudstadens och omkringliggande tätorters

behov, måste man enligt vår mening fästa synnerligen stor vikt vid de

härifrån avgivna yttrandena.

2 Bil-,ang till riksdagens protokoll 1950. 9 sand. 3 avd. Nr 29.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

Ersättningsfrågan.

Promemorian.

Beträffande frågan om ersättning till markägaren anföres i promemorian:

Såsom förut framhållits innebär 122 § BL, att länsstyrelsen icke äger

vägra dispens från ett med stöd av nämnda paragraf meddelat byggnadsförbud,

om avsevärt men därigenom tillskyndas markens ägare och denne

ej erhåller skälig ersättning därför. När det gäller ett byggnadsförbud som

meddelats med stöd av den nu föreslagna provisoriska lagstiftningen, är

det däremot meningen, att dispens skall kunna vägras oberoende av om

markägaren därigenom tillskyndas avsevärt men eller ej. Någon ersättning

till markägaren är icke avsedd att utgå för det men han kan tillskyndas genom

ett byggnadsförbud som grundas på den provisoriska lagen (jfr motsvarande

konstruktion vid vissa andra provisoriska byggnadsförbud, ex7

empelvis enligt 14, 15, 35, 36 och 108 §§ BL; se ock 110 § BL). En annan

fråga är, om och i vilken omfattning markägaren — sedan en definitiv lagstiftning

i ämnet trätt i kraft — skall kunna erhålla viss gottgörelse foadet

men han därefter kan lida genom de restriktioner som den slutliga lagstiftningen

föreskriver. Detta spörsmål bör närmare utredas av de förut

omnämnda sakkunniga.

Departementschefen.

Departementschefen anför vid remissen till lagrådet:

Såväl enligt byggnadslagen som enligt lagen om allmänna vägar finnes

möjlighet att utfärda provisoriska förbud mot glesbebyggelse utan att markägaren

erhåller någon gottgörelse för det men han kan lida genom förbudet.

Jag vill i denna del hänvisa till 14—16, 35—38, 76, 88, 90, 91, 101, 105, 108,

109 och 167 §§ byggnadslagen samt 34 § andra stycket lagen om allmänna

vägar. Det i sistnämnda lagrum stadgade förbudet avser att förhindra bebyggelse

inom ett område, som kan väntas bli taget i anspråk för allmän

väg. Samtliga nyss berörda förbud enligt byggnadslagen avse att förhindra

bebyggelse i avbidan på upprättande eller fastställande av plan. På grund

av olika omständigheter kunna dessa förbud bli rätt långvariga. För det

fall att plan fastställes över det område, som varit lagt under provisoriskt

byggnadsförbud, beror det på planens utformning huruvida och i vad mån

de i planen ingående fastigheterna få bebyggas. Därest visst område i planen

upptages som gata, torg eller annan allmän plats och på grund härav icke

får bebyggas, kan markägaren påkalla markens inlösen. I vissa fall kan dock

inlösen icke påfordras, utan markägaren får åtnöjas med ersättning (22,

104 och 116 §§). I ett enda fall (beträffande generalplan) utgår ersättning

för provisoriskt byggnadsförbud, som meddelats med stöd av byggnadslagen

(22 § andra stycket och 104 §). Något sådant fält torde dock ännu icke ha

uppkommit.

Vissa remissinstanser ha gjort gällande, att de i byggnadslagen behandlade

provisoriska byggnadsförbuden icke vore fullt jämförliga med det slags

byggnadsförbud som den provisoriska strandlagen syftade till att införa.

Medan det i de förstnämnda fallen vore fråga om åtgärder, som utgjorde ett

led i regleringen av befintlig eller förväntad tätbebyggelse, syftade nämligen

den provisoriska strandlagen till en reglering av glesbebyggelsen och det

vore icke meningen, att ett med stöd utav denna lag meddelat byggnadsförbud

skulle resultera i någon detaljplan. I anledning härav må framhållas,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

19

att det ingalunda är säkert att hela det område, som belagts med byggnadsförbud

med stöd av byggnadslagen, verkligen kommer att omfattas av den

slutliga planen. Särskilt belysande äro i detta hänseende bestämmelserna i

91 § byggnadslagen. Sedan i 90 § nämnda lag föreskrivits, att vad i lagen

vore stadgat för stad, i den mån Konungen så förordnade, skulle äga motsvarande

tillämpning för tätare befolkad ort på landet, stadgas i 91 § att Konungen

i samband med sådant förordnande äger meddela det förbud mot

nybyggnad inom orten som föranledes av omständigheterna samt att länsstyrelsen,

sedan fråga väckts om sådant förordnande, må i avbidan på frågans

slutliga avgörande utfärda förbud mot nybyggnad inom orten utan länsstyrelsens

tillstånd. Det är nu icke säkert, att sådana byggnadsförbud som

meddelats med stöd av sistnämnda lagrum alltid resultera i en plan, och det

är i varje fall mycket troligt att, om en plan verkligen kommer till stånd,

planen icke kommer att omfatta samtliga de områden som omfattas av byggnadsförbudet.

Väl är det sant, att rätt till glesbebyggelse inträder i samband

med att ett sådant förbud upphör att gälla, men den skada som markägaren

kan ha lidit genom uppskovet med exploateringen under den måhända rätt

långa tid det provisoriska förbudet gällt blir icke ersatt.

Med hänsyn till vad nu anförts synes det knappast kunna betecknas såsom

något anmärkningsvärt, om markägaren icke erhåller någon ersättning för

det men han kan lida genom ett byggnadsförbud som meddelats med stöd av

den nu planerade provisoriska lagstiftningen, helst som denna lagstiftning

är avsedd att gälla endast ett par år. Hur en definitiv lagstiftning i ämnet

kommer att utformas, kan för närvarande icke sägas, och det är följaktligen

icke säkert, att ett byggnadsförbud som meddelats med stöd av den

provisoriska lagen består därefter. Skulle så ej bli fallet, synes det i regel

icke föreligga några starkare skäl att tillerkänna markägaren ersättning för

det tillfälliga byggnadsförbudet. Om förbudet däremot kvarstår efter ikraftträdandet

av den definitiva lagen samt denna innehåller stadganden om ersättning

till markägaren, skulle det i princip vara tänkbart att vid ersättningens

bestämmande taga viss hänsyn jämväl till det men, som markägaren

lidit under den provisoriska lagens giltighetstid. Jag vill dock framhålla,

att det säkerligen kommer att erbjuda vissa praktiska svårigheter att

vid bestämmandet av ett eventuellt ersättningsbelopp skilja mellan, å ena

sidan, det bestående men som restriktionerna i den definitiva lagstiftningen

kunna föranleda samt, å andra sidan, skadan under den jämförelsvis korta

tid som den provisoriska lagen har varit gällande.

Under åberopande av det nu sagda och då det icke kan anses vare sig

motiverat eller praktiskt möjligt att nu reglera ersättningsfrågan, har jag

kommit till det resultatet att någon ersättningsregel icke bör upptagas i den

provisoriska lagen. Emellertid bör vid den blivande utredningen, som kommer

att vara helt förutsättningslös beträffande ersättningsfrågan, jämväl

närmare prövas om och i vad mån ersättning skall utgå för det men markägaren

kan ha lidit genom ett byggnadsförbud som meddelats med stöd av

den provisoriska lagen.

Lagrådet.

Vid granskningen av förslaget ha lagrådets ledamöter uttalat sig i ersättningsfrågan.

Tre av ledamöterna ha därvid i ett gemensamt yttrande anfört,

bland annat:

All ersättningsfrågan, såvitt angår den provisoriska lagen, icke i sina detaljer

fullständigt regleras i denna lag, är måhända en ofrånkomlig —

ehuru i och för sig oförmånlig — konsekvens av brådskan vid lagens till
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

komst. Men enligt vår mening är det icke därför nödvändigt, lika litet som

det kan anses tillfredsställande, att lagen förbigår denna viktiga fråga med

fullständig tystnad. Det förordas fördenskull, att förslaget kompletteras med

en bestämmelse, som innebär en principiell förklaring, att ersättningsfrågan

skall beaktas. Ett stadgande härom skulle exempelvis kunna givas den innebörden

att ersättning för avsevärt men skall utgå i enlighet med vad därom

framdeles kommer att i lag bestämmas.

Såsom allmänt omdöme om den ifrågasatta lagens huvudgrunder uttala

nämnda tre lagrådsledamöter, att dessa grunders antagande kunde tillstyrkas

endast under förutsättning, att det vid förslagets genomförande kunde

anses ställt utom tvivel, att ersättningsfrågan bleve beaktad i väsentlig överensstämmelse

med vad dessa ledamöter utvecklat.

Även lagrådets fjärde ledamot har ansett det erforderligt att — eftersom

man icke utan att äventyra förslagets ändamål alltid kunde från början eller

genom dispenser begränsa byggnadsförbuden så, att avsevärd skada ej

uppkomme — i lagen upptoges ett sådant stadgande i ersättningsfrågan, som

de övriga ledamöterna förordat.

Departementschefen.

1 samband med propositionens framläggande för riksdagen anför departementschefen,

att även om han icke i allo kunde dela de synpunkter i ersättningsfrågan,

vilka anförts inom lagrådet, han dock också för egen del

ville vitsorda, att i vissa fall då dispens vägras ett ersättningskrav måste anses

berättigat. Departementschefen fortsätter:

Jag vill dock understryka, att man här måste göra en differentiering. I

första band måste krävas, att det men som uppstått varit av viss större betydelse.

Det kan också visa sig motiverat att skilja mellan exempelvis, å ena

sidan, den situation som föreligger, då någon förvärvat en större fastighet

och därvid med hänsyn till den principiellt fria rätten till glesbebyggelse

räknat med att framdeles sälja strandtomter samt, å andra sidan, att någon

köpt en tomt inom ett strandområde i avsikt att för egen räkning bebygga

den, men av en eller annan anledning, t. ex. på grund av gällande byggnadsrestriktioner,

icke fullföljt denna avsikt före lagens ikraftträdande. Det är

också tänkbart, att det vid utformningen av en ersättningsregel kan visa sig

befogat att göra skillnad mellan utebliven spekulationsvinst och verkligen

lidna förluster o. s. v. Det är min mening, att den blivande utredningen skall

få i uppgift att kartlägga och undersöka dessa och andra fall samt, om så

finnes möjligt och befogat, söka differentiera dem i ersättningshänseende.

Även ur rättssäkerhetssynpunkt vore det synnerligen önskvärt, om så kunde

ske och man alltså icke behövde nöja sig med en så vag och generell

ersättningsnorm som »avsevärt men». Visserligen finnes en sådan regel i 86

och 122 §§ byggnadslagen, men det är att märka, att de fall som avses i dessa

paragrafer icke direkt äro jämförbara med de förhållanden, på vilka den

nu föreslagna lagen är avsedd att tillämpas. Det kan här bli fråga om mycket

större områden och mycket mera olikartade fall. Att nu införa en regel om

ersättning för avsevärt men skulle även innebära en nackdel såtillvida, att

man därigenom konune att i viss mån binda den blivande utredningen beträffande

utformningen av ersättningsnormerna i en definitiv lagstiftning. Jag

finner mig därför böra intaga den ståndpunkten att vid den kommande ut
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

21

redningen får närmare prövas i vad mån ersättning skall utgå för det men,

markägaren kan ha lidit genom ett byggnadsförbud som meddelats med

stöd av den provisoriska lagen. Den av lagrådets ledamöter föreslagna ersättningsregeln

har alltså icke upptagits i förslaget.

Motionerna.

I samtliga de i anledning av förevarande proposition väckta motionerna

påtalas frånvaron i förslaget av ersättningsregler. Därvid har i allmänhet

understrukits vad i denna fråga anförts av lagrådets ledamöter och av vissa

remissinstanser, som ställt sig kritiska mot förslaget på denna punkt. I

motionerna 1: 492 och II: 595 yttras vidare:

De allvarligaste erinringarna mot den föreslagna lagstiftningen äro av

rättsprincipiell karaktär. I åtskilliga fall innebär nämligen den föreslagna

lagen, att denna kan komma att läggas till grund för rena konfiskationsåtgärder.

Har t. ex. en stadsbo, under de år byggande på grund av krisregleringen

varit uteslutet, förvärvat en sjötomt för att där senare bygga en

sportstuga, skulle ett av länsstyrelsen meddelat allmänt byggnadsförbud

medföra att — förutom att han avstängdes från möjligheten att utnyttja

sin tomt -— tomten bleve nära nog värdelös. Genom ett beslut av en förvaltningsmyndighet

avhändes sålunda medborgaren reellt sett sin egendom

utan att någon ersättning härför utgår. Att lagstiftningen som ligger till

grund för »avhändelsen» är av provisorisk karaktär eller mer allmänt hållna

departementschefsuttalanden gjorts om en framtida reglering av ersättningsfrågan,

ändrar icke detta förhållande. En dylik ordning synes stå i

klar strid med grundtankarna i regeringsformen § 16. Vad man där velat

förhindra, nämligen att en enskild medborgare genom skönsmässiga beslut

av förvaltningsmyndighet utan full ersättning »avhändes» sin egendom, inträder

just i de åsyftade fallen, om lagstiftningen godkännes.

Utskottet.

Det är uppenbarligen ett mycket belydande allmänt intresse att den övervägande

del av landets befolkning, som icke själv äger eller disponerar markområden

invid vatten, ej utestänges från möjligheten att där njuta vila och

vederkvickelse. Såsom i propositionen framhålles har under senare tid behovet

av rekreation genom friluftsliv ökat på grund av den allt längre drivna

mekaniseringen av arbetet inom ett stort antal yrkesgrupper och det tilltagande

jäktet inom samhällslivet över huvud taget. Behovet av lämpliga

tillflyktsorter i det fria har särskilt aktualiserats genom att den nya semesterlagstiftningen

för stora befolkningsgrupper medfört ökade möjligheter till

sammanhängande ledighet.

Av den utredning, som förebragts i detta lagstiftningsärende, finner utskottet,

att det mångenstädes förekommit en sådan enskild exploatering av

strandområden, framför allt genom bebyggelse i strändernas omedelbara

närhet, att allmänhetens tillträde till välbelägna och i övrigt lämpliga rckreationsplatser

vid vatten hindras. Det synes även vara fara för att utvecklingen

kommer all fortsätta i samma riktning, därest det icke på ett eller

annat sätt sörjes för att strandområden i viss utsträckning bevaras för all
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

mänt nyttjande såsom fritidsområden. Behovet av åtgärder i någon form

från det allmännas sida för att säkerställa tillgången till fritidsplatser vid

stränderna har understrukits av så gott som alla de i ärendet hörda remissinstanserna

och vitsordas även i samtliga förevarande motioner.

Mot tanken på att genomföra en särskild lagstiftning i detta syfte har bl. a.

invänts att frågan i stället borde lösas genom att staten eller kommunerna

förvärvade och för allmänheten uppläte vissa områden till bad och friluftsliv.

I motionerna I: 492 och II: 595 hemställes att riksdagen — under förordande

att kommunerna måtte bedriva en aktiv verksamhet i syfte att tillgodose

innevånarnas behov av bad- och friluftsplatser — måtte avslå propositionen

nr 223. Även i motionerna I: 490 och II: 592 hemställes om avslag å

propositionen, varvid uttalas att den bästa lösningen av problemet ofta vore

att kommunerna inköpte lämpliga områden och ställde dessa till allmänhetens

förfogande. — Det är uppenbarligen i hög grad önskvärt att dylika

statliga eller kommunala friluftsreservat och allmänna friluftsbad skapas.

Enligt utskottets uppfattning är det emellertid icke praktiskt möjligt att på

sådant sätt fylla hela behovet av rekreationsplatser. Av samma mening äro

så gott som samtliga remissinstanser.

Om således problemet icke i hela sin vidd kan lösas genom att det allmänna

förvärvar eller arrenderar lämpliga markområden, torde annan möjlighet

icke återstå än att i erforderlig utsträckning sörja för att allmänheten icke

genom bebyggelse och andra åtgärder hindras från utövningen av den allemansrätt,

som består i frihet att i viss utsträckning vistas å annans mark.

Föreliggande lagförslag avser att av hänsyn till friluftsintresset anordna en

kontroll över bebyggelsen å vissa strandområden.

I några remissyttranden har uttalats, att redan gällande lagstiftning erbjuder

tillräckliga möjligheter att effektivt hindra ett ur friluftslivets synpunkt

olämpligt utnyttjande av stränderna. Samma uppfattning framföres i

motionerna I: 490 och II: 592.

Såsom i propositionen anmärkts får byggnadslagen visserligen anses erbjuda

nöjaktig möjlighet att förhindra olämplig tätbebyggelse. Enligt lagen

får nämligen mark icke användas till tätbebyggelse med mindre den vid

planläggning prövats vara från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Det

slag av planläggning som här åsyftas är detaljplanläggning d. v. s. upprättandet

av stadsplan eller byggnadsplan. Beträffande sådana trakter invid

stränder, där bebyggelsens omfattning påkallar att detaljplan fastställes, kan

i planen själva strandområdet i erforderlig omfattning undantagas från bebyggelse.

Enligt uppgift i propositionen har så skett bl. a. i fråga om stora

delar av Malmöhus läns kust.

I fråga om den glesare bebyggelsen finnes emellertid ingen liknande generell

regel om kontroll från det allmännas sida. De möjligheter byggnadslagstiftningen

f. n. erbjuder att hindra ej önskvärd glesbebyggelse äro små

i förhållande till möjligheterna att kontrollera tätbebyggelsen. De bestå i dels

att vid planläggning mark kan undantagas från all bebyggelse eller från visst

slag av bebyggelse samt att förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

23

eller därmed jämförlig åtgärd kan meddelas, dels ock att i vissa fall byggnadsförbud

kan meddelas utan samband med planläggning.

Det planinstitut, som åtminstone teoretiskt skulle kunna tänkas komma

till användning för reglering av glesbebyggelse vid stränderna, är generalplanen.

Emellertid är det endast generalplan, vilken på ansökan av kommunen

fastställts av Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen, som har sådan verkan

att nybyggnad i strid mot planen är förbjuden. Dessutom kan i vissa fall,

för tid under vilken väckt fråga om fastställelse ännu är oavgjord, gälla

interimistiskt förbud mot nybyggnad i strid mot planen. Har Kungl. Maj :t

avslagit framställning om fastställelse, kan även särskilt nybyggnadsförbud

meddelas. — Enligt vad utskottet inhämtat torde f. n. i hela landet knappast

någon fastställd generalplan finnas; ej heller synes arbete pågå med

upprättande av någon för fastställelse avsedd sådan plan. Redan härav

torde följa att det icke är praktiskt möjligt att genom generalplaner vinna

den kontroll över glesbebyggelsen, som erfordras för att såsom rekreationsplatser

skydda vissa strandområden, över huvud taget synes planläggning,

med hänsyn till den omständliga och kostsamma proceduren att få en plan

upprättad, antagen och fastställd, icke vara ett lämpligt medel att reglera

strandbebyggelsen på sådana områden, där upprättandet av plan icke kan

anses erforderligt av andra skäl.

Möjligheterna att utan samband med planläggning meddela byggnadsförbud

för att skydda strandområden äro angivna i 86 och 122 §§ byggnadslagen.

Stadgandena innehålla att, därest område som icke ingår i stadsplan

eller byggnadsplan finnes böra särskilt skyddas »på grund av naturskönhet,

växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden eller med hänsyn till förefintlig

från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse, fasta

fornlämningar eller andra minnesmärken», Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen

äger förordna att nybyggnad inom området icke må företagas utan tillstånd.

För områden, som icke med hänsyn till nämnda omständigheter kunna anses

skyddsvärda men likväl äro av betydelse för friluftslivet, äro 86 och

122 Si; icke avsedda. Av den i propositionen förebragta utredningen framgår

även att dessa lagrum i allmänhet kommit till allenast ringa användning.

Undantag utgöra Stockholms och Gotlands län, där särskilda omständigheter

ansetts motivera att byggnadsförbud jämlikt 122 § meddelats för

större sammanhängande strandområden.

Enär enligt utskottets uppfattning de nuvarande möjligheterna att med

hänsyn till allmänhetens fritidsintresse reglera strandbebyggelsen icke äro

tillräckliga, finner utskottet erforderligt att frågan löses på annat sätt. I

propositionen har departementschefen förklarat sig ämna begära bemyndigande

alt tillkalla sakkunniga för att utreda detta problem. Efter det propositionen

framlagts ha även sakkunniga tillsatts med uppdrag att utreda

frågan om en reglering av strandbebyggelsen i syfte att såvitt möjligt bevara

ur friluftssynpunkt värdefulla strandområden såsom rekreationsplatser

för allmänheten ävensom därmed sammanhängande spörsmål.

Emellertid finner utskottet med hänsyn till frågans allmänna vikt att det

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

icke är tillrådligt att utan vidare åtgärder avvakta utredningens resultat.

Även med de nuvarande byggnadsrestriktionerna förekommer ett visst byggande

vid stränderna och då naturligen i synnerhet på mera begärliga, för

fritidsvistelse särskilt lämpade områden. Vidare förekommer i ej obetydlig

omfattning att strandtomter säljas och avstyckas i avbidan på att de skola

kunna bebyggas. Man torde kunna befara, att, därest nu intet göres, en viss

icke önskvärd spekulation i strandtomter kommer att uppstå, föranledd av

att frågan om reglering av strandbebyggelsen tagits upp av statsmakterna

och sakkunniga tillkallats. Det tillskapande av nya strandlägenheter, som

alltså kan väntas, kan komma att medföra praktiska svårigheter vid genomförandet

av en definitiv lagstiftning i ämnet. Utskottet vill därför tillstyrka

att en provisorisk lagstiftning nu genomföres i avbidan på att en definitiv

reglering kommer till stånd. Den tillfälliga lagstiftningen torde, såsom i propositionen

föreslås, böra innebära att länsstyrelse skall äga att, för att

åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv, utfärda

förbud mot att inom visst strandområde byggnad uppföres utan länsstvrelsens

tillstånd.

I motionerna I: 489 och II: 593 hemställes att den föreslagna lagens tilllämplighet

skall inskränkas till att avse strandområden vid havet samt vid

Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren. Utskottet finner uppenbart att

det föreliggande behovet av fritidsområden icke skulle bliva tillgodosett,

därest den ifrågasatta begränsningen vidtoges, och avstyrker därför ifrågavarande

yrkande.

Enligt förslaget skall förordnande om byggnadsförbud avse mark och vattenområde

inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med

hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från

nämnda linje vid normalt medelvattenstånd. Beträffande frågan huruvida

det angivna maximiavståndet är lämpligt avvägt ha i remissyttrandena förekommit

delade meningar. Vissa av de instanser som hörts ha förklarat sig

anse 300-metersgränsen lämplig, andra — knappt ett tiotal — ha ansett, att

maximiavståndet borde minskas. Slutligen ha ett par remissinstanser ansett,

att avståndet vore alltför knappt tilltaget. I motionerna 1:491 och 11:594

yrkas att maximiavståndet skall bestämmas till 100 meter. Därvid har hl. a.

uppgivits, att länsstyrelsen i Stockholms län i sitt remissyttrande ansett att

omkring 100 meter bör vara tillräckligt. För att undanröja eventuellt missförstånd

vill utskottet emellertid framhålla att länsstyrelsens yttrande avsåg

förhållandena inom Stockholms län samt att länsstyrelsen uttryckligen

förklarat sig icke kunna bedöma om och i vad mån frågan ställde sig annorlunda

inom andra delar av landet.

Enligt utskottets uppfattning är det av vikt, att man, då det gäller att genomföra

en lagstiftning av ifrågavarande slag, går fram med varsamhet,

så att icke enskildas intressen i onödan skadas. Å andra sidan få möjligheterna

att reglera strandbebyggelsen icke så kringskäras att syftet med lagstiftningen

blir förfelat. Vid avvägningen mellan de intressen, som här stå

mot varandra, finner utskottet att den föreslagna 300-metersregeln utgör

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

25

den lämpligaste lösningen. Särskilt på flacka, obevuxna stränder skulle ett

mindre avstånd mångenstädes icke vara tillfyllest. Utskottet finner dock

angeläget att understryka vad departementschefen framhållit, nämligen att

300-metersgränsen icke är avsedd att vara en schablonmässig norm utan en

maximiregel. Bestämmandet av skyddsområdenas utsträckning, såväl på

längden som på bredden, bör föregås av en så noggrann prövning som möjligt

av vad omständigheterna i det enskilda fallet verkligen kräva.

Uen i propositionen föreslagna lagen innehåller icke någon bestämmelse

angående ersättning åt markägare, som drabbas av byggnadsförbudet. Departementschefen

har emellertid såsom sin mening tillkännagivit, att i vissa

fall då dispens från byggnadsförbudet vägras ett ersättningskrav måste

anses berättigat. Den differentiering, som härvid måste ske, borde emellertid

närmare utredas. Vid den kommande utredningen angående definitiv

lagstiftning på området borde därför prövas i vad mån ersättning skall utgå

för det men en markägare kan ha lidit genom ett byggnadsförbud enligt den

provisoriska lagen. — I direktiven för den nu tillsatta utredningen ingår

även att verkställa en sådan prövning.

Avsaknaden i den föreslagna provisoriska lagen av en ersättningsbestämmelse

har rönt kritik såväl i ett antal remissyttranden och i lagrådets utlåtande

som i samtliga motioner. Bl. a. har framhållits att det ur säkerhetssynpunkt

vore ofrånkomligt att den provisoriska lagen innehölle en bestämmelse,

som innebure en principiell förklaring att ersättningsfrågan komme

att beaktas. Enligt lagrådet skulle ett sådant stadgande exempelvis kunna givas

den innebörden att ersättning för avsevärt men skall utgå enligt vad

därom framdeles kommer att i lag bestämmas. I motionerna 1:489 och

11:593 samt i motionerna I: 491 och 11:594 har hemställts att riksdagen

måtte besluta att ersättning skall utgå för »skada» respektive »skada och intrång»,

som markägare lider genom tillämpning av den provisoriska lagen.

I likhet med departementschefen anser utskottet det obetingat riktigt att

i vissa fall ersättning utgår för men, som tillfogas en markägare genom byggnadsförbud

enligt den nu föreslagna lagen. Att ersättning icke bör utgå i varje

fall, då en markägare kan visa att förbudet medfört olägenhet för honom,

finner utskottet uppenbart. Sålunda överensstämmer det med principerna

inom annan lagstiftning, t. ex. byggnadslagen och vattenlagen, att ersättning

ej bör utgå för ett helt obetydligt men. Redan med hänsyn härtill vill utskottet

avstyrka bifall till nyssnämnda motionsyrkanden, som gå ut på att »skada»

eller »skada och intrång» skall ersättas. Men icke heller alla de fall, då

olägenheten för markägaren är av eu ej alltför obetydlig storlek, äro av det

slag att ett ersättningskrav kan anses befogat. Utskottet ansluter sig till de

synpunkter departementschefen anfört angående den differentiering i ersättningshänseende

som bör göras mellan olika fall. Innan en utredning härom

verkställts bör enligt utskottets förmenande ingen ersättningsregel, ens av

det slag lagrådet förordat, fastslås. Att ersättningsfrågans lösning sålunda

uppskjutes kan icke anses innebära någon obillighet mot markägarna. Det

bör beaktas all ett jämlikt byggnadslagen meddelat temporärt byggnadsför
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

bud i regel icke medför rätt till ersättning för den som drabbas av förbudet.

Beträffande den nu föreslagna lagen kommer provisorietiden att bli jämförelsevis

kort, och det men, som därunder kan komma att uppstå, torde i

regel bli tämligen ringa.

Enär förslag till definitiv lagstiftning på ifrågavarande område icke torde

kunna föreläggas 1951 års riksdag, avstyrker utskottet bifall till det i motionerna

I: 491 och II: 594 framställda yrkandet, att den provisoriska lagen

skall gälla blott till och med den 31 december 1951.

Ej heller i övrigt har utskottet funnit anledning till anmärkning mot lagförslaget.

Under åberopande av vad nu anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition nr

223; samt

B. att motionerna 1:489, 490, 491 och 492 samt 11:592,

593, 594 och 595 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 28 november 1950.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Edmund Eriksson, Nils

A. Larsson, Werner, Uhlén, Pålsson, Cassel och Boo;

från andra kammaren: herrar Stjärne*, Ericsson i Sörsjön, Andersson

l Dunker, Åhman, Andersson i Mölndal, fru Torbrink samt herrar Larsson i

Karlstad och Persson i Appuna.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Holmbäck, Stjärne och Åhman, vilka ansett, att utskottets

utlåtande bort ha följande lydelse:

Det står utom diskussion att allmänheten bör äga tillträde till strandområden,

som äro erforderliga för bad och friluftsliv. Utskottet ansluter sig

därför till det syfte, som propositionen avser att främja. Det spörsmålet

yppar sig emellertid omedelbart, vilket värde den i propositionen föreslagna

lagen har för att tillgodose detta syfte.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29. 27

Enligt den svenska rättsordningen — i motsats till flera främmande rättssystem

— har allmänheten rätt att beträda annans mark, dock icke tomt

eller plantering och icke heller ägor som kunna skadas av beträdandet. I

stort sett kan denna regel, vad sommarhalvåret beträffar, uttryckas så, att

allmänheten har rätt att vistas å skogs- och hagmark och å annan mark,

som kan betraktas som utägor. Propositionen avser att under en övergångstid,

tills ny lagstiftning hinner utarbetas, förhindra att för friluftsliv erforderliga

lämpligt belägna strandområden, till vilka enligt nyss angivna regler

allmänheten nu äger tillträde, förminskas genom bebyggelse, d. v. s.

genom att områdena eller delar därav intagas till tomtplatser. Tomtplats

är därvid icke att fatta som en tomt, vilken bestämts genom tomtindelning

(den provisoriska lagen är icke avsedd att gälla för områden inom fastställd

stadsplan eller fastställd byggnadsplan och i allmänhet heller icke för områden

inom godkänd avstyckningsplan) utan som det närmast kring en byggnad

befintliga, ofta på något sätt avskilda området. Det kan här anmärkas att

lagstiftningen icke uppställer hinder mot bebyggelse för försvarets, jordbrukets,

fiskets, skogsskötselns eller den allmänna samfärdselns behov.

Under förfluten tid har på många orter ägt rum en bebyggelse, som hindrar

allmänheten att komma fram till strandområden, som erfordras för

bad och friluftsliv. Det kan icke väntas, att denna utveckling kommer att

i större utsträckning fortsätta under den närmaste tiden, innan statsmakterna

kunna taga ställning till förslag om ny lagstiftning om strandområden, som

äro behövliga för bad och friluftsliv. Byggnadsrestriktionerna sätta starka

spärrar för bebyggande av strandområden. På grund av den ekonomiska

utvecklingen är den praktiska betydelsen av den provisoriska lagen mindre

än man kunnat antaga då propositionen i april månad avlämnades. Den

olämpliga bebyggelse vid här förevarande stränder, vilken byggnadsrestriktionerna

icke förhindra, kan emellertid, enär den har karaktär av glesbebyggelse,

icke i samtliga fall förhindras av annan gällande lagstiftning. 80

och 122 .§§ byggnadslagen avse förbud blott å områden, som finnas böra

skyddas på grund av naurskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden

eller med hänsyn till förefintlig, från historisk eller konstnärlig

synpunkt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra

minnesmärken. Genom utomplansbestämmelser torde icke få göras så betydande

inskränkningar i jordägarnas rätt att förfoga över marken, varom

här är fråga, och att använda generalplaneinstitutet stöter på stora

svårigheter. Utskottet anser därför att en provisorisk lag har ett visst,

om också icke stort, praktiskt värde och tillstyrker alltså all riksdagen i

anledning av propositionen antager förslag till dylik lag. Utskottet avstyrker

alltså motionerna 1:490 och 492 samt 11:592 och 595. Det bör

betonas att utskottet genom sill tillstyrkande av att en provisorisk lag

utfärdas icke på något sätt tagit ståndpunkt till linjerna för eu evenluell

definitiv lagstiftning. Bl. a. med hänsyn till naturskyddsutredningens

snart väntade betänkande bör frågan om grunderna för en definitiv lagstiftning

nu helt lämnas öppen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

I tre särskilda hänseenden bör emellertid, enligt utskottets uppfattning,

ändring äga rum i det lagförslag, som Kungl. Maj :t lagt fram. Samtliga

dessa ändringar äro motiverade av hänsyn till jordägarnes berättigade intressen.

De tillgodose önskemål, som angivits i motionerna 1: 491 och II: 594

samt, i ett hänseende, även i motionerna I: 489 och II: 593.

Den föreslagna lagen medger byggnadsförbud blott för att trygga tillgången

till platser för bad och friluftsliv vid vattenområden. Det synes

som om i allmänhet ett område om högst 100 meters bredd skulle räcka

för detta ändamål. För Stockholms läns del, för vilket den nya lagstiftningen

måste bli av särskild vikt, har länsstyrelsen ansett att omkring 100 meter

vore tillräckligt. Inom andra delar av landet torde behov av större områden

finnas endast i ett fåtal fall å synnerligen flacka sandstränder vid badorter

och i närheten av större tätorter. I dessa fall och beträffande större områden,

som tätortsbefolkningen behöver för mera intensivt utnyttjande för

fritids- och rekreationsändamål, anser utskottet att bad- och tätortssamhällena

böra förskaffa sig ägande- eller nyttjanderätt till marken. Utskottet

anser därför att i 1 § andra stycket av den föreslagna lagen »högst 300

meter» bör utbytas mot »högst 100 meter».

Fm inskränkning av den provisoriska lagen till att avse havskusterna

samt strandområdena vid Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren skulle

delvis förfela lagens syfte. Utskottet avstyrker alltså motionerna 1:489 och

11:593 i hithörande del.

Propositionen upptar icke någon regel om ersättning till strandägarna för

det men den provisoriska lagen medför för utnyttjandet av marken. Lagrådet

har vid sin behandling av lagförslaget förordat att förslaget kompletterades

med en bestämmelse innehållande en principiell förklaring att ersättningsfrågan

skall beaktas. Åt ett stadgande härom skulle, enligt lagrådets

uppfattning, exempelvis kunna givas den innebörden att ersättning för avsevärt

men skall utgå i enlighet med vad därom framdeles kommer att i

lag bestämmas. Endast under förutsättning att det vid förslagets genomförande

kan vara ställt utom allt tvivel att ersättningsfrågan blir beaktad i väsentlig

överensstämmelse med vad lagrådet utvecklat har lagrådet tillstyrkt

förslagets huvudgrunder. Propositionen har emellertid icke följt lagrådet.

I ekonomiskt hänseende har enligt utskottets uppfattning icke frågan

om ersättningen till jordägarna för det men, som kan inträda genom byggnadsförbud

enligt den provisoriska lagen, någon större betydelse. Fråga om

ersättning för men, som orsakats genom den provisoriska lagen, kan uppkomma

blott om någon på grund av vägrad dispens från förbud enligt den

provisoriska lagen förhindrats att bygga. Har han även på grund av byggnadsrestriktionerna

hindrats bygga, har han icke genom den provisoriska "lagen

orsakats något men, som han icke ändock skulle lida. På grund av byggnadsrestriktionerna

kommer emellertid, som utskottet ovan angivit, den praktiska

tillämpligheten av den provisoriska lagen att bli liten, och de fall, då

men uppkommer på grund av denna lag, att bli få. I psykologiskt hänseende

är det åter av ett utomordentligt värde att den provisoriska lagen innehåller

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29-

eu regel om ersättning åt strandägarne. En dylik regel står i enlighet med

det allmänna rättsmedvetandet och förhindrar att strandägarna få den uppfattningen

att i framtiden full rättvisa icke skall tillerkännas dem för de

inskränkningar i deras rättigheter, den blivande definitiva lagstiftningen

kan komma att medföra. Om den provisoriska lagen icke får en ersättningsregel,

åstadkommer man en mycket dålig start för de strävanden lagen

vill främja. Utskottet anser därför, i likhet med lagrådet, att den nya lagen

bör innehålla ett stadgande om ersättning. Givetvis bör ersättning icke givas

‘iör alltför obetydligt men, men var gränsen i detta fall bör sättas torde med

trygghet kunna lämnas åt domstolarna. Att, såsom fallet varit i 122 § byggnadslagen,

inskränka stadgandet till ersättning för avsevärt men anser utskottet

icke riktigt. Då det här icke kan bliva fråga om ersättning för annan olägenhet

än som kan inträffa tills den provisoriska lagen träder ur kraft, torde

icke hänsyn behöva tagas till de fall, då någon på spekulation förvärvat strandtomter.

Storleken av den ersättning, en strandägare kan bli berättigad till,

torde icke kunna bestämmas förrän den provisoriska lagen trätt ur kraft,

och det torde därför icke finnas hinder att, såsom lagrådet föreslagit, överlåta

de närmare reglerna om ersättningen till senare lagstiftning.

Bestämmelsen om ersättning anser utskottet böra få plats i en ny 6 §.

Enligt propositionen skall den nya lagstiftningen gälla till den 31 december

1952. Utskottet anser att förarbetena till den definitiva lagstiftningen

böra kunna vara avslutade i så god tid under 1951 att beslut, huruvida en

definitiv lagstiftning skall komma till stånd och vilket innehåll denna bör

äga, kunna fattas under vårsessionen av 1952 års riksdag. Utskottet tillstyrker

alltså att den provisoriska lagen skall gälla blott till och med den 30

juni 1952. Dess giltighetstid skulle alltså bliva ungefär ett och ett halvt år.

Med stöd av vad nu anförts hemställer utskottet alltså,

A. att riksdagen, med förklaring att riksdagen funnit vissa

ändringar böra vidtagas i det genom propositionen framlagda

lagförslaget, måtte för sin del antaga följande förslag

till

Lag

om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv

vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna, att

inom visst strandområde byggnad icke må uppföras utan länsstyrelsens tillstånd.

Förordnande enligt första stycket skall avse mark och vattenområde inom

det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna

i varje särskilt fall, dock högst 100 meter från nämnda linje

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29-

vid normalt medelvattenstånd. Området skall å karta eller annorledes till

sina gränser tydligt angivas.

\ ad i första stycket stadgats skall icke gälla beträffande område som ingår

i fastställd stadsplan eller byggnadsplan, ej heller beträffande område som

ingår i godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats

för området. Byggnadsförbud som meddelats med stöd av denna lagskall

icke utgöra hinder för uppförande av byggnad som erfordras för försvarets,

jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller den allmänna samfärdselns

behov.

2 §.

När beslut om byggnadsförbud meddelats, åligger det länsstyrelsen att, utöver

den underrättelse till markägarna som skall ske enligt allmänna bestämmelser,

kungöra beslutet i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden

för orten intagas, eller på annat lämpligt sätt.

3 §.

Talan mot länsstyrelses beslut om byggnadsförbud så ock mot beslut rörande

tillstånd att utan hinder därav uppföra byggnad föres hos Konungen

genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut.

Beslut om byggnadsförbud skall lända till efterrättelse utan hinder av

förd klagan.

4 §.

Uppför någon byggnad i strid mot förbud som meddelats jämlikt denna

lag, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande,

må till fängelse i högst sex månader dömas.

Böter tillfalla kronan.

5 §•

I fall som avses i 4 § äger överexekutor meddela handräckning till rättelse

i vad olagligen skett. Ansökan om handräckning må göras av allmän åklagare,

byggnadsnämnd eller byggnadsinspektör. Är ansökan gjord av allmän

åklagare och begär utmätningsman att kostnad för förrättning skall förskjutas,

må det ske av allmänna medel. I övrigt gälle enahanda bestämmelser

som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

6 §.

För men, som tillskyndas strandägare genom byggnadsförbud enligt denna

lag, skall ersättning givas i enlighet med vad därom framdeles kommer att

i lag bestämmas.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

UPP8''U utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt gäller

till och med den 30 juni 1952.

Beslut om byggnadsförbud, som meddelats jämlikt denna lag, skall ej gälla

längre än lagen äger giltighet.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29.

Vad i 4 § stadgas skall lända till efterrättelse jämväl sedan lagen i övrigt

upphört att gälla, såvitt fråga är om överträdelse som begåtts under lagens

giltighetstid.

B. att motionerna 1:489 och 491 samt 11:593 och 594 måtte anses besvarade

genom vad utskottet hemställt under A. ovan, samt

C. att motionerna I: 490 och 492 samt II: 592 och 595 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd;

2) av herrar Werner, Pålsson, Cassel, Andersson i Dunker och Larsson i

Karlstad, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

Det föreliggande förslaget till provisorisk lag avser att i första hand bemyndiga

respektive länsstyrelser att med omedelbar verkan förordna om tillfälligt

byggnadsförbud inom vissa av länsstyrelsen bestämda strandområden

såväl vid havet som vid insjöar och vattendrag i angivet syfte att därigenom

åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv.

Såsom skäl för behovet av en brådskande lagstiftning på området anför

departementschefen att de nuvarande stränga byggnadsrestriktionerna kunde

komma att upphävas eller mildras innan en definitiv lagstiftning i förevarande

ämne kommit till stånd. I så fall vore att befara att framför allt

sportstugebebyggelsen komme att sätta in i sådan omfattning att den tilltänkta

lagstiftningen bleve av betydligt mindre verkan, än om den hade genomförts

före byggnadsregleringens avveckling. Detta skäl angiver departementschefen

såsom särskilt bärande.

Det förändrade samhällsekonomiska läget har emellertid senare föranlett

kategoriska uttalanden från Kungl. Maj :ts sida att någon avveckling eller

lindring av berörda restriktioner icke vore att förvänta. Härigenom synes

ett av huvudskälen för en brådskande lagstiftning hava bortfallit.

Utskottet erinrar om att vårt land äger en oerhört rik tillgång till outnyttjade

strandområden i förhållande till en relativt fåtalig befolkning. Vårt läge

är följaktligen i detta avseende ett annat och långt gynnsammare än förhållandena

i t. ex. England och vissa tätbefolkade länder på kontinenten,

där liknande problem uppkommit. Någon verklig fara för att en strandbebyggelse

i Sverige skulle få en sådan omfattning att befolkningen därigenom

komme att utestängas från bad och friluftsliv lärer icke vara för handen.

Ett provisoriskt byggnadsförbud av så djupt ingripande betydelse i flera

hänseenden som det ifrågavarande synes utskottet därför icke vara av ett

omedelbart behov påkallat. Härvid bör uppmärksammas att det föreslagna

förbudet endast avser bebyggelse — huvudsakligen av sportstugor och sommarvillor

— men däremot icke jordavstyckning eller försäljning av strandtomter.

Frågan huruvida erforderligt skydd mot olämplig strandbebyggelse kan

ernås medelst tillämpning av nu gällande lagstiftning, exempelvis genom

byggnadslagen, eller om därför erfordras nya lagregler i en särskild strandlag

eller annorstädes är för närvarande föremål för prövning av särskilda

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagats kottets utlåtande nr 29.

av Kungl. Maj:t efter propositionens avgivande tillkallade sakkunniga. I avbidan

på det utlåtande som inom närmaste tiden kan förväntas från de sakkunniga

finner utskottet sig icke böra taga ställning vare sig till behovet

av en definitiv strandlag eller till de rättsliga spörsmål, som beröra en sådan

lags utformning.

Det aktuella spörsmålet är huruvida risk föreligger att värdefulla strandområden

kunna komma att förstöras genom en olämplig bebyggelse under

den begränsade tid som förflyter innan en eventuellt behövlig definitiv lagstiftning

kan träda i tillämpning. Utskottet har bedömt denna risk såsom

obefintlig eller i varje fall synnerligen ringa.

Stadgandena i såväl den nyligen antagna byggnadslagen som även i jorddelningslagen

förhindra på ett effektivt sätt att tätbebyggelse kommer till

stånd utan myndigheternas medverkan.

Olämplig glesbebyggelse kan eller bör kunna hindras genom en tillämpning

av angivna lagar. Utskottet vill här erinra om möjligheterna att vinna

skydd även mot en oreglerad glesbebyggelse bl. a. genom generalplan eller

utomplansbestämmelser samt tillika om bestämmelserna i 122 § byggnadslagen.

Enligt sistnämnda lagrum må förbud stadgas mot nybyggnad utan

länsstyrelsens tillstånd, där område som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan

befinnes böra särskilt skyddas på grund av bl. a. naturskönhet,

växtlighet eller andra särskilda förhållanden. Med stöd av detta stadgande

har byggnadsförbud utfärdats för den yttre delen av Stockholms skärgård

och för den gotländska kusten.

En förutsättning för att bebyggelse — även enstaka sådan — skall komma

till stånd är i de flesta fall att tomtmark avstyckas för ändamålet.

Enligt 19 kap. 13 § 3 mom. i jorddelningslagen har länsstyrelsen möjlighet

att vaka över att sådana avstyckningar icke ske där det ur allmän synpunkt

skulle kunna vara olämpligt med bebyggelse. Vissa länsstyrelser ha

givit anvisningar rörande avstyckningsverksamhetens bedrivande av sådant

innehåll att de skyddat stränderna inom sina län.

Enligt utskottets uppfattning finnes alltså redan nu möjlighet att medelst

tillämpning av angivna lagbestämmelser utöva nödig kontroll även över en

glesbebyggelse då det gäller vissa strandområden. Det kan såsom förut antytts

också konstateras att vissa länsstyrelser med stöd av gällande lagstiftning

medelst byggnadsförbud och anvisningar ingripit i reglerande syfte.

Utskottet finner med hänsyn till det sagda och då ett lössläppande av

byggnadsrestriktionerna ingalunda är att förvänta under den närmaste tiden

behov av en provisorisk lagstiftning i ämnet icke föreligga. Ett ytterligare

starkt skäl som talar emot ett antagande av förevarande provisoriska

lagstiftning anser utskottet vara att förslaget icke upptager några som helst

regler för huruvida eller på vad sätt den strandägande befolkningen skall

beredas ersättning för de förluster och skador, som den föreslagna lagen

kommer att föra med sig för jordägarnas vidkommande.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande Kungl. Maj :ts proposition icke måtte av

riksdagen bifallas.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner,

501663

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1950:412 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående lönereglering för lärarna vid statsunderstödda folkhögskolor och lantbruk sundervisnin a1 i texten