Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om skgdd i viss utsträckning för markägares rått till bärplockning å egen mark m. m. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 331 i första kammaren av herr Herbert Hermansson m. fl. samt nr 387 i andra kammaren av herr Carlsson i Bakeröd m. fl.

1950-02-24 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1950:6, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om skgdd i viss utsträckning för markägares rått till bärplockning å egen mark m. m. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 331 i första kammaren av herr Herbert Hermansson m. fl. samt nr 387 i andra kammaren av herr Carlsson i Bakeröd m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

1

Nr 6.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning

om skgdd i viss utsträckning för markägares rått till

bärplockning å egen mark m. m.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 331 i första kammaren av herr Herbert

Hermansson m. fl. samt nr 387 i andra kammaren av herr Carlsson i

Bakeröd m. fl. I motionerna, vilka äro likalydande, hemställes i fråga om

skördande av skogsbär, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte

anhålla om utfärdande av bestämmelser innebärande dels fridlysning av

mark inom ett avstånd av 200 meter närmast markägarens hus och trädgård,

dels befogenhet för skogsvårdsstyrelserna att förbjuda bärplockning å

skogsodlad mark under tid då plantorna kunna skadas genom nedtrampning

och dels förbud att plocka och skörda omogna skogsbär».

Beträffande motiveringen för motionärernas hemställan får utskottet

hänvisa till motionerna.

Av de väckta frågorna ha den civilrättsliga frågan om rättigheten att

tillgodogöra sig vilda skogsbär ävensom frågan om införande av förbud mot

att skörda omogna skogsbär tidigare flera gånger varit föremål för riksdagens

prövning.

Frågan om rätten till vilt växande bär.

Att utan lov taga väg över »tomt eller plantering eller över annan äga

som kan skadas därav» är belagt med straff (24 kap. 4 § strafflagen), men

eljest är beträdande av annans mark icke förenat med straffpåföljd. Olovligt

tillägnande av naturalster är straffbelagt endast i fråga om vissa särskilt

angivna sådana alster (24 kap. 2 § och 20 kap. 8 § strafflagen); bland

dessa förekomma icke bär.

Redan åren 1899 och 1908 väcktes i riksdagen motioner med begäran

om utredning av frågan om rätten till vilda bär. Dessa motioner vunno dock

icke riksdagens bifall. Lagutskottet, som behandlade motionerna, anförde

sistnämnda år bland annat att den rättsuppfattningen syntes vara allmänt

utbredd, att jordägarens rätt icke i och för sig uteslöte annan från att tillgodogöra

sig ifrågavarande naturalster.

Biliang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr G.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

Frågan var därefter föremål för lagberedningens övervägande, och i sitt

år 1909 avgivna förslag till ny jordabalk upptog beredningen en bestämmelse

i ämnet av följande lydelse: »Vilt växande bär och svamp äge en var

taga å annans mark, där det kan ske utan skada å ägor, dock ej å tomtplats

eller i trädgård, ej heller mot förbud av ägaren eller den honom företräder,

inom ett avstånd därifrån av tre hundra meter.» Det hade sålunda icke

synts beredningen riktigt att utan vidare lagfästa uppfattningen att envar

hade rätt att på annans mark plocka bär och andra dylika naturalster. Å

andra sidan hade beredningen icke ansett det böra ifrågasättas att alldeles

bryta med den hävdvunna uppfattningen och obetingat förbehålla skogsbären

åt jordägaren.

Vid riksdagen år 1913 väcktes ånyo motioner i ämnet. Lagutskottet framhöll

nu, att åtminstone i de sydligare delarna av landet, där skogsbären

tillädes ett jämförelsevis högre värde, rättsuppfattningen vore på väg att

förändras i riktning mot ett starkare hävdande av jordägarens anspråk på

att skogsbären tillkomme honom i likhet med andra alster av hans jord,

samt att han fördenskull borde äga att utan intrång av andra tillgodogöra

sig desamma. Efter hemställan av utskottet avlät riksdagen även en skrivelse

till Kungl. Maj :t med begäran om utredning huruvida och i vilken omfattning

ägare och innehavare av jord kunde beredas skydd mot tillägnande

av å deras mark växande vilda bär samt om framläggande för riksdagen av

förslag till lagstiftning i ämnet.

Sedan 1913 års riksdagsskrivelse för yttrande remitterats till länsstyrelserna

och hushållningssällskapens förvaltningsutskott, utarbetades påföljande

år inom justitiedepartementet ett utkast till lag om rätt till bärplockning

och tillvaratagande av vissa andra naturalster. Detta utkast vilade på

väsentligen samma grunder som ovan angivna av lagberedningen förordade

bestämmelser.

Över utkastet avgåvo verk och myndigheter in. fl. infordrade yttranden.

Ärendet överlämnades sedermera till sakkunniga, vilka år 1919 tillkallats

för att biträda i justitiedepartementet vid fortsatt behandling av frågan om

ny jordabalk (1919 års jordabalkssakkunniga). Emellertid förordnade

Kungl. Maj:t den 24 november 1922, att det åt dessa sakkunniga anförtrodda

utredningsarbetet skulle vila från och med den 1 januari 1923. Nämnda sakkunniga

ha sedermera icke återupptagit sitt arbete.

Vid riksdagen år 1927 påyrkades i två motioner fullföljande av den påbörjade

utredningen. I sitt utlåtande över motionerna anförde första lagutskottet,

att skäl icke förebragts för att frågan om rätten till skogsbären

borde göras till föremål för särskild utredning och således utbrytas ur sitt

naturliga sammanhang med revisionen av jordabalken. Det syntes kunna

tagas för givet, att arbetet med denna revision komme att återupptagas så

snart omständigheterna det medgåve. Med hänsyn därtill ansåge utskottet

opaginerad Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

det icke lämpligt, att framställning gjordes till Kungl. Maj:t om fullföljande

av den utav 1913 års riksdag begärda utredningen i detta ämne, samt hemställde,

att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I en vid utlåtandet fogad reservation anförde emellertid sju av utskottets

ledamöter, att den utredning angående rätten till växande vilda bär, vilken

på föranledande av riksdagens ovannämnda skrivelse igångsatts, hade fått

vila sedan flera år tillbaka och att någon utsikt till dess snara återupptagande

icke syntes vara för handen. Då samma skäl som föranlett den omnämnda

riksdagsskrivelsen i oförminskad grad alltjämt gjorde sig gällande och anledning

ej syntes föreligga att uppskjuta utredningen i fråga i avvaktan på

en blivande revision av jordabalken, hemställde de, att ifrågavarande motioner

måtte av riksdagen bifallas.

Vid frågans behandling i kamrarna stannade dessa i olika beslut, i det att

första kammaren biföll reservationen, medan andra kammaren biföll utskottets

hemställan. Frågan hade alltså förfallit.

I motioner vid riksdagen år 1928 upprepades yrkandena på utredningens

fullföljande. Första lagutskottet förklarade i sitt utlåtande, att utskottet intoge

samma ståndpunkt som år 1927, och avstyrkte motionerna. Fyra reservanter

hemställde på samma skäl som reservanterna i utskottet sistnämnda

år att motionerna måtte bifallas. Även denna gång biföll första kammaren

reservationen under det att andra kammaren biföll utskottets hemställan, i

följd varav frågan ånyo förfallit.

I två motioner vid riksdagen år 1934 hemställdes, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsamt utarbetande och framläggande

av förslag till lagbestämmelser angående skydd för rätten till bärplockning

å skogs- och hagmark.

Första lagutskottet anförde i avgivet utlåtande (nr 16) i anledning av motionerna

bland annat följande:

De skäl vilka förut framförts för en lagstiftning på området hade numera

väsentligen avtagit i styrka. I nämnda avseende ville utskottet erinra, att en

förbättrad skogsvård på åtskilliga håll torde ha medfört att tillgången på

bär minskat, och att den ekonomiska betydelsen av exempelvis lingonskörden

till följd härav icke längre vore densamma som förut. Härtill bidroge

även under nuvarande depressionsperiod, att bären i allmänhet måste säljas

till mycket låga priser. Att likväl den gällande ordningen alltjämt kunde

vara förenad med vissa olägenheter, ville utskottet icke bestrida. Med hänsyn

härtill hade utskottet även övervägt de olika förslag till lösning av hithörande

spörsmål som under sakens föregående behandling blivit framförda.

Därvid hade emellertid de betänkligheter, som förut vid olika tillfällen gjort

sig gällande mot desamma, icke kunnat avvisas. Även andra alternativ hade

dryftats men även de mötts av åtskilliga berättigade invändningar. I betraktande

av de svårigheter frågan sålunda alltjämt erbjöde och då som nämnts

olägenheterna av den gällande ordningen nu vore betydligt mindre än förut,

hade utskottet icke ansett sig böra förorda någon lagstiftning i ämnet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr (i.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda. Fem ledamöter i utskottet reserverade sig emellertid mot

utlåtandet. Första kammaren biföll motionerna, varemot andra kammaren

biföll utskottets hemställan. Frågan hade alltså ånyo förfallit.

Vid 1935 års riksdag väcktes tre motioner i ämnet. I två av motionerna

hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Ivungl. Maj :t anhålla om lagbestämmelser

till skydd för rätt till bärplockning å skogs- och hagmark efter

vissa i motionerna angivna riktlinjer. I den tredje motionen yrkades, att

riksdagen ville hos Ivungl. Maj :t hemställa om återupptagande av den år

1922 nedlagda utredningen angående rätten att tillvarataga skogsbär; därjämte

upptogs i denna motion jämväl frågan om åtgärder till förhindrande

av plockning av omogna skogsbär.

Första lagutskottet, som behandlade motionerna, avgav den 28 februari

1935 utlåtande i ämnet (nr 21). Här må anmärkas att Kungl. Maj :t den 1

i samma månad förordnat, att lagberedningen från och med den 1 mars 1935

skulle övertaga den pågående utredningen om revision av aktiebolagslagstiftningen,

att en eller två av lagberedningens ledamöter skulle utföra erforderliga

förberedande arbeten för revision av jordabalken samt att beredningen

sedan utredningen angående revision av aktiebolagslagstiftningen

slutförts skulle övergå till behandling av frågan om en reform av jordabalken.

I sitt utlåtande påpekade utskottet till en början att, såsom av den utav

utskottet i saken lämnade redogörelsen framginge, de i motionerna berörda

spörsmålen förut vid upprepade tillfällen varit föremål för överväganden.

Utskottet anförde därefter följande:

Vad först angår den civilrättsliga frågan om rättigheten att tillgodogöra

sig bären har vid dessa överväganden å ena sidan anförts, att jordägaren

borde beredas företrädesrätt åtminstone till en del av de bär som växa å

hans mark. Å andra sidan har hävdats, att bären aldrig tillkommit jordägaren

såsom sådan och att han fördenskull icke kunde göra anspråk på

dem framför andra.

Det är riktigt att lagen i vårt land av gammalt icke uppställt något förbud

att tillgodogöra sig vilda bär å annans mark. En viss begränsning i möjligheterna

härtill har dock förefunnits genom bestämmelser som meddelats

i andra syften. I detta hänseende kan utskottet erinra om förbudet i 24 kap.

11 § strafflagen att taga väg över annans tomt, åker, äng, plantering eller

andra ägor, vilka därav kunna skadas. Den, som icke äger beträda viss

mark, är uppenbarligen icke heller berättigad att där tillgodogöra sig bär och

dylikt. Vad beträffar andra ägor har väl understundom gjorts gällande att

jordägaren skulle äga rätt att bestämma om där växande bär ehuru deras

tillgodogörande av andra icke blivit straffbelagt. Det torde emellertid med

fog kunna sägas, att man ganska allmänt funnit det naturligt, att befolkningen

på en ort skulle kunna gemensamt tillgodogöra sig bären å skogsmarken

i trakten. Något berättigat missnöje till följd av denna ordning torde

icke heller tidigare ha förefunnits.

Genom kommunikationsmedlens utveckling på senare tid ha förhållandena

emellertid väsentligen förändrats. Det har blivit allt vanligare att folk

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

från samhällena bege sig ut till mer eller mindre avlägsna trakter för att där

tillgodogöra sig den bärskörd, som tidigare väsentligen varit förbehållen

ortsbefolkningen. Enligt utskottets mening kunna dessa förhållanden understundom

leda till för rättskänslan mindre tilltalande resultat. Mången

jordbrukare är själv i minst lika stort behov av att kunna skaffa sig ett

bidrag till hushållet genom att skörda skogsbär som de människor i understundom

välsituerad ställning vilka från andra håll uppsöka hans marker.

Det måste då synas stötande att vem det vara må skall äga tillgodogöra sig

hela den skörd av bär som växer ,å jordägarens mark utan möjlighet för honom

att reservera någon del för eget bruk. Ofta är det också omöjligt för

honom och hans familj att skörda bären innan ägorna översvämmas av bärplockare

från annan ort. Enligt utskottets mening är det därför ett berättigat

önskemål att en jordägare beredes möjlighet att i någon mån förbehålla

sig rätten till de bär som växa å hans mark. Av praktiska skäl ligger därvid

närmast till hands, att denna rätt kommer att avse de ägor som äro belägna

närmast hans gård.

Sedan utskottet härpå berört frågan om förbud att skörda omogna lingon,

i vilket hänseende utskottet — såsom nedan närmare angives — förordade

vissa lagstiftningsåtgärder, fortsatte utskottet:

De av utskottet berörda spörsmålen torde böra bli föremål för skyndsam

utredning. Såsom utskottet i sin förut intagna redogörelse erinrat har frågan

om rätten till bären förut behandlats av lagberedningen i dess förslag

till jordabalk. Det är emellertid uppenbart att den med fördel kan vinna sin

lösning utan avvaktan å resultatet av den nya utredning om revision av

jordabalken som, enligt vad chefen för justitiedepartementet tillkännagivit,

kommer att förberedas. Den särskilda frågan om förbud att skörda omogna

lingon torde icke ha något som helst samband med sistnämnda utredning.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Ivungl. Maj :t ville

skyndsamt verkställa utredning i de av utskottet angivna hänseenden samt

för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kunde föranleda.

Vid utskottets utlåtande fanns fogad en av sju ledamöter i utskottet avgiven

reservation, däri hemställdes att motionerna icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda. I nu förevarande hänseende motiverade reservanterna

sin ståndpunkt sålunda:

Beträffande den civilrättsliga frågan om rättigheten att tillgodogöra sig vilt

växande skogsbär lärer ingen vilja fullständigt beröva menige man hans

hävdvunna rätt i nämnda avseende. Utskottsmajoriteten synes också härvidlag

ha förordat en lösning av spörsmålet huvudsakligen i enlighet med det

förslag, som år 1909 framlades av lagberedningen och gick ut på, att jordägaren

skulle äga företräde till bärplockning inom ett avstånd av 300 meter

från hans tomtplats eller trädgård, d. v. s. ett område av minst CO tunnland.

Mot en sådan anordning resa sig dock redan av praktiska skäl stora betänkligheter.

Och i tätare bebyggda delar av landet skulle den för övrigt medföra

att rätten till »fri» bärplockning så gott sonr försvunne. Även om såsom påståtts

någon gång skulle inträffat att välsiluerade personer kommit farande

långväga ifrån för all plocka bort bären intill småbrukarens husknutar, hålla

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

vi dock före att den stora mängden av bärplockare uppträder mera försynt

och tillhör helt andra folkgrupper. Framför allt lärer väl bärplockning bedrivas

av fattigt folk, som därigenom söker förbättra sina torftiga villkor. Man

kan då fråga sig, om det verkligen är med billigheten överensstämmande att

nu förläna jordägaren, som dock sitter på sin gård, en rätt som han aldrig

förut haft, på bekostnad av verkligt behövande. Och man må väl även spörja

om det kan vara klokt att sålunda intensifiera äganderätten. I varje fall

synes det oss opåkallat att nu, då en revision av jordabalken i dess helhet

står för dörren, utbryta ifrågavarande spörsmål ur sitt naturliga sammanhang

och göra det till föremål för särbehandling.

Vid frågans behandling i kamrarna stannade dessa i olika beslut, i det att

första kammaren biföll utskottets hemställan, medan andra kammaren biföll

reservationen. Frågan hade alltså även denna gång förfallit.

Vid 1937 års riksdag väcktes ånyo en motion i ämnet. Däri hemställdes,

att riksdagen i skrivelse till Kung''1. Maj:t måtte anhålla om utredning om

skydd för markägaren för rätten till bärplockning å skogs- och hagmark,

belägen närmast hans gård, samt å områden, där han vidtagit särskilda

åtgärder för att förhöja lingonskördens storlek.

Första lagutskottet, som behandlade motionen, framhöll i utlåtande (nr

12) att frågan om rätten att tillvarataga vilt växande bär flerfaldiga gånger

varit föremål för riksdagens prövning. Utskottet anförde därefter:

Utskottet hyser full förståelse för de synpunkter som ligga till grund för

den nu förevarande motionen. Att gällande ordning medför vissa olägenheter

och ofta innebär ett irritationsmoment för den jordägande befolkningen å

landsbygden torde icke kunna bestridas. Ingen torde dock vilja fullständigt

beröva menige man hans hävdvunna rätt till bärplockning. Men å andra

sidan synes det icke vara skäligt att jordägaren skall vara betagen möjligheten

att i någon mån förbehålla sig rätten till de bär som växa å hans mark.

Vid behandlingen av ärendet inom utskottet innevarande år har särskilt

framhållits, hurusom trevnaden och hemfriden störes, då bärplockare begiva

sig fram ända in på husknutarna, samt att skada å värdefulla skogsplanteringar

lätt åstadkommes av kringströvande skaror av bärplockare. Även om

dessa synpunkter närmast äro hänförliga till andra lagstiftningsområden —

särskilda bestämmelser om straff för fridsbrott och för åverkan finnas ju i

strafflagen — anser utskottet dem böra tillerkännas en viss betydelse även

för bedömandet av den nu förevarande frågan.

Vid de tillfällen då saken tidigare varit föremål för riksdagens behandling

har något positivt resultat icke stått att ernå, huvudsakligen på grund

av svårigheter av praktisk och lagteknisk natur. I den nu föreliggande motionen

har icke heller lämnats något i väsentliga delar nytt uppslag till frågans

lösning. Då härtill kommer att lagberedningen vid dess snart stundande

arbete med en reform av jordabalken torde komma att upptaga jämväl

här ifrågavarande spörsmål, anser utskottet sig icke böra föreslå riksdagen

att nu göra någon framställning i ärendet till Kungl. Maj :t.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

Vid utskottets utlåtande fanns fogad en av fyra ledamöter i utskottet avgiven

reservation. Däri uttalades, att det vore av synnerlig vikt att ifrågavarande

ömtåliga spörsmål bleve föremål för förnyad omsorgsfull utredning.

Med hänsyn därtill hemställde reservanterna, att riksdagen måtte besluta

underdånig skrivelse med begäran att ärendet av Kungl. Maj :t för sådan utredning

överlämnades till lagberedningen att upptagas vid arbetet med en

reform av jordabalken.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1942 års riksdag väcktes två motioner i ämnet. I den ena motionen

hemställdes, såvitt nu är i fråga, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

måtte anhålla om utredning till skydd för markägarens rätt till skogsbär å

egen mark, och i den andra, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla

om vidtagande av åtgärder till skydd för markägarens rätt att plocka skogsbär

på egen inhägnad skogs- och hagmark.

Första lagutskottet anförde i sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr

35) i huvudsak att lagberedningen dåmera vore sysselsatt med utredning

rörande revision av jordabalken samt att utskottet ansåge, att riksdagen

icke då borde taga ställning till frågan hur jordäganderättens omfång skulle

bestämmas med avseende på skogsbären, utan att lagberedningens utredning

av spörsmålet borde avvaktas.

Utskottets utlåtande, som var enhälligt, bifölls av riksdagen.

Frågan återkom vid 1944 års riksdag, då i en motion yrkades, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsamt utarbetande

och framläggande av förslag till lagbestämmelser angående skydd för markägares

rätt till bärplockning på egen skogs- och hagmark.

I utlåtande (nr 20) över motionen anförde första lagutskottet:

Allmänheten i vårt land har sedan gammalt ansetts äga rätt till bärplockning

på annans mark. Den fria bärplockningsrätten får sålunda anses utgöra

en verklig »alle mans rätt». Tillräckliga skäl ha enligt utskottets mening icke

förebragts för ett upphävande eller inskränkande av denna rätt. Tidigare

framlagda lagförslag i ämnet ha icke inneburit något bestämt brytande med

den hävdvunna uppfattningen utan utgjort kompromisslösningar, avsedda

att förbehålla jordägaren ensamrätt till bären å vissa begränsade områden,

företrädesvis i närheten av hans gård. Även mot en sådan lösning av spörsmålet

kunna emellertid allvarliga invändningar göras. Särskilt må framhållas

att den fria bärplockningsrätten i de tätare bebyggda delarna av riket

därigenom kunde bliva illusorisk. Över huvud taget äro förhållandena i vårt

land sådana — vilket också framhålles i förevarande motion — att enhetliga

bestämmelser för hela riket icke lämpligen kunna införas. Att förbehålla

jordägaren rätt till bärplockning på egen skogs- och hagmark torde

sålunda vara uteslutet såvitt angår Norrland och stora delar av Svealand.

Även ur nationalekonomisk synpunkt skulle lagregler som uteslöte menige

man från rätten alt plocka skogsbär på annans mark vara olämpliga.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

Utskottet vill å andra sidan icke bestrida, att nu gällande ordning kan

medföra olägenheter för den jordägande befolkningen. Allmänheten torde

icke alltid visa den hänsyn och aktsamhet som skäligen bör kunna fordras.

Att trevnaden och hemfriden kan störas då bärplockare begiva sig ända

fram till gårdarna och att trädplantor och annat kunna skadas torde vara

uppenbart. Ett visst skydd mot dylika förfaranden erbjuder emellertid stadgandet

i 24 kapitlet It § strafflagen, som straffbelägger olovligt tagande av

väg över annans tomt, åker, äng, plantering och andra ägor, vilka därav

kunna skadas, och i den mån en bärplockare orsakar skada å annans ägor

är han enligt allmänna skadeståndsregler skyldig att utgiva ersättning för

skadan.

Utskottet har inhämtat att lagberedningen icke — såsom man tidigare

antagit — torde komma att i samband med det pågående arbetet för en

revision av jordabalken upptaga frågan om rätten till skogsbären till behandling.

Bestämmelserna i 24 kapitlet strafflagen komma däremot att upptagas

till förnyat övervägande vid straffrättskommitténs fortsatta revisionsarbete.

Utskottet finner även av denna anledning olämpligt att nu föreslå en

inskränkning i allmänhetens rätt till bärplockning å annans mark.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda. Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Åtgärder till förhindrande av skördandet av omogna skogsbär.

I en motion vid riksdagen år 1913 föreslogs, att riksdagen måtte hos

Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag till lag angående fridlysningstider

för lingon. Motionen avslogs emellertid av riksdagen.

Vid 1917 års riksdag yrkades i motioner förbud mot plockning av lingon

före viss dag. Riksdagen hemställde detta år i skrivelse till Kungl. Maj:t,

att Kungl. Maj :t täcktes snarast låta verkställa utredning om och i vad män

bestämmelser kunde utfärdas, genom vilka lingonplockning före viss, för

lämpligt område årligen av länsstyrelsen bestämd dag skulle vara vid ansvar

förbjuden, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

I anledning härav föreläde Kungl. Maj:t år 1918 riksdagen en proposition

med förslag till lag om förbud mot plockning av lingon före viss dag. Vid

behandlingen av frågan stannade kamrarna i olika beslut, i det första kammaren

avslog propositionen under det andra kammaren godkände ett av

jordbruksutskottet avgivet förslag i huvudsaklig överensstämmelse med

propositionen. Frågan hade sålunda förfallit.

Frågan angående lagstiftning om inskränkning av tiden för skörd av

lingon upptogs ånyo i en vid 1927 års riksdag väckt motion. Även nämnda

år förföll frågan genom skiljaktiga beslut i kamrarna.

År 1928 väcktes åter motion i ämnet. Riksdagen hemställde detta år i

skrivelse till Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj :t täcktes låta verkställa utredning

angående inskränkning av tiden för skörd av lingon samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

År 1930 förelädes riksdagen ny proposition i ämnet. Enligt denna skulle

Konungen, därest förhållandena sådant påkallade till förhindrande av alt

lingon plockades innan de uppnått lämplig mognad, äga att på framställning

av hushållningssällskap och landsting förordna, att inom visst område

plockning av lingon, där dessa ej omedelbart förtärdes i samband med

plockningen, icke finge äga rum före dag, som av länsstyrelsen bleve bestämd.

Jordbruksutskottet anförde i avgivet utlåtande över propositionen, att

utskottet i huvudsak icke hade något att erinra mot densamma, men att

enligt utskottets mening markägaren och arrendator borde undantagas från

förbudet i fråga. Utskottet hemställde fördenskull, att riksdagen måtte

lämna propositionen utan bifall men anhålla, att Kungl. Maj :t måtte med

beaktande av det anförda utarbeta nytt förslag i ärendet.

Vid utskottsutlåtandet fanns bland annat fogad en reservation, däri hemställdes,

att riksdagen enbart måtte avslå propositionen.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, varemot andra kammaren

anslöt sig till nyssnämnda reservation. Propositionen hade sålunda avslagits

utan att riksdagen begärde nytt förslag i ämnet.

Såsom ovan berörts upptogs frågan i en vid 1935 års riksdag väckt motion.

Därvid hemställdes i nu förevarande avseende, att riksdagen ville hos Kungl.

Maj :t hemställa om vidtagande av åtgärder i samma syfte som avsågs med

»1930 års proposition till riksdagen angående bestämmelser om förbud för

plockning av omogna skogsbär».

I sitt förut omnämnda utlåtande (nr 21) i ärendet yttrade första lagutskottet

beträffande denna fråga följande:

Erfarenheten har givit vid handen, att konkurrensen om bären föranlett

att de i stor utsträckning skördas långt innan de blivit mogna. Denna

olägenhet skulle väl i viss mån förminskas, därest på sätt utskottet förutsatt

rätten till bären i någon utsträckning förbehölles jordägaren. Det lärer

emellertid även i övrigt vara synnerligen önskvärt att man söker ingripa

mot den särskilt beträffande lingonen utbredda oseden att skörda dem

mycket för tidigt. I fråga om möjligheterna för ett sådant ingripande kan

det väl vara förenat med vissa svårigheter att såsom tidigare föreslagits låta

offentlig myndighet bestämma viss tid före vilken lingonen å en viss ort ej

må skördas. Ett förbud att på uppenbart för tidigt stadium skörda lingonen

skulle dock alltid på denna väg kunna erhållas. Även andra utvägar äro

emellertid tänkbara. Sålunda finner utskottet icke uteslutet att det skulle

kunna meddelas en bestämmelse enligt vilken jordägaren skulle äga att bos

landsfiskalen i orten utverka förbud att skörda omogna lingon å viss mark.

För överträdelse av förbudet borde stadgas ett lågt bötesstraff, som dock

icke skulle äga tillämpning i andra fall än där någon efter det förbudet

blivit exempelvis genom anslag kungjort uppsåtligen eller genom oursäktligt

förbiseende åsidosatt detsamma. Genom att göra förbudet mot plockning

av omogna lingon beroende av jordägarens initiativ skulle detsamma icke

behöva bli mer omfattande än behovet kräver. För en sådan regel kan även

anföras att ett förbud av ifrågavarande slag aldrig lärer kunna bli effektivt,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

därest icke jordägaren är intresserad av att medverka till dess upprätthållande.

Vidare må framhållas att den ifrågasatta bestämmelsen alltid skulle

medge rätt att plocka mogna lingon. Att på detta sätt för straffbudets tilllämpning

kräva, att någon verkligen illojalt försökt förekomma andra och

skördat bären i förtid, torde även vara överensstämmande med rättskänslan.

Då avsikten med en bestämmelse av nu berört innehåll icke är att bereda

jordägaren en förmån framför andra, synes det vara konsekvent att föreskriva

att, där jordägaren beträffande viss mark utverkat ett sådant förbud

som förut nämnts, icke heller han själv eller hans folk må där skörda lingon

i omoget tillstånd. Vissa invändningar, som förut anförts mot ett sådant förbud

jämväl för jordägaren och hans folk, torde icke äga berättigande därest

bestämmelsen i övrigt utformas på det sätt utskottet ifrågasatt.

Utskottets hemställan avsåg att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

måtte anhålla, att Kungl. Maj :t ville skyndsamt verkställa utredning i de

av utskottet angivna hänseenden samt för riksdagen framlägga de förslag

vartill utredningen kunde föranleda.

I den reservation, vari hemställdes att motionerna icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda, motiverade reservanterna sin ståndpunkt till

nu förevarande spörsmål på följande sätt:

Vad angår det hushållstekniska spörsmålet om förbud mot plockning av

omogna lingon har detta spörsmål upprepade gånger varit föremål för utredning,

varjämte detaljerade lagförslag i ämnet i anledning av skrivelser

från riksdagen framlagts. Då frågan emellertid erbjudit utomordentliga

svårigheter beträffande den praktiska utformningen, har icke något av de

framlagda förslagen lyckats vinna riksdagens bifall. Den motionär, som nu

ånyo fört fram spörsmålet, har icke lämnat något som helst nytt uppslag för

frågans lösning. Utskottsmajoriteten synes för sin del närmast vilja förorda

en bestämmelse, enligt vilken jordägaren skulle äga att hos landsfiskalen

i orten utverka förbud vid bötesansvar att skörda omogna lingon å

viss mark. Detta förslag synes emellertid minst lika omöjligt att realisera

som de tidigare framlagda.

Frågan förföll på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut.

1 en vid 1942 års riksdag väckt motion (II: 151) hemställdes bland annat,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om åtgärder i syfte

att förhindra att omogna bär avplockades.

1 utlåtande (nr 55) över denna och en annan motion yttrade första lagutskottet

beträffande nu förevarande spörsmål bl. a. följande:

Vad härefter beträffar frågan om förhindrande av att bären plockas i

omoget skick, är det naturligen med hänsyn till nu rådande försörjningsläge

av vikt att åtgärder, som kunna finnas lämpliga i detta syfte, bliva vidtagna.

De förslag härutinnan, som tidigare framlagts för riksdagen, ha

emellertid icke lyckats vinna riksdagens bifall, främst på grund av de stora

svårigheter som framträtt i fråga om förslagens praktiska utformning. I den

nu förevarande motionen II: 151, som upptager denna fråga, har ej heller

något nytt uppslag för frågans lösning framlagts. Med hänsyn härtill har

utskottet icke ansett sig böra i anledning av motionen förorda någon fram
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

ställning i ämnet till Kungl. Maj :t. Utskottet förutsätter emellertid att de

olika organ, som syssla med hithörande försörjningsfrågor, ha sin uppmärksamhet

fästad på det nu ifrågavarande spörsmålet och, därest någon

godtagbar lösning erbjuder sig, framkomma med förslag härom.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda, och denna hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar.

Frågan upptogs ånyo i en vid 1943 års riksdag väckt motion (II: 194),

däri hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära,

att »sådana bestämmelser utfärdas, som förhindra, att omogna skogsbär

avplockas och skördas».

I utlåtande (nr 8) över motionen anförde första lagutskottet följande:

Frågan om åtgärder till förhindrande av att skogsbär plockas innan de

blivit mogna har, såsom av utskottets redogörelse framgår, vid upprepade

tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. Därvid har övervägts möjligheten

att genom lagbestämmelser stadga förbud mot för tidigt skördande av

skogsbär. Icke något av de olika förslag till lagstiftning som framlagts har

emellertid lyckats vinna riksdagens bifall, och de i förevarande motion angivna

riktlinjerna för bestämmelser i ämnet innebära icke något nytt uppslag.

Statens livsmedelskommission, som på förekommen anledning haft att

taga ståndpunkt till den i motionen behandlade frågan, har framhållit vissa

praktiska svårigheter vid utformningen och tillämpningen av ett förbud mot

för tidig plockning av skogsbär. Enligt uttalande av kommissionen skulle

syftet att förhindra sådan plockning kunna främjas genom lämplig propaganda

och upplysningsverksamhet. Åtgärder av detta slag hava också vidtagits

av kommissionen.

Såsom utskottet i sitt vid föregående års riksdag avgivna utlåtande över

den nu ånyo upptagna frågan framhållit, är det naturligen med hänsyn till

rådande försörjningsläge av vikt att åtgärder vidtagas för avhjälpande av det

förekommande missförhållandet att skogsbär skördas omogna. Som detta

säkerligen i många fall har sin grund i okunnighet och obetänksamhet från

allmänhetens sida, synes den på kommissionens föranstaltande bedrivna

propagandan och upplysningsverksamheten vara av stort värde. Motionärernas

hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

utfärdande av bestämmelser som förhindra att omogna skogsbär avplockas

och skördas, finner utskottet däremot med hänsyn till svårigheten att praktiskt

utforma sådana bestämmelser ej skäl tillstyrka.

Utskottet hemställde på grund av det anförda, att motionen icke måtte

till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I en reservation hemställdes om bifall till motionen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1944 års riksdag väcktes två motioner i frågan. I motionerna, vilka

voro likalydande, hemställdes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

måtte begära, att bestämmelser utfärdades till förhindrande av att omogna

skogsbär plockades och skördades.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

I sitt förut nämnda utlåtande, nr 20, anförde första lagutskottet i denna

fråga:

Beträffande den i motionerna väckta frågan om åtgärder till förhindrande

av att skogsbär plockas innan de blivit mogna, må till en början

erinras om att de förslag till lagstiftning i detta ämne som vid tidigare tillfällen

framlagts för riksdagen icke vunnit dennas bifall. Jämväl statens

livsmedelskommission, som i skilda sammanhang tagit frågan under övervägande,

har avstyrkt att lagstiftningsåtgärder i sådant syfte vidtagas. Vid

frågans tidigare behandling har framhållits att utformningen och tillämpningen

av bestämmelser om förbud mot för tidig skörd av skogsbär äro

förenade med stora svårigheter. Därvid har särskilt påpekats, att bären

mogna på olika tider och att övervakningen av ett förbud är svårt att genomföra.

I nu förevarande motioner har icke heller framlagts något nytt förslag

till frågans lösning.

Livsmedelskommissionen har ansett att plockande av omogna skogsbär

borde förhindras genom lämplig propaganda och upplysningsverksamhet

och har även vidtagit åtgärder av sådant slag. Det torde icke vara lätt att

förebringa utredning om den omfattning vari omogna skogsbär skördas eller

om resultatet av den på livsmedelskommissionens initiativ bedrivna upplysningsverksamheten.

Man torde likväl kunna antaga att upplysningsåtgärder

äro ägnade att motverka missförhållandet att skogsbär skördas i omoget

skick. Med hänsyn härtill och till svårigheterna att utforma lämpliga författningsbestämmelser

i ämnet finner utskottet sig icke böra förorda bifall

till motionärernas hemställan.

Utskottet hemställde att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda, vilken hemställan bifölls av riksdagen.

Utskottet.

Frågan om rätten att plocka skogsbär på annans mark har såsom framgått

av det ovan sagda vid ett flertal tillfällen varit föremål för riksdagens

prövning. Senast inträffade detta år 1944, då i en motion yrkades att riksdagen

skulle hos Kungl. Maj :t hemställa om utarbetande och framläggande

av förslag till lagbestämmelser angående skydd för markägares rätt till

bärplockning å egen skogs- och hagmark. Första lagutskottet hemställde i

sitt utlåtande om avslag å motionen. Denna hemställan bifölls av båda

kamrarna. I utskottsutlåtandet anfördes i huvudsak att den fria bärplockningsrätten

finge anses utgöra eu verklig »alle mans rätt», att tillräckliga

skäl icke anförts för ett upphävande eller inskränkande av denna rätt samt

att allvarliga invändningar kunde göras mot de förslag till kompromisslösningar

av frågan, som förut framlagts. I sistnämnda hänseende framhölls

bl. a. att förhållandena i vårt land vore sådana, att enhetliga bestämmelser

för hela riket icke lämpligen kunde införas.

De skäl, som sålunda vid 1944 års riksdag anfördes mot införande av

lagbestämmelser angående markägares ensamrätt till bärplockning å visst

område av hans fastighet, anser utskottet bärande. Beträffande det i nu

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

förevarande motioner framlagda förslaget, att en gränsdragning skulle ske

sålunda att ett område inom 200 meters avstånd från markägarens hus

och trädgård skulle undantagas från utövande av den fria bärplockningsrätten,

må särskilt anmärkas att en regel av denna innebörd skulle komma

att verka mycket ojämnt och slumpartat, såvitt den avsåge att tillförsäkra

jordägaren ensamrätt till bär på hans mark.

Icke heller skulle bestämmelsen utgöra något verksamt skydd mot störande

intrång och skadegörelse i gårdarnas närhet av bärplockare, enär den

icke skulle innebära förbud att beträda marken i fråga. Liknande invändning

kan göras mot den i motionerna påyrkade bestämmelsen om befogenhet

för skogsvårdsstyrelserna att i visst fall förbjuda bärplockning på skogsodlad

mark. — Mot skadegörelse å mark och växtlighet genom nedtrampning

o. d. erbjuder bestämmelsen i 24 kap. 4 § strafflagen ett visst skydd.

Detta lagrum stadgar straff för den som olovligen tager väg över tomt eller

plantering eller över annan äga som kan skadas därav.

Vad slutligen angår yrkandet i motionerna om införande av förbud mot

att skörda omogna skogsbär, så har även denna fråga upprepade gånger

behandlats i riksdagen. Tidigare framförda förslag ha avvisats av riksdagen

på grund av svårigheterna att utforma lämpliga bestämmelser och att övervaka

att ett förbud efterleves. Nu förevarande motioner anvisa icke något

sätt att övervinna dessa svårigheter.

På grund av vad nu anförts finner utskottet sig icke kunna förorda bifall

till motionerna.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner, I: 331 och II: 387, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 24 februari 1950.

På tredje lagutskottets vägnar:

ABEL ANDERSSON.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Carl Edmund Eriksson, Nils A. Larsson,

Hermansson*, Werner, Eskilsson, Grym*, Näslund* och Ivar Nilzon;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Ericsson i Sörsjön,

Holm, Andersson i Mölndal, Fagerholm, Utbult, Jansson i Aspeboda och

fröken Vinge.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

Reservation

av herrar Werner, Ivar Nilzon, Utbult och Jansson i Aspeboda, vilka ansett,

att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

Frågan om rätten----(lika med utskottet)-----— lämpligen kunde

införas.

Vad som sålunda yttrades vid 1944 års riksdag anser utskottet riktigt

såvitt det avser skogsbär som växa på utägor eller eljest på något avstånd

från markägarens bostad eller inägojord, under förutsättning att skogsplantering

eller annan kulturåtgärd å marken icke skadas. Att det på öppen

skogsmark på ett visst avstånd från ägarens bostad eller inägojord skall

vara tillåtet för envar att tillgodogöra sig skogsbär, står i överensstämmelse

med svensk rättsuppfattning, och det kan icke nu komma i fråga att beröva

allmänheten denna rätt.

Något annorlunda ställer det sig emellertid med bär, som växa i bostadens

omedelbara närhet eller på inägor eller inhägnad mark. Såsom av den förut

lämnade redogörelsen framgår ha sedan lång tid tillbaka vid flerfaldiga

tillfällen i riksdagen från jordägarhåll framställts yrkanden om att skogsbär

som växa å sådan mark borde förbehållas markägaren. Därvid har

framhållits såväl att det vore rimligt att markägaren finge själv bestämma

om han ville behålla de på denna mark växande bären för egen del liksom

ock att han kunde äga berättigade anspråk på att skyddas mot störande

intrång omedelbart inpå sin egen bostad. Enligt utskottets uppfattning

kunna jordägarnas på detta sätt ytterst begränsade intressen icke i längden

avvisas. De gång efter annan återkommande motionerna i ämnet visa

att ett behov föreligger att få frågan allsidigt utredd och slutligt reglerad

genom bestämmelser i lag. En sådan utredning bör enligt utskottets mening

lämpligen kunna ske i samband med den nu pågående revisionen av jordabalken.

I motionerna har vidare yrkats att bestämmelser skulle införas om befogenhet

för skogsvårdsstyrelserna att i visst fall förbjuda bärplockning på

skogsodlad mark. Gentemot detta yrkande kan invändas, att erforderligt

skydd i förevarande hänseende redan torde finnas genom bestämmelsen i

24 kap. 4 § strafflagen om straff för den som olovligen tager väg över äga,

som kan skadas därav. Yrkandet synes därför icke böra föranleda någon

ytterligare riksdagens åtgärd.

Vad slutligen angår — ■—- -— (lika med utskottet)---— övervinna

dessa svårigheter. Utskottet kan därför icke tillstyrka bifall till motionerna

i denna del.

På grund av vad nu anförts får utskottet i anledning av förevarande

motioner, 1:331 och 11:387, hemställa,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

15

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla

därom, att vid nu pågående revision av jordabalken till utredning

måtte upptagas frågan om rätten att plocka skogsbär

på annans mark inom inhägnat område eller inom visst

avstånd från markägarens bostad eller inägojord.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.