Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående upphävande av förordningen den 11 juni 1948
1950-04-20 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1950:41, Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående upphävande av förordningen den 11 juni 1948
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr it.
1
Nr 41.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående upphävande
av förordningen den 11 juni 1948 (nr 283)
om pappersskatt, jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 17 mars 1950 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 193, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat
Förslag
till
förordning angående upphävande av förordningen den 11 juni
1948 (nr 283) om pappersskatt.
Härigenom förordnas, att förordningen den 11 juni 1948 om pappersskatt,
vilken jämlikt förordning den 27 maj 1949 (nr 237) gäller till och med den
30 juni 1950, skall upphöra att gälla med utgången av april månad 1950,
dock att förordningen fortfarande skall tillämpas i fråga om varuparti, för
vilket skattskyldighet inträtt före den 1 maj 1950.
Vad i förordningen stadgas i fråga om sådan under tiden för dess giltighet
begången förseelse, som i förordningen avses, skall äga tillämpning även
efter det förordningen i övrigt upphört att gälla.
Till behandling i samband med förevarande proposition har utskottet upptagit
de vid riksdagens början väckta likalydande motionerna I: 240 av herr
Gustaf Elof sson och fru Svenson samt II: 284 av herr Johnsson i Skoglösa
m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta att i samband med pappersskattens
slopande införa skatt på tidskrifter av förströelsekaraktär i
enlighet med av 1949 års skatteutredning framlagt förslag, eller alternativt,
att riksdagen måtte besluta, att skatten å papp och papper skall utgå även
under budgetåret 1950/51».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 284.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 7 samt. Nr 41.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr Al.
Frågan om upphävande av pappersbeskattningen.
Av det propositionen bilagda statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas — såvitt
angår nu gällande bestämmelser rörande pappersbeskattningen ■— följande:
Genom
förordningen den 11 juni 1948 (nr 283) om pappersskatt infördes
en särskild beskattning av papp och papper samt vissa importerade tryckalster
av papp och papper. Skatten utgår såsom en tillverkningsskatt å inom
riket tillverkad papp eller papper och uttages vid pappersbruken. Skatten
utgör 15 öre för kilogram papper eller papp. Från beskattningen undantages
dock — enligt förordningen i dess lydelse genom förordningen den 27 maj
1949, nr 237 — sådant tidningspapper, som är avsett till tryckning av allmän
nyhetstidning eller av annan nyhetstidning med i huvudsak politiskt
innehåll som i fråga om utseende och redigering kan jämställas med allmän
nyhetstidning. Skattskyldigheten inträder, då den obearbetade varan
levereras från tillverkaren eller av denne tages i anspråk för vidare bearbetning.
Vid import av papp eller papper för försäljning utgår skatt efter samma
grunder, dock att skatt därvid uttages även för bearbetad vara. Beskattningen
står under kontroll av kontrollstyrelsen. Vid import utövas
kontrollen av kontrollstyrelsen och generaltullstyrelsen gemensamt. För bedömande
av skatteplikten ha de skattskyldiga att kvartalsvis avgiva deklaration
till kontrollstyrelsen enligt särskilda föreskrifter. I deklaration må
avdrag göras för bland annat den myckenhet varor, som utlämnats från tillverkningsstället
för att i befintligt skick eller efter bearbetning utföras ur
riket. Till följd härav uttages icke pappersskatt för papp, papper eller produkter
därav, när varorna äro avsedda för export.
Förordningen den 11 juni 1948 trädde i kraft den 1 juli 1948 och gällde
ursprungligen t. o. in. den 30 juni 1949.
Genom förordningen den 8 april 1949, nr 123, vidgades beskattnings området
i vissa avseenden, bl. a. på det sätt, att med skatt belädes även pappersmassa,
som vore avsedd att utgöra eller användas för framställning av ersättningsmedel
för annan skattepliktig vara eller av sådan vara framställd
produkt.
Genom förordningen den 27 maj 1949, nr 237, förlängdes 1948 års förordning
för tiden intill utgången av juni månad 1950.
Beträffande vad som förekom vid 1948 och 1949 års riksdagar rörande pappersskatten,
särskilt i fråga om skattens tillfälliga natur, hänvisas till propositionen
s. 4—5.
Säsom omnämnts i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag
(Bilaga 1 s. 13) har 1949 års skatteutredning avgivit ett den 10 december
1949 dagtecknat betänkande rörande frågan om avveckling av de år 1948
beslutade extra konsumtionsskatterna.
I detta betänkande har utredningen bl. a. behandlat frågan rörande pappersbeskattningen.
Sålunda har utredningen anfört, att de skilda olägenhe
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 41.
3
ter, som i olika sammanhang framkommit såsom en följd av beskattningen,
icke hade helt kunnat undanröjas. Att pappersskatten trots dessa olägenheter
ansetts böra bibehållas även för budgetåret 1949/50 hade motiverats med
dess tillfälliga natur. Nackdelarna med beskattningen hade tills vidare kunnat
undanskjutas med hänvisning till att de vore av övergående art. Utredningen
ansåge därför, att den tillfälliga karaktär, som tillagts skatteskärpningarna
av år 1948, för pappersskattens del vore ett primärt villkor och att
denna skatt borde komma i första hand vid en avveckling av ifrågavarande
skatteskärpningar. På grund härav föresloge utredningen, att pappersskatten
avvecklades så snart förhållandena ansåges medgiva detta. Utredningen
förutsatte, att pappersskattens borttagande borde slå igenom i konsumentpriserna.
Enligt upplysningar, som lämnats till utredningen av statens priskontrollnämnd,
borde det icke möta några svårigheter för nämnden att kontrollera,
att ett avskaffande av pappersskatten komme konsumenterna tillgodo
i form av lägre priser i alla de fall, där skatten uttoges synligt. Även i de
fall, där skatten inräknats i priserna, borde enligt priskontrollnämnden en
dylik kontroll kunna genomföras. Däremot syntes prissänkningarna icke
kunna kontrolleras på pappersvaror, som frisläppts från priskontroll. Då
emellertid sistnämnda förhållande berörde endast en obetydlig del av konsumtionen,
ansåge utredningen, att ifrågavarande förutsättning för skattens
avskaffande finge anses vara för handen.
Vidare har skatteutredningen i sitt betänkande framhållit att — om pappersskatten
avvecklades -— bleve frågan om en särskild skatt på tidskrifter
aktuell. I detta avseende åberopade utredningen en inom kontrollstyrelsen
upprättad promemoria angående en särskild beskattning av tidskrifter.
Över skatteutredningens betänkande ha — såvitt angår frågan om avvecklingen
av pappersskatten och införandet i samband därmed av en särskild
skatt på tidskrifter -— utlåtanden efter remiss avgivits av kontrollstyrelsen,
statskontoret, generaltullstyrelsen, generalpoststyrelsen, kommerskollegium,
statens priskontrollnämnd, Svenska tidningsutgivareföreningen,
Publicistklubben, Svenska journalistföreningen och Sveriges författareförening.
Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttranden från handelskamrarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö, Svenska pappersbruksföreningen,
Sveriges grafiska industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet, Föreningen Svensk fackpress,
Sveriges industriförbund, Svenska pappershandlareföreningen, Svenska
bokhandlareföreningen och Svenska bokförläggareföreningen.
I remissutlåtandena har förslaget om avveckling av pappersskatten tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.
I olika framställningar till Kungl. Maj :t bar hemställts, att pappersbeskattningen
måtte avvecklas redan före den 30 juni 1950.
Sålunda ha Sveriges wellpappfabrikanters förening, Aktiebolaget Svenska
icopal- & takpixfabriken samt Munksjö aktiebolag i särskilda framställningar
4
Bevillningsutskottets betänkande nr it.
i februari 1950 anhållit att pappersbeskattningen måtte avvecklas snarast
möjligt. Såsom skäl för dessa framställningar har i huvudsak anförts, att köparna
av papp och papper samt produkter därav vore av den uppfattningen
att skatten snarast komme att avvecklas, varför de inskränkte sina köp till
vad som erfordrades för täckande av oundgängliga behov. Dessa förhållanden
medförde driftsrubbningar och lagringssvårigheter såväl för vissa pappersbruk
som för den fristående pappersförädlingsindustrien.
över framställningarna ha, efter remiss, yttranden avgivits av kontrollstyrelsen,
Svenska pappersbruksföreningen och Sveriges grossistförbund.
Svenska pappersgrossistförbundet har i en den 9 mars 1950 dagtecknad
skrift, som inkommit till finansdepartementet, hemställt att pappersskatten
upphäves snarast möjligt.
Beträffande innehållet i de avgivna remissyttrandena ävensom i Svenska
pappersgrossistförbundets skrift får utskottet hänvisa till propositionen s.
9—11.
Från kontrollstyrelsen har till finansdepartementet överlämnats en den 11
mars 1950 dagtecknad promemoria av förste byråinspektören S. Ingberk. I
denna promemoria har bl. a. lämnats en redogörelse för pappersbrukens nuvarande
avsättningssvårigheter på den inhemska marknaden (se propositionen
s. 11—12).
Departementschefen har till motivering för det i propositionen framlagda
förslaget om upphävande av pappersbeskattningen anfört följande:
»I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag uttalade jag bl. a.
att jag — av skäl som såväl Kungl. Maj :t som riksdagen vid olika tillfällen
understrukit — ansåge det vara ett angeläget önskemål att pappersskatten
avvecklades så snart som möjligt. Jag framhöll vidare att, då ett visst utrymme
kunde anses förefinnas för en skattesänkning redan under år 1950,
jag hade för avsikt att icke förorda någon förlängning av giltighetstiden för
förordningen om pappersskatt efter innevarande budgetårs utgång.
Såsom framgår av den nu föreliggande utredningen har under de senaste
månaderna pappersbrukens försäljning av papp och papper på hemmamarknaden
betydligt nedgått. Det kan antagas att denna nedgång i leveranserna
kommer att fortbestå under förordningens återstående giltighetstid för att
därefter förbytas i en kraftig uppgång, då lagren hos grossister och förbrukare
skola på kort tid ånyo fyllas. Givetvis medför en dylik utveckling
betydande svårigheter och olägenheter för pappersbranschen. En utveckling
efter nyss antydda linjer medför jämväl att — även om pappersskatten
bibehålies fram till budgetårsskiftet — statsverkets intäkter av pappersskatten
komma att för den ifrågavarande tiden bli förhållandevis små.
Med hänsyn härtill finner jag övervägande skäl tala för att pappersskatten
avvecklas redan före den 1 juli 1950. Jag förordar i enlighet härmed att
beskattningen i fråga upphäves med utgången av april månad 1950.
I detta sammanhang vill jag understryka, att jag — i likhet med skatte
-
5
Bevillningsutskottets betänkande nr 41.
utredningen — förutsätter att pappersskattens borttagande resulterar i
sänkta konsumentpriser. Det bör ankomma på priskontrollnämnden att övervaka
att skattens borttagande kommer konsumenterna till godo i största
möjliga utsträckning.»
Rörande vad som anförts i de förevarande motionerna, i vilka bl. a. alternativt
yrkats att pappersskatten skulle uttagas jämväl under nästkommande
budgetår, får utskottet hänvisa till den nedan lämnade redogörelsen för motionernas
innehåll.
Frågan om införandet av skatt på tidskrifter av förströelsekaraktär.
Beträffande tidigare förslag om införande av en tidskriftsskatt må följande
nämnas:
I en inom finansdepartementet upprättad, den 14 maj 1941 dagtecknad
promemoria framlades förslag om införande av en pappersaccis vilken
skulle träffa papper till tidningar och tidskrifter. Denna pappersaccis avsågs
skola utgöra ett komplement till den allmänna omsättningsskatten,
vilken av tekniska skäl icke ansågs böra omfatta tidningar och tidskrifter.
Det i promemorian framlagda förslaget, vilket föranletts av en skrivelse
(nr 79) från 1940 års urtima riksdag, blev av olika skäl icke genomfört.
Även vid flera följande riksdagar var frågan om införande av beskattning
av vissa tryckalster föremål för riksdagens prövning i anledning av
i ämnet väckta motioner.
Sålunda hemställdes i två vid 1942 års riksdag väckta likalydande motioner
I: 70 och II: 145, »att riksdagen må besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning av frågan om skatt på illustrerade och kolorerade
veckotidningar samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan föranleda». Vidare hemställdes i motionen II: 68 vid samma
års riksdag, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
förslag om beskattning av vissa tidskrifter skyndsammast förelägges riksdagen».
1942 års bevillningsutskott yttrade i sitt över nämnda motioner avgivna
betänkande, nr 41, att utskottet i likhet med första särskilda utskottet vid
1940 års urtima riksdag funnit tillräckliga skäl icke föreligga för den medgivna
skattefriheten för tidskrifter. Utskottet anförde härefter följande:
»En skatt å tidskrifter torde visserligen icke komma att inbringa några
mera betydande intäkter. Då emellertid böcker äro underkastade allmän
omsättningsskatt, torde starka skäl få anses tala för att jämväl tidskrifter
böra vara underkastade beskattning i en eller annan form. Särskilt gäller
detta sådana tidskrifter, som äro avsedda för förströelseläsning. Den av
Kungl. Maj :t på hemställan av riksdagen verkställda utredningen synes utvisa,
att en beskattning genom pappersaccis av det slag som vid utredningen
ifrågasatts möter stora tekniska svårigheter. Uppenbart torde även vara, att
vilken beskattningsform som än ifrågakomme beträffande allenast tidskrifter
betydande svårigheter skola visa sig vara för handen vid densammas
6
Bevillningsutskottets betänkande nr bi.
genomförande. Därest, på sätt i motionerna föreslagits, från beskattningen
skulle undantagas vissa slag av tidskrifter, komma dessa svårigheter att
ytterligare ökas. Skulle däremot beskattningen omfatta såväl tidningar som
tidskrifter, bleve de tekniska svårigheterna mindre. Utan att taga närmare
ståndpunkt till den föreliggande frågan förutsätter utskottet, att förevarande
spörsmål fortfarande kommer att av Kungl. Maj :t ägnas uppmärksamhet.
»
I enlighet med utskottets hemställan lämnades ovannämnda motioner av
1942 års riksdag utan åtgärd.
I en vid 1943 års riksdag väckt motion, II: 177, hemställdes, att riksdagen
—- eventuellt med hänsynstagande till i motionen anförda synpunkter —
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning och förslag
till förordning angående beskattning av tidningar och tidskrifter.
I motionen framhölls bl. a., att skatten principiellt borde göras generell
för alla tidningar och tidskrifter. Ett särskilt av Kungl. Maj :t utsett organ,
tidskriftsskattenämnden, skulle såsom enda instans pröva ansökningar om
befrielse från skattskyldighet. De organ, som vore nyhetsförmedlande, dagspress
eller dylikt, eller som ur religiösa, kulturella, sociala eller fackliga
synpunkter ansåges fylla en uppgift eller som dreves utan ekonomiskt vinningssyfte,
borde befrias från skattskyldighet. Skattesatsen skulle utgöra 20
procent av varje nummers pris, dock lägst 10 öre. Å prenumerationsexemplar
skulle skatten uttagas efter särskild grund.
1943 års bevillningsutskott fann i sitt betänkande nr 24 i anledning av
ovannämnda motion, vilket betänkande godkändes av riksdagen, frågan om
beskattning av tidningar och tidskrifter icke sedan föregående år ha kommit
i förändrat läge och avstyrkte, under åberopande av vad 1942 års bevillningsutskott
i sitt betänkande nr 41 anfört, bifall till motionen.
I två vid 19H års riksdag väckta, likalydande motioner, I: 248 och II: 384,
hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
förslag om beskattning av tidskrifter skyndsamt måtte föreläggas riksdagen
samt att därvid i motionerna angivna synpunkter måtte vinna beaktande. I
motionerna anfördes bl. a., att det ur flera synpunkter vore otillfredsställande,
att den skattekälla, som vissa tryckalster kunde bliva, alltjämt vore
outnyttjad. En ovillkorlig förutsättning för att en beskattning av tidskrifter
skulle kunna genomföras borde emellertid vara, att den i möjligaste mån
drabbade alla tidskrifter av likartat innehåll. Om man läte beskattningens
omfattning bestämmas av litterära eller etiska synpunkter eller över huvud
taget av kvalitets- eller nyttighetssynpunkter och på så sätt sökte åstadkomma
en gränsdragning mellan önskvärda och mindre önskvärda alster,
hade man på en omväg infört ett statligt förmynderskap över medborgarna,
som icke kunde anses förenligt med vårt demokratiska samhällsskick eller
med vår grundlagsstadgade tryckfrihet. Såsom ett oeftergivligt villkor för
en beskattning av ifrågavarande slag borde vidare uppställas å ena sidan,
att skatten så konstruerades att risken för ekonomiska rubbningar i för
-
Bevillningsutskottets betänkande nr it.
7
lagens ekonomi bleve den minsta möjliga, och å andra sidan, att skälig
säkerhet vunnes för att beskattningen gåve avsett ekonomiskt utbyte. Under
beaktande därav föreslogo motionärerna, att beskattningen skulle omfatta
samtliga tidskrifter med upplagor över 20 000 exemplar i den del upplagorna
överstege nämnda siffra och att skattesatsen skulle sättas till 10
procent. Därest även tidskrifter med små upplagor bleve beskattade, skulle
dessas ekonomi allvarligt belastas. Skatten, som förutsattes skola få övervältras
på konsumenterna, borde utgå med viss procent på tidskriftens vid
varje beskattningstillfälle gällande försäljningsvärde. Vid gränsdragningen
mellan tidskrifter och böcker borde hänsyn tagas bland annat till distributionssättet.
I den mån dylika tryckalster distribuerades via tidningsaffärer,
tidningskolportörer eller exempelvis Svenska pressbyrån, ansåge motionärerna
deras karaktär av tidskrift kunna med fullt fog hävdas. För prövning
av i samband därmed eller eljest uppkommande frågor borde inrättas ett
särskilt av Kungl. Maj :t utsett organ, förslagsvis benämnt tidskriftsskattenämnden.
I sitt i anledning av berörda motioner avgivna betänkande nr 10 anförde
1944 års bevillningsutskott bland annat följande:
»Även enligt utskottets mening bör vid införande av en skatt av ifrågavarande
slag en gränsdragning mellan skattepliktiga och skattefria tidskrifter
efter kvalitetssynpunkter undvikas. Ett bedömande efter sådana synpunkter
låter sig icke väl förena med en beskattningsprocedur och kan, såsom
av motionärerna framhållits, jämväl möta betänkligheter i andra hänseenden.
Utskottet finner fördenskull de i föreliggande motioner skisserade
riktlinjerna för en tidskriftsskatt i nu berört avseende ha företräde framför
de tidigare väckta förslagen. Trots detta och ehuru utskottet i likhet med
1942 års bevillningsutskott anser skäl tala för att tidskrifter böra vara underkastade
beskattning, eftersom omsättningsskatt utgår för böcker, finner
dock utskottet tvivelaktigt, om den av motionärerna nu anvisade lösningen
kan läggas till grund för lagstiftning i ämnet.
Det torde sålunda kunna ifrågasättas, huruvida möjlighet förefinnes att
införa en beskattning av allenast tidskrifter, medan tidningar däremot lämnas
obeskattade. Gränslinjen mellan tidning och tidskrift måste, såvitt utskottet
kunnat finna, bliva svår att draga, och tveksamma fall torde icke
kunna undvikas. Anses en beskattning av ifrågavarande slag böra genomföras,
måste enligt utskottets mening den enda framkomliga vägen vara att
låta beskattningen träffa såväl tidningar som tidskrifter. Mot en beskattning
av tidningar kunna dock resas så vägande invändningar, att utskottet, i
varje fall i nuvarande läge, ej finner skäl förorda en sådan beskattning.»
Utskottet anförde vidare att, då någon framkomlig väg för en tillfredsställande
lösning av den föreliggande frågan dittills icke anvisats, utskottet
ansåge sig icke kunna förorda bifall till motionerna.
I enlighet med utskottets hemställan lämnades motionerna av 1944 års
riksdag utan åtgärd.
Vidare väcktes vid 1948 års riksdag i anledning av den då framlagda
propositionen med förslag till förordning om pappersskatt tre motioner i
nu ifrågavarande ämne. I de likalydande motionerna 1:183 och 11:298
yrkades att skatt måtte införas på sådana förströelsetidskrifter, som i dag
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr it.
ligt tal kallades kolorerad veckopress. I motionen II: 365 hemställdes, att
riksdagen måtte besluta skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om förslag
till skatt å sådana veckotidskrifter av förströelsekaraktär, som till
huvudsakligt syfte hade innehavarens ekonomiska vinning. I sistnämnda
motion framhölls, att riksdagen tidigare gjort framställning om skattebeläggning
av den kolorerade veckopressen, men att förslaget strandat på
svårigheten att draga en gräns mellan sådana alster som borde skattebeläggas
och sådana som borde vara fria. Enligt vad i motionen vidare anfördes
kunde det ifrågasättas om icke en gräns skulle kunna dragas mellan
sådana periodiska tryckalster, som uteslutande avsåge att tillföra sin ägare
eller utgivare ekonomisk vinning, och sådana som — även om vinsttanken
icke vore utesluten — dock hade till huvudsakligt ändamål att sprida kunskap
eller tjäna något allmännyttigt ändamål; kunde en sådan skattebeläggning
bidraga till att något sanera den frodiga floran vore detta att
hälsa med tillfredsställelse.
1948 års bevillningsutskott yttrade i sitt i anledning av propositionen
om pappersskatt in. in. avgivna betänkande nr 48 beträffande nyssnämnda
tre motioner följande:
»Den av utskottet i detta betänkande förordade pappersbeskattningen
kommer att drabba bland annat sådana tidskrifter, som avses i nämnda
tre motioner. Ehuru det självfallet kan diskuteras, huruvida icke tidskrifter
av nu angivet slag borde av olika skäl beskattas hårdare än vad som
blir fallet genom pappersbeskattningen, anser utskottet sig likväl icke kunna
tillråda, att en extra skatt vid sidan av pappersskatten uttages för ifrågavarande
tidskrifter. De i förevarande motioner väckta förslagen -— vilka
framställts under andra förutsättningar än som nu äro för handen — avstyrkas
därför av utskottet.»
I enlighet med utskottets hemställan lämnades motionerna av 1948 års
riksdag utan åtgärd.
I två vid 1949 års riksdag väckta likalydande motioner, I: 26 och II: 25,
hemställdes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
skyndsam utredning angående införande av skatt på s. k. kolorerad veckopress
samt att förslag därom förelägges redan innevarande års riksdag».
I sitt i anledning av berörda motioner avgivna betänkande nr 40 anförde
1949 års bevillningsutskott följande:
»I de likalydande motionerna 1:26 och 11:25 har hemställts om utredning
av frågan om införande av skatt på sådana förströelsetidskrifter, som
anses hänförliga till den s. k. kolorerade veckopressen. Enligt vad i motionerna
anförts borde denna särskilda beskattning uttagas vid sidan av den
vid 1948 års riksdag beslutade pappersskatten och fortbestå även efter det
att pappersskatten avvecklats. En dylik särbeskattning skulle enligt motionärerna
leda till en minskning i förbrukningen av papper som användes
till tryckning av här ifrågavarande förströelsetidskrifter. I motionerna har
vidare framhållits, att några större svårigheter icke borde föreligga att
draga upp en gränslinje mellan dessa tidskrifter och de mera ideellt betonade
tidskrifterna. Motionärerna ha ansett, att den nu föreslagna särbeskatt
-
Bevillningsutskottets betänkande nr il. 9
ningen skulle tillföra statsverket en inkomst av 15 å 18 miljoner kronor
per år.
I likhet med 1948 års bevillningsutskott är utskottet av den uppfattningen,
att en särskild beskattning av förströelsetidskrifter icke lämpligen bör
genomföras så länge den nuvarande pappersbeskattningen består.
Emellertid förutsätter utskottet att, då Kungl. Maj :t framdeles upptager
till övervägande frågan om avveckling av pappersbeskattningen, jämväl det
i motionerna behandlade spörsmålet om införandet av en särskild beskattning
av förströelsetidskrifter ägnas uppmärksamhet. I nu berörda avseende
torde någon särskild skrivelse till Kungl. Maj :t icke vara erforderlig.
Med hänsyn härtill finner utskottet sig icke kunna tillstyrka bifall till
förevarande motioner.»
I enlighet med utskottets hemställan lämnades motionerna av 1949 års
riksdag utan åtgärd.
1949 års skatteutredning har i sitt förut nämnda betänkande anfört, att
utredningen i huvudsak kunde ansluta sig till de i kontrollstyrelsens promemoria
uppdragna riktlinjerna för beskattning av tidskrifter. Utredningen
förordade, att åtgärder vidtoges för att i anslutning till pappersskattens
avveckling införa en särskild beskattning av tidskrifter med förströelsekaraktär.
Rörande det närmare innehållet i kontrollstyrelsens promemoria, skatteutredningens
betänkande och över betänkandet i denna del avgivna remissutlåtanden
får utskottet hänvisa till propositionen s. 5—9.
Departementschefen har i förevarande proposition — så vitt angår skatteutredningens
förslag om införande av en särskild skatt å tidskrifter med huvudsaklig
förströelsekaraktär — erinrat om att kritik emot förslaget framförts
från åtskilliga remissinstansers sida. I anslutning härtill har departementschefen
uttalat, att han icke vore beredd att nu framlägga något förslag
i ämnet.
I motionerna I: 240 och 11: 284 har erinrats om att pappersskatten under
budgetåret 1949/50 beräknades tillföra statskassan omkring 50 miljoner
kronor och att departementschefen i statsverkspropositionen förklarat, att
han ämnade föreslå att pappersskatten slopades. Sistnämnda fråga hade aktualiserats
av 1949 års skatteutredning i dess promemoria angående avvecklingen
av de år 1948 beslutade extra konsumtionsskatterna. Utredningen
föresloge visserligen, att pappersskatten skulle avskaffas men att samtidigt
en skatt på förströelsetidskrifter skulle införas. Departementschefen
hade sålunda accepterat utredningens förslag i dess första del men icke i
dess senare. Motionärerna måste beteckna denna åtgärd såsom i hög grad
anmärkningsvärd med hänsyn till både riksdagens uttalande och nödvändigheten
av skattesänkningar, som verkligen medförde ökad produktion.
Det vore sant att riksdagen uttalat, att de extra konsumtionsskatter som infördes
år 1948 vore av tillfällig karaktär, men att detta skulle innebära
att pappersskattens slopande skulle komma före varje annan lättnad i den
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
skärpta indirekta beskattningen, vore knappast en riktig slutsats. Om, såsom
nu föresloges, pappersskatten upphävdes utan att tidskriftsskatt samtidigt
infördes, komme detta att medföra en avsevärd lättnad för den företagsamhet,
som gåve ut den kolorerade veckopressen. De starka och berättigade
krav på sänkta skatter som framkommit hade dock knappast avsett en skattelättnad
av detta slag. Skatteutredningen syntes ej heller ha avsett att dess
förslag om pappersskattens slopande — kompletterat med införande av skatt
på förströelsetidskrifter — skulle förverkligas före dess förslag om drivmedelsskattens
sänkning. Starka skäl talade för att i samband med pappersskattens
slopande skatt infördes på tidskrifter av förströelsekaraktär.
Motionärerna ha vidare framhållit, att skatteutredningen för sin del dragit
konsekvenserna av bevillningsutskottets uttalande vid 1949 års riksdag
och förordat införande av en särskild skatt på tidskrifter av förströelsekaraktär
samtidigt med pappersskattens avveckling. Avgörande för utredningen
hade varit, att en på detta sätt utformad tidskriftsskatt komme att träffa
en umbärlig konsumtion och sålunda överensstämde med den av utredningen
följda grundprincipen för de extra konsumtionsskatternas avveckling.
Det förslag till skatt på tidskrifter av huvudsaklig förströelsekaraktär, som
1949 års skatteutredning avgivit, syntes väl avvägt och lämpligt att genomföras
i samband med pappersskattens slopande. Skatten borde omfatta tidskrifter
av förströelsekaraktär eller vad som brukade kallas den kolorerade
veckopressen och utgå med 30 procent på tidskrifternas pris. För flertalet
tidskrifter komme detta att innebära endast en måttlig höjning, varierande
mellan 5 och 10 öre per exemplar av de vanligaste och populäraste tidningarna.
Det kunde knappast med allvar göras gällande att denna prisstegring
skulle bliva ruinerande vare sig för läsarna eller — vilket syntes vara avgörande
för pressdebatten — för de inom denna bransch verksamma företagen.
Trots alt beskattningens verkningar vore måttliga, komme den ändock att
inbringa den icke oväsentliga summan av omkring 20 miljoner kronor per
år. Vad anginge gränsdragningen mellan de skattepliktiga och icke skattepliktiga
tidskrifterna borde svårigheterna icke överdrivas. Det borde slås
fast att endast tidningar med förströelsekaraktär skulle beskattas. Religiösa,
fackliga, politiska, kulturella, litterära, vetenskapliga och ekonomiska tidskrifter
skulle givetvis vara undantagna från beskattningen. Med utgångspunkt
från dessa definitioner borde det icke erbjuda några större svårigheter
att fastställa vilka tidskrifter som skulle vara skattepliktiga.
Om skatt på tidskrifter icke komme att införas borde enligt motionärernas
mening pappersskatten t. v. bibehållas. Av de skäl som motionärerna anfört
kunde det icke vara riktigt att slopa pappersskatten — utan att komplettera
den med en tidskriftsskatt — före varje annan skattesänkning av de år 1948
införda extra konsumtionsskatterna. Pappersskatten drabbade dock alla
folkgrupper i ungefär samma utsträckning, vilket icke vore fallet med exempelvis
tilläggsskatten på drivmedel. Ansåge statsmakterna att den extra
bensinskatten med dess ogynnsamma verkningar för landsbygdens folk och
på produktionen borde utgå oförändrad under hela nästa budgetår, krävde
rättvisan att pappersskattens slopande uppskötes.
Bevillningsutskottets betänkande nr 4/.
11
Utskottets yttrande.
I propositionen den 17 mars 1950, nr 193, har förslag framlagts om upphävande
av pappersbeskattningen med utgången av april månad 1950.
Samtidigt med att utskottet behandlat nämnda proposition har utskottet
— såsom framgår av det förut anförda — upptagit till granskning de vid
riksdagens början väckta likalydande motionerna I: 240 (av herr Gustaf
Elofsson och fru Svenson) samt II: 284 (av herr Johnsson i Skoglösa m. fl.).
I sagda motioner har yrkats, att riksdagen måtte besluta att i samband med
pappersskattens slopande införa skatt på tidskrifter av förströelsekaraktär i
enlighet med av 1949 års skatteutredning framlagt förslag eller, alternativt,
att riksdagen måtte besluta, att skatten på papp och papper skall utgå även
under budgetåret 1950/51.
Vad först angår den mera vittomfattande frågan rörande upphävande av
pappersbeskattningen vill utskottet till en början erinra om att denna beskattning
— som infördes genom förordningen den 11 juni 1948 (nr 283) om
pappersskatt och som trädde i kraft den 1 juli 1948 — ingick såsom ett led i
skärpningarna på den indirekta beskattningens område i syfte att överbalansera
budgeten. Vid pappersbeskattningens införande underströks särskilt
— både av Kungl. Maj :t och av riksdagen — att denna beskattning vore
av tillfällig natur; och i enlighet härmed upptogs i nyssnämnda förordning
den bestämmelsen, att beskattningen skulle äga giltighet endast under tiden
till och med den 30 juni 1949.
Sedermera har Kungl. Maj :t för 1949 års riksdag — under hänvisning till
det allmänna ekonomiska läget, som motiverade att de vid 1948 års riksdag
beslutade skärpningarna på den indirekta beskattningens område, pappersskatten
däri inberäknad, finge oförändrade fortbestå under nästkommande
budgetår — i propositionen den 25 februari 1949, nr 72, framlagt förslag
om fortsatt giltighet av pappersbeskattningen för tiden den 1 juli 1949 —
den 30 juni 1950. I anslutning till sistnämnda proposition yttrade 1949 års
bevillningsutskott (betänkande nr 39) att utskottet kommit till den uppfattningen,
att tidpunkten ännu icke vore inne att besluta om pappersskattens
avveckling. Utskottet tillstyrkte sålunda, att denna beskattning erhölle fortsatt
giltighet under tiden den 1 juli 1949—den 30 juni 1950. De föreliggande
olägenheterna med pappersbeskattningen måste dock enligt utskottet tillmätas
sådan betydelse, att beskattningen i fråga borde avvecklas så snart
förhållandena medgåve detta. Det kunde för övrigt med visst fog göras gällande,
att av de vid 1948 års riksdag beslutade skatteskärpningarna vore
pappersbeskattningen ur olika synpunkter så otillfredsställande, att pappersskatten
borde ifrågakomma bland de indirekta skatter som i första hand
upphävdes. Vidare betonade utskottet, att pappersbeskattningen av utskottet
ansåges vara en beskattning av endast tillfällig natur, vilken egenskap
särskilt markerades genom att beskattningen ursprungligen fastställts att
gälla och av utskottet föreslogcs förlängd under en begränsad tidsperiod.
Därest under budgetåret 1949/50 ändrade förhållanden skulle inträda, vilka
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 41.
motiverade att lättnader vidtoges i fråga om den indirekta beskattningen,
förväntade utskottet att Kungl. Maj :t för riksdagen framlade förslag om
upphävande av papperskatten snarast möjligt. Vad utskottet sålunda anförde
godkändes av 1949 års riksdag.
I nu förevarande proposition nr 193 har föredragande departementschefen
hänvisat till vad han uttalat i statsverkspropositionen därom, att då det ansåges
vara ett angeläget önskemål att pappersskatten avvecklades så snart
som möjligt och då ett visst utrymme kunde anses förefinnas för en skattesänkning
redan under år 1950, han hade för avsikt att icke förorda någon
förlängning av giltighetstiden för förordningen om pappersskatt efter innevarande
budgetårs utgång. Emellertid har departementschefen i propositionen
nr 193 föreslagit — under hänvisning till utvecklingen inom pappersbranschen
— att pappersbeskattningen skulle upphävas redan med utgången
av april månad 1950.
De synpunkter som departementschefen anfört till stöd för förslaget om
avveckling av pappersbeskattningen vid utgången av april månad 1950 kunna
enligt utskottets uppfattning godtagas.
I enlighet härmed tillstyrker utskottet det i propositionen nr 193 framlagda
förslaget till förordning angående upphävande av förordningen den 11
juni 1948 (nr 283) om pappersskatt.
I anslutning härtill vill utskottet — liksom föredragande departementschefen
— understryka, att pappersskattens borttagande självfallet bör resultera
i att konsumentpriserna på hittills skattebelagda varor i motsvarande mån
sänkas. Det är angeläget att priskontrollnämnden vid tiden för pappersbeskattningens
upphörande med uppmärksamhet följer prisutvecklingen inom
nu ifrågavarande bransch.
Vad härefter angår frågan om införandet av en särskild skatt på tidskrifter
av förströelsekaraktär vill utskottet nämna, att utskottet vid detta ärendes
behandling haft tillgång till 1949 års skatteutrednings betänkande den
10 december 1949 — vilket i huvudsakliga delar redovisats, förutom i förevarande
proposition, i den senare avlåtna propositionen nr 237 angående
komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret 1950/51, m. m. (s. 18—
24) -— ävensom remissutlåtandena över betänkandet och annan ytterligare
utredning som varit tillgänglig vid frågans behandling i finansdepartementet.
Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår att spörsmålet om
införandet av en särskild skatt på förströelsetidskrifter vid åtskilliga tillfällen
varit föremål för överväganden bl. a. inom riksdagen. Då riksdagen
tidigare — i anledning av väckta motioner — haft att pröva denna fråga
och därvid ställt sig avvisande till en dylik beskattning har ett sådant ställningstagande
från utskottets sida åtminstone väsentligen berott därpå, att
rent tekniska svårigheter ansetts föreligga att på ett rationellt sätt avgränsa
beskattningsområdet.
När 1949 års riksdag, i enlighet med vad 1949 års bevillningsutskott hem
-
Bevillningsutskottets betänkande nr M.
13
ställt, avvisade ett då motionsvägen framfört förslag om införandet av en
tidskriftsskatt, skedde detta under hänvisning till att pappersskatt utginge
även för sådant papper, som användes för tryckning av tidskrifter, och att
det icke syntes lämpligt att en särskild beskattning av förströelsetidskrifter
genomfördes så länge pappersbeskattningen bestode. Emellertid uttalade
1949 års bevillningsutskott samtidigt, att utskottet förutsatte att, då Kungl.
Maj :t framdeles upptoge till övervägande frågan om avveckling av pappersbeskattningen,
jämväl spörsmålet om införandet av en särskild beskattning
av förströelsetidskrifter ägnades uppmärksamhet.
Vid innevarande års riksdag har den på nytt aktualiserade frågan om beskattning
av förströelsetidskrifter så till vida kommit i ett annat läge, att
förslag framlagts om pappersbeskattningens avveckling, vilket förslag av utskottet
tillstyrkts. Därjämte föreligger nu ett mera i detalj utarbetat förslag
till lagstiftning om en särskild tidskriftsskatt, vilket förslag varit föremål
för remissbehandling. Emellertid har departementschefen i samband
med framläggandet av förslaget om avveckling av pappersbeskattningen —
under erinran om att kritik mot införandet av en särskild skatt å tidskrifter
med förströelsekaraktär framförts från åtskilliga remissinstansers sida —
uttalat, att han icke vore beredd att nu framlägga något förslag i ämnet.
Kritiken mot förslaget om införandet av en skatt av angivet slag har i
huvudsak följt tre linjer. Sålunda har från remissinstansernas sida gjorts
gällande, att den ifrågasatta tidskriftsskatten icke stode i överensstämmelse
med tryckfrihetslagstiftningens grunder, att en objektiv gränsdragning mellan
skattefria och skattepliktiga tidskrifter svårligen kunde uppnås och att
skatten, förutom att den skulle tillföra statsverket betydligt lägre skatteinkomst
än vad skatteutredningen räknat med, skulle medföra avsevärda
försämringar för tidskriftsförlagen, författarna m. fl.
Utskottet anser sig i detta sammanhang icke kunna ingå på ett närmare
bedömande av huruvida och i vad mån fog finnes för den sålunda framkomna
kritiken mot skatteutredningens förslag i ifrågavarande hänseende.
Med hänsyn till de invändningar, som rests mot förslaget, torde det dock
vara uppenbart, att ett tillmötesgående av det i de likalydande motionerna
I: 240 och II: 284 framställda yrkandet om ett omedelbart införande av en
beskattning av förströelsetidskrifter i enlighet med skatteutredningens förslag
icke kan ifrågakomma. Utskottet vill emellertid framhålla, att vid de
tillfällen, då riksdagen tidigare haft att taga ställning till frågan om införande
av en beskattning av förströelsetidskrifter, riksdagen icke i princip
ställt sig avvisande mot tanken på en sådan beskattning. Då denna fråga —
som ur statsfinansiell synpunkt icke är av oväsentlig betydelse — fortfarande
är under Kungl. Maj :ts prövning, avstyrker utskottet det i motionerna
framställda yrkandet om införande av en beskattning av förströelsetidskrifter.
Det i motionerna framförda alternativa yrkandet att skatten å papp och
papper skall utgå även under budgetåret 1950/51 får utskottet — som enligt
vad förut anförts biträtt Kungl. Maj:ts förslag om avveckling av pappersbeskattningen
med utgången av april månad 1950 — likaledes avstyrka.
14 Bevillningsutskottets betänkande nr 41.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 193 antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående upphävande av förordningen
den 11 juni 1948 (nr 283) om pappersskatt; samt
B) att de likalydande motionerna I: 240 av herr Gustaf
Elofsson och fru Svenson samt II: 284 av herr Johnsson i
Skoglösa m. fl. om skatt på tidskrifter av förströelsekaraktär
m. m. icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 20 april 1950.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Wahlmark, Sjödahl, Veländer, Franzon*,
Niklasson, Wehtje, Falk, Petrén, Werner* och Damström; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sandberg, Kristensson
i Osby, Sundström, Nilsson i Kristinehamn, Persson i Svensköp, Vigelsbo,
Bladh, Edström och Kärrlander.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Bevillningsutskottets betänkande nr Al.
15
Reservationer:
1) av herr Kristensson i Osby, som ansett, att utskottets yttrande och
hemställan bort hava följande lydelse:
»I propositionen den--- -— (== utskottet s. 11 rad 2 uppifrån — s. 13
rad 20 nedifrån)--— tidskriftsförlagen, författarna m. fl.
Utskottet anser, att de framförda kritiska synpunkterna äga betydande
räckvidd. Detta gäller särskilt de principiella betänkligheterna samt de avsevärda
praktiska svårigheterna ett genomförande av här ifrågasatt tidskriftsskatt
skulle medföra. Det åberopade och utan tvekan riktiga förhållandet
att de här diskuterade tidskrifterna till sin art och innehåll äro av högst
skiftande karaktär medger dock icke att man ur beskattningssynpunkt kan
verkställa en klar gränsdragning dem emellan. Utskottet anser det sålunda
uppenbart, att ett tillmötesgående av det i de likalydande motionerna I: 240
och II: 284 framställda yrkandet om ett införande av en beskattning av förströelsetidskrifter
icke kan ifrågakomma. På grund härav avstyrker utskottet
det i motionerna framställda yrkandet.
Det i motionerna---(= utskottet s. 13 rad 4 nedifrån — s. 14 rad 9
uppifrån)---—- någon riksdagens åtgärd»; samt
2) av herr Niklasson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1950:127 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med färslag till förordning angående upphävande av förordningen den 11 juni 1948 a1 i texten