Betänkande i anledning av väckta motioner om nöjesskattens omändring till en helt statlig skatt.
1950-03-23 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1950:31, Betänkande i anledning av väckta motioner om nöjesskattens omändring till en helt statlig skatt.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
1
Nr 31.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om nöjesskattens omändring till en helt statlig skatt.
(1 :a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1: 92 av herr Bengtson m. fl. och II: 63 av herr Hansson i
Skegrie m. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att nöjesskatten
helt förstatligas från och med 1 juli 1950, samt uppdraga åt Kungl.
Maj :t att föranstalta om skyndsam utredning angående de praktiska angelägenheter
beträffande redovisning, kontroll m. m., som därvid bli aktuella».
Beträffande motiveringen för det i motionerna framställda yrkandet får
utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa
till motionen II: 63.
Enligt 2 § förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt fördelas
nöjesskatten med hälften till staten och med hälften till den kommun, inom
vars område nöjestillställningen äger rum. För biografföreställning skall
dock nöjesskatten i stället fördelas med tre fjärdedelar till staten och en
fjärdedel till kommunen.
Nöjesskatt infördes genom en förordning den 30 maj 1919 om rätt för
kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar.
Enligt denna förordning var skatten helt kommunal, och kommunen
ägde själv avgöra, huruvida skatt skulle upptagas inom kommunen. Genom
en förordning den 22 december 1939 infördes såsom ett provisorium jämväl
en statlig nöjeskatt. Denna utgick i alla kommuner, vilka själva uttogo
nöjesskatt. Båda de nämnda författningarna upphävdes genom en förordning
den 14 juni 1940 om nöjesskatt. Enligt sistnämnda förordning skulle
skatten debiteras och uppbäras av kommunen, som sedan hade att till statsverket
inleverera hälften av influtna skattemedel. 1940 års förordning kom
att äga giltighet till och med utgången av år 1945, då densamma ersattes
med den alltjämt gällande förordningen av den 21 december 1945. Sistnämnda
förordning upptog i sin ursprungliga lydelse samma bestämmelser
om nöjesskattens fördelning mellan stat och kommun som 1940 års förordning.
I samband med att 1948 års riksdag beslöt viss höjning av nöjesskatten
för biografföreställningar inlärdes den särskilda bestämmelsen, att
nöjesskatten för sådan föreställning skall fördelas med tre fjärdedelar till
1 Ilihang till riksdagens protokoll 1990. 7 samt. Nr 31.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
stat en och med en fjärdedel till vederbörande kommun. Den ändrade fördelningsgrunden
motiverades med att härigenom inkomstökningen på grund
av den höjda skatten å biografbiljetter i stort sett komme att tillfalla statsverket.
Förslag ha tid efter annan väckts om att nöjesskatten helt skulle tillkomma
staten. Vid ett flertal riksdagar under 1920- och 1930-talen avvisades
sålunda motionsvis framställda yrkanden om en omläggning till statsskatt.
Man erinrade mot dessa förslag, att skatten för ett stort antal kommuner
hade en avsevärd finansiell betydelse.
I en av dåvarande box-gmästaren J. Laurin utarbetad promemoria angående
nöjesskatt, vilken promemoria låg till grund för 1940 års lagstiftning
(se prop. 1940: 271), föreslogs, att stat och kommun vardera skulle erhålla
hälften av skatten. I vissa yttranden över promemorian hävdades den
meningen, att skatten skulle helt tillfalla staten. Till stöd härför anfördes
bland annat, att de alltmera skärpta statsfinansiella svårigheterna talade
för att den möjlighet till ökade statsinkomster, som nöjesskatten erbjöde,
borde ytterligare utnyttjas. Uttryck gavs även åt den principiella uppfattningen
att nöjesskatten borde vara förbehållen staten. Till stöd härför anfördes
bl. a. att denna beskattningsform i icke ringa utsträckning innebure,
att en kommun uppbure skatteintäkter från medborgare tillhörande andra
administrativa områden.
I den proposition (nr 271), varigenom frågan förelädes 1940 års riksdag,
förordades den fördelning av skatten, som i ovannämnda promemoria föreslagits.
Departementschefen anförde därvid bl. a., att det icke borde ifrågakomma
att helt beröva kommunerna inkomsten av nöjesskatt.
Vid 1942 års riksdag väcktes motionsvis (I: 21 och II: 25) förslag om att
nöjesskatten skulle helt övertagas av staten. Till stöd för förslaget åberopades
huvudsakligen det skälet att de inkomster, som nöjesskatten tillförde
kommunerna, gjorde dessa ekonomiskt intresserade i nöjeslivet och att ett
överförande av nöjesskatten i dess helhet å staten skulle befordra nöjeslivets
sanering. I motionerna ifrågasattes, att nöjesskatten skulle redovisas
till en särskild fond, från vilken anslag kunde utgå till olika kulturella ändamål
inom kommunerna. I sitt i anledning av motionerna avgivna betänkande
(nr 17) anförde 1942 års bevillningsutskott bl. a. följande. Syftet
vid införandet år 1919 av den kommunala nöjesskatten hade varit att i en
för kommunerna svår tid bereda dem tillfälle att genom beskattning av
nöjeslivet öka sina skatteintäkter. Tillkomsten år 1939 av den statliga nöjesskatten
vid sidan av den kommunala motiverades med behov av ökade inkomster
för staten. Att i då rådande, jämväl för kommunerna bekymmersamma
ekonomiska läge avhända dem ifrågavarande inkomstkälla fann utskottet
icke tillrådligt. Utskottet ansåg det visserligen vara synnerligen behjärtansvärt
att åtgärder vidtogos till genomförande av en sanering av
nöjeslivet, icke minst på landsbygden, men detta kunde enligt utskottet mening
icke åstadkommas på sätt motionärerna ifrågasatt. På hemställan av
utskottet avslog riksdagen ifrågavarande båda motioner.
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
3
I sitt den 18 juli 1942 avgivna betänkande (SOU 1942:34) med förslag
till omläggning av den kommunala beskattningen föreslog kommunalskatteberedningen,
att nöjesskatten skulle ombildas till en ren statsskatt. Ett överförande
av nöjesskatten i dess helhet till statsverket skulle, menade beredningen,
göra det möjligt att låta skatten komma de kommuner till godo, vilkas
egna inkomstkällor voro otillräckliga. Det syntes beredningen obetingat
vara att föredraga, att de medel, som erhöllos genom nöjesskatten, användes
på detta sätt. Kommunalskatteberedningens förslag har icke lagts till
grund för någon lagstiftning i ämnet.
År 1944 tillkallades särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa en
revision av 1940 års förordning angående nöjesskatten. I direktiven för de
sakkunniga uttalades bl. a. att vid utformningen av ändrade regler rörande
nöjesskatten borde uppmärksammas, att någon mera avsevärd minskning i
statens och kommunernas inkomster av nöjesskatten icke borde därav föranledas.
I en den 10 februari 1945 dagtecknad promemoria angående ändrade
bestämmelser om nöjesskatt framhöllo de sakkunniga, att de vid fullgörandet
av sitt uppdrag utgått ifrån att dittills gällande bestämmelser om
nöjesskattens fördelning mellan stat och kommun i princip skulle bibehållas.
Såsom ovan nämnts blev detta också 1945 års riksdags beslut.
Frågan om nöjesskattens omläggning till en helt statlig skatt har senast
varit föremål för behandling vid 1948 års riksdag. I en vid nämnda riksdag
väckt motion (II: 140) hade yrkats att nöjesskatten i sin helhet skulle tillgodoföras
statsverket. I anledning av motionen anförde 1948 års bevillningsutskott
(betänkande nr 3), att denna fråga i viss mån kunde komma i annat
läge sedan konnnunindelningsreformen blivit genomförd. För övrigt hade,
framhöll utskottet, spörsmålet om nöjesskattemedlens fördelning så sent som
hösten 1945 prövats av riksdagen utan att därvid någon ändring vidtagits
i den sedan lång tid tillbaka gällande fördelningsgrunden. På hemställan av
utskottet lämnade riksdagen motionen utan åtgärd.
I de föreliggande motionerna har till stöd för det däri framställda yrkandet
anförts i huvudsak följande. Motiveringen för uppdelningen i en statlig
och en kommunal nöjesskatt hade varit, att kommunerna hade särskilda
kostnader för nöjesetablissemangens anordnande. Med den väldiga ökning,
som skett av nöjesskattebeloppen, syntes denna motivering knappast längre
vara berättigad. Genom motorismens ökade utbredning frekventerades nu
nöjesetablissemangen av allt längre bort boende personer. Därigenom ökades
också det oberättigade i att vissa kommuner, inom vilka dylika etablissemang
upprättats, oftast utan vederbörande kommuns förskyllan, skulle
uppbära en skatt av folk, som icke på något sätt kunde sägas stå i skuld
till vederbörande kommun och mot vilka denna kommun icke lämnade någon
motprestation. Det borde för dessa kommuner vara fullt tillräckligt, att
de uppburc inkomstskatt av nöjesetablissemangets utövare samt fastighetsskatt
för själva företaget. Krav hade därför höjts i riksdagen på alt nöjesskatten
borde helt förstatligas, och motiveringen för detta krav bleve star
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
kare för varje år. Vid 1948 års riksdag uttalade bevillningsutskottet i sitt
utlåtande nr 3, att frågan om ett förstatligande i viss män kunde komma i
annat läge, sedan kommunindelningen blivit genomförd. Vad utskottet avsett
med detta uttalande hade icke närmare motiverats. Sannolikt hade man
tänkt på den oberättigade och oförtjänta inkomst, som vissa kommuner nu
gjorde och som även efter kommunindelningen komme sådana till del, som
ej alls tidigare gjort några som helst motprestationer. Eftersom kommunindelningen
om ett par år bleve verklighet, torde rätta tidpunkten nu
vara inne för en ny omprövning av frågan om nöjesskattens totala förstatligande.
Detta motiverades icke minst av ett annat förhållande. Vid diskussionen
kring detta spörsmål hade bland annat framhållits, att ett borttagande av
kommunernas andel i många fall skulle vålla avbräck för dessa. Man hade,
påstods det, åstadkommit idrottsplatsanläggningar, folkbadsinrättningar etc.,
för vilkas finansiering man kalkylerat med nöjesskatteinkomster under vissa
år framåt. I dessa fall skulle ett omedelbart slopande av kommunens nöjesskattemedel
naturligtvis vålla vissa svårigheter. Kunde däremot en sådan
avveckling ske successivt under ett antal år, borde sådana olägenheter lätt
kunna förebyggas. Huruvida en viss mindre del, t. ex. 5—10 procent, av skatten
skulle få behållas av vederbörande kommun som ersättning för arbetet
med redovisningen eller denna detalj kunde uppdragas åt polismyndigheterna,
borde bli föremål för särskild utredning. De kommuner, som nu uppbure
nöjesskatt och som disponerade dessa medel för sociala eller kulturella
ändamål, skulle i fortsättningen ej behöva bli utan visst bistånd. De ökade
inkomster, som skulle tillfalla statsverket vid ett helt förstatligande, borde
enligt motionärernas mening avsättas till en statens kulturfond, från vilken
anslag borde utgå till kulturella behov inom de olika kommunerna. Därigenom
skulle en rättvisare fördelning kunna åstadkommas; framför allt borde
ett större belopp av den samlade nöjesskatten kunna tillföras landsbygdens
kulturliv. Enligt tidigare beslut av riksdagen påginge nu också utredning
om inrättande av en dylik kulturfond.
Svenska stadsförbundets styrelse samt styrelsen för Svenska landskommunernas
förbund ha till utskottet under hand ingivit yttranden över ifrågavarande
motioner.
Svenska stadsförbundets styrelse, som avstyrkt motionerna, har anfört
följande:
»Både under den tid då nöjesskatt utgick enbart till komunerna och sedan
nuvarande anordning med fördelning av nöjesskatten på staten och
kommunerna införts, ha vid en mängd riksdagar framställts förslag om
att kommunerna helt skulle berövas denna inkomstkälla. Enligt styrelsens
mening ha aldrig bärande skäl anförts för dessa förslag, och den omständigheten,
att förslagen ständigt avvisats av riksdagen, ger vid handen att styrelsen
icke varit ensam om denna uppfattning. I några sammanhang, då
frågan om förstatligande av nöjeskatten förut varit under diskussion, har
styrelsen haft tillfälle att närmare utveckla sina synpunkter på frågan, bl. a.
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
5
i en framställning till bevillningsutskottet år 1942. Därefter synes ej ha tillkommit
några omständigheter som gjort kravet på förstatligande mera befogat.
Icke heller kan styrelsen finna, att i de nu föreliggande motionerna
förebragts några nya skäl som kunna ge riksdagen anledning att tillmötesgå
detta krav. Då motionärerna själva synas vilja göra gällande att en omprövning
av frågan nu är påkallad på grund av »den väldiga ökning», som
efter år 1939 skett av nöjesskattebeloppen, får styrelsen starkt ifrågasätta
om man härvidlag verkligen kan tala om någon väldig ökning. Till belysning
härav kan nämnas, att för år 1939 den sammanlagda inkomsten av
nöjesskatt för de 113 städer som då uttogo sådan skatt, uppgick till nära
8 miljoner kronor och att för år 1949 motsvarande inkomst för samma
städer, enligt preliminära uppgifter, utgjort 14,6 miljoner. Detta betyder
visserligen efter kronobeloppen räknat en ökning med 83,5 procent, men om
man besinnar den penningvärdeförsämring som samtidigt ägt rum — socialstyrelsens
allmänna konsumtionsprisindex utvisar en ökning från 1939 till
1949 med 63,5 procent — torde påståendet om en väldig ökning vara ganska
missvisande.»
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund har yttrat följande:
»Förbundet har på sin tid tillstyrkt det förslag till förstatligande av nöjesskatten,
som av kommunalskatteberedningen framlades i SOU 1942:34. I
den mån en jämnare fördelning av de kommunala beskattningsföremålen
eftersträvas, måste de av kommunalskatteberedningen anförda skälen för
ett helt förstatligande av nöjesskatten alltjämt vara bärande. Nu har ju
emellertid nöjesskatten kommit att bli av avsevärd ekonomisk betydelse
också för vissa landskommuner. Den partiella reformernas väg, som tydligen
beträtts i fråga om kommunalbeskattningen, måste ur kommunala synpunkter
ingiva betänkligheter. Sålunda har t. ex. det av 1947 års riksdag
fattade beslutet om upphävande av lagen om skogsaccis vållat åtskilliga
skogskommuner ekonomiskt avbräck, ett avbräck, som skulle ha blivit
mycket kännbart, därest icke inkomstskatteunderlaget till följd av olika
omständigheter samtidigt regelmässigt stigit. Om de kommunala ortsavdragen
höjas enligt det förslag, som nyligen framlagts av ortsavdragskommittén,
måste därigenom de kommunala resurserna bli i viss mån beskurna.
I ett skede som utmärkes av kommunal expansion måste varje minskning
i de komunala inkomsterna te sig betänklig.
Styrelsen, som fortfarande anser, att nöjesskatten i princip bör vara förbehållen
staten, anser dock att frågan härom skall upptagas i sitt rätta
sammanhang och sammankopplas med det större skatteutjämningsproblem,
på vars lösning landskommunerna sedan länge vänta. Under inga
förhållanden böra enligt styrelsens mening kommunerna avhändas en så
pass betydande inkomstpost, som nöjesskattemedlen utgöra, förrän utredning
verkställts dels om eventuell kompensation till kommunerna, dels
om uppbördsförfarandet i fråga om en rent statlig nöjesskatt.»
Utskottet. Enligt gällande bestämmelser fördelas nöjesskatten med hälften
till staten och hälften till den kommun, inom vars område nöjestillställningen
äger rum. För biografföreställning skall dock nöjesskatten i stället
fördelas med tre fjärdedelar till staten och en fjärdedel till kommunen. Sistnämnda
undantag från hälftendelningen tillkom är 1948 i samband med
den då genomförda skärpningen av nöjesskatten för biografföreställningar.
Syftet därmed var, all inkomstökningen genom den höjda skatten i sin
helhet skulle tillfalla statsverket.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
Av den ovan lämnade redogörelsen framgår att nöjesskatten, då den infördes
år 1919, var en rent kommunal skatt. Den motiverades med nödvändigheten
av att i en för kommunerna svår tid bereda dem tillfälle att genom
beskattning av nöjeslivet öka sina skatteintäkter.
Karaktären av uteslutande kommunal skatt bibehöll nöjesskatten till år
1939, då en uppdelning skedde på en statlig och en kommunal nöjesskatt.
Under de 20 år, som denna beskattningsform var förbehållen kommunerna,
framställdes i riksdagen vid upprepade tillfällen krav på en omläggning av
nöjesskatten till en statlig skatt. Förslagen avvisades emellertid under hänvisning
till att skattens borttagande skulle medföra ett betydande ekonomiskt
avbräck för många kommuner. Då förslaget om en statlig nöjesskatt
vid sidan av den kommunala år 1939 vann riksdagens godkännande, framhölls,
att de invändningar, som tidigare gjorts mot en statlig nöjesbeskattning,
förlorade i styrka, därest några inskränkningar i den kommunala
beskattningsrätten på förevarande område icke gjordes utan en statlig nöjesskatt
uttogs vid sidan av den kommunala.
Även efter införandet år 1940 av den nuvarande ordningen med en enhetlig
nöjesskatt, som efter vissa grunder fördelas mellan stat och kommun,
har riksdagen vid flera tillfällen och senast år 1948 haft att taga ställning
till motionsvis framställda yrkanden om ett överförande av nöjesskatten i
sin helhet till statsverket. Jämväl dessa yrkanden ha av riksdagen lämnats
utan bifall.
Genom de föreliggande motionerna har frågan om nöjesskattens omändring
till en helt statlig skatt ånyo förelagts riksdagen. Motionärerna ha
hemställt, att riksdagen måtte besluta, att nöjesskatten från och med den 1
juli innevarande år i sin helhet skall tillfalla statsverket. Till stöd för det
gjorda yrkandet har åberopats samma skäl, som tidigare anförts, när fråga
varit om statens övertagande av denna skatt från kommunerna, nämligen
att vissa kommuner, inom vilka nöjestillställningar anordnas, uppbära skatteintäkter
från personer tillhörande andra kommuner. Enligt motionärernas
mening har det oberättigade häri blivit än mera påtagligt genom den ökade
motorismen, som medfört att nöjestillställningarna besökas av allt längre
bort boende personer. Som ett ytterligare skäl för att kommunernas andel
i nöjesskatten nu borde avskaffas ha motionärerna åberopat den förestående
nya kommunindelningen.
Utskottet kan för sin del icke finna, att de av motionärerna anförda skälen
äro av den beskaffenhet att de kunna giva anledning till ett annat bedömande
av den föreliggande frågan än det som riksdagen vid tidigare tillfällen
givit uttryck åt. Beträffande särskilt vad motionärerna anfört därom
att kommunindelningens genomförande skulle innebära ett ytterligare skäl
för borttagande av kommunernas andel i nöjesskatten, vill utskottet framhålla,
att enligt utskottets mening bildandet av storkonnnuner i stället är
ägnat att i betydande grad försvaga de invändningar, som tidigare gjorts
mot en kommunal nöjesbeskattning. Utskottet anser sig även böra understryka
det av styrelsen för svenska landskommunernas förbund gjorda ut
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
7
talandet, att ett genomförande av ortsavdragskommitténs nyligen framlagda
förslag om höjning av de kommunala ortsavdragen kommer att medföra att
de kommunala resurserna i viss mån bli beskurna. Mot bakgrunden härav
måste, såsom även styrelsen framhållit, varje minskning i de kommunala
inkomsterna te sig betänklig. På grund av det anförda finner sig utskottet
icke kunna biträda motionärernas förslag om helt förstatligande av nöjesskatten.
Utskottet avstyrker alltså de föreliggande motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna 1:92 av herr Bengtson
m. fl. och II: 63 av herr Hansson i Skegrie m. fl. om nöjesskattens
omändring till en helt statlig skatt icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 mars 1950.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elon Andersson, Sjödahl, Gustaf Elofsson,
Heiiman, Franzon, Niklasson, Wehtje, Falk, Ramberg och Aaby-Ericsson
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Orgård, Hagberg
i Malmö, Sjölin, Vigelsbo, Bladh, Gunnarsson och Allard.
Reservation
av herrar Gustaf Elof sson, Niklasson och Vigelsbo.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.