Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om nöjesskattens omändring till en helt statlig skatt.

1950-03-23 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1950:31, Betänkande i anledning av väckta motioner om nöjesskattens omändring till en helt statlig skatt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

1

Nr 31.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om nöjesskattens omändring till en helt statlig skatt.

(1 :a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna 1: 92 av herr Bengtson m. fl. och II: 63 av herr Hansson i

Skegrie m. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att nöjesskatten

helt förstatligas från och med 1 juli 1950, samt uppdraga åt Kungl.

Maj :t att föranstalta om skyndsam utredning angående de praktiska angelägenheter

beträffande redovisning, kontroll m. m., som därvid bli aktuella».

Beträffande motiveringen för det i motionerna framställda yrkandet får

utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa

till motionen II: 63.

Enligt 2 § förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt fördelas

nöjesskatten med hälften till staten och med hälften till den kommun, inom

vars område nöjestillställningen äger rum. För biografföreställning skall

dock nöjesskatten i stället fördelas med tre fjärdedelar till staten och en

fjärdedel till kommunen.

Nöjesskatt infördes genom en förordning den 30 maj 1919 om rätt för

kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar.

Enligt denna förordning var skatten helt kommunal, och kommunen

ägde själv avgöra, huruvida skatt skulle upptagas inom kommunen. Genom

en förordning den 22 december 1939 infördes såsom ett provisorium jämväl

en statlig nöjeskatt. Denna utgick i alla kommuner, vilka själva uttogo

nöjesskatt. Båda de nämnda författningarna upphävdes genom en förordning

den 14 juni 1940 om nöjesskatt. Enligt sistnämnda förordning skulle

skatten debiteras och uppbäras av kommunen, som sedan hade att till statsverket

inleverera hälften av influtna skattemedel. 1940 års förordning kom

att äga giltighet till och med utgången av år 1945, då densamma ersattes

med den alltjämt gällande förordningen av den 21 december 1945. Sistnämnda

förordning upptog i sin ursprungliga lydelse samma bestämmelser

om nöjesskattens fördelning mellan stat och kommun som 1940 års förordning.

I samband med att 1948 års riksdag beslöt viss höjning av nöjesskatten

för biografföreställningar inlärdes den särskilda bestämmelsen, att

nöjesskatten för sådan föreställning skall fördelas med tre fjärdedelar till

1 Ilihang till riksdagens protokoll 1990. 7 samt. Nr 31.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

stat en och med en fjärdedel till vederbörande kommun. Den ändrade fördelningsgrunden

motiverades med att härigenom inkomstökningen på grund

av den höjda skatten å biografbiljetter i stort sett komme att tillfalla statsverket.

Förslag ha tid efter annan väckts om att nöjesskatten helt skulle tillkomma

staten. Vid ett flertal riksdagar under 1920- och 1930-talen avvisades

sålunda motionsvis framställda yrkanden om en omläggning till statsskatt.

Man erinrade mot dessa förslag, att skatten för ett stort antal kommuner

hade en avsevärd finansiell betydelse.

I en av dåvarande box-gmästaren J. Laurin utarbetad promemoria angående

nöjesskatt, vilken promemoria låg till grund för 1940 års lagstiftning

(se prop. 1940: 271), föreslogs, att stat och kommun vardera skulle erhålla

hälften av skatten. I vissa yttranden över promemorian hävdades den

meningen, att skatten skulle helt tillfalla staten. Till stöd härför anfördes

bland annat, att de alltmera skärpta statsfinansiella svårigheterna talade

för att den möjlighet till ökade statsinkomster, som nöjesskatten erbjöde,

borde ytterligare utnyttjas. Uttryck gavs även åt den principiella uppfattningen

att nöjesskatten borde vara förbehållen staten. Till stöd härför anfördes

bl. a. att denna beskattningsform i icke ringa utsträckning innebure,

att en kommun uppbure skatteintäkter från medborgare tillhörande andra

administrativa områden.

I den proposition (nr 271), varigenom frågan förelädes 1940 års riksdag,

förordades den fördelning av skatten, som i ovannämnda promemoria föreslagits.

Departementschefen anförde därvid bl. a., att det icke borde ifrågakomma

att helt beröva kommunerna inkomsten av nöjesskatt.

Vid 1942 års riksdag väcktes motionsvis (I: 21 och II: 25) förslag om att

nöjesskatten skulle helt övertagas av staten. Till stöd för förslaget åberopades

huvudsakligen det skälet att de inkomster, som nöjesskatten tillförde

kommunerna, gjorde dessa ekonomiskt intresserade i nöjeslivet och att ett

överförande av nöjesskatten i dess helhet å staten skulle befordra nöjeslivets

sanering. I motionerna ifrågasattes, att nöjesskatten skulle redovisas

till en särskild fond, från vilken anslag kunde utgå till olika kulturella ändamål

inom kommunerna. I sitt i anledning av motionerna avgivna betänkande

(nr 17) anförde 1942 års bevillningsutskott bl. a. följande. Syftet

vid införandet år 1919 av den kommunala nöjesskatten hade varit att i en

för kommunerna svår tid bereda dem tillfälle att genom beskattning av

nöjeslivet öka sina skatteintäkter. Tillkomsten år 1939 av den statliga nöjesskatten

vid sidan av den kommunala motiverades med behov av ökade inkomster

för staten. Att i då rådande, jämväl för kommunerna bekymmersamma

ekonomiska läge avhända dem ifrågavarande inkomstkälla fann utskottet

icke tillrådligt. Utskottet ansåg det visserligen vara synnerligen behjärtansvärt

att åtgärder vidtogos till genomförande av en sanering av

nöjeslivet, icke minst på landsbygden, men detta kunde enligt utskottet mening

icke åstadkommas på sätt motionärerna ifrågasatt. På hemställan av

utskottet avslog riksdagen ifrågavarande båda motioner.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

3

I sitt den 18 juli 1942 avgivna betänkande (SOU 1942:34) med förslag

till omläggning av den kommunala beskattningen föreslog kommunalskatteberedningen,

att nöjesskatten skulle ombildas till en ren statsskatt. Ett överförande

av nöjesskatten i dess helhet till statsverket skulle, menade beredningen,

göra det möjligt att låta skatten komma de kommuner till godo, vilkas

egna inkomstkällor voro otillräckliga. Det syntes beredningen obetingat

vara att föredraga, att de medel, som erhöllos genom nöjesskatten, användes

på detta sätt. Kommunalskatteberedningens förslag har icke lagts till

grund för någon lagstiftning i ämnet.

År 1944 tillkallades särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa en

revision av 1940 års förordning angående nöjesskatten. I direktiven för de

sakkunniga uttalades bl. a. att vid utformningen av ändrade regler rörande

nöjesskatten borde uppmärksammas, att någon mera avsevärd minskning i

statens och kommunernas inkomster av nöjesskatten icke borde därav föranledas.

I en den 10 februari 1945 dagtecknad promemoria angående ändrade

bestämmelser om nöjesskatt framhöllo de sakkunniga, att de vid fullgörandet

av sitt uppdrag utgått ifrån att dittills gällande bestämmelser om

nöjesskattens fördelning mellan stat och kommun i princip skulle bibehållas.

Såsom ovan nämnts blev detta också 1945 års riksdags beslut.

Frågan om nöjesskattens omläggning till en helt statlig skatt har senast

varit föremål för behandling vid 1948 års riksdag. I en vid nämnda riksdag

väckt motion (II: 140) hade yrkats att nöjesskatten i sin helhet skulle tillgodoföras

statsverket. I anledning av motionen anförde 1948 års bevillningsutskott

(betänkande nr 3), att denna fråga i viss mån kunde komma i annat

läge sedan konnnunindelningsreformen blivit genomförd. För övrigt hade,

framhöll utskottet, spörsmålet om nöjesskattemedlens fördelning så sent som

hösten 1945 prövats av riksdagen utan att därvid någon ändring vidtagits

i den sedan lång tid tillbaka gällande fördelningsgrunden. På hemställan av

utskottet lämnade riksdagen motionen utan åtgärd.

I de föreliggande motionerna har till stöd för det däri framställda yrkandet

anförts i huvudsak följande. Motiveringen för uppdelningen i en statlig

och en kommunal nöjesskatt hade varit, att kommunerna hade särskilda

kostnader för nöjesetablissemangens anordnande. Med den väldiga ökning,

som skett av nöjesskattebeloppen, syntes denna motivering knappast längre

vara berättigad. Genom motorismens ökade utbredning frekventerades nu

nöjesetablissemangen av allt längre bort boende personer. Därigenom ökades

också det oberättigade i att vissa kommuner, inom vilka dylika etablissemang

upprättats, oftast utan vederbörande kommuns förskyllan, skulle

uppbära en skatt av folk, som icke på något sätt kunde sägas stå i skuld

till vederbörande kommun och mot vilka denna kommun icke lämnade någon

motprestation. Det borde för dessa kommuner vara fullt tillräckligt, att

de uppburc inkomstskatt av nöjesetablissemangets utövare samt fastighetsskatt

för själva företaget. Krav hade därför höjts i riksdagen på alt nöjesskatten

borde helt förstatligas, och motiveringen för detta krav bleve star
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

kare för varje år. Vid 1948 års riksdag uttalade bevillningsutskottet i sitt

utlåtande nr 3, att frågan om ett förstatligande i viss män kunde komma i

annat läge, sedan kommunindelningen blivit genomförd. Vad utskottet avsett

med detta uttalande hade icke närmare motiverats. Sannolikt hade man

tänkt på den oberättigade och oförtjänta inkomst, som vissa kommuner nu

gjorde och som även efter kommunindelningen komme sådana till del, som

ej alls tidigare gjort några som helst motprestationer. Eftersom kommunindelningen

om ett par år bleve verklighet, torde rätta tidpunkten nu

vara inne för en ny omprövning av frågan om nöjesskattens totala förstatligande.

Detta motiverades icke minst av ett annat förhållande. Vid diskussionen

kring detta spörsmål hade bland annat framhållits, att ett borttagande av

kommunernas andel i många fall skulle vålla avbräck för dessa. Man hade,

påstods det, åstadkommit idrottsplatsanläggningar, folkbadsinrättningar etc.,

för vilkas finansiering man kalkylerat med nöjesskatteinkomster under vissa

år framåt. I dessa fall skulle ett omedelbart slopande av kommunens nöjesskattemedel

naturligtvis vålla vissa svårigheter. Kunde däremot en sådan

avveckling ske successivt under ett antal år, borde sådana olägenheter lätt

kunna förebyggas. Huruvida en viss mindre del, t. ex. 5—10 procent, av skatten

skulle få behållas av vederbörande kommun som ersättning för arbetet

med redovisningen eller denna detalj kunde uppdragas åt polismyndigheterna,

borde bli föremål för särskild utredning. De kommuner, som nu uppbure

nöjesskatt och som disponerade dessa medel för sociala eller kulturella

ändamål, skulle i fortsättningen ej behöva bli utan visst bistånd. De ökade

inkomster, som skulle tillfalla statsverket vid ett helt förstatligande, borde

enligt motionärernas mening avsättas till en statens kulturfond, från vilken

anslag borde utgå till kulturella behov inom de olika kommunerna. Därigenom

skulle en rättvisare fördelning kunna åstadkommas; framför allt borde

ett större belopp av den samlade nöjesskatten kunna tillföras landsbygdens

kulturliv. Enligt tidigare beslut av riksdagen påginge nu också utredning

om inrättande av en dylik kulturfond.

Svenska stadsförbundets styrelse samt styrelsen för Svenska landskommunernas

förbund ha till utskottet under hand ingivit yttranden över ifrågavarande

motioner.

Svenska stadsförbundets styrelse, som avstyrkt motionerna, har anfört

följande:

»Både under den tid då nöjesskatt utgick enbart till komunerna och sedan

nuvarande anordning med fördelning av nöjesskatten på staten och

kommunerna införts, ha vid en mängd riksdagar framställts förslag om

att kommunerna helt skulle berövas denna inkomstkälla. Enligt styrelsens

mening ha aldrig bärande skäl anförts för dessa förslag, och den omständigheten,

att förslagen ständigt avvisats av riksdagen, ger vid handen att styrelsen

icke varit ensam om denna uppfattning. I några sammanhang, då

frågan om förstatligande av nöjeskatten förut varit under diskussion, har

styrelsen haft tillfälle att närmare utveckla sina synpunkter på frågan, bl. a.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

5

i en framställning till bevillningsutskottet år 1942. Därefter synes ej ha tillkommit

några omständigheter som gjort kravet på förstatligande mera befogat.

Icke heller kan styrelsen finna, att i de nu föreliggande motionerna

förebragts några nya skäl som kunna ge riksdagen anledning att tillmötesgå

detta krav. Då motionärerna själva synas vilja göra gällande att en omprövning

av frågan nu är påkallad på grund av »den väldiga ökning», som

efter år 1939 skett av nöjesskattebeloppen, får styrelsen starkt ifrågasätta

om man härvidlag verkligen kan tala om någon väldig ökning. Till belysning

härav kan nämnas, att för år 1939 den sammanlagda inkomsten av

nöjesskatt för de 113 städer som då uttogo sådan skatt, uppgick till nära

8 miljoner kronor och att för år 1949 motsvarande inkomst för samma

städer, enligt preliminära uppgifter, utgjort 14,6 miljoner. Detta betyder

visserligen efter kronobeloppen räknat en ökning med 83,5 procent, men om

man besinnar den penningvärdeförsämring som samtidigt ägt rum — socialstyrelsens

allmänna konsumtionsprisindex utvisar en ökning från 1939 till

1949 med 63,5 procent — torde påståendet om en väldig ökning vara ganska

missvisande.»

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund har yttrat följande:

»Förbundet har på sin tid tillstyrkt det förslag till förstatligande av nöjesskatten,

som av kommunalskatteberedningen framlades i SOU 1942:34. I

den mån en jämnare fördelning av de kommunala beskattningsföremålen

eftersträvas, måste de av kommunalskatteberedningen anförda skälen för

ett helt förstatligande av nöjesskatten alltjämt vara bärande. Nu har ju

emellertid nöjesskatten kommit att bli av avsevärd ekonomisk betydelse

också för vissa landskommuner. Den partiella reformernas väg, som tydligen

beträtts i fråga om kommunalbeskattningen, måste ur kommunala synpunkter

ingiva betänkligheter. Sålunda har t. ex. det av 1947 års riksdag

fattade beslutet om upphävande av lagen om skogsaccis vållat åtskilliga

skogskommuner ekonomiskt avbräck, ett avbräck, som skulle ha blivit

mycket kännbart, därest icke inkomstskatteunderlaget till följd av olika

omständigheter samtidigt regelmässigt stigit. Om de kommunala ortsavdragen

höjas enligt det förslag, som nyligen framlagts av ortsavdragskommittén,

måste därigenom de kommunala resurserna bli i viss mån beskurna.

I ett skede som utmärkes av kommunal expansion måste varje minskning

i de komunala inkomsterna te sig betänklig.

Styrelsen, som fortfarande anser, att nöjesskatten i princip bör vara förbehållen

staten, anser dock att frågan härom skall upptagas i sitt rätta

sammanhang och sammankopplas med det större skatteutjämningsproblem,

på vars lösning landskommunerna sedan länge vänta. Under inga

förhållanden böra enligt styrelsens mening kommunerna avhändas en så

pass betydande inkomstpost, som nöjesskattemedlen utgöra, förrän utredning

verkställts dels om eventuell kompensation till kommunerna, dels

om uppbördsförfarandet i fråga om en rent statlig nöjesskatt.»

Utskottet. Enligt gällande bestämmelser fördelas nöjesskatten med hälften

till staten och hälften till den kommun, inom vars område nöjestillställningen

äger rum. För biografföreställning skall dock nöjesskatten i stället

fördelas med tre fjärdedelar till staten och en fjärdedel till kommunen. Sistnämnda

undantag från hälftendelningen tillkom är 1948 i samband med

den då genomförda skärpningen av nöjesskatten för biografföreställningar.

Syftet därmed var, all inkomstökningen genom den höjda skatten i sin

helhet skulle tillfalla statsverket.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår att nöjesskatten, då den infördes

år 1919, var en rent kommunal skatt. Den motiverades med nödvändigheten

av att i en för kommunerna svår tid bereda dem tillfälle att genom

beskattning av nöjeslivet öka sina skatteintäkter.

Karaktären av uteslutande kommunal skatt bibehöll nöjesskatten till år

1939, då en uppdelning skedde på en statlig och en kommunal nöjesskatt.

Under de 20 år, som denna beskattningsform var förbehållen kommunerna,

framställdes i riksdagen vid upprepade tillfällen krav på en omläggning av

nöjesskatten till en statlig skatt. Förslagen avvisades emellertid under hänvisning

till att skattens borttagande skulle medföra ett betydande ekonomiskt

avbräck för många kommuner. Då förslaget om en statlig nöjesskatt

vid sidan av den kommunala år 1939 vann riksdagens godkännande, framhölls,

att de invändningar, som tidigare gjorts mot en statlig nöjesbeskattning,

förlorade i styrka, därest några inskränkningar i den kommunala

beskattningsrätten på förevarande område icke gjordes utan en statlig nöjesskatt

uttogs vid sidan av den kommunala.

Även efter införandet år 1940 av den nuvarande ordningen med en enhetlig

nöjesskatt, som efter vissa grunder fördelas mellan stat och kommun,

har riksdagen vid flera tillfällen och senast år 1948 haft att taga ställning

till motionsvis framställda yrkanden om ett överförande av nöjesskatten i

sin helhet till statsverket. Jämväl dessa yrkanden ha av riksdagen lämnats

utan bifall.

Genom de föreliggande motionerna har frågan om nöjesskattens omändring

till en helt statlig skatt ånyo förelagts riksdagen. Motionärerna ha

hemställt, att riksdagen måtte besluta, att nöjesskatten från och med den 1

juli innevarande år i sin helhet skall tillfalla statsverket. Till stöd för det

gjorda yrkandet har åberopats samma skäl, som tidigare anförts, när fråga

varit om statens övertagande av denna skatt från kommunerna, nämligen

att vissa kommuner, inom vilka nöjestillställningar anordnas, uppbära skatteintäkter

från personer tillhörande andra kommuner. Enligt motionärernas

mening har det oberättigade häri blivit än mera påtagligt genom den ökade

motorismen, som medfört att nöjestillställningarna besökas av allt längre

bort boende personer. Som ett ytterligare skäl för att kommunernas andel

i nöjesskatten nu borde avskaffas ha motionärerna åberopat den förestående

nya kommunindelningen.

Utskottet kan för sin del icke finna, att de av motionärerna anförda skälen

äro av den beskaffenhet att de kunna giva anledning till ett annat bedömande

av den föreliggande frågan än det som riksdagen vid tidigare tillfällen

givit uttryck åt. Beträffande särskilt vad motionärerna anfört därom

att kommunindelningens genomförande skulle innebära ett ytterligare skäl

för borttagande av kommunernas andel i nöjesskatten, vill utskottet framhålla,

att enligt utskottets mening bildandet av storkonnnuner i stället är

ägnat att i betydande grad försvaga de invändningar, som tidigare gjorts

mot en kommunal nöjesbeskattning. Utskottet anser sig även böra understryka

det av styrelsen för svenska landskommunernas förbund gjorda ut
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

7

talandet, att ett genomförande av ortsavdragskommitténs nyligen framlagda

förslag om höjning av de kommunala ortsavdragen kommer att medföra att

de kommunala resurserna i viss mån bli beskurna. Mot bakgrunden härav

måste, såsom även styrelsen framhållit, varje minskning i de kommunala

inkomsterna te sig betänklig. På grund av det anförda finner sig utskottet

icke kunna biträda motionärernas förslag om helt förstatligande av nöjesskatten.

Utskottet avstyrker alltså de föreliggande motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:92 av herr Bengtson

m. fl. och II: 63 av herr Hansson i Skegrie m. fl. om nöjesskattens

omändring till en helt statlig skatt icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 mars 1950.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elon Andersson, Sjödahl, Gustaf Elofsson,

Heiiman, Franzon, Niklasson, Wehtje, Falk, Ramberg och Aaby-Ericsson

samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Orgård, Hagberg

i Malmö, Sjölin, Vigelsbo, Bladh, Gunnarsson och Allard.

Reservation

av herrar Gustaf Elof sson, Niklasson och Vigelsbo.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.