Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser rörande taxeringsförfärandet m. m.

1950-05-09 · 41 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 40 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1950:46, Betänkande i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser rörande taxeringsförfärandet m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

1

Nr 46.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående ändrade bestämmelser rörande taxeringsförfärandet

m. m.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet ha hänvisats följande av utskottet till behandling

i ett sammanhang upptagna motioner nämligen:

1) de likalydande motionerna I: 236 av herr Nordenson och II: 290 av

herr Edström, vari hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställa om utredning och förslag rörande sådan ändring av taxeringsförordningen

med tillhörande författningar att taxeringsförfarandet

måtte försiggå i för den enskilde mer betryggande former»;

2) de likalydande motionerna I: 320 av herr Spetz samt II: 375 av herrar

Svensson i Ljungskile och Utbult, vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte begära utredning om möjligheten att effektivisera

taxeringsnämndernas arbete med tanke såväl på angelägenheten av

att granskningen blir så grundlig och allsidig att deklarationsfusk i görligaste

man upptäckes som pa att den skattskyldiges rätt bevakas»; ävensom
3)

motionen II: 286 av herrar Åqvist och Gunnarsson, vari hemställts,

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om utredning angående

revision av skatteprocessen och därmed sammanhängande spörsmål».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det

följande, hänvisa till motionerna 11:290, 1:320 och 11:286.

I nu gällande taxeringsförordning ha sedan dess tillkomst år 1928 vidtagits

väsentliga ändringar syftande till ett förbättrat taxeringsförfarande.

Sålunda genomfördes genom beslut vid 1943 års riksdag ett flertal organisatoriska

förändringar beträffande beskattningsnämnderna, och samtidigt

erhöllo landskontorens taxeringsavdelningar en betydande personalförstärkning.

1947 års taxeringssakkunniga ha i ett den 8 december 1949 dagtecknat

betänkande (SOU 1949: 62) framlagt förslag om inrättande av en riksskattenämnd,

vilken skulle handhava uppgifterna att verka för likformighet vid

taxeringen och att på begäran av skattskyldig meddela förhandsbesked i

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 7 samt. Nr 4G—47.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

skattefrågor. Nämnden föreslås erhålla en sådan sammansättning, att i

densamma blir representerad såväl juridisk och skatteteknisk erfarenhet

som sakkunskap på olika områden av näringslivet och övrig förvärvsverksamhet.

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återgivas följande.

I de likalydande motionerna I: 236 och II: 290 har anförts bl. a., att det

nuvarande taxeringsförfarandet sedan många år tillbaka varit föremål för

stark kritik. Sålunda hade bristerna i detta förfarande blivit kritiskt belysta

vid ett av de s. k. landskamrerarmötena samt vid andra sammankomster

mellan i taxeringsförfarandet verksamma förvaltningstjänstemän,

domare och föredragande i förvaltningsdomstolarna. Frågan hade även

tagits upp som överläggningsämne vid ett årsmöte inom Sveriges advokatsamfund

(år 1946) och hade vid olika tillfällen behandlats i såväl facktidskrifter

som dagspressen. Kritiken hade blivit särskilt stark efter genomförandet

av den allmänna processreformen. Anledningen till att taxeringsförfarandet

blivit så uppmärksammat låge givetvis i det förhållandet, att det

icke funnes något rättsligt eller eljest författningsmässigt förfarande som

hade så ekonomiskt genomgripande betydelse för allmänheten och med vilket

den så ofta koirnne i beröring som just taxeringsförfarandet. Det borde

därför vara ett ovillkorligt krav att detta förfarande försigginge under betryggande

rättsliga former. Jämförelser mellan taxeringsförfarandet och

t. ex. det processuella förfarandet inom civilrättens område utfölle emellertid

genomgående till nackdel för taxeringsförfarandet.

Betecknande för taxeringsproceduren vore att den i alla instanser vore

skriftlig. Visserligen ägde den skattskyldige rätt att på egen begäran inför

beskattningsnämnderna lämna muntliga upplysningar rörande taxeringen.

Man befunne sig dock därvid icke på jämställd fot med sin motpart, kronans

ombud. Denna senare behövde icke utveckla sin talan i den skatt skyldiges

närvaro utan kunde uppskjuta detta tills den skattskyldige avträtt.

Då den skattskyldige eller dennes ombud sålunda icke hade möjlighet att

direkt bemöta motparten, vore det icke givet att han komrne att inrikta sin

talan på de spörsmål, som i hans fall hade särskild betydelse. Någon garanti

för att han inför nämnden eller eljest finge tillfredsställande kännedom

därom förelåge nämligen icke. Den ansats till muntligt förfarande —

i bristfällig utformning — vartill taxeringsförordningen gåve möjlighet tilllämpades

endast i undantagsfall. Det normala och för förfarandet karakteristiska

vore skriftväxling mellan den skattskyldige och beskattningsnämnderna

respektive beskattningsdomstolarna. För denna skriftväxling funnes

icke några fasta bestämmelser. Som en följd därav ägde den skattskyldige

icke ovillkorlig rätt till att få del av allt vad motparten anförde — skatteprocessen

vore med andra ord icke kontradiktorisk. Därtill komme att

avgörandena i de olika instanserna ofta ej vore så fullständigt motiverade,

att den skattskyldige därav kunde utläsa de grunder på vilka utslaget vilade.

Den skattskyldige visste då icke vad han borde utreda eller bevisa.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

3

Måhända lade han ned ett omfattande arbete och dryga kostnader på att

utreda spörsmål som icke vore av betydelse för målets avgörande med

förbigående av det för vederbörande nämnd eller domstol väsentliga och

råkade som följd därav ut för rättsförlust. I vart fall föranleddes han

att hellre göra för mycket än för litet. Det skriftliga förfarandet och bristerna

i kommunikationen med de skattskyldiga hade den givna följden, att

ett stort antal skattskyldiga underläte att genom besvär söka få rättelse i

en felaktig taxering eller att de inskränkte sig till att föra sin talan fram till

prövningsnämnden. Svårigheterna att i skriftlig form prestera nödig bevisning

på ett så svårbedömbart och av så invecklade bestämmelser omgärdat

område som beskattningen tedde sig för flertalet skattskyldiga alltför

avskräckande.

Ett anmärkningsvärt förhållande i taxeringsförfarandet vore att den skattskvldige

ofta pålades bevisskyldigheten för ett sitt påstående att han haft

lägre inkomst än beskattningsnämnden »ansett». De skönsmässiga avgörandena

hade i taxeringsförfarandet fått en vidsträcktare tillämpning och

även en annan innebörd än som vore fallet i det vanliga processförfarandet.

I ett sådant läge hade den skattskyldige ofta små möjligheter att prestera

nödig bevisning, helst där nämnden eller domstolen endast lämnat ofullständig

motivering.

Det hade på sina håll kunnat förmärkas en bestämd misstro mot beskattningsnämnderna.

Till en del bottnade detta i förhållanden som redan berörts.

Ett icke obetydligt inflytande hade emellertid även det förhållandet

att motparten —- kronan — hade ombud i nämnderna med uppgift att tillvarataga

det fiskala intresset. För prövningsnämndens del torde även ha

bidragit, att landskamreraren, ehuru ordförande i nämnden, hade chefskapet

över taxeringsintendenten — som närmast betraktades såsom åklagare

— och därmed över taxeringsförfarandet å landskontoren.

De här påtalade förhållandena syntes motionärerna vara av den art, att

en ändring såväl organisationsmässigt som med avseende å reglerna för

taxeringsförfarandet framstode som i hög grad påkallad. En dylik ändring

torde icke kunna komma till stånd utan föregående utredning. Motionärernas

uppfattning beträffande direktiven för en sådan utredning torde

framgå av vad ovan anförts. Därutöver ville motionärerna framhålla

såsom önskvärt att vid prövningsnämnd — såsom motvikt mot kronans

ombud — funnes en tjänsteman eller annan person, som hade till uppgift

att bevaka de skattskyldigas intressen.

Till stöd för de i motionerna I: 320 och II: 375 framförda yrkandena har

uttalats, att bland de viktigaste förutsättningarna för en god deklarationsmoral

torde vara, att de skattskyldiga hade förtroende till den goda viljan

hos de instanser, i första hand taxeringsnämnderna, som hade att granska

deklarationerna och fastställa taxeringen med ledning av dessa. Det torde

icke vara överdrift att påstå, att sådant förtroende i hög grad saknades.

Därom bure bl. a. diskussionen rörande processförfarandet i taxeringsmål

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

vittne. I denna hade gjorts gällande, att kronan hade tvenne ombud i taxeringsnämnden,

medan den skattskyldige vore utan ombud, och att det fiskaliska

intresset dominerade hos nämnda ombud. Nu föreskreve visserligen

taxeringsförordningen, att beskattningsnämnd —- ingen av dess ledamöter

undantagen — skulle ovillkorligen ställa sig till efterrättelse, vad skattelagarna

innehölle, samt efter samvetsgrann prövning och efter bästa förstånd

åsätta taxering så att den bleve i görligaste mån likformig och rättvis.

Bestämmelsen måste ju innebära en allvarlig maning till oväld och

objektivitet. Ordföranden ålåge bl. a. att kostnadsfritt lämna den skattskyldige

upplysning i frågor, som berörde hans deklaration. Granskning

av lämnade deklarationer skulle verkställas i första band av ordföranden,

som därvid, därest icke kommunal tjänsteman särskilt fått sådant uppdrag,

icke finge undandraga sig kontroll av nedsummering, överföring o. d. samt

skyldigheten att rätta till formella fel såväl i ena som andra riktningen.

Så snart fråga uppstode om avvikelse från deklaration skulle ordförande

»där så kan ske» bereda den skattskyldige tillfälle att inkomma med förklaring.

Givetvis kunde därvid »förklaring» behövas ytterligare kanske flera

gånger. Jämte ordförande och kronans ombud skulle granskning av deklarationer

verkställas även av den kommunvalda ledamot av taxeringsnämnden,

som nämnden därtill utsåge. Denna ledamot skulle kunna anses vara

ett ombud för de skattskyldiga, förutsatt att granskningen icke stannade

vid en formell och flyktig blick i deklarationen vid taxeringstillfället, då

alltid stor brådska rådde. Skulle det vara någon mening med granskningen,

borde vederbörande framför allt få tid att i lugn och ro sätta sig in i deklarationen.

Genom ordföranden eller direkt från granskningsmannen borde

den skattskyldige göras uppmärksam på ev. brister, t. ex. uteglömda allmänna

avdrag. Taxeringsnämndsordföranden skulle »ofördröjligen i rekommenderat

brev med allmänna posten tillsända den skattskyldige underrättelse

om vilka uppgifter i deklarationen som frångåtts samt om skälen

därför». Samtliga dessa föreskrifter syftade till att ge den skattskyldige

full säkerhet för att hans fall behandlades med tillbörlig opartiskhet.

Tyvärr måste konstateras, att bestämmelserna icke alltid ägnades uppmärksamhet.

De formella fel, som kvarstode efter taxeringsnämndens granskning,

vore alltför många. Brevväxling före taxeringen utebleve ofta. Underrättelsen

slutligen, om den över huvud taget komme den skattskyldige

till handa, innehölle så knapphändiga upplysningar, att den skattskyldige

lämnades i okunnighet om skälen till avvikelsen.

Det kunde uppenbarligen icke vara rimligt eller rationellt, att den prövningsnämnden

åliggande skyldigheten att granska årets taxering skulle ske

genom en fullständig genomgång av hela materialet på taxeringsavdelningen.

Det grundläggande arbetet måste sålunda utföras i taxeringsnämnderna.

Uppenbarligen måste en strävan att rätta till rådande missförhållanden

ta sikte på en effektivisering av arbetet i taxeringsnämnden. Granskningen

där måste bliva så grundlig och så formellt riktig, att befogade

anmärkningar icke kunde framställas, och samtidigt så organiserad, att den

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

5

skattskyldige finge en känsla av att hans rätt bleve i lika mån som kronans

beaktad. Det rådde intet tvivel om att taxeringsnämndsordförandena i

regel vore besjälade av en allvarlig önskan att göra allt, som rimligen kunde

begäras i detta avseende. Men då för behandling av det jättelika materialet

av deklarationer, löneuppgifter, förfrågningar och anmaningar, upplysningar

och andra uppgifter endast stode den korta tiden av omkring 8 arbetsveckor

— för rörelsedeklarationer föga mer än 4 — till förfogande, måste

arbetet forceras på ett sätt, som gjorde det omöjligt att ägna nödig omsorg

åt alla detaljer. Dessa arbetsförhållanden vore en bidragande orsak till

svårigheten att med nuvarande ersättning för taxeringsarbetet förmå personer,

sysselsatta inom näringslivet, att åtaga sig uppdraget som ordförande

i taxeringsnämnd. Det vore icke till gagn för taxeringen när ordföranden i

nämnden byttes vart eller vartannat år. Utan ökning av tiden för taxeringsarbetet

syntes någon förbättring av resultatet icke möjlig. Tvenne utvägar

därför kunde tänkas. Den ena att beskattningsåret liksom tidigare vore

fallet finge sammanfalla med mantalsskrivningsåret. En dylik ändring, som

i vissa avseenden kunde synas lämplig, torde dock stöta på svårigheter beträffande

källskatten. Enklare skulle måhända en ändring låta sig göra

beträffande taxeringsarbetets avslutande. Även om debetsedeln å slutlig

skatt icke skulle kunna utsändas förrän i början av januari månad följande

år, förefölle det som ett mindre ont än forceringen av taxeringsarbetet. En

översyn av frågan om ersättningen för taxeringsarbetet torde även bliva

nödvändig. Frågan om och huruvida den skattskyldiges rätt skulle kunna

på ett särskilt sätt bevakas i taxeringsnämnden, om genom den kommunvalda

ledamotens granskning eller på annat sätt, torde böra övervägas.

Det kunde på goda grunder påstås att de flesta skattebetalare icke hade

möjlighet att kontrollera sin skattsedel för slutlig skatt. Säkerligen skulle

allmänhetens förtroende och lojalitet i skattehänseende stärkas, därest en

sådan möjlighet kunde erbjudas genom det allmännas försorg.

I motionen II: 286 bar erinrats om att åtskillig kritik riktats och fortfarande

riktades emot den processordning, som gällde vid skattetvister, särskilt

i den mån denna processordning avveke från den vid civil- eller straffprocess

vanliga. Uppenbart vore även, att vid ett väsentligt högre skattetryck

allmänhetens krav på rättvisa och likformighet i beskattningen skärptes.

Den i svensk rätt gällande proceduren för skattetvisters avgörande

hade utbildats under skeden, då skattetrycket varit väsentligt lägre än för

närvarande. Vissa ändringar och kompletteringar hade under årens lopp

tillkommit, men i stort vore organisationen av skattedomstolarna densamma

som sedan många decennier tillbaka. För vissa slag av skattemål, s. k.

rutinärenden, vore säkerligen organisationen tillräcklig: för andra mål av

mer invecklad beskaffenhet torde emellertid näringslivet ställa krav på

större rättssäkerhet och framför allt större snabbhet i avgörandena. Kravet

på rättssäkerhet hade särskilt skärpts efter de avgöranden som skett på

grundval av krigskonjunkturskatteförfattningarna. Kravet på större snabb
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

het anslöt sig till det allmänna kravet, att om någon hade ett anspråk på

någon annan, så borde detta anspråks storlek och rättsgrund sa snart som

möjligt fixeras, och på att den skattskyldige finge förskottera beloppet till

kronan på de grunder, som kronans representanter funne skäliga.

Att taxeringsnämnderna och prövningsnämnderna vore en hybrid av förvaltningsorgan

och domstol hade till följd, att allmänheten icke hade det

förtroende för dessa organs objektivitet i skattefrågor, som vore önskligt.

Taxeringsintendenten hade att övervaka taxeringsnämndernas arbete samt

lämna ordförandena i dessa råd och upplysningar. Han ägde även deltaga

i nämndernas överläggningar. Eftersom taxeringsintendenten bevakade den

ena partens, kronans, anspråk, vore detta avgjort olämpligt. Det inflytande,

som utövades av nämndernas vanliga ledamöter, vore som bekant synnerligen

obetydligt. Stort annorlunda vore det ej i prövningsnämnderna, där

taxeringsintendentens anmärkningar finge form av yrkanden, över vilka

den skattskyldige hade att avgiva skriftliga invändningar eller förklaringar.

Någon muntlig process i modern mening inför nämnden förekomme ej. Resultatet

bleve, att såväl taxeringsnämnderna som prövningsnämnderna i det

övervägande flertalet fall följde taxeringsintendenten. Den inom näringslivet

rådande uppfattningen vore också, att någon mer ingående prövning

i skattefrågor ej förekomme förrän i kammarrätten.

Vad man framför allt borde söka få till stånd vore en snabbare gång

genom den mellaninstans, som kammarrätten utgjorde. Det förefölle, som

man borde ha antingen en utökad kammarrätt, om processen skulle vara

skriftlig som hittills, eller ett utökat antal domstolar i mellaninstansen, där

processen kunde vara muntlig eller skriftlig efter den skattskyldiges val.

Skatteprocessen utmärktes av synnerligen bristfällig motivering för besluten.

Detta hade bland annat medfört stor svårighet att ur de avgjorda

målen få fram prejudikat för den framtida rättstillämpningen. Man borde

kunna begära, att i varje fall regeringsrättens utslag motiverades så pass,

att domskälen inte vore hemliga för alla utom för domstolens ledamöter.

Åtskilliga andra anmärkningar mot det nuvarande skatteförfarandet hade

framförts. Hit hörde frånvaron av möjligheten till bindande förhandsuttalanden

om planerade åtgärders bedömande ur skattesynpunkt samt olikformigheten

i olika underinstansers tillämpning av slcatteförfattningarna.

Dessa anmärkningar bleve emellertid avhjälpta, när 1947 års taxeringssakkunnigas

förslag genomförts. Kunde även övriga här ovan angivna önskemål

beaktas, torde skatteprocessen bli befriad från den obestämda och

slumpartade karaktär, som nu vidlådde densamma, och mera komma att

närma sig det vanliga civilprocessförfarandet.

Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet

emottagit yttranden över motionerna av kammarrätten, överståthållaråmbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads, Göteborgs och Bohus samt

Norrbottens län, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Svenska

landskommunernas förbunds styrelse och Svenska stadsförbundets styrelse.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

7

Yttrandenas innehåll återfinnes i väsentliga delar i en vid detta betänkande

fogad Bilaga, till vilken utskottet får hänvisa.

Beträffande remissinstansernas ställningstagande till de av motionärerna

framställda yrkandena må här framhållas, att i flertalet yttranden en utredning

av frågan om taxeringsförfarandet ansetts motiverad.

Kammarrätten har sålunda anfört, att angelägenheten för såväl det allmänna

som de enskilda skattskyldiga av att taxeringsförfarandet fungerade

ändamålsenligt vore av den vikt, att en utredning av frågan finge anses påkallad.

Denna utredning borde emellertid vara förutsättningslös och allsidig.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förklarat sig i likhet med

motionärerna anse önskligt, att en utredning kunde verkställas för att tillrättalägga

divergenser i uppfattningen om vad som inom bestående organisation

eller genom dess utbyggnad eller andra ändringar vore möjligt att

på detta område åstadkomma till förbättringar i taxeringsförfarandet. Vid

denna utredning borde utnyttjas sakkunskap och intresse, som i dessa ämnen

numera syntes förefinnas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett, att åtgärder för att effektivisera

taxeringsnämndernas arbete vore både nödvändiga och möjliga samt att

en utredning därom med det snaraste borde företagas. Vad angår skatteprocessen

har länsstyrelsen framhållit, att en förbättring av densamma torde

vara möjlig utan alltför stora organisatoriska ändringar. För att nå fram

till det bästa möjliga resultatet torde dock en utredning angående revision

av skatteprocessen och därmed sammanhängande spörsmål vara erforderlig.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har uttalat, att en effcktiviscring och

förbättring av taxeringsväsendet vore synnerligen önskvärd både från det

allmännas och från den enskildes synpunkt.

Även Svenska landskommunernas förbunds styrelse har tillstyrkt en utredning

i syfte att undersöka möjligheterna av en effektivisering av taxeringsarbetet.

Styrelsen kunde däremot icke anföra några erinringar gentemot

organisationen av prövningsnämnderna. Först så småningom torde det

komma att visa sig i vad mån en reformering av taxeringsnämndsarbetet påkallade

en omorganisation av heskattningsdomstolarna. Sistnämnda fråga syntes

därför kunna anstå, i synnerhet om de skattskyldiga, såsom föreslagits,

kunde beredas möjlighet att erhålla bindande förhandsuttalanden i skattefrågor.

Svenska stadsförbundets styrelse har förklarat sig icke ha något att erinra

emot att den begärda utredningen rörande effektivisering av taxeringsnämndernas

arbete komme till stånd.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har icke uttryckligen uttalat

sig angående frågan huruvida utredning om taxeringsförfarandet bör äga

rum. Förbundet har emellertid framhållit önskvärdheten av ändring med avseende

å vissa detaljspörsmål. Sålunda har ifrågasatts bl. a., alt sådana rörelseidkare,

vilkas räkenskapsår gått till ända senast den ,‘11 december året näst

före taxeringsåret, skulle avlämna sina självdeklarationer senast den 1 mars.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr M.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län synas anse, att

•— innan en utredning rörande taxeringsförfarandet igångsättes — resultatet

av den av Kungl. Maj:t den 17 mars 1950 beslutade utredningen, avseende

en teknisk revision av inkomstskattelagstiftningen, bör avvaktas.

Utskottet. De nu gällande reglerna rörande taxeringsförfarandet hos taxeringsnämnderna

och taxeringsmålens behandling hos prövningsnämnderna

ha tillkommit genom beslut vid 1943 års riksdag, varvid jämväl vissa ändringar

skedde beträffande prövningsnämndernas organisation. Syftet med

denna lagstiftning var att vinna större effektivitet i taxeringsförfarandet och

en mera allsidig behandling av taxeringsmålen hos prövningsnämnderna.

Vid 1942 års riksdag genomfördes vissa organisatoriska förändringar beträffande

kammarrätten.

Formerna för taxeringsförfarandet hos beskattningsnämnderna och för

taxeringsprocessen hos beskattningsdomstolarna — kammarrätten och regeringsrätten

— torde tidigare icke rönt någon större uppmärksamhet i den

offentliga debatten. Under de senaste åren ha emellertid taxeringsförfarandet

och taxeringsprocessen i olika sammanhang utsatts för stark kritik, vilken

åtminstone till en del torde ha tillkommit under intrycket av den nu

tillämpade nya rättegångsordningen vid de allmänna domstolarna. De därvid

framförda huvudsakliga invändningarna mot taxeringsförfarandet och taxeringsprocessen

ha anförts jämväl i de nu väckta motionerna.

De ifrågavarande motionerna innebära i huvudsak följande.

I de likalydande motionerna I: 236 (av herr Nordenson) och II: 290 (av

herr Edström) har yrkats skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om

utredning och förslag rörande sådan ändring av taxeringsförordningen att

taxeringsförfarandet komme att försiggå i för den enskilde mer betryggande

former. Till stöd härför har anförts bl. a., att jämförelser mellan taxeringsförfarandet

och det processuella förfarandet inom civilrättens område genomgående

utfölle till nackdel för taxeringsförfarandet. Såsom brister i taxeringsproceduren

har av motionärerna framhållits, att denna i alla instanser

vore skriftlig, att för skriftväxlingen ej funnes några fasta bestämmelser, i

följd varav den skattskyldige icke ägde ovillkorlig rätt att få del av allt vad

motparten anfört, att avgörandena i de olika instanserna ofta ej vore så

fullständigt motiverade, att den skattskyldige därav kunde utläsa de grunder

på vilka utslaget vilade, samt att det fiskaliska intresset vore alltför

starkt företrätt hos beskattningsnämnderna.

I motionen II: 286 (av herrar Åqvist och Gunnarsson) har yrkats skrivelse

till Kungl. Maj :t med hemställan om utredning angående revision av

skatteprocessen och därmed''sammanhängande spörsmål. Därvid har framhållits,

att den nuvarande organisationen säkerligen vore tillräcklig för de

s. k. rutinärendena men att för andra mål av mer invecklad beskaffenhet

näringslivet torde ställa krav på större rättssäkerhet och framför allt på

större snabbhet i avgörandena. Det förefölle motionärerna, som om man borde

ha antingen en utökad kammarrätt, om processen skulle vara skriftlig

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

9

som hittills, eller ett utökat antal domstolar i mellaninstansen, där processen

kunde vara muntlig eller skriftlig efter den skattskyldiges val. Att prövningsnämnderna

vore en hybrid av förvaltningsorgan och domstol hade till

följd att allmänheten icke hade det förtroende för dessa organs objektivitet

som vore önsldigt. Även i denna motion har gjorts gällande, att taxeringsprocessen

utmärktes av en synnerligen bristfällig motivering för besluten.

Syftet med motionerna I: 236 och II: 290 samt med motionen II: 286 är

således att genom åtgärder av olika slag söka vinna ett ökat skydd för den

skattskyldiges rättssäkerhet vid taxeringsproceduren och taxeringsmålens

behandling i alla instanser.

I de likalydande motionerna I: 320 (av herr Spetz) och II: 375 (av herrar

Svensson i Ljungskile och Utbult) är utgångspunkten delvis en annan. Med

dessa motioner åsyftas skrivelse till Kungl. Maj :t för vinnande av större

effektivitet i taxeringsnämndernas arbete med tanke på angelägenheten av

såväl att deklarationsgranskningen skall bliva så grundlig och allsidig att

deklarationsfusk i görligaste mån upptäckes som att den skattskyldiges rätt

bevakas. För erhållande av ett förbättrat taxeringsresultat ha motionärerna

ansett en ökning av tiden för taxeringsarbetet vara erforderlig. Motionärerna

ha vidare framhållit, att frågan huruvida den skattskyldiges rätt skulle

kunna bevakas i taxeringsnämnden genom ett särskilt ombud borde övervägas.

I de över ifrågavarande motioner avgivna remissyttrandena har det föreliggande

spörsmålet erhållit en närmare belysning ur olika synpunkter. Dessa

yttranden, vilkas innehåll i huvudsakliga delar redovisas i den vid detta

betänkande fogade bilagan, finner utskottet innefatta ett för frågans bedömande

värdefullt material. Utskottet vill i detta hänseende särskilt fästa

uppmärksamheten vid de yttranden, som avgivits av kammarrätten samt av

länsstyrelserna i Kristianstads och Norrbottens län.

Den i motionerna framförda kritiken synes i främsta rummet gälla proceduren

hos beskattningsnämnderna.

Vid ett ställningstagande till frågan, huruvida vårt nuvarande taxeringsväsen

fungerar på ett fullt tillfredsställande sätt, bör icke förbises, att arbetsbelastningen,

särskilt hos prövningsnämnderna, sedan ett flertal år tillbaka

torde ha varit avsevärt större än som kunnat förutses vid tiden för

1943 års taxeringsreform. Med hänsyn till den stora arbetsbelastningen hos

beskattningsnämnderna måste det anses förklarligt, om de spörsmål, till

vilka nämnderna ha alt fatta ståndpunkt, stundom icke blivit föremål för

en så ingående behandling som varit önskvärd. Den begränsade tid, som står

till nämndernas förfogande för taxeringsarbetet, måste givetvis medföra

svårigheter härutinnan. Å andra sidan torde emellertid av remissyttrandena

från de länsstyrelser, som ingått på ett närmare bemötande av de i motionerna

framställda invändningarna mot taxeringsförfarandct, otvetydigt framgå,

att även med nuvarande taxcringsorganisation åtskilligt kan göras och

jämväl göres såväl för tillgodoseende av den enskildes rättssäkerhet i taxe
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr A6.

ringsproceduren som för vinnande av en större effektivitet i taxeringsarbetet.

Vid ett bedömande av den föreliggande frågan med utgångspunkt från

vad som i dessa yttranden anförts måste den framkomna kritiken mot beskattningsnämndernas

handläggning av taxeringsfrågorna anses till en icke

ringa del vara oberättigad eller i varje fall överdriven.

En annan omständighet bör i detta sammanhang även beaktas. Såsom

framhållits av kammarrätten har iaxeringsförfarandet rönt stark inverkan

av den direkta beskattningens karaktär av reparation, d. v. s. en fördelning

enligt vissa regler å de skattskyldiga av belopp, som för bestridande av samhällets

utgifter skola uttagas genom direkta skatter. Resultatet av taxeringsförfarandet

liksom varje särskild taxering är sålunda i princip av betydelse

såväl för samhället såsom sådant som för samtliga skattskyldiga. I

enlighet härmed har i 109 § taxeringsförordningen beskattningsnämndernas

uppgift förklarats innefatta åliggande att, efter samvetsgrann prövning av

meddelade uppgifter och för övrigt kända förhållanden, efter bästa förstånd

åsätta taxering, så att densamma varder i möjligaste måtto likformig och

rättvis. Förfarandet i de båda första instanserna har — såsom kammarrätten

påpekat — i huvudsak utformats med hänsyn till angivna uppgift

och sålunda icke såsom en process för avgörande av tvister mellan skattskyldiga

och det allmänna. Först i de två högsta instanserna för prövning

av taxeringar, kammarrätten och regeringsrätten, har förfarandet givits

en mera processliknandc karaktär. Att förfarandet hos beskattningsnämnderna

i betydande utsträckning avviker från vad som gäller inom civilprocessens

område behöver fördenskull icke i och för sig innebära, att detta

förfarande är behäftat med brister. Då i de nu föreliggande motionerna, liksom

ofta även i den offentliga debatten, kritiken mot förfarandet hos beskattningsnämnderna

grundar sig på en jämförelse med processförfarandet

vid de allmänna domstolarna, utgår alltså denna kritik från förutsättningar,

som icke äro här tillämpliga.

Även om den skildring av taxeringsproceduren hos beskattningsnämnderna,

som givits i de nu väckta motionerna, således, såvitt utskottet kunnat

finna, i flera hänseenden måste anses överdriven eller grunda sig på oriktigga

förutsättningar, lärer det enligt utskottets mening icke kunna förnekas,

att motionerna gälla ett ämne av synnerligen stor betydelse. Den omständigheten,

att reglerna på civilprocessens område icke kunna tagas till rättesnöre

vid ärendenas behandling hos beskattningsnämnderna, innebär självfallet

icke, att kravet på tillgodoseende av den enskildes rättssäkerhet skulle

vara mindre befogat hos beskattningsnämnderna än hos de allmänna domstolarna.

Skillnaden består endast däri att med hänsyn till taxeringsprocedurens

speciella karaktär rättssäkerhetskravet där måste tillgodoses på ett

annat sätt. Taxeringsproceduren måste nämligen, såsom framgår av vad

ovan anförts, vara så utformad, att den — förutom den enskildes rättssäkerhet

—- jämväl främjar största möjliga effektivitet i taxeringsarbetet.

Båda dessa intressen äro lika viktiga, och en sådan reglering bör eftersträvas,

där intetdera intresset blir åsidosatt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 46. H

I detta sammanhang må med några ord beröras betydelsen av att taxeringsarbetet

bedrives effektivt. Då effektiviteten i taxeringsarbetet föres på

tal, betraktas detta ofta såsom ett uttryck för det allmännas »fiskaliska intresse».

Såsom framgår av det ovan återgivna uttalandet av kammarrätten är

detta betraktelsesätt i viss mån vilseledande. Det ådagalägger i varje fall

icke hela sanningen. På grund av den direkta beskattningens karaktär av

repartition är varje särskild taxering i princip av betydelse ej allenast för

samhället såsom sådant utan även för samtliga skattskyldiga. Eftersom stat

och kommun måste genom bidrag från de skattskyldiga erhålla täckning för

de kostnader, som föranledas av samhällets verksamhet, innebär ett undandragande

av inkomst från beskattning en överflyttning av skattebördan på

andra skattskyldiga.

Redan med vår nuvarande taxeringsorganisation åsyftas att i möjligaste

mån tillgodose såväl rättssäkerheten för den enskilde som effektiviteten i

taxeringsarbetet. Såsom ovan nämnts torde detta även vid tillämpning av nu

gällande bestämmelser kunna ske i betydande utsträckning. Till stor del beror

emellertid resultatet av taxeringsproceduren hos beskattningsnämnderna

på huruvida arbetskrafter till tillräckligt antal och med erforderlig kompetens

stå till förfogande. Undanröjandet av de brister, som må förefinnas vid

taxeringsärendenas behandling, är således åtminstone delvis en anslagsfråga.

Den frågan kan emellertid ställas, huruvida vår nuvarande taxeringsorganisation

är så anordnad och reglerna för dess verksamhet äro så avfattade,

att kraven på rättssäkerhet och effektivitet bliva tillgodosedda på bästa

möjliga sätt. Då ett ställningstagande till denna fråga icke lärer kunna ske

utan en ingående utredning och en omsorgsfull prövning av alla de faktorer,

vilka inverka på frågans bedömande, anser sig utskottet i sakens nuvarande

läge icke böra göra några mera bestämda uttalanden i detta hänseende. Utskottet

måste fördenskull inskränka sig till ett fastslående av att, såsom

framgår av det ovan anförda, hänsynstagandet till den enskildes rättssäkerhet

och till önskvärdheten av effektivitet i taxeringsarbetet bör vara ledmotivet

i vår taxeringsprocedur. Då skattetrycket nått en sådan höjd, som

det nu har, är det givetvis av särskilt stor betydelse, att taxeringsorganisationen

fungerar på bästa möjliga sätt. Genom en utredning skulle kunna

klarläggas, vilka förbättringar, som skulle kunna genomföras på detta område.

En utredning skulle även kunna bidraga till att de missförstånd, som

nu förefinnas angående taxeringsprocedurens karaktär, bleve undanröjda.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla, att utskottet finner det vara

en angelägenhet av vikt att förtroendet för taxeringsmyndigheterna icke undergräves

genom en kritik, som utgår från oriktiga förutsättningar.

Vad angår de i motionerna framställda kritiska erinringarna mot taxeringsmålcns

behandling hos bcskattningsdomstolarna synas dessa erinringar

i främsta rummet taga sikte på avsaknaden av muntligt förfarande, den

stundom knapphändiga motiveringen i utslagen och dröjsmålet med avgörandena.

Utskottet anser sig ej heller här kunna ingå på ett närmare bedö
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

mande av de sålunda framställda önskemålen. I detta sammanhang må allenast

framhållas, att ett muntligt förfarande i beskattningsmålen naturligtvis

skulle kunna vara av värde, och detta icke endast vid prövning av beskattningsfrågor

av mera invecklad och omfattande natur. Även vid handläggning

av smärre taxeringsmål, där den skattskyldige stundom icke förstår att rätt

utföra sin talan, kunde möjligheten till ett muntligt förfarande vara av betydelse.

I fråga om muntligt förfarande i beskattningsmålen är emellertid

utgångsläget avsevärt ogynnsammare än vid rättegången hos de allmänna

domstolarna, i det att redan den efter beskattningsnämnderna närmaste överinstansen,

kammarrätten, är gemensam för hela riket. Beträffande de övriga

mot taxeringsprocessen hos beskattningsdomstolarna framställda erinringarna

vill utskottet särskilt understryka önskvärdheten av sådana reformer,

varigenom större snabbhet kunde vinnas med målens avgörande. I

samband med en utredning beträffande taxeringsproceduren hos beskattningsnämnderna

bör fördenskull även taxeringsprocessen hos beskattningsdomstolarna

tagas under omprövning.

I detta sammanhang bör emellertid uppmärksammas, att, såsom påpekats

i vissa remissyttranden, chefen för finansdepartementet med stöd av Kungi.

Maj :ts bemyndigande den 17 mars 1950 tillkallat sakkunniga för verkställande

av en teknisk revision av inkomstskattelagstiftningen. Syftet med denna

revision har angivits vara att erhålla en anpassning av beskattningsreglerna

till det nya uppbördssystemet, varvid en förenkling av skattelagstiftningen

ansetts nödvändig. I direktiven för denna utredning har departementschefen

även berört frågan om en översyn av taxeringsorganisationen. Departementschefen

har nämligen i direktiven förklarat det vara hans avsikt

att sedermera — när resultaten av utredningen rörande inkomstskattelagstiftningen

förelåge och det sålunda blivit klarlagt i vad mån arbetsuppgifter

av enklare beskaffenhet på denna väg kunde avlastas från taxeringsmyndigheterna

upptaga frågan om en översyn av taxeringsorganisationen

i syfte att mera effektivt inrikta denna på kvalificerat taxeringsarbete med

därav följande bättre taxeringsresultat.

Såsom framhållits av departementschefen kan den nu tillsatta utredningen

rörande inkomstskattelagstiftningen tänkas resultera i sådana ändringar

i denna lagstiftning, som skulle komma att medföra en minskning i taxeringsmyndigheternas

nuvarande arbetsuppgifter. Med hänsyn härtill bör

måhända med en utredning rörande taxeringsförfarandet och taxeringsprocessen

lämpligen anstå någon tid i avvaktan på de förenklingar i beskattningsreglerna,

som kunna befinnas möjliga att genomföra. Det är emellertid

enligt utskottets mening önskvärt, att en utredning angående taxeringsväsendet

kommer till stånd så snart möjlighet härtill föreligger. Då den av

utskottet åsyftade utredningen dessutom avser jämväl andra spörsmål än

sådana, soin sammanhänga med taxeringsarbetets effektivitet, anser sig utskottet

böra i anledning av de ifrågavarande motionerna föreslå riksdagen

att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en utredning rörande de i detta

betänkande berörda spörsmålen. Utredningen bör enligt utskottets mening

vara allsidig och förutsättningslös.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr A6. 13

Därest det skulle visa sig dröja en mera avsevärd tid, innan resultaten av

den nu förordade utredningen föreligga, kan det måhända ifrågasättas att

vissa detaljreformer beträffande taxeringsarbetet hos beskattningsnämnderna

tagas under omprövning. Flera uppslag i detta hänseende ha framkommit

i remissyttrandena, till vilka utskottet får hänvisa.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte — i anledning av de likalydande motionerna

1: 236 av herr Nordenson och II: 290 av herr Edström,

de likalydande motionerna 1: 320 av herr Spetz samt

II: 375 av herrar Svensson i Ljungskile och Utbult ävensom

motionen II: 286 av herrar Åqvist och Gunnarsson — i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville, med

beaktande av vad utskottet i detta betänkande anfört, låta

verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning rörande

taxeringsförfarandet och taxeringsprocessen samt för riksdagen

framlägga de förslag, som må av utredningen föranledas.

Stockholm den 9 maj 1950.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Gustaf Elofsson, Velander,

Heiiman, Franzon, Wehtje, Falk, Ramberg, Werner och Spetz samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Jonsson i

Skedsbygd, Sundström, Hagberg i Malmö, Nilsson i Kristinehamn, Bladh,

Gunnarsson, Strandh och Åqvist.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

Bilaga.

Remissyttrandena i anledning av motionerna om taxerings
förfarandet.

Kammarrätten.

Den i motionerna framförda kritiken mot det nuvarande taxeringsförfarandet

grundas delvis på jämförelser mellan nämnda förfarande och processförfarandet

vid de allmänna domstolarna utan att därvid beaktats, i vad

mån förutsättningar för jämförelser över huvud taget föreligga. Ifrågavarande

rättsliga förfaranden förete emellertid så avsevärda skiljaktigheter med

avseende å ändamål och därav betingad utveckling, att direkta jämförelser

enligt kammarrättens uppfattning äro av tämligen begränsat värde.

Förfarandet vid de allmänna domstolarna innebär, vad beträffar civilprocessen

— och annat processförfarande torde, trots taxeringsprocessens i väsentliga

avseenden offentligrättsliga karaktär, knappast kunna komma i

fråga för jämförelse — i huvudsak handläggning och avgöranden av mellan

enskilda parter uppkomna tvister, beträffande vilkas utgång samhället och

dess i de särskilda tvisterna ej indragna medlemmar i allmänhet icke hava

annat intresse än det i ett rättssamhälle självfallna, att parterna skola hava

möjlighet att förebringa all utredning av betydelse samt att avgörandena

skola ske objektivt och i överensstämmelse med gällande rätt. Detaljerna i

processförfarandet hava utbildats med hänsyn härtill.

Taxeringsförfarandet åter har rönt stark inverkan av den direkta beskattningens

karaktär av repartition, d. v. s. fördelning enligt vissa regler å de

skattskyldiga av belopp, som för bestridande av samhällets utgifter skola uttagas

genom direkta skatter. Resultatet av taxeringsförfarandet liksom varje

särskild taxering är sålunda i princip av betydelse såväl för samhället såsom

sådant som för samtliga skattskyldiga. I enlighet härmed har i 109 § taxeringsförordningen

beskattningsnämndernas uppgift förklarats innefatta åliggande

att, efter samvetsgrann prövning av meddelade uppgifter och för övrigt

kända förhållanden, efter bästa förstånd åsätta taxering, så att densamma

varder i möjligaste måtto likformig och rättvis. Förfarandet i de båda

första instanserna har i huvudsak utformats med hänsyn till angivna uppgift

och sålunda icke såsom en process för avgörande av tvister mellan skattskyldiga

och det allmänna. De uppgifter alt iakttaga kronans eller det allmännas

intresse, soin författningsenligt ålagts den såsom kronoombud betecknade

ledamot av taxeringsnämnd, som utses av länsstyrelsen, och taxeringsintendenten

kunna principiellt icke anses konstituera något partsförhållande

i vanlig mening mellan det allmänna och de skattskyldiga. Ovan

återgivna föreskrift i 109 § taxeringsförordningen om beskattningsnämnds

åliggande gäller nämligen även den medlem av taxeringsnämnd, som benämnes

kronoombud, och taxeringsintendents uppgift med avseende å prövningsnämndsarbetet

förklaras i 93 § nyssnämnda förordning vara att undersöka,

huruvida taxeringarna äro med skatteförfattningarna överensstämmande,

likformiga och rättvisa.

Först i de två högsta instanserna för prövning av taxeringar, kammarrätten

och regeringsrätten, har förfarandet givits eu mera processliknande karaktär,

och där iakttagas jämväl i tillämpliga delar gängse grundläggande,

i rättegångsbalken angivna processregler.

Möjligen kan man teoretiskt tänka sig taxeringsförfarandet redan i de

båda första instanserna anordnat efter mönster av domstolsförfarandet. En

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

15

sådan anordning skulle emellertid förutsätta en så vidlyftig organisation för

undersökning, kontroll och utredning samt sådana åligganden för medborgarna

i fråga om bokförings- och uppgiftsskyldighet, personlig inställelse,

vittnesplikt in. in., att genomförandet därav icke kan betecknas såsom en

praktisk möjlighet.

Av det anförda framgår, att förefintliga skiljaktigheter mellan taxeringsoch

domstolsförfarandena enligt kammarrättens uppfattning i och för sig

icke motivera den kritik, som riktats mot taxeringsförfarandet. Detta förfarande

bör bedömas med hänsyn till den uppgift, detsamma har att fylla,

och de krav, som i anslutning därtill böra ställas på detsamma. Även med

denna utgångspunkt är dock enligt kammarrättens mening kritik i viss mån

berättigad.

Orsakerna till att under de senaste åren kritik i allt större omfattning riktats

mot taxeringsförfarandet torde främst kunna sökas i skärpningen av de

direkta skatterna och vissa statliga skatters kraftiga progressivitet. Penningvärdets

fall samt därav och av andra orsaker föranledda inkomstökningar

ha medfört, att progressionen blivit kännbar för allt större grupper av skattebetalare.

Av anförda skäl betyda avvikelser från de skattskyldigas yrkanden

avsevärt mycket mera för de skattskyldiga nu än tidigare. Delvis torde missnöjet

med taxeringsförfarandet alltså kunna hänföras till missnöje med

skatterna över huvud taget. Under tidigare skeden med väsentligt lägre skatter

avhördes icke nämnvärd kritik mot nämnda förfarande, oaktat taxeringsväsendets

förmåga att rätt fylla sin uppgift då otvivelaktigt var mindre

än nu.

En starkt bidragande orsak till uppkomsten av missnöje med taxeringsväsendet

är den efter hand alltmera komplicerade utformningen av skattesystemet.

Varje komplicering är ägnad att öka möjligheterna till olika uppfattningar

om skatteförfattningarnas tillämpning och alt försvåra åstadkommandet

av likformighet och rättvisa. I den mån förenklingar i skattesystemet

kunna genomföras, torde alltså taxeringsförfarandet bättre kunna

fylla sin uppgift och anledningar till kritik mot förfarandet bortfalla.

Såsom ytterligare en orsak till att missnöje med taxeringsförfarandet under

senare år uppstått må anföras, att beskattningsorganens organisation

icke tillräckligt och alltför långsamt anpassats efter den ökning av arbetsbördan,

som av olika orsaker inträtt. De kvalificerade arbetsuppgifterna

inom beskattningsväsendet äro av den art, att nödig erfarenhet och rutin

för uppgifternas ändamålsenliga handhavande kan förvärvas först efter

hand. Bristen på lämpliga arbetskrafter och den snabba omsättningen bland

befattningshavarna torde ha verkat hindrande, då det gällt att söka förstärka

beskattningsmyndigheternas personaluppsättning. Jämväl lönesättningen

för den fast anställda personalen och arvodesförhållandcna för övriga

inom taxeringsarbetet verksamma personer torde ha inverkat menligt.

I organisatoriskt avseende bör beträffande taxeringsförfarandet åtskillnad

göras mellan förfarandet hos beskattningsnämnderna, taxeringsnämnd och

prövningsnämnd, samt förfarandet hos skattedomstolarna, kammarrätten

och regeringsrätten.

De i motionerna anförda erinringarna synas avse kammarrätten endast i

tre avseenden, nämligen beträffande avsaknaden av muntligt förfarande, den

stundom knapphändiga motiveringen i utslagen och dröjsmålet med avgörandena.

I förstnämnda avseende vill kammarrätten anföra, att kammarrättens

instruktion icke lägger hinder i vägen för att muntligt förfarande sker,

där så anses lämpligt. Taxeringsmålen äro emellertid av den beskaffenhet,

att den skriftliga formen i kammarrätten i regel utan tvivel är mest ändamålsenlig.

Kammarrätten har hittills icke själv tagit initiativ till muntlig

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

handläggning i taxeringsmål, där sådan över huvud taget skulle kunnat

ifrågasättas, enär kammarrätten icke ansett sig böra ålägga de skattskyldiga

de kostnader och det omak, som äro förenade med muntlig handläggning,

särskilt om målen gälla skattskyldiga med hemort utanför huvudstaden.

Endast vid ett tillfälle — år 1949 — har muntlig handläggning begärts av

två klagande. Dessa voro hemmahörande i Stockholm, och framställningarna

bifölios. Kammarrätten är för sin del icke främmande för tanken, att muntlig

handläggning bör kunna komma till stånd i de relativt sällsynta fall, där

sådan med hänsyn till målens beskaffenhet är ägnad att främja ett riktigt

avgörande av målen. Ej heller förbiser kammarrätten den betydelse det ur

olika synpunkter kan äga, att såväl skattskyldiga och deras ombud som

företrädare för det allmänna beredas tillfälle att muntligen utföra talan inför

kammarrätten och att kammarrätten därvid får tillfälle till den processledning,

som endast det muntliga förfarandet kan erbjuda. Sådant förfarande

kan slutligen, särskilt om det icke är bundet till den i Stockholm belägna

domstolslokalen, i enstaka fall bereda möjlighet för kammarrätten till direkt

iakttagelse av största betydelse.

Om muntligt förfarande skall kunna komma till avsedd användning, torde

möjlighet emellertid böra beredas för dömande avdelning av kammarrätten

att sammanträda även å annan ort än i huvudstaden. En annan och måhända

bättre utväg för anordnande i orterna av muntligt förfarande i taxeringsmål

är att där anordna lokala administrativa underdomstolar.

I fråga om motiveringen i utslagen vill kammarrätten anföra, att kammarrätten

söker giva sina utslag sådan avfattning, att skälen för besluten

skola stå klara för de skattskyldiga, om de beakta vad som från deras sida

i deklarationer och besvärshandlingar anförts. Emellertid äro målen ej sällan

av den natur, att de huvudsakligen gälla skälighets- och bedömningsfrågor,

som undandraga sig motiverade avgöranden. Ofta finner sig kammarrätten

vidare av hänsyn till de skattskyldigas intressen förhindrad att i utslagen,

som äro offentliga handlingar, intaga sådan fullständig redogörelse

för innehållet i deklarationer och andra handlingar, att även en utomstående

kan bilda sig en uppfattning om skälen för besluten. En sådan fullständighet

i avfattningen av utslagen skulle dessutom vara mycket tidsödande och

på så sätt fördröja målens avgörande, i den mån icke ökade arbetskrafter

ställdes till förfogande.

I fråga om den tid, som förflyter mellan ingivandet av kammarrättsbesvär

och meddelandet av kammarrättens utslag, vill kammarrätten i första hand

erinra, att besvär i taxeringsmål skola ingivas till vederbörande länsstyrelse,

eller, om de ingivas till kammarrätten, av kammarrätten överlämnas till vederbörande

länsstyrelse, som enligt 122 § taxeringsförordningen har att efter

komplettering av besvärshandlingarna insända desamma till kammarrätten

inom sex månader efter det besvären inkommit till länsstyrelsen. Emellertid

iakttages icke alltid denna föreskrift om tiden för besvärsakternas insändande.

Stundom inkomma akterna avsevärd tid efter utgången av ifrågavarande

tidsfrist.

Beträffande väntetiden i kammarrätten får kammarrätten anföra följande

siffror rörande kammarrättens handläggning av taxeringsmål under de senaste

åren:

Antal Antal Antal oavgjorda

inkomna mål avgjorda mål mål vid årets slut

1945 ............... 10 641 10 028 11 801

1946 ............... 13 738 10 525 15 014

1947 ............... 11668 11 236 15 446

1948 ............... 6 820 11 091 11 175

1949 ............... 9 000 9 450 10 725

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

17

Antalet inkomna mål, som åren 1947 och 1948 nedgick i samband med

bortfallet av krigskonjunkturskatten och viss skatteeftergift vid uppbördsreformens

genomförande, visar åter ökning. Balansen vid 1949 års utgång

motsvarar i stort sett det antal mål, som hinna avgöras under ett år, i följd

varav väntetiden för närvarande får beräknas i genomsnitt utgöra ett år.

Den balans som funnits under krigsåren och åren närmast därefter har berott

på att kammarrättens organisation under tidigare år icke kunnat snabbt

anpassas efter ökningen av antalet inkomna mål. I speciella fall är väntetiden

längre än ett år, exempelvis om avgörandet av i regeringsrätten anhängigt

mål anses böra avvaktas, under det att i andra fall utslag meddelas

inom väsentligt kortare tid, allt räknat från den tid, besvärsakterna inkommit

till kammarrätten.

Kammarrätten delar den i en av motionerna uttalade uppfattningen, att

ett snabbt avgörande av taxeringsmål i kammarrätten är av synnerlig vikt

för att taxeringsförfarandet skall kunna anses fungera tillfredsställande.

En sådan ordning bör eftersträvas icke blott med hänsyn till de skattskyldigas

berättigade intressen utan även på grund av de ränteutgifter, som åsamkas

det allmänna vid restitutioner, och de olägenheter, som förekomsten av

svävande taxeringsfrågor innebär för taxeringsväsendet över huvud taget.

Emellertid begränsas i viss mån möjligheterna till snabbt avgörande genom

bestämmelserna om besvärstid, genom tidsutdräkt vid infordrande av förklaringar

och genom andra därmed jämförliga omständigheter.

För åstadkommande av snabbare handläggning erfordras i första hand

åtgärder för att föreskrifterna om tiden för besvärsakters insändande till

kammarrätten skola iakttagas. I detta avseende vill kammarrätten erinra,

att insändandet ankommer på länsstyrelserna och att kammarrätten icke

har att taga befattning med dessas ämbetsförvaltning.

Omfattningen av kammarrättens organisation bör i fall av behov för

framtiden mera smidigt anpassas efter växlingarna i arbetsbelastningen.

Slutligen böra sådana anordningar träffas, att jämväl avgörandena i regeringsrätten

kunna ske snabbare än nu är fallet, varigenom även kammarrättens

arbete skulle underlättas. För närvarande torde den genomsnittliga

väntetiden vara längre i regeringsrätten än i kammarrätten.

I sistnämnda båda avseenden är frågan om rekryteringen till kammarrätten

av största betydelse, vilken rekrytering i sin tur påverkar regeringsrättens

arbete på grund av att föredragandena i taxeringsmål hos regeringsrätten

pläga hämtas från kammarrätten. Rekryteringen till kammarrätten

är för närvarande numerärt alltför svag och i varje fall så svag, att en

någorlunda snabb utvidgning av kammarrätten icke i fall av behov kan

genomföras. Den speciella beskaffenheten av de mål, som ankomma på

kammarrättens handläggning, gör det omöjligt att för rekryteringen i

nämnvärd utsträckning lita till personal från andra myndigheters verksamhetsområden.

I detta avseende må särskilt framhållas den avgörande

betydelsen av alt kammarrättens blivande ledamöter i regel erhålla sin

grundläggande utbildning i kammarrättens dömande verksamhet. Utan sådan

regelmässigt grundläggande utbildning för ledamöterna kunna kammarrättens

möjligheter atl på tillfredsställande sätt fullgöra sina viktiga

uppgifter komma alt äventyras. För en tillfredsställande rekrytering är i

första hand erforderligt, att avlönings- och befordringsförhållandena för

kammarrättens rekryteringspersona! regleras på tillfredsställande och med

hovrätternas lörhållanden fullt jämförligt sätt, varom kammarrätten gjort

upprepade underdåniga framställningar, vilka dock ännu icke lett till något

resultat.

lliliang till riksdagens protokoll 1950. 7 samt. Nr 16 -17.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets betänkande nr A6.

Motionärernas kritiska anmärkningar rikta sig i huvudsak mot förfarandet

hos beskattningsnämnderna, vilkas verksamhet enligt motionerna

på sina håll betraktas med misstro. Beträffande detta förfarandet må framhållas,

att beskattningsnämnderna i organisatoriskt avseende äro helt fristående

från kammarrätten och regeringsrätten. Taxeringsnämndernas medlemmar

utses delvis av länsstyrelserna och delvis av kommunerna. I prövningsnämnderna

äro landskamrerarna självskrivna ordförande och ledamöterna

utses av Kungi. Maj :t. Vederbörande länsstyrelse har enligt 107 §

taxeringsförordningen att vaka över att taxeringsarbetet ordnas och bedrives

ändamålsenligt, och de i länen verksamma taxeringsavdelningarna

med taxeringsintendenterna såsom närmast ansvariga föreståndare utgöra

avdelningar inom respektive länsstyrelser och lyda alltså under landshövdingarna.

Någon central myndighet för taxeringsverksamheten finnes däremot

ej, vilket torde kunna betecknas såsom en brist med hänsyn till den

landsomfattande arten av denna verksamhet.

Kammarrätten anser sig icke kunna ingå på frågan om befogenheten av

de anmärkningar, som i motionerna framställts mot förfarandet hos beskattningsnämnderna.

Kammarrätten har nämligen, såsom redan framhållits,

endast att pröva och avgöra sådana taxeringsmål, som genom besvär

dragas under dess prövning, men däremot icke att befatta sig med

taxeringarna i övrigt eller med taxeringsarbetet såsom sådant. De till kammarrätten

inkomna besvärsakterna erbjuda ett alltför begränsat underlag

för att tillåta generella omdömen om beskattningsnämndernas och länsstyrelsernas

handhavande av taxeringsarbetet. I motionerna har icke givits

närmare belägg för de däri gjorda uttalandena om taxeringsförfarandet.

Dessa uttalanden äro närmast av den innebörden, att de enskilda skattskyldigas

intressen för närvarande icke skulle tillbörligt beaktas vid taxeringsförfarandet.

I andra sammanhang åter har den uppfattningen kommit

till synes, att förfarandet icke vore tillräckligt effektivt, på grund varav

inkomster till avsevärda belopp undginge taxering.

Befogenheten av uttalanden i ena eller andra riktningen är vansklig att

bedöma, eftersom material för ett sådant bedömande saknas. Angelägenheten

för såväl det allmänna som de enskilda skattskyldiga av att taxeringsförfarandet

fungerar ändamålsenligt är emellertid av den vikt, att en utredning

i frågan får anses påkallad. Denna utredning bör emellertid vara

förutsättningslös och allsidig. I första hand bör på grundval av källmaterial

ingående undersökas, i vad mån taxeringarna för närvarande avvika åt

ena eller andra hållet från vad som med hänsyn till gällande skattelagstiftning

kan anses idealt. Vidare bör frågan om taxeringsförfarandet i

samtliga instanser utredas. Beträffande taxeringsavdelningarna inom länsstyrelserna

bör övervägas, om de skola bibehållas i sitt nuvarande skick

eller givas en mera självständig ställning under enhetlig ledning, därvid

även frågan om ordförandeskapet i prövningsnämnderna bör omprövas.

Slutligen bör utredningen även omfatta åtgärder, som kunna påverka kammarrättens

och regeringsrättens handläggning av taxeringsmål, därvid även

lämpligheten av att inrätta ett antal lokala administrativa domstolsinstanser

må göras till föremål för undersökning.

I handläggningen av detta ärende, därvid skiljaktig mening icke förekommit,

ha deltagit tillförordnade presidenten Norrman, divisionsordföranden

kammarrättsrådet Wikström, kammarrättsråden Sivertsson och Björne,

den sistnämnde föredragande, samt adjungerade ledamöterna Lundblad

och Ohlsson.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr A6.

19

Överståthållarämbetet.

Ämbetet överlämnar ett av förste taxeringsintendenten Sven Holdo över

motionerna I: 320 och II: 375 avgivet yttrande, vari anföres följande:

Den direkta deklarationsgranskningen utföres enligt gällande föreskrifter

av ordföranden, kronoombudet och därjämte i förekommande fall av

någon kommunvald ledamot inom taxeringsnämnden. De erfarenheter som

här vunnits angående detta granskningsarbetes bedrivande giva icke anledning

till antagande att ordförande och kronoombud — såsom motionärerna

befara — skulle ensidigt bevaka kronans fiskaliska intressen. Det finnes

tvärtom många exempel på, att ordföranden vid föredragning i taxeringsnämnden

finner anledning att åberopa den skattskyldiges i deklaration

framförda synpunkter eller vägrar att biträda höjningsyrkanden från kommunvalda

ledamöters sida. Ordföranden framstår dock i allmänhetens ögon

såsom fiskaliskt ombud redan på grund av den honom åvilande skyldigheten

att meddela den skattskyldige underrättelse om höjningar, medan

däremot uppgift mera sällan lämnas om de avvikelser från deklarationen

som föranlett sänkning av den deklarerade inkomsten. Beträffande farhågan,

att den skattskyldiges intressen medvetet skulle åsidosättas vid taxeringen

må vidare nämnas, att i de anvisningar för taxeringen, som årligen

utfärdas i Stockholm, sedan många år tillbaka intagits föreskrift, att »även

sådana fel i deklarationerna, som äro till de skattskyldigas nackdel skola

rättas».

Därest ordförande och kronoombud följde de föreskrifter i taxeringsförordningen,

som meddelats till tryggande av deklarantens intresse av att erhålla

säker kännedom om såväl förhandsgranskningen som dess slutresultat

vid avvikelse från deklarationen, torde i allmänhet någon ytterligare

kontroll från de skattskyldigas sida icke erfordras. Fråga uppkommer emellertid

om icke de brister, som i nämnda hänseende må vidlåda arbetet i

taxeringsnämnderna och som kunna äventyra de skattskyldigas rätt, torde

bäst avhjälpas med andra medel än genom att förstärka de skattskyldigas

direkta medverkan vid taxeringsarbetet. I vart fall synes det — såsom bevillningsutskottet

framhållit i betänkande nr 31 år 1947 — icke tillrådligt

att låta särskild av kommun vald ledamot få till särskild uppgift att vara

ombud för de skattskyldiga.

Utvecklingen av det ekonomiska livet och de alltmer komplicerade beskattningsreglerna

ställer stora krav på teoretiska insikter och praktisk

erfarenhet hos dem, som handlägga deklarationerna. Användning av kvalificerad

personal vid taxeringsarbetet i första instans leder med säkerhet till

bättre taxeringsresultat, färre felaktigheter och minskat antal besvär i

högre instanser. Tillgången på dylik personal, vilken såsom regel utför

taxeringsarbetet såsom bisyssla, beror givetvis i hög grad på storleken av

de arvoden, som erbjudas. Men åtgärder kunna också vidtagas av kommunala

och statliga myndigheter för att höja kompetensen och i övrigt effektivisera

taxeringsnämndernas arbete.

I Stockholm anordnas sålunda årligen en speciell kurs för nytillträdande

ordförande och kronoombud omfattande cirka 40 timmars genomgång av

aktuella författningsbestämmelser. Vidare utarbetas — förutom de för allmänheten

avsedda anvisningarna angående vissa deklarationsfrågor _ sär
skilda

anvisningar till ledning för taxeringsarbetets bedrivande, varjämte

under taxeringsarbetets gång ordförande och kronoombud genom cirkulärskrivelser

hållas underrättade om aktuella frågor eller annat av betydelse

för taxeringen. I den mån tiden så medger företages av tjänstemän vid överståthållarämbetet

stickprovsvis s. k. eftergranskning av det material, som

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

bearbetats av i första hand nya och oprövade krafter. De anmärkningar,

vartill denna granskning föranleder, delgivas omgående vederbörande.

Den specialisering av arbetsuppgifterna, som den i Stockholm genomförda

indelningen i lokala, särskilda och speciella taxeringsnämnder innebär, ökar

väsentligt effektiviteten i taxeringsarbetet samtidigt som den torde skapa

större jämnhet i taxeringen.

Intet tvivel råder om att den tid, som slår till taxeringsnämndernas förfogande,

är ytterst knappt tillmätt. Följden härav blir att fullständig utredning

icke alltid hinner företagas med tv åtföljande övervältring av arbetsuppgifter

på prövningsnämnd och skattedomstolar, mindre omsorgsfull

granskning av deklarationsmaterialet varmed följer kvarstående formella

eller materiella felaktigheter, varjämte underrättelseplikten gentemot de

skattskyldiga kan komma att eftersättas. Givet är att även i detta sammanhang

kompetensen spelar en betydande roll, då en för ändamålet utbildad

och rutinerad granskare regelmässigt medhinner mera och utför arbetet

bättre än den, som tillfälligt innehar uppdraget.

En förlängning av taxeringsperioden synes tyvärr svårligen kunna ske.

Bland annat torde det ur källskattesynpunkt vara nödvändigt att undvika

att inkomståret vid taxeringen och mantalsåret sammanfaller, eftersom debetsedlarna

å preliminärskatt måste utsändas i nära anslutning till kalenderårsskiftet.

En framflyttning av tidpunkten för avlämnande av deklarationer till

exempelvis den 1 februari torde möta svårigheter på grund av att de skattskyldiga

säkerligen i många fall icke förrän vid nämnda tidpunkt eller senare

från arbetsgivaren och andra institutioner erhållit lönc- och ränteuppgifter

in. in. Däremot skulle med säkerhet ett stort antal rörelscidkare

vilkas bokföring är av mindre omfång och vilka enligt gällande bestämmelser

automatiskt åtnjuta anstånd med deklarationens avgivande till den 31

mars, kunna avgiva densamma betydligt tidigare och i många fall redan

den 15 februari. En betydande lättnad och större kontinuerlighet i taxeringsnämndernas

arbete skulle härigenom vinnas.

De förarbeten avseende taxeringslängdens upprättande och sortering av

deklarationsmaterialet, som i Stockholm utföres å mantalsverket, torde

näppeligen kunna utföras på kortare tid än som för närvarande står till

buds. I länen betungas ordföranden vanligen — till stort förfång för det

egentliga taxeringsarbetet — med okvalificerat men tidsödande sorteringsoeh

inprickningsarbete, längdföring, summering och uträknande av beskattningsbart

belopp.

Fastställande av senare tidpunkter för taxeringsarbetets avslutande kunde

vara önskvärt ur taxeringssynpunkt men torde medföra andra vanskligheter.

Den slutliga följden bleve ett senare utsändande av debetsedlarna och ännu

senare skatteinbetalning än som nu sker. Genom källskatteförfarandet har

man sökt förlägga tiden för skattens betalande i så nära anslutning som

möjligt till tiden för inkomstens uppbärande. Åtminstone så länge avsevärda

differenser kunna förekomma mellan preliminärt erlagd skatt och slutlig

skatt synes det mig vara en betydande olägenhet och ett avsteg från den

princip man enligt ovan sökt följa att ytterligare utsträcka avståndet emellan

tiden för inkomstens uppbärande och tidpunkten för slutlig avräkning

och skattebetalning.

Mer önskvärt vore om i stället nämnda tid kunde avsevärt förkortas genom

förenkling av arbetet med uträknande av beskattningsbar inkomst och

slutlig skatt.

En förbättring av taxeringsresultatet utan utökning av tiden för taxeringsarbetet

skulle måhända kunna ernås också på andra vägar än här ovan

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

21

i olika sammanhang angivits. Sålunda kunna taxeringsdistriktens antal ytterligare

ökas, så att arbetsbördan inom distrikten lättas och mera tid vinnes

för granskningen och för kontakt med de skattskyldiga. En dylik omläggning

medför dock uppenbarligen väsentligt ökade arvodeskostnader.

Ett annat mera radikalt sätt att bemästra den allt mer svällande taxeringsapparaten,

vore att förenkla själva taxeringsarbetet i vad avser flertalet

löntagaredeklarationer. Denna fråga äger nära samband med spörsmålet

angående införandet av en definitiv källskatt för löntagare. Huruvida

förutsättningar framdeles kunna föreligga att taga ett sådant steg, kan ännu

ej förutses. Så mycket torde emellertid vara säkert, att taxeringsförfarandet

i nuvarande form icke är särskilt väl anpassat efter det nya läge, som uppkommit

genom uppbördsreformen. I vad angår första-instansförfarandet,

framstår det som särskilt önskvärt att fullständiga upplysningar rörande

skatteuträkningen kunde lämnas å i ögonfallande plats på debetsedeln. Råd

och upplysningar samt svar å enskilda förfrågningar rörande taxering och

skatteuträkning torde däremot, därest de skola meddelas av tjänstemän vid

länsstyrelser och lokal skattemyndighet, kräva personalförstärkningar.

Med åberopande av vad sålunda anförts får jag för min del instämma

i motionärernas uppfattning att en utredning angående taxeringsnämndsarbetets

lämpliga bedrivande är av behovet påkallad. Måhända kommer

emellertid en betingelse för att förenkla taxeringsarbetet visa sig vara, att

de materiella beskattningsreglerna, särskilt såvitt angår löntagarnas beskattning,

omprövas och förenklas.

I egna yttranden anför överståthållarämbetet:

a) Angående motionerna I: 236 och 11: 290:

De i förevarande motioner framförda synpunkterna ävensom motionärernas

yrkanden ansluta sig nära till vad som anförts i motionen II: 286, angående

vilken överståthållarämbetet avgivit särskilt yttrande till utskottet,

överståthållarämbetet tillåter sig därför att såsom sin mening angående förevarande

spörsmål åberopa vad ämbetet anfört i sistnämnda yttrande.

b) Angående motionerna 1: 320 och II: 375:

Frågan om en effektivisering av beskattningsnämndernas organisation och

arbetssätt har aktualiserats genom det nya läge, som uppkommit till följd

av uppbördsreformen. Framför allt har det blivit angeläget att inrikta taxeringsarbetet

på att i möjligaste mån undvika tekniska felaktigheter, åt vilka

allmänheten numera ägnar skärpt uppmärksamhet. Emellertid har chefen

för finansdepartementet den 17 mars 1950 i direktiv för en utredning, som

skall verkställa en teknisk genomgång av inkomstskattelagstiftningen, uttalat,

att när resultatet av denna utredning förelåge en översyn av taxeringsorganisationen

konnne att vidtagas. Med hänsyn härtill anser sig överståthållarämbetet

kunna inskränka sig till att hänvisa till de av förste taxeringsintendenten

framförda synpunkterna.

c) Angående motionen 11: 286:

I den föreliggande motionen ha framförts åtskilliga kritiska anmärkningar

mot nuvarande nämndförfaramje och processordning vid skattetvister. Helt

allmänt torde motionen 1''å anses syfta till att bringa taxerings- och processförfarandet

genom alla instanser i så nära anslutning till civilprocessförfarandet

som möjligt.

De i motionen uttalade farhågorna för alt objektiviteten icke tillräckligt

tillgodoses vid avgörandet av skatteärenden torde grunda sig på den felaktiga

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

uppfattningen, att kronoombudet i taxeringsnämnden respektive taxeringsintendenten

i prövningsnämnden har att ensidigt hävda det allmännas intresse.

Dessa organ ha i själva verket till främsta uppgift att tillse att taxeringarna

bliva överensstämmande med skatteförfattningarna samt likformiga

och rättvisa. Något ensidigt hävdande av kronans intresse skall sålunda

icke ske och lärer väl i regel ej heller förekomma i praktiken numera,

även om så tidigare på en del håll skulle hava varit fallet. Att missförstånd

rörande den verkliga innebörden av de s. k. fiskaliska organens funktioner

kunna uppkomma är dock förklarligt med hänsyn till skatternas alltmer

ökade betydelse för den enskildes ekonomi.

Ett realiserande av motionärernas önskemål om att bringa taxeringsförfarandet

och skatteprocessen i bättre överensstämmelse med de principer,

som ligga till grund för det gällande rättegångsförfarandet, synes aktualisera

åtskilliga frågor av central betydelse. Genomförandet av en dylik reform

torde vidare av praktiska skäl förutsätta åtgärder för att nedbringa

den särskilt i följd av uppbördsreformens genomförande stegrade besvärsfrekvensen.

Betecknande för de nuvarande prövningsnämndsärendena är att

dessa i många fall icke avse tvistefrågor i egentlig bemärkelse utan i mycket

stor utsträckning gälla tekniska fel och brister med avseende å taxeringen,

vilka uppmärksammats av de skattskyldiga i samband med mottagande av

debetsedel å slutlig skatt.

Emellertid skall — enligt Kungl. Maj :ts beslut den 17 mars 1950 — en

teknisk genomgång av inkomstskattelagstiftningen verkställas. I direktiven

för den blivande utredningen har chefen för finansdepartementet uttalat

att, sedan utredningen klarlagt förutsättningarna för åstadkommande av förenklingar

av de materiella beskattningsreglerna, komme frågan om beskattningsnämndernas

organisation och arbetssätt att upptagas till prövning. Då

här föreliggande spörsmål sålunda lämpligen synes böra bli föremål för

bedömande i ett större sammanhang, anser sig överståthållarämbetet icke böra

närmare än här skett ingå på de i förevarande motion framförda synpunkterna.

Länsstyrelsen i Stockholms län.

a) Angående motionerna 1: 236 och II: 290:

Det nuvarande taxeringsförfarandet är onekligen behäftat med vissa brister.

Det synes emellertid länsstyrelsen lämpligt, att resultatet av den beslutade

utredningen om revision av kommunalskal telagen och förordningen om

statlig inkomstskatt avvaktas, innan någon utredning rörande taxeringsförfarandet

verkställes.

b) Angående motionerna I: 320 och II: 375:

Taxeringsnämndernas arbetsförhållanden kunna icke betraktas som tillfredställande.

En oproportionerligt stor del av taxeringsnämndsordförandens

arbete består i sortering av deklarationer och kontrolluppgifter, summering

av deklarationer samt längdföring, och den tid, som kan ägnas åt materiell

granskning av deklarationerna, blir alltför kort. Det synes emellertid

vara lämpligast att avvakta resultatet av den nyligen beslutade utredningen

om revision av kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt,

innan frågan om effektivisering av tdxeringsnämndsarbetet göres till

föremål för utredning.

c) Angående motionen II: 286:

Taxeringsförfarandet i taxeringsnämnd och prövningsnämnd är onekligen

behäftat med brister. Den bild av förfarandet som motionärerna tecknat synes

dock vara överdriven.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 4C.

23

Enligt länsstyrelsens mening bör emellertid resultatet av den beslutade

utredningen om revision av kommunalskattelagen och förordningen om statlig

inkomstskatt avvaktas innan åtgärder vidtagas för översyn av taxeringsförordningen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län.

Den alltmera ingående uppmärksamhet, som från allmänhetens sida i

olika avseenden ägnas taxeringsförfarandet och skattereglerna, torde förklaras

av den ojämförligt större betydelse, som skatterna numera ha för

den enskildes ekonomi. Då skattetrycket nu är stort, är man mer än tillförne

intresserad av sin skatt och jämväl för skattelagstiftningen (exempelvis

sambeskattningens till dato olösta problem). Det är därför icke ägnat

att förvåna, att man från denna utgångspunkt kan ställa sig frågande och

kritisk både inför formerna för skattens bestämmande (taxeringsorganisationen)

och dess uttagande (källskatt och existensminimum). En ytterligare

orsak till den kritik, som senaste åren framkommit, torde sammanhänga

med det förhållandet, att en ny rättegångsbalk trätt i kraft sedan taxeringsorganisationen

genomfördes 1943. Det är självfallet att de, som föra talan

i skattemål, vid jämförelse med rättegångsbalkens bestämmelser, där man

i olika avseenden velat stärka kravet å rättssäkerhet, göra den reflektionen,

att skatteprocessen saknar många av de moment, som i civilprocess garantera

denna rättssäkerhet. Det bör i detta sammanhang framhållas, vilket

jämväl skett i den offentliga kritiken, att de avgöranden, som ske i skatteprocessen,

avse mycket betydande värden. Sålunda har angivits att »totalvärdet

av vad som står på spel för de skattskyldiga i vid en given tidpunkt

anhängiga taxeringsmål säkerligen är vida större än sammanlagda värdet av

processobjekten i alla andra samtidigt pågående ekonomiska rättstvister i

Sveriges land». Härtill bör tilläggas, att avgörande i skatteprocessen ofta

har följdverkningar av stor ekonomisk räckvidd, varvid åsyftas icke endast

dess inverkan på andra skattskyldiga, som befinna sig i samma skattesituation,

utan på beslutets framtida inverkan för de skattskyldiga själva.

Den organisation, som bör givas åt taxeringsförfarandet, är givetvis helt

beroende av den lagstiftning, som den är avsedd att reglera. I fråga om skattelagstiftningen

genomfördes den sista stora reformen 1928, men under årens

lopp ha många ändringar och tillägg gjorts. Med sin uppställning i paragrafer

och anvisningar, som avse att reglera varje skatteproblem, har den på

grund härav blivit mindre överskådlig och lättillgänglig. Det går ju knappast

något år utan att taxeringsnämnderna ha att taga emot någon ny lagstiftning

å detta område. Länsstyrelsen hälsar därför med stor tillfredsställelse

den ifrågasatta utredningen om kommunalskattelagen, av vilken länsstyrelsen

förväntar lagstiftning med allmänna bestämmelser angående inkomstberäkning

och avdrag'' in. in. och med möjlighet att till ett centralorgan

för taxering överlämna vissa detalj spörsmål.

Efter dessa allmänna uttalanden i frågan övergår länsstyrelsen till föreliggande

motioner.

Vad beträffar taxeringsnämnderna torde icke med fog kunna riktas anmärkning,

att de skulle på ett sämre sätt handhava sina uppgifter, än tidigare

varit fallet. Snarare torde man hava anledning att uttala sin aktning

för taxeringsnämnderna, som på ett i allmänhet så pass tillfredsställande

sätt lyckas utföra sina åligganden under den starkt begränsade tid, som står

dem till buds. Sedan 1943 års taxeringsreform har arbetet i taxeringsnämnderna

väsentligt ökat bl. a. på grund av den mängd kontrolluppgifter, som

genom taxeringsavdelningarna kommer nämnderna till handa. Enligt upp
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

gift har i länet till dato för årets taxering inkommit omkring 40 000 sådana

kontrolluppgifter. Som ett mått på det arbete, som taxeringsnämnderna nedlägga,

kan från 1949 års statistik anföras att antalet skattskyldiga i länet

utgjorde 141 875 och antalet avvikelser från deklaration 45 717. Sålunda

ändrades nästan var tredje deklaration. Det är självfallet, att alla dessa uppgifter,

som med hänsyn till kontrollen icke kunna genom taxeringsintendenten

infordras före den 15 februari, och som därefter i olika omgångar även

relativt sent nå taxeringsnämnderna, vålla mycket besvär och arbete. Därtill

komma ordnandet av självdeklarationer och andra uppgifter, som sändas

direkt till ordföranden, ävensom ordförandens bestyr med att utsända anmaningar

att avgiva självdeklaration etc. Ordföranden får sätta till mycken

tid för färdigställandet av taxeringsmaterialet, innan granskningen kan

börja. Att taxeringsnämndsordföranden under stor del av taxeringsperioden

skall syssla med och vara upptagen av detta rent manuella arbete, är icke

lämpligt och inkräktar på hans huvuduppgift: att tillse att all inkomst, som

skall beskattas, påföres taxering och att icke andra än behöriga avdrag medgivas.

En väsentlig lättnad skulle beredas taxeringsnämndens ordförande,

om han erhölle biträdeshjälp för ovan nämnt arbete. Även andra orsaker bidraga

till att taxeringsnämndernas arbete blir särskilt jäktat. Den korta tid,

som står taxeringskonsulenterna till buds för granskning och eventuell

skriftväxling beträffande till dem överlämnade deklarationer, medför att

taxeringskonsulenterna oftast icke hinna återställa deklarationerna till respektive

taxeringsnämnder förrän mycket sent. Önskvärt är att taxeringskönsulenten

i taxeringsnämnderna personligen föredrager deklarationerna.

Ytterligare tid borde därför stå till förfogande, innan dessa viktiga taxeringar

avgöras i taxeringsnämnden. Vad länsstyrelsen här anfört om föreliggande

svårigheter för taxeringsnämnderna vid utförande av deras uppdrag

stöder sig på uttalanden från taxeringsnämndernas ordförande i svar på eu

rundskrivelse i ämnet från landskamreraren.

I detta sammanhang vill länsstyrelsen erinra om bevillningsutskottets uttalande

i betänkande nr 57/1943 s. 11. Skäl synes föreligga att ånvo upptaga

frågan om begränsning av anståndstiaen för bokföringspliktiga skattskyldiga

till den 15 mars, vilket torde kunna ske utan olägenhet, särskilt som i

vissa fall möjlighet till anstånd föreligger. Härigenom skulle ytterligare tid

länmas för granskning av dessa skattskyldigas deklarationer.

Det i motionerna 1:320 och 11:375 uttalade önskemålet om en översyn

av frågan om ersättningen för taxeringsarbetet biträdes helt av länsstyrelsen.

Enligt länsstyrelsens åsikt utgår för närvarande icke tillräcklig ersättning

til! taxeringsnämndernas ordförande och kronoombud för deras viktiga och,

särskilt för ordförandena, synnerligen betungande arbete.

I motionerna gives vidare uttryck för tanken, afl de skattskyldigas rätt

borde på ett särskilt sätt bevakas i taxeringsnämnderna. Enligt länsstyrelsens

uppfattning följa taxeringsnämnderna väl bestämmelserna i 109 § taxeringsförordningen

att, efter samvetsgrann prövning av meddelade uppgifter

och för övrigt kända förhållanden, efter bästa förstånd åsätta taxering,

så att densamma varder i möjligaste måtto likformig och rättvis. Självfallet

böra de skattskyldigas berättigade intressen på allt sätt tillgodoses; men

länsstyrelsen kan för sin del icke finna att det bör ske på i motionerna föreslaget

sätt. Ej heller prövningsnämnden synes böra utökas med särskild representant

för de skattskyldiga.

Önskemålet att de skattskyldiga skola beredas möjlighet att kontrollera

sin skattsedel för slutlig skatt anser länsstyrelsen värt allt beaktande. Därest

den för allmänheten svårförståeliga bankningen av ortsavdrag vid kommunaltaxeringen

borttages såsom i avgivet betänkande föreslagits, bör detta

krav kunna utan svårighet tillgodoses.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

25

Även de övriga motionerna beröra i vissa avseenden arbetet hos taxeringsnämnderna.

I motionen II: 286 påtalas att taxeringsintendenten har att övervaka

taxeringsnämndernas arbete och lämna ordförandena i dessa nämnder

råd och upplysningar, samt att taxeringsintendenten även äger deltaga i

nämndernas överläggningar. Motionärerna anse detta vara olämpligt, eftersom

taxeringsintendenten bevakar enbart kronans intressen. Slutligen uttala

motionärerna den åsikten, att det inflytande, som nämndernas ledamöter

utöva, är synnerligen obetydligt. I anledning härav får länsstyrelsen anföra,

att det är av synnerlig vikt, att taxeringen i de olika lokala taxeringsnämnderna

blir likformig och att samma taxeringsförfarande tillämpas. Länsprövningsnämnden

fastställer för taxeringen vissa normalvärden, och taxeringsintendenten

lämnar anvisningar. Länsstyrelsen kan icke finna att fara

för rättssäkerheten kan uppstå genom att taxeringsintendenten får tillfälle

att kontrollera, huru skatteförfattningarna efterlevas, och lämna nämnderna

uppgifter om gällande rättsregler och rådande praxis. Med hänsyn till vad

motionärerna anföra om de kommunvalda ledamöternas inflytande i taxeringsnämnden,

vill länsstyrelsen framhålla, att dessa ledamöter hava stor

betydelse för åsättande av en riktig taxering. Detta gäller särskilt de många

uppskattningsfrågor, som förekomma vid taxering, samt övriga bedömanden,

där lokalkännedom har betydelse. Länsstyrelsens uttalande härom

grundar sig bl. a. på vad som i föreningen för länets taxeringsnämndsordförande

kommit till uttryck.

1943 års taxeringsreform lämnade organisationen i den lokala taxeringsnämnden

i stort sett oförändrad. Vissa åtgärder vidtogos, åsyftande att underlätta

nämndens arbete. Då sedan dess inträffade förhållanden synas föranleda

en omprövning av organisationen av denna nämnd, vill länsstyrelsen

framhålla som angeläget att därvid undersökes icke allenast möjligheten att

utsträcka tiden för nämndens arbete utan även ordförandens och kronoombudets

ställning i denna nämnd. De viktiga funktioner, som åvila den

sistnämnde, hava i stor utsträckning icke kunnat av honom fullgöras. Härtill

har framför allt medverkat den ytterst ringa ersättning, som utgår till

kronooinbudcn för deras arbete. Skulle länsstyrelsen bliva i tillfälle att på

bättre sätt ersätta kronoombuden, torde — eventuellt med annat personval

— dessa kunna bliva vad de enligt författningen äro avsedda att vara. En

ökad insats från deras sida är till uppenbart gagn för arbetet i denna instans.

Länsstyrelsen är således i tillfälle att ånyo konstatera, att ökade anslag för

taxeringsarbetet är ett av de medel, varmed en bättre organisation kan ernås.

Slutligen vil! länsstyrelsen i fråga om taxeringsnämnderna framhålla, att

skäl synes föreligga att ånyo upptaga det 1942 framförda förslaget (SOU

1942:49 s. 174) om ändrad mandattid (fyra år) för ledamöter i taxeringsnämnd.

Vad härefter angår arbetet i läns prövning snämnden delar länsstyrelsen i

flera hänseenden motionärernas uppfattning om det lämpliga förfaringssättet

vid ärendenas behandling men vill tillägga att handläggningen vid härvarande

prövningsnämnd i väsentliga delar redan är ordnad eller de föreslagna

grunderna. Sålunda iakttages här noggrant, att den skattskyldige får

taga del av alla uppgifter och argument, som åberopas från annat håll, t. ex.

från taxeringsnämndens ordförande eller taxeringsrevisorn, därest bokföringsgranskning

förekommit. Sedan utredningen av ärendet slutförts, sammanfattar

taxeringsintendenten ärendet i en promemoria, som innehåller ett

referat av gjorda yrkanden och avslutas med taxeringsintendenlens egel yttrande.

Denna promemoria plägar regelrätt skickas till den skattskyldige,

som således får ännu ett tillfälle all yttra sig, innan ärendet föredrages i

länsprövningsnämnden. Om taxeringsintendenten inför prövningsnämnden

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

muntligen omnämner någon ny omständighet, som i ärendet är relevant, eller

anför någon ny synpunkt på ärendet, bordlägges detta för att bereda motparten

tillfälle till ett bemötande. Den kontradiktoriska principen är sålunda,

så långt lagstiftningen medger, genomförd, och det i motionerna framförda

påståendet, att den skattskyldige icke skulle få tillfredsställande kännedom

om taxeringsintendentens talan i ärendet, är icke riktigt. Prövningsnämnden

lämnar i sina protokoll en så utförlig redogörelse som möjligt för

skälen till besluten. Vad i motionen 11:286 anföres därom, att prövningsnämnden

i det övervägande flertalet fall följer taxeringsintendenten, är ett så

ensidigt uttalande, att det ger en felaktig bild av verkligheten. Rätta förhållandet

är, att prövningsnämnden efter övervägande av omständigheterna i

de ärenden, som föreligga till avgörande, i kanske flertalet fall kommer till

samma uppfattning som taxeringsintendenten och därför beslutar på sätt

denne föreslagit. Då alla ledamöter i prövningsnämnden i förväg fått taga

del av taxeringsintendentens utförliga promemorior i ärendena och då handlingarna

kontrolläsas av ordföranden och en ledamot i prövningsnämnden,

till vilken de utskickas, är även motionärernas åsikt, att någon mer ingående

prö-sning i skattefrågor icke förekommer förrän i kammarrätten, felaktig.

I prövningsnämnden föredrages med ledning av promemoriorna ärendena

utförligt; diskussion och omröstning förekomma vid varje sammanträde.

Ledamöternas medverkan i och intresse för arbetet i den nya prövningsnämnden

är helt annorlunda än i den gamla nämnden.

I motionerna I: 236 och II: 286, 290 uttalas önskemål om större muntlighet

i beskattningsnämnderna. I taxeringsnämnden har den skattskyldige rätt

att komma tillstädes för att lämna upplysningar. Personlig inställelse inför

taxeringsnämnd torde i länet förekomma i få fall. En väsentlig utvidgning

av denna rätt kommer självfallet att inverka på nämndens arbetstid och

arbetssätt.

Beträffande prövningsnämnden har i den allmänna kritiken framförts

krav på att den skattskyldige skulle bliva underrättad om när ärendet förekommer

i prövningsnämnden. Bestämmelsen om att ärendena skola å förteckning

upptagas och anslås tre dagar före sammanträdet vore icke tillräcklig,

och man finge för att bevaka sin rätt ständigt efterhöra, när ärendet

skali före i nämnden. Ehuru fog finnes för kritiken å denna punkt, bör framhållas

att en obligatorisk uppgift till de skattskyldiga om ärendena å dagens

föredragningslista skulle, om ett flertal inställelser förekomma, helt spoliera

arbetsprogrammet och icke lämna utrymme för behandlingen av andra

ärenden. En lösning av denna fråga torde kanske vara att de skattskyldiga

underrättas om sin rätt att komma tillstädes; om de vilja använda sig av

denna rätt, bör detta meddelas taxeringsavdelningen. Landskamreraren har

då vid uppgörande av föredragningslistan för ett sammanträde kännedom

om i vilka ärenden muntlig förhandling påkallats och kan fördela dessa å

olika sammanträden. Denna metod praktiserades i länet vid ett prövningsnämndssammanträde

förra året, då cirka 70 skattskyldiga erhöllo dylik underrättelse.

Allenast 7 anmälde sig vilja inställa sig. Det skall här tilläggas

att de skattskyldiga själva i allt större utsträckning påkalla muntlig förhandling.

Om nyttan av dessa muntliga förhandlingar kan länsstyrelsen icke

ännu avge något bestämt omdöme. En muntlig förhandling kan ha betydelse

icke blott i ärende av invecklad beskaffenhet utan även då den skattskyldige

icke synes rätt förstå att framlägga i ärendet viktiga omständigheter. Den

ytterligare utredning, som därvid framkommer, är av betydelse för ett riktigt

avgörande i prövningsnämnden, vilket kan ha till följd, att dessa ärenden

icke föras vidare till skattedomstolarna. Muntliga förhandlingar i exempelvis

fyra mål taga omkring två timmar. Då föredragningslistan är stor, är

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

27

det givet att ett mera vidsträckt användande av denna rätt kommer att föranleda

särskild arbetsbelastning för länsprövningsnämnderna och inverka

på deras arbetssätt. (Antalet protokollförda ärenden, avseende 1948 års taxering,

utgjorde 3 924.) Det kanske här bör tilläggas, vilket även påtalats i den

allmänna kritiken, att rätten att närvara vid prövningsnämndens sammanträde

i särskild grad gynnar dem, som ha hemvist i närheten av residensstaden.

För övriga äro stor resekostnad och tidsspillan återhållande moment. Då

i motion II: 290 gjorts gällande, att vid förhandling i prövningsnämnden kronans

ombud icke behöver utveckla sin talan i den skattskyldiges närvaro

utan kan uppskjuta detta tills den skattskyldige avträtt, är länsstyrelsen

angelägen meddela, att sedan förhandlingarna slutförts, både den skattskyldige

och taxeringsintendenten samtidigt avträda och att överläggning till

beslut således sker i bådas frånvaro.

I anledning av vad i motionerna I: 236 och II: 290 anförts om förhållandet

mellan landskainreraren som chef för landskontoret och taxeringsintendenten

vill länsstyrelsen framhålla, att i landshövdinginstruktionen som åliggande

för taxeringsintendenten angivits bl. a. att i enlighet med vad i skatteoch

taxeringsförfattningarna finnes stadgat bevaka det allmännas intresse

vid taxering samt att närmast under landshövdingen ansvara för att taxeringsarbetet

ordnas och bedrives på ett ändamålsenligt sätt. Vid fullgörande

av små arbetsuppgifter beträffande taxeringsarbetet intager taxeringsintendenten

en fullt självständig ställning gentemot landskainreraren. Som ett

parallellfall till vad som gäller om taxeringsintendenten kan anföras att advokatfiskalerna

i hovrätterna hava att avgiva yttrande i eller framställa yrkande

angående de skatteärenden, som tillhöra domstol, alltså ärenden angående

arvsskatt, gåvoskatt och kvarlåtenskapsskatt. Advokatfiskalcrna, som

lyda under hovrätten, intaga givetvis en fullt självständig ställning vid fullgörande

av sina arbetsuppgifter.

I fråga om länsprövningsnämnderna vill länsstyrelsen anföra, att omorganisationen

1943 praktiskt taget icke blivit prövad. Länsprövningsnämnderna

äro avsedda för vad som kan sägas vara vanlig taxering. Men krigskonjunkturskatten,

övergångsbestämmelserna enligt uppbördsförordningen och slutligen

alla misstagsbesvär, föranledda av källskatten, hava så dominerat under

alla dessa år, att det är förklarligt, om dessa icke i alla avseenden kunnat

verka på sätt, som avsetts. Med hänsyn till vikten av de avgöranden som

träffas i skatteprocessen och jämväl därtill att relativt lång tid förflyter före

ett definitivt avgörande i skattedomstolarna är det enligt länsstyrelsens uppfattning

all anledning att slå vakt om länsprövningsnämnderna i syfte att ge

dem förutsättningar att lämna det såvitt möjligt rätta och sista beskedet i

en skattetvist.

Som ett led i strävandet att bereda prövningsnäinnderna bättre arbetsförhållanden

och möjlighet att i större utsträckning ordna muntlig förhandling

ingår frågan om utsträckning av tiden för prövningsnämndens arbetsperiod

utöver den 30 juni, ett spörsmål som emellertid berör både de skattskyldigas

berättigade krav på ett snabbt avgörande av skattetvister och även andra

intressen som sammanhänga med debitering och uppbörd av skatt.

För att underlätta prövningsnämndernas arbete kunde man möjligen ifrågasätta

någon enklare form för handläggningen av besvär över misstagstaxeringar

in. in. Länsstyrelsen vill härjämte tillägga att tidsbestämmelsen i

97 § a taxeringsförordningen för bl. a. taxeringsintendentens yrkande synes

böra ändras lill den 30 juni.

Den i motionerna berörda frågan angående snabbare handläggning av

taxeringsmål i skattedomstolarna in. in. tillhör icke länsstyrelsens bedömande.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bevillningsutskottets betänkande nr A6.

Som slutomdöme vill länsstyrelsen uttala, att en effektivisering och förbättring

av taxeringsväsendet är synnerligen önskvärd från både det allmännas

och den enskildes synpunkt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Till länsstyrelsens yttrande hava genom finansdepartementet översänts

motioner

dels II: 286 av herrar Åqvist och Gunnarsson angående revision av skatteprocessen,

dels II: 290 av herr Edström om viss ändring av reglerna för taxeringsförfarandet,

dels ock 1: 320 av herr Spetz om utredning rörande effektivisering av taxeringsnämndernas

arbete.

Även om motionerna till innehåll och form äro olika, synas de dock i stort

sett hava samma sakliga grund och syfte. De torde väsentligen vara produkter

av det skattetänkande, som i allt högre grad trängt igenom bland de

många bärarna av senaste årens allt större skattetunga. Det påstås av motionärerna,

att misstro råder mot beskattningsnämnderna, att missförhållanden

visas i dessas arbete, att taxeringsarbetet behöver effektiviseras och

mera tid därtill anslås, att det fiskaliska intresset dominerar hos kronans

ombud i nämnderna, att rättssäkerheten äventyras på delta område samt

att muntlig process i ökad utsträckning i prövningsnämnderna och kammarrätten

kunde befria skatteprocessen från dess nuvarande obestämda och

slumpartade karaktär in. in. sådant.

Motionerna innehålla knappast några väsentliga nyheter utan upprepa i

huvudsak kritik — både befogad och överdriven — som i olika sammanhang

tidigare framförts i tidningar och tidskrifter av olika författare. I vissa

fall har måhända skattctänkandet därvid stimulerats genom författarnas

egna motgångar i skatteprocesser. Men eftersom marginalskatten är hög, äro

även processföremålen i taxeringsmål av stor ekonomisk vikt, och missnöjet

vid ogynnsam utgång har blivit därefter.

De tankar motionärerna nu framfört äro utan tvivel av största intresse för

en god taxeringsorganisation liksom det naturligtvis vore angeläget att utjämning

kunde ske av rådande missnöje. Men länsstyrelsen kan med sin erfarenhet

på nära håll och i sin författningsenliga uppgift att vaka över att

taxeringsarbete ordnas och bedrives ändamålsenligt icke underlåta att framhålla,

att roten till vad som må vara ont ligger i att de skattskyldiga i gemen

äro illa berörda av de höga skatterna, att därmed följa klagomål i ökad omfattning

och att taxeringsorganisationen icke är rustad med arbetskraft för

sådan ökad påfrestning.

Länsstyrelsen vill betrakta motionärerna -— med undantag för den sist

här ovan nämnde — såsom språkrör för en av ogynnsamma omständigheter

framkallad misstämning. Om statsmakterna därvid icke omedelbart kunna

göra så mycket åt den primära orsaken — de höga skatterna — återstår sålunda

alt dämpa följdverkningarna, i den mån så är möjligt. Utan tvivel

bör därvid kunna åstadkommas, att en del missförstånd rättas, exempelvis

om de fiskala intressenas dominans i taxeringsprocessen och om den överdrivna

tilltron till möjligheten att anordna muntlig taxeringsprocess för

alla grader av missnöje i taxeringsärenden.

För att tillrättalägga divergenser i uppfattningen om vad som inom bestående

organisation eller genom dess utbyggnad eller andra ändringar är möjligt

att på detta område åstadkomma till förbättringar i taxeringsförfarandet

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr i6.

29

anser dock länsstyrelsen i likhet med motionärerna önskligt, att utredning

kunde verkställas och att därvid utnyttjas sakkunskap och intresse, som i

dessa ämnen numera synes förefinnas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län.

a) Angående motionerna 1: 320 och II: 375:

Enligt länsstyrelsens åsikt är den alltmer försämrade deklarationsmoralen

icke så mycket en följd av ett alltför forcerat arbete i taxeringsnämnderna

eller av taxeringsarbetets fiskaliska natur som av det höga skattetrycket.

Länsstyrelsen har sålunda mer och mer förmärkt tendenser från de skattskyldigas

sida att ur skattelättnadssynpunkt överföra inkomster från föräldrar

till barn t. ex. beträffande skogslikvider samt att uppdela arbetsinkomster

mellan de olika familjemedlemmarna ävensom en hel del andra

manipulationer. Många personer lämna trots anmaningar icke deklarationer,

efter vad det vill synas, i syfte att först se till vilket resultat taxeringsnämnden

kommer i fråga om deras inkomster. Arbetsinkomster under

100 kronor upptagas vanligen icke i deklarationerna, då man känner

till bestämmelserna, att löneuppgifter icke behöva lämnas å sådana belopp.

Särskilt mindre rörelseidkare grunda ofta icke sin deklaration på bokföring

eller anteckningar om inkomster och utgifter i rörelsen utan på uppskattning.

Samma är förhållandet beträffande många jordbrukare.

I detta län är deklarationsmaterialet, särskilt i inlandet, synnerligen svårarbetat,

beroende bl. a. därpå, att deklarationerna i mycket stor utsträckning

äro ofullständigt eller felaktigt ifyllda och att arbetsförtjänsterna beträffande

småbrukare och arbetare härröra från en mångfald arbetsgivare.

Tvåspråkigheten i länet, de stora avstånden, glesbebyggelsen och de på många

håll dåliga kommunikationerna bidraga till att göra arbetet i taxeringsnämnderna

tungt. Taxeringsdistrikten äro till sin omfattning för stora. Vidare ha

de skattskyldiga svårt att själva fylla i deklarationer eller att få lämplig

hjälp därmed.

Att många skattskyldiga icke ha förtroende för taxeringsnämndernas arbete

är allmänt känt. Orsaken härtill torde till stor del vara att söka i det

summariska förfarande, som tillämpats vid taxeringen, vilket många gånger

medfört felaktiga beslut av taxeringsnämnderna och vållat irritation hos de

skattskyldiga. Ej sällan torde dock de skattskyldiga själva genom orediga och

ofullständiga deklarationer medverkat till en felbedömning av uppgifter i deras

deklarationer. Kritiken mot taxeringsnämnderna kommer ofta från sådana

skattskyldiga, som ha de mest otillförlitliga deklarationerna och på

den grund varit föremål för taxeringsnämndernas åtgöranden.

Å senare år ha emellertid, åtminstone i detta län, vidtagits energiska åtgärder

för att förbättra taxeringsarbetet i första instans.

De tidigare alltför stora taxeringsdistrikten ha, allt eftersom nya ordförande

kunnat erhållas, uppdelats i mindre distrikt. Särskilda distrikt för

taxering av rörelseidkare ha inrättats i städer och större samhällen.---

Såsom länsstyrelsen tidigare i detta yttrande framhållit äro deklarationerna

särskilt i vissa inlandskommuner i mycket stor utsträckning ofullständigt

eller felaktigt ifyllda. Detta beror ofta på de skattskyldigas oförmåga

att ifylla deklarationerna och svårigheten alt erhålla lämplig hjälp

härmed. För alt råda hot på dessa brister har länsstyrelsen intresserat kommunerna

att utse personer, villiga och lämpliga att hjälpa allmänheten och

då särskilt befolkningen i mera avlägsna bygder med upprättande av deklarationer.

--------—

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bevillningsutskottets betänkande nr hd.

Länsstyrelsen har under de senare åren gått in för rationalisering av taxeringsnämndernas

arbetsmetoder och har sökt att befria ordföranden från

det mera okvalificerade arbetet. Härvid har länsstyrelsen rönt förståelse

från de flesta kommunerna i länet, vilka genom anslag till sorteringshjälp

och skrivhjälp underlättat länsstyrelsens strävanden härutinnan. I ca 75 %

av länets taxeringsdistrikt ombesörja kommunerna genom av dem anlitad

personal sortering av deklarationer, kontrolluppgifter m. in., och i vissa fall

ställes även skrivhjälp till taxeringsnämndsordförandens förfogande.

Taxeringsnämndsordförandena ha instruerats att taxeringen skall vara

likformig och rättvis samt att därför bl. a. uteglömda utgiftsposter t. ex. avdrag

för värdeminskning å byggnader, utskylder, procentavdrag, avdrag för

gift kvinna med eget arbete in. in tillgodoföras de skattskyldiga. Länsstyrelsen

har ock kunnat konstatera att så numera sker.

Det har anmärkts på att avvikelserna från deklarationerna äro ofullständiga

och dåligt motiverade. Denna anmärkning har mången gång fog för sig,

och länsstyrelsen har ofta påtalat förhållandet för taxeringsnämndsordförandena.

En avgjord förbättring härutinnan har kunnat förmärkas under de

senare åren, och ytterligare förbättringar äro att förvänta.

Tidigare förekommande talrika felräkningar vid taxeringen ha betydligt

minskat.

Trots de betydande förbättringar, som länsstyrelsen kunnat konstatera å

senare tiden, är det dock icke bra som det är, men ett fortsatt rationaliseringsarbete

torde kunna medföra, att den sakliga granskningen av deklarationerna

icke skall behöva ske i sådan forcerad takt, att berättigade anmärkningar

mot taxeringen såsom sådan skall förekomma. Ett steg i rätt

riktning skulle vara att till taxeringsnämndsordförandens förfogande ställa

biträden, vilka hade att ombesörja sorteringen av inkomna deklarationer

och kontrolluppgifter, utskriva och avsända anmaningar att deklarera, kontrollsummera

deklarationerna samt verkställa längdföringen och summera

längderna. Biträdena borde anställas och avlönas av kommunerna eventuellt

mot visst statsbidrag. Genom denna arbetslättnad för ordförandena och genom

uppdelning av kommunerna i taxeringsdistrikt av lämplig storleksordning

skulle man kunna åstadkomma att ordförande, kronoombud och kommunvalda

ombudet finge god tid alt förgranska deklarationsmaterialet och

införskaffa behövliga utredningar och uppgifter. Tiden för nämndernas

sammanträden skulle, utan eftergivande av kravet på föredragning av deklarationerna,

kunna avsevärt förkortas och kommuneras kostnader för

taxeringsarbetet nedbringas.

Motionärerna anse, att någon förbättring av taxeringens resultat icke är

möjlig utan ökning av tiden för taxeringsarbetet.

Enligt länsstyrelsens åsikt är visserligen en sådan ökning av arbetstiden

önskvärd för att få taxeringsmaterialet så grundligt genomgånget och sakligt

bedömt som möjligt, men utökning av tiden torde dock stöta på så stora

praktiska olägenheter i olika avseenden, att man nog måste avstå från tanken

därpå. Saken har för övrigt många gånger tidigare varit på tal men fått

förfalla på grund av framkomna hinder.

Alt utsträcka tiden, inom vilken taxeringsnämndernas arbete skall vara

avslutat, kan visserligen ske, men i mycket begränsad omfattning. Redan

nu är det nästan regel beträffande de större taxeringsdistrikten, att arbetet

försenas ända upp till en månad. Detta vållar emellertid häradsskrivarna

alltför stora olägenheter i deras arbete för att kunna få fortgå.

Motionärerna ha även tagit upp frågan om ersättningen för taxeringsarbetet

och funnit en översyn nödvändig.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

31

Under senare år ha de ersättningsbelopp länsstyrelsen disponerat för ersättningar

åt taxeringsnämndsordförande och kronoombud visserligen avsevärt

höjts, men ännu torde ersättningen till ordförandena vara alltför

knappt tillmätt med hänsyn till att arbetet i mycket stor utsträckning måste

i forcerat tempo utföras å kvällar och nätter samt sön- och helgdagar. Härtill

komma det obehag och många gånger trakasserier, för vilka ordförandena

ej sällan utsättas i följd av taxeringsuppdraget. Vidare ersättas ordförandena

icke särskilt för det arbete de ha med avgivande av yttranden och

verkställande av utredningar i besvärsmålen till länsprövningsnämnden. Sådan

ersättning torde skäligen utgå åtminstone i de fall, då antalet besvärsmål

för distriktet överstiger 25. I detta län är det icke ovanligt, alt antalet

besvärsmål i ett distrikt uppgår till omkring 100, och i ett distrikt voro besvärsmålen

år 1949 över 300. Vad detta innebär i merarbete för ordföranden

torde vara uppenbart. Därför borde det anslag, som ställes till länsstyrelsernas

förfogande för ersättningen åt ordförande och kronoombud i

taxeringsnämnder, vara så tilltaget, att ordförandena kunde särskilt ersättas

för arbetet med besvärsmålen. Kn ökning av anslaget så att länsstyrelsen

även kunde bättre än nu differentiera ersättningarna åt taxeringsnämndsordförandena

med beaktande av taxeringsarbetets bättre eller sämre utförande

vore även önskvärd.

Motionärerna hysa den uppfattningen, att de skattskyldigas rätt icke tillbörligen

bevakas i taxeringsnämnderna.

Väl torde det vara sant, att en taxeringsnämndsordförande, som med noggrannhet

utför honom ålagda taxeringsuppgifter, framstår såsom fiskalisk,

men detta äi ju ganska naturligt, om man närmare tänker på taxeringens

syfte, nämligen att beskatta alla skattepliktiga inkomster. Att härvid uppkomma

intressemotsättningar mellan taxeringsnämndsordföranden och de

skattskyldiga är givet, särskilt som taxeringsförfattningarna i många fall

måste tolkas på ett sätt, som är för de skattskyldiga oförståeligt. Som exempel

på sådana fall får länsstyrelsen nämna brunnsborrning, kontantprincipens

tillämpning i förvärvskällan jordbruk, vid traktorbyte, skillnaden

mellan reparationer och grundförbättring, avdrag för fördyrade levnadskostnader,

flyttningskostnader m. in. Såsom länsstyrelsen tidigare i detta yttrande

framhållit, tillse ordförandena numera, att rättelser av deklarationer

ske, även om de äro till de skattskyldigas fördel. Länsstyrelsen kan därför

icke finna att åtminstone i detta län fog föreligger för påståendet, att de

skattskyldigas rätt eftersättes vid taxeringarna.

taxeringsintendenten genom sin kontroll av taxeringsnämndernas arbete

får anses bevaka kronans talan i den mån det är nödvändigt, ifrågasätter

lansstyrelsen om icke kronoombuden i taxeringsnämnderna kunna

undvaras.

Motionärerna ha slutligen framhållit önskvärdheten av att skattebetalarna

genom det allmännas försorg borde beredas möjlighet att kontrollera sina

skattsedlar för slutlig skatt.

Länsstyrelsen finner påpekandet synnerligen beaktansvärt.

Av vad länsstyrelsen ovan anfört om taxeringsarbetet torde framgå, att

åtgärder för att effektivisera arbetet äro både nödvändiga och möjliga.

På den grund anser länsstyrelsen i likhet med motionärerna, att''en utredning

härom med det snaraste bör företagas.

b) Angående motionen 11:286:

Länsstyrelsen vill icke bestrida, alt den nuvarande skatteprocessen särskilt

i beskattningsnämnderna, icke är tillfredsställande, men länsstyrelsen

får framhålla, alt en avgjord förbättring kunnat förmärkas under den senaste

tiden.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bevillningsutskottets betänkande nr t<>.

För länsstyrelsen stär det klart, att man för att uppnå en förbättring av

skatteprocessen måste börja från grunden och då i första hand söka åstadkomma,

att deklarationerna äro så riktigt och fullständigt ifyllda som möjligt

samt att taxeringsnämndsordförandena i största möjliga utsträckning

befrias från okvalificerat arbete såsom sortering, längdföring in. m. och i

stället kunna ägna tiden åt saklig granskning av deklarationerna och därav

föranledda utredningar.---

Kvarstående allvarliga brister i taxeringen hos taxeringsnämnderna förefinnas

emellertid alltjämt och då särskilt beträffande rörelseidkares taxeringar.

Huvudparten av rörelseidkarnas deklarationer inkomma omkring

den 1 april, och de större rörelseidkarna åtnjuta ofta anstånd till 15 april

och många gånger längre. Då taxeringen i de lokala taxeringsdistrikten skall

vara avslutad den 15 maj och deklarationerna dessförinnan skola granskas

av taxeringskonsulent, är tiden för taxeringsnämnden för knapp för att noggrann

granskning eller utredning i fråga om dessa deklarationer skall kunna

i någon större utsträckning medhinnas. Följden därav blir ofta den, att

granskningen kommer att inrikta sig på propriekostnaderna och bruttovinstprocenten

och att i följd av för låga uttag till levnadskostnader eller onormalt

låga bruttovinster skönstaxeringar tillgripas. I stället för skönstaxering

borde bokföringsgranskning företagas, men detta medhinnes icke på grund

av den korta tid, som står till buds.

Det torde väl varit taxeringsnämndernas skönsmässiga taxering av rörelseidkare,

som bidragit till det föreliggande misstroendet mot taxeringsnämndernas

objektivitet. Många gånger skulle man emellertid icke kommit till

annat resultat även efter en noggrann bokföringsgranskning. Detta gäller då

särskilt de mindre rörelseidkarna, som ofta ha mycket bristfällig bokföring.

Om sådana skattskyldiga lade sig mera vinn om sin bokföring och då särskilt

bokförde alla sina inkomster, skulle taxeringsnämndernas skäl till avvikelser

från deklarationerna bortfalla. Nu konstateras ofta vid bokföringsgranskningarna

negativa kassasaldon, som icke kunna förklaras, underlåten

bokföring av vissa dagskassor, orimligt låga propriekostnader in. in. Allt detta

har hos taxeringsnämnderna skapat en viss misstro mot rörelseidkarnas

deklarationer.

Det torde icke kunna bestridas, att rättssäkerheten äventyras genom att

avvikelser från deklarationerna göras utan att taxeringsärendet är grundligt

utrett och den skattskyldige haft tillfälle att förklara sig. Därför torde det

vara nödvändigt att taxeringsnämnderna erhålla längre tid för granskningen

av rörelseidkarnas deklarationer och i tveksamma fall, innan definitivt beslut

fattas, införskaffa utredningar genom bokföringsgranskning eller på annat

sätt. För att möjliggöra detta borde anståndstiden för deklarationerna

borttagas och deklarationerna sålunda avlämnas senast den 15 februari. Detta

tidigare avlämnande av deklarationerna skulle kunna möjliggöras genom

att rörelseidkarna avslutade sina räkenskaper tidigare än vid kalenderårsskiftet.

I fråga om prövningsnämnden får länsstyrelsen anföra, att taxeringen till

krigskonjunkturskatt och enligt övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen

under många år förryckte arbetet och medförde, att de vanliga

besvärsmålen icke kunde handläggas med den snabbhet eller den grundlighet,

som var önskvärd. Detta var särskilt fallet beträffande besvär, avseende

rörelseidkares taxering. Även fastän nämnda extra taxeringar numera icke

förekomma, är dock arbetsbelastningen med hänsyn till den stora ökningen

av antalet besvärsmål i prövningsnämnden fortfarande alltför stor för att

kunna på ett i allo tillfredsställande sätt klaras. Det blir huvudsakligen i

fråga om den tid klagandena få vänta på prövningsnämndens beslut, som

bristerna mest framträda.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr i6.

33

I detta län är grundtanken vid besvärsmålens förberedande och handläggning,

att utredningen skall vara så fullständig som möjligt för att en objektiv

bedömning av besvären skall kunna åstadkommas och allmänheten få

förtroende för prövningsnämnden.

Gången vid besvärsmålens företagande är sedan några år tillbaka i huvudsak

följande.

Sedan taxeringsnämndsordföranden avgivit förklaring över besvären, lämnas

klaganden tillfälle att, därest så anses nödvändigt, inkomma med påminnelser.

Så torde varit fallet i minst hälften av alla besvärsmål. Är utredningen

ändock efter klagandens påminnelser ej klar, anmodas klaganden i

särskild skrivelse att svara på vissa frågor, lämna redogörelse för vissa arbeten

o. d. Äro svaren dunkla eller ofullständiga, sker ytterligare förfrågningar

hos klaganden. Då uppgifter kunna kontrolleras hos arbetsgivare, brukar

länsstyrelsen införskaffa sådana direkt hos denna. Medför utredningen

att besvären icke kunna helt bifallas, men vidhåller klaganden sina besvärsyrkanden,

lämnas klaganden tillfälle att inom viss tid avgiva påminnelser

över upprättad föredragningspromemoria, innefattande taxeringsintendentens

yrkanden hos prövningsnämnden. Inkomna påminnelser kunna föranleda,

att taxeringsintendenten ändrar sina yrkanden, i regel till fördel för

klaganden. Skulle undantagsvis påminnelserna medföra, att taxeringsintendenten

framställer nya eller ändrade yrkanden till klagandens nackdel, erhåller

klaganden del därav och får tillfälle yttra sig före målets avgörande i

prövningsnämnden. Även i de fall av någon betydelse, där klaganden underlåter

att inkomma med begärd utredning o. d., delgives han föredragningspromemorian

och beredes tillfälle att avgiva påminnelser. Alla uppenbara

felaktigheter i deklarationerna, vare sig de äro till klagandens fördel eller

nackdel, rättas, och underrättelse därom inflyter i prövningsnämndens protokoll.

Framkommer vid målets handläggning i prövningsnämnden, att utredningen

är bristfällig i något avseende, sker komplettering innan målet avgöres.

I fråga om bokföringsgranskningar delgives granskningspromemorian

med klaganden. Inkomma påminnelser, yttrar sig granskningsmannen däröver,

varefter klaganden, därest skäl föreligger, ånyo får avgiva påminnelser.

I mål av större betydelse eller då klagandens personliga närvaro vid målets

handläggning inför prövningsnämnden anses till nytta ur utredningssynpunkt,

erinrar landskamreraren klaganden, i samband med översändandet

av föredragningspromemoria eller granskningsrapport, om hans rätt

att infinna sig inför prövningsnämnden, då hans mål skall företagas till avgörande,

och underrättar honom om att han kommer att kallas till sammanträdet,

därest han därom framställer begäran hos landskamreraren. Därest

så sker, kallar landskamreraren därefter klaganden till visst klockslag, och

om klaganden är rörelseidkare, anmodas han medtaga sin bokföring.

Vid prövningsnämndens sammanträde den 6—7 mars 1950 förekommo nio

personliga inställelser. Målen avsågo inkomst av rörelse i sju fall, realisationsvinst

vid försäljning av fastighet i ett fall och underhållsavdrag i samband

med grundförbättring å fastighet i ett fall.

De personliga inställelserna ha bevisat, att klagandena mången gång genom

skriftväxling icke förmå på ett tillfredsställande sätt utföra sin talan

samt att eu fullständigare utredning i målen kan åstadkommas.

I flera av de ovannämnda målen vid prövningsnämndens berörda sammanträde

erhöllo klagandena bifall till sina besvär eller ock väsentlig änd
8

Iiilxang till riksdagens protokoll 1950. 7 samt. Nr 46 -47.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

ring i förhållande till taxeringsintendentens yrkanden enligt föredragningspromemoriorna

till prövningsnämnden.

Gentemot påståendet att taxeringsintendenten har ett olämpligt inflytande

på prövningsnämnden får länsstyrelsen meddela beträffande detta län, att

taxeringsintendenten icke är närvarande, då nämnden överlägger till beslut,

samt att han skriftligen framställt sina yrkanden före målens handläggning

i prövningsnämnden och endast i de fall, då prövningsnämnden tillkallar

honom för erhållande av upplysningar eller då klaganden inställer sig inför

prövningsnämnden, är där närvarande. Vid muntliga förhandlingar inför

prövningsnämnden framställer taxeringsintendenten sina slutyrkanden i klagandens

närvaro, varefter såväl taxeringsintendenten som klaganden avträder

och prövningsnämnden omedelbart därefter överlägger samt meddelar

beslut.

Motionärerna göra gällande, att någon ingående prövning i skattefrågor

icke förekommer förrän i kammarrätten.

Med hänvisning till vad ovan anförts om arbetssättet å taxeringsavdelningen

och i prövningsnämnden får länsstyrelsen, såvitt angår detta län,

inlägga sin bestämda gensaga mot påståendets riktighet.

Slutligen ha motionärerna anmärkt på att besluten i besvärsmålen äro

synnerligen bristfälligt motiverade.

I föredragningspromemoriorna, vilka inflyta i prövningsnämndens protokoll,

äro taxeringsintendentens motiveringar för hans yrkanden i målet mycket

fullständiga, varför prövningsnämnden, därest taxeringsintendentens

förslag till taxering följes, som skäl för sina beslut endast åberopar de skäl

taxeringsintendenten anfört. Ibland ändras emellertid taxeringsintendentens

motiveringar.

Prövningsnämndens självständighet gentemot taxeringsintendenten kan

belysas av det förhållandet, att t. ex. vid sammanträde den 6—7 mars i år

av 255 mål avvikelse från taxeringsintendentens förslag skedde i 25 mål.

Dessa avvikelser avsågo till övervägande del rörelseidkare och rörde i flera

fall rena bevisningsfrågor.-----

Kritiken mot prövningsnämnderna riktar sig icke sällan mot prövningsnämndernas

sammansättning. Man anser det oegentligt och ur objektivitetssynpunkt

olämpligt, att taxeringsnämndsordförande äro ledamöter av prövningsnämnden.

Därest förtroendet för prövningsnämnderna kan stärkas genom att inslaget

från taxeringsnämnderna bortgår, har länsstyrelsen intet däremot att

erinra.

I övrigt borde vid handläggning i prövningsnämnden av mera invecklade

besvärs- eller anmärkningsmål angående rörelseidkares taxeringar såsom

ledamot i nämnden inträda person med kvalifikationer att sakkunnigt och

objektivt bedöma sådana taxeringsfall. För detta ändamål skulle behövas att

förslagsvis vederbörande handelskammare för viss tid utsåge ett antal personer,

av vilka länsstyrelsen kunde anlita den i varje fall ur fackkunskapssynpunkt

lämpligaste.

Av vad länsstyrelsen anfört torde framgå, att en förbättring av skatteprocessen

torde vara möjlig utan alltför stora organisatoriska ändringar.

För att nå fram till det bästa möjliga resultatet torde dock en utredning

angående revision av skatteprocessen och därmed sammanhängande spörsmål

vara erforderlig. Länsstyrelsen tillstyrker därför bifall till motionen.

c) Angående motionerna 1: 236 och II: 290:

Motionärerna anse det vara ett anmärkningsvärt förhållande i taxeringsförfarandet,

att den skattskyldige ofta pålägges bevisskyldigheten för ett sitt

påstående, att han haft lägre inkomst än beskattningsnämnden »ansett».

s. 35 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

35

Länsstyrelsen kan icke finna något anmärkningsvärt häri, om, såsom i

berörda fall vanligen är förhållandet, bevisningen lättast eller allenast kan

presteras av den skattskyldige. Som exempel kan länsstyrelsen andraga de

mycket vanliga fall, då en jordbrukares deklaration utvisar, att hans kontanta

utgifter överstiga hans kontanta inkomster och någon ändring av förmögenhetsförhållandena

enligt deklarationen icke skett under beskattningsåret.

—

Misstroendet mot prövningsnämnden beror enligt motionärernas åsikt på

bl. a. att »landskamreraren, ehuru ordförande i nämnden, har chefskapet

över taxeringsintendenten — som närmast betraktas som åklagare —- och

därmed över taxeringsförfarandet å landskontoret».

Enligt 14 a § i landshövdinginstruktionen åligger det taxeringsintendenten

att, i enlighet med vad i skatte- och taxeringsförfattningarna finnes stadgat,

bevaka det allmännas intresse vid taxering samt att närmast under

landshövdingen ansvara för att taxeringsarbetet ordnas och bedrives på ett

ändamålsenligt sätt samt att närmast under landskamreraren hava tillsyn

över att taxeringsintendenten underställda befattningshavare behörigen fullgöra

sina åligganden.

Härav torde framgå, att landshövdingen har chefskapet över taxeringsintendenten

och att taxeringsintendenten och icke landskamreraren ansvarar

för arbetet å taxeringsavdelningen.

Landskamreraren är ordförande i länsprövningsnämnden. Han har enligt

93 § taxeringsförordningen att sörja för införskaffandet av erforderliga yttranden

över hos prövningsnämnden anförda besvär och gjorda framställningar

samt, där yttranden därtill föranleda, infordra påminnelser från

vederbörande. Taxeringsintendenten har att åvägabringa för besvärens och

framställningarnas prövning eljest erforderlig utredning.

Det nyss sagda visar landskamrerarens objektiva ställning vid skatteprocessen

i prövningsnämnden.

De skäl motionärerna anfört för misstroendet mot prövningsnämnderna

äro alltså icke hållbara. -—- —■ —

Enligt länsstyrelsens åsikt föreligga icke verkliga skäl att betvivla prövningsnämndens

objektivitet i taxeringsmål, och cn särskild bevakare av de

skattskyldigas intressen i prövningsnämnden skulle icke vara till nytta för

taxeringens objektivitet.

Med hänvisning till det sagda avstyrker länsstyrelsen bifall till motionerna.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

a) Angående motionerna I: 320 och II: 375:

Förbundet måste vitsorda vad i motionerna påpekats, nämligen att den

korta tid, som står till buds att inom taxeringsnämnderna genomgå deklarationsmaterialet,

i många fall nödvändiggör en sådan forcering, att det

icke är möjligt att ägna (ten omsorg åt alla detaljer i taxeringsarbetet, som

är önskvärd. Även om såsom framhållits taxeringsnämndsordförandena äro

besjälade av en önskan att göra arbetet så grundligt och så formellt riktigt,

att befogade anmärkningar icke kunna framställas, är den tidsnöd, som

präglar arbetet, så uppenbar, att däri ligger ett allvarligt hot att arbetet

måste eftersättas i någon eller några detaljer.

I motionerna ha ifrågasatts ett par utvägar att utsträcka liden för taxeringsarbetet.

Såvitt förbundet kan finna synes emellertid intet av förslagen

vara genomförbart med hänsyn till gällande uppbördssystem.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

En möjlighet att effektivisera arbetet inom taxeringsnämnderna synes

vara, att taxeringsdistrikten gjordes mindre. Därigenom skulle taxeringsnämnden

inom ramen för nu gällande tidsbestämmelser kunna ägna det

minskade taxeringsmaterialet mera uppmärksamhet och beredas tillfälle

att mera grundligt och riktigt verkställa granskningen. Med en utökning av

antalet taxeringsdistrikt uppkommer emellertid svårighet att anskaffa för

uppdragen lämpliga taxeringsnämndsordförande.

Redan nu ha svårigheter i angivna hänseende på sina håll förelegat. Detta

förhållande torde sammanhänga med den nuvarande ersättningen för taxeringsarbetet,

som icke lockar kvalificerade personer att åtaga sig uppdrag

som taxeringsnämndsordförande. Det vitsordas gärna, att ett utbyte vart

eller vartannat år av taxeringsnämndsordförande icke är till gagn för taxeringen.

Förutsättningen för ett i görligaste mån fullgott taxeringsarbete är

onekligen, att sådana kvalificerade och för uppdraget i övrigt lämpliga taxeringsnämndsordförande

erhållas, som kunna beräknas fortlöpande behålla

uppdraget och därigenom lära känna de skattskyldiga inom distriktet. För att

så skall kunna ske är det nödvändigt, att det ytterligt pressande och grannlaga

taxeringsarbetet ersättes med sådant belopp, att taxeringsnämndsordförande,

kronoombud och taxeringskonsulenter få skäligt betalt för sitt arbete.

Förbundet har vid åtskilliga tillfällen tidigare haft anledning påpeka

detta och vill i detta sammanhang ånyo understryka vikten av att de taxeringsmän,

som i första hand bära ansvaret för en rättvis och riktig taxering,

erhålla ett rimligt arvode för sitt arbete.

Ett ytterligare led i strävandena att effektivisera arbetet inom taxeringsnämnderna

torde vara, att rörelseidkares deklarationer avlämnades tidigare

än vad nu sker. Enligt föreskrift i 36 § 1 mom. taxeringsförordningen må

skattskyldig, som näst föregående år enligt lag varit skyldig föra handelsböcker,

tillgodonjuta anstånd med avlämnande av självdeklaration till den

31 mars, därest räkenskapsåret gått till ända senare än den 31 oktober

året näst före taxeringsåret. Erfarenheten har visat, att dylika skattskyldiga

i mycket stor utsträckning begagna sig av det medgivna anståndet,

trots att de utan större olägenheter skulle kunna avlämna sina självdeklarationer

betydligt tidigare. Härigenom uppkommer svårighet för taxeringsnämnderna,

som måste avvakta taxeringskonsulenternas granskning av dylika

deklarationer, att medhinna sitt arbete inom föreskriven tid.

Såvitt förbundet kan bedöma skulle åtminstone sådana rörelseidkare, vilkas

räkenskapsår gått till ända senast den 31 december året näst före taxeringsåret,

kunna avlämna sina självdeklarationer senast den 1 mars. Därest

i undantagsfall erfordrades uppskov, torde särskild tid för avlämnandet efter

ansökan kunna medgivas i den ordning, som stadgas i förenämnda författningsrums

fjärde stycke. Härigenom skulle möjlighet beredas taxeringskonsulenter

och taxeringsnämndsordförande att i behörig tid medhinna

gransknings- och annat dem åliggande taxeringsarbete.

Vad beträffar i motionerna omnämnt förhållande, att de skattskyldiga

skulle erbjudas möjlighet genom det allmännas försorg att kontrollera sina

skattsedlar på slutlig skatt, vill förbundet erinra därom, att sådan möjlighet

redan förefinnes. De lokala skattemyndigheterna anlitas i mycket stor

utsträckning för sådan kontroll. Visserligen synes det i hög grad önskvärt

att de lokala skattemyndigheternas arbete i detta avseende kunde lättas,

men å andra sidan äro ju gällande bestämmelser om ortsavdrag särskilt vid

den kommunala beskattningen med dess bankningsregler o. d. så invecklade,

att det torde vara svårt för de skattskyldiga att även med en eventuell

schablontabell i handen uträkna sina skatter. De fallande ortsavdragen

vid den statliga taxeringen i vad avser ensamstående skattskyldiga

s. 37 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

37

äro också ägnade att försvåra kontrollmöjligheterna. Om genom det allmännas

försorg skulle tillhandahållas något hjälpmedel för de skattskyldiga,

som gjorde det möjligt för dem att kontrollera sin skatt, torde detta

hjälpmedel med nuvarande bestämmelser bli så omfattande, att anledning

förefinnes till antagande att den skattskyldige icke skulle vara nämnvärt

behjälpt därmed.

b) Angående motionen II: 286:

Förbundet kan icke dela motionärernas åsikt, att det inflytande som av

taxeringsnämndernas kommunvalda ledamöter utövas, är »synnerligen obetydligt».

Tvärtom torde dessa ledamöter genom sin lokalkännedom ha den

största betydelse för att taxeringen skall bli så rättvis och likformig som

möjligt.

Det torde också utan vidare kunna fastslås, att taxeringsnämnderna icke

ha enbart fiskaliska synpunkter vid taxeringen. I sådana "fall, då den skattskyldige

av oförstånd eller eljest i något avseende deklarerat felaktigt, sig

själv till nackdel, är det nämndens oavvisliga plikt att verkställa rättelse

lika väl som i motsatt fall. Att så också sker torde vara ostridigt. Härigenom

och genom den sammansättning, taxeringsnämnderna ha, torde det

icke kunna med fog påstås, att objektiviteten i skattefrågor inom dessa

nämnder icke är till finnandes. Genom en rätt tillämpning av gällande bestämmelser

torde alltså de skattskyldigas berättigade krav på en opartisk

och på sakliga skäl grundad taxering vara tillbörligen tillgodosedda.

Jämlikt föreskrift i 95 § taxeringsförordningen må, när omständigheterna

därtill föranleda, skattskyldig kallas att muntligen höras inför prövningsnämnden

vid äventyr att mål eller ärende avgöres på förhandenvarande

skäl. Huruvida detta förfarande tillämpas i nämnvärd utsträckning undandrager

sig förbundets bedömande. Emellertid synes även i denna instans

inom ramen för gällande bestämmelser vara möjligt att åstadkomma en

muntlig process i den utsträckning, som motionärerna torde åsyfta.

Kravet på en snabbare behandling av skattemål i de högre instanserna

torde vara berättigat. En eventuell utökning av kammarrätten för att tillgodose

detta intresse får väl bedömas med hänsyn till den balans av skattemålen,

som föreligger inom denna instans.

Vad motionärerna anfört därom, att skatteprocessen utmärkes av bristfällig

motivering för besluten och att detta bland annat medfört stor svårighet

att ur de avgjorda målen få fram prejudikat för den framtida rättstillämpningen,

kan understrykas av förbundet. Det är enligt förbundets mening

högeligen önskvärt, att besluten förses med utökad motivering så att

domskälen klart framgå.

c) Angående motionerna I: 236 och II: 290:

Enligt förbundets mening är det självfallet, att den skattskyldige skall

ha upplysning om allt vad i ett taxcringsmål förekommit. Sker icke"så, torde

detta få ses mot bakgrunden av den arbetsbelastning, som förefinnes

inom de olika taxeringsinstanserna. Arbetet inom taxeringsnämnderna

måste vara slutfört inom föreskriven lid, och denna tid är så kort, att arbetet

tyvärr mången gång måste forceras i icke önskvärd grad.----

I fråga om prövningsnämnderna torde såvitt förbundet kan finna dessas

sammansättning borga för att icke endast kronans intresse där blir tillgodosett.

Nämnderna äro konstruerade så, att man torde få förutsätta, att de

skattskyldigas intressen bli väl tillvaratagna. Ordförandens opartiskhet torde

väl icke kunna ifrågasättas, och det synes förbundet att dennes chefskap

över taxeringsintendenten förr länder till den skattskyldiges fördel än

tvärtom.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

Svenska landskommunernas förbunds styrelse.

a) Angående motionerna 1: 320 och II: 375:

Styrelsen är ur de synpunkter den har att företräda ense med motionärerna

om önskvärdheten av en effektivisering av taxeringsarbetet, varmed

styrelsen avser åstadkommande av en såvitt möjligt objektivt riktig taxering

i varje särskilt fall. I den mån kritiken riktar sig mot att de skattskyldigas

intressen icke skulle tillbörligen beaktas, torde denna dock i viss

utsträckning falla tillbaka på de skattskyldiga själva. Dessa underlåta

stundom att medverka till att de faktiska förhållandena bli tillräckligt utredda.

Där de skattskyldiga anlita deklarationsbyråer visar det sig, att

dessa ofta icke äro kompetenta för uppgiften. Det kan ifrågasättas, om icke

de personer, som mot betalning i större omfattning tillhandagå allmänheten

med upprättande av deklarationer, borde på något sätt styrka sin kompetens.

Ett behov av sakkunnig rådgivning åt allmänheten föreligger. Styrelsen

är medveten om svårigheterna för den enskilde skattskyldige att finna

sig till rätta i skatteförfattningarna. I andra sammanhang har också från

styrelsens sida framhållits, att skattelagstiftningen vore svåröverskådlig och

att den bleve alltmera komplicerad vid genomförande av de partiella reformer,

som tid efter annan aktualiserades. Detta medförde jämväl i sin tur att nya

uppgifter lades på taxeringsnämndernas ordförande till men för effektiviteten

i arbetet. Kommunerna kunna visserligen med stöd av 15 § 1 mom.

och 108 § taxeringsförordningen efter frivilligt åtagande träffa särskilda

anstalter till främjande av taxeringsarbetet i första instans, men kommunerna

torde i synnerligen ringa utsträckning ha begagnat sig av den sålunda

anvisade möjligheten att ställa kommunavlönad personal till förfogande

för taxeringsnämnderna. I anledning av ett av skattedirektören vid överståthållarämbetet

framlagt förslag angående rätt för kommun att träffa

särskilda anstalter för taxeringsarbetet har styrelsen uttalat, att den icke

vore övertygad om att den föreslagna lagstiftningen i ämnet, som innebure

cn utvidgning av möjligheten för kommunerna att komma i åtnjutande

av statsbidrag för kostnader för sorteringsarbete o. d., skulle medföra

åsyftat resultat, då det icke vore säkert att hjälp skulle lämnas där

den bäst behövdes. Även om taxeringsnämndens ordförande i de fall, där

kommunen tillhandahölle personal för sortering av deklarationer och kontrolluppgifter,

erhölle en motsvarande avlastning av de arbetsuppgifter,

som eljest skulle ankomma på honom, återstår likväl åtskilligt detaljarbete,

som inkräktar på tiden för det egentliga granskningsarbetet.----

Åtskilliga bristfälligheter inom taxeringsorganisationen torde kunna avhjälpas

utan att författningsändringar erfordras. Sålunda ha länsstyrelserna

med stöd av gällande regler möjlighet att åstadkomma en sådan indelning

i taxeringsdistrikt, att antalet deklarationer i varje nämnd icke blir

för stort. Kommunindelningsreformen behöver därför icke föranleda någon

motsvarande utvidgning av taxeringsdistrikten. Vidare föreligger möjlighet

att tillämpa kategorigranskning genom inrättande av särskilda nämnder.

Styrelsen ifrågasätter, om icke en omprövning av grunderna för beräkning

av ersättning till taxeringsnämndsordförandena är påkallad. I

fråga om vissa kategorier av skattskyldiga torde andra normer än de nu

tillämpade böra användas för att ordföranden skall erhålla skälig kompensation

för sitt arbete. En jämförelse mellan de ersättningar, som betingas

av biträden för deras arbete, och det arvode, som återstår för granskningsarbetet,

torde visa att det senare arbetet icke tillräckligt värdesättes.

Styrelsen är emellertid för sin del icke övertygad om att frågan om effektiviseringen

av taxeringsarbetet i första instans skall kunna tillfredsstäl
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

39

lande lösas genom en eller annan partiell reform. Motionerna aktualisera

frågan om en översyn av kommunalskattelagen i syfte att åstadkomma en

förenkling av beskattningsreglerna. I samband därmed bör också taxeringsförordningen

uppmärksammas. Såvitt gäller taxering för inkomst av jordbruksfastighet,

annan fastighet, tjänst, tillfällig förvärvsverksamhet och kapital,

torde denna enligt styrelsens förmenande liksom hittills kunna anförtros

taxeringsnämnderna. Däremot vill styrelsen ifrågasätta, om den nuvarande

taxeringsorganisationen fyller de anspråk som böra ställas på

taxeringen av bokföringsskyldiga. Taxeringsnämnderna ha visserligen förstärkts

med taxeringskonsulenter med uppgift att granska rörelseidkarnas

deklarationer, men reformen härutinnan torde med hänsyn till bristen på

lämpliga personer för uppdraget icke i avsedd omfattning ha kunnat genomföi*as.

Antalet feltaxeringar torde med hänsyn härtill bli förhållandevis

stort, vilket får till följd att antalet besvär till prövningsnämnderna i motsvarande

män ökas. Detta leder i sin tur till att personalen å länsstvretsernas

taxeringsavdelningar engageras i sådan utsträckning för utredning

av besvärsmål, att andra och måhända mera angelägna arbetsuppgifter måste

eftersättas.

Det torde icke vara oriktigt att påstå, att ett förhållandevis stort antal

besvärsmål, som avse taxeringen av rörelseidkare, gälla mindre företagare,

där taxeringarna åsatts skönsmässigt med hänsyn till den skattskyldiges

och hans familjs beräknade levnadskostnader. Det är ur effektivitetssynpunkt

icke tillfredsställande att kvalificerad personal skall ägna tid åt utredning

i mål där personer med lägre utbildning skulle kunna utföra det

granskningsarbete, som påkallas. Taxeringsrevisorn och taxeringsassistenterna

borde få tillfälle att helt koncentrera sig på bokföringsgranskningar,

som ?vse större och medelstora företag, utan hänsyn till om taxeringarna

äro föremål för besvär eller ej. De kvalificerade tjänstemännen å taxeringsavdelningarna

böra kunna i önskvärd utsträckning ägna sig åt de svårare

utredningsuppdragen. Styrelsen ställer sig icke främmande för tanken att

utbyta det nuvarande taxeringsförfarandet såvitt rör bokföringsskyldiga

mot en granskning av för ändamålet anställda tjänstemän, varefter behandlingen

av deklarationerna skulle kunna ske under motsvarande former som

i taxeringsnämnderna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får styrelsen tillstyrka en utredning

i syfte att undersöka möjligheterna av en effektivisering av taxeringsarbetet.

b) Angående motionen II: 286:

Enligt styrelsens förmenande är det en angelägenhet av första ordningen

att taxeringen kan tillfredsställande slutföras på" ett så tidigt stadium som

möjligt. Därför synes reformverksamheten främst böra inrikta sig på alt avhjälpa

de bristfälligheter, som häfta vid organisationen av taxeringsnämnderna.

Det torde först så småningom komma att visa sig i vad män en ytterligare

reformering av taxeringsnämndsarbetet påkallar en omorganisation

av beskattningsdomstolarna. Denna fråga synes därför kunna anstå, i synnerhet

om de skattskyldiga, såsom föreslagits, kunna beredas möjlighet

att erhålla bindande förhandsuttalanden i skattefrågor.

c) Angående motionerna I: 286 och II: 290:

Styielsen bär denna dag tillika yttrat sig över inom riksdagen väckta

likalydande motionerna 1:320 och 11:375 om utredning rörande effektivisering

av taxeringsnämndernas arbete, till vilket yttrande styrelsen i första

band får hänvisa. Det antal skatteärenden, som på besvär av skattskyldig

eller efter yrkande av taxeringsintendenlen behandlas av prövningsnämnd.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

torde vara förhållandevis litet i förhållande till det antal taxeringar, som

behandlas uteslutande av taxeringsnämnd. En ännu ringare del av taxeringsmaterialet

representera de ärenden, som komma under beskattningsdomstolarnas

prövning. Under sådana förhållanden är det önskvärt, ja angeläget,

att alla möjligheter tillvaratagas för åstadkommande av en effektivisering

av taxeringsarbetet i första instans. Det syfte, som motionerna om viss ändring

av reglerna för taxeringsförfarandet vilja närmast främja, nämligen tillskapande

av regler för ett taxeringsförfarande i för den enskilde mera betryggande

former än dem nu gällande författningar erbjuda, bör emellertid

kunna tillgodoses på samma gång som bristen på tillräcklig effektivitet och

jämnhet vid taxeringen avhjälpes.

I motionerna har framhållits såsom anmärkningsvärt, att den skattskyldige

ofta pålägges bevisskyldigheten för ett sitt påstående att han haft

lägre inkomst än beskattningsnämnden »ansett». Vad beträffar den försämrade

partsställningen i bevisningsavseende för en skattskyldig, som åsatts

en skönsmässig taxering till följd av att trovärdigheten av uppgifterna i

deklarationen blivit rubbad men där den skattskyldige underlåtit att lämna

erforderlig utredning, torde väl motionärerna icke vilja ifrågasätta, att bevisbördan

icke skulle kunna överflyttas på den skattskyldige. Motionärerna

ha icke närmare gått in på frågan om bevisningen, varför man icke får någon

klarhet om huruvida motionärerna vilje ha den nuvarande fria bevisföringen

ersatt med andra bevisningsregler. Vad motionärerna på den punkten

synas rikta sig mot torde avse sådana fall, där beskattningsnämnderna frångått

deklarationerna utan att tillräckliga skäl därför kunnat åberopas. Sådana

missförhållanden torde emellertid framgångsrikt kunna rättas med

anlitande av besvärsvägen. I den mån taxeringsnämnderna i större utsträckning

än hittills kunna påräkna råd och anvisningar från länsstyrelsernas

taxeringsavdelningar, vartill inrättandet av den bebådade riksskattenämnden

torde i hög grad kunna bidraga, torde också anledningarna till dylika anmärkningar

så småningom upphöra.

En allvarlig brist i taxeringsproceduren är enligt motionärerna att förfarandet

i alltför stor utsträckning är skriftligt. Skattskyldig är emellertid enligt

110 § taxeringsförordningen berättigad att närvara vid sammanträde

med prövningsnämnd samt därvid utföra sin talan. Vidare kan skattskyldig

jämlikt 95 § samma förordning kallas för muntligt förhör i prövningsnämnd,

liksom ordförande och ledamot i taxeringsnämnd för meddelande av

upplysningar. Medan taxeringsnämndernas arbete alltjämt är behäftat med

åtskilliga bristfälligheter kan styrelsen för sin del icke anföra några erinringar

gentemot organisationen av prövningsnämnderna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner styrelsen icke anledning tillstyrka

motionerna.

Svenska stadsförbundets styrelse.

a) Angående motionerna 1:320 och 11:375:

Åtgärder för effektivisering av taxeringsnämndernas arbete ha under senare

tid vidtagits i olika sammanhang. .Så skedde exempelvis vid 1943 års

omorganisation av beskattningsnämnderna, då bl. a. tiden för taxeringsnämndernas

arbete utsträcktes och ordförandenas arbetsbörda lättades (beträffande

längdföring m. in.). Förra året framlade utredningen angående

frågan om rätt för kommun att träffa särskilda anstalter för taxeringsarbetet

ett förslag som i huvudsak gick ut på att kommunerna genom statsmedel

skulle stimuleras att i ökad omfattning ställa biträdeshjälp till taxeringsnämndsordförandenas

förfogande för att dessa skulle avlastas det mera

s. 41 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

41

tekniska arbetet till förmån för den egentliga granskningen av deklarationerna.

Emellertid torde ännu mycket återstå att göra för rationalisering av

taxeringsarbetet och icke minst för en förenkling av de bestämmelser som

reglera dessa frågor. Styrelsen har därför intet att erinra mot att den av

motionärerna begärda utredningen kommer till stånd. Huruvida, som motionärerna

antytt, en ytterligare utsträckning av tiden för taxeringsnämndernas

arbete utan olägenhet kan genomföras synes dock tveksamt.

b) Angående motionerna I: 236 och II: 290 samt motionen II: 286:

De av motionärerna anförda synpunkterna synas beaktansvärda. Några direkta

kommunala intressen torde dessa synpunkter dock icke avse att i

första hand tillmötesgå. Styrelsen anser sig därför kunna inskränka sig till

att framhålla, att de av motionärerna påyrkade åtgärderna endast äro allmänt

antydda. Det synes därför lämpligt att, om utredningar i frågan anses

påkallade, de direktiv som skola läggas till grund för utredningarnas

arbete bli mer preciserade än vad som skett i de föreliggande motionerna.

4 Bihnng till riksdagens protokoll 4950. 7 samt. Nr 46—47.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1950:219 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med bestämmelser om tidpunkten för lagtima landstingsmöte i vissa fall. a1 i texten