Betänkande i anledning av väckt motion angående skattebefrielse för ersättning för förstörda arbetskläder.
1950-02-28 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1950:19, Betänkande i anledning av väckt motion angående skattebefrielse för ersättning för förstörda arbetskläder.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 19.
1
Nr 19.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion
angående skattebefrielse för ersättning för förstörda
arbetskläder.
(2:a avd.)
I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion II: 112
av herr Dahlgren har hemställts, »att riksdagen måtte besluta om ändring i
gällande skatteförfattningar i enlighet med i motionen framförda synpunkter,
samt att utskottet måtte skriva erforderlig lagtext».
Beträffande motiveringen för det i motionen framställda yrkandet får utskottet,
i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionen.
Syftet med motionen är, att sådana ersättningar, som av arbetsgivare utbetalas
till arbetare på grund av onormal förstöring av arbetskläder, skola
hänföras till icke skattepliktig inkomst för mottagarna.
Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla skola enligt 20 §
kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla omkostnader
för intäkternas förvärvande och bibehållande. Avdrag må därvid icke
ske för den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter.
Enligt 32 § 1 mom. kommunalskattelagen hänföras till intäkt av tjänst
bl. a. avlöning, arvode, traktamente, sportler och annan förmån i penningar,
bostad eller annat, som utgått för tjänsten. I 3 mom. av samma paragraf stadgas
att vad som av staten anvisats till bestridande av särskilda, med vissa
tjänster eller uppdrag förenade kostnader av i momentet närmare angivet
slag, icke skall upptagas såsom intäkt av tjänst. Enligt punkt 2 av anvisningarna
till 32 § skall dock till skattepliktig intäkt räknas befattningshavare
i statens tjänst tillkommande beklädnadsförmån eller ersättning därför.
I 4 mom. av nämnda paragraf föreskrives, att vid kommunal eller enskild
tjänst anvisad särskild ersättning för vissa med tjänsten förenade kostnader
skall redovisas såsom intäkt. Från intäkt av tjänst må jämlikt 33 § avdrag
göras för samtliga utgifter, vilka äro att anse såsom kostnader för fullgörande
av tjänsten, såvitt icke för samma kostnader anvisats särskilt anslag,
som på sätt som ovan sagts ej skall upptagas såsom intäkt. I sistnämnda
stadgande jämte anvisningarna till detsamma lämnas vissa exempel på olika
avdragsgilla omkostnader. Däribland nämnes kostnad för facklitteratur, instrument
och dylikt, som varit nödigt för tjänstens fullgörande. Kostnad för
arbetskläder är icke omnämnd bland dessa avdragsgilla kostnader.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1990. 7 samt. Nr 19 - 21.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 19.
I praxis har avdrag för anskaffande och underhåll av arbetskläder icke
ansetts kunna medgivas. Sålunda har avdrag för förstörda kläder icke medgivits
en vid en mekanisk verkstad anställd svetsare, som av sin arbetsgivare
— på grund av arbetets art — erhöll särskild ersättning för förstörda kläder,
vilken ersättning upptagits till beskattning (RÅ 1939 not. Fi 31). Vidare
har en gruvarbetare förvägrats avdrag för kostnader för oljekläder, som
nyttjades såsom överdrag vid arbete i s. k. våta rum (RÅ 1946 not. Fi 940).
1 den förevarande motionen har anförts bl. a., att vissa ersättningar, som
utbetalades till verkstadsarbetare för onormal förbrukning av arbetskläder,
liksom även ersättning för förslitning av egna verktyg tidigare varit befriade
från beskattning. Efter källskattesystemets införande hade emellertid dessa
ersättningar blivit föremål för skatteavdrag. De ersättningar som här avsåges
utginge efter verkstadsavtalets paragraf 13 och utgjorde ersättning för
arbetskläder, som förstörts genom smörja, oljor och liknande preparat. Dessa
ersättningar liksom de som utginge för förslitning av egna verktyg angåves i
respektive arbetares självdeklaration men avdroges sedan under rubriken
»utgifter för inkomsternas förvärvande». Motionären hade genom interpellation
vid 1948 års riksdag gjort den dåvarande finansministern uppmärksam
på sakläget och ställt frågan, huruvida statsrådet hade för avsikt att
meddela nya direktiv, som skulle innebära rättelse i nämnda fall. Svaret på
interpellationen måste betraktas som ett negativt sådant, men vid ett senare
sammanträffande mellan statsrådet och representanter för berörda grupper
hade utlovats en ny undersökning av frågan. Verkstadsklubben på Sveriges
största varv hade senare fått mottaga en skrivelse från statsrådet Wigforss,
som meddelade att regeringsrätten hade en fast praxis att vid tolkning av lagen
vägra avdrag för fördärvade kläder. Regeringen hade ingen möjlighet
att ge nya direktiv, endast genom en lagändring skulle, enligt statsrådet, rätten
till dylika avdrag kunna ges. Senare hade Varvsarbetarnas samarbetskommitté,
efter beslut å konferens med representanter för samtliga varv,
uppvaktat den nuvarande finansministern och på nytt fört fram kravet om
skattebefrielse för nämnda ersättningar. De hade därvid framhållit det orättvisa
i att arbetare skulle behöva betala skatt för inkomst som endast kunde
betraktas som en formell sådan. Enbart under år 1948 utbetalades på Sveriges
största varv över 100 000 kronor i dylik ersättning. Då därtill komme
att vissa arbetare speciellt sysselsattes med dylikt arbete, kunde det också
bliva relativt betydande belopp individuellt. De högsta ersättningsbeloppen
per år uppginge till omkring 700 kronor för dessa arbetare. Varvsarbetarna
förväntade nu, att riksdagen skulle vidtaga åtgärder för att eliminera det här
påtalade orättvisa förhållandet.
I en till utskottet inkommen skrift från Aktiebolaget Götaverken ha meddelats
följande uppgifter angående utbetald »smutsersättning» till bolagets
arbetare under år 1949:
Bevillningsutskottets betänkande nr 19.
3
Utbetald ersättning Antal man
Kr. 1: — t. o. m. Kr. 24: —.................... 709
> 25: — » > 49: —.................... 314
» 50: — » » 74: —.................... 146
» 75:— > » 99:—.................... 114
» 100: — * » 149: ..................... 122
> 150: — » > 199: —.................... 66
» 200: — » » 299: —.................... 96
» 300: — > » 399: —.................... 51
» 400: — » , 499: —.................... 28
» 500: — » » 599: —.................... 20
, 600: — > » 699: —.................... 6
» 700: — » . 799: —.................... 3
Den sammanlagda ersättningen utgjorde 133 459 kronor och antalet personer,
som uppburit sådan ersättning, 1 675.
Bolaget har vidare upplyst, att ersättning för sönderbrända kläder utgått
till svetsare och brännare med ett årsbelopp av 180 kronor samt till svetsare
vid inomhusarbete med ett årsbelopp av 135 kronor, allt vid full arbetstid.
Under år 1949 ha till ca 600 man i detta hänseende utbetalats sammanlagt
ca 91 500 kronor.
Utskottet. I den förevarande motionen har yrkats att riksdagen måtte
besluta sådan ändring av gällande skatteförfattningar att ersättning, som
av arbetsgivare utbetalas till arbetare på grund av onormal förstöring av
arbetskläder, hänföres till icke skattepliktig inkomst för mottagaren.
Utskottet vill till en början påpeka, att ändrade beskattningsregler i nu
ifrågavarande hänseende icke tillkommit i samband med det nya uppbördssystemets
införande. Enligt nuvarande bestämmelser, vilka i varje fall
gällt alltsedan kommunalskattelagens tillkomst år 1928, anses ersättning
för förstörda arbetskläder liksom även annan beklädnadsförmån eller ersättning
härför såsom skattepliktig inkomst. Såsom framgår av den ovan
lämnade redogörelsen torde enligt av skattedomstolarna tillämpad praxis
avdrag för förstörda arbetskläder icke medgivas, och detta även i sådana
fall då förbrukningen av arbetskläder på grund av arbetets art är onormalt
stor. Anledningen till denna praxis torde kunna antagas vara svårigheten
att draga en gräns mellan, å ena sidan, normala kostnader för kläder
och, å andra sidan, onormalt höga sådana, vilka förorsakats av med
tjänsten sammanhängande förhållanden.
Det lärer icke kunna bestridas, att skäl kunna anses tala för en avdragsrätt
för kostnader på grund av en av tjänsten föranledd onormal förbrukning
av arbetskläder, i den män dessa kostnader överstiga vad som kan
anses motsvara normal förslitning av kläder. Dessa skäl måste givetvis tillmätas
ökad vikt, i den mån kostnaden för förstörda arbetskläder uppgår till
mera avsevärda belopp. Mot en utvidgad avdragsrätt i nu ifrågavarande hän
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 19.
seende tala å andra sidan de praktiska svårigheter, som måste antagas uppkomma
vid tillämpningen efter en författningsändring i av motionären åsyftad
riktning. Dessa praktiska svårigheter äro enligt utskottets mening av
den art, att ett ställningstagande till det i motionen framställda yrkandet
icke kan ske utan ett närmare övervägande av alla på frågan inverkande omständigheter.
Såsom framgår av motionen har Varvsarbetarnas samarbetskommitté i
skrivelse till chefen för finansdepartementet gjort framställning i ämnet.
Då frågan således torde komma att bliva föremål för prövning inom finansdepartementet,
samt utskottet förutsätter att de i motionen anförda synpunkterna
därvid bliva beaktade, anser sig utskottet icke böra närmare än
här skett ingå på denna fråga. På grund härav avstyrker utskottet motionen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen 11:112 av herr Dahlgren angående skattebefrielse
för ersättning för förstörda arbetskläder icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 28 februari 1950.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elon Andersson, Wahlmark, Ekman,
Gustaf Elofsson, Velander, Heiiman, Franzon, Niklasson, Wehtje och Rosander
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Jonsson i
Skedsbygd, Hagberg i Malmö, Nilsson i Kristinehamn, Persson i Svensköp,
Sjölin, Bladh, Gunnarsson och Forsberg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.