Betänkande i anledning av väckt motion om rätt att vid taxering åtnjuta avdrag för vissa sjukvårdskostnader m. m.
1950-02-28 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1950:20, Betänkande i anledning av väckt motion om rätt att vid taxering åtnjuta avdrag för vissa sjukvårdskostnader m. m.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 20.
5
Nr 20.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion
om rätt att vid taxering åtnjuta avdrag för vissa sjukvårdskostnader
m. m.
(2:a avd.)
I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, I: 161,
av herrar Karl Persson och Niklasson har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t begär utredning och förslag till sådan ändring i taxeringsförordningen,
att kostnader för resor till och från läkare eller sjukhus,
läkar- och sjukhusarvode samt medicin, som den enskilde erlagt för sig eller
dem mot vilka han har underhållsplikt och som ej bli ersatta av sjukkassa,
bli avdragsgilla vid deklaration och skatt till såväl stat som kommun».
Beträffande motiveringen för det i motionen framställda yrkandet får utskottet,
i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till
motionen.
Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla skola enligt 20 §
kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla omkostnader
för intäkternas förvärvande och bibehållande. Avdrag må därvid icke
ske för den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter.
Jämlikt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen må, därest skattskyldigs skatteförmåga
finnes vara väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom,
olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka
familjeavdrag är medgivet, eller annan därmed jämförlig omständighet,
efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande den skattskyldiges taxerade
inkomst minskas med ytterligare ett belopp av högst 2 000 kronor. I
9 § 2 och 3 mom. förordningen om statlig inkomstskatt finnas bestämmelser
av samma innebörd.
Med lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring avses alt
vid sjukdom bereda sjukhjälp i form av dels ersättning för utgifter för sjukvård
(sjukvårdsförsäkring) och dels för dag beräknad ersättning i penningar
(sjukpenningförsäkring). Lagen skall i huvudsakliga delar träda i kraft
den 1 juli 1951.
I den förevarande motionen har anförts bl. a., att fri sjukvård vore ett
önskemål, som väl icke bleve fullständigt uppfyllt ens efter genomförande
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 20.
av den i princip av riksdagen antagna lagen om fri sjukvård. Det bleve säkerligen
vissa sjukvårdskostnader, som den enskilde ansåge sig behöva göra
i fråga om läkarvård, medicin och resor, vilka icke komme att ersättas av det
allmänna. Till jämförelse behövde endast nämnas folktandvården. Härtill
komme att lagen om fri sjukvård av statsfinansiella och andra skäl knappast
komme att helt genomföras inom nu överskådlig tid. Kostnader för sjukresor,
läkarvård och medicin drabbade emellertid den enskilde mycket hårt, om
olyckan vore framme. Därtill komme att olika personer drabbades olika hårt
och i allmänhet hårdast vid tillfällen då den ekonomiska bärkraften vore
minst. Vid skattelagstiftningen hade väl ansetts, att olika sjukvårdskostnader
fölle inom ramen för de bevillningsfria avdragen. Så vore emellertid ingalunda
förhållandet. Härför hade ju dessa bevillningsfria avdrag behövt vara
så stora, att de så gott som under alla förhållanden skulle täcka både dessa
kostnader och existensminimum i övrigt, och då hade ju även de som under
året varit helt eller nästan helt fria från sjukvårdskostnader även fått motsvarande
avdrag. I praktiken hade det även visat sig att sådana skattedragare,
som under året drabbats av sjukdom för sig eller familjen, haft svårast
för att betala skatten, och detta i högre grad, då inkomsten och således även
skatten varit lägst. Även om sjukförsäkring funnes, täckte den ju icke hela
kostnaden, utan många gånger finge en ej oväsentlig del betalas av den
enskilde. En rimlig begäran vore att vid deklarationen få göra avdrag för
sådana sjukvårdskostnader som den enskilde haft för sig eller sin familj
och som ej bleve täckta av sjukförsäkring. Ur skatteteknisk synpunkt torde
det ej heller erbjuda någon svårighet, då det vid anfordran av taxeringsmyndighet
borde vara lätt att verifiera beloppen.
Utskottet. I den föreliggande motionen har yrkats skrivelse till Kungl.
Maj :t med hemställan om förslag till sådan författningsändring, att sjukvårdskostnader,
som ej ersättas av sjukkassa, bliva avdragsgilla vid taxeringen.
Utskottet får i anledning härav framhålla, att kostnader av ifrågavarande
slag äro att betrakta såsom levnadskostnader och fördenskull i princip icke
böra vara avdragsgilla vid inkomstbeskattningen. Att sådana kostnader, särskilt
om de uppgå till mera avsevärda belopp, måste anses minska den skatlskyldiges
skatteförmåga är å andra sidan uppenbart. På grund härav finnas
i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen samt 9 § 2 och 3 inom. förordningen
om statlig inkomstskatt bestämmelser, enligt vilka den skattskyldige må,
därest hans skatteförmåga befinnes vara väsentligen nedsatt till följd av
bl. a. långvarig sjukdom, olyckshändelse eller ålderdom, efter vederbörande
beskattningsnämnds beprövande — utöver ortsavdragen — erhålla ett särskilt
avdrag med visst belopp, dock högst med 2 000 kronor vid vardera taxeringen.
Redan enligt nu gällande lagstiftning förefinnes således möjlighet att
vid inkomsttaxeringen i viss utsträckning beakta sådana omständigheter,
som i motionen avses. En längre gående avdragsrätt i ifrågavarande hänseende
kan utskottet icke förorda. Utskottet vill även påpeka att, sedan lagen
Bevillningsutskottets betänkande nr 20.
7
den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring i sinom tid trätt i kraft, grunden
för den av motionärerna ifrågasatta avdragsrätten väsentligen skulle
bortfalla. Av nu angivna skäl avstyrker utskottet motionen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen I: 161 av herrar Karl Persson och Niklasson
om rätt att vid taxering åtnjuta avdrag för vissa sjukvårdskostnader
m. m. icke måtte föranleda någon riksdagens åt
gärd.
Stockholm den 28 februari 1950.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elon Andersson, Wahlmark, Ekman,
Gustaf Elofsson, Velander, Heiiman, Franzon, Niklasson, Wehtje och Rosander
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Jonsson i
Skedsbygd, Kristensson i Osby, Hagberg i Malmö, Nilsson i Kristinehamn,
Persson i Svensköp, Bladh, Gunnarsson och Forsberg.
Reservation
av herr Niklasson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.