Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om skgdd i viss utsträckning för markägares rått till bärplockning å egen mark m. m. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 331 i första kammaren av herr Herbert Hermansson m. fl. samt nr 387 i andra kammaren av herr Carlsson i Bakeröd m. fl.
1950-02-24 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1950:6, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om skgdd i viss utsträckning för markägares rått till bärplockning å egen mark m. m. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 331 i första kammaren av herr Herbert Hermansson m. fl. samt nr 387 i andra kammaren av herr Carlsson i Bakeröd m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
1
Nr 6.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
om skgdd i viss utsträckning för markägares rått till
bärplockning å egen mark m. m.
Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 331 i första kammaren av herr Herbert
Hermansson m. fl. samt nr 387 i andra kammaren av herr Carlsson i
Bakeröd m. fl. I motionerna, vilka äro likalydande, hemställes i fråga om
skördande av skogsbär, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om utfärdande av bestämmelser innebärande dels fridlysning av
mark inom ett avstånd av 200 meter närmast markägarens hus och trädgård,
dels befogenhet för skogsvårdsstyrelserna att förbjuda bärplockning å
skogsodlad mark under tid då plantorna kunna skadas genom nedtrampning
och dels förbud att plocka och skörda omogna skogsbär».
Beträffande motiveringen för motionärernas hemställan får utskottet
hänvisa till motionerna.
Av de väckta frågorna ha den civilrättsliga frågan om rättigheten att
tillgodogöra sig vilda skogsbär ävensom frågan om införande av förbud mot
att skörda omogna skogsbär tidigare flera gånger varit föremål för riksdagens
prövning.
Frågan om rätten till vilt växande bär.
Att utan lov taga väg över »tomt eller plantering eller över annan äga
som kan skadas därav» är belagt med straff (24 kap. 4 § strafflagen), men
eljest är beträdande av annans mark icke förenat med straffpåföljd. Olovligt
tillägnande av naturalster är straffbelagt endast i fråga om vissa särskilt
angivna sådana alster (24 kap. 2 § och 20 kap. 8 § strafflagen); bland
dessa förekomma icke bär.
Redan åren 1899 och 1908 väcktes i riksdagen motioner med begäran
om utredning av frågan om rätten till vilda bär. Dessa motioner vunno dock
icke riksdagens bifall. Lagutskottet, som behandlade motionerna, anförde
sistnämnda år bland annat att den rättsuppfattningen syntes vara allmänt
utbredd, att jordägarens rätt icke i och för sig uteslöte annan från att tillgodogöra
sig ifrågavarande naturalster.
Biliang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr G.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
Frågan var därefter föremål för lagberedningens övervägande, och i sitt
år 1909 avgivna förslag till ny jordabalk upptog beredningen en bestämmelse
i ämnet av följande lydelse: »Vilt växande bär och svamp äge en var
taga å annans mark, där det kan ske utan skada å ägor, dock ej å tomtplats
eller i trädgård, ej heller mot förbud av ägaren eller den honom företräder,
inom ett avstånd därifrån av tre hundra meter.» Det hade sålunda icke
synts beredningen riktigt att utan vidare lagfästa uppfattningen att envar
hade rätt att på annans mark plocka bär och andra dylika naturalster. Å
andra sidan hade beredningen icke ansett det böra ifrågasättas att alldeles
bryta med den hävdvunna uppfattningen och obetingat förbehålla skogsbären
åt jordägaren.
Vid riksdagen år 1913 väcktes ånyo motioner i ämnet. Lagutskottet framhöll
nu, att åtminstone i de sydligare delarna av landet, där skogsbären
tillädes ett jämförelsevis högre värde, rättsuppfattningen vore på väg att
förändras i riktning mot ett starkare hävdande av jordägarens anspråk på
att skogsbären tillkomme honom i likhet med andra alster av hans jord,
samt att han fördenskull borde äga att utan intrång av andra tillgodogöra
sig desamma. Efter hemställan av utskottet avlät riksdagen även en skrivelse
till Kungl. Maj :t med begäran om utredning huruvida och i vilken omfattning
ägare och innehavare av jord kunde beredas skydd mot tillägnande
av å deras mark växande vilda bär samt om framläggande för riksdagen av
förslag till lagstiftning i ämnet.
Sedan 1913 års riksdagsskrivelse för yttrande remitterats till länsstyrelserna
och hushållningssällskapens förvaltningsutskott, utarbetades påföljande
år inom justitiedepartementet ett utkast till lag om rätt till bärplockning
och tillvaratagande av vissa andra naturalster. Detta utkast vilade på
väsentligen samma grunder som ovan angivna av lagberedningen förordade
bestämmelser.
Över utkastet avgåvo verk och myndigheter in. fl. infordrade yttranden.
Ärendet överlämnades sedermera till sakkunniga, vilka år 1919 tillkallats
för att biträda i justitiedepartementet vid fortsatt behandling av frågan om
ny jordabalk (1919 års jordabalkssakkunniga). Emellertid förordnade
Kungl. Maj:t den 24 november 1922, att det åt dessa sakkunniga anförtrodda
utredningsarbetet skulle vila från och med den 1 januari 1923. Nämnda sakkunniga
ha sedermera icke återupptagit sitt arbete.
Vid riksdagen år 1927 påyrkades i två motioner fullföljande av den påbörjade
utredningen. I sitt utlåtande över motionerna anförde första lagutskottet,
att skäl icke förebragts för att frågan om rätten till skogsbären
borde göras till föremål för särskild utredning och således utbrytas ur sitt
naturliga sammanhang med revisionen av jordabalken. Det syntes kunna
tagas för givet, att arbetet med denna revision komme att återupptagas så
snart omständigheterna det medgåve. Med hänsyn därtill ansåge utskottet
opaginerad Kontrollera mot PDF
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
det icke lämpligt, att framställning gjordes till Kungl. Maj:t om fullföljande
av den utav 1913 års riksdag begärda utredningen i detta ämne, samt hemställde,
att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
I en vid utlåtandet fogad reservation anförde emellertid sju av utskottets
ledamöter, att den utredning angående rätten till växande vilda bär, vilken
på föranledande av riksdagens ovannämnda skrivelse igångsatts, hade fått
vila sedan flera år tillbaka och att någon utsikt till dess snara återupptagande
icke syntes vara för handen. Då samma skäl som föranlett den omnämnda
riksdagsskrivelsen i oförminskad grad alltjämt gjorde sig gällande och anledning
ej syntes föreligga att uppskjuta utredningen i fråga i avvaktan på
en blivande revision av jordabalken, hemställde de, att ifrågavarande motioner
måtte av riksdagen bifallas.
Vid frågans behandling i kamrarna stannade dessa i olika beslut, i det att
första kammaren biföll reservationen, medan andra kammaren biföll utskottets
hemställan. Frågan hade alltså förfallit.
I motioner vid riksdagen år 1928 upprepades yrkandena på utredningens
fullföljande. Första lagutskottet förklarade i sitt utlåtande, att utskottet intoge
samma ståndpunkt som år 1927, och avstyrkte motionerna. Fyra reservanter
hemställde på samma skäl som reservanterna i utskottet sistnämnda
år att motionerna måtte bifallas. Även denna gång biföll första kammaren
reservationen under det att andra kammaren biföll utskottets hemställan, i
följd varav frågan ånyo förfallit.
I två motioner vid riksdagen år 1934 hemställdes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsamt utarbetande och framläggande
av förslag till lagbestämmelser angående skydd för rätten till bärplockning
å skogs- och hagmark.
Första lagutskottet anförde i avgivet utlåtande (nr 16) i anledning av motionerna
bland annat följande:
De skäl vilka förut framförts för en lagstiftning på området hade numera
väsentligen avtagit i styrka. I nämnda avseende ville utskottet erinra, att en
förbättrad skogsvård på åtskilliga håll torde ha medfört att tillgången på
bär minskat, och att den ekonomiska betydelsen av exempelvis lingonskörden
till följd härav icke längre vore densamma som förut. Härtill bidroge
även under nuvarande depressionsperiod, att bären i allmänhet måste säljas
till mycket låga priser. Att likväl den gällande ordningen alltjämt kunde
vara förenad med vissa olägenheter, ville utskottet icke bestrida. Med hänsyn
härtill hade utskottet även övervägt de olika förslag till lösning av hithörande
spörsmål som under sakens föregående behandling blivit framförda.
Därvid hade emellertid de betänkligheter, som förut vid olika tillfällen gjort
sig gällande mot desamma, icke kunnat avvisas. Även andra alternativ hade
dryftats men även de mötts av åtskilliga berättigade invändningar. I betraktande
av de svårigheter frågan sålunda alltjämt erbjöde och då som nämnts
olägenheterna av den gällande ordningen nu vore betydligt mindre än förut,
hade utskottet icke ansett sig böra förorda någon lagstiftning i ämnet.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr (i.
Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda. Fem ledamöter i utskottet reserverade sig emellertid mot
utlåtandet. Första kammaren biföll motionerna, varemot andra kammaren
biföll utskottets hemställan. Frågan hade alltså ånyo förfallit.
Vid 1935 års riksdag väcktes tre motioner i ämnet. I två av motionerna
hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Ivungl. Maj :t anhålla om lagbestämmelser
till skydd för rätt till bärplockning å skogs- och hagmark efter
vissa i motionerna angivna riktlinjer. I den tredje motionen yrkades, att
riksdagen ville hos Ivungl. Maj :t hemställa om återupptagande av den år
1922 nedlagda utredningen angående rätten att tillvarataga skogsbär; därjämte
upptogs i denna motion jämväl frågan om åtgärder till förhindrande
av plockning av omogna skogsbär.
Första lagutskottet, som behandlade motionerna, avgav den 28 februari
1935 utlåtande i ämnet (nr 21). Här må anmärkas att Kungl. Maj :t den 1
i samma månad förordnat, att lagberedningen från och med den 1 mars 1935
skulle övertaga den pågående utredningen om revision av aktiebolagslagstiftningen,
att en eller två av lagberedningens ledamöter skulle utföra erforderliga
förberedande arbeten för revision av jordabalken samt att beredningen
sedan utredningen angående revision av aktiebolagslagstiftningen
slutförts skulle övergå till behandling av frågan om en reform av jordabalken.
I sitt utlåtande påpekade utskottet till en början att, såsom av den utav
utskottet i saken lämnade redogörelsen framginge, de i motionerna berörda
spörsmålen förut vid upprepade tillfällen varit föremål för överväganden.
Utskottet anförde därefter följande:
Vad först angår den civilrättsliga frågan om rättigheten att tillgodogöra
sig bären har vid dessa överväganden å ena sidan anförts, att jordägaren
borde beredas företrädesrätt åtminstone till en del av de bär som växa å
hans mark. Å andra sidan har hävdats, att bären aldrig tillkommit jordägaren
såsom sådan och att han fördenskull icke kunde göra anspråk på
dem framför andra.
Det är riktigt att lagen i vårt land av gammalt icke uppställt något förbud
att tillgodogöra sig vilda bär å annans mark. En viss begränsning i möjligheterna
härtill har dock förefunnits genom bestämmelser som meddelats
i andra syften. I detta hänseende kan utskottet erinra om förbudet i 24 kap.
11 § strafflagen att taga väg över annans tomt, åker, äng, plantering eller
andra ägor, vilka därav kunna skadas. Den, som icke äger beträda viss
mark, är uppenbarligen icke heller berättigad att där tillgodogöra sig bär och
dylikt. Vad beträffar andra ägor har väl understundom gjorts gällande att
jordägaren skulle äga rätt att bestämma om där växande bär ehuru deras
tillgodogörande av andra icke blivit straffbelagt. Det torde emellertid med
fog kunna sägas, att man ganska allmänt funnit det naturligt, att befolkningen
på en ort skulle kunna gemensamt tillgodogöra sig bären å skogsmarken
i trakten. Något berättigat missnöje till följd av denna ordning torde
icke heller tidigare ha förefunnits.
Genom kommunikationsmedlens utveckling på senare tid ha förhållandena
emellertid väsentligen förändrats. Det har blivit allt vanligare att folk
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
från samhällena bege sig ut till mer eller mindre avlägsna trakter för att där
tillgodogöra sig den bärskörd, som tidigare väsentligen varit förbehållen
ortsbefolkningen. Enligt utskottets mening kunna dessa förhållanden understundom
leda till för rättskänslan mindre tilltalande resultat. Mången
jordbrukare är själv i minst lika stort behov av att kunna skaffa sig ett
bidrag till hushållet genom att skörda skogsbär som de människor i understundom
välsituerad ställning vilka från andra håll uppsöka hans marker.
Det måste då synas stötande att vem det vara må skall äga tillgodogöra sig
hela den skörd av bär som växer ,å jordägarens mark utan möjlighet för honom
att reservera någon del för eget bruk. Ofta är det också omöjligt för
honom och hans familj att skörda bären innan ägorna översvämmas av bärplockare
från annan ort. Enligt utskottets mening är det därför ett berättigat
önskemål att en jordägare beredes möjlighet att i någon mån förbehålla
sig rätten till de bär som växa å hans mark. Av praktiska skäl ligger därvid
närmast till hands, att denna rätt kommer att avse de ägor som äro belägna
närmast hans gård.
Sedan utskottet härpå berört frågan om förbud att skörda omogna lingon,
i vilket hänseende utskottet — såsom nedan närmare angives — förordade
vissa lagstiftningsåtgärder, fortsatte utskottet:
De av utskottet berörda spörsmålen torde böra bli föremål för skyndsam
utredning. Såsom utskottet i sin förut intagna redogörelse erinrat har frågan
om rätten till bären förut behandlats av lagberedningen i dess förslag
till jordabalk. Det är emellertid uppenbart att den med fördel kan vinna sin
lösning utan avvaktan å resultatet av den nya utredning om revision av
jordabalken som, enligt vad chefen för justitiedepartementet tillkännagivit,
kommer att förberedas. Den särskilda frågan om förbud att skörda omogna
lingon torde icke ha något som helst samband med sistnämnda utredning.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Ivungl. Maj :t ville
skyndsamt verkställa utredning i de av utskottet angivna hänseenden samt
för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kunde föranleda.
Vid utskottets utlåtande fanns fogad en av sju ledamöter i utskottet avgiven
reservation, däri hemställdes att motionerna icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda. I nu förevarande hänseende motiverade reservanterna
sin ståndpunkt sålunda:
Beträffande den civilrättsliga frågan om rättigheten att tillgodogöra sig vilt
växande skogsbär lärer ingen vilja fullständigt beröva menige man hans
hävdvunna rätt i nämnda avseende. Utskottsmajoriteten synes också härvidlag
ha förordat en lösning av spörsmålet huvudsakligen i enlighet med det
förslag, som år 1909 framlades av lagberedningen och gick ut på, att jordägaren
skulle äga företräde till bärplockning inom ett avstånd av 300 meter
från hans tomtplats eller trädgård, d. v. s. ett område av minst CO tunnland.
Mot en sådan anordning resa sig dock redan av praktiska skäl stora betänkligheter.
Och i tätare bebyggda delar av landet skulle den för övrigt medföra
att rätten till »fri» bärplockning så gott sonr försvunne. Även om såsom påståtts
någon gång skulle inträffat att välsiluerade personer kommit farande
långväga ifrån för all plocka bort bären intill småbrukarens husknutar, hålla
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
vi dock före att den stora mängden av bärplockare uppträder mera försynt
och tillhör helt andra folkgrupper. Framför allt lärer väl bärplockning bedrivas
av fattigt folk, som därigenom söker förbättra sina torftiga villkor. Man
kan då fråga sig, om det verkligen är med billigheten överensstämmande att
nu förläna jordägaren, som dock sitter på sin gård, en rätt som han aldrig
förut haft, på bekostnad av verkligt behövande. Och man må väl även spörja
om det kan vara klokt att sålunda intensifiera äganderätten. I varje fall
synes det oss opåkallat att nu, då en revision av jordabalken i dess helhet
står för dörren, utbryta ifrågavarande spörsmål ur sitt naturliga sammanhang
och göra det till föremål för särbehandling.
Vid frågans behandling i kamrarna stannade dessa i olika beslut, i det att
första kammaren biföll utskottets hemställan, medan andra kammaren biföll
reservationen. Frågan hade alltså även denna gång förfallit.
Vid 1937 års riksdag väcktes ånyo en motion i ämnet. Däri hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till Kung''1. Maj:t måtte anhålla om utredning om
skydd för markägaren för rätten till bärplockning å skogs- och hagmark,
belägen närmast hans gård, samt å områden, där han vidtagit särskilda
åtgärder för att förhöja lingonskördens storlek.
Första lagutskottet, som behandlade motionen, framhöll i utlåtande (nr
12) att frågan om rätten att tillvarataga vilt växande bär flerfaldiga gånger
varit föremål för riksdagens prövning. Utskottet anförde därefter:
Utskottet hyser full förståelse för de synpunkter som ligga till grund för
den nu förevarande motionen. Att gällande ordning medför vissa olägenheter
och ofta innebär ett irritationsmoment för den jordägande befolkningen å
landsbygden torde icke kunna bestridas. Ingen torde dock vilja fullständigt
beröva menige man hans hävdvunna rätt till bärplockning. Men å andra
sidan synes det icke vara skäligt att jordägaren skall vara betagen möjligheten
att i någon mån förbehålla sig rätten till de bär som växa å hans mark.
Vid behandlingen av ärendet inom utskottet innevarande år har särskilt
framhållits, hurusom trevnaden och hemfriden störes, då bärplockare begiva
sig fram ända in på husknutarna, samt att skada å värdefulla skogsplanteringar
lätt åstadkommes av kringströvande skaror av bärplockare. Även om
dessa synpunkter närmast äro hänförliga till andra lagstiftningsområden —
särskilda bestämmelser om straff för fridsbrott och för åverkan finnas ju i
strafflagen — anser utskottet dem böra tillerkännas en viss betydelse även
för bedömandet av den nu förevarande frågan.
Vid de tillfällen då saken tidigare varit föremål för riksdagens behandling
har något positivt resultat icke stått att ernå, huvudsakligen på grund
av svårigheter av praktisk och lagteknisk natur. I den nu föreliggande motionen
har icke heller lämnats något i väsentliga delar nytt uppslag till frågans
lösning. Då härtill kommer att lagberedningen vid dess snart stundande
arbete med en reform av jordabalken torde komma att upptaga jämväl
här ifrågavarande spörsmål, anser utskottet sig icke böra föreslå riksdagen
att nu göra någon framställning i ärendet till Kungl. Maj :t.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
Vid utskottets utlåtande fanns fogad en av fyra ledamöter i utskottet avgiven
reservation. Däri uttalades, att det vore av synnerlig vikt att ifrågavarande
ömtåliga spörsmål bleve föremål för förnyad omsorgsfull utredning.
Med hänsyn därtill hemställde reservanterna, att riksdagen måtte besluta
underdånig skrivelse med begäran att ärendet av Kungl. Maj :t för sådan utredning
överlämnades till lagberedningen att upptagas vid arbetet med en
reform av jordabalken.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Vid 1942 års riksdag väcktes två motioner i ämnet. I den ena motionen
hemställdes, såvitt nu är i fråga, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om utredning till skydd för markägarens rätt till skogsbär å
egen mark, och i den andra, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla
om vidtagande av åtgärder till skydd för markägarens rätt att plocka skogsbär
på egen inhägnad skogs- och hagmark.
Första lagutskottet anförde i sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr
35) i huvudsak att lagberedningen dåmera vore sysselsatt med utredning
rörande revision av jordabalken samt att utskottet ansåge, att riksdagen
icke då borde taga ställning till frågan hur jordäganderättens omfång skulle
bestämmas med avseende på skogsbären, utan att lagberedningens utredning
av spörsmålet borde avvaktas.
Utskottets utlåtande, som var enhälligt, bifölls av riksdagen.
Frågan återkom vid 1944 års riksdag, då i en motion yrkades, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsamt utarbetande
och framläggande av förslag till lagbestämmelser angående skydd för markägares
rätt till bärplockning på egen skogs- och hagmark.
I utlåtande (nr 20) över motionen anförde första lagutskottet:
Allmänheten i vårt land har sedan gammalt ansetts äga rätt till bärplockning
på annans mark. Den fria bärplockningsrätten får sålunda anses utgöra
en verklig »alle mans rätt». Tillräckliga skäl ha enligt utskottets mening icke
förebragts för ett upphävande eller inskränkande av denna rätt. Tidigare
framlagda lagförslag i ämnet ha icke inneburit något bestämt brytande med
den hävdvunna uppfattningen utan utgjort kompromisslösningar, avsedda
att förbehålla jordägaren ensamrätt till bären å vissa begränsade områden,
företrädesvis i närheten av hans gård. Även mot en sådan lösning av spörsmålet
kunna emellertid allvarliga invändningar göras. Särskilt må framhållas
att den fria bärplockningsrätten i de tätare bebyggda delarna av riket
därigenom kunde bliva illusorisk. Över huvud taget äro förhållandena i vårt
land sådana — vilket också framhålles i förevarande motion — att enhetliga
bestämmelser för hela riket icke lämpligen kunna införas. Att förbehålla
jordägaren rätt till bärplockning på egen skogs- och hagmark torde
sålunda vara uteslutet såvitt angår Norrland och stora delar av Svealand.
Även ur nationalekonomisk synpunkt skulle lagregler som uteslöte menige
man från rätten alt plocka skogsbär på annans mark vara olämpliga.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
Utskottet vill å andra sidan icke bestrida, att nu gällande ordning kan
medföra olägenheter för den jordägande befolkningen. Allmänheten torde
icke alltid visa den hänsyn och aktsamhet som skäligen bör kunna fordras.
Att trevnaden och hemfriden kan störas då bärplockare begiva sig ända
fram till gårdarna och att trädplantor och annat kunna skadas torde vara
uppenbart. Ett visst skydd mot dylika förfaranden erbjuder emellertid stadgandet
i 24 kapitlet It § strafflagen, som straffbelägger olovligt tagande av
väg över annans tomt, åker, äng, plantering och andra ägor, vilka därav
kunna skadas, och i den mån en bärplockare orsakar skada å annans ägor
är han enligt allmänna skadeståndsregler skyldig att utgiva ersättning för
skadan.
Utskottet har inhämtat att lagberedningen icke — såsom man tidigare
antagit — torde komma att i samband med det pågående arbetet för en
revision av jordabalken upptaga frågan om rätten till skogsbären till behandling.
Bestämmelserna i 24 kapitlet strafflagen komma däremot att upptagas
till förnyat övervägande vid straffrättskommitténs fortsatta revisionsarbete.
Utskottet finner även av denna anledning olämpligt att nu föreslå en
inskränkning i allmänhetens rätt till bärplockning å annans mark.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda. Denna hemställan bifölls av riksdagen.
Åtgärder till förhindrande av skördandet av omogna skogsbär.
I en motion vid riksdagen år 1913 föreslogs, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag till lag angående fridlysningstider
för lingon. Motionen avslogs emellertid av riksdagen.
Vid 1917 års riksdag yrkades i motioner förbud mot plockning av lingon
före viss dag. Riksdagen hemställde detta år i skrivelse till Kungl. Maj:t,
att Kungl. Maj :t täcktes snarast låta verkställa utredning om och i vad män
bestämmelser kunde utfärdas, genom vilka lingonplockning före viss, för
lämpligt område årligen av länsstyrelsen bestämd dag skulle vara vid ansvar
förbjuden, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
I anledning härav föreläde Kungl. Maj:t år 1918 riksdagen en proposition
med förslag till lag om förbud mot plockning av lingon före viss dag. Vid
behandlingen av frågan stannade kamrarna i olika beslut, i det första kammaren
avslog propositionen under det andra kammaren godkände ett av
jordbruksutskottet avgivet förslag i huvudsaklig överensstämmelse med
propositionen. Frågan hade sålunda förfallit.
Frågan angående lagstiftning om inskränkning av tiden för skörd av
lingon upptogs ånyo i en vid 1927 års riksdag väckt motion. Även nämnda
år förföll frågan genom skiljaktiga beslut i kamrarna.
År 1928 väcktes åter motion i ämnet. Riksdagen hemställde detta år i
skrivelse till Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj :t täcktes låta verkställa utredning
angående inskränkning av tiden för skörd av lingon samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
År 1930 förelädes riksdagen ny proposition i ämnet. Enligt denna skulle
Konungen, därest förhållandena sådant påkallade till förhindrande av alt
lingon plockades innan de uppnått lämplig mognad, äga att på framställning
av hushållningssällskap och landsting förordna, att inom visst område
plockning av lingon, där dessa ej omedelbart förtärdes i samband med
plockningen, icke finge äga rum före dag, som av länsstyrelsen bleve bestämd.
Jordbruksutskottet anförde i avgivet utlåtande över propositionen, att
utskottet i huvudsak icke hade något att erinra mot densamma, men att
enligt utskottets mening markägaren och arrendator borde undantagas från
förbudet i fråga. Utskottet hemställde fördenskull, att riksdagen måtte
lämna propositionen utan bifall men anhålla, att Kungl. Maj :t måtte med
beaktande av det anförda utarbeta nytt förslag i ärendet.
Vid utskottsutlåtandet fanns bland annat fogad en reservation, däri hemställdes,
att riksdagen enbart måtte avslå propositionen.
Första kammaren biföll utskottets hemställan, varemot andra kammaren
anslöt sig till nyssnämnda reservation. Propositionen hade sålunda avslagits
utan att riksdagen begärde nytt förslag i ämnet.
Såsom ovan berörts upptogs frågan i en vid 1935 års riksdag väckt motion.
Därvid hemställdes i nu förevarande avseende, att riksdagen ville hos Kungl.
Maj :t hemställa om vidtagande av åtgärder i samma syfte som avsågs med
»1930 års proposition till riksdagen angående bestämmelser om förbud för
plockning av omogna skogsbär».
I sitt förut omnämnda utlåtande (nr 21) i ärendet yttrade första lagutskottet
beträffande denna fråga följande:
Erfarenheten har givit vid handen, att konkurrensen om bären föranlett
att de i stor utsträckning skördas långt innan de blivit mogna. Denna
olägenhet skulle väl i viss mån förminskas, därest på sätt utskottet förutsatt
rätten till bären i någon utsträckning förbehölles jordägaren. Det lärer
emellertid även i övrigt vara synnerligen önskvärt att man söker ingripa
mot den särskilt beträffande lingonen utbredda oseden att skörda dem
mycket för tidigt. I fråga om möjligheterna för ett sådant ingripande kan
det väl vara förenat med vissa svårigheter att såsom tidigare föreslagits låta
offentlig myndighet bestämma viss tid före vilken lingonen å en viss ort ej
må skördas. Ett förbud att på uppenbart för tidigt stadium skörda lingonen
skulle dock alltid på denna väg kunna erhållas. Även andra utvägar äro
emellertid tänkbara. Sålunda finner utskottet icke uteslutet att det skulle
kunna meddelas en bestämmelse enligt vilken jordägaren skulle äga att bos
landsfiskalen i orten utverka förbud att skörda omogna lingon å viss mark.
För överträdelse av förbudet borde stadgas ett lågt bötesstraff, som dock
icke skulle äga tillämpning i andra fall än där någon efter det förbudet
blivit exempelvis genom anslag kungjort uppsåtligen eller genom oursäktligt
förbiseende åsidosatt detsamma. Genom att göra förbudet mot plockning
av omogna lingon beroende av jordägarens initiativ skulle detsamma icke
behöva bli mer omfattande än behovet kräver. För en sådan regel kan även
anföras att ett förbud av ifrågavarande slag aldrig lärer kunna bli effektivt,
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
därest icke jordägaren är intresserad av att medverka till dess upprätthållande.
Vidare må framhållas att den ifrågasatta bestämmelsen alltid skulle
medge rätt att plocka mogna lingon. Att på detta sätt för straffbudets tilllämpning
kräva, att någon verkligen illojalt försökt förekomma andra och
skördat bären i förtid, torde även vara överensstämmande med rättskänslan.
Då avsikten med en bestämmelse av nu berört innehåll icke är att bereda
jordägaren en förmån framför andra, synes det vara konsekvent att föreskriva
att, där jordägaren beträffande viss mark utverkat ett sådant förbud
som förut nämnts, icke heller han själv eller hans folk må där skörda lingon
i omoget tillstånd. Vissa invändningar, som förut anförts mot ett sådant förbud
jämväl för jordägaren och hans folk, torde icke äga berättigande därest
bestämmelsen i övrigt utformas på det sätt utskottet ifrågasatt.
Utskottets hemställan avsåg att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla, att Kungl. Maj :t ville skyndsamt verkställa utredning i de
av utskottet angivna hänseenden samt för riksdagen framlägga de förslag
vartill utredningen kunde föranleda.
I den reservation, vari hemställdes att motionerna icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda, motiverade reservanterna sin ståndpunkt till
nu förevarande spörsmål på följande sätt:
Vad angår det hushållstekniska spörsmålet om förbud mot plockning av
omogna lingon har detta spörsmål upprepade gånger varit föremål för utredning,
varjämte detaljerade lagförslag i ämnet i anledning av skrivelser
från riksdagen framlagts. Då frågan emellertid erbjudit utomordentliga
svårigheter beträffande den praktiska utformningen, har icke något av de
framlagda förslagen lyckats vinna riksdagens bifall. Den motionär, som nu
ånyo fört fram spörsmålet, har icke lämnat något som helst nytt uppslag för
frågans lösning. Utskottsmajoriteten synes för sin del närmast vilja förorda
en bestämmelse, enligt vilken jordägaren skulle äga att hos landsfiskalen
i orten utverka förbud vid bötesansvar att skörda omogna lingon å
viss mark. Detta förslag synes emellertid minst lika omöjligt att realisera
som de tidigare framlagda.
Frågan förföll på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut.
1 en vid 1942 års riksdag väckt motion (II: 151) hemställdes bland annat,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om åtgärder i syfte
att förhindra att omogna bär avplockades.
1 utlåtande (nr 55) över denna och en annan motion yttrade första lagutskottet
beträffande nu förevarande spörsmål bl. a. följande:
Vad härefter beträffar frågan om förhindrande av att bären plockas i
omoget skick, är det naturligen med hänsyn till nu rådande försörjningsläge
av vikt att åtgärder, som kunna finnas lämpliga i detta syfte, bliva vidtagna.
De förslag härutinnan, som tidigare framlagts för riksdagen, ha
emellertid icke lyckats vinna riksdagens bifall, främst på grund av de stora
svårigheter som framträtt i fråga om förslagens praktiska utformning. I den
nu förevarande motionen II: 151, som upptager denna fråga, har ej heller
något nytt uppslag för frågans lösning framlagts. Med hänsyn härtill har
utskottet icke ansett sig böra i anledning av motionen förorda någon fram
-
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
ställning i ämnet till Kungl. Maj :t. Utskottet förutsätter emellertid att de
olika organ, som syssla med hithörande försörjningsfrågor, ha sin uppmärksamhet
fästad på det nu ifrågavarande spörsmålet och, därest någon
godtagbar lösning erbjuder sig, framkomma med förslag härom.
Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda, och denna hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar.
Frågan upptogs ånyo i en vid 1943 års riksdag väckt motion (II: 194),
däri hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära,
att »sådana bestämmelser utfärdas, som förhindra, att omogna skogsbär
avplockas och skördas».
I utlåtande (nr 8) över motionen anförde första lagutskottet följande:
Frågan om åtgärder till förhindrande av att skogsbär plockas innan de
blivit mogna har, såsom av utskottets redogörelse framgår, vid upprepade
tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. Därvid har övervägts möjligheten
att genom lagbestämmelser stadga förbud mot för tidigt skördande av
skogsbär. Icke något av de olika förslag till lagstiftning som framlagts har
emellertid lyckats vinna riksdagens bifall, och de i förevarande motion angivna
riktlinjerna för bestämmelser i ämnet innebära icke något nytt uppslag.
Statens livsmedelskommission, som på förekommen anledning haft att
taga ståndpunkt till den i motionen behandlade frågan, har framhållit vissa
praktiska svårigheter vid utformningen och tillämpningen av ett förbud mot
för tidig plockning av skogsbär. Enligt uttalande av kommissionen skulle
syftet att förhindra sådan plockning kunna främjas genom lämplig propaganda
och upplysningsverksamhet. Åtgärder av detta slag hava också vidtagits
av kommissionen.
Såsom utskottet i sitt vid föregående års riksdag avgivna utlåtande över
den nu ånyo upptagna frågan framhållit, är det naturligen med hänsyn till
rådande försörjningsläge av vikt att åtgärder vidtagas för avhjälpande av det
förekommande missförhållandet att skogsbär skördas omogna. Som detta
säkerligen i många fall har sin grund i okunnighet och obetänksamhet från
allmänhetens sida, synes den på kommissionens föranstaltande bedrivna
propagandan och upplysningsverksamheten vara av stort värde. Motionärernas
hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utfärdande av bestämmelser som förhindra att omogna skogsbär avplockas
och skördas, finner utskottet däremot med hänsyn till svårigheten att praktiskt
utforma sådana bestämmelser ej skäl tillstyrka.
Utskottet hemställde på grund av det anförda, att motionen icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
I en reservation hemställdes om bifall till motionen.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Vid 1944 års riksdag väcktes två motioner i frågan. I motionerna, vilka
voro likalydande, hemställdes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte begära, att bestämmelser utfärdades till förhindrande av att omogna
skogsbär plockades och skördades.
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
I sitt förut nämnda utlåtande, nr 20, anförde första lagutskottet i denna
fråga:
Beträffande den i motionerna väckta frågan om åtgärder till förhindrande
av att skogsbär plockas innan de blivit mogna, må till en början
erinras om att de förslag till lagstiftning i detta ämne som vid tidigare tillfällen
framlagts för riksdagen icke vunnit dennas bifall. Jämväl statens
livsmedelskommission, som i skilda sammanhang tagit frågan under övervägande,
har avstyrkt att lagstiftningsåtgärder i sådant syfte vidtagas. Vid
frågans tidigare behandling har framhållits att utformningen och tillämpningen
av bestämmelser om förbud mot för tidig skörd av skogsbär äro
förenade med stora svårigheter. Därvid har särskilt påpekats, att bären
mogna på olika tider och att övervakningen av ett förbud är svårt att genomföra.
I nu förevarande motioner har icke heller framlagts något nytt förslag
till frågans lösning.
Livsmedelskommissionen har ansett att plockande av omogna skogsbär
borde förhindras genom lämplig propaganda och upplysningsverksamhet
och har även vidtagit åtgärder av sådant slag. Det torde icke vara lätt att
förebringa utredning om den omfattning vari omogna skogsbär skördas eller
om resultatet av den på livsmedelskommissionens initiativ bedrivna upplysningsverksamheten.
Man torde likväl kunna antaga att upplysningsåtgärder
äro ägnade att motverka missförhållandet att skogsbär skördas i omoget
skick. Med hänsyn härtill och till svårigheterna att utforma lämpliga författningsbestämmelser
i ämnet finner utskottet sig icke böra förorda bifall
till motionärernas hemställan.
Utskottet hemställde att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda, vilken hemställan bifölls av riksdagen.
Utskottet.
Frågan om rätten att plocka skogsbär på annans mark har såsom framgått
av det ovan sagda vid ett flertal tillfällen varit föremål för riksdagens
prövning. Senast inträffade detta år 1944, då i en motion yrkades att riksdagen
skulle hos Kungl. Maj :t hemställa om utarbetande och framläggande
av förslag till lagbestämmelser angående skydd för markägares rätt till
bärplockning å egen skogs- och hagmark. Första lagutskottet hemställde i
sitt utlåtande om avslag å motionen. Denna hemställan bifölls av båda
kamrarna. I utskottsutlåtandet anfördes i huvudsak att den fria bärplockningsrätten
finge anses utgöra eu verklig »alle mans rätt», att tillräckliga
skäl icke anförts för ett upphävande eller inskränkande av denna rätt samt
att allvarliga invändningar kunde göras mot de förslag till kompromisslösningar
av frågan, som förut framlagts. I sistnämnda hänseende framhölls
bl. a. att förhållandena i vårt land vore sådana, att enhetliga bestämmelser
för hela riket icke lämpligen kunde införas.
De skäl, som sålunda vid 1944 års riksdag anfördes mot införande av
lagbestämmelser angående markägares ensamrätt till bärplockning å visst
område av hans fastighet, anser utskottet bärande. Beträffande det i nu
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
förevarande motioner framlagda förslaget, att en gränsdragning skulle ske
sålunda att ett område inom 200 meters avstånd från markägarens hus
och trädgård skulle undantagas från utövande av den fria bärplockningsrätten,
må särskilt anmärkas att en regel av denna innebörd skulle komma
att verka mycket ojämnt och slumpartat, såvitt den avsåge att tillförsäkra
jordägaren ensamrätt till bär på hans mark.
Icke heller skulle bestämmelsen utgöra något verksamt skydd mot störande
intrång och skadegörelse i gårdarnas närhet av bärplockare, enär den
icke skulle innebära förbud att beträda marken i fråga. Liknande invändning
kan göras mot den i motionerna påyrkade bestämmelsen om befogenhet
för skogsvårdsstyrelserna att i visst fall förbjuda bärplockning på skogsodlad
mark. — Mot skadegörelse å mark och växtlighet genom nedtrampning
o. d. erbjuder bestämmelsen i 24 kap. 4 § strafflagen ett visst skydd.
Detta lagrum stadgar straff för den som olovligen tager väg över tomt eller
plantering eller över annan äga som kan skadas därav.
Vad slutligen angår yrkandet i motionerna om införande av förbud mot
att skörda omogna skogsbär, så har även denna fråga upprepade gånger
behandlats i riksdagen. Tidigare framförda förslag ha avvisats av riksdagen
på grund av svårigheterna att utforma lämpliga bestämmelser och att övervaka
att ett förbud efterleves. Nu förevarande motioner anvisa icke något
sätt att övervinna dessa svårigheter.
På grund av vad nu anförts finner utskottet sig icke kunna förorda bifall
till motionerna.
Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motioner, I: 331 och II: 387, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 24 februari 1950.
På tredje lagutskottets vägnar:
ABEL ANDERSSON.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Carl Edmund Eriksson, Nils A. Larsson,
Hermansson*, Werner, Eskilsson, Grym*, Näslund* och Ivar Nilzon;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Ericsson i Sörsjön,
Holm, Andersson i Mölndal, Fagerholm, Utbult, Jansson i Aspeboda och
fröken Vinge.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
Reservation
av herrar Werner, Ivar Nilzon, Utbult och Jansson i Aspeboda, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:
Frågan om rätten----(lika med utskottet)-----— lämpligen kunde
införas.
Vad som sålunda yttrades vid 1944 års riksdag anser utskottet riktigt
såvitt det avser skogsbär som växa på utägor eller eljest på något avstånd
från markägarens bostad eller inägojord, under förutsättning att skogsplantering
eller annan kulturåtgärd å marken icke skadas. Att det på öppen
skogsmark på ett visst avstånd från ägarens bostad eller inägojord skall
vara tillåtet för envar att tillgodogöra sig skogsbär, står i överensstämmelse
med svensk rättsuppfattning, och det kan icke nu komma i fråga att beröva
allmänheten denna rätt.
Något annorlunda ställer det sig emellertid med bär, som växa i bostadens
omedelbara närhet eller på inägor eller inhägnad mark. Såsom av den förut
lämnade redogörelsen framgår ha sedan lång tid tillbaka vid flerfaldiga
tillfällen i riksdagen från jordägarhåll framställts yrkanden om att skogsbär
som växa å sådan mark borde förbehållas markägaren. Därvid har
framhållits såväl att det vore rimligt att markägaren finge själv bestämma
om han ville behålla de på denna mark växande bären för egen del liksom
ock att han kunde äga berättigade anspråk på att skyddas mot störande
intrång omedelbart inpå sin egen bostad. Enligt utskottets uppfattning
kunna jordägarnas på detta sätt ytterst begränsade intressen icke i längden
avvisas. De gång efter annan återkommande motionerna i ämnet visa
att ett behov föreligger att få frågan allsidigt utredd och slutligt reglerad
genom bestämmelser i lag. En sådan utredning bör enligt utskottets mening
lämpligen kunna ske i samband med den nu pågående revisionen av jordabalken.
I motionerna har vidare yrkats att bestämmelser skulle införas om befogenhet
för skogsvårdsstyrelserna att i visst fall förbjuda bärplockning på
skogsodlad mark. Gentemot detta yrkande kan invändas, att erforderligt
skydd i förevarande hänseende redan torde finnas genom bestämmelsen i
24 kap. 4 § strafflagen om straff för den som olovligen tager väg över äga,
som kan skadas därav. Yrkandet synes därför icke böra föranleda någon
ytterligare riksdagens åtgärd.
Vad slutligen angår — ■—- -— (lika med utskottet)---— övervinna
dessa svårigheter. Utskottet kan därför icke tillstyrka bifall till motionerna
i denna del.
På grund av vad nu anförts får utskottet i anledning av förevarande
motioner, 1:331 och 11:387, hemställa,
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
15
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
därom, att vid nu pågående revision av jordabalken till utredning
måtte upptagas frågan om rätten att plocka skogsbär
på annans mark inom inhägnat område eller inom visst
avstånd från markägarens bostad eller inägojord.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.