Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942

1950-03-28 · 20 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1950:9, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.

1

Nr 9.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni

1942 (nr 429) om hyresreglering m. m., så ock om

fortsatt giltighet av samma lag, dels ock i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 3 februari 1950 dagtecknad proposition, nr 51, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, förslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade

förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering

m. m„ så ock om fortsatt giltighet av samma lag;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om

kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.; samt

3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med

vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad

in. m.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft tre i

anledning av densamma väckta motioner, nämligen inom första kammaren

nr 42 av herr Johannesson m. fl. samt inom andra kammaren nr 6 av herr

Edberg m. fl. och nr 420 av herr Lager m. fl.

I motionerna 1:42 och 11:6, vilka äro likalydande, har hemställts, »att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att regeringen må, om

möjligt redan till innevarande års riksdag, framlägga förslag till bestämmelser,

enligt vilka kommun, som därom gör framställning, efter Kungl. Maj :ts

prövning kan medges rätt att införa obligatorisk bostadsförmedling för alla

lägenheter, som uthyras i fastigheter med mer än två lägenheter och som

icke falla under begreppet tjänstebostad».

I motionen II: 420 har hemställts »att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhåller om snabba åtgärder för införande av obligatorisk kommunal

bostadsförmedling».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen

framlagda lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna

åberopat till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse

därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Läget på bostadsmarknaden.

För att bedöma det nuvarande läget på bostadsmarknaden

och behovet av fortsatt hyresreglering är den undersökning av stort intresse,

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 9.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.

som bostadsstgrelsen utfört under hösten 1949 angående läget i de s. k.

kvotorterna, d. v. s. de tätorter, som vid planläggning av byggnadstillståndsgivningen

för bostäder erhålla tilldelning för ett år i sänder av tillstånd för

visst antal lägenheter. Styrelsen har från förmedlingsorganen i samtliga

kvotorter infordrat uppgifter i tre hänseenden, som äro av betydelse för

att bedöma bostadsbristens svårighetsgrad, nämligen 1) antalet familjeförsörjare

inom kommunen, som sakna självständig familjebostad; 2) antalet

bostäder inom kommunen, som hälsovårdsmyndigheterna utdömt eller anse

böra utdömas; samt 3) antalet personer, som arbeta inom kommunen men

bo utanför dess område och önska få bostad inom densamma. Med självständig

familjebostad avses här lägenhet om minst ett rum och kokvrå,

avsedd att stadigvarande brukas som bostad.

Om undersökningens förutsättningar och uppgifternas tillförlitlighet anför

styrelsen i en promemoria:

Det ligger i sakens natur, att det bland uppgiftslämnarna förelegat ett

intresse att redovisa höga siffror, varav man dock icke bör draga den slutsatsen,

att de i del följande redovisade siffrorna ligga i överkant. Det bör

nämligen beaktas, att stora svårigheter förelegat för förmedlingsorganen

att erhålla kännedom om alla fall av bostadsbrist. Uppgifterna ha erhållits

på ett flertal olika vägar, genom kommunala bostadsförmedlingar, genom

annonsering, genom bearbetning av ansökningar om lägenhet som inkommit

till kommunala stiftelser, genom undersökningar i anslutning till

mantalsskrivningen etc. Knappast någon av dessa metoder torde ge möjligheter

till en fullständig inventering. Förmedlingsorganen ha enligt givna

direktiv redovisat kända fall (siffror grundade på nominativa uppgifter) för

sig och totala antalet fall enligt förmedlingsorganets uppskattning för sig.

Den kontroll av uppgifterna som hittills hunnit företagas synes ge vid handen,

att vissa förmedlingsorgan missuppfattat direktiven, varför korrigeringar

ha utförts. De fel som kunna ha uppstått på grund av dylika missförstånd

synas dock icke vara av mera betydande storleksordning.

Fn sammanställning av uppgifter från 218 kvotorter visar, att inom dessa

cirka 32 000 familjeförsörjare sakna självständig bostad och att av bebodda

lägenheter omkring 24 000 äro utdömda eller utdömbara. Antalet av

dem som arbeta inom kommunen och vilja flytta dit från bostäder utom

dess område är cirka 18 000. Av dessa tre grupper familjer med otillfredsställande

bostadsförhållanden äro många familjer med barn, nämligen cirka

21 000, 12 000 och 14 000 respektive.

Om bedömningen av undersökningens resultat anföres i styrelsens promemoria

vidare:

Det är givetvis icke möjligt att enbart med utgångspunkt från de här anförda

siffrorna bedöma hur stort det antal lägenheter är, som under förutsättning

av fortsatt högkonjunktur måste tillföras bostadsmarknaden för att

avveckla den rådande bostadsbristen. Sålunda är det bland annat svårt att

bedöma vilken betydelse som bör tillmätas den omständigheten att den bristande

tillgången på lägenheter måste förutsättas ha utgjort hinder för ingående

av äktenskap, inflyttning och s. k. hushållssprängning. Ytterligare må

erinras om, att den reserv av lägenheter som erfordras för att bostadsmarknaden

inom kvotkommunerna skall fungera någorlunda normalt kan upp
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.

3

skattas till 20 å 25 000 lägenheter. Utöver det antal lägenheter, som erfordras

för att tillgodose löpande hushållsbildning, skulle sålunda för bostadsbristens

avveckling inom kvotkommunerna erfordras ett lägenhetstillskott av en

storleksordning motsvarande ungefär två års produktion av nuvarande omfattning

i dessa kommuner.

Angående bostadsmarknadens väntade utveckling under det närmaste året

har bostadsstyrelsen gjort vissa uttalanden i en nyligen avgiven »P. M. angående

bostadsproduktionen år 1950».

Styrelsen anför bland annat vissa synpunkter på antalet nybildade hushåll.

Hushållsbildningen under år 1949 hade tidigare beräknats till 33 000

hushåll. Härvid förutsattes en fortsatt nedgång i äktenskapsbildningen i förhållande

till den för år 1948 antagna. Det hade emellertid visat sig, att äktenskapsbildningen

under detta år blivit större än vad som antagits. Om den

andra viktiga faktorn i hushållsbildningen i tätorterna, nämligen inflyttningen

dit från landsbygden, framhålles att denna nedgått avsevärt sedan år

1946. Det vore icke sannolikt, att denna minskning komme att fortsätta i

samma takt som hittills. Om man förutsatte i stort sett samma äktenskapsbildning

och inflyttning under år 1949 som under år 1948, funnes icke anledning

att frångå den tidigare beräkningen av nettotillskottet hushåll under

år 1949 till i runt tal 33 000. Mot bakgrunden av vissa förändringar på

lång sikt, som anföras i promemorian, anser sig styrelsen emellertid för år

1950 ha anledning att räkna med ett något lägre nettotillskott av hushåll

än under åren 1948 och 1949.

Beträffande den önskvärda omfattningen av bostadsbyggandet anför styrelsen

till slut, att för 1950 liksom under de föregående åren det för bostadsförsörjningen

önskvärda tillskottet av nya lägenheter långt överstege vad

som vore praktiskt möjligt att få till stånd på kort sikt med hänsyn till

resurserna. Om det årliga tillskottet stannade vid vad som beräknats för

1949, skulle detta betyda en viss fortskridande försämring av bostadsmarknadsläget

till dess den sannolika framtida nedgången i äktenskapsbildningen

hunne göra sig kraftigare gällande än hittills.

Frågan om hyresregleringens förlängning.

Statens hyresråd har i skrivelse den 9 november 1949 hemställt, att lagen

den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. (hyresregleringslagen),

lagen samma dag (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av

bostadsrätt m. in. (bostadrättskontrollagen) samt lagen den 28 maj 1948

(nr 245) med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad

in. in., vilka lagar gälla till och med den 30 september 1950,

mätte erhålla fortsatt giltighet till och med den 30 september 1951. över

hyresrådets framställning ha efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,

bostadsstyrelsen, Sveriges fastighetsägareförbund och Hyresgästernas

riksförbund.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.

Angående behovet av en förlängning av lagstiftningen om hyresreglering

har hyresrådet i sin förenämnda skrivelse anfört, att sedan hyresrådet senast

gjorde framställning därom någon förbättring icke inträtt på bostadsmarknaden.

Svår bostadsbrist rådde sålunda fortfarande framför allt i de

större tättbefolkade orterna. Såvitt hyresrådet kunde bedöma, syntes bostadsbristen

icke komma att hävas under de närmaste åren.

Socialstyrelsen tillstyrker framställningen och anför liknande synpunkter.

Jämväl bostadsstyrelsen tillstyrker hyresrådets förslag och vitsordar riktigheten

av rådets uppfattning om läget på bostadsmarknaden. Omfattningen

av den nuvarande bostadsproduktionen och den som sannolikt komme

att medgivas under de närmaste åren kunde enligt styrelsens mening med

hänsyn till den förväntade årliga hushållsbildningen icke möjliggöra någon

nämnvärd avveckling av den rådande bostadsbristen.

Fastighetsägareförbundet anför i denna fråga, att förbundet nu icke ville

motsätta sig en förlängning av hyresregleringslagen på ytterligare ett år

men att detta skedde under den bestämda förutsättningen, att fastighetsägarnas

krav på kompensation för stegrade omkostnader i behörig anån

beaktades.

Tidigare har fastighetsägareförbundet hos Kungl. Maj :t hemställt om en

särskild utredning angående hyresregleringslagstiftningens avveckling

gradvis. Förbundet ansåge det angeläget, att hela frågan om hyresregleringen

gjordes till föremål för en ingående prövning.

Hyresrådet har i yttrande över framställningen förordat en utredning

innebärande dels en översyn av gällande hyresregleringslagstiftning med

hänsyn till hittills vunna erfarenheter, dels förslag till de bestämmelser som

bleve erforderliga vid genomförande av en avveckling av denna lagstiftning

och dels förslag till sådana bestämmelser i allmänna hyreslagen, som kunde

finnas erforderliga då hyresregleringslagstiftningen upphävdes.

Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har i propositionen

uttalat följande:

»Det är allmänt känt, att bostadsbristen ännu är mycket svår, och detta

förhållande belyses siffermässigt synnerligen tydligt av den undersökning

av bostadsstyrelsen, som omnämnts i det föregående. Av de beräkningar,

som verkställts angående byggnadsproduktionen och den väntade efterfrågan

under den närmaste tiden, framgår vidare att bostadsbristens avveckling

synes bli en fråga på lång sikt. Det kan därför knappast råda någon

tvekan om behovet av att förlänga hyresregleringslagen ytterligare ett år

från den 1 oktober 1950. Hyresrådets förslag härom har även tillstyrkts i

samtliga yttranden, och jag vill alltså förorda detta förslag.

Sedan länge har det stått klart för de myndigheter, som handhava hyresregleringen,

att övergången från denna till en mera normal ordning blir

komplicerad och kommer att erbjuda vissa problem av ekonomisk och juridisk

art. En utredning härom är påkallad, och det har redan tidigare över
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.

5

vägts, om tiden kunde vara inne att påbörja en sådan. Även om hyresregleringens

upphävande är en fråga på tämligen lång sikt, kan denna utredning

dock beräknas bli så tidskrävande, att det är skäl att sätta igång den inom

en nära framtid. Det är min avsikt att vidtaga åtgärder härför.»

Frågan om ändringar i hyresregleringslagen,

I sitt förut nämnda yttrande över hyresrådets framställning om hyresregleringslagstiftningens

förlängning har fastighetsägareförbundet framfört

förslag i ett ämne, som behandlats vid två föregående tillfällen, då proposition

framlagts om förlängning av hyresregleringen, nämligen frågan om vilken

hänsyn som vid val av ledamöter i hyresnämnd skall tagas

till förslag från partsorganisationerna.

Enligt 14 § hyresregleringslagen består hyresnämnd av ordförande och två

ledamöter. Ordföranden förordnas av hyresrådet. Ledamöterna väljas av kommunens

beslutande myndighet. Den ene ledamoten skall äga eller förvalta

till uthyrning avsedd fastighet. Den andre, som ej må äga eller förvalta sådan

fastighet, skall ha kännedom om de mindre bemedlades bostadsförhållanden.

I ärende rörande annan lägenhet än bostadslägenhet skall sistnämnde

ledamot ersättas av ledamot, som driver förvärvsverksamhet i förhyrd

lägenhet och ej äger eller förvaltar till uthyrning avsedd fastighet. Tillika

skola utses suppleanter.

Vid remiss år 1948 av förslag om hyresregleringens förlängning anförde

fastighetsägareförbundet, att såväl av lagens avfattning som av förarbetena

måste anses framgå, att lagen avsåge att i hyresnämnderna skapa en ren

partsrepresentation sådan den kommit till uttryck t. ex. i 4 § lagen om

arbetsdomstol. I stor utsträckning hade vid tillsättandet av hyresnämndsledamöter

lagens syfte i här berört hänseende blivit tillgodosett därigenom,

att vederbörande partsorganisationer på de skilda orterna blivit i tillfälle

att föreslå representanter, vilka sedermera den kommunala myndigheten

utsett till ledamöter. Emellertid hade sig förbundet bekant, att det i vissa

fall förekommit, att de kommunala myndigheterna till partsrepresentanter

i hyresnämnderna utsett personer, vilka icke föreslagits från organisationernas

sida, eller att de kommunala myndigheterna trots att partsorganisationer

funnits på orten icke berett dessa tillfälle att inkomma med förslag.

På grund härav hemställde förbundet, att i propositionen om lagens förlängning

måtte uttalas, alt där partsorganisation för fastighetsägare eller

hyresgäster funnes, som regel icke borde utses annan än den som vederbörande

organisation föreslagit.

Föredragande departementschefen yttrade i anledning härav (prop. 212/48

s. 49):

I liyresregleringslagcn har icke, såsom i vissa andra lagar, intresserepresentationen

i de beslutande organen knutits till förslag från de intresserade

organisationerna. Då en kommuns beslutande församling väljer ledamöter

i hyresnämnd, är den därför formellt icke bunden av annat än de i lagen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr g.

angivna kompetensreglerna. Det är emellertid obestridligt, att med reglerna

om hyresnämndernas sammansättning avsetts icke endast att säkra erforderlig

sakkunskap åt nämnderna utan även att giva skäligt rum åt en representation

av intressentgrupperna på hyresmarknaden. För nutida samhällsuppfattning

är organisationsväsendet på olika områden en naturlig och nödvändig

faktor, och hyresmarknaden utgör därvidlag intet undantag, även

om organisationerna där ännu på många håll äro svaga. Denna ojämnhet

inverkar naturligtvis på frågan om vilken betydelse som skall tillmätas ett

av en organisation framlagt förslag till ledamot i hyresnämnd, men om organisationen

i fråga får anses tämligen representativ för den aktiva delen av

vederbörande intressentgrupp och det icke föreligger särskilda skäl att likväl

välja en annan person, bör enligt min mening den föreslagne icke förbigås.

Lagens tanke är att vid hyresnämndens handläggning ärendet skall

bli allsidigt belyst och att intressena på ömse sidor skola få komma till tals.

Hindras detta genom ett ensidigt val av ledamöter, riskerar man att proceduren

snedvrides. Då jag emellertid förutsätter att denna uppfattning kommer

att godtagas vid utseendet av ledamöter i hyresnämnd, finner jag någon

lagändring icke vara erforderlig.

Vid motsvarande tillfälle år 1949 återkom fastighetsägareförbundet till

frågan och gjorde gällande, att de kommunala myndigheterna visat sig icke

taga hänsyn till det nu anförda uttalandet, vilket av riksdagen lämnats utan

erinran. Flera exempel funnes härpå. Förbundet begärde därför en uttrycklig

lagbestämmelse av innehåll, att om i orten funnes partsorganisationer som

vore representativa för vederbörande intressentgrupp, till ledamot i hyresnämnd

icke borde utses annan än den som föresloges av vederbörande organisation.

Föredragande departementschefen uttalade därvid (prop. 136/49 s. 10),

att även om den av honom tidigare förordade principen icke vunnit efterföljd

överallt, det icke ännu syntes vara nödvändigt att genomföra ändrade lagregler

i fråga om utseendet av hyresnämndsledamöterna. Departementschefen

ville emellertid understryka att saken kunde komma i ett annat läge

om det i fortsättningen skulle visa sig att de kommunala församlingarna

icke på skäligt sätt respekterade partsorganisationerna på hyresmarknaden

och den funktion, som enligt förutsättningarna för denna lagstiftning tillkomme

dessa organisationer i förevarande hänseende.

I sitt nu avgivna yttrande har fastighetsägareförbundet uttalat, att det alltjämt

förekomme, att val av partsrepresentanter i hyresnämnderna skedde

helt efter politiska linjer utan hänsynstagande till dessa departementschefens

uttalanden och organisationernas intresse. Ej heller vid handläggning

av besvär över dylika beslut hade saken beaktats. Förbundet vidhölle därför

sin begäran om lagändring i angivet syfte.

1 nu förevarande proposition nr 51 har departementschefen i denna fråga

anfört, bland annat:

»Särskilt i de fall, då mål från hyresnämnd överklagas till hyresrådet,

framträder betydelsen av en god intresserepresentation i nämnden. Det säger

sig självt, att det för hyresrådet i många fall är en vansklig uppgift att

endast på skriftligt material — ofta för övrigt alltför knapphändigt — prö
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.

va frågor om uppskattning av hyresvärdet i orter ute i landet och liknande

spörsmål. Det har därvid blivit en naturlig sak att fästa stort avseende vid

om hyresnämnden är enhällig eller ej. Men därvid förutsättes att partssynpunkterna

verkligen kommit fram inom nämnden och, i de fall där meningsskiljaktigheterna

varit avsevärda, kommit till uttryck i reservationer.

På grund härav är hyresnämndernas allsidiga sammansättning av betydelse

såväl för ärendets sakbehandling inom nämnden och i överinstansen

som för det förtroende varmed avgörandet omfattas av allmänheten.

Det bör även framhållas, att hyresnämnderna icke äro att anse som kommunala

nämnder i vanlig mening, även om de delvis utses av kommunernas

beslutande organ. Hyresnämnderna ha icke några egentliga kommunala

förvaltningsuppgifter utan handhava i första instans en krisreglering som

i princip avser att omfatta alla tätorter i landet. I huvudsak ha hyresnämnderna

dels att meddela ett slags skiljedom i vissa tvister, dels att pröva ansökningar

om undantag från vissa av lagens regler. Hyresnämnderna böra

därför snarare jämföras exempelvis med domstolar — vilkas ledamöter ju

i första instans också delvis väljas av kommunala församlingar — eller med

taxeringsnämnderna. Det är således oriktigt, som i något fall skett, att organisatoriskt

jämställa hyresnämnderna med de vanliga kommunala organen

och kräva, att de ovillkorligen inordnas i samma system som dessa.

Trots detta är jag emellertid angelägen att understryka, att det icke är

meningen att upphäva kommunernas beslutanderätt vid val av ledamöter i

hyresnämnd. Det är naturligt att kommunerna utse lekmannainslaget i

olika lokala domstolar och förvaltningsmyndigheter, och denna anordning

bör tillämpas även i detta fall. Vad som här framhäves är, att på nu ifrågavarande

område organisationsväsendet har en särskild uppgift och bör i

vissa bestämda former få medverka vid valet. Organisationerna äro emellertid

mycket olika utbyggda inom orterna, och därför bör de kommunala

församlingarnas uppgift bli dubbel: dels att bilda sig en åsikt om hur pass

representativ den förslagsställande föreningen är, dels att med ledning

härav träffa personvalet. Att en person blivit föreslagen av en intressentförening

på området skall alltså vara en omständighet som talar för hans

val, svagare eller starkare alltefter graden av representativitet hos den

organisation som föreslagit honom. Denna omständighet får så vägas mot

övriga eventuella kandidaters företräden, såsom erfarenhet av socialt arbete

o. s. v. Det ligger i sakens natur, att dessa skäl för den ene eller den

andre kunna vara mycket svåra att jämföra och att man — så växlande

som förhållandena äro — omöjligen kan säga, att det ena eller andra skälet

ovillkorligen skall vara avgörande. Men det bör upprepas vad som förut

sagts om att hyresnämnderna icke ha egentliga kommunala uppgifter och

att kommunerna därför icke ha samma intresse som i fråga om vanliga

nämnder att i första hand placera kommunalpolitiskt verksamma personer.

Det är cn vansklig uppgift att i en lagregels koncentrerade form sammanfatta

vad här sagts och därvid å ena sidan ge organisationsväsendet vad

som enligt nutida betraktelsesätt rätteligen tillkommer detsamma men å

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.

andra sidan icke inge den föreställningen, att fråga är om att formellt binda

eller kringskära den beslutande kommunala församlingens avgörande. Uppenbarligen

skulle de här anförda synpunkterna på vilka hänsyn som böra

tagas vid valet alltjämt hellre ha sin plats i lagens motiv än i dess text, och

det är endast med tvekan jag föreslår en lagändring i detta hänseende. Erfarenheten

visar emellertid, att man i praxis på sina håll icke delar denna

mening utan först genom en formlig lagändring låter sig övertygas om att

vid valet bör tillgå såsom här är sagt.

En lagbestämmelse i här ifrågavarande syfte synes till en början böra

upptaga en formlig förslagsrätt för intressesammanslutningar inom området.

I enlighet härmed bör det åligga ordföranden i den beslutande kommunala

församlingen att, då val av ledamot i hyresnämnd skall äga rum,

lämna förslagsberättigad förening tillfälle att avgiva förslag. Med hänsyn

till den ojämnhet i organisationsväsendet, som förut berörts, är det på

många orter ovisst om det finns någon förening som bör ha förslagsrätt.

Omvänt kan det tänkas att två eller flera organisationer med samma verksamhetsområde

kunna göra anspråk på förslagsrätt. Det bör därför ankomma

på förening som vill erhålla sådan rätt att själv taga initiativ genom

att göra framställning därom till ordföranden. Har så skett, bör föreningen

få förslagsrätt, om den inom kommunen driver verksamhet av

det slag som här avses. I anslutning till de tre kategorierna av ledamöter

bör förslagsrätt tillkomma intressesammanslutningar av respektive ägare

av hyresfastigheter, hyresgäster samt rörelseidkare. Anmälan bör gälla för

lagens hela återstående giltighetstid, icke endast för det val som därnäst

inträffar.

Då den beslutande församlingens ordförande prövar, om en anmäld förening

skall få tillfälle att avgiva förslag, bör han inskränka sig till de nu

nämnda förutsättningarna, d. v. s. att föreningen har sådant ändamål som

nyss sagts och driver verksamhet inom kommunen. Däremot skulle det föra

för långt att redan i detta sammanhang pröva även föreningens representativitet.

Denna omständighet bör däremot såsom förut framhållits tagas i

betraktande då den beslutande församlingen skall företaga själva valet.

I fråga om valet torde i lagen böra angivas endast själva den princip som

här utvecklats, nämligen att vid valet skälig hänsyn skall tagas till förslag,

avgivet av förening, som med hänsyn till medlemsantal, verksamhet och

övriga omständigheter kan anses, väl företräda ifrågavarande intressegrupp.

Nu angivna bestämmelser torde böra infogas som en ny paragraf efter

huvudbestämmelsen i 14 § om hyresnämndernas sammansättning och betecknas

14 a §.»

Lagrådet har lämnat de vid propositionen fogade lagförslagen utan erinran.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.

9

Frågan om obligatorisk kommunal bostadsförmedling.

Enligt 10 § i lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m. äger Konungen

förordna, att i kommun, där lagen äger tillämpning, avgiftsfri bostadsförmedling

skall anordnas på kommunens bekostnad. I 12 § stadgas,

att Konungen äger meddela föreskrifter om skyldighet att lämna uppgifter

rörande hyresledighet och hyresavtal.

Med stöd av bl. a. sistnämnda stadgande har Kungl. Maj :t utfärdat kungörelsen

den 3 december 1943 om skyldighet att anmäla hyresledighet m. m.

Enligt 3 § i kungörelsen åligger det hyresvärd att göra anmälan om att

hyresförhållande, avseende bostadslägenhet, upphört eller skall upphöra i

följande fall. Om hyresvärd i samband med eller efter uppsägning av hyresavtal

meddelat hyresgästen, att han ej önskar låta denne kvarbo, skall anmälan

göras inom tre veckor efter det sådant meddelande lämnades. Om

hyresgäst uppsagt hyresavtal eller överenskommelse träffats om hyresförhållandes

upphörande, skall anmälan göras inom tre dagar efter det uppsägningen

gjordes eller överenskommelsen träffades. Om hyresavtal är slutet

för bestämd tid utan förbehåll om uppsägning, skall anmälan göras inom

tre dagar efter det hyresvärden fått kännedom om att hyresgästen icke

önskar förlänga hyresförhållandet, dock senast tre veckor före dess upphörande.

Om i andra fall än nu nämnts hyresförhållande upphör, skall anmälan

göras inom tre dagar efter det hyresvärden fått kännedom därom.

Har hyresgästen gjort framställning till hyresnämnden om ogiltigförklaring

av uppsägning eller förlängning av hyresavtal behöver anmälan enligt denna

kungörelse göras först efter anmaning av den myndighet eller inrättning,

till vilken anmälan eljest skulle hava avlåtits, och inom tid, som i anmaningen

föreskrives. Vidare stadgas emellertid i kungörelsen, att, efter

det lägenheten ånyo blivit upplåten, anmälningsskyldighet icke längre föreligger.

Enligt 5 § i kungörelsen åligger det hyresvärden att om, sedan anmälan

gjorts, lägenheten därefter ånyo upplåtes, underrätta den, till vilken

anmälan gjorts. Anmälan skall enligt 8 § i kungörelsen avlämnas till den

myndighet eller inrättning i orten, som Kungl. Maj :t bestämmer. Kungörelsen

skall blott äga tillämpning inom ort där hyresregleringslagen gäller och

för vilken Kungl. Maj:t särskilt föreskriver, att kungörelsen skall tillämpas.

Kungl. Maj :t har förordnat dels jämlikt 10 § hyresregleringslagen om inrättande

av kommunal bostadsförmedling i Göteborg, Solna och Södertälje,

dels om tillämpning av ovannämnda kungörelse om skyldighet att anmäla

hyresledighet in. in. i Alvesta, Borås, Eskilstuna, Dandcryd, Gävle, Göteborg,

Halmstad, Hälsingborg, Jönköping, Karlskoga, Karlskrona, Krylbo, Landskrona,

Linköping, Luleå, Lund, Malmö, Mölndal, Nacka, Norrköping, Nässjö,.

Sollentuna, Solna, Stockholm, Sundbyberg, Svedala, Södertälje, Trälleborg,

Uppsala, Västerås och Örebro.

Kommunal bostadsförmedling har därjämte, enligt vad utskottet inhämtat,

inrättats enligt kommunernas egna beslut i förutom samtliga ovan
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.

nämnda kommuner, i vilka kungörelsen om skyldighet att anmäla hyresledighet

äger tillämpning, jämväl i Trollhättan, Kumla, Vimmerby, Kungälv

och Strängnäs.

Frågan om införande av behovsprövning å bostadsmarknaden har vid flera

tillfällen tidigare varit föremål för överväganden.

Sålunda har frågan diskuterats i samband med hyresregleringslagens antagande

vid 1942 års riksdag. Härom må hänvisas till andra lagutskottets

utlåtande nr 57 vid 1943 års riksdag (s. 1—4).

I anslutning till det under krigsåren pågående arbetet med den ekonomiska

politikens utformning i syfte att motverka en skadlig prisstegring igångsattes

en utredning angående införande av behovsprövning å bostadsmarknaden.

Nämnda utredning omhänderhades av en inom finansdepartementet

tillkallad utredningsman, revisionssekreteraren Erik Hagbergh. Utredningsmannen

avlämnade till fullgörande av sitt uppdrag den 19 mars 1943 en

samma dag dagtecknad promemoria jämte utkast till lag om tillstånd att

hyra bostad (hyreslicens) m. m. Enligt utkastet skulle i vissa tätorter hyresavtal

beträffande bostadslägenhet icke få träffas, med mindre hyresnämnden

meddelat hyresgästen tillstånd att hyra bostad i orten. För lagutkastets

närmare innehåll har redogjorts i andra lagutskottets utlåtande nr 57 till

1943 års riksdag, vartill utskottet även i detta sammanhang får hänvisa

(se s. 4—5). Yttranden över promemorian avgåvos av socialstyrelsen, statens

hyresråd, statens byggnadslånebyrå och bostadssociala utredningen,

ävensom av Svenska stadsförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas

riksförbund och Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars

riksförbund. I samtliga yttranden utom Stadsförbundets avstyrktes utredningsmannens

förslag i dess föreliggande skick.

Vid 1943, 1946, 1947 och 1948 års riksdagar väcktes motioner, i vilka yrkades

införande av lagregler om kommunal bostadsförmedling och om skyldighet

för fastighetsägarna att upplåta hyreslediga lägenheter till bostadssökande,

som den kommunala bostadsförmedlingen anvisade. Dessa motioner

vunno icke riksdagens bifall. En närmare redogörelse för motionerna

och deras behandling lämnas i andra lagutskottets utlåtande nr 19 vid 1949

års riksdag, till vilket utlåtande här må hänvisas.

I detta sammanhang må erinras om att Kungl. Maj :t i propositionen nr

212 till 1948 års riksdag framlade ett förslag, innebärande att om en lägenhet

vore förhyrd till bostad och hyresgästen ville sätta viss hyressökande i sitt

ställe för att genom byte i ett eller flera led erhålla annan bostad, men hyresvärden

vägrade att samtycka till överlåtelsen, hyresnämnden skulle, under

vissa förutsättningar, äga att på framställning av hyresgästen förordna,

att överlåtelsen likväl måtte äga rum. Bestämmelse härom föreslogs skola

intagas i hyresregleringslagen i en ny paragraf, betecknad 8 b §.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, yttrade i utlåtande nr

■33 bland annat följande:

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.

Genom byte av lägenheter kunna i inånga fall vinnas betydande fördelar.

Under nuvarande bostadsbrist är det ofta endast genom lägenhetsbyte som

en hyresgäst kan erhålla en annan och för honom lämpligare bostad. Lägenhetsbyten

äro ägnade att motverka den stelhet på bostadsmarknaden, som är

en följd av bostadsbristen och den därav föranledda hyresregleringen. Eftersom

bostadsbristen i viss mån är ett fördelningsproblem följer härav, att

lägenhetsbyten äro önskvärda. I och för sig delar utskottet därför departementschefens

uppfattning, att lägenhetsbyten böra underlättas. Utskottet är

emellertid icke övertygat om lämpligheten av den föreslagna lagstiftningen

beträffande lägenhetsbyten. Såsom ovan angivits har enligt gällande lagstiftning

en hyresvärd möjlighet att förhindra en hyresgästs lägenhetsbyte.

Departementschefen har i propositionen framhållit, att det funnes anledning

till antagande, att hyresvärdarna som regel visat förståelse för hyresgästernas

önskemål på denna punkt. Detta torde också vara riktigt. I propositionen

saknas däremot hållpunkter för att bedöma i vilken utsträckning hyresvärdar

utan bärande skäl förhindrat i och för sig önskvärda byten. I den

till grund för propositionen inom justitiedepartementet upprättade promemorian

uppgives endast, att det ej sällan inträffat, att hyresvärden vägrat

sitt samtycke, ehuru någon befogad anmärkning icke kunnat riktas mot den

ifrågasatta nya kontrahenten i hyresförhållandet. Departementschefen har

härom i propositionen uttalat, att det givetvis förekommit fall, då hyresvärden

vägrat att samtycka till en ifrågasatt överlåtelse, och att uppenbarligen

hyresvärden stundom kan ha haft giltig anledning härtill men att i andra

fall hans avslag kan ha skett utan bärande skäl.

Propositionen ger föga ledning för att bedöma behovet av den föreslagna

lagstiftningen om lägenhetsbyten. Det är också svårt att avgöra, om vinsten

av den föreslagna lagstiftningen står i rimlig proportion till lagstiftningens

obestridliga nackdelar. Redan nu torde det icke vara helt ovanligt, att en

hyresgäst betingar sig otillåten ersättning i samband med lägenhetsbyte.

Sådana olagliga transaktioner skulle säkerligen öka i omfattning, om den

föreslagna rätten till lägenhetsbyte genomfördes. Denna utveckling skulle

givetvis bli till förfång för lojala hyresgäster och hyresgäster med begränsade

ekonomiska resurser. Den föreslagna lagstiftningen torde också komma

att förorsaka hyresnämnder och statens hyresråd betydligt ökat arbete. Enligt

utskottets mening ha övervägande skäl för den föreslagna lagstiftningen

rörande hyresgästs bytesrätt icke kunnat åberopas. Utskottet förordar därför,

att 8 b § utgår ur den föreslagna lagen om ändring i hyresregleringslagen

in. m.

Vid detta ställningstagande har utskottet utgått ifrån, att hyresvärdarna

i regel icke utan bärande skäl förhindra i och för sig önskvärda lägenhetsbyten.

Skulle det visa sig, att hyresvärdarna i mera nämnvärd omfattning

utan godtagbara skäl motsätta sig lägenhetsbyten, får frågan om hyresgästs

rätt till sådana byten tagas upp till förnyat övervägande. Utskottet förutsätter,

att Kungl. Maj :t bär sin uppmärksamhet riktad på denna fråga.

Reservationer anmäldes mot utskottets utlåtande, men riksdagen biföll

utskottets hemställan att 8 b § måtte utgå.

I proposition nr 13G till 19i!) års riksdag om förlängning av hyresregleringen

upptog föredragande departementschefen frågan om obligatorisk bostadsförmedling

och yttrade därvid:

I de remissvttrandcn som avgivits i ärendet ha även upptagits vissa

specialfrågor vilka jag bär ämnar något beröra. Den viktigaste av dem är

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.

frågan om införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling, varom

önskemål framförts av hyresgästernas riksförbund. Samma fråga har även

i annat sammanhang upptagits av bostadsstyrelsen. Jag vill då först erinra

om att, såsom framgår av bostadsstyrelsens förut återgivna beräkningar,

bostadsbristen under det senaste året hållit sig ungefär oförändrad.

Men även om bristläget på bostadsmarknaden icke siffermässigt försämras,

kan krisens långvarighet i och för sig skapa svårigheter av psykologisk

och annan art som aktualisera frågan om införande av obligatorisk

bostadsförmedling. Tanken på en dylik speciell regleringsåtgärd har tidigare

vid upprepade tillfällen dryftats inom Kungl. Maj:ts kansli. Spörsmålet har

emellertid befunnits erbjuda betydande svårigheter, något varom erfarenheterna

från våra nordiska grannländer även bära vittnesbörd. Bland annat

är det svårt att finna en sådan form för regleringen, att icke den administrativa

apparaten och den formella omgången bli oproportionerligt stora i förhållande

till de fördelar som kunna vinnas. Särskilda komplikationer uppstå

även då det gäller att reglera förhållandet till det slags hyresmarknad som

går ut på lägenhetsbyten; denna marknad är för närvarande i fråga om de

äldre husen den viktigaste. Beträffande lägenhetsbytena framlade jag i

samband med hyresregleringens förlängning år 1948 vissa förslag till ändrade

lagbestämmelser, vilka emellertid icke vunno riksdagens bifall. Av

vad som förekom vid handläggningen av nämnda ärende, som alltså endast

avsåg en speciell del av hyresmarknaden, kan slutas vilka betydande svårigheter

som måste vara förenade med en mera fullständig reglering av

hela denna marknad. Härtill kommer helt allmänt angelägenheten av att

så snart som möjligt avveckla krisregleringarna och icke skärpa dem. Med

hänsyn till det mycket allvarliga problem, som bostadsbristen utgör, är

emellertid frågan om behovet av att införa en obligatorisk bostadsförmedling

föremål för fortlöpande uppmärksamhet inom Kungl. Maj :ts kansli.

-t a rt

x u-tu

likauag väckles ålcr motioner om införande av obligatorisk

kommunal bostadsförmedling.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 19 över propositionen och

motionerna följande:

Utskottet är av den uppfattningen att det kan visa sig oundgängligen

erforderligt för att ernå en tillfredsställande fördelning av det förefintliga

beståndet hyreslägenheter att bestämmelser införas, som giva vissa särskilt

behövande bostadssökande företrädesrätt till hyreslediga lägenheter.

Ju längre det rådande bristläget varar, desto större torde svårigheterna och

skadeverkningarna på grund av bostadsbristen bliva. Utskottet har härvidlag

särskilt uppmärksammat den fara, som ligger i att bostadsbristen utnyttjas

för obehörig ekonomisk vinning. Även om det icke låter sig göra att

närmare bedöma i vilken utsträckning otillåtna ersättningar förekomma i

samband med hyresavtals ingående eller vid enskild förmedling av hyreslediga

lägenheter, torde vissa omständigheter tyda på att under de sist förflutna

åren dylika otillåtna ersättningar blivit allt vanligare. En sådan utveckling

till förfång för lojala hyresgäster och hyresgäster med begränsade

ekonomiska resurser anser utskottet synnerligen allvarlig och den bör såvitt

möjligt stävjas.

Utskottet finner emellertid uppenbart att införandet av bestämmelser om

sådan behovsprövning som ovan angivits skulle — såsom jämväl vid flera

tidigare tillfällen framhållits — medföra väsentliga nackdelar. Här må erinras

om de betydande inskränkningar i enskildas avtalsfrihet som en dylik

åtgärd skulle innebära. Vidare synes ansvaret för barnfamiljernas bostads
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.

13

försörjning komma att övervältras på vissa enskilda medborgare. Vissa ersättningsfrågor

uppställa sig därjämte, därest av det allmänna anvisad hyresgäst

icke förmår fullgöra sina skyldigheter gentemot hyresvärden. Man

torde ej heller kunna bortse från det särskilda obehag som kan förorsakas,

därest ägaren till en mindre fastighet med exempelvis allenast två lägenheter

icke får möjlighet att själv fritt välja sin hyresgäst. Särskilda komplikationer

kunna, såsom departementschefen framhållit, uppstå då det gäller att reglera

förhållandet till de numera mycket vanliga lägenhetsbytena. Härtill

kommer den vidlyftiga administrativa apparat, som torde bliva erforderlig.

Innan beslut fattas om införande av sådan behovsprövning, bör det därför

enligt utskottets mening såvitt möjligt vara klarlagt, att väsentliga fördelar

kunna vinnas i förhållande till de nackdelar, som en dylik åtgärd skulle

medföra. — Av tillgängligt material över läget på bostadsmarknaden framgår,

att bostadsbristen under de senaste åren i stort sett hållit sig oförändrad.

Även om man beträffande lägenhetstillskottet för år 1949 har att räkna

med viss minskning i förhållande till de föregående årens tillskott, torde

dock med hänsyn till den uppskattade behovstillväxten bristläget icke komma

att förvärras under den närmaste tiden. Till stöd för yrkandet att nu

införa obligatorisk kommunal bostadsförmedling kan sålunda icke åberopas

någon skärpning av bostadsbristen.

Vid övervägande av de fördelar som, såvitt nu kan bedömas, stå att vinna

genom införande av obligatorisk behovsprövning vid lägenhetsuthyrning

och de olägenheter som äro förknippade med en dylik ordning har utskottet

funnit skälen mot att nu införa bestämmelser av dylikt innehåll väga tyngst.

Utskottet avstyrker därför de nu förevarande motionerna. Emellertid vill

utskottet erinra om att departementschefen i den föreliggande propositionen

uttalat att frågan om behovet av att införa en obligatorisk bostadsförmedling

är föremål för fortlöpande uppmärksamhet inom Kungl. Maj :ts

kansli. Utskottet förutsätter därför att, därest läget på bostadsmarknaden

skulle försämras eller utvecklingen i övrigt föranleda därtill, Kungl. Maj :t

kommer att för riksdagen framlägga förslag till erforderliga åtgärder för

att möjliggöra en tillfredsställande fördelning av det förefintliga beståndet

hyreslägenheter.

Riksdagen biföll utlåtandet.

Utskottet.

Utskottet har icke något att erinra mot den i propositionen föreslagna

ändringen i hyresregleringslagen eller mot de föreslagna förlängningarna av

nämnda lag, bostadsrättskontrollagen och lagen med vissa bestämmelser om

hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad in. m.

Kungl. Maj :t har i propositionen utgått från att lagen om ändring i och

fortsatt giltighet av hyresrcgleringslagen skulle kunna träda i kraft den 1

april 1950. Efter det propositionen hänvisats till utskottet har departementschefen

under hand till utskottet framfört, att fråga uppkommit om ytterligare

ändring av hyresregleringslagen och att det vore önskvärt att utskottets

utlåtande icke avlämnades innan utredning av denna fråga slutförts.

Sedermera har departementschefen meddelat alt den uppkomna frågan för
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.

fallit. På grund av det dröjsmål, som av nämnda anledning ägt rum, blir

det nödvändigt att framflytta dagen för ikraftträdandet av lagen. Utskottet

får därför föreslå den ändringen, att de i slutstadgandena till lagen angivna

tidsbestämningarna den 1 april och den 14 april utbytas mot den 1 maj

respektive den 15 maj.

I samtliga i anledning av propositionen väckta motioner påyrkas åtgärder

för införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling. Att förmedlingen

skall vara obligatorisk innebär att hyresvärdarna skola vara skyldiga

dels att anmäla hyreslediga bostadslägenheter till ett kommunalt förmedlingsorgan

och dels alt såsom hyresgäster mottaga bostadssökande, som

anvisas av detta organ. I sistnämnda hänseende kan den modifikationen

tänkas, att hyresvärden beredes tillfälle att välja inom en bestämd krets

av förmedlingsorganet anvisade personer; i motionerna 1:42 och 11:6 anvisas

en sådan utväg såsom lämplig.

Frågan om införande av obligatorisk bostadsförmedling har såsom ovan

framhållits vid ett flertal tillfällen varit föremål för riksdagens prövning.

Framförda förslag om införande av en sådan ordning ha emellertid hittills

icke vunnit riksdagens bifall.

Vad som framför allt invänts emot förslagen har varit de svårigheter och

olägenheter i olika avseenden, som ansetts vara förbundna med en obligatorisk

förmedling av ifrågavarande slag. Vid 1949 års riksdag påpekade, såsom

ovan nämnts, andra lagutskottet i detta sammanhang den inskränkning i

allmänna avtalsfriheten, som den föreslagna ordningen skulle innebära,

samt vidare att ansvaret för barnfamiljernas bostadsförsörjning komme att

övervältras på vissa enskilda medborgare, att det vore oklart om det allmänna

skulle bliva ersättningsskyldigt därest en av den kommunala förmedlingen

anvisad hyresgäst icke fullgjorde sina skyldigheter gentemot

hyresvärden, samt att man icke finge bortse från det särskilda obehag som

för ägaren av en mindre fastighet om exempelvis endast två lägenheter kunde

vållas av att han icke finge själv fritt välja sin hyresgäst. Dessutom åberopades

de särskilda komplikationer, som uppstode då det gällde att reglera

förhållandet till våningsbytena. Farhågor uttalades även för att en obligatorisk

kommunal bostadsförmedling skulle nödvändiggöra inrättandet av en

vidlyftig administrativ apparat.

Emellertid har vid flera tillfällen framhållits, att situationen på bostadsmarknaden

kunde komma att framtvinga anordnandet av en obligatorisk

bostadsförmedling trots de olägenheter en sådan medförde. Detta underströks

i andra lagutskottets utlåtande vid 1949 års riksdag. I utlåtandet anfördes

dock vidare med avseende på läget år 1949, att det vore anledning räkna

med att bristen icke komme att förvärras under den närmaste tiden och

att därför till stöd för yrkandet att införa kommunal bostadsförmedling

icke kunde åberopas någon skärpning av bostadsbristen.

Såvitt man kan utläsa av upprättade prognoser för 1950 torde visserligen

någon förbättring i bostadssituationen komma att inträffa under året. Det

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.

15

totala behovet av bostäder är emellertid så stort att det, såvitt nu kan bedömas,

icke kan komma att bliva täckt ännu på lång tid. Den omständigheheten,

att bostadsbristen redan bestått i många år och tydligen kommer att

vara ännu åtskillig tid, gör det enligt utskottets mening utomordentligt angeläget

att alla utvägar försökas för att i möjligaste mån lindra trycket, åtminstone

för dem som hårdast drabbats av bristen på bostäder. En sådan

utväg är inrättandet av obligatorisk bostadsförmedling i kommunal regi.

Utskottet vill därför tillstyrka att en utredning verkställes rörande

möjligheten att införa en sådan ordning. Denna utredning torde lämpligen

böra ske i samband med den utredning av frågor rörande hyresregleringen,

som departementschefen vid remissen till lagrådet av nu föreliggande lagförslag

förklarat sig ämna ombesörja.

Beträffande några detalj spörsmål i samband med anordnandet av en bostadsförmedling

av det slag, varom här är fråga, vill utskottet såsom sin

mening uttala följande. Obligatorisk bostadsförmedling bör icke inrättas i

andra fall än då framställning därom gjorts av vederbörande kommun och

bör icke gälla tvåfamiljsvillor och tjänstebostäder. Sedan beslut fattats om

inrättandet av sådan förmedling, skall skyldighet föreligga för hyresvärdarna

att till den kommunala bostadsförmedlingen anmäla hyreslediga lägenheter.

Innan en lägenhet anvisas till en bostadssökande bör förmedlingsorganet

företaga undersökning rörande sökandens allmänna lämplighet såsom

hyresgäst, speciellt beträffande betalningsförmågan. Anvisning bör icke

ske, därest icke vederbörande kan bedömas vara i stånd att fullgöra sina

skyldigheter gentemot hyresvärden. Vidare bör anvisning å lägenhet lämnas

flera bostadssökande, och hyresvärden bör ha möjlighet att inom denna krets

välja hyresgäst. Genom att på detta sätt en sovring sker av de sökande och viss

valrätt beredes hyresvärdarna bör för dessa tvånget av en obligatorisk förmedling

bliva mindre kännbart. I de •— troligen icke särdeles vanliga •— fall,

då en av den kommunala bostadsförmedlingen anvisad hyresgäst brister i

fullgörandet av sina förpliktelser mot värden, bör den sistnämnde ha möjlighet

att få ersättning av det allmänna. Detta synes vara en ofrånkomlig

konsekvens av att friheten att välja hyresgäst inskränkts.

På grund av vad ovan anförts får utskottet alltså hemställa,

A. att riksdagen, med förklaring, att det genom förevarande

proposition, nr 51, framlagda förslaget till lag angående

ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering

m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag icke

kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga

följande förslag till

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

Lag

angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering

in. ro., så ock om fortsatt giltighet ar samma lag.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering

m. m. skall införas en ny paragraf, betecknad 14 a §, av nedan angiven

lydelse, dels ock att samma lag, vilken enligt lag den 20 maj 1949

(nr 224) gäller till och med den 30 september 1950, skall äga fortsatt giltighet

till och med den 30 september 1951.

14 a §.

Äro ägare av hyresfastigheter, hyresgäster eller rörelseidkare inom kommunen

sammanslutna för att tillvarataga sina intressen i nu angiven egenskap,

skall sådan förening, om den gjort framställning därom till ordföranden

i kommunens beslutande myndighet, vid därefter förekommande

val av ledamöter eller suppleanter i hyresnämnden få tillfälle att avgiva

förslag till sådan ledamot eller suppleant som skall anses företräda samma

intressen.

Har enligt vad nu är sagt förslag avgivits av förening, som med hänsyn

till medlemsantal, verksamhet och övriga omständigheter kan anses väl företräda

ifrågavarande intressegrupp, skall vid valet skälig hänsyn tagas till

förslaget.

Denna lag träder i kraft den 1 april

1950.

Har hyresvärd, utan att hyresrätten

är förverkad, före den 1 april

1950 uppsagt hyresavtal till upphörande

efter den 30 september 1950, må

framställning som i 7 § sägs göras

senast den 14 april 1950 eller, om

hyresvärden icke före den 1 i sistnämnda

månad tydligt meddelat, att

att han ej önskar låta hyresgästen

kvarbo, inom fjorton dagar efter det

hyresvärden lämnat hyresgästen sådant

meddelande.

Har hyresvärd före den 1 april

1950 lämnat meddelande som i 8 a §

femte stycket sägs om att hyresförhållande

skall upphöra efter den 30

Denna lag träder i kraft den 1 maj

1950.

Har hyresvärd, utan att hyresrätten

är förverkad, före den 1 maj 1950

uppsagt hyresavtal till upphörande

efter den 30 september 1950, må

framställning som i 7 § sägs göras

senast den 15 maj 1950 eller, om hyresvärden

icke före den 1 i sistnämnda

månad tydligt meddelat, att han

ej önskar låta hyresgästen kvarbo,

inom fjorton dagar efter det hyresvärden

lämnat hyresgästen sådant

meddelande.

Har hyresvärd före den 1 maj 1950

lämnat meddelande som i 8 a § femte

stycket sägs om att hyresförhållande

skall upphöra efter den 30 sep
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.

17

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

september 1950, må framställning tember 1950, må framställning enenligt

samma paragraf göras senast ligt samma paragraf göras senast den

den Itp april 1950. 15 maj 1950.

B. att riksdagen måtte antaga följande genom propositionen

nr 51 framlagda förslag till

i) Lag

angående fortsatt giltighet ar lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll

av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. in.

Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 om kontroll av upplåtelse

och överlåtelse av bostadsrätt in. in., vilken enligt lag den 20 maj 1949 (nr

225) gäller till och med den 30 september 1950, skall äga fortsatt giltighet till

och med den 30 september 1951.

2) L a g

angående fortsatt giltighet av lagen den 28 maj 1918 (nr 245) med vissa

bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad

m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 28 maj 1948 med vissa bestämmelser

om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad in. in., vilken enligt

lag den 20 maj 1949 (nr 226) gäller till och med den 30 september 1950,''

skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1951.

C. att riksdagen i anledning av motionerna I: 42 samt II:

6 och 420 ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att utredning

måtte verkställas av frågan om införande av obligatorisk

kommunal bostadsförmedling i enlighet med de

riktlinjer, som utskottet i detta utlåtande angivit, samt att

därefter förslag till lagstiftning i frågan måtte framläggas

för riksdagen.

Stockholm den 28 mars 1950.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

2 II i han a till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 9.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Edmund Eriksson,

Nils A. Larsson, Werner, Eskilsson, Ivar Persson, Uhlén och Boo; samt

från andra kammaren: herrar Ericsson i Sörsjön, Andersson i Dunker*,

Åhman, Andersson i Mölndal, Lindahl, Utbult, Levin* och Larsson i

Karlstad.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Holmbäck, Werner, Eskilsson, Ivar Persson, Andersson i Dunker,

Ähman, Utbult och Larsson i Karlstad, vilka ansett, att utskottets utlåtande

bort ha följande lydelse:

Ehuru hyresregleringslagen i förening med byggnadsregleringen motverkar

den naturliga rörligheten på bostadsmarknaden och i viss mån hindrar

produktionen av nya bostäder, torde ett omedelbart upphävande av nämnda

lag komma att medföra olägenheter. Utskottet vill därför icke motsätta sig

en tillfällig ytterligare förlängning av hyresregleringslagen, bostadsrättskontrollagen

och lagen med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad

eller äktenskapsskillnad m. in. samt tillstyrker även den föreslagna ändringen

i hyresregleringslagen.

Kungl. Maj :t har---(lika med utskottet)---respektive den

15 maj.

I samtliga i anledning av propositionen väckta motioner påyrkas åtgärder

för införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling. Att förmedlingen

skall vara obligatorisk innebär att hyresvärdarna skola vara

skyldiga dels att anmäla hyreslediga bostadslägenheter till ett kommunalt

förmedlingsorgan och dels att såsom hyresgäster mottaga bostadssökande,

som anvisas av detta organ. 1 sistnämnda hänseende förordas i motionerna

I: 42 och II: 6 den modifikationen, att en hyresvärd skulle beredas tillfälle

att välja inom en bestämd krets av förmedlingsorganet anvisade personer.

Frågan om införande---(lika med utskottet)---- icke vunnit

riksdagens bifall.

Vid 1949 års riksdag anförde andra lagutskottet i utlåtande över motioner,

i vilka påyrkats införande av obligatorisk bostadsförmedling, följande:

Utskottet finner emellertid uppenbart att införandet av bestämmelser om

sådan behovsprövning som ovan angivits skulle — såsom jämväl vid flera

tidigare tillfällen framhållits — medföra väsentliga nackdelar. Här må erinras

om de betydande inskränkningar i enskildas avtalsfrihet som en dylik

åtgärd skulle innebära. Vidare synes ansvaret för barnfamiljernas bostads
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.

19

försörjning komma att övervältras på vissa enskilda medborgare. Vissa ersättningsfrågor

uppställa sig därjämte, därest av det allmänna anvisad hyresgäst

icke förmår fullgöra sina skyldigheter gentemot hyresvärden. Man

torde ej heller kunna bortse från det särskilda obehag som kan förorsakas,

därest ägaren till en mindre fastighet med exempelvis allenast två lägenheter

icke får möjlighet att själv fritt välja sin hyresgäst. Särskilda komplikationer

kunna, såsom departementschefen framhållit, uppstå då det gäller att reglera

förhållandet till de numera mycket vanliga lägenhetsbvtena. Härtill

kommer den vidlyftiga administrativa apparat, som torde bliva erforderlig.

Innan beslut fattas om införande av sådan behovsprövning, bör det därför

enligt utskottets mening såvitt möjligt vara klarlagt, att väsentliga fördelar

kunna vinnas i förhållande till de nackdelar, som en dylik åtgärd skulle

medföra. — Av tillgängligt material över läget på bostadsmarknaden framgår,

att bostadsbristen under de senaste åren i stort sett hållit sig oförändrad.

Även om man beträffande lägenhetstillskottet för år 1949 har att räkna

med viss minskning i förhållande till de föregående årens tillskott, torde

dock med hänsyn till den uppskattade behovstillväxten bristläget icke komma

att förvärras under den närmaste tiden. Till stöd för yrkandet att nu

införa obligatorisk kommunal bostadsförmedling kan sålunda icke åberopas

någon skärpning av bostadsbristen. — Vid övervägande av de fördelar

som, såvitt nu kan bedömas, stå att vinna genom införande av obligatorisk

behovsprövning vid lägenhetsuthyrning och de olägenheter som äro förknippade

med en dylik ordning har utskottet funnit skälen mot att nu införa

bestämmelser av dylikt innehåll väga tyngst. Utskottet avstyrker därför

de nu förevarande motionerna.

De skäl, som sålunda vid 1949 års riksdag androgos mot införandet av

en obligatorisk bostadsförmedling av ifrågasatt slag, anser utskottet alltjämt

bärande. Även med de ovan angivna modifikationerna — att förmedlingen

icke skulle gälla tvåfamilj shus och tjänstebostäder samt att hyresvärdarna

skulle få viss valrätt — skulle den föreslagna obligatoriska förmedlingen

inskränka den privata ägande- och avtalsrätten på ett sätt, som

utskottet finner synnerligen betänkligt. Det bör beaktas, att den föreslagna

anordningen icke skulle tillföra bostadsmarknaden en enda ny bostadslägenhet

och alltså icke komma att medföra någon lättnad i bostadsbristen.

Det kan t. o. in. ifrågasättas, om icke införandet av obligatorisk bostadsförmedling

skulle medföra en minskning av den privata byggnadsverksamheten

och därigenom motverka strävandena att öka bostadsbeståndet. I den

mån bostadsbyggandet övergår till att bliva eu kommunal angelägenhet —

och tendenser till sådan utveckling ha varit starkt framträdande under senare

tid — få kommunerna även utan obligatorisk kommunal bostadsförmedling

ett allt större inflytande på hyresmarknaden. Detta inflytande kan

sätta dem i stånd alt tillgodose de mest trängande fallen. Att kommunerna

skulle bli ersättningsskyldiga för den hyra husägaren icke erhåller är även

ett skäl mot förslaget.

Det rationella medlet mot bostadsbristen är eu ökad bostadsproduktion

under medverkan av staten, kommuner och enskilda, och det är utskottets

förvissning alt en sådan kommer till stånd i den mån regleringar och restriktioner

upphävas. Utskottet vill i detta sammanhang understryka depar
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr <?.

tementschefens uttalande att tiden nu är inne att föranstalta om utredning

av de frågor, som sammanhänga med hyresregleringens avskaffande, och

vill även framhålla angelägenheten av att skyndsamma och positiva åtgärder

vidtagas i detta syfte. Även på grund härav kan utskottet icke tillstyrka

hyresregleringens utökande med nya bestämmelser.

På grund av vad ovan--- — (lika med utskottet)---- vilken en
ligt

lag den 20 maj 1949 (nr 226) gäller till och med den 30 september 1950,

skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1951.

C. att motionerna I: 42 samt II: 6 och 420 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

500921

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1950:122 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 a1 i texten