Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om rätt att vid taxering åtnjuta avdrag för skogsvårdsavgift.

1950-04-20 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1950:40, Betänkande i anledning av väckta motioner om rätt att vid taxering åtnjuta avdrag för skogsvårdsavgift.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 40.

1

Nr 40.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om rätt att vid taxering åtnjuta avdrag för skogsvårdsavgift.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet ha hänvisats följande av utskottet till behandling

i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:

I) de likalydande motionerna I: 11 av herr Velander m. fl. och II: 14 av

herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte antaga

följande

Förslag till

lag om ändring av punkt 3 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen.

Härigenom förordnas, att punkt 3 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen

skall erhålla följande ändrade lydelse.

3. Såsom speciella skatter eller avgifter till det allmänna må nämnas

skogsaccis och skogsvårdsavgift. Allmänna skatter — — — 2 §)»; samt

II) de likalydande motionerna I: 159 av herrar Werner och Näsgård samt

II: 288 av herr Hedlund i Rådom, vari hemställts, »att riksdagen för sin del

ville besluta, att följande författningsrum i kommunalskattelagen den 28

september 1928 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, nämligen:

Anvisningar

till 20 §.

3. Såsom allmänna skatter räknas allmänna utskylder till staten samt

till landsting, kommun, församling, skoldistrikt, fattigvårdssamhälle, som

avses i 6 § lag om fattigvården, tingslag och municipalsamhälle. Såsom allmän

skatt räknas däremot icke skogsaccis, ej heller skogsvårdsavgift.

till 22 §.

3. Såsom speciella skatter eller avgifter till det allmänna må nämnas

skogsaccis och skogsvårdsavgift. Allmänna skatter till stat och kommun få

icke avdragas (se 20 §).

till 29 §.

9. Såsom speciella för rörelse utgående skatter eller avgifter till det allmänna

må nämnas vissa tillverkningsskatter, stämpelavgifter, tull- och

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 7 sand. Nr 40.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 40.

hamnumgälder, skogsaccis, skogsvårdsavgift, nöjesskatt m. m. dylikt. Däremot

få allmänna skatter till stat eller kommun icke avdragas (se 20 §).»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna II: 14 och I: 159.

Enligt förordningen den 28 juni 1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift skall

sådan avgift erläggas till staten för jordbruksfastighet, vilken vid fastighetstaxering

åsatts särskilda värden för skogsmark och växande skog, och utgå

med högst 1,5 promille av summan av nämnda värden. För varje år bestämmes

med vilket promilletal avgiften skall för det året utgå. Uppgår för viss

ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet summan av värdena å

skogsmark och växande skog för fastigheter inom en och samma kommun

icke till 2 000 kronor, äro fastigheterna undantagna från avgiftsplikt. Skogsvårdsavgift

skall erläggas av den, som enligt kommunalskattelagen är skyldig

att erlägga fastighetsskatt för fastigheten.

Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla må enligt 20 §

kommunalskattelagen avdrag icke ske för allmänna skatter. Såsom sådana

skatter räknas jämlikt punkt 3 av anvisningarna till 20 § allmänna utskylder

till staten samt till landsting, kommun, församling, skoldistrikt, fattigvårdssamhälle,

som avses i 6 § lagen om fattigvården, tingslag och municipalsamhälle.

Enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen må från bruttointäkten

av jordbruksfastighet avdrag göras för speciella skatter eller avgifter

till det allmänna. I punkt 3 av anvisningarna till sistnämnda paragraf nämnes

skogsaccis såsom en speciell skatt till det allmänna.

Beträffande inkomst av rörelse föreskrives i 29 § 1 mom. kommunalskattelagen,

att från bruttointäkten av rörelse avdrag må göras för speciella

för rörelsen utgående skatter eller avgifter till det allmänna. I punkt 9 av

anvisningarna till samma paragraf nämnas såsom sådana skatter eller avgifter

vissa tillverkningsskatter, stämpelavgifter, tull- och hamnumgälder,

skogsaccis, nöjesskatt m. m. dyl.

Enligt anvisningarna till 20, 22 och 29 §§ kommunalskattelagen enligt

deras lydelse före den 1 januari 1948 räknades skogsvårdsavgift icke såsom

en allmän skatt utan såsom en speciell skatt eller avgift till det allmänna.

Genom 1946 års förordning om skogsvårdsavgift upphävdes motsvarande

äldre förordning av den 11 oktober 1912 (nr 275), enligt vilken skogsvårdsavgift

skulle erläggas för avverkat virke, som taxerats till skogsaccis, med

1,3 procent av virkets taxerade rotvärde. Skogsvårdsavgift erlades av den,

som enligt lagen om skogsaccis var skyldig att för det avverkade virket utgöra

dylik accis. Av de genom skogsvårdsavgiften inflytande medlen tillhandahölls

skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet 90 procent och redovisades

återstående 10 procent till statskontoret för att av Iiungl Maj:t i

mån av förefallande behov fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i

riket.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr tO.

3

I proposition nr 126 till 1946 års riksdag framlades bl. a. förslag till nu

gällande förordning om skogsvårdsavgift. Till grund för propositionen låg

ett av 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning avgivet betänkande (SOU 1945:

58) med förslag angående skogsvårdsstyrelserna. I betänkandet framhölls

bl. a., att frågan i vilken form skogsvårdsavgiften lämpligen kunde uttagas

aktualiserats genom kommunalskatteberedningens förslag om slopande av

skogsaccisen och därmed av grunden för den dåvarande skogsvårdsavgiften.

Skogsvårdsstyrelseutredningen hade övervägt olika tänkbara utvägar att uttaga

skogsvårdsavgift i annan form än den dåvarande. Beträffande möjligheten

att uttaga skogsvårdsavgift i form av en avgift på fastighets taxeringsvärde

anförde utredningen bl. a. följande:

Skogsvårdsavgifternas nuvarande underlag, det till skogsaccis taxerade

rotvärdet, representerar, såsom förut nämnts, skogens värdeavkastning i

den mån fastighets skogstillgång realiseras genom avverkning. Skulle denna

avkastning (bortsett då från det icke accispliktiga, mindre värdefulla

husbehovsvirket) utfalla jämnt, borde taxeringen bekvämare kunna ske

på dess kapitaliserade värde, sådant detta bestämts för skogen vid allmän

fastighetstaxering. Taxering av den årliga skogsavkastningen eller dess kapitaliserade

värde vid fastighetstaxering torde principiellt sett kunna anses

innebära samma sak. I det nuvarande systemet med skogsaccis är det ju

ojämnheterna i skogsavkastningen, som varit ett mycket uppmärksammat

motiv för accisen såsom skatteform; skogsägaren och avverkaren ha haft

medel att betala skatten, då avkastningen faller. För skogsvårdsavgifternas

del ha dessa ojämnheter icke haft gynnsamma verkningar utan tvärtom.

Skogsvårdsstyrelsernas ekonomi har därigenom blivit beroende av konjunkturväxlingarna

på virkesmarknaden på ett sätt, som förorsakat svårigheter

för anpassning av organisationen och avgränsningen av arbetsuppgifterna

på längre sikt. Om skogsaccisen bortfaller, borde man alltså för skogsvårdsavgifterna

sträva efter att få ett stabilare underlag än hittills. Med"hänsyn

härtill böra skogsfastigheternas taxeringsvärden vara väl ägnade som sådant

underlag under förutsättning, att en debitering av skogsvårdsavgiften

efter taxeringsvärdena även ur andra på frågan inverkande synpunkter

kan befinnas ändamålsenlig och genomförbar.

Mot de skogliga taxeringsvärdena som underlag för skogsvårdsavgifternas

uttagande torde man i anslutning till vad här "ovan nämnts icke kunna

anföra några erinringar av principiell natur. En övergång från att belasta

skogsavkastningen med en viss avgift till att i stället taga ut motsvarande

avgift på det kapitalvärde — taxeringsvärde — som kan anses vara bestämt

av samma avkastning, bär närmast vara att betrakta som en Iämphghetsfråga

och en teknisk angelägenhet. Om det sålunda ansetts naturligt

att anknyta skogsvårdsavgifterna till accisen, så länge denna består,

kan det vara lika naturligt att, om accisen bortfaller, lägga skogsvårdsavgifterna

på skogens taxeringsvärde. Skulle skogsvårdsavgifterna ha varit

höga, hade det kanske varit ömtåligt att belasta skogsfastigheterna med årligen

utgående avgifter oavsett om skogen lämnar någon avkastning till

gäldande av sådana avgifter eller ej. De vanliga betänkligheterna mot fastighetsbeskattning

hade da kommit att inverka på trågans bedömning. Om

skogsvårdsavgifterna, lagda på taxeringsvärdena, bibehållas på ungefär

samma låga nivå som de hittillsvarande avgifterna, torde de icke komma

att medföia någon sådan belastning på skogsbruket, soin kan anses bliva

för skogsägaren kännbar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 40.

Rörande skogsvårdsavgifternas natur yttrade skogsvårdsstyrelseutredningen

vidare följande:

Skogsvårdsavgifterna intaga en särställning i skattesystemet. De ha ju

tillkommit närmast som ett vederlag från skogsägarna för de tjänster, som

i fråga om skogens skötsel och vård lämnas dem av skogsvårdsstyrelserna.

Själva rättsgrunden för skogsvårdsavgifterna bygger alltså på intresseprincipen.

Utredningen har ansett sig sakna anledning att taga ställning till den

terminologiska frågan, huruvida de nuvarande skogsvårdsavgifterna skola

betecknas såsom skatter eller offentliga avgifter. Då avgiftsskyldigheten

stadgats genom beslut av statsmakterna, torde inflytande avgiftsmedel i varje

fall utgöra allmänna medel. Avgifterna kunna i viss mån sägas ha kommunal

karaktär, nämligen såtillvida som avgiftsmedlen från ett landstingsområde

enligt gällande bestämmelser till största delen tillfalla skogsvårdsstyrelsen

inom samma område. Å andra sidan ha varken skogsvårdsstyrelsen

eller landstingskommunen den rätt att själv reglera inkomsten av

avgiftsmedel, som normalt utmärker en kommunal pålaga.

Det vill synas utredningen, som om skogsvårdsavgifternas ställning i skattesystemet

icke skulle rubbas av en sådan ändring i taxeringsgrunden, att

de utgå efter taxeringsvärdena. Samma princip som hittills bibehålies ju vid

deras uttagande, och det förhållandet att taxeringsvärdena i stället bilda underlag

för skogsvårdsavgifterna ändrar icke deras karaktär av speciell pålaga.

Vederbörande departementschef, som fann det berättigat, att skogsvårdsstyrelsernas

nettomedelsbehov delvis bestredes genom skogsvårdsavgifter,

anförde i förenämnda proposition bl. a., att en övergång från att belasta

skogsavkastningen med en viss avgift till att i stället taga ut motsvarande

avgift på det kapitalvärde — taxeringsvärde — som kunde anses vara bestämt

av samma avkastning, borde såsom utredningen framhållit närmast

vara att betrakta som en lämplighetsfråga.

I anledning av propositionen nr 126 väcktes inom riksdagen flera motioner.

I vissa av dessa motioner ifrågasattes, huruvida det kunde vara riktigt

att upptaga skogsvårdsavgift, vilket skulle innebära en särskild beskattning

av skogsbruket.

Jordbruksutskottet, som tillstyrkte bifall till propositionen i förevarande

del, anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 61 bl. a., att enligt

utskottets mening frågan om uttagande av skogsvårdsavgift knappast syntes

genom den ifrågasatta reformen ha kommit i det läget att därefter förelåge

mindre starka skäl än tidigare att belasta skogsägarna med dylik avgift.

Utskottet ville därför ansluta sig till departementschefens uppfattning

att skogsvårdsavgift borde utgå även i fortsättningen. Den ifrågasatta omläggningen

av grunden för beräkning av densamma funne utskottet ändamålsenlig.

Såsom ovan nämnts hänfördes skogsvårdsavgiften före den 1 januari 1948

till sådana speciella skatter och avgifter till det allmänna, vilka voro avdragsgilla

vid beräkning av inkomst från särskild förvärvskälla. Anledningen

till de vidtagna ändringarna i kommunalskattelagen var den nya formen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 40.

5

för skogsvårdsavgift^^ beräknande. I proposition nr 311 till 1947 års riksdag

med förslag till bl. a. sagda lagändringar framhöll vederbörande departementschef,

att då skogsvårdsavgiften från och med den 1 juli 1947 likställdes

med fastighetsskatt och sålunda vore att betrakta såsom en allmän

skatt, avdrag därför icke torde böra medgivas vid beräkning av nettointäkt

av jordbruksfastighet eller av rörelse. Då skogsvårdsavgift erlades till staten,

borde ej heller avdrag därför medgivas under allmänna avdrag vid taxeringen

till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt (statlig inkomstskatt).

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återgivas följande.

I de likalydande motionerna I: 11 och II: 14 har erinrats om vad som anfördes

i proposition nr 311 till 1947 års riksdag i fråga om skogsvårdsavgiftens

skatterättsliga natur. Vad sålunda anförts anknöte enligt motionärernas

mening närmast till de yttre formerna för skogsvårdsavgiften. Materiellt

kunde emellertid skäl anföras för ett återinförande av avdragsrätten.

Det förhållandet, att skogsvårdsavgiften angåves vara en allmän skatt, behövde

icke innebära, att all avdragsrätt skulle saknas. Hänvisningen till att

det vore en skatt till staten vore icke tillräcklig för att motivera den nuvarande

ordningen. Att endast kommunala skatter vore avdragsgilla vid taxeringen

till statlig inkomsskatt hade sin grund i att kommunalskatterna —

i motsats till den statliga inkomstskatten — utginge efter växlande skattesatser.

I den mån en statsskatt träffade ojämnt, förelåge samma skäl att

avdraga denna som att avdraga kommunalskatt. Enligt motionärernas mening

hade skogsvårdsavgiften alltjämt karaktär av speciell skatt. Det belopp,

som inflöte, skulle nämligen användas i ungefär samma ordning som

tidigare, d. v. s. för att främja skogsvården. I den mån skogsägarna skulle,

till skillnad från andra skattskyldiga, betala en särskild avgift därför, måste

motivet därför vara, att skogsägarna ansåges ha en särskild nytta av skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet. Att ändring över huvud taget företagits hade

sin grund i att skogsvårdsstyrelserna ansetts böra få ungefär lika stora anslag

varje år. Vad som skett vore sålunda att man tillskapat en schablon för

avgiftens bestämmande, vilken schablon vore avsedd att ge ett i genomsnitt

riktigt uttryck för de enskilda skogsägarnas nytta av verksamheten.

I de likalydande motionerna I: 159 och II: 288 ha motionärerna — efter

en redogörelse för förarbetena till 1946 års förordning om skogsvårdsavgift

samt de år 1947 beslutade ändringarna av anvisningarna till 20, 22 och 29 §§

kommunalskattelagen — framhållit, att motionärerna vid en ingående

granskning av de skäl, som anförts för slopande av avdragsrätten för skogsvårdsavgifter,

kommit till den bestämda uppfattningen att dessa skäl icke

vore bärande. Genom att avdrag icke vid inkomstberäkningen medgåves för

dessa avgifter komme nämligen taxeringen till såväl kommunal som statlig

inkomstskatt för inkomst av skogsbruk att strida mot principerna för en

likformig och rättvis taxering. Skogsvårdsavgiften hade motiverats av skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet för skogarnas skötsel och vård. På grund av

det särskilda intresse skogsvårdsstyrelseverksamheten hade för skogsägarna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr it).

hade det ansetts befogat att av dem uttaga ett speciellt bidrag till skogsvårdsstyrelsernas

finansiering, ett bidrag vilket således numera liksom tidigare i

motsats till fastighetsskatten — vilken visserligen motiverats av den s. k.

intresseprincipen men otvivelaktigt räknades till de allmänna skatterna —

hade klar karaktär av en speciell intresseavgift. Att denna speciella avgift

numera icke debiterades å det taxerade rotvärdet utan beräknades på taxeringsvärdet

å skogsmark och växande skog, kunde desto mindre ändra avgiftens

karaktär som anledningen till denna ändring av debiteringsgrunderna

uttryckligen motiverats av praktiska skäl. Det vore således alltjämt

skogsavkastningen som belastades med denna speciella avgift, ehuru denna

av lämplighetsskäl debiterades å medelavkastningens kapitalvärde. Såsom

exempel på speciella för rörelse utgående skatter och avgifter, vilka finge

avdragas vid inkomstberäkningen, nämndes i punkt 9 av anvisningarna till

29 § kommunalskattelagen vissa tillverkningsskatter, stämpelavgifter, tulloch

hamnumgälder, skogsaccis, nöjesskatt m. m. dylikt. Enligt praxis hänfördes

även automobilskatt, som erlades för i rörelsen använda motorfordon,

till sådana avdragsgilla skatter. Om avdrag icke medgåves för skatt å dylika

motorfordon, skulle inkomsten av de förvärvskällor, vari motorfordon inginge,

bliva hårdare belastad med inkomstskatt än inkomst av förvärvskällor,

vari sådana tillgångar icke inginge. En skattskyldig, i vilkens förvärvskälla

inginge skogsmark med växande skog, bleve däremot enligt gällande

bestämmelser hårdare beskattad för sin inkomst än andra skattskyldiga. Ur

statsfinansiell synpunkt syntes åtgärder för vidtagande av rättelse av denna

inadvertens desto mindre vara ägnade att föranleda några betänkligheter

som skatteunderlaget genom ändringarna av kommunalskattelagen tillförts

en orättmätig höjning, vilken, enligt vad förarbetena till förordningen den

28 juni 1946 om skogsvårdsavgift gåve vid handen, icke varit avsedd. Eftersom

skogsvårdsavgifterna icke inginge i preliminär skatt, erfordrades inga

särskilda bestämmelser rörande det beskattningsår, varunder avdraget borde

medgivas, och rättelse av ifrågavarande inadvertens syntes lämpligast ske

därigenom att anvisningarna till 20, 22 och 29 §§ kommunalskattelagen åter

gåves sin ursprungliga lydelse.

Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet

emottagit yttranden över de förevarande motionerna från kammarrätten,

skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings, Värmlands, Västmanlands, Vasternorrlands

och Jämtlands län samt Sveriges lantbruksförbund.

Samtliga remissinstanser utom länsstyrelsen i Jönköpings län ha tillstyrkt

ett återinförande av avdragsrätten för skogsvårdsavgift vid inkomstbeskattningen.

Kammarrätten har framhållit, att vägande invändningar syntes kunna

göras mot ett jämställande av skogsvårdsavgiften med fastighetsskatten,

Visserligen riktade sig båda mot fastigheten, men man finge icke bortse

från att fastighetsskatten vore en skatt på beräknad inkomst av fastighet.

I anslutning härtill har kammarrätten anfört följande:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 40.

7

Fastighetsskatten innefattar alltså, så snart nettointäkt av fastighet föreligger,

en inkomstbeskattning, och det torde icke vara oberättigat antaga,

att det huvudsakligen är denna omständighet som gör, att fastighetsskatten

räknas såsom en allmän skatt. Därest fastighetskatten hade karaktär av en

fristående, å fastigheten såsom sådan lagd objektskatt, skulle densamma

troligen anses såsom en avdragsgill omkostnad vid beräkningen av inkomst

av den förvärvskälla, fastigheten utgör eller däri fastigheten "ingår.--—

Vad däremot angår skogsvårdsavgiften, som i sin nuvarande form drabbar

ett förmögenhetsobjekt, vilket såsom regel utgör blott en del av en

jordbruksfastighet och vars syfte tillika är att främja ett speciellt ändamål,

nämligen skogsvårdsstyrelsernas finansiering, synes den vara en till objektskatternas

kategori hänförlig speciell förmögenhetsskatt. Härutinnan kan

lämpligen jämförelse göras med den tidigare vid taxeringarna åren 1921

och 1922 införda byggnadsskatten, som utgick å det i taxeringsvärde för

annan fastighet ingående byggnadsvärdet (angående denna skatts natur, se

Eberstein »Om skatt till stat och kommun», s. 49).

Beträffande denna byggnadsskatt bör anmärkas, att det enligt förordningen

den 24 februari 1922 (SFS nr 66) stadgats, att skattskyldig vore berättigad

åtnjuta avdrag för densamma såsom omkostnad för fast egendom

eller rörelse eller yrke. Emellertid torde utfärdandet av denna författning

rörande avdragsrätt för byggnadsskatten icke innebära, att avdragsrätt för

skatten icke utan särskild bestämmelse därom skulle hava varit medgiven.

På sätt av motiven (proposition nr 47 till 1922 års riksdag) framgår synes

nämligen avsikten med utfärdandet av berörda särskilda stadgande allenast

hava varit att vid taxeringarna undanröja hos taxeringsmyndigheterna rådande

tvekan rörande befogenheten av avdragsrätt för byggnadsskatten.

Statsmakterna synas — utan att hava tagit principiell ståndpunkt till avdragsfrågan

— varit ense om att i varje fall billigheten krävde, att byggnadsskatten

finge betraktas såsom omkostnad i vederbörande förvärvskälla.

Kammarrätten har vidare uttalat, att den tidigare å avverkat virke utgående

skogsvårdsavgiften ansetts utgöra en speciell skatt. Den omreglering

skogsvårdsavgiften numera undergått syntes ej heller giva anledning

till ändrad uppfattning om denna dess karaktär. Att den nu inginge till

statsverket i stället för såsom tidigare till skogsvårdsstyrelserna saknade

betydelse i sammanhanget och att normen för avgiften numera utgjorde

en fastighets i taxeringsvärdet ingående skogs- och skogsmarksvärde i stället

för fastighetens skogsavkastning snarare underströke dess karaktär av

en speciell skatt. Kammarrätten funne alltså i likhet med motionärerna, att

skogsvårdsavgiften jämväl i dess nya form borde räknas såsom en speciell

skatt eller avgift till det allmänna och att densamma förty borde såsom

omkostnad vara avdragsgill vid beräkning av nettointäkten av vederbörande

förvärvskälla.

Skogsstyrelsen har uttalat, att styrelsen helt delade den av motionärerna

hävdade uppfattningen, att skogsvårdsavgiften borde betraktas såsom en

speciell pålaga och icke såsom en allmän skatt. Den av 1946 års riksdag på

förslag av 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning beslutade omregleringen

syntes icke kunna åberopas till stöd för eu motsatt uppfattning. Denna

omreglering åsyftade nämligen enligt vad som framginge av proposition

nr 126 till 1946 års riksdag samt utskotts- och riksdagsbehandlingen av frå
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 40.

gan endast en omläggning av sättet och formen för avgiftens uttagande och

icke någon principiell förändring av avgiftens karaktär såsom sådan.

Länsstyrelsen i Värmlands län har icke funnit något att erinra mot ett

bifall till motionerna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har, utan att ingå på frågan huruvida

den nuvarande skogsvårdsavgiften vore att anse som en speciell eller en

allmän skatt, ansett starka skäl tala för att skogsvårdsavgiften kunde och

borde i avdragshänseende likställas med automobilskatten. Därest denna

fråga ansåges vara av sådan vikt, att ändring av dithörande bestämmelser

borde ske redan nu utan avbidan på den allmänna översyn av kommunalskattelagen,

som syntes alltmer ofrånkomlig, hade länsstyrelsen således

intet att erinra däremot.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har funnit övex-vägande skäl tala för

återinförande av avdragsrätten för skogsvårdsavgift. Oaktat avgiften i fråga

numera helt uttoges av staten, syntes den hava sådan karaktär och vara

anvisad till sådant ändamål, att den borde jämställas med andra speciella

skatter, exempelvis nöjesskatt och fordonsskatt, vilka ansetts böra få

avdragas vid beräknande av inkomst i vederbörande förvärvskälla.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat såsom sin mening att de skäl,

som motionärerna anfört till stöd för sina förslag, vore bärande. Länsstyrelsen

tillstyrkte därför sådan ändring i kommunalskattelagen, att skogsvårdsavgift

hänfördes till de speciella skatter eller avgifter till det allmänna,

vilka såsom omkostnad finge avdragas från bruttointäkten av jordbruksfastighet.

Sveriges lantbruksförbund har anfört att, då enligt förbundets åsikt någon

anledning att behandla skogsvårdsavgiften ur skattesynpunkt annorledes än

exempelvis automobilskatten och de influtna medlen genom skogsvårdsavgiften

användes i ungefär samma ordning som tidigare gällde för den före den

1 juli 1947 utgående då avdragsgilla skogsvårdsavgiften, allt skäl syntes tala

för att avdrag borde medgivas för erlagd skogsvårdsavgift.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har däremot, såsom ovan nämnts, avstyrkt

motionerna. Därvid har framhållits, att man visserligen kunde ställa sig

tveksam, om sakliga skäl förelegat för den ändring i skogsvårdsavgiftens

ställning i avdragshänseende, som inträtt i och med antagandet av den nya

förordningen om skogsvårdsavgift och som bekräftades genom lagen den 26

juli 1947. Formellt torde emellertid ändringen få anses ha varit riktig. I betraktande

därav och då ändringen så nyligen vidtagits, syntes en återgång

till äldre ordning icke böra ske utan synnerliga skäl. Skogsvårdsavgiften för

en fastighet med ett taxerat skogsmarks- och skogsvärde å exempelvis tillhopa

10 000 kronor kunde författningsenligt ej överstiga 15 kronor. Avdragsposter

av sådan storlek vore av ringa betydelse ur skattesynpunkt.

Beträffande de yrkade författningsändringarnas utformning ha i flertalet

yttranden tillstyrkts ändringar av anvisningarna till 20 och 22 §§ kommunalskattelagen,

varemot i vissa yttranden erinringar framställts emot den i

motionerna I: 159 och II: 288 yrkade ändringen av anvisningarna till 29 §.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 40.

9

Kammarrätten har i detta hänseende anfört att, då jordbruksfastighet — det

enda slag av fastighet, som åsattes skogs- och skogsmarksvärde — jämlikt

18 § kommunalskattelagen alltid vore en särskild förvärvskälla och icke

kunde hänföras till förvärvskällan rörelse, skogsvårdsavgiften icke syntes

kunna tänkas såsom omkostnad i den senare förvärvskällan. Liknande synpunkter

ha anförts av länsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands län.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har framhållit att, därest skogsvårdsavgiften

liksom hittills upptoges på fastighetsdebetsedeln, avdragsrätten

syntes böra anknytas till den debiterade skogsvårdsavgiften, vilket i sin tur

förutsatte införande av bestämmelse därom att intäkt genom restitution, avkortning

eller avskrivning av skogsvårdsavgift, för vilken avdrag av skattskyldig

åtnjutits vid tidigare års taxeringar, skulle upptagas såsom inkomst

i förvärvskällan.

Utskottet. Enligt gällande bestämmelser må vid beräkningen av inkomsten

från särskild förvärvskälla avdrag icke ske för allmänna skatter. Däremot

är vid beräkningen av inkomst av jordbruksfastighet och av rörelse avdrag

medgivet för speciella skatter eller avgifter till det allmänna. Såsom speciell

skatt eller avgift räknades tidigare enligt uttryckliga föreskrifter i anvisningarna

till 20, 22 och 29 §§ kommunalskattelagen bl. a. skogsvårdsavgift.

Sedan genom förordningen den 28 juni 1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift

fastställts ändrade grunder för skogsvårdsavgiftens erläggande, vidtogos

genom beslut vid 1947 års riksdag sådana ändringar i anvisningarna

till de nämnda paragraferna i kommunalskattelagen, att skogsvårdsavgiften

numera betraktas såsom en allmän skatt. Skogsvårdsavgift får således

enligt nu gällande bestämmelser icke avdragas vid beräkningen av inkomst

av jordbruksfastighet och av rörelse

I de ifrågavarande motionerna har yrkats, att den sålunda borttagna avdragsrätten

för skogsvårdsavgift måtte återinföras. Motionärerna ha därvid

gjort gällande, att skogsvårdsavgiften även i sin nuvarande form vore

att anse såsom en speciell skatt eller avgift till det allmänna.

Skogsvårdsavgiften utgick enligt de äldre bestämmelserna för avverkat

virke med belopp, motsvarande viss procent av virkets taxerade rotvärde.

Avgiften erladcs av avverkaren. De genom 1946 års förordning om skogsvårdsavgift

införda nya föreskrifterna innebära, att sådan avgift skall erläggas

för jordbruksfastighet, vilken vid fastighetstaxering åsatts särskilda

värden för skogsmark och växande skog, och utgå med högst 1,5 promille av

summan av nämnda värden. Avgiften erlägges enligt samma förordning av

den, som enligt kommunalskaltelagen är skyldig att erlägga fastighetsskatt

för fastigheten, och tillfaller staten. Avskaffandet av avdragsrätten för skogsvårdsavgift

motiverades därmed att denna avgift numera vore likställd med

fastighetsskatt. Sistnämnda skatt är otvivelaktigt att betrakta såsom en allmän

skatt.

De nuvarande grunderna för skogsvårdsavgiftens erläggande innebära

med avseende å avgiftens konstruktion vissa avvikelser i jämförelse med

vad som tidigare gällt. Enligt de äldre bestämmelserna utgick skogsvårds
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 40.

avgiften endast då avverkning av skog ägt rum, avgiftens belopp bestämdes

med hänsyn till det avverkade virkets värde och avgiften erlades av

avverkaren. Den nuvarande skogsvårdsavgiften utgår däremot oberoende av

om avverkning skett eller ej, avgiftens belopp bestämmes på grundval av

fastighetens vid fastighetstaxeringen åsatta skogsmarks- och skogsvärde samt

avgiften erlägges av den som enligt kommunalskattelagen är skyldig att erlägga

fastighetsskatt för fastigheten, d. v. s. i regel av fastighetens ägare.

Den nuvarande skogsvårdsavgiften har således icke något direkt samband

med någon viss avverkning eller med någon viss inkomstpost. Det kan måhända

under sådana förhållanden göras gällande, att skogsvårdsavgiften

numera icke med samma fog som tidigare har karaktär av en omkostnad

för inkomstens förvärvande.

Då avdragsrätten för skogsvårdsavgift avskaffades genom beslut vid 1947

års riksdag, motiverades detta, såsom ovan nämnts, därmed att avgiften numera

vore likställd med fastighetsskatt och således vore att betrakta såsom

en allmän skatt. En viss likhet mellan fastighetsskatten och skogsvårdsavgiften

i dess nuvarande form är otvivelaktigt förhanden. Det underlag, på

vilken skatten beräknas, är likartat i de båda fallen. Likaså föreligger den

överensstämmelsen, att bägge skatterna endast drabba vissa kategorier av

skattskyldiga, nämligen ägare av fastighet eller visst slag av fastighet. Emellertid

förefinnes även en väsentlig olikhet mellan fastighetsskatten och skogsvårdsavgiften.

Anledningen till att fastighetsskatten, trots att densamma endast

träffar vissa objekt, räknas som en allmän skatt torde, såsom framhållits

av kammarrätten, vara den omständigheten, att fastighetsskatten utgör

en med den kommunala inkomstskatten kombinerad garantiskatt. Något sådant

samband med inkomstbeskattningen förefinnes icke i fråga om skogsvårdsavgiften.

Skogsvårdsavgiftens hänförande till de allmänna skatterna kan ej heller

anses vinna stöd i förarbetena till 1946 års förordning om skogsvårdsavgift.

Dessa förarbeten giva nämligen otvetydigt vid handen, att en principiell

omläggning av skogsvårdsavgiften icke varit avsedd. Med den nuvarande

skogsvårdsavgiften åsyftas liksom med den tidigare avgiften att erhålla

bidrag för täckande av skogsvårdsstyrelsernas medelsbehov. En årlig

mindre avgift från skogsägarna till finansiering av skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet ansågs vid tillkomsten av 1946 års lagstiftning vara mera

berättigad än som varit fallet, då den äldre skogsvårdsavgiften infördes,

eftersom skogsvårdsstyrelserna efter hand kommit att tilldelas ökade arbetsuppgifter

i fråga om skogarnas skötsel och vård. Av 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning,

vilken utarbetat det förslag som låg till grund för

den nu gällande förordningen om skogsvårdsavgift, uttalades beträffande

formen för avgiftens uttagande, att taxering av den årliga skogsavkastningen

eller dess kapitaliserade värde vid fastighetstaxering principiellt sett

torde kunna anses innebära samma sak. En övergång från att belasta

skogsavkastningen med en viss avgift till att i stället taga ut motsvarande

avgift på det kapitalvärde — taxeringsvärde —■ som kan anses bestämt av

samma avkastning, borde enligt utredningens mening närmast vara att be
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 40.

11

trakta såsom en lämplighetsfråga och en teknisk angelägenhet. Även av

departementschefen uttalades samma uppfattning. Någon ändring i skogsvårdsavgiftens

ställning i skattesystemet avsågs icke med den ifrågasatta

lagstiftningen. Skogsvårdsstyrelseutredningen framhöll i detta hänseende,

att samma princip som dittills bibehölles vid avgifternas uttagande, och att

det förhållandet att taxeringsvärdena i stället bildade underlag för skogsvårdsavgifterna

icke ändrade deras karaktär av speciell pålaga.

Såsom ovan nämnts utgör skogsvårdsavgiften liksom tidigare ett bidrag

till täckande av utgifterna för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Att denna

avgift uttages endast hos skogsägarna beror givetvis därpå att dessa anses

ha ett särskilt intresse av denna verksamhet. Såsom framhållits av

skogsvårdsstyrelseutredningen har skogsvårdsavgiften tillkommit närmast

som ett vederlag från skogsägarna för de tjänster, som i fråga om skogens

skötsel och vård lämnas dem av skogsvårdsstyrelserna. Skogsvårdsavgiften

enligt de äldre bestämmelserna ansågs utgöra en speciell skatt. Med den

form, i vilken avgiften numera uttages, har, såsom framgår av det föregående,

icke avsetts att giva avgiften en i detta avseende ändrad karaktär. På

grund härav kan utskottet i likhet med flertalet av de över motionerna hörda

remissinstanserna icke finna annat än att skogsvårdsavgiften även i sin nuvarande

form principiellt sett måste betraktas såsom en speciell skatt, vilken

drabbar endast vissa slag av förvärvsverksamhet. Avdragsrätt för skogsvårdsavgift

bör då vara medgiven vid beräkningen av inkomsten från sådan

förvärvskälla, där avgiften kan ifrågakomma.

Avdragsrätten bör givetvis förefinnas vid beräkningen av inkomst av

jordbruksfastighet. I likhet med kammarrätten och några länsstyrelser finner

utskottet däremot, att skogsvårdsavgiften icke kan betraktas såsom

omkostnad vid beräkning av inkomst av rörelse. Såsom framhållits av kammarrätten

är nämligen jordbruksfastighet — det enda slag av fastighet

som åsättes skogsmarks- och skogsvärde — jämlikt 18 § kommunalskattelagen

alltid en särskild förvärvskälla och kan icke hänföras till förvärvskällan

rörelse. I detta hänseende föreligger en principiell skillnad mellan

den nuvarande skogsvårdsavgiften och skogsvårdsavgiften enligt de äldre

bestämmelserna, vilken var avdragsgill vid beräkning av inkomst av rörelse.

Den nuvarande avgiften kan endast träffa den som enligt kommunalskattelagen

är skyldig att erlägga fastighetsskatt för fastigheten. Den äldre

avgiften, vilken erlades av avverkaren, kunde däremot — med hänsyn till

att skogsavverkning å annans mark på grund av särskild upplåtelse enligt

27 § kommunalskattelagen hänföres till rörelse — utgöra driftkostnad i

sistnämnda förvärvskälla.

Skogsvårdsavgiftens hänförande till speciell skatt med därav följande

avdragsrätt för densamma vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet

föranleder i förfaltningstekniskt hänseende ändringar i anvisningarna till 20

och 22 §§ kommunalskal telagen. Med hänsyn till att skogsaccisen numera är

avskaffad (jfr lagen den 20 juli 1947, nr 589) lui författningsändringarna

kunnat givas den formen, att i berörda anvisningar ordet »skogsaccis» utbytts

mot ordet »skogsvårdsavgift». Utskottet har därjämte ansett lämpligt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 40.

att i detta sammanhang låta ordet »skogsaccis» utgå jämväl i punkt 9 av anvisningarna

till 29 §. Det har dock ansetts erforderligt att i ikraftträdandebestämmelserna

intaga en erinran om att äldre bestämmelser fortfarande

skola gälla i fråga om skogsaccis på grund av taxering eller eftertaxering för

år 1948 eller tidigare år.

Skogsvårdsavgiften torde i överensstämmelse med vad nu sker böra upptagas

å debetsedeln för fastighetsskatt. Tillräckliga skäl att, såsom i ett remissyttrande

ifrågasatts, anknyta avdragsrätten till den debiterade skogsvårdsavgiften

synas ej föreligga. Då inkomst av jordbruksfastighet beräknas

efter den s. k. kontantprincipen, bör avdragsrätten avse det belopp, som

under beskattningsåret erlagts såsom skogsvårdsavgift. Ett införande av

en bestämmelse av innebörd, att intäkt genom restitution av skogsvårdsavgift,

för vilken avdrag av skattskyldig åtnjutits vid tidigare års taxeringar,

skall upptagas såsom intäkt av förvärvskällan, synes i detta sammanhang

icke böra ifrågakomma. Utskottet vill emellertid såsom sin mening uttala

att, därest restitution erhålles av skogsvårdsavgift, för vilken avdrag tidigare

åtnjutits, en följd av den medgivna avdragsrätten synes böra vara, att den

genom restitutionen åtnjutna intäkten betraktas såsom intäkt av jordbruksfastighet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av de likalydande motionerna

I: 11 av herr Velander m. fl. och II: 14 av herr

Nilsson i Svalöv m. fl. ävensom de likalydande motionerna

I: 159 av herrar Werner och Näsgård samt II: 288 av herr

Hedlund i Rådom om rätt att vid taxering åtnjuta avdrag

för skogsvårdsavgift för sin del antaga följande

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att anvisningarna till 20 § 3., 22 § 3. och 29 § 9.

kommunalskattelagen den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

Anvisningar

till 20 §.

3. Såsom allmänna skatter räknas

allmänna utskylder till staten samt

till landsting, kommun, församling,

skoldistrikt, fattigvårdssamhälle, som

avses i 6 § lag om fattigvården, tings
-

Av utskottet föreslagen lydelse:

Anvisningar

till 20 §.

3. Såsom allmänna skatter räknas

allmänna utskylder till staten samt

till landsting, kommun, församling,

skoldistrikt, fattigvårdssamhälle, som

avses i 6 § lag om fattigvården, tings
-

1 Senaste lydelse av anvisningarna till 20 § 3., 22 § 3. och 29 § 9., se 1947: 586.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 40.

13

Nuvarande lydelse:

lag och municipalsamhälle. Såsom allmän

skatt räknas däremot icke skogsaccis.

till 22 §.

3. Såsom speciell skatt till det allmänna

må nämnas skogsaccis. Allmänna

skatter till stat och kommun

få icke avdragas (se 20 §).

till 29 §.

9. Såsom speciella för rörelse utgående

skatter eller avgifter till det allmänna

må nämnas vissa tillverkningsskatter,

stämpelavgifter, tulloch

hamnumgälder, skogsaccis, nöjesskatt

m. m. dyl. Däremot få allmänna

skatter till stat eller kommun

icke avdragas (se 20 §).

Av utskottet föreslagen lydelse:

lag och municipalsamhälle. Såsom allmän

skatt räknas däremot icke skogsvårdsavgift.

till 22 §.

3. Såsom speciell skatt till det allmänna

må nämnas skogsvårdsavgift.

Allmänna skatter till stat och kommun

få icke avdragas (se 20 §).

till 29 §.

9. Såsom speciella för rörelse utgående

skatter eller avgifter till det allmänna

må nämnas vissa tillverkningsskatter,

stämpelavgifter, tulloch

hamnumgälder, nöjesskatt m. m.

dyl. Däremot få allmänna skatter till

stat eller kommun icke avdragas (se

20 §).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om skogsaccis på grund av taxering eller

eftertaxering för år 1948 eller tidigare år.

Stockholm den 20 april 1950.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Wahlmark, Sjödahl, Gustaf Elofsson,

Velander, Heiiman, Niklasson, Wehtje, Falk, Damström och Spetz samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sandberg, Jonsson i

Skedsbygd, Kristensson i Osby, Sundström, Nilsson i Kristinehamn, Persson

i Svensköp, Bladh, Kärrlander och Nilsson i Svalöv.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1950:126 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående viss ändring av 38 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt. a1 i texten