Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942
1950-03-28 · 20 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 18 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1950:9, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.
1
Nr 9.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m., så ock om
fortsatt giltighet av samma lag, dels ock i ämnet
väckta motioner.
Genom en den 3 februari 1950 dagtecknad proposition, nr 51, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, förslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade
förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m„ så ock om fortsatt giltighet av samma lag;
2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.; samt
3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med
vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
in. m.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft tre i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen inom första kammaren
nr 42 av herr Johannesson m. fl. samt inom andra kammaren nr 6 av herr
Edberg m. fl. och nr 420 av herr Lager m. fl.
I motionerna 1:42 och 11:6, vilka äro likalydande, har hemställts, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att regeringen må, om
möjligt redan till innevarande års riksdag, framlägga förslag till bestämmelser,
enligt vilka kommun, som därom gör framställning, efter Kungl. Maj :ts
prövning kan medges rätt att införa obligatorisk bostadsförmedling för alla
lägenheter, som uthyras i fastigheter med mer än två lägenheter och som
icke falla under begreppet tjänstebostad».
I motionen II: 420 har hemställts »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhåller om snabba åtgärder för införande av obligatorisk kommunal
bostadsförmedling».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna
åberopat till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse
därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
Läget på bostadsmarknaden.
För att bedöma det nuvarande läget på bostadsmarknaden
och behovet av fortsatt hyresreglering är den undersökning av stort intresse,
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 9.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.
som bostadsstgrelsen utfört under hösten 1949 angående läget i de s. k.
kvotorterna, d. v. s. de tätorter, som vid planläggning av byggnadstillståndsgivningen
för bostäder erhålla tilldelning för ett år i sänder av tillstånd för
visst antal lägenheter. Styrelsen har från förmedlingsorganen i samtliga
kvotorter infordrat uppgifter i tre hänseenden, som äro av betydelse för
att bedöma bostadsbristens svårighetsgrad, nämligen 1) antalet familjeförsörjare
inom kommunen, som sakna självständig familjebostad; 2) antalet
bostäder inom kommunen, som hälsovårdsmyndigheterna utdömt eller anse
böra utdömas; samt 3) antalet personer, som arbeta inom kommunen men
bo utanför dess område och önska få bostad inom densamma. Med självständig
familjebostad avses här lägenhet om minst ett rum och kokvrå,
avsedd att stadigvarande brukas som bostad.
Om undersökningens förutsättningar och uppgifternas tillförlitlighet anför
styrelsen i en promemoria:
Det ligger i sakens natur, att det bland uppgiftslämnarna förelegat ett
intresse att redovisa höga siffror, varav man dock icke bör draga den slutsatsen,
att de i del följande redovisade siffrorna ligga i överkant. Det bör
nämligen beaktas, att stora svårigheter förelegat för förmedlingsorganen
att erhålla kännedom om alla fall av bostadsbrist. Uppgifterna ha erhållits
på ett flertal olika vägar, genom kommunala bostadsförmedlingar, genom
annonsering, genom bearbetning av ansökningar om lägenhet som inkommit
till kommunala stiftelser, genom undersökningar i anslutning till
mantalsskrivningen etc. Knappast någon av dessa metoder torde ge möjligheter
till en fullständig inventering. Förmedlingsorganen ha enligt givna
direktiv redovisat kända fall (siffror grundade på nominativa uppgifter) för
sig och totala antalet fall enligt förmedlingsorganets uppskattning för sig.
Den kontroll av uppgifterna som hittills hunnit företagas synes ge vid handen,
att vissa förmedlingsorgan missuppfattat direktiven, varför korrigeringar
ha utförts. De fel som kunna ha uppstått på grund av dylika missförstånd
synas dock icke vara av mera betydande storleksordning.
Fn sammanställning av uppgifter från 218 kvotorter visar, att inom dessa
cirka 32 000 familjeförsörjare sakna självständig bostad och att av bebodda
lägenheter omkring 24 000 äro utdömda eller utdömbara. Antalet av
dem som arbeta inom kommunen och vilja flytta dit från bostäder utom
dess område är cirka 18 000. Av dessa tre grupper familjer med otillfredsställande
bostadsförhållanden äro många familjer med barn, nämligen cirka
21 000, 12 000 och 14 000 respektive.
Om bedömningen av undersökningens resultat anföres i styrelsens promemoria
vidare:
Det är givetvis icke möjligt att enbart med utgångspunkt från de här anförda
siffrorna bedöma hur stort det antal lägenheter är, som under förutsättning
av fortsatt högkonjunktur måste tillföras bostadsmarknaden för att
avveckla den rådande bostadsbristen. Sålunda är det bland annat svårt att
bedöma vilken betydelse som bör tillmätas den omständigheten att den bristande
tillgången på lägenheter måste förutsättas ha utgjort hinder för ingående
av äktenskap, inflyttning och s. k. hushållssprängning. Ytterligare må
erinras om, att den reserv av lägenheter som erfordras för att bostadsmarknaden
inom kvotkommunerna skall fungera någorlunda normalt kan upp
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.
3
skattas till 20 å 25 000 lägenheter. Utöver det antal lägenheter, som erfordras
för att tillgodose löpande hushållsbildning, skulle sålunda för bostadsbristens
avveckling inom kvotkommunerna erfordras ett lägenhetstillskott av en
storleksordning motsvarande ungefär två års produktion av nuvarande omfattning
i dessa kommuner.
Angående bostadsmarknadens väntade utveckling under det närmaste året
har bostadsstyrelsen gjort vissa uttalanden i en nyligen avgiven »P. M. angående
bostadsproduktionen år 1950».
Styrelsen anför bland annat vissa synpunkter på antalet nybildade hushåll.
Hushållsbildningen under år 1949 hade tidigare beräknats till 33 000
hushåll. Härvid förutsattes en fortsatt nedgång i äktenskapsbildningen i förhållande
till den för år 1948 antagna. Det hade emellertid visat sig, att äktenskapsbildningen
under detta år blivit större än vad som antagits. Om den
andra viktiga faktorn i hushållsbildningen i tätorterna, nämligen inflyttningen
dit från landsbygden, framhålles att denna nedgått avsevärt sedan år
1946. Det vore icke sannolikt, att denna minskning komme att fortsätta i
samma takt som hittills. Om man förutsatte i stort sett samma äktenskapsbildning
och inflyttning under år 1949 som under år 1948, funnes icke anledning
att frångå den tidigare beräkningen av nettotillskottet hushåll under
år 1949 till i runt tal 33 000. Mot bakgrunden av vissa förändringar på
lång sikt, som anföras i promemorian, anser sig styrelsen emellertid för år
1950 ha anledning att räkna med ett något lägre nettotillskott av hushåll
än under åren 1948 och 1949.
Beträffande den önskvärda omfattningen av bostadsbyggandet anför styrelsen
till slut, att för 1950 liksom under de föregående åren det för bostadsförsörjningen
önskvärda tillskottet av nya lägenheter långt överstege vad
som vore praktiskt möjligt att få till stånd på kort sikt med hänsyn till
resurserna. Om det årliga tillskottet stannade vid vad som beräknats för
1949, skulle detta betyda en viss fortskridande försämring av bostadsmarknadsläget
till dess den sannolika framtida nedgången i äktenskapsbildningen
hunne göra sig kraftigare gällande än hittills.
Frågan om hyresregleringens förlängning.
Statens hyresråd har i skrivelse den 9 november 1949 hemställt, att lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. (hyresregleringslagen),
lagen samma dag (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av
bostadsrätt m. in. (bostadrättskontrollagen) samt lagen den 28 maj 1948
(nr 245) med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
in. in., vilka lagar gälla till och med den 30 september 1950,
mätte erhålla fortsatt giltighet till och med den 30 september 1951. över
hyresrådets framställning ha efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,
bostadsstyrelsen, Sveriges fastighetsägareförbund och Hyresgästernas
riksförbund.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.
Angående behovet av en förlängning av lagstiftningen om hyresreglering
har hyresrådet i sin förenämnda skrivelse anfört, att sedan hyresrådet senast
gjorde framställning därom någon förbättring icke inträtt på bostadsmarknaden.
Svår bostadsbrist rådde sålunda fortfarande framför allt i de
större tättbefolkade orterna. Såvitt hyresrådet kunde bedöma, syntes bostadsbristen
icke komma att hävas under de närmaste åren.
Socialstyrelsen tillstyrker framställningen och anför liknande synpunkter.
Jämväl bostadsstyrelsen tillstyrker hyresrådets förslag och vitsordar riktigheten
av rådets uppfattning om läget på bostadsmarknaden. Omfattningen
av den nuvarande bostadsproduktionen och den som sannolikt komme
att medgivas under de närmaste åren kunde enligt styrelsens mening med
hänsyn till den förväntade årliga hushållsbildningen icke möjliggöra någon
nämnvärd avveckling av den rådande bostadsbristen.
Fastighetsägareförbundet anför i denna fråga, att förbundet nu icke ville
motsätta sig en förlängning av hyresregleringslagen på ytterligare ett år
men att detta skedde under den bestämda förutsättningen, att fastighetsägarnas
krav på kompensation för stegrade omkostnader i behörig anån
beaktades.
Tidigare har fastighetsägareförbundet hos Kungl. Maj :t hemställt om en
särskild utredning angående hyresregleringslagstiftningens avveckling
gradvis. Förbundet ansåge det angeläget, att hela frågan om hyresregleringen
gjordes till föremål för en ingående prövning.
Hyresrådet har i yttrande över framställningen förordat en utredning
innebärande dels en översyn av gällande hyresregleringslagstiftning med
hänsyn till hittills vunna erfarenheter, dels förslag till de bestämmelser som
bleve erforderliga vid genomförande av en avveckling av denna lagstiftning
och dels förslag till sådana bestämmelser i allmänna hyreslagen, som kunde
finnas erforderliga då hyresregleringslagstiftningen upphävdes.
Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har i propositionen
uttalat följande:
»Det är allmänt känt, att bostadsbristen ännu är mycket svår, och detta
förhållande belyses siffermässigt synnerligen tydligt av den undersökning
av bostadsstyrelsen, som omnämnts i det föregående. Av de beräkningar,
som verkställts angående byggnadsproduktionen och den väntade efterfrågan
under den närmaste tiden, framgår vidare att bostadsbristens avveckling
synes bli en fråga på lång sikt. Det kan därför knappast råda någon
tvekan om behovet av att förlänga hyresregleringslagen ytterligare ett år
från den 1 oktober 1950. Hyresrådets förslag härom har även tillstyrkts i
samtliga yttranden, och jag vill alltså förorda detta förslag.
Sedan länge har det stått klart för de myndigheter, som handhava hyresregleringen,
att övergången från denna till en mera normal ordning blir
komplicerad och kommer att erbjuda vissa problem av ekonomisk och juridisk
art. En utredning härom är påkallad, och det har redan tidigare över
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.
5
vägts, om tiden kunde vara inne att påbörja en sådan. Även om hyresregleringens
upphävande är en fråga på tämligen lång sikt, kan denna utredning
dock beräknas bli så tidskrävande, att det är skäl att sätta igång den inom
en nära framtid. Det är min avsikt att vidtaga åtgärder härför.»
Frågan om ändringar i hyresregleringslagen,
I sitt förut nämnda yttrande över hyresrådets framställning om hyresregleringslagstiftningens
förlängning har fastighetsägareförbundet framfört
förslag i ett ämne, som behandlats vid två föregående tillfällen, då proposition
framlagts om förlängning av hyresregleringen, nämligen frågan om vilken
hänsyn som vid val av ledamöter i hyresnämnd skall tagas
till förslag från partsorganisationerna.
Enligt 14 § hyresregleringslagen består hyresnämnd av ordförande och två
ledamöter. Ordföranden förordnas av hyresrådet. Ledamöterna väljas av kommunens
beslutande myndighet. Den ene ledamoten skall äga eller förvalta
till uthyrning avsedd fastighet. Den andre, som ej må äga eller förvalta sådan
fastighet, skall ha kännedom om de mindre bemedlades bostadsförhållanden.
I ärende rörande annan lägenhet än bostadslägenhet skall sistnämnde
ledamot ersättas av ledamot, som driver förvärvsverksamhet i förhyrd
lägenhet och ej äger eller förvaltar till uthyrning avsedd fastighet. Tillika
skola utses suppleanter.
Vid remiss år 1948 av förslag om hyresregleringens förlängning anförde
fastighetsägareförbundet, att såväl av lagens avfattning som av förarbetena
måste anses framgå, att lagen avsåge att i hyresnämnderna skapa en ren
partsrepresentation sådan den kommit till uttryck t. ex. i 4 § lagen om
arbetsdomstol. I stor utsträckning hade vid tillsättandet av hyresnämndsledamöter
lagens syfte i här berört hänseende blivit tillgodosett därigenom,
att vederbörande partsorganisationer på de skilda orterna blivit i tillfälle
att föreslå representanter, vilka sedermera den kommunala myndigheten
utsett till ledamöter. Emellertid hade sig förbundet bekant, att det i vissa
fall förekommit, att de kommunala myndigheterna till partsrepresentanter
i hyresnämnderna utsett personer, vilka icke föreslagits från organisationernas
sida, eller att de kommunala myndigheterna trots att partsorganisationer
funnits på orten icke berett dessa tillfälle att inkomma med förslag.
På grund härav hemställde förbundet, att i propositionen om lagens förlängning
måtte uttalas, alt där partsorganisation för fastighetsägare eller
hyresgäster funnes, som regel icke borde utses annan än den som vederbörande
organisation föreslagit.
Föredragande departementschefen yttrade i anledning härav (prop. 212/48
s. 49):
I liyresregleringslagcn har icke, såsom i vissa andra lagar, intresserepresentationen
i de beslutande organen knutits till förslag från de intresserade
organisationerna. Då en kommuns beslutande församling väljer ledamöter
i hyresnämnd, är den därför formellt icke bunden av annat än de i lagen
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr g.
angivna kompetensreglerna. Det är emellertid obestridligt, att med reglerna
om hyresnämndernas sammansättning avsetts icke endast att säkra erforderlig
sakkunskap åt nämnderna utan även att giva skäligt rum åt en representation
av intressentgrupperna på hyresmarknaden. För nutida samhällsuppfattning
är organisationsväsendet på olika områden en naturlig och nödvändig
faktor, och hyresmarknaden utgör därvidlag intet undantag, även
om organisationerna där ännu på många håll äro svaga. Denna ojämnhet
inverkar naturligtvis på frågan om vilken betydelse som skall tillmätas ett
av en organisation framlagt förslag till ledamot i hyresnämnd, men om organisationen
i fråga får anses tämligen representativ för den aktiva delen av
vederbörande intressentgrupp och det icke föreligger särskilda skäl att likväl
välja en annan person, bör enligt min mening den föreslagne icke förbigås.
Lagens tanke är att vid hyresnämndens handläggning ärendet skall
bli allsidigt belyst och att intressena på ömse sidor skola få komma till tals.
Hindras detta genom ett ensidigt val av ledamöter, riskerar man att proceduren
snedvrides. Då jag emellertid förutsätter att denna uppfattning kommer
att godtagas vid utseendet av ledamöter i hyresnämnd, finner jag någon
lagändring icke vara erforderlig.
Vid motsvarande tillfälle år 1949 återkom fastighetsägareförbundet till
frågan och gjorde gällande, att de kommunala myndigheterna visat sig icke
taga hänsyn till det nu anförda uttalandet, vilket av riksdagen lämnats utan
erinran. Flera exempel funnes härpå. Förbundet begärde därför en uttrycklig
lagbestämmelse av innehåll, att om i orten funnes partsorganisationer som
vore representativa för vederbörande intressentgrupp, till ledamot i hyresnämnd
icke borde utses annan än den som föresloges av vederbörande organisation.
Föredragande departementschefen uttalade därvid (prop. 136/49 s. 10),
att även om den av honom tidigare förordade principen icke vunnit efterföljd
överallt, det icke ännu syntes vara nödvändigt att genomföra ändrade lagregler
i fråga om utseendet av hyresnämndsledamöterna. Departementschefen
ville emellertid understryka att saken kunde komma i ett annat läge
om det i fortsättningen skulle visa sig att de kommunala församlingarna
icke på skäligt sätt respekterade partsorganisationerna på hyresmarknaden
och den funktion, som enligt förutsättningarna för denna lagstiftning tillkomme
dessa organisationer i förevarande hänseende.
I sitt nu avgivna yttrande har fastighetsägareförbundet uttalat, att det alltjämt
förekomme, att val av partsrepresentanter i hyresnämnderna skedde
helt efter politiska linjer utan hänsynstagande till dessa departementschefens
uttalanden och organisationernas intresse. Ej heller vid handläggning
av besvär över dylika beslut hade saken beaktats. Förbundet vidhölle därför
sin begäran om lagändring i angivet syfte.
1 nu förevarande proposition nr 51 har departementschefen i denna fråga
anfört, bland annat:
»Särskilt i de fall, då mål från hyresnämnd överklagas till hyresrådet,
framträder betydelsen av en god intresserepresentation i nämnden. Det säger
sig självt, att det för hyresrådet i många fall är en vansklig uppgift att
endast på skriftligt material — ofta för övrigt alltför knapphändigt — prö
-
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.
va frågor om uppskattning av hyresvärdet i orter ute i landet och liknande
spörsmål. Det har därvid blivit en naturlig sak att fästa stort avseende vid
om hyresnämnden är enhällig eller ej. Men därvid förutsättes att partssynpunkterna
verkligen kommit fram inom nämnden och, i de fall där meningsskiljaktigheterna
varit avsevärda, kommit till uttryck i reservationer.
På grund härav är hyresnämndernas allsidiga sammansättning av betydelse
såväl för ärendets sakbehandling inom nämnden och i överinstansen
som för det förtroende varmed avgörandet omfattas av allmänheten.
Det bör även framhållas, att hyresnämnderna icke äro att anse som kommunala
nämnder i vanlig mening, även om de delvis utses av kommunernas
beslutande organ. Hyresnämnderna ha icke några egentliga kommunala
förvaltningsuppgifter utan handhava i första instans en krisreglering som
i princip avser att omfatta alla tätorter i landet. I huvudsak ha hyresnämnderna
dels att meddela ett slags skiljedom i vissa tvister, dels att pröva ansökningar
om undantag från vissa av lagens regler. Hyresnämnderna böra
därför snarare jämföras exempelvis med domstolar — vilkas ledamöter ju
i första instans också delvis väljas av kommunala församlingar — eller med
taxeringsnämnderna. Det är således oriktigt, som i något fall skett, att organisatoriskt
jämställa hyresnämnderna med de vanliga kommunala organen
och kräva, att de ovillkorligen inordnas i samma system som dessa.
Trots detta är jag emellertid angelägen att understryka, att det icke är
meningen att upphäva kommunernas beslutanderätt vid val av ledamöter i
hyresnämnd. Det är naturligt att kommunerna utse lekmannainslaget i
olika lokala domstolar och förvaltningsmyndigheter, och denna anordning
bör tillämpas även i detta fall. Vad som här framhäves är, att på nu ifrågavarande
område organisationsväsendet har en särskild uppgift och bör i
vissa bestämda former få medverka vid valet. Organisationerna äro emellertid
mycket olika utbyggda inom orterna, och därför bör de kommunala
församlingarnas uppgift bli dubbel: dels att bilda sig en åsikt om hur pass
representativ den förslagsställande föreningen är, dels att med ledning
härav träffa personvalet. Att en person blivit föreslagen av en intressentförening
på området skall alltså vara en omständighet som talar för hans
val, svagare eller starkare alltefter graden av representativitet hos den
organisation som föreslagit honom. Denna omständighet får så vägas mot
övriga eventuella kandidaters företräden, såsom erfarenhet av socialt arbete
o. s. v. Det ligger i sakens natur, att dessa skäl för den ene eller den
andre kunna vara mycket svåra att jämföra och att man — så växlande
som förhållandena äro — omöjligen kan säga, att det ena eller andra skälet
ovillkorligen skall vara avgörande. Men det bör upprepas vad som förut
sagts om att hyresnämnderna icke ha egentliga kommunala uppgifter och
att kommunerna därför icke ha samma intresse som i fråga om vanliga
nämnder att i första hand placera kommunalpolitiskt verksamma personer.
Det är cn vansklig uppgift att i en lagregels koncentrerade form sammanfatta
vad här sagts och därvid å ena sidan ge organisationsväsendet vad
som enligt nutida betraktelsesätt rätteligen tillkommer detsamma men å
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.
andra sidan icke inge den föreställningen, att fråga är om att formellt binda
eller kringskära den beslutande kommunala församlingens avgörande. Uppenbarligen
skulle de här anförda synpunkterna på vilka hänsyn som böra
tagas vid valet alltjämt hellre ha sin plats i lagens motiv än i dess text, och
det är endast med tvekan jag föreslår en lagändring i detta hänseende. Erfarenheten
visar emellertid, att man i praxis på sina håll icke delar denna
mening utan först genom en formlig lagändring låter sig övertygas om att
vid valet bör tillgå såsom här är sagt.
En lagbestämmelse i här ifrågavarande syfte synes till en början böra
upptaga en formlig förslagsrätt för intressesammanslutningar inom området.
I enlighet härmed bör det åligga ordföranden i den beslutande kommunala
församlingen att, då val av ledamot i hyresnämnd skall äga rum,
lämna förslagsberättigad förening tillfälle att avgiva förslag. Med hänsyn
till den ojämnhet i organisationsväsendet, som förut berörts, är det på
många orter ovisst om det finns någon förening som bör ha förslagsrätt.
Omvänt kan det tänkas att två eller flera organisationer med samma verksamhetsområde
kunna göra anspråk på förslagsrätt. Det bör därför ankomma
på förening som vill erhålla sådan rätt att själv taga initiativ genom
att göra framställning därom till ordföranden. Har så skett, bör föreningen
få förslagsrätt, om den inom kommunen driver verksamhet av
det slag som här avses. I anslutning till de tre kategorierna av ledamöter
bör förslagsrätt tillkomma intressesammanslutningar av respektive ägare
av hyresfastigheter, hyresgäster samt rörelseidkare. Anmälan bör gälla för
lagens hela återstående giltighetstid, icke endast för det val som därnäst
inträffar.
Då den beslutande församlingens ordförande prövar, om en anmäld förening
skall få tillfälle att avgiva förslag, bör han inskränka sig till de nu
nämnda förutsättningarna, d. v. s. att föreningen har sådant ändamål som
nyss sagts och driver verksamhet inom kommunen. Däremot skulle det föra
för långt att redan i detta sammanhang pröva även föreningens representativitet.
Denna omständighet bör däremot såsom förut framhållits tagas i
betraktande då den beslutande församlingen skall företaga själva valet.
I fråga om valet torde i lagen böra angivas endast själva den princip som
här utvecklats, nämligen att vid valet skälig hänsyn skall tagas till förslag,
avgivet av förening, som med hänsyn till medlemsantal, verksamhet och
övriga omständigheter kan anses, väl företräda ifrågavarande intressegrupp.
Nu angivna bestämmelser torde böra infogas som en ny paragraf efter
huvudbestämmelsen i 14 § om hyresnämndernas sammansättning och betecknas
14 a §.»
Lagrådet har lämnat de vid propositionen fogade lagförslagen utan erinran.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.
9
Frågan om obligatorisk kommunal bostadsförmedling.
Enligt 10 § i lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m. äger Konungen
förordna, att i kommun, där lagen äger tillämpning, avgiftsfri bostadsförmedling
skall anordnas på kommunens bekostnad. I 12 § stadgas,
att Konungen äger meddela föreskrifter om skyldighet att lämna uppgifter
rörande hyresledighet och hyresavtal.
Med stöd av bl. a. sistnämnda stadgande har Kungl. Maj :t utfärdat kungörelsen
den 3 december 1943 om skyldighet att anmäla hyresledighet m. m.
Enligt 3 § i kungörelsen åligger det hyresvärd att göra anmälan om att
hyresförhållande, avseende bostadslägenhet, upphört eller skall upphöra i
följande fall. Om hyresvärd i samband med eller efter uppsägning av hyresavtal
meddelat hyresgästen, att han ej önskar låta denne kvarbo, skall anmälan
göras inom tre veckor efter det sådant meddelande lämnades. Om
hyresgäst uppsagt hyresavtal eller överenskommelse träffats om hyresförhållandes
upphörande, skall anmälan göras inom tre dagar efter det uppsägningen
gjordes eller överenskommelsen träffades. Om hyresavtal är slutet
för bestämd tid utan förbehåll om uppsägning, skall anmälan göras inom
tre dagar efter det hyresvärden fått kännedom om att hyresgästen icke
önskar förlänga hyresförhållandet, dock senast tre veckor före dess upphörande.
Om i andra fall än nu nämnts hyresförhållande upphör, skall anmälan
göras inom tre dagar efter det hyresvärden fått kännedom därom.
Har hyresgästen gjort framställning till hyresnämnden om ogiltigförklaring
av uppsägning eller förlängning av hyresavtal behöver anmälan enligt denna
kungörelse göras först efter anmaning av den myndighet eller inrättning,
till vilken anmälan eljest skulle hava avlåtits, och inom tid, som i anmaningen
föreskrives. Vidare stadgas emellertid i kungörelsen, att, efter
det lägenheten ånyo blivit upplåten, anmälningsskyldighet icke längre föreligger.
Enligt 5 § i kungörelsen åligger det hyresvärden att om, sedan anmälan
gjorts, lägenheten därefter ånyo upplåtes, underrätta den, till vilken
anmälan gjorts. Anmälan skall enligt 8 § i kungörelsen avlämnas till den
myndighet eller inrättning i orten, som Kungl. Maj :t bestämmer. Kungörelsen
skall blott äga tillämpning inom ort där hyresregleringslagen gäller och
för vilken Kungl. Maj:t särskilt föreskriver, att kungörelsen skall tillämpas.
Kungl. Maj :t har förordnat dels jämlikt 10 § hyresregleringslagen om inrättande
av kommunal bostadsförmedling i Göteborg, Solna och Södertälje,
dels om tillämpning av ovannämnda kungörelse om skyldighet att anmäla
hyresledighet in. in. i Alvesta, Borås, Eskilstuna, Dandcryd, Gävle, Göteborg,
Halmstad, Hälsingborg, Jönköping, Karlskoga, Karlskrona, Krylbo, Landskrona,
Linköping, Luleå, Lund, Malmö, Mölndal, Nacka, Norrköping, Nässjö,.
Sollentuna, Solna, Stockholm, Sundbyberg, Svedala, Södertälje, Trälleborg,
Uppsala, Västerås och Örebro.
Kommunal bostadsförmedling har därjämte, enligt vad utskottet inhämtat,
inrättats enligt kommunernas egna beslut i förutom samtliga ovan
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.
nämnda kommuner, i vilka kungörelsen om skyldighet att anmäla hyresledighet
äger tillämpning, jämväl i Trollhättan, Kumla, Vimmerby, Kungälv
och Strängnäs.
Frågan om införande av behovsprövning å bostadsmarknaden har vid flera
tillfällen tidigare varit föremål för överväganden.
Sålunda har frågan diskuterats i samband med hyresregleringslagens antagande
vid 1942 års riksdag. Härom må hänvisas till andra lagutskottets
utlåtande nr 57 vid 1943 års riksdag (s. 1—4).
I anslutning till det under krigsåren pågående arbetet med den ekonomiska
politikens utformning i syfte att motverka en skadlig prisstegring igångsattes
en utredning angående införande av behovsprövning å bostadsmarknaden.
Nämnda utredning omhänderhades av en inom finansdepartementet
tillkallad utredningsman, revisionssekreteraren Erik Hagbergh. Utredningsmannen
avlämnade till fullgörande av sitt uppdrag den 19 mars 1943 en
samma dag dagtecknad promemoria jämte utkast till lag om tillstånd att
hyra bostad (hyreslicens) m. m. Enligt utkastet skulle i vissa tätorter hyresavtal
beträffande bostadslägenhet icke få träffas, med mindre hyresnämnden
meddelat hyresgästen tillstånd att hyra bostad i orten. För lagutkastets
närmare innehåll har redogjorts i andra lagutskottets utlåtande nr 57 till
1943 års riksdag, vartill utskottet även i detta sammanhang får hänvisa
(se s. 4—5). Yttranden över promemorian avgåvos av socialstyrelsen, statens
hyresråd, statens byggnadslånebyrå och bostadssociala utredningen,
ävensom av Svenska stadsförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas
riksförbund och Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund. I samtliga yttranden utom Stadsförbundets avstyrktes utredningsmannens
förslag i dess föreliggande skick.
Vid 1943, 1946, 1947 och 1948 års riksdagar väcktes motioner, i vilka yrkades
införande av lagregler om kommunal bostadsförmedling och om skyldighet
för fastighetsägarna att upplåta hyreslediga lägenheter till bostadssökande,
som den kommunala bostadsförmedlingen anvisade. Dessa motioner
vunno icke riksdagens bifall. En närmare redogörelse för motionerna
och deras behandling lämnas i andra lagutskottets utlåtande nr 19 vid 1949
års riksdag, till vilket utlåtande här må hänvisas.
I detta sammanhang må erinras om att Kungl. Maj :t i propositionen nr
212 till 1948 års riksdag framlade ett förslag, innebärande att om en lägenhet
vore förhyrd till bostad och hyresgästen ville sätta viss hyressökande i sitt
ställe för att genom byte i ett eller flera led erhålla annan bostad, men hyresvärden
vägrade att samtycka till överlåtelsen, hyresnämnden skulle, under
vissa förutsättningar, äga att på framställning av hyresgästen förordna,
att överlåtelsen likväl måtte äga rum. Bestämmelse härom föreslogs skola
intagas i hyresregleringslagen i en ny paragraf, betecknad 8 b §.
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, yttrade i utlåtande nr
■33 bland annat följande:
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.
Genom byte av lägenheter kunna i inånga fall vinnas betydande fördelar.
Under nuvarande bostadsbrist är det ofta endast genom lägenhetsbyte som
en hyresgäst kan erhålla en annan och för honom lämpligare bostad. Lägenhetsbyten
äro ägnade att motverka den stelhet på bostadsmarknaden, som är
en följd av bostadsbristen och den därav föranledda hyresregleringen. Eftersom
bostadsbristen i viss mån är ett fördelningsproblem följer härav, att
lägenhetsbyten äro önskvärda. I och för sig delar utskottet därför departementschefens
uppfattning, att lägenhetsbyten böra underlättas. Utskottet är
emellertid icke övertygat om lämpligheten av den föreslagna lagstiftningen
beträffande lägenhetsbyten. Såsom ovan angivits har enligt gällande lagstiftning
en hyresvärd möjlighet att förhindra en hyresgästs lägenhetsbyte.
Departementschefen har i propositionen framhållit, att det funnes anledning
till antagande, att hyresvärdarna som regel visat förståelse för hyresgästernas
önskemål på denna punkt. Detta torde också vara riktigt. I propositionen
saknas däremot hållpunkter för att bedöma i vilken utsträckning hyresvärdar
utan bärande skäl förhindrat i och för sig önskvärda byten. I den
till grund för propositionen inom justitiedepartementet upprättade promemorian
uppgives endast, att det ej sällan inträffat, att hyresvärden vägrat
sitt samtycke, ehuru någon befogad anmärkning icke kunnat riktas mot den
ifrågasatta nya kontrahenten i hyresförhållandet. Departementschefen har
härom i propositionen uttalat, att det givetvis förekommit fall, då hyresvärden
vägrat att samtycka till en ifrågasatt överlåtelse, och att uppenbarligen
hyresvärden stundom kan ha haft giltig anledning härtill men att i andra
fall hans avslag kan ha skett utan bärande skäl.
Propositionen ger föga ledning för att bedöma behovet av den föreslagna
lagstiftningen om lägenhetsbyten. Det är också svårt att avgöra, om vinsten
av den föreslagna lagstiftningen står i rimlig proportion till lagstiftningens
obestridliga nackdelar. Redan nu torde det icke vara helt ovanligt, att en
hyresgäst betingar sig otillåten ersättning i samband med lägenhetsbyte.
Sådana olagliga transaktioner skulle säkerligen öka i omfattning, om den
föreslagna rätten till lägenhetsbyte genomfördes. Denna utveckling skulle
givetvis bli till förfång för lojala hyresgäster och hyresgäster med begränsade
ekonomiska resurser. Den föreslagna lagstiftningen torde också komma
att förorsaka hyresnämnder och statens hyresråd betydligt ökat arbete. Enligt
utskottets mening ha övervägande skäl för den föreslagna lagstiftningen
rörande hyresgästs bytesrätt icke kunnat åberopas. Utskottet förordar därför,
att 8 b § utgår ur den föreslagna lagen om ändring i hyresregleringslagen
in. m.
Vid detta ställningstagande har utskottet utgått ifrån, att hyresvärdarna
i regel icke utan bärande skäl förhindra i och för sig önskvärda lägenhetsbyten.
Skulle det visa sig, att hyresvärdarna i mera nämnvärd omfattning
utan godtagbara skäl motsätta sig lägenhetsbyten, får frågan om hyresgästs
rätt till sådana byten tagas upp till förnyat övervägande. Utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj :t bär sin uppmärksamhet riktad på denna fråga.
Reservationer anmäldes mot utskottets utlåtande, men riksdagen biföll
utskottets hemställan att 8 b § måtte utgå.
I proposition nr 13G till 19i!) års riksdag om förlängning av hyresregleringen
upptog föredragande departementschefen frågan om obligatorisk bostadsförmedling
och yttrade därvid:
I de remissvttrandcn som avgivits i ärendet ha även upptagits vissa
specialfrågor vilka jag bär ämnar något beröra. Den viktigaste av dem är
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.
frågan om införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling, varom
önskemål framförts av hyresgästernas riksförbund. Samma fråga har även
i annat sammanhang upptagits av bostadsstyrelsen. Jag vill då först erinra
om att, såsom framgår av bostadsstyrelsens förut återgivna beräkningar,
bostadsbristen under det senaste året hållit sig ungefär oförändrad.
Men även om bristläget på bostadsmarknaden icke siffermässigt försämras,
kan krisens långvarighet i och för sig skapa svårigheter av psykologisk
och annan art som aktualisera frågan om införande av obligatorisk
bostadsförmedling. Tanken på en dylik speciell regleringsåtgärd har tidigare
vid upprepade tillfällen dryftats inom Kungl. Maj:ts kansli. Spörsmålet har
emellertid befunnits erbjuda betydande svårigheter, något varom erfarenheterna
från våra nordiska grannländer även bära vittnesbörd. Bland annat
är det svårt att finna en sådan form för regleringen, att icke den administrativa
apparaten och den formella omgången bli oproportionerligt stora i förhållande
till de fördelar som kunna vinnas. Särskilda komplikationer uppstå
även då det gäller att reglera förhållandet till det slags hyresmarknad som
går ut på lägenhetsbyten; denna marknad är för närvarande i fråga om de
äldre husen den viktigaste. Beträffande lägenhetsbytena framlade jag i
samband med hyresregleringens förlängning år 1948 vissa förslag till ändrade
lagbestämmelser, vilka emellertid icke vunno riksdagens bifall. Av
vad som förekom vid handläggningen av nämnda ärende, som alltså endast
avsåg en speciell del av hyresmarknaden, kan slutas vilka betydande svårigheter
som måste vara förenade med en mera fullständig reglering av
hela denna marknad. Härtill kommer helt allmänt angelägenheten av att
så snart som möjligt avveckla krisregleringarna och icke skärpa dem. Med
hänsyn till det mycket allvarliga problem, som bostadsbristen utgör, är
emellertid frågan om behovet av att införa en obligatorisk bostadsförmedling
föremål för fortlöpande uppmärksamhet inom Kungl. Maj :ts kansli.
-t a rt
x u-tu
likauag väckles ålcr motioner om införande av obligatorisk
kommunal bostadsförmedling.
Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 19 över propositionen och
motionerna följande:
Utskottet är av den uppfattningen att det kan visa sig oundgängligen
erforderligt för att ernå en tillfredsställande fördelning av det förefintliga
beståndet hyreslägenheter att bestämmelser införas, som giva vissa särskilt
behövande bostadssökande företrädesrätt till hyreslediga lägenheter.
Ju längre det rådande bristläget varar, desto större torde svårigheterna och
skadeverkningarna på grund av bostadsbristen bliva. Utskottet har härvidlag
särskilt uppmärksammat den fara, som ligger i att bostadsbristen utnyttjas
för obehörig ekonomisk vinning. Även om det icke låter sig göra att
närmare bedöma i vilken utsträckning otillåtna ersättningar förekomma i
samband med hyresavtals ingående eller vid enskild förmedling av hyreslediga
lägenheter, torde vissa omständigheter tyda på att under de sist förflutna
åren dylika otillåtna ersättningar blivit allt vanligare. En sådan utveckling
till förfång för lojala hyresgäster och hyresgäster med begränsade
ekonomiska resurser anser utskottet synnerligen allvarlig och den bör såvitt
möjligt stävjas.
Utskottet finner emellertid uppenbart att införandet av bestämmelser om
sådan behovsprövning som ovan angivits skulle — såsom jämväl vid flera
tidigare tillfällen framhållits — medföra väsentliga nackdelar. Här må erinras
om de betydande inskränkningar i enskildas avtalsfrihet som en dylik
åtgärd skulle innebära. Vidare synes ansvaret för barnfamiljernas bostads
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.
13
försörjning komma att övervältras på vissa enskilda medborgare. Vissa ersättningsfrågor
uppställa sig därjämte, därest av det allmänna anvisad hyresgäst
icke förmår fullgöra sina skyldigheter gentemot hyresvärden. Man
torde ej heller kunna bortse från det särskilda obehag som kan förorsakas,
därest ägaren till en mindre fastighet med exempelvis allenast två lägenheter
icke får möjlighet att själv fritt välja sin hyresgäst. Särskilda komplikationer
kunna, såsom departementschefen framhållit, uppstå då det gäller att reglera
förhållandet till de numera mycket vanliga lägenhetsbytena. Härtill
kommer den vidlyftiga administrativa apparat, som torde bliva erforderlig.
Innan beslut fattas om införande av sådan behovsprövning, bör det därför
enligt utskottets mening såvitt möjligt vara klarlagt, att väsentliga fördelar
kunna vinnas i förhållande till de nackdelar, som en dylik åtgärd skulle
medföra. — Av tillgängligt material över läget på bostadsmarknaden framgår,
att bostadsbristen under de senaste åren i stort sett hållit sig oförändrad.
Även om man beträffande lägenhetstillskottet för år 1949 har att räkna
med viss minskning i förhållande till de föregående årens tillskott, torde
dock med hänsyn till den uppskattade behovstillväxten bristläget icke komma
att förvärras under den närmaste tiden. Till stöd för yrkandet att nu
införa obligatorisk kommunal bostadsförmedling kan sålunda icke åberopas
någon skärpning av bostadsbristen.
Vid övervägande av de fördelar som, såvitt nu kan bedömas, stå att vinna
genom införande av obligatorisk behovsprövning vid lägenhetsuthyrning
och de olägenheter som äro förknippade med en dylik ordning har utskottet
funnit skälen mot att nu införa bestämmelser av dylikt innehåll väga tyngst.
Utskottet avstyrker därför de nu förevarande motionerna. Emellertid vill
utskottet erinra om att departementschefen i den föreliggande propositionen
uttalat att frågan om behovet av att införa en obligatorisk bostadsförmedling
är föremål för fortlöpande uppmärksamhet inom Kungl. Maj :ts
kansli. Utskottet förutsätter därför att, därest läget på bostadsmarknaden
skulle försämras eller utvecklingen i övrigt föranleda därtill, Kungl. Maj :t
kommer att för riksdagen framlägga förslag till erforderliga åtgärder för
att möjliggöra en tillfredsställande fördelning av det förefintliga beståndet
hyreslägenheter.
Riksdagen biföll utlåtandet.
Utskottet.
Utskottet har icke något att erinra mot den i propositionen föreslagna
ändringen i hyresregleringslagen eller mot de föreslagna förlängningarna av
nämnda lag, bostadsrättskontrollagen och lagen med vissa bestämmelser om
hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad in. m.
Kungl. Maj :t har i propositionen utgått från att lagen om ändring i och
fortsatt giltighet av hyresrcgleringslagen skulle kunna träda i kraft den 1
april 1950. Efter det propositionen hänvisats till utskottet har departementschefen
under hand till utskottet framfört, att fråga uppkommit om ytterligare
ändring av hyresregleringslagen och att det vore önskvärt att utskottets
utlåtande icke avlämnades innan utredning av denna fråga slutförts.
Sedermera har departementschefen meddelat alt den uppkomna frågan för
-
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.
fallit. På grund av det dröjsmål, som av nämnda anledning ägt rum, blir
det nödvändigt att framflytta dagen för ikraftträdandet av lagen. Utskottet
får därför föreslå den ändringen, att de i slutstadgandena till lagen angivna
tidsbestämningarna den 1 april och den 14 april utbytas mot den 1 maj
respektive den 15 maj.
I samtliga i anledning av propositionen väckta motioner påyrkas åtgärder
för införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling. Att förmedlingen
skall vara obligatorisk innebär att hyresvärdarna skola vara skyldiga
dels att anmäla hyreslediga bostadslägenheter till ett kommunalt förmedlingsorgan
och dels alt såsom hyresgäster mottaga bostadssökande, som
anvisas av detta organ. I sistnämnda hänseende kan den modifikationen
tänkas, att hyresvärden beredes tillfälle att välja inom en bestämd krets
av förmedlingsorganet anvisade personer; i motionerna 1:42 och 11:6 anvisas
en sådan utväg såsom lämplig.
Frågan om införande av obligatorisk bostadsförmedling har såsom ovan
framhållits vid ett flertal tillfällen varit föremål för riksdagens prövning.
Framförda förslag om införande av en sådan ordning ha emellertid hittills
icke vunnit riksdagens bifall.
Vad som framför allt invänts emot förslagen har varit de svårigheter och
olägenheter i olika avseenden, som ansetts vara förbundna med en obligatorisk
förmedling av ifrågavarande slag. Vid 1949 års riksdag påpekade, såsom
ovan nämnts, andra lagutskottet i detta sammanhang den inskränkning i
allmänna avtalsfriheten, som den föreslagna ordningen skulle innebära,
samt vidare att ansvaret för barnfamiljernas bostadsförsörjning komme att
övervältras på vissa enskilda medborgare, att det vore oklart om det allmänna
skulle bliva ersättningsskyldigt därest en av den kommunala förmedlingen
anvisad hyresgäst icke fullgjorde sina skyldigheter gentemot
hyresvärden, samt att man icke finge bortse från det särskilda obehag som
för ägaren av en mindre fastighet om exempelvis endast två lägenheter kunde
vållas av att han icke finge själv fritt välja sin hyresgäst. Dessutom åberopades
de särskilda komplikationer, som uppstode då det gällde att reglera
förhållandet till våningsbytena. Farhågor uttalades även för att en obligatorisk
kommunal bostadsförmedling skulle nödvändiggöra inrättandet av en
vidlyftig administrativ apparat.
Emellertid har vid flera tillfällen framhållits, att situationen på bostadsmarknaden
kunde komma att framtvinga anordnandet av en obligatorisk
bostadsförmedling trots de olägenheter en sådan medförde. Detta underströks
i andra lagutskottets utlåtande vid 1949 års riksdag. I utlåtandet anfördes
dock vidare med avseende på läget år 1949, att det vore anledning räkna
med att bristen icke komme att förvärras under den närmaste tiden och
att därför till stöd för yrkandet att införa kommunal bostadsförmedling
icke kunde åberopas någon skärpning av bostadsbristen.
Såvitt man kan utläsa av upprättade prognoser för 1950 torde visserligen
någon förbättring i bostadssituationen komma att inträffa under året. Det
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.
15
totala behovet av bostäder är emellertid så stort att det, såvitt nu kan bedömas,
icke kan komma att bliva täckt ännu på lång tid. Den omständigheheten,
att bostadsbristen redan bestått i många år och tydligen kommer att
vara ännu åtskillig tid, gör det enligt utskottets mening utomordentligt angeläget
att alla utvägar försökas för att i möjligaste mån lindra trycket, åtminstone
för dem som hårdast drabbats av bristen på bostäder. En sådan
utväg är inrättandet av obligatorisk bostadsförmedling i kommunal regi.
Utskottet vill därför tillstyrka att en utredning verkställes rörande
möjligheten att införa en sådan ordning. Denna utredning torde lämpligen
böra ske i samband med den utredning av frågor rörande hyresregleringen,
som departementschefen vid remissen till lagrådet av nu föreliggande lagförslag
förklarat sig ämna ombesörja.
Beträffande några detalj spörsmål i samband med anordnandet av en bostadsförmedling
av det slag, varom här är fråga, vill utskottet såsom sin
mening uttala följande. Obligatorisk bostadsförmedling bör icke inrättas i
andra fall än då framställning därom gjorts av vederbörande kommun och
bör icke gälla tvåfamiljsvillor och tjänstebostäder. Sedan beslut fattats om
inrättandet av sådan förmedling, skall skyldighet föreligga för hyresvärdarna
att till den kommunala bostadsförmedlingen anmäla hyreslediga lägenheter.
Innan en lägenhet anvisas till en bostadssökande bör förmedlingsorganet
företaga undersökning rörande sökandens allmänna lämplighet såsom
hyresgäst, speciellt beträffande betalningsförmågan. Anvisning bör icke
ske, därest icke vederbörande kan bedömas vara i stånd att fullgöra sina
skyldigheter gentemot hyresvärden. Vidare bör anvisning å lägenhet lämnas
flera bostadssökande, och hyresvärden bör ha möjlighet att inom denna krets
välja hyresgäst. Genom att på detta sätt en sovring sker av de sökande och viss
valrätt beredes hyresvärdarna bör för dessa tvånget av en obligatorisk förmedling
bliva mindre kännbart. I de •— troligen icke särdeles vanliga •— fall,
då en av den kommunala bostadsförmedlingen anvisad hyresgäst brister i
fullgörandet av sina förpliktelser mot värden, bör den sistnämnde ha möjlighet
att få ersättning av det allmänna. Detta synes vara en ofrånkomlig
konsekvens av att friheten att välja hyresgäst inskränkts.
På grund av vad ovan anförts får utskottet alltså hemställa,
A. att riksdagen, med förklaring, att det genom förevarande
proposition, nr 51, framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag icke
kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga
följande förslag till
opaginerad Kontrollera mot PDF
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.
(Kungl. Maj.ts förslag:)
(Utskottets förslag:)
Lag
angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. ro., så ock om fortsatt giltighet ar samma lag.
Härigenom förordnas, dels att i lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering
m. m. skall införas en ny paragraf, betecknad 14 a §, av nedan angiven
lydelse, dels ock att samma lag, vilken enligt lag den 20 maj 1949
(nr 224) gäller till och med den 30 september 1950, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 september 1951.
14 a §.
Äro ägare av hyresfastigheter, hyresgäster eller rörelseidkare inom kommunen
sammanslutna för att tillvarataga sina intressen i nu angiven egenskap,
skall sådan förening, om den gjort framställning därom till ordföranden
i kommunens beslutande myndighet, vid därefter förekommande
val av ledamöter eller suppleanter i hyresnämnden få tillfälle att avgiva
förslag till sådan ledamot eller suppleant som skall anses företräda samma
intressen.
Har enligt vad nu är sagt förslag avgivits av förening, som med hänsyn
till medlemsantal, verksamhet och övriga omständigheter kan anses väl företräda
ifrågavarande intressegrupp, skall vid valet skälig hänsyn tagas till
förslaget.
Denna lag träder i kraft den 1 april
1950.
Har hyresvärd, utan att hyresrätten
är förverkad, före den 1 april
1950 uppsagt hyresavtal till upphörande
efter den 30 september 1950, må
framställning som i 7 § sägs göras
senast den 14 april 1950 eller, om
hyresvärden icke före den 1 i sistnämnda
månad tydligt meddelat, att
att han ej önskar låta hyresgästen
kvarbo, inom fjorton dagar efter det
hyresvärden lämnat hyresgästen sådant
meddelande.
Har hyresvärd före den 1 april
1950 lämnat meddelande som i 8 a §
femte stycket sägs om att hyresförhållande
skall upphöra efter den 30
Denna lag träder i kraft den 1 maj
1950.
Har hyresvärd, utan att hyresrätten
är förverkad, före den 1 maj 1950
uppsagt hyresavtal till upphörande
efter den 30 september 1950, må
framställning som i 7 § sägs göras
senast den 15 maj 1950 eller, om hyresvärden
icke före den 1 i sistnämnda
månad tydligt meddelat, att han
ej önskar låta hyresgästen kvarbo,
inom fjorton dagar efter det hyresvärden
lämnat hyresgästen sådant
meddelande.
Har hyresvärd före den 1 maj 1950
lämnat meddelande som i 8 a § femte
stycket sägs om att hyresförhållande
skall upphöra efter den 30 sep
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.
17
(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)
september 1950, må framställning tember 1950, må framställning enenligt
samma paragraf göras senast ligt samma paragraf göras senast den
den Itp april 1950. 15 maj 1950.
B. att riksdagen måtte antaga följande genom propositionen
nr 51 framlagda förslag till
i) Lag
angående fortsatt giltighet ar lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. in.
Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 om kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt in. in., vilken enligt lag den 20 maj 1949 (nr
225) gäller till och med den 30 september 1950, skall äga fortsatt giltighet till
och med den 30 september 1951.
2) L a g
angående fortsatt giltighet av lagen den 28 maj 1918 (nr 245) med vissa
bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. m.
Härigenom förordnas, att lagen den 28 maj 1948 med vissa bestämmelser
om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad in. in., vilken enligt
lag den 20 maj 1949 (nr 226) gäller till och med den 30 september 1950,''
skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1951.
C. att riksdagen i anledning av motionerna I: 42 samt II:
6 och 420 ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att utredning
måtte verkställas av frågan om införande av obligatorisk
kommunal bostadsförmedling i enlighet med de
riktlinjer, som utskottet i detta utlåtande angivit, samt att
därefter förslag till lagstiftning i frågan måtte framläggas
för riksdagen.
Stockholm den 28 mars 1950.
På tredje lagutskottets vägnar:
ÅKE HOLMBÄCK.
2 II i han a till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 9.
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Edmund Eriksson,
Nils A. Larsson, Werner, Eskilsson, Ivar Persson, Uhlén och Boo; samt
från andra kammaren: herrar Ericsson i Sörsjön, Andersson i Dunker*,
Åhman, Andersson i Mölndal, Lindahl, Utbult, Levin* och Larsson i
Karlstad.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Holmbäck, Werner, Eskilsson, Ivar Persson, Andersson i Dunker,
Ähman, Utbult och Larsson i Karlstad, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort ha följande lydelse:
Ehuru hyresregleringslagen i förening med byggnadsregleringen motverkar
den naturliga rörligheten på bostadsmarknaden och i viss mån hindrar
produktionen av nya bostäder, torde ett omedelbart upphävande av nämnda
lag komma att medföra olägenheter. Utskottet vill därför icke motsätta sig
en tillfällig ytterligare förlängning av hyresregleringslagen, bostadsrättskontrollagen
och lagen med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad
eller äktenskapsskillnad m. in. samt tillstyrker även den föreslagna ändringen
i hyresregleringslagen.
Kungl. Maj :t har---(lika med utskottet)---respektive den
15 maj.
I samtliga i anledning av propositionen väckta motioner påyrkas åtgärder
för införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling. Att förmedlingen
skall vara obligatorisk innebär att hyresvärdarna skola vara
skyldiga dels att anmäla hyreslediga bostadslägenheter till ett kommunalt
förmedlingsorgan och dels att såsom hyresgäster mottaga bostadssökande,
som anvisas av detta organ. 1 sistnämnda hänseende förordas i motionerna
I: 42 och II: 6 den modifikationen, att en hyresvärd skulle beredas tillfälle
att välja inom en bestämd krets av förmedlingsorganet anvisade personer.
Frågan om införande---(lika med utskottet)---- icke vunnit
riksdagens bifall.
Vid 1949 års riksdag anförde andra lagutskottet i utlåtande över motioner,
i vilka påyrkats införande av obligatorisk bostadsförmedling, följande:
Utskottet finner emellertid uppenbart att införandet av bestämmelser om
sådan behovsprövning som ovan angivits skulle — såsom jämväl vid flera
tidigare tillfällen framhållits — medföra väsentliga nackdelar. Här må erinras
om de betydande inskränkningar i enskildas avtalsfrihet som en dylik
åtgärd skulle innebära. Vidare synes ansvaret för barnfamiljernas bostads
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9.
19
försörjning komma att övervältras på vissa enskilda medborgare. Vissa ersättningsfrågor
uppställa sig därjämte, därest av det allmänna anvisad hyresgäst
icke förmår fullgöra sina skyldigheter gentemot hyresvärden. Man
torde ej heller kunna bortse från det särskilda obehag som kan förorsakas,
därest ägaren till en mindre fastighet med exempelvis allenast två lägenheter
icke får möjlighet att själv fritt välja sin hyresgäst. Särskilda komplikationer
kunna, såsom departementschefen framhållit, uppstå då det gäller att reglera
förhållandet till de numera mycket vanliga lägenhetsbvtena. Härtill
kommer den vidlyftiga administrativa apparat, som torde bliva erforderlig.
Innan beslut fattas om införande av sådan behovsprövning, bör det därför
enligt utskottets mening såvitt möjligt vara klarlagt, att väsentliga fördelar
kunna vinnas i förhållande till de nackdelar, som en dylik åtgärd skulle
medföra. — Av tillgängligt material över läget på bostadsmarknaden framgår,
att bostadsbristen under de senaste åren i stort sett hållit sig oförändrad.
Även om man beträffande lägenhetstillskottet för år 1949 har att räkna
med viss minskning i förhållande till de föregående årens tillskott, torde
dock med hänsyn till den uppskattade behovstillväxten bristläget icke komma
att förvärras under den närmaste tiden. Till stöd för yrkandet att nu
införa obligatorisk kommunal bostadsförmedling kan sålunda icke åberopas
någon skärpning av bostadsbristen. — Vid övervägande av de fördelar
som, såvitt nu kan bedömas, stå att vinna genom införande av obligatorisk
behovsprövning vid lägenhetsuthyrning och de olägenheter som äro förknippade
med en dylik ordning har utskottet funnit skälen mot att nu införa
bestämmelser av dylikt innehåll väga tyngst. Utskottet avstyrker därför
de nu förevarande motionerna.
De skäl, som sålunda vid 1949 års riksdag androgos mot införandet av
en obligatorisk bostadsförmedling av ifrågasatt slag, anser utskottet alltjämt
bärande. Även med de ovan angivna modifikationerna — att förmedlingen
icke skulle gälla tvåfamilj shus och tjänstebostäder samt att hyresvärdarna
skulle få viss valrätt — skulle den föreslagna obligatoriska förmedlingen
inskränka den privata ägande- och avtalsrätten på ett sätt, som
utskottet finner synnerligen betänkligt. Det bör beaktas, att den föreslagna
anordningen icke skulle tillföra bostadsmarknaden en enda ny bostadslägenhet
och alltså icke komma att medföra någon lättnad i bostadsbristen.
Det kan t. o. in. ifrågasättas, om icke införandet av obligatorisk bostadsförmedling
skulle medföra en minskning av den privata byggnadsverksamheten
och därigenom motverka strävandena att öka bostadsbeståndet. I den
mån bostadsbyggandet övergår till att bliva eu kommunal angelägenhet —
och tendenser till sådan utveckling ha varit starkt framträdande under senare
tid — få kommunerna även utan obligatorisk kommunal bostadsförmedling
ett allt större inflytande på hyresmarknaden. Detta inflytande kan
sätta dem i stånd alt tillgodose de mest trängande fallen. Att kommunerna
skulle bli ersättningsskyldiga för den hyra husägaren icke erhåller är även
ett skäl mot förslaget.
Det rationella medlet mot bostadsbristen är eu ökad bostadsproduktion
under medverkan av staten, kommuner och enskilda, och det är utskottets
förvissning alt en sådan kommer till stånd i den mån regleringar och restriktioner
upphävas. Utskottet vill i detta sammanhang understryka depar
-
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr <?.
tementschefens uttalande att tiden nu är inne att föranstalta om utredning
av de frågor, som sammanhänga med hyresregleringens avskaffande, och
vill även framhålla angelägenheten av att skyndsamma och positiva åtgärder
vidtagas i detta syfte. Även på grund härav kan utskottet icke tillstyrka
hyresregleringens utökande med nya bestämmelser.
På grund av vad ovan--- — (lika med utskottet)---- vilken en
ligt
lag den 20 maj 1949 (nr 226) gäller till och med den 30 september 1950,
skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1951.
C. att motionerna I: 42 samt II: 6 och 420 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
500921
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1950:122 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 a1 i texten