Betänkande i anledning av Kungl. j\Iaj:ts proposition nr 237, såvitt propositionen avser förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den S juni 1923
1950-05-04 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1950:50, Betänkande i anledning av Kungl. j\Iaj:ts proposition nr 237, såvitt propositionen avser förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den S juni 1923
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
1
Nr 50.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. j\Iaj:ts
proposition nr 237, såvitt propositionen avser förslag
till förordning om fortsatt giltighet av förordningen
den S juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och
utskänkningsskatt å spritdrycker in. m., jämte i ämnet
väckt motion.
I en den 31 mars 1950 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 237, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att
1) besluta, att statlig inkomstskatt för skattskyldiga, som avses i 10 §
1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt, skall ingå i preliminär skatt
tör hela budgetåret 1950/51 med 100 procent av grundbeloppet;
2) antaga vid propositionen fogade förslag till
a) förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr
155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker;
b) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit; och
c) förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1935
(nr 142) angående skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor;
3)
bemyndiga Kungl. Maj :t att beträffande sådan för försäljning avsedd
bensin, för vilken bensinskatt erlagts enligt hittills gällande bestämmelser,
meddela föreskrifter om restitution med 20 öre för liter; samt
4) upptaga inkomsterna å driftbudgeten för budgetåret 1950/51 enligt
en vid propositionen fogad specifikation.
Ovannämnda under 2 a) angivna författnings förslag är av följande
lydelse. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 7 samt. Nr 50.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
Förslag
till
förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923
(nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker.
Härigenom förordnas, att förordningen den 8 juni 1923 angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker,1 vilken jämlikt förordning den
27 maj 1949 (nr 236) gäller intill utgången av juni månad 1950, skall äga
fortsatt giltighet intill utgången av juni månad 1951.
Såsom av det följande framgår kommer utskottet att behandla propositionen
nr 237 i tre särskilda betänkanden. I förevarande betänkande
kommer utskottet att taga ställning till endast följande två i propositionen
behandlade spörsmål, nämligen dels frågan om fortsatt giltighet av
förordningen angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
och dels frågan om bibehållande av nu gällande skärpningar i fråga om
beskattningen av vin, maltdrycker, läskedrycker och tobaksvaror samt nöjesskatten
för biograf föreställningar och varuskatten ävensom beträffande
statsverkets andel i totalisator-, tips- och lotterimedel.
Kungl. Maj :ts förslag i nu föreliggande proposition angående beskattningen
av bensin och brännoljor behandlar utskottet i sitt samtidigt härmed
avgivna betänkande nr 51.
Vad slutligen beträffar propositionen såvitt angår förslaget om det procenttal,
varmed statlig inkomstskatt för skattskyldiga, som avses i 10 § 1
inom. förordningen om statlig inkomstskatt, skall ingå i preliminär skatt
för budgetåret 1950/51 samt förslaget till beräkning av inkomsterna å driftbudgeten
för samma budgetår kommer utskottet att senare behandla dessa
förslag i sitt betänkande angående beräkning av bevillningarna för budgetåret
1950/51 in. m.
Till behandling i sammanhang med förevarande proposition har utskottet
upptagit den vid riksdagens början väckta motionen 11:113 av
herrar Persson i Landafors och Hagberg i Luleå, vari hemställts, »att riksdagen
måtte upphäva de vid 1948 års riksdag antagna förordningarna
om skatteskärpning på spritdrycker, vin, maltdrycker, läskedrycker, tobaksvaror,
nöjen, chokladvaror, kemisk-tekniska preparat m. m., bensin, brännoljor,
papper, tipsmedel, lottsedlar och totalisatormedel».
Beträffande det i motionen framförda yrkandet om upphävande av till1
äggsskatterna å bensin och brännoljor redovisar utskottet sitt ställnings- 1
1 Senaste lydelse av förordningen se 1933:399, 1937:246, 1941:254, 1943:257 och 316 samt
1948: 18.
Bevillningsutskottets betänkande nr 50. 3
tagande till detsamma i sitt nyssnämnda betänkande nr 51. Yrkandet i övrigt
kommer utskottet att taga ställning till i detta betänkande.
Rörande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framställda yrkandet,
får utskottet hänvisa till motionen.
I propositionen har lämnats en redogörelse för vissa spörsmål
angående den indirekta beskattningen. Av denna redogörelse
framgår följande:
Vid 1958 års riksdag (vårsessionen) behandlades ett flertal förslag till
skatteskärpningar på den indirekta beskattningens område, genom vilka
skatteskärpningar åsyftades att uppnå en överbalansering av budgeten för
budgetåret 1948/49. Dessa förslag hade i första hand utarbetats inom 1947
års konsumtionsskatteberedning. Enligt direktiven för denna beredning borde
eftersträvas att ernå en överbalansering av budgeten för budgetåret 1948/
49 av sådan storleksordning, att utgifterna å kapitalbudgeten därigenom
täcktes. I beredningens förslag, vilka framlades i särskilda skrivelser till
Kungl. Maj :t den 20 december 1947 och den 18 mars 1948, uttalades under
hänvisning till vad i direktiven sålunda anförts, att beredningen vid fullgörandet
av sitt uppdrag ansett, att ett belopp om cirka 500 miljoner kronor
borde för budgetåret 1948/49 tillföras statsverket genom skärpt indirekt beskattning.
Beträffande den närmare innebörden av de år 1948 på grundval av konsumtionsskatteberedningens
förslag genomförda skatteskärpningarna tillåter
sig utskottet hänvisa till propositionen (s. 14—16).
Av nedanstående tabla — som finnes intagen i 1949 års bevillningsutskotts
betänkande nr 38 (s. 13) —- framgår dels de varuslag och skaltetitlar
som avsågos med ifrågavarande skärpningar på den indirekta beskattningens
område dels ock storleken av den inkomstökning för statsverket
som skatteskärpningarna enligt beräkning den 1 juni 1948 skulle medföra
för budgetåret 1948/49.
Varuslag m. m.
Inkomstökning (för helt
budgetår enligt beräk- ning i juni 1948)
milj. kr.
1) Spritdrycker........................
56
2) Vin....................
6
3) Maltdrycker (inkl. lagrat svagdricka).
17
4) Läskedrycker ...................
10-4
5) Tobaksvaror ..................
50
6) Nöjesskatt........................
23
7) Varuskatt..........................
39
8) Bensin och brännoljor..............
209-25
9) Totalisatormedel....................
7
10) Tipsmedel..........................
10
11) Lotteri medel........................
25
12) Pappersskatt ......................
48
Summa
500''06
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
Då vid 1948 års riksdag framlades förslag till omförmälda skatteskärpningar
framhölls särskilt av vederbörande departementschef att skärpningarna,
som åsyftade att åstadkomma den överbalansering av budgeten som
i dåvarande läge finge anses ofrånkomlig, vore av tillfällig natur och att frågan
om skatteskärpningarnas fortbestånd med hänsyn härtill borde prövas
av 1949 års riksdag. Vid riksdagsbehandlingen av nu ifrågavarande förslag
underströk 1948 års bevillningsutskott detta uttalande, och riksdagen
godkände vad utskottet anfört härutinnan.
1 statsverkspropositionen till 7949 års riksdag uttalade dåvarande chefen
för finansdepartementet i fråga om den samhällsekonomiska balansen och
budgeten, att de vid 1948 års riksdag beslutade extraordinära skattehöjningarna
— med ett ur statsfinansiell synpunkt oväsentligt undantag (totalisatormcdlen)
— borde bibehållas, varemot några ytterligare höjningar
av dessa skatter icke föresloges i statsverkspropositionen.
1 propositionen den 28 januari 1949 (nr 24) med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker — i vilken proposition närmare behandlades frågan
huruvida skärpningarna i den indirekta beskattningen borde bestå även
för tiden efter juni 1949 — anförde dåvarande chefen för finansdepartementet,
att enligt hans uppfattning borde de vid 1948 års riksdag beslutade
skattehöjningar — med undantag av totalisatormedlen -— oförändrade fortbestå
under budgetåret 1949/50. De ifrågavarande skatteskärpningarnia vore
i flertalet fall formellt icke tidsbegränsade utan hade fastställts att gälla
tills vidare. Endast skatterna å spritdrycker och papper vore tidsbegränsade
och gällde till och med den 30 juni 1949. Med undantag för sistnämnda
båda skatter erfordrades sålunda intet formligt beslut av riksdagen för ett
fortsatt uttagande av de skärpta skatterna. I enlighet med vad som förutsattes
av 1948 års riksdag borde emellertid 1949 års riksdag — i samband
med prövning av förslaget om fortsatt uttagande av skärpt skatt å spritdrycker
jämväl taga ställning till frågan om bibehållande under nästkommande
budgetåret 1949/50 av de skattehöjningar, som formellt vore fastställda
att gälla tills vidare. De ifrågavarande skattehöjningarna genomfördes
för att få till stånd en sådan överbalansering av budgeten, som i dåvarande
läge ansågs nödvändig. Den fråga, som riksdagen hade att taga ställning
till, avsåge sålunda i själva verket huruvida för budgetåret 1949/50 en
överbalansering av budgeten av den storleksordning, som förutsatts i statsverkspropositionen,
skulle anses erforderlig.
Vidare må nämnas, att Kungl. Maj :t i propositionen den 25 februari 1949
(nr 72) förordade bl. a. att förordningen den 11 juni 1948 (nr 283) om
pappersskatt skulle erhålla fortsatt giltighet intill utgången av juni månad
1950.
1949 års bevillningsutskott tillstyrkte i utlåtanden den 10 maj 1949 nr
38 och 39 de i propositionerna nr 24 respektive nr 72 framlagda förslagen
om fortsatt giltighet av nu ifrågavarande indirekta beskattning under bud
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
5
getåret 1949/50. I utlåtandet nr 38 underströk utskottet bl. a., att de vid
1948 års riksdag beslutade skärpningarna på den indirekta beskattningens
område vore av endast tillfällig natur och åsyftade att bidraga till överbalanseringen
av budgeten. Den omständigheten att ifrågavarande skatteskärpningar
— därest utskottets föreliggande förslag godkändes av riksdagen
— komine att erhålla en giltighetstid av något mer än två år, kunde
icke föranleda att beskattningen borde karakteriseras på annat sätt än nyss
angivits. I enlighet härmed förutsatte utskottet, att jämväl 1950 års riksdag
bereddes tillfälle att taga ställning till frågan om den skärpta beskattningens
fortbestånd. I samma betänkande har utskottet därjämte hänvisat
till att Kungl. Maj :t den 22 april 1949 bemyndigat chefen för finansdepartementet
att tillkalla sakkunniga med uppdrag att verkställa en översyn av
skatterna till staten och deras verkningar. I direktiven för dessa sakkunniga,
som sedermera tillkallats, hade anförts bl. a., att de sakkunniga hade
att taga ståndpunkt till frågan om avvecklingen av de extraordinära konsumtionsskatter
som av 1948 års riksdag beslutades såsom led i åtgärderna
till skydd för penningvärdet, Av nämnda direktiv framginge sålunda, att
trågan om fortbeståndet av skatteskärpningarna för tiden efter den 30 juni
1950 redan aktualiserats.
Bevillningsutskottets förenämnda betänkanden nr 38 och 39 godkändes
av 1949 års riksdag (skrivelserna nr 252 och 253).
Vad härefter angår frågan om skatteskärpningarnas fortbestånd
under tiden efter juni 1950 har i den nu föreliggande
propositionen nr 237 omnämnts bl. a. följande:
Såsom framgår av statsverkspropositionen till innevarande års riksdag
(Bilaga 1 s. 13) har 7949 års skatteutredning avgivit ett den 10 december
1949 dagtecknat betänkande rörande frågan om avveckling av de år 1948
beslutade extraordinära konsumtionsskatterna.
I nämnda betänkande har skatteutredningen till en början lämnat en
översikt över de extraordinära konsumtionsskatterna (betänkandet s.
1—15).
Vidare har skatteutredningen anfört vissa allmänna synpunkter
på nu föreliggande fråga. Sålunda har utredningen framhållit att den enligt
sitt uppdrag hade att undersöka den statliga beskattningens verkningar.
Tydligt vore dock, att vid en sådan undersökning statsskatterna icke kunde
betraktas isolerade utan måste ses i sammanhang med övriga skatter. Det
statliga skattetryckets skälighet finge bedömas med hänsyn till det totala
skattetrycket. Undersökningen komme därigenom att beröra även de kommunala
skatterna. Beträffande kommunalbeskattningen hade utredningen
haft att samråda med ortsavdragskommittén och att beakta de förslag denna
kommitté avsåge att framlägga.
Skatteutredningen har vidare anfört.
För utredningen har stått klart, att eu lättnad i den direkta beskattningen
för närvarande är ett samhällsintresse av utomordentligt stor betydelse.
Uppenbarligen äro dock möjligheterna att tillgodose detta intresse begrän
-
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
sade. Departementschefen har givit uttryck häråt, då han i direktiven för
utredningen yttrar, att önskemålet att komma fram till en lättnad i den nuvarande
skattebelastningen är lika självklart som nödvändigheten att väga
detta önskemål mot vikten av de behov, som föranleda att skatterna uttagas.
Skattebehovets avgörande roll för utredningen har även föranlett, att dess
uppdrag kommit att vidgas till en granskning av ramen för de statliga utgifterna.
Sålunda yttrade bevillningsutskottet i sitt av riksdagen godkända
utlåtande, som lades till grund för hemställan om utredningen, bl. a., att
den översyn av nu rådande skattesystem, som utskottet ville förorda, inte
kunde undgå att i viss mån vidgas till att omfatta också överväganden om
ramen för statliga utgifter. Det vore sannolikt att på detta sätt riskerna för
skiljaktiga meningar bleve större, än om utredningen strängt begränsades
till skattefrågan. Men då det praktiska syftet med utredningen uppenbarligen
vore att undersöka möjligheterna till ett lägre samlat "skattetryck och
hur en rimlig fördelning av detta skattetryck skulle ha så litet ogynnsamma
verkningar som möjligt på produktionen, syntes enligt utskottets mening
det totala omfånget av skatteintäkterna och därmed av statsutgifterna
inte kunna lämnas åsido. I enlighet härmed har utredningen preliminärt
genomgått statsutgifterna på de olika huvudtitlarna och sökt bilda sig
en uppfattning om möjligheterna att uppdraga riktlinjer för en dylik utgiftsram.
Utredningen är för närvarande icke beredd att avgiva något utlåtande
härom utan kommer att behandla dessa frågor i senare sammanhang.
Emellertid vill utredningen såsom ett resultat av sin preliminära
granskning framhålla och starkt understryka, att om över huvud taget det
med utredningen avsedda syftet skall kunna praktiskt förverkligas, det är
ett oeftergivligt villkor att statsmakterna i nuvarande läge ålägga sig den
största aktsamhet vid beslutande av nya statsutgifter eller av åtgärder, som
i andra hand kunna leda till ökade anslagskrav.
Enligt vad skatteutredningen framhållit bleve det av avgörande betydelse
för utsikterna att nå fram till vissa lättnader i den direkta beskattningen,
hur frågan om de extraordinära konsumtionsskatternas fortbestånd eller
avveckling komme att lösas. Av den tidigare redogörelsen framginge, att
dessa skatter ansetts vara av tillfällig natur och att de därför borde avvecklas
så snart de fyllt sin uppgift, d. v. s. när det ekonomiska läget icke längre
kunde anses påkalla eu mot dem svarande överbalansering av budgeten.
Emellertid kunde med hänsyn till det trängande behovet av lättnader på
den direkta beskattningens område frågan om avvecklingen numera icke
bedömas fristående från övriga skattefrågor. Omständigheter hade tillkommit,
som talade för att en total avveckling icke längre borde villkorslöst
fullföljas. Skall en lindring av någon betydelse i den direkta beskattningen
kunna förverkligas inom överskådlig tid, vore det ofrånkomligt att åtminstone
delvis låta skatteskärpningarna från år 1948 bestå. Avvecklingen finge
alltså nu ses i annat sammanhang än tidigare, nämligen såsom ett alternativ
till en sänkning av direkta skatter. Man hade att mot varandra väga
intresset av att låta de extraordinära konsumtionsskatterna helt försvinna
och behovet av lättnader i den direkta beskattningen. Ett oeftergivligt villkor
för att åtminstone delvis bibehålla de extraordinära konsumtionsskatterna
borde sålunda vara, att de medel som därigenom erhölles, icke användas
för utgiftsökningar utan reserverades för skattesänkningar. Man
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nv 50.
skulle därigenom kunna förverkliga de mest trängande reformerna på den
direkta beskattningens område. Endast ur denna synpunkt kunde det anses
motiverat att förlänga giltighetstiden för ifrågavarande konsumtionsskatter,
sedan deras egentliga syfte icke längre är för handen. Såsom departementschefen
i direktiven för utredningen anmärkt hade en lättnad i kommunalbeskattningen
för huvudmassan av mindre inkomststagare ansetts mera
trängande än övriga skattefrågor. Utredningen delade denna mening. Tydligt
vore, att de kommunala ortsavdragen för närvarande vore helt otillräckliga
och att en bättre överensstämmelse mellan dem och de statliga
vore i hög grad påkallad. En reform i denna riktning kunde emellertid icke
genomföras utan att staten på ett eller annat sätt trädde emellan och svarade
för vissa kostnader. Lösningen av dessa spörsmål vore en ortsavdragskommitténs
uppgift. Enligt vad utredningen inhämtat av ortsavdragskommittén
kunde det förutsättas, att vid en dylik omarbetning av de kommunala
ortsavdragen familjeavdragen för barn skulle bortfalla och kompenseras
genom en ökning av de statliga barnbidragen. I svagare inkomstlägen
hade familj eavdragen för barn vid den kommunala taxeringen för närvarande
icke alltid kunnat utnyttjas. En förhöjning av de statliga barnbidragen
på bekostnad av bibehållna extraordinära konsumtionsskatter kunde
därför i viss mån uppväga de mindre lämpliga verkningar, dessa konsumtionsskatter
kunde medföra för dylika inkomstlägen. Enligt vad ortsavdragskommittén
meddelat utredningen beräknades en omläggning av de
kommunala ortsavdragen i förening med ökade barnbidrag (från 260 till
300 kronor) draga en kostnad för statsverket av omkring 200 miljoner kronor.
Enligt vad utredningen vidare anfört förutsatte utredningen sålunda, att
de medel, som erhölles genom att de extraordinära konsumtionsskatterna
tillätes helt eller delvis fortbestå, i första hand användas till att höja de
skattefria ortsavdragen vid den kommunala inkomstbeskattningen, så att
dessa bringades i bättre överensstämmelse med de statliga avdragen. Den
stora gruppen mindre inkomsttagare skulle därigenom beredas kompensation
för de extraordinära konsumtionsskatter, som bibehölles. Utöver en
sådan kommunal skattereform, vars skattelindrande effekt komme att inskränka
sig till de lägre inkomstskikten, erfordrades emellertid jämkningar
av den direkta statsbeskattningen innebärande lättnader av mera allmän
omfattning. På vad sätt och i vilken utsträckning dylika lättnader lämpligen
kunde och borde genomföras skulle utredningen i ett kommande sammanhang
närmare yttra sig om, varvid utredningen även komme att redovisa
resultatet av sina undersökningar rörande den direkta statsbeskattningens
verkningar. Redan på detta stadium ville utredningen emellertid
lia deklarerat sin uppfattning om dessa skattelättnaders primära betydelse.
Av det nu sagda framginge, att utredningen funne eu sänkning av de direkta
skatterna, såväl kommunala som statliga, vara ett intresse, som borde
gå före önskemålet om alt helt avveckla de extraordinära konsumtionsskatterna.
Ett villkorslöst återförande av den indirekta beskattningen till dess
läge före år 1948 tedde sig för närvarande mindre nödvändigt än tidigare.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
Vad utredningen sålunda uttalat gällde dock icke samtliga de extraordinära
konsumtionsskatterna. Eu avvägning av detta slag uteslöte icke ett partiellt
avskaffande av dem. Beträffande vissa av dem kunde behovet av en återgång
helt eller delvis till förhållandena före år 1948 te sig så starkt, att det
måste givas företräde. 1 detta hänseende hade utredningen funnit sig böra
draga en skiljelinje mellan sådana extraordinära konsumtionsskatter, som
i stor utsträckning träffade en oumbärlig konsumtion och sådana, som drabbade
en mera umbärlig. Tilläggsskatterna på bensin och brännoljor liksom
även pappersskatten intoge i detta avseende en särställning, som gjorde att
villkoret om en framtida avveckling hade större tyngd för dem än för de
andra skatterna.
Till grund för skatteutred ningens förslag har utredningen
härefter verkställt eu uppdelning av nu förevarande indirekta skatter i dels
sådana skatter, som enligt utredningen borde bibehållas, och dels sådana
skatter som föresloges skola helt eller delvis avvecklas.
Till den förstnämnda gruppen har skatteutredningen hänfört de extraordinära
konsumtionsskatterna på spritdrycker, vin, maltdrycker, läskedrycker,
tobak, biografföreställningar (nöjesskatt), choklad- och konfityrvaror
samt vissa kemisk-tekniska preparat (varuskatt) ävensom totalisator-,
tips- och lotterimedel. Enligt vad skatteutredningen anfört vore nu nämnda
skatter sådana vilka finge anses träffa en icke oumbärlig konsumtion. Utredningen
föresloge, att de bibehölles oförändrade. De för utredningen tillgängliga
uppgifterna rörande influtna skattebelopp in. in. hade icke synts
utredningen giva skäl för annat ställningstagande. Beträffande tobaksskatten
hade skattens konstruktion föranlett önskemål om en översyn och omarbetning.
Utredningen hade emellertid ur sin synpunkt icke haft anledning
ingå på frågan om skattens tekniska utformning. Det belopp, som genom
skatternas bibehållande borde kunna disponeras för nedsättning av
direkta skatter, kunde beräknas till omkring 230 miljoner kronor.
Vad angår beskattningen av bensin och brännoljor ävensom pappersskatten
har skatteutredningen föreslagit dels att tilläggsskatterna på bensin och
brännoljor avvecklades och i samband därmed de ordinarie skatterna på dessa
drivmedel fastställdes till 25 öre litern för bensin och 20 öre litern för
brännoljor samt tillika frågan om en skärpning av fordonsskatten för vissa
tyngre fordon toges under övervägande dels ock att pappersskatten avvecklades
och i samband därmed en särskild skatt infördes på tidskrifter med
huvudsaklig förströelsekaraktär.
I anslutning härtill må nämnas, att Ivungl. Maj :t i propositionen nr 193
till innevarande års riksdag framlagt förslag till förordning angående upphävande
av förordningen om pappersskatt. Sistnämnda proposition, som behandlats
i bevillningsutskottets betänkande nr 41, har bifallits av riksdagen.
Vad härefter angår frågan om fortsatt giltighet av förordningen
angående o in sätt ni n g s- och utskänkningsskatt
å spritdrycker får utskottet hänvisa till nu förevarande proposition
nr 237 (s. 24).
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
9
I statsverkspropositionen till 1950 års riksdag (Bilaga
1 s. 13 tf.) har departementschefen berört 1949 års skatteutredningsförslag
i fråga om de år 1948 införda extra konsumtionsskatterna och därvid
redogjort för grunderna för uttagandet av dessa skatter. I anslutning
därtill har departementschefen anfört bl. a. följande:
»Vid införandet av de extra konsumtionsskatterna betonades, att de vore
avsedda som ett led i vidtagna åtgärder till skydd för penningvärdet och
intäkterna skulle i överensstämmelse härmed icke få användas för bestridande
av statsutgifter utan uteslutande avses för överbalansering av budgeten.
Denna förutsättning underströks, då eu förlängning av giltighetstiden
för de extra konsumtionsskatterna beslöts vid 1949 års riksdag. Det nya
läge, som uppkom efter devalveringen i september 1949, föranledde dock ett
i viss mån ändrat ställningstagande, och de vid höstsessionen beslutade subventionerna
komma sålunda att ta i anspråk en del av intäkterna av de
extra konsumtionsskatterna. Detta kan dock icke anses strida mot den penningpolitiska
motiveringen för skatterna, då ju subventionerna ha till uppgift
att skapa förutsättningar för en fortsatt inkomststabilisering. Beträffande
intäkterna av de extra konsumtionsskatterna torde även för nästa
budgetår böra gälla, att de icke få tas i anspråk för andra ändamål än subventioner
av nyss nämnd karaktär. Då i riksstatsförslaget icke upptagits
några anslag för dylika subventioner, enär äskanden härom ansetts böra
föreläggas riksdagen först vid en senare tidpunkt när medelsbehovet närmare
kan bedömas, böra intäkterna av de extra konsumtionsskatterna tills
vidare motsvaras av en lika stor överbalansering. Riksstatsförslaget har sålunda
utarbetats med utgångspunkt från att ingen del av intäkterna av de
extra konsumtionsskatterna får tas i anspråk för bestridande av utgifter,
som äro uppförda i det nu framlagda förslaget till riksstat.»
I nu föreliggande proposition nr 237 har departementschefen
— efter en allmän redogörelse för budgetläget — behandlat frågan
om en sänkning av bensinskatten och återverkningarna på budgeten av en
skattesänkning i nämnda hänseende. Härefter bar departementschefen anfört
följande:
I detta budgetläge finner jag icke anledning att närmare gå in på frågan
om sänkning av övriga indirekta skatter eller de direkta skatterna. Jag anser
sålunda budgetläget icke nu möjliggöra ytterligare skattesänkningar utöver
borttagandet av pappersskatten och sänkningen av bensinskatten. Vidare
förordar jag denna dag — i proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen — att åtgärder vidtagas i syfte att sänka kommunalskatterna,
vilket bl. a. medför betydande utgifter för statsverket. Möjligheterna
till ytterligare skattesänkningar bli beroende på den fortsatta
utvecklingen av statens inkomster och utgifter, som f. n. är mycket svår
att beräkna. Så mycket står dock klart, att fortsatta skattesänkningar kunna
uppnås endast om en stor återhållsamhet iakttages i fråga om nya statsutgifter.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
Utskottet. I den nu föreliggande propositionen den 31 mars 1950 nr 237
har förslag framlagts till slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1950/
51. Vid sina överväganden rörande den närmare utformningen av riksstaten
har föredragande departementschefen även tagit ställning till bl. a. frågan,
huruvida de vid 1948 års riksdag genomförda skärpningarna på den indirekta
beskattningens område i syfte att överbalansera budgeten böra avvecklas
med utgången av innevarande budgetår eller helt eller delvis bestå
jämväl under budgetåret 1950/51.
Av den förut lämnade redogörelsen framgår att utskottet i detta betänkande
kommer att behandla endast frågan rörande den år 1948 införda
skärpta indirekta beskattningen, dock med undantag för skärpningarna i
beskattningen av bensin och brännoljor. I anslutning härtill må erinras om
att pappersbeskattningen genom beslut av innevarande års riksdag upphävts
med utgången av april månad 1950.
I propositionen har lämnats en närmare redogörelse för de skatteskärpningar
som i penningpolitiskt syfte genomfördes vid 1948 års riksdag och
som i huvudsakliga delar fortfarande bestå. Omfattningen av dessa skatteskärpningar
och storleken av de beräknade inkomstökningarna för statsverket
— cirka 500 miljoner kronor — framgår av den i detta betänkande intagna
tablån å s. 3.
Utskottet har sålunda att nu taga ställning till frågan, huruvida 1948
års skatteskärpningar skola fortbestå även efter utgången av budgetåret
1949/50 såvitt angår följande på riksstatens driftbudget upptagna varuslag
och inkomsttitlar, nämligen
1) spritdrycker,
2) vin,
3) maltdrycker, inklusive lagrat svagdricka,
4) läskedrycker,
5) tobaksvaror,
6) nöjesskatt,
7) varuskatt,
8) totalisatormedel,
9) tipsmedel, samt
10) lotterimedel.
Beträffande den statsfinansiella betydelsen av de extra konsumtionsskatter,
varom i detta betänkande är fråga, torde utskottet få hänvisa till att sagda
skatter för vart och ett av budgetåren 1948/49 och 1949/50 beräknats tillföra
statsverket en intäkt av 240 miljoner kronor.
Vid införandet av den extra konsumtionsbeskattningen uttalade 1948 års
bevillningsutskott — liksom dåvarande departementschefen — att denna
beskattning, som ju förordats i syfte att åstadkomma en överbalansering av
budgeten och icke för att täcka löpande statsutgifter, borde vara av endast
tillfällig natur. Ett uttalande av samma innehåll gjordes av 1949 års bevillningsutskott,
som i samband därmed förklarade sig förutsätta att jämväl
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
11
1950 års riksdag erhölle tillfälle att taga ställning till frågan om den skärpta
beskattningens fortbestånd.
1 statsverkspropositionen till innevarande års riksdag har departementschefen
beträffande de extra konsuinlionsskatterna framhållit, att intäkterna
av dessa skatter visserligen vore avsedda uteslutande för överbalansering av
budgeten men att det nya läge, som uppkom efter devalveringen i september
1949, föranledde ett i viss mån ändrat ställningstagande. Enligt vad departementschefen
vidare anförde komme sålunda de vid 1949 års riksdag under
höstsessionen beslutade subventionerna att taga i anspråk en del av
intäkterna av berörda skatter, vilket dock icke kunde anses strida mot den
penningpolitiska motiveringen för skatterna då ju subventionerna hade
till uppgift att skapa förutsättningar för en fortsatt inkomststabilisering.
Intäkterna av de extra konsumtionsskatterna under budgetåret 1950/51
borde enligt departementschefen icke få tagas i anspråk för andra ändamål
än subventioner av nyss nämnd karaktär.
I enlighet härmed ha i riksstaten för nästkommande budgetår upptagits
intäkter av de extra konsumtionsskatterna (med undantag av papperskatten
samt tilläggsskatterna å bensin och brännoljor) till ett beräknat belopp
om 240 miljoner kronor.
I samband med framläggandet av förslaget till slutlig reglering av riksstaten
för budgetåret 1950/51 har departementschefen i propositionen nr 237
särskilt behandlat frågan om borttagandet av pappersskatten och sänkning
av bensin- och brännoljeskatterna; och härvid har departementschefen understrukit,
att budgetläget icke möjliggjorde några skattesänkningar på andra
områden. Någon ändring i fråga om uttagandet av nyssnämnda inkomstbelopp
om 240 miljoner kronor har alltså icke ifrågasatts i propositionen nr
237.
På sätt framgår av den förut lämnade redogörelsen har i motionen II: 113
av herrar Persson i Landafors och Hagberg i Luleå yrkats, att samtliga
extra konsumtionsskatter som infördes år 1948 måtte upphävas.
För egen del vill utskottet framhålla, att från bevillningsutskottets sida
städse understrukits att de vid 1948 års riksdag beslutade extra konsumtionsskatterna
vore av tillfällig natur och icke hade annat syfte än att bidraga
till budgetens överbalansering. Såsom departementschefen framhållit
har emellertid läget numera förändrats i anledning av den under hösten
1949 genomförda devalveringen, som i sin tur nödvändiggjorde införandet
av statliga subventioner till betydande belopp. Därjämte har tillkommit den
omständigheten, att med hänsyn till behovet av lättnader på den direkta beskattningens
område frågan om avvecklingen av den extra konsumtionsbeskattningen
numera måste ses i annat sammanhang än tidigare, nämligen
såsom ett alternativ till en sänkning av de direkta skatterna. Såsom framgår
av den ovan lämnade redogörelsen har 1949 års skatteutredning ansett
en sänkning av de direkta skatterna vara ett intresse, som borde gå före
önskemålet om att helt avveckla de extra konsumtionsskatterna. Även utskottet
har samma uppfattning. I anslutning härtill vill utskottet erinra om
12
Bevillningsutskottets betänkande nv 50.
att redan innevarande års riksdag har att taga ställning till frågan om sänkning
av den direkta beskattningen genom höjning av de kommunala ortsavdragen.
Utskottet avstyrker förty motionen II: 113, till de delar densamma upptagits
till behandling i detta betänkande.
De extra konsumtionsskatter som avses i detta betänkande äro, med undantag
för beskattningen av spritdrycker, formellt icke tidsbegränsade utan
ha fastställts att gälla tills vidare. Vad angår beskattningen av spritdrycker
har utskottet icke funnit anledning till erinran mot det vid propositionen
nr 237 fogade förslaget till förordning om fortsatt giltighet av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker. Beträffande övriga skatter som nyss nämnts erfordras icke
något formellt beslut av riksdagen för ett fortsatt uttagande av desamma;
dock bör från riksdagens sida göras ett särskilt uttalande att riksdagen icke
har något att erinra emot ett bibehållande av nu berörda skatter.
Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte, med godkännande av Kungl. Maj :ts
proposition nr 237 i de delar propositionen behandlas i detta
betänkande,
1) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni
1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker,
2) förklara sig icke hava något att erinra emot ett bibehållande
av de under innevarande budgetår gällande skärpningarna
i den indirekta beskattningen m. m. i den män
dessa skärpningar avse
a) beskattningen av vin,
b) beskattningen av maltdrycker,
c) beskattningen av läskedrycker,
d) beskattningen av tobaksvaror,
e) nöjesskatten,
f) varuskatten,
g) statsverkets andel i totalisator-, tips- och lotterimedel;
samt
B) att motionen II: 113 av herrar Persson i Landafors och
Hagberg i Luleå, i de delar motionen upptagits till behandling
i detta betänkande, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 4 maj 1950.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
13
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Gustaf Elofsson, Velander,
Heuman, Niklasson, Falk, Ramberg, Petrén och Damström samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Sandberg,
Jonsson i Skedsbygd, Ivristensson i Osby, Hagberg i Malmö, Sjölin, Bladh,
Allard och Kärrlander.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1950:195 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ■proposition nr 237, såvitt propositionen avser förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordning s. 1 i texten