Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckt motion om avdragsrätt vid taxering för donationer till vetenskaplig undervisning och forskning.

1950-03-21 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1950:30, Betänkande i anledning av väckt motion om avdragsrätt vid taxering för donationer till vetenskaplig undervisning och forskning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 30.

1

Nr SO.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion om

avdragsrätt vid taxering för donationer till vetenskaplig

undervisning och forskning.

(2:a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion

II: 378 av herr Håstad har hemställts, »att riksdagen måtte besluta att i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning och förslag i

syfte att avdragsrätt införes för donationer till vetenskaplig undervisning

och forskning, förutsatt att varje donations ändamål godkännes av Kungl.

Maj :t».

Beträffande motiveringen för det i motionen framställda yrkandet, får

utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa

till motionen.

Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla skola enligt

20 § kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla omkostnader

under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.

Avdrag må därvid icke ske för den skattskyldiges levnadskostnader

och därtill hänförliga utgifter.

I praxis har avdrag för bidrag till vetenskaplig undervisning och forskning

icke ansetts kunna medgivas, såvida bidraget icke lämnats av rörelseidkare

till tekniskt-vetenskaplig forskning inom den bransch, som rörelseidkaren

företräder.

Av innehållet i den förevarande motionen må här återges följande.

Den vetenskapliga forskningen och undervisningen droge nu för tiden

kostnader, som vore avsevärt större än som svarade mot ökningen av antalet

studerande vid universitet och fackhögskolor. Ju mer i framtiden tekniken

utvecklades och ju nödvändigare specialforskning bleve, desto högre

komme dessa kostnader för den vetenskapliga forskningen och undervisningen

att pressas uppåt. Skyldigheten att finansiellt bära kostnaderna för

vetenskaplig undervisning och forskning hade på senare tid nästan helt

pålagts staten. Betecknande vore att de fria högskolorna i Stockholm och

Göteborg numera efter inflationen, räntesänkningarna och skatteskärpningen

inte såge sig i stånd att själva anskaffa de behövliga penningmedlen;

staten hade i samråd med vederbörande städer måst överta det finansiella

ansvaret. I stället för de gamla studiestipendierna och som en betydande

1 liihang till riksdagens protokoll 1950. 7 saml. Nr 30.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsuiskottets betänkande nr 30.

utbyggnad av dem hade staten nödgats lägga upp ett studentsocialt program.

De gamla forskningsfonderna försloge i våra dagar inte långt, och

staten hade inrättat en serie stora forskningsfonder. Det skulle även betonas,

att staten trots de ofta stora finansiella svårigheterna under senare

år gjort utomordentligt stora insatser för upprustningen av universitet

och högskolor. Särskilt 1947 års riksdag betecknade i detta hänseende ett

märkesår i den svenska akademiska undervisningens historia.

Likväl torde det kunna befaras, att staten i framtiden komme att möta

stora svårigheter att hålla denna takt, hur välvilliga mot vetenskaplig

undervisning och forskning regering och riksdag än kunde vilja vara. Hithörande

kulturintressen måste räkna med den starkaste konkurrens från

andra lika legitima intressen. Det som kanske mest ingåve oro för framtiden

vore faran för sådana statsfinansiella kriser, som åstadkomme en

eftersläpning i den nödvändiga successiva utbyggnaden av våra universitet,

fackhögskolor eller särskilda forskningsanstalter. Om något i görligaste

mån måste vara »up to date», så vore det just den vetenskapliga utrustningen.

Fem års dröjsmål med en behövlig institution betydde i sak att

en generation studerande där ginge miste om den bästa möjliga utbildning

innan de ginge ut i det praktiska eller produktiva livet. Det kunde

inte förnekas, att de allra senaste årens ekonomiska tryck gåve en föraning

om de risker att komma efter i utvecklingen, som den svenska vetenskapen

i praktiken ej kunde undgå att allvarligt räkna med.

Förr i tiden kunde ett kostnadsbehov i stor utsträckning tillgodoses genom

donationer. Särskilt högskolorna i Stockholm och Göteborg kunde

växa upp endast tack vare enskildas nitälskan för den högre bildningen.

I många andra länder och alldeles särskilt i USA hade den vetenskapliga

forskningen och undervisningen varit föremål för de enskildas ofta enastående

omsorg, delvis tack vare gynnsammare skattelagstiftning. De minskade

möjligheterna för lärdomsinstitutionerna under senare år att erhålla

enskilda donationer sammanhängde dels med det ökade skattetrycket, dels

med avsaknaden av rättighet för donatorerna att få avdraga donationerna

vid beskattningen. Utan att skattetrycket i detta sammanhang diskuterades

skulle här blott avdragsfrågan tas upp.

Utgångspunkten för motionärens yrkande vore den bestämda övertygelsen

att staten, som numera så gott som helt bure ansvaret för den vetenskapliga

undervisningens och forskningens utveckling och förkovran, i

framtiden inte bleve i stånd att ensam sörja därför. All sannolikhet talade

för att det allmänna och enskilda — privatpersoner eller företag — måste

samverka därvidlag på samma vis som tidigare skedde. De enskildas bidrag

vore framför allt önskvärda såsom medel ägnade att snabbt och smidigt

tillgodose tillfälliga behov eller speciella önskemål, vilkas uppfyllande

eljest troligen skulle få anstå. För att stimulera enskilda att stödja våra

lärdomsanstalter i en mera verksam skala torde det vara nödvändigt att

i någon form lätta på reglerna om förbud för skatteavdrag för dylika gåvor.

Då det emellertid torde vara otänkbart att — på sätt som skedde ro
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 30.

3

rande t. ex. gåvor till luftvärnet vid 1942 års riksdag — en generell avdragsrätt

i hithörande fall skulle godkännas av riksdagen och då en sådan

rätt dessutom skulle kunna missbrukas, vore det uppenbart ofrånkomligt

att knyta vissa villkor till avdragsrätten. Som ett sådant villkor —

och troligen som ett betryggande villkor — kunde den regeln inskrivas i

hithörande skattelag, att avdrag endast medgåves för sådan donation, som

Kungl. Maj :t godkände. Därigenom skulle det vinnas säkerhet för att det

av donatorer föreskrivna ändamålet kunde rubriceras såsom någonting ur

allmänna synpunkter behjärtansvärt och värdefullt, även om det inte alltid

behövde tillhöra de mest prioriterade.

Självfallet skulle en sådan regel, liksom varje annan avvikelse från

skattesystemets huvudregler, framkalla åtskilliga mer eller mindre komplicerade

detaljproblem. Utan att här något försök skulle eller kunde göras

att anvisa lösningar för olika uppkommande detalj spörsmål skulle här blott

rent allmänt anföras, att fruktan för detalj svårigheterna inte borde få stå

i vägen, om själva syftet ansåges förtjänt av att realiseras. Även frågan

om beskattningen av testamentariska förordnanden för vetenskapliga ändamål

borde vid en eventuell ändring av avdragsrätten tas upp till dryftande.

Gentemot den troliga invändningen, att staten vid ett förverkligande

av motionens tanke skulle gå miste om välbehövliga skatteintäkter borde

till sist endast understrykas, att staten sannolikt skulle allt sammantaget

göra en vinst. Ty till vetenskapen och forskningen skulle ju alltid inflyta

mer än vad staten utan avdragsrätt för donationen skulle ha erhållit

i skatt. Och säkerligen skulle många av de ändamål, för vilka donationer

lcomme att göras, annars förr eller senare ha måst täckas genom

statsanslag.

Utskottet. I den ifrågavarande motionen har yrkats, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning och förslag i

syfte att avdragsrätt införes för donationer till vetenskaplig undervisning

och forskning, varvid förutsatts att donationerna avsett ändamål, som godkänts

av Kungl. Maj :t.

Frågan om avdragsrätt vid taxeringen för gåvor till allmännyttiga ändamål

har tidigare vid flera tillfällen varit under behandling i riksdagen. Utskottet

får i detta hänseende erinra om att enligt beslut vid 1938, 1939, 1941

och 1942 års riksdagar genom särskilda författningar föreskrivits, att skattskyldig

skulle äga rätt att vid taxering vissa år enligt förordningen om statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för gåvor till luftvärnet,

luftskyddet, hemvärnet och sjövärnskåren. Denna avdragsrätt upphörde med

utgången av det beskattningsår, för vilket taxering verkställdes år 1943.

Genom beslut av 1943 års riksdag bemyndigades vidare Kungl. Maj :t att

medgiva skattskyldig — som under beskattningsår, för vilket taxering verkställdes

år 1944 eller år 1945, lämnat penninggåva ej understigande visst

belopp till internationellt hjälparbete till lindrande av nöd bland civilbefolk
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 30.

ningen i krigshärjade länder — avdrag vid taxering till statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt samt till krigskonjunkturskatt för sådan gåva.

De sålunda av riksdagen gjorda medgivandena i fråga om avdragsrätt för

gåvor ha föranletts av de vid den tid, då medgivandena lämnades, föreliggande

särskilda förhållandena, och de ha, såsom framgår av vad nu nämnts,

varit till tiden begränsade. Av bevillningsutskottet har vid varje tillfälle, då

fråga om sådan avdragsrätt varit under bedömande, uttalats, att bestämmelser

av detta slag innebure en uppenbar avvikelse från de principer, som

låge till grund för gällande skattelagstiftning. Utskottet har även vid upprepade

tillfällen framhållit angelägenheten av att främjandet av behjärtansvärda

eller eljest allmännyttiga ändamål icke skedde i form av lättnader

vid beskattningen utan att, i den mån stöd från statens sida för något

ändamål befunnes påkallat, detta stöd lämnades i form av anslag till det

avsedda ändamålet. Då 1943 års bevillningsutskott — under uttalande av

principiella betänkligheter av nu angiven art — tillstyrkte det ovannämnda

bemyndigandet för Kungl. Maj :t att medgiva avdragsrätt för gåvor till internationellt

hjälparbete, underströk utskottet starkt vikten av att ett medgivande

av denna avdragsrätt icke finge innebära ett återbeträdande av den

väg för anslagsbeviljande i form av skattelättnad, som riksdagen genom sitt

tidigare ställningstagande till hithörande spörsmål velat undvika.

I den nu föreliggande motionen har till stöd för det däri framställda yrkandet

anförts bl. a., att staten, som numera så gott som helt bure ansvaret

för den vetenskapliga undervisningens och forskningens utveckling och förkovran,

i framtiden säkerligen icke bleve i stånd att ensam sörja därför.

Enligt motionärens mening talade all sannolikhet för att det allmänna och

enskilda — privatpersoner eller företag — måste samverka därvidlag. För

att stimulera enskilda att stödja våra lärdomsanstalter i en mera påtaglig

utsträckning syntes det motionären nödvändigt att i någon form lätta på

förbudet mot avdrag vid taxeringen för dylika gåvor.

Utskottet får i anledning av vad sålunda anförts erinra om att vetenskaplig

undervisning och forskning redan enligt gällande lagstiftning intaga en

viss förmånsställning i beskattningshänseende. Stiftelse eller sammanslutning,

som har till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig undervisning

eller forskning, är sålunda befriad från skattskyldighet till såväl arvsskatt

som gåvoskatt. Motsvarande skattebefrielse föreligger jämväl enligt

förordningen om kvarlåtenskapsskatt. Vad angår inkomstbeskattningen är

stiftelse eller förening med huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig

undervisning och forskning befriad från skattskyldighet vid kommunalbeskattningen

för annan inkomst än av fastighet och av rörelse samt vid statsbeskattningen

för annan inkomst än av rörelse.

Det lärer väl kunna antagas, att införandet av en avdragsrätt sådan som

den av motionären åsyftade skulle kunna stimulera till gåvor för vetenskaplig

undervisning och forskning. I nuvarande statsfinansiella läge, där statsmakterna

nödgas iakttaga stor återhållsamhet i fråga om beviljande av anslag

till kulturella intressen, skulle det måhända även kunna synas som

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande in• 30.

5

om vissa skäl talade för den av motionären ifrågasatta anordningen. Det

bör emellertid uppmärksammas, att i sådana fall, då en avdragsrätt kunde

bliva av betydelse, en avsevärd del av gåvan skulle motsvaras av därå belöpande

skatt. Ur principiell synpunkt måste det anses betänkligt att i skattelagstiftningen

införa en avdragsrätt, som icke är förenlig med de nu gällande

grunderna för denna lagstiftning. Därest motionärens önskemål beträffande

vetenskaplig undervisning och forskning skulle tillmötesgås, torde

det med tämligen stor visshet kunna förutses, att krav på en motsvarande

utsträckning av avdragsrätten till andra områden konime att framställas.

Vad som förekommit i samband med införandet av den under några år

medgivna avdragsrätten för gåvor till luftvärnet, luftskyddet, hemvärnet och

sjövärnskåren, i vilket hänseende här må erinras om de vid 1943 års riksdag

motionsvis framställda yrkandena om införande av avdragsrätt jämväl

för gåvor till ett flertal andra ändamål, manar enligt utskottets mening till

iakttagande av försiktighet vid bedömandet av frågan, huruvida skatteförmåner

av förevarande slag böra medgivas.

Utskottet anser sig fördenskull icke böra förorda, att ytterligare skattelättnader

för vetenskaplig undervisning och forskning än som redan nu äro

medgivna införas i vår skattelagstiftning. Det nu rådande statsfinansiella

läget kan enligt utskottets mening icke motivera ett frångående av den tidigare

från riksdagens sida uttalade uppfattningen, att främjandet av allmännyttiga

ändamål icke bör ske genom lättnader vid beskattningen utan

att, i den mån stöd från statens sida för något ändamål befinnes påkallat,

detta stöd bör lämnas genom anslag. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet

den ifrågavarande motionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen 11:378 av herr Håstad om avdragsrätt vid

taxering för donationer till vetenskaplig undervisning och

forskning icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 mars 1950.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från törsta kammaren: herrar Wahlmark, Sjödahl, Ekman, Velander,

Heiiman, Franzon, Niklasson, Wehtje och Petrén samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Sandberg,

Jonsson i Skedsbygd, Orgård, Kristensson i Osby, Sundström, Persson i

Svensköp, Bladh och Nilsson i Svalöv.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.