Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om upphävande av bestämmelserna i normalbrandordningarna om visst avstånd mellan stack och byggnad. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 99 i första kammaren av herrar De Geer och Isaksson och nr 64 i andra kammaren av herr Dickson m. fl.

1950-02-24 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1950:5, Utlåtande i anledning av väckta motioner om upphävande av bestämmelserna i normalbrandordningarna om visst avstånd mellan stack och byggnad. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 99 i första kammaren av herrar De Geer och Isaksson och nr 64 i andra kammaren av herr Dickson m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5.

1

Nr 5.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om upphävande av

bestämmelserna i normalbrandordningarna om visst

avstånd mellan stack och byggnad.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 99 i första kammaren av herrar De

Geer och Isaksson och nr 64 i andra kammaren av herr Dickson m. fl. I

motionerna, vilka äro likalydande, hemställes, »att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte begära, att det bringas till länsstyrelsernas kännedom,

att bestämmelserna i normalbrandordningarna beträffande visst minimiavstånd

mellan halmstack och byggnad skola utgå».

Beträffande motiveringen för motionärernas hemställan får utskottet

hänvisa till motionerna.

Frågans tidigare behandling i riksdagen m. m.

Gällande bestämmelser om rikets brandförsvar finnas i brandlagen den

15 juli 1944- och brandstadgan av samma dag. I brandlagen givas de grundläggande

reglerna rörande kommunernas och de enskilda medborgarnas

skyldigheter med avseende å brandförsvaret, och i brandstadgan återfinnas

de föreskrifter, som mer i detalj utföra brandlagens bestämmelser. Enligt

brandstadgan skall för varje kommun finnas en brandordning, som skall

upptaga bestämmelser, vilka utöver vad i allmän lag eller i brandstadgan

eller eljest i vederbörlig ordning föreskrivits äro erforderliga för ordnande

av ortens brandförsvar. Brandordning antages av stadsfullmäktige, respektive

kommunalfullmäktige. Beslut om antagande av brandordning skall

underställas länsstyrelsens prövning. Beslut, som sålunda underställes,

skall av länsstyrelsen antingen oförändrat fastställas eller ogillas.

Till ledning för kommunerna vid upprättande av brandordningar har

riksbrandinspektören med biträde av särskilda sakkunniga utarbetat tre normalbrandordningar

(SOU 1945: 18—20), varav en (SOU 1945: 18) är avsedd

för städer, köpingar och municipalsamhällen samt två äro avsedda för landsbygden.

Av de för landsbygden upprättade normalbrandordningarna avser

den ena (SOU 1945:20) kommuner, där skogsbrandförsvaret ordnats för

sig, och den andra (SOU 1945: 19) kommuner, där bygdebrandförsvaret

och skogsbrandförsvaret äro samordnade. Då förhållandena inom de olika

kommunerna äro mycket skiftande ha i normalbrandordningarna upptagits

olika alternativ, avsedda för kommuner av olika storleksordning och tätbebyggelse.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 9 avd. Nr 5.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5.

De i motionerna berörda bestämmelserna i normalbrandordningarna om

avståndet mellan stack och byggnad upptagas i 37 § (SOU 1945: 18) respektive

37 § (SOU 1945: 19) och 38 § (SOU 1945: 20) och ha i samtliga fall,

såvitt nu är i fråga, följande lydelse:

Ej må någon så handhava eld eller eldfarligt föremål, att brand därav

lätt kan uppstå.

Det är sålunda förbjudet bland annat

att anbringa stack av otröskad gröda, halm eller hö på närmare avstånd

än 12 meter från stall, ladugård, loge eller byggnad med eldstad.

I två vid 1946 års riksdag väckta motioner yrkades, att frågan om landsbygdens

brandväsen skulle tagas upp till förnyad översyn i syfte att åvägabringa

en mindre betungande organisation samt att generellt uppskov med

brandordnings antagande skulle ges åt alla landskommuner tills riksdagen

fattat nytt beslut i frågan. Motionerna avslogos av riksdagen.

Frågan om avståndet mellan stack och byggnad återkom vid 1947 års

riksdag genom fyra motioner, vari motionärerna vände sig mot ovannämnda

i normalbrandordningen för landskommuner upptagna bestämmelse. Första

lagutskottet, som behandlade motionerna, inhämtade yttranden från

bland andra länsstyrelsen i Malmöhus län, riksbrandinspektören och Landsbygdens

brandförsäkringsbolags förening.

Yttrandet från länsstyrelsen i Malmöhus län innehöll uppgift, att inom

skånelänen införts stadgande om avstånd mellan stack och byggnad av

följande lydelse:

Det är sålunda förbjudet bland annat att anbringa stack av otröskad

gröda, halm eller hö på närmare avstånd än tolv meter från stall, ladugård,

loge eller därmed sammanbyggd byggnad eller byggnad med eldstad, vilket

avstånd dock må, där särskilda skäl föreligga, för stack av otröskad gröda

under tiden augusti—oktober månader minskas intill sex meter.

Riksbrandinspektören anförde i sitt yttrande — efter att hava erinrat

om de brandsäkerhetsföreskrifter, som jämte bestämmelsen om avstånd

mellan stack och byggnad upptagits i 38 respektive 37 § normalbrandordningarna

för landskommuner -— bland annat följande.

Mot dessa förbud ha såvitt riksbrandinspektören har sig bekant icke

gjorts några invändningar i vidare mån än vad gäller förbudet att upplägga

stack närmare byggnad än 12 meter, och härvid ha invändningarna

inskränkt sig till en önskan att vilja minska avståndets storlek. Man torde

nog allmänt ha accepterat, att stack skall ligga på visst avstånd, men man

anser, att 12 meters avstånd skulle vara onödigt betungande ur ekonomisk

synpunkt. Många gånger är bestämmelsen på grund av rent lokala skäl

omöjlig att följa.

Att ett visst avstånd skall finnas torde få anses självklart. Tillgänglig

statistik över antalet byggnader, som antänts av en brinnande grannbyggnad

vid olika avstånd, visar bestämt på avståndens betydelse. En sammanställning,

som gjorts för några år sedan över eldsvådor vid lantbruksrisker

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5.

i Skåne, vilka eldsvådor uppkommit genom brinnande grannrisk, gav följande

resultat, nämligen att av byggnaderna hade

43,4 % legat på 0—6 meters avstånd från primärbranden

17,9 %

»

» 6—9

»

»

15,4 %

»

» 9—15

»

2>

»

5,1 %

» 15—18

»

»

»

»

4,6 %

»

» 18—22,5

»

»

»

»

4,3 %

»

» 22,5—30

»

»

»

»

3,7 %

»

» 30—45

»

»

»

»

3,4 %

» 45—90

»

»

»

»

2,2 %

»

» 90 och flera

»

»

100,o %

Bedömes värdet av avstånden med stöd av ovanstående statistik, skulle

rent teoretiskt 61,3 % av eldsvådorna uteblivit, om avståndet varit 9 meter

eller mera, och genom enkel interpolation skulle man erhålla, att 69,o %

uteblivit, om avståndet varit 12 meter och 76,7 % om avståndet ökades till

15 m. Vid större avstånd än 15 meter sjunker procenttalet för antal bränder,

antända från grannrisk, mycket snabbt, så att vid 25 meters avstånd de uteblivna

eldsvådorna kunna sättas till i runt tal 87 %. Ur såväl brandskyddssom

försäkringsteknisk synpunkt är det sålunda ett önskemål att ha åtminstone

25 meters avstånd mellan byggnader och följaktligen även mellan

stack och byggnad. Ju mer man minskar på detta avstånd, desto större

är risken för konflagration, vilken risk stiger oproportionerligt hastigt ju

mindre avstånden bliva.

Riksbrandinspektören förordade, att bestämmelsen i normalbrandordningarna

skulle erhålla samma lydelse som i de av länsstyrelserna i Malmöhus

och Kristianstads län fastställda brandordningarna, samt tillstyrkte

därjämte ytterligare uppmjukning genom tillägg av följande bestämmelse:

Där hinder uppstår att lägga stack på 12 meters avstånd från nämnda

byggnader på grund av tomt-, mark- eller byggnadsförhållanden, kan brandchef

eller brandsynenämnd lämna tillstånd till stacks uppläggande på mindre

avstånd än vad nu sagts. Detta avstånd får dock ej understiga 9 meter.

Erfordras i undantagsfall ett mindre avstånd än 9 meter skall länsstyrelse

lämna bifall därtill.

Beträffande yttrandena över de 1947 väckta motionerna må i övrigt hänvisas

till första lagutskottets i anledning av motionerna avgivna utlåtande

nr 39.

I nämnda utlåtande anförde första lagutskottet såvitt här är i fråga bland

annat:

I samtliga nu förevarande motioner har riktats kritik mot den i normalbrandordningarna

för landskommuner upptagna bestämmelsen om förbud

mot att anbringa stack av otröskad gröda, halm eller hö på närmare avstånd

än 12 meter från stall, ladugård, loge eller byggnad med eldstad.

Det ligger i sakens natur, att det ur brandskyddssynpunkt är av stor vikt

att avståndet mellan stack och byggnad icke är alltför litet. Av de till utskottet

avgivna yttrandena framgår också, att åtskilliga försäkringsinrätt
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5.

ningar redan före den nya brandlagstiftningens tillkomst genom att bland

försäkringsvillkoren intaga bestämmelser om visst minsta avstånd mellan

stack och byggad beaktat det faromoment, som i närheten av byggnader

upplagda stackar utgöra.

I allmänhet torde det medföra större besvär och kostnad för ägaren att

placera en stack på ett ur brandsäkerhetssynpunkt betryggande avstånd

från byggnad än att anbringa den i omedelbar närhet av byggnaden. Det

är emellertid icke endast arbetet med uppläggandet av en stack på längre

avstånd utan även det ökade arbetet vid tillgodogörandet av densamma,

som ur jordbruksekonomisk synpunkt medför olägenhet. Om icke någon

bestämmelse i ämnet finnes i brandordningen eller i de försäkringsvillkor

som gälla för ett visst fall, har ägaren därför att väga de jordbruksekonomiska

intressena mot brandskyddssynpunkterna. Han kan då i kortsynt

optimism komma att underskatta brandfaran och lägga stacken på kortare

avstånd än som kan anses betryggande. Den enskildes privatekonomiska intresse

får dock icke vara avgörande, utan frågan måste liksom då det gäller

brandskyddsfrågor i allmänhet ses även ur nationalekonomiska och andra

allmänna synpunkter. En avvägning måste uppenbarligen ske mellan å ena

sidan brandskyddets krav samt å andra sidan kommunernas och fastighetsägarnas

intresse av en rimlig och smidig tillämpning av brandlagstiftningen.

Härvid kan knappast råda någon tvekan om att det som regel måste

anses lämpligt att upprätthålla visst minimiavstånd mellan stack och

byggnad.

Frågan blir då huru stort detta avstånd skall vara och om det i normalbrandordningarna

angivna avståndet av 12 meter kan anses lämpligt. Det

är uppenbart att nämnda avstånd icke medför någon säkerhet för att

brand icke kan spridas och att det med hänsyn till lokala förhållanden

mången gång måste vara önskvärt att stack lägges på ännu längre avstånd

från byggnad. Utskottet anser dock att 12-metersavståndet innebär en för

normalfallen lämplig avvägning. I flertalet av de till utskottet avgivna yttrandena

har också givits uttryck åt den uppfattningen, att denna avståndsbestämmelse

vore värdefull ur brandskyddssynpunkt och att den därför icke

borde slopas. Den av riksbrandinspektören åberopade statistiken synes också

giva belägg för riktigheten av en sådan uppfattning. Beträffande stack av

otröskad gröda har emellertid i de flesta yttrandena, däribland det av riksbrandinspektören

avgivna, förordats en uppmjukning av bestämmelsen i

enlighet med vad som i allmänhet skett i de av länsstyrelserna i Malmöhus

och Kristianstads län fastställda brandordningarna. Denna uppmjukning

innebär, att för sådan stack avståndet må, där särskilda skäl föreligga, under

tiden augusti—oktober minskas intill sex meter.

Enligt utskottets mening är en dylik lindring av bestämmelsen välgrundad.

Därigenom torde jordbrukarna kunna beredas en icke oväsentlig

lättnad under den tid, då knappheten på arbetskraft inom jordbruket är

mest kännbar, samtidigt som olägenheterna ur brandskyddssynpunkt torde

vara mindre framträdande. Det kan dock övervägas, om icke den angivna

tiden utan olägenhet ur brandskyddssynpunkt skulle kunna utsträckas med

ytterligare en månad.

Riksbrandinspektören har ansett, att en ytterligare uppmjukning skulle

kunna göras. En generell minskning av avståndet borde visserligen icke

medgivas, men där på grund av mark- eller byggnadsförhållanden hinder

förelåge att lägga upp stack på 12 meters avstånd, borde efter prövning i

varje särskilt fall dispens från bestämmelsen kunna meddelas av brand
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5.

chef eller brandsynenämnd. Avståndet finge dock enligt riksbrandinspektörens

mening icke understiga 9 meter, såvida icke länsstyrelsen lämnat

tillstånd därtill.

Utskottet anser det vara önskvärt, att det öppnas möjlighet till dispens

från 12-metersbestämmelsen i de fall, då på grund av nyssnämnda förhållanden

hinder möter att följa densamma. Det kan vara föremål för tvekan,

om dispensprövningen bör helt läggas i lokal myndighets hand eller i vissa

fall bör tillkomma länsstyrelsen. Det förslag som framlagts av riksbrandinspektören

synes emellertid innebära en god lösning, och utskottet vill uttala

sin anslutning till detta.

Ehuru utskottet hyser den uppfattningen att den i normalbrandordningarna

upptagna bestämmelsen om avstånd mellan stack och byggnad i angivna

avseenden skulle kunna uppmjukas, anser sig utskottet dock icke

böra föreslå riksdagen att till Kungl. Maj :t rikta någon framställning om

att en bestämmelse av det innehåll, som utskottet här angivit som lämpligt,

bör erhålla allmän giltighet. Det torde nämligen icke finnas anledning

att i princip göra skillnad mellan denna och andra likartade brandskyddsbestämmelser

i normalbrandordningarna. Vad utskottet anfört om bestämmelsen

synes emellertid — på samma sätt som normalbrandordningarna —

vara ägnat att tjäna till ledning för kommunerna vid upprättandet av brandordningar,

liksom ock för länsstyrelserna vid faststälielseprövningen. Utskottet

anser det därför vara önskvärt att länsstyrelserna genom Kungl.

Maj :ts försorg erhålla kännedom om de synpunkter utskottet anfört beträffande

berörda bestämmelse.

I skrivelse den 10 juni 1947 (nr 295) anhöll riksdagen, under hänvisning

till utlåtandet, hos Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj :t ville låta bringa

till länsstyrelsernas kännedom vad utskottet i utlåtandet anfört rörande

bestämmelsen i normalbrandordningarna om avsånd mellan stack och

byggnad.

Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 20 juni 1947 anbefallt riksbrandinspektören

att under hänsynstagande till innehållet i nämnda riksdagens

skrivelse vidtaga de åtgärder som därav föranleddes, anmodade riksbrandinspektören

genom skrivelse den 5 juli 1947 länsstyrelserna att beakta vad

som anförts i utlåtandet. I samma skrivelse har riksbrandinspektören förklarat,

att länsstyrelserna borde ägna uppmärksamhet åt förevarande fråga

vid fastställande av brandordningar, varemot någon ändring av redan fastställda

brandordningar enligt riksbrandinspektörens mening icke syntes

vara nödvändig.

Frågan om avståndet mellan stack och byggnad har prövats i ett av

Kungl. Maj:t genom resolution den 7 november 1947 avgjort besvärsärende.

1 detta ärende hade ett brandförbund, bestående av vissa socknar i Skåne,

antagit en brandordning, som stadgade, bland annat, att det vore förbjudet

att anbringa stack av otröskad gröda, halm eller hö på närmare avstånd än

6 meter från byggnad där det ej funnes eldstad och 12 meter från byggnad

med eldstad. Beslutet underställdes länsstyrelsens prövning. Länsstyrelsen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5.

förklarade att nämnda bestämmelse i brandordningen icke stode i överensstämmelse

med 11 § brandlagen, som föreskreve att ägare av byggnad, upplag

eller annan anläggning vore skyldig att vidtaga nödiga åtgärder till förebyggande

och bekämpande av brand, i den mån de ej medförde oskälig

kostnad. Länsstyrelsen fann därför att fastställelse icke kunde meddelas.

Brandförbundet överklagade länsstyrelsens beslut. I sin resolution den 7

november 1947 yttrade Kungl. Maj :t bland annat följande:

Ur brandskyddssynpunkt får anses erforderligt, att brandordningen innehåller

förbud att anbringa stack av otröskad gröda, halm eller hö på närmare

avstånd än 12 meter från stall, ladugård, loge eller därmed sammanbyggd

byggnad eller byggnad med eldstad, dock att under månaderna

augusti—november stack av otröskad gröda må anbringas på ett avstånd

icke understigande 6 meter från sådan bebyggelse. Från angivna förbud

bör möjlighet till andra eftergifter icke beredas än att avståndet må, där

mark- eller byggnadsförhållanden eller andra särskilda omständigheter det

föranleda, minskas intill 9 meter efter medgivande av brandsynenämnden

och under 9 meter efter medgivande av länsstyrelsen.

Med denna motivering fastställde Kungl. Maj:t länsstyrelsens beslut.

Motioner i förevarande ämne väcktes även vid 1948 års riksdag, varvid

hemställdes om åtgärder »i syfte att upphäva vad riksdagsbeslutet 1947

föranlett i fråga om bestämmelser i brandordningarna, så att 12-metersgränsen

i fråga om halmstackars placering utgår».

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 16, avstyrkte första lagutskottet

bifall till desamma och hänvisade därvid i huvudsak till sina föregående

år gjorda uttalanden.

Vid ärendets behandling i kamrarna godkände första kammaren utlåtandet,

varemot andra kammaren biföll ett under överläggningen framställt

yrkande att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag

till sådana ändrade bestämmelser i de nu gällande brandordningarna

att bestämmelserna om visst avstånd mellan halmstack och byggnad måtte

utgå.

Frågan återkom vid 1949 års riksdag genom motioner, i vilka hemställdes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära att det bringades till

länsstyrelsernas kännedom att bestämmelserna i normalbrandordningarna

beträffande visst minimiavstånd mellan hamstack och byggnad skulle utgå.

Första lagutskottet, som behandlade motionerna, inhämtade yttranden

från riksbrandinspektören och Landsbygdens försäkringsbolags förening.

Riksbrandinspektören anförde:

I fråga om halmstacks avstånd till byggnad ha normalbrandordningarnas

anvisningar om 12 meter såsom ett minimum följts i övervägande antalet

brandordningar — i Skåne dock i något modifierad form. Länsstyrelsen i

Malmöhus län har nämligen ändrat punkten rörande ifrågavarande avstånd

på det sättet, att, där särskilda skäl föreligga, stack av otröskad gröda

under tiden augusti—oktober finge läggas intill 6 meter från byggnad.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5.

I till riksbrandinspektören från Kopparbergs län inkomna fastställda

brandordningar, till antalet 36, finnes 12-metersavståndet angivet i 19 men

saknas i 17.

Vidkommande Östergötlands län ha i alla till riksbrandinspektören inkomna

123 fastställda brandordningar 12-metersavståndet beaktats utom i

en. I dessa brandordningar har emellertid gjorts ett tillägg, enligt vilket

dispens kan sökas hos länsstyrelsen.

I Södermanlands län ha normalbrandordningarnas anvisningar följts i

samtliga 64 fastställda brandordningar, som förvaras hos riksbrandinspektören.

I fem av dessa brandordningar har emellertid möjlighet till dispens

medgivits.

Enligt uppgift från Södermanlands läns brandförsäkringsbolag har bolaget

alltsedan år 1941 sökt förmå försäkringstagarna att flytta ut sina halmstackar

från byggnaderna, och dessa försök ha också i hög grad krönts med

framgång, vilket till stor del beror på att bolaget tillämpar högre premier

beträffande byggnad, där halmstack ligger på närmare avstånd än 12 meter

från byggnaden.

Nyssnämnda bolag anser sig under åren 1939—1948 ha undgått förluster

på cirka 1,8 miljoner kronor på grund av att de brinnande halmstackarna

legat 12—20 meter från byggnaderna.

Förenämnda försäkringsbolag har vidare uppgivit, att under åren 1939—

1945 skador för cirka 700 000 kronor uppstått på lantgårdars ekonomibyggnader

på grund av antända halmstackar, som legat invid eller endast

några få meter från byggnaderna. Från övriga län torde någon liknande

statistik icke kunna erhållas. Riksbrandinspektören får dock erinra om de

uppgifter ur dagspressen, som riksbrandinspektören citerade i sitt yttrande

den 6 maj 1946 till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet

i anledning av en vid 1946 års riksdag framställd interpellation angående

generella lättnader beträffande i normalbrandordningen föreslagna bestämmelser

rörande minimiavstånd vid placering av halmstack, så att stack av

otröskad gröda, halm eller hö skulle få anbringas å minst 6 meters avstånd

från byggnad. Dessa tidningsnotiser omnämnde åtta eldsvådor under tiden

13—27 april 1946, då ladugårdar och andra byggnader antänts från brinnande

halmstackar, samt dessutom två eldsvådor då branden förorsakats

av halm, som nedrivits från halmtak och därefter antänts genom barns lek

med eld. Endast i två fall kunde elden begränsas till halmen, i de övriga

brunno även byggnaderna. Därvid uppstodo skador för cirka 250 000 kronor

— under 14 dagar.

Av berörda statistik torde framgå såsom ostridigt, att ett visst ej alltför

litet avstånd mellan halmstack och byggnad är nödvändigt för att byggnaden

skall kunna skyddas, om halmstack brinner.

Efter alt ha redogjort för innehållet i Kungl. Maj :ts resolution den 7

november 1947 fortsätter riksbrandinspektören:

Riksbrandinspektören har alltsedan den 7 november 1947 alltid hänvisat

till innehållet i ovannämnda Kungl. Maj:ts resolution, då förslag till brandordning

underställts riksbrandinspektören för yttrande även i sådana fall,

då brandordningsförslaget följt normalbrandordningens formulering. I

många fall ha emellertid kommunerna själva beslutat vidhålla den ursprungliga

formuleringen enligt normalbrandordningen. I en hd del fall har däremot

en redan fastställd brandordning ändrats och bringats i överensstäm
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5.

melse med den av Kungl. Maj :t angivna formuleringen. Så har t. ex. under

senaste tiden skett i ett antal brandordningar, som inkommit till riksbrandinspektören

från Malmöhus och Värmlands län.

Föreningen erinrar inledningsvis om sitt år 1947 till utskottet avgivna,

i utlåtandet nr 39 för samma år redovisade yttrande samt anför härefter:

Sedan nämnda yttrande avgavs har i enlighet med 1947 års riksdags beslut

möjlighet beretts till vissa eftergifter i fråga om normalbrandordningarnas

ursprungligen kategoriska förbud mot anbringande av stack inom 12

meter från vissa byggnader. Det är ostridigt att driftsekonomiska olägenheter

alltjämt kunna yppa sig vid bestämmelsernas efterlevnad, men en avvägning

måste ske med hänsyn till brandskyddssynpunkterna. De påtalade

bestämmelserna innebära, redan de, en sådan avvägning, och ur brandskyddssynpunkt

måste dessa bestämmelser anses utgöra minimikrav.

I anslutning till de nu föreliggande motionerna vill föreningen särskilt

betona, att de åberopade brandskyddssynpunkterna synas vara av sådan

samhällelig vikt och betydelse, att''det allmänna även i fortsättningen hör

lämna sin medverkan för tillgodoseendet av ett rimligt brandskyddsintresse

på ifrågavarande område.

Första lagutskottet anförde i sitt utlåtande, nr 25, bland annat följande:

Normalbrandordningarna innebära allenast förslag och anvisningar för

arbetet med upprättande av brandordningar. Beslutanderätten i fråga om

dessas innehåll tillkommer kommunernas beslutande organ och länsstyrelserna

samt, om besvär anföras, i sista hand Kungl. Maj :t. 1947 års riksdagsbeslut

i ämnet medförde, att länsstyrelserna erhöllo del av vissa av

utskottet anförda synpunkter i frågan om avståndet mellan stack och byggnad.

Vad utskottet anfört har kommit att på samma sätt som normalbrandordningarna

tjäna till vägledning för utformningen av brandordningar.

Dylik vägledning föreligger slutligen i det ställningstagande till frågan om

avståndet mellan stack och byggnad, som innefattas i Kungl. Maj :ts ovannämnda

resolution den 7 november 1947.

I sitt 1947 avgivna utlåtande kunde utskottet fastslå, att upprätthållandet

av ett visst avstånd mellan stack och byggnad är påkallat ur brandskyddssynpunkt.

Vad som framkommit genom den innevarande år införskaffade

utredningen har ytterligare bestyrkt detta. Brandskyddssynpunkterna

kunna emellertid i förevarande hänseende stå i strid med vad som

är lämpligt ur synpunkten av rationell jordbruksdrift. En skälig avvägning

mellan dessa båda intressen är erforderlig; utskottets år 1947 gjorda uttalanden

åsyftade att skapa en sådan avvägning.

Erfarenheterna från tiden efter 1947 års riksdagsbeslut ha icke givit vid

handen annat än att den av utskottet förordade lösningen är lämplig.

Kungl. Maj :ts ovannämnda resolution den 7 november 1947 innebär, att

utskottets ståndpunkt i stort sett godtagits i praxis; dock går Kungl. Maj:t

i resolutionen något längre än utskottet i tillgodoseende av de jordbruksekonomiska

driftsintressena. Medan utskottet ansett sig kunna förorda

dispens allenast där hinder att iakttaga 12-metersavståndet uppstår på

grund av tomt-, mark- eller byggnadsförhållanden, har i resolutionen uttalats

att avståndet, efter inhämtande av tillstånd, finge minskas, där

mark- eller byggnadsförhållanden eller andra särskilda omständigheter det

föranledde. Att medgiva ytterligare avsteg från 12-metersregeln torde icke

vara försvarligt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5. 9

Såsom framgår av riksbrandinspektörens ovan intagna yttrande över

förevarande motioner, ha ett avsevärt antal brandordningar upptagit bestämmelser

i förevarande ämne i enlighet med vad utskottet förordat år

1947. De brandordningar, som innehålla den i normalbrandordningen för

landskommuner föreslagna ovillkorliga 12-metersregeln, kunna, när så finnes

påkallat, ändras till överensstämmelse med utskottets rekommendationer.

I den mån brandordningarna upptaga de av utskottet förordade

bestämmelserna finnas avsevärda möjligheter att åstadkomma en efter de

individuella förhållandena lämpad lösning i varje särskilt fall. Inom utskottet

har framhållits, att de med uppläggande av stackar förenade brandriskerna

i allmänhet äro mindre vid smärre jordbruk. Denna synpunkt

torde kunna beaktas vid tillämpningen av de av utskottet förordade

dispensbestämmelserna.

Utskottet är medvetet om att vissa svårigheter i tillämpningen icke

kunna undvikas. Lantbrukarna begagna sig icke heller alltid av de möjligheter,

som stå till buds, att erhålla lättnader i berörda hänseende. Man

lärer böra räkna med att överträdelser av bestämmelserna ske i viss utsträckning.

Genom samarbete mellan de lokala brandskyddsorganen, brandförsäkringsgivarna

och de berörda enskilda parterna torde emellertid dessa

svårigheter kunna i väsentlig mån undanröjas.

På grund av det anförda finner sig utskottet icke kunna förorda åtgärder

för att tillgodose motionernas syften.

Två reservanter i utskottet ansågo, att utskottet bort förorda att bestämmelse

om visst avstånd mellan stack och byggnad icke intoges i brandordningarna

för landskommuner samt att detta borde på samma sätt som utskottets

år 1947 gjorda uttalanden bringas till länsstyrelsernas kännedom.

Vid ärendets behandling i kamrarna godkände första kammaren utlåtandet,

varemot andra kammaren biföll reservationen.

Utskottet.

Före tillkomsten av de brandordningar, som upprättats efter mönstret

av 1945 års normalbrandordningar, torde i varje fall för den rena landsbygdens

del icke bestämmelser funnits om ett visst minimiavstånd mellan stackar

och byggnader. Regler om ett mera effektivt brandskydd infördes för

den rena landsbygdens del (om undantag göres för skogsförhållanden) överhuvud

först genom 1944 års brandlag och samma års brandstadga men

föreskrifter om minimiavstånd mellan stackar och byggnader ha icke underställts

riksdagen vare sig 1944 eller senare. De stadganden om minimiavstånd

mellan stack och byggnad som på grundval av 1945 års normalbrandordningar

infördes i brandordningar för kommuner, väckte genast

motstånd bland jordbrukarna. De visade sig opraktiska och hinderliga; i

många fall mötte det på grund av bristande utrymme svårigheter att tilllämpa

dem. Vid samtliga riksdagar efter 1946 ha också molioner väckts

som syftat till borttagande eller uppmjukning av grundsatsen om tolv meters

avstånd mellan stackar och byggnader. Dessa motioner ledde redan

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 saml. •'') avd. Nr 5.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5.

1947 till visst resultat —- särskilt genom de ovan angivna uttalandena att

under månaderna augusti—november stackar finge uppläggas på ett avstånd

av sex meter från bebyggelse — men den grundsats om minimiavstånd,

som uttryckts i normalbrandordningarna, upprätthålles i övrigt, där

icke den enskilde lyckas erhålla dispens.

Även med de uppmjukningar av tolvmeter sregeln, som ägt rum, äro emellertid

de nya reglerna till avsevärt hinder för jordbrukarna. På många ställen

är det fortfarande icke möjligt för dem att upplägga stackarna på det

avstånd från byggnaderna, som fordras. Vid tröskningen kan det erfordras

ökad manuell eller maskinell arbetskraft. För jordbrukarna ter det sig vidare

främmande att behöva söka dispens hos brandsynenämnden eller eventuellt

hos länsstyrelsen för att få lägga sina stackar på platser, där de tidigare

legat under årtionden. Antalet av dem, som bryta mot bestämmelserna,

torde därför vara synnerligen stort.

Utskottet vill icke förneka att det kan vara av värde för att undvika

brandrisk, att stackarna förläggas relativt långt från byggnader. De överträdelser

av bestämmelserna, som äga rum, förminska emellertid högst

avsevärt den betydelse, som reglerna i brandordningarna om minimiavstånd

kunna äga. Då dessutom uppenbarligen samhället icke bör ge föreskrifter,

vilka sakna förankring i uppfattningen hos ett stort antal medborgare och

av denna grund eller andra skäl överträdas i betydande mån, anser utskottet

att för framtiden stadganden om minimiavstånd mellan stackar och

byggnader icke böra meddelas för landsbygden. Det bör i stället ankomma

på brandstodsbolagen att i de fall de anse erforderligt uppställa såsom villkor

för beviljande av brandförsäkringar utan premieförhöjning att stackar

icke läggas för nära bebyggelsen. På grund av den stora omfattning, brandförsäkringsväsendet

numera äger, når man genom dylika villkor på ett vida

smidigare sätt de fördelar ur brandskyddssynpunkt, vilka man avsett att

vinna genom brandordningarnas stela föreskrifter att stackar skola förläggas

på visst minimiavstånd från byggnader.

Städer och stadsliknande samhällen omfatta ofta områden av ren landsbygdskaraktär,

och synpunkter liknande dem, som ovan angivits, göra sig

därför gällande även beträffande brandordningar för städer, köpingar och

municipalsamhällen. Utskottet anser sig emellertid i fråga om dylika brandordningar

icke böra föreslå någon ändring i vad som för närvarande gäller.

För att nå den förändring beträffande utfärdandet av regler om minimiavstånd

mellan stackar och byggnader, som utskottet ovan angivit, anser

utskottet det tillräckligt, att riksdagen anhåller hos Kungl. Maj :t om att

stadgandena om visst minimiavstånd mellan stackar och byggnader avlägsnas

ur normalbrandordningarna för landsbygden. Utskottet håller nämligen

för visst, att om bestämmelserna om minimiavstånd avlägsnas ur normalbrandordningarna

för landsbygden, stadfästelse icke kommer att vägras på

av landsbygdskommuner antagna förslag till brandordningar på grund av

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5.

att förslagen sakna regler om dylikt avstånd. Utskottet håller likaledes för

visst att stadfästelse icke kommer att vägras på sådana av landsbygdskommuner

antagna förslag till ändringar av äldre brandordningar, varigenom

föreskrives att bestämmelser i dessa om visst minimiavstånd skola utgå.

Däremot anser utskottet, att kommunerna böra ha frihet att fortfarande,

om de så önska, antaga brandordningar, i vilka bestämmelser om visst minimiavstånd

finnas. Någon begäran om inskränkning av denna frihet vill

utskottet därför icke framställa.

Med stöd av vad ovan angivits föreslår utskottet alltså,

att riksdagen ville i anledning av förevarande motioner,

1:99 och 11:64, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att

Kungl. Maj :t ville föranstalta om sådan översyn av de på

uppdrag av statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet

utarbetade och i Statens offentliga utredningar

(1945: 19—20) offentliggjorda normalbrandordningarna för

landskommuner att den i 37 § resp. 38 § angivna bestämmelsen

om förbud att anbringa stack av otröskad gröda,

halm eller hö på närmare avstånd än 12 meter från stall,

ladugård, loge eller byggnad med eldstad utgår.

Stockholm den 24 februari 1950.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Nils A. Larsson, Hermansson*,

Werner, Eskilsson, Grym*, Boo och Ivar Nilzon;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Ericsson i Sörsjön,

Andersson i Dunker, Holm, Åhman, Fagerholm, Johansson i Torp och

Häckner.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Häckner.

Reservation

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1950:71 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj-As i statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag förbudgetåret 1950/51 till vissa byggnadsarb a1 i texten