Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om rätt för jordbrukare att vid inkomsttaxering åtnjuta avdrag för utförda rationaliseringsarbeten.

1950-03-16 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1950:28, Betänkande i anledning av väckta motioner om rätt för jordbrukare att vid inkomsttaxering åtnjuta avdrag för utförda rationaliseringsarbeten.

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 28.

7

Nr 28.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om rätt för jordbrukare att vid inkomsttaxering åtnjuta

avdrag för utförda rationaliseringsarbeten.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna 1:91 av herr Gustaf Elofsson m. fl. och 11:110 av herr

Jonsson i Skedsbygd m. fl. har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhålla om framläggande av förslag till riksdagen om rätt

för jordbrukare att vid inkomsttaxering njuta avdrag för utförda rationaliseringsarbeten

i huvudsak efter de riktlinjer, som funnes angivna i motionerna.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framställda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen II: 110.

Från bruttointäkten av jordbruksfastighet må enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen

avdrag göras för, bland annat, kostnader för reparation och

underhåll av stängsel och diken ävensom kostnader för skogs vård och underhåll,

såsom vägunderhåll, skvddsdikning med mera dylikt. Till avdragsgill

underhållskostnad räknas jämlikt punkt 7 av anvisningarna till 22 §,

bland annat, även kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut

anlagd täckdikning, varemot avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdikning.

Därest omläggning av täckdikning på grund av användande av

dyrbarare material än det förut befintliga är till viss del att hänföra till

grundförbättring, får avdrag ej ske för mer än vad en omläggning med enahanda

material som det gamla skulle kostat. Skyddsdikning å skogsmark,

därför avdrag får ske, avser sådan dikning vars syfte huvudsakligen är att

vidmakthålla skogens avkastningsförmåga och hindra skogsmarkens försumpning

in. m. Enligt 22 § 2 mom. får vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet

avdrag icke göras för, bland annat, kostnad för grundförbättring

å fastigheten, såsom nyodling, vattenavledning, sjösänkning med

mera dylikt.

Ett ur principiella synpunkter sett likartat yrkande som det i de nu förevarande

motionerna framfördes i två vid 1931 års riksdag väckta likalydande

motioner, i vilka hemställdes om sådan ändring av 22 § 1 mom. kommunalskattelagen

jämte anvisningar, att avdrag finge åtnjutas för kostnader för

skogsdikning, även i den mån skogsmarken därigenom förbättrades.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 28.

I motionerna erinrades om att riksdagen från och med budgetåret 1927/

28 anvisat särskilda skogsutdikningsanslag samt att anslaget i statsverkspropositionen

för budgetåret 1931/32 upptagits till 800 000 kronor. Anslaget

användes till understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet

inom område, varå skogsvårdslagen ägde tillämpning, av torrläggningsföretag

för höjande av skogsmarks alstringsförmåga, ävensom till

förvaltningsbidrag till skogsvårdsstyrelserna för handhavandet av ifrågavarande

understödsverksamhet. De närmare villkoren för statsbidrag reglerades

genom kungörelse den 27 juni 1927.

I sitt i anledning av motionerna avgivna betänkande nr 5 anförde 1931 års

bevillningsutskott följande:

Delade meningar torde knappast kunna råda därom, att ur principiell

synpunkt avdrag icke är befogat för kostnad för skogsutdikning, som utgör

grundförbättring. Motionärerna hava även såsom huvudskäl för sitt yrkande

framhållit de fördelaktiga verkningar i nationalekonomiskt och socialt hänseende,

som avdragsrättcn skulle kunna medföra.

Vid utmätandet av det direkta understödet till skogsutdikningsföretag

skola såsom ovan nämnts främst sådana företag tillgodoses, som befinnas

mest förtjänta därav, ävensom hänsyn i viss män tagas till markägarens

behov av understöd. En dylik avvägning kan givetvis icke äga rum vid lämnande

av subvention i form av skattelindring. De skattskyldiga, som i regel

skulle komma i åtnjutande av de största fördelarna genom ett dylikt understöd,

vore de mera välsitueradc skogsägarna, som hava att erlägga skatt

efter jämförelsevis hög progression. Därjämte skulle aktiebolagen, som för

närvarande icke äro berättigade till understöd från anslaget, beredas förhållandevis

stora fördelar. Den föreslagna skattelindringen skulle vidare

medföra, att kommunerna komme att jämte staten lämna bidrag till skogsdikningsföretag.

Ett understödjande av dessa företag på sätt i motionerna

föreslagits skulle därför bryta mot flera av de principer, som ligga till

grund för den direkta understödsverksamheten.

Det torde kunde ifrågasättas, om en skattelindring skulle, förutom i vissa

undantagsfall, medföra de av motionärerna åsyftade verkningarna. Det är uppenbarligen

icke möjligt att med större grad av tillförlitlighet förutsäga vilka

minskningar i skatt motionärernas förslag skulle medföra för staten och

kommunerna, men inom utskottet verkställda överslagsberäkningar tyda i

allt fall på att dessa belopp i jämförelse med det direkta understödet komme

att bliva tämligen blygsamma. Därest ett motsvarande belopp komme att användas

för direkt understöd, skulle otvivelaktigt skogsutdikningen komma att

uppmuntras mera effektivt och rationellt. Enfigt utskottets mening torde således

ett tillgodoseende av motionärernas syfte, i den mån detta efter prövning

i vederbörlig ordning befinnes böra beaktas, lämpligare kunna ske genom

direkt understöd.

I enlighet med utskottets hemställan lämnades motionerna av 1931 års riksdag

utan åtgärd.

Av innehållet i de nu ifrågavarande motionerna må här återgivas följande.

Frågan om jordbrukets rationalisering hade under de senaste åren varit

föremål för omfattande diskussioner, och statsmakterna hade genom olika

åtgärder gett sitt stöd till genomförande av sådan rationalisering när det gäll
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 28.

9

de såväl nyodling, betesförbättring, torrläggning, stenröjning som en del andra

åtgärder. De organ som hade att planlägga och kontrollera de vidtagna

åtgärderna hade säkerligen en mycket viktig uppgift att fylla, men frågan

vore om icke kostnaderna för planeringen och kontrollen över arbetets utförande

bleve av den storleksordningen, att dessa kostnader i många fall överstege

det bidrag som staten i vissa fall lämnade. På det småländska höglandet

och i övriga trakter av landet, där åkerjorden vore mycket stenbunden, bedreves

för närvarande ett intensivt arbete med borttagande av sten. Därvid hade

man en värdefull hjälp i de maskinella anordningar av olika konstruktioner

som numera funnes. Därigenom förbilligades arbetet i hög grad, men trots detta

förhållande bleve kostnaderna ofta högst avsevärda. Visserligen lämnades i

vissa fall, beroende på gårdens areal och ägarens ekonomiska ställning, statsbidrag

för arbetets utförande, men ägaren finge ofta bära kostnader, som kunde

uppgå till omkring 2 000 kronor per hektar åkerjord. Oftast utförde ägaren

arbetet i etapper, man stenröjde t. ex. J/2 hektar årligen. Erhölles statsbidrag

måste en tjänsteman först göra en resa för att planlägga arbetet. Resans längd

kunde bli 10—15 mil, kanske ännu mera. Sedan skulle i regel plan uppgöras

* och tillsändas sökanden, som hade att inkomma med ansökan om statsbidrag.

Därefter måste länets lantbruksnämnd sammanträda — givetvis förutsattes

att denna hade flera ärenden att behandla — för att bevilja eller avslå ansökan.

Beviljades ansökan måste en av nämndens tjänstemän efter arbetets utförande

åter företaga en resa för att avsyna arbetet. Först därefter kunde

statsbidraget utbetalas. Då resorna måste företagas med bil och vederbörande

tjänsteman utom sin lön även åtnjöte traktamentsersättning, kunde följden

bli att kostnaderna för statsbidragets utbetalande kunde komma att betydligt

överstiga bidragssumman. Ett betydligt smidigare och för statsverket ojämförligt

billigare förfaringssätt borde kunna åstadkommas. Detta kunde ske genom

att de jordbrukare, som utförde rationaliseringsarbete å sin fastighet,

finge vid taxeringen göra avdrag för dessa kostnader intill en viss gräns efter

taxeringsnämndens beprövande. Detta kunde icke betraktas såsom ett införande

av en ny princip i skattelagstiftningen. Denna princip vore genomförd,

när det gällde nyanskaffning av maskiner och andra inventarier för aktiebolag

och därmed jämförliga skatteobjekt, som ägde rätt att omedelbart avskriva

de inköpta maskinerna och inventarierna. Givetvis skedde genom dessa

inköp en rationalisering av driften. Förhållandet vore beträffande jordbruket

fullständigt analogt. Genom vidtagna rationaliseringsåtgärder bleve jordbruket

mera inkomstbringande, vilket borde medföra större inkomst för jordbrukarna

och ökad skattekraft. De belopp, som tillfälligt undandroges beskattning

genom den föreslagna rätten att erhålla avdrag för utförda rationaliseringsåtgärder,

komme säkerligen att motsvaras av minskade utgifter för

statsverket och dessutom medföra att arbetskraft kunde frigöras för mera

produktivt arbete. Med den kännedom taxeringsmyndigheterna i orten ägde

om förhållandena torde det för övrigt vara föga risk för att den medgivna rättigheten

att åtnjuta avdrag för vidtaget rationaliseringsarbete kunde komma

2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 7 samt. .Yr 27—28.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 28.

att missbrukas. För övrigt torde kunna föreskrivas att verifierade uppgifter

skulle avlämnas till taxeringsmyndigheterna.

Utskottet. I de ifrågavarande motionerna har hemställts, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om framläggande av förslag angående

rätt för jordbrukare till avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnad

för utförda rationaliseringsarbeten. Motionärerna ha därvid erinrat om de

under de senare åren av statsmakterna vidtagna åtgärderna till stöd för

jordbrukets rationalisering, vilka åtgärder avsett bidrag till bl. a. nyodling,

betesanläggning, stenröjning och annan jordförbättring. Enligt motionärernas

mening kunde kostnaderna för statsbidragets utbetalande komma att

avsevärt överstiga bidragssumman. Ett betydligt smidigare och för statsverket

ojämförligt billigare förfaringssätt kunde åstadkommas på så sätt, att

den jordbrukare, som utförde rationaliseringsarbete å sin fastighet, finge

vid taxeringen göra avdrag för dessa kostnader intill en viss gräns efter

taxeringsnämndens beprövande.

Utskottet får i anledning av vad i motionerna anförts framhålla, att enligt

årets statsverksproposition medelsåtgången å anslaget för jordbrukets

rationalisering beräknats till 19 miljoner kronor. Hur stor del därav som

avser bidrag till nyodling, betesanläggning och stenröjning m. fl. jordförbättringsåtgärder

har ej exakt angivits i propositionen. Med hänsyn till av

lantbruksstyrelsen i dess förslag till anslagsäskanden anförda beräkningsgrunder

synes det dock kunna antagas, att bidragen till de nu nämnda ändamålen

motsvara omkring en tredjedel av ovanberörda belopp. Därest med

motionerna skulle avses, att statsbidragen av detta slag skulle helt upphöra

och ersättas med en avdragsrätt för utgivna kostnader för därmed åsyftade

rationaliseringsarbeten, torde en sådan omläggning näppeligen bliva till

fördel för därav berörda jordbrukare. Att såväl statsbidrag som en avdragsrätt

skulle kunna ifrågakomma beträffande omförmälda rationaliseringsarbeten

finner utskottet uteslutet.

Den av motionärerna ifrågasatta avdragsrätten möter betänkligheter även

ur andra synpunkter. Vid åtskilliga tillfällen har av bevillningsutskottet

under de senare åren framhållits angelägenheten av att, i den mån stöd

från statens sida för något ändamål befunnes påkallat, detta stöd lämnades

i form av anslag till det ifrågavarande ändamålet och icke genom lättnader

vid beskattningen. Dessa uttalanden ha godkänts av riksdagen. Det torde

icke finnas anledning att här närmare ingå på de skäl, som kunna anföras

för denna uppfattning. Utskottet inskränker sig i detta sammanhang till

ett konstaterande av att den i motionerna framförda tanken strider mot dessa

tidigare uttalanden från riksdagens sida. Härjämte må erinras om de ovan

återgivna uttalandena av 1931 års bevillningsutskott rörande ifrågasatt avdragsrätt

för kostnader för skogsdikning.

Enligt nu gällande skattelagstiftning är vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet

— liksom även vid beräkning av inkomst av andra förvärvskällor

— avdrag medgivet för alla omkostnader under beskattningsåret för

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 28.

11

intäkternas förvärvande och bibehållande. Avdrag är däremot icke medgivet

för s. k. grundförbättring. Dessa bestämmelser innebära, att avdrag får ske

för alla kostnader för fastighetens bibehållande i sitt ursprungliga skick

men icke för kostnader för en förbättring eller utvidgning av fastigheten.

Kostnader av sistnämnda slag anses nämligen bliva kompenserade genom

fastighetens på grund av dessa arbeten ökade värde och betraktas därför

icke såsom driftkostnader.

Ur principiell synpunkt synes någon erinran icke kunna göras mot denna

reglering av avdragsrätten för driftkostnader. Givetvis kan emellertid den

frågan ställas, huruvida gränsdragningen mellan avdragsgill driftkostnad och

icke avdragsgill grundförbättring enligt nuvarande bestämmelser skett på

ett i alla avseenden tillfredsställande sätt. Utskottet kan för egen del icke

uttala någon mening i detta hänseende. Utskottet förutsätter dock, att denna

fråga kommer att tagas under närmare övervägande i samband med den

blivande översynen av skattelagstiftningen.

På grund härav avstyrker utskottet motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 91 av herr Gustaf Elofsson

m. fl. och II: 110 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl. om

rätt för jordbrukare att vid inkomsttaxering åtnjuta avdrag

för utförda rationaliseringsarbeten icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 mars 1950.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Ekman, Gustaf Elofsson, Velander,

Heiiman, Franzon, Niklasson, Ramberg, Petrén och Eskilsson samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sandberg, Jonsson i

Skedsbygd, Orgård, Hagberg i Malmö, Nilsson i Kristinehamn, Sjölin, Ohlsson

i Kastlösa, Bladh och Gunnarsson.

Reservation

av herrar Gustaf Elofsson, Niklasson och Jonsson i Skedsbygd.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.