Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i uppbördsför ordning en den 31 december 1945
1950-05-12 · 24 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 23 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1950:55, Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i uppbördsför ordning en den 31 december 1945
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
1
Nr 55.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om ändring i
uppbördsför ordning en den 31 december 1945 (nr 896),
jämte i ämnet väckta motioner.
I eu den 31 mars 1950 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 244, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning om
ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896).
Propositionen innehåller i huvudsak följande.
I syfte att ernå närmare överensstämmelse mellan preliminär och slutlig
skatt samt sålunda minska den kvarstående skatten föreslås i propositionen,
att de i skattetabellerna angivna skattebeloppen skola uträknas så,
att något högre preliminärskatt uttages än för närvarande sker.
Vidare föreslås, att ränta efter 6 procent skall uttagas å kvarstående
skatt, om denna uppgår till minst en femtedel av den slutliga skatten. Ränta
skall dock endast utgå å kvarstående skatt, som överstiger 300 kronor. Om
den erlagda preliminära skatten överstiger den slutliga skatten, skall den
skattskyldige under motsvarande förutsättningar gottgöras ränta efter 2
procent å det överskjutande beloppet.
Slutligen föreslås, att löneavdrag för kvarstående skatt skall verkställas
med 25 procent av arbetstagares lön, om han icke överlämnar debetsedel
å slutlig skatt till arbetsgivaren eller styrker, att han icke har att erlägga
kvarstående skatt. Vad sålunda föreslås skall dock icke gälla beträffande
sjöman, inskriven vid sjömanshus.
De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1951.
Bestämmelserna angående ränta skola dock gälla först beträffande 1952
års taxering.
Det ovannämnda författningsförslaget är av följande lydelse:
1—Bihung till riksdagens protokoll 1950. 7 sand. Nr 55.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
Förslag
till
Förordning
om ändring i uppbörd sförordningen den 31 december 1945 (nr 896).
Härigenom förordnas, att 4 § 1 och 2 inom., 47 §, 49 §, 64 §, 81 §, 89 §
2 inom., 90 §, 91 § 1 mom., 106 § och 107 § uppbördsförordningen den 31
december 1945 samt anvisningarna till 47 § samma förordning1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till 34 § nämnda
förordning skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 mom., av nedan angivna
lydelse.
Nuvarande lydelse:
4 §•
1 m o in. Preliminär A-skatt —
--- sådana tabeller.
Skattetabellerna skola —--för
förmögenhet,
att vid taxering för inkomsten
icke andra avdrag medgivas den
skattskyldige än dels ortsavdrag,
dels ytterligare ett belopp av tvåhundra
kronor, dels ock, såvitt angår
taxeringen till statlig inkomstskatt,
för kommunala utskylder med
belopp, motsvarande för skattekrona
och skatteöre det belopp, som enligt
3 mom. legat till grund vid uträknandet
av de i vederbörlig tabell angivna
utskylderna.
Tabellerna skola — — — antal
kronor.
2 mom. I skattetabellerna skola
i särskilda kolumner upptagas skattebelopp
för följande grupper av
skattskyldiga, nämligen
1) gift, med makan sammanlevande
manlig inkomsttagare, utan barn;
Föreslagen lydelse:
4 §•
1 m o m. Preliminär A-skatt--
— sådana tabeller.
Skattetabellerna skola---för
förmögenhet,
att vid taxering för inkomsten
icke andra avdrag medgivas den skattskyldige
än dels ortsavdrag, dels ock,
såvitt angår taxeringen till statlig
inkomstskatt, för kommunala utskylder
med belopp, motsvarande för
skattekrona och skatteöre det belopp,
som enligt 3 mom. legat till grund
vid uträknandet av de i vederbörlig
tabell angivna utskylderna.
Tabellerna skola — — — antal
kronor.
2 mom. I skattetabellerna skola
i särskilda kolumner upptagas skattebelopp
för följande grupper av
skattskyldiga, nämligen
1) gift, med makan sammanlevande
manlig inkomsttagare, utan barn;
1 Senaste lydelse av 4 § 1 och 2 mom., 81 §, 89 § 2 mom. och 90 § se 1947: 585 samt av 47 §
och anvisningarna till samma paragraf se 1948: 762.
Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
Nuvarande lydelse:
2) gift, med makan sammanlevande
manlig inkomsttagare, med ett
barn;
3) —9) gift, med makan sammanlevande
manlig inkomsttagare, med
två, tre etc. till och med åtta barn,
därvid i tabellen för inkomsttagare
med åtta barn upptagen preliminär
skatt skall avse även inkomsttagare,
som här avses, med flera än åtta
barn;
10) gift, med maken sammanlevande
kvinna, som har egen inkomst
och vilkens make jämväl uppbär inkomst;
11)
inkomsttagare, som är ogift,
utan barn;
12) inkomsttagare, som är ogift,
med ett barn;
13) —19) inkomsttagare, som är
ogift, med två, tre etc. till och med
åtta barn, därvid i tabellen för inkomsttagare
med åtta barn upptagen
preliminär skatt skall avse även inkomsttagare,
som här avses, med
flera än åtta barn.
Gift, med---manlig inkomst
tagare.
Skattskyldig, som — ---manlig
inkomsttagare.
Med ogift---eller hemskild.
Skattskyldig, som — — — för
barn, o. s. v.
34 §.
3
Föreslagen lydelse:
2) gift, med makan sammanlevande
manlig inkomsttagare, med ett
barn;
3) —9) gift, med makan sammanlevande
manlig inkomsttagare, med
två, tre etc. till och med åtta barn,
därvid i tabellen för inkomsttagare
med åtta barn upptagen preliminär
skatt skall avse även inkomsttagare,
som här avses, med flera än åtta
barn;
10) inkomsttagare, som är ogift,
utan barn;
11) inkomsttagare, som är ogift,
med ett barn;
12—18) inkomsttagare, som är
ogift, med två, tre etc. till och med
åtta barn, därvid i tabellen för inkomsttagare
med åtta barn upptagen
preliminär skatt skall avse även inkomsttagare,
som här avses, med
flera än åtta barn.
Gift, med maken sammanlevande
kvinna med egen inkomst skall,
därest jämväl maken har inkomst,
hänföras till under 10) upptagen
grupp av skattskyldiga.
Gift, med---manlig inkomst
tagare.
Skattskyldig, som —--manlig
inkomsttagare.
Med ogift---eller hemskild.
Skattskyldig, som — — — för
barn, o. s. v.
34 §.
3 mom. överstiger i 1 mom.
omförmäld slutlig skatt den skatt
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
Nuvarande lydelse:
47 §.
Då löneavdrag — — — anställningen
tillträtts.
Därest arbetstagare---kvar
stående
skatt.
Har i fall, då löneavdrag skall
verkställas, debetsedel avseende preliminär
skatt icke överlämnats till
arbetsgivaren, skall löneavdrag verkställas
med tjugufem procent eller,
såvitt angår sjöman inskriven vid
sjömanshus, med femton procent av
det vid varje avlöningstillfälle utbetalade
beloppet. Därest arbetstagaren
åtnjuter jämväl naturaförmån
varom i 8 § första stycket sägs, skall
löneavdraget beräknas jämväl å naturaförmånens
värde för den tid lö
-
Föreslagen lydelse:
skyldige gottskriven preliminär skatt
med minst en femtedel av den slutliga
skatten, skall den skattskyldige
till statsverket erlägga ränta med sex
procent, för en beräknad tid av ett
år, å det överskjutande beloppet, i
den mån detta överstiger trehundra
kronor; dock att det belopp, varå
ränta sålunda skall beräknas, skall
avrundas till närmast lägre hundratal
kronor. Har skattskyldig påförts
utskiftningsskatt, ersättningsskatt
eller olycksfallsförsäkringsavgift,
skall sådan skatt icke inräknas
i den slutliga skatten vid bedömande
av om och med vilket belopp ränta
skall utgå.
Vad i denna förordning stadgas
angående kvarstående skatt skall,
där icke annat angives, äga motsvarande
tillämpning beträffande i föregående
stycke omförmäld ränta.
47 §.
Då löneavdrag — — — anställningen
tillträtts.
Därest arbetstagare —--kvar
stående
skatt.
Har i fall, då löneavdrag skall
verkställas, debetsedel avseende preliminär
skatt icke överlämnats till
arbetsgivaren, skall löneavdrag för
preliminär skatt verkställas med tjugufem
procent eller, såvitt angår
sjöman inskriven vid sjömanshus,
med femton procent av det vid varje
avlöningstillfälle utbetalade beloppet.
5
Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
Nuvarande lydelse:
neutbetalningen avser. Det belopp,
som skall avdragas, avrundas till
närmast lägre hela krontal.
Har arbetstagare, beträffande vilken
avdragsskyldighet föreligger
jämlikt 46 § 1 mom., icke till arbetsgivaren
överlämnat debetsedel å
slutlig skatt eller för arbetsgivaren
uppvisat sådan debetsedel eller ock
intyg, varom ovan i andra stycket
sägs, senast den 25 januari året näst
efter taxeringsåret eller, i fall som
avses i första stycket andra punkten,
senast fem dagar efter anställningens
början, har arbetsgivaren att så
snart ske kan göra anmälan härom
hos den lokala skattemyndigheten i
orten. Därest denna haft att utfärda
debetsedel, skall myndigheten skynd
-
Föreslagen lydelse:
Har arbetstagare, beträffande vilken
avdragsskyldighet föreligger
jämlikt 46 § 1 mom., icke till arbetsgivaren
överlämnat debetsedel å slutlig
skatt eller för arbetsgivaren uppvisat
sådan debetsedel eller ock intyg,
varom ovan i andra stycket sägs,
skall under tid, då löneavdrag för
kvarstående skatt skall verkställas,
dylikt avdrag ske med tjugufem procent
av det vid varje avlöningstillfälle
utbetalade beloppet. Löneavdrag
som nyss sagts skall dock icke verkställas
såvitt angår sjöman inskriven
vid sjömanshus.
Därest arbetstagaren åtnjuter jämväl
naturaförmån varom i 8 § första
stycket sägs, skall löneavdrag enligt
tredje eller fjärde stycket beräknas
jämväl å naturaförmånens värde för
den tid löneutbetalningen avser. Det
belopp, som skall avdragas, avrundas
till närmast lägre hela krontal.
Därest vid sjömanshus inskriven
sjöman, beträffande vilken avdragsskyldighet
föreligger jämlikt 46 § 1
mom., icke till arbetsgivaren överlämnat
debetsedel å slutlig skatt eller
för arbetsgivaren uppvisat sådan debetsedel
eller ock intyg, varom i andra
stycket sägs, senast den 25 januari
året näst efter taxeringsåret eller, i
fall som avses i första stycket andra
punkten, senast fem dagar efter anställningens
början, har arbetsgivaren
att så snart ske kan göra anmälan
härom hos den lokala skattemyndigheten
i orten. Därest denna haft
att utfärda debetsedel, skall myndig
-
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
Nuvarande lydelse:
samt utfärda ny debetsedel eller, om
arbetstagaren icke har att gälda
kvarstående skatt, intyg härom samt
översända debetsedeln eller intyget
till arbetsgivaren. I annat fall har
myndigheten att skyndsamt lämna
meddelande till den lokala skattemyndighet,
som haft att utfärda debetsedel,
och har sistnämnda myndighet
att förfara på sätt nyss sagts.
Ny debetsedel eller intyg om att
kvarstående skatt icke skall erläggas
bör vara arbetsgivaren tillhanda senast
före ingången av den månad,
under vilken vederbörlig uppbördstermin
infaller.
(Se vidare anvisningarna.)
49 §.
Är utbetald —---kvarstående
skatt.
Kan vid---— i stad.
Har genom löneavdrag jämlikt
47 § tredje stycket innehållits större
belopp än som enligt arbetsgivaren
senare tillhandakommen debetsedel
skall under närmast följande uppbördstermin
inbetalas, skall arbetsgivaren
skyndsamt mot kvitto tillhandahålla
arbetstagaren vad sålunda
för mycket innehållits.
64 §.
Ej må--— inbetalningen av
ser.
Har under---eller girokort.
Erlägges under — — — 66 §
stadgas.
Har efter — --stycke angives.
Skatt, som innehållits genom löneavdrag
enligt 47 § tredje stycket,
Föreslagen lydelse:
heten skyndsamt utfärda ny debetsedel,
eller, om arbetstagaren icke har
att gälda kvarstående skatt, intyg
härom samt översända debetsedeln
eller intyget till arbetsgivaren. I annat
fall har myndigheten att skyndsamt
lämna meddelande till den lokala
skattemyndighet, som haft att
utfärda debetsedel, och har sistnämnda
myndighet att förfara på sätt nyss
sagts. Ny debetsedel eller intyg om
att kvarstående skatt icke skall erläggas
bör vara arbetsgivaren tillhanda
senast före ingången av den månad,
under vilken vederbörlig uppbördstermin
infaller.
(Se vidare anvisningarna.)
49 §.
Är utbetald — — — kvarstående
skatt.
Kan vid---i stad.
Har genom löneavdrag jämlikt 47 §
tredje eller fjärde stycket innehållits
större belopp än som enligt arbetsgivaren
senare tillhandakommen debetsedel
skall under närmast följande
uppbördstermin inbetalas, skall
arbetsgivaren skyndsamt mot kvitto
tillhandahålla arbetstagaren vad sålunda
för mycket innehållits.
64 §.
Ej må--- — inbetalningen av
ser.
Har under —--eller girokort.
Erlägges under — — — 66 §
stadgas.
Har efter--- — stycke angives.
Skatt, som innehållits genom löneavdrag
enligt 47 § tredje eller
Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
7
Nuvarande lydelse:
skall under vederbörlig uppbördstermin
likaledes inbetalas eller överföras
till vederbörande länsstyrelse eller
lokala skattemyndighet i stad på
sätt i andra stycket i denna paragraf
sägs.
81 §.
Avkortning av debiterad skatt
skall äga rum,
då genom oriktig debitering slutlig
eller tillkommande skatt påförts
skattskyldig dubbelt eller med för
högt belopp eller påförts annan person
än som vederbort; skolande i
sistnämnda fall, såframt icke den
rätteligen skattskyldige på grund av
stadgandet i 91 § är från betalningsskyldighet
fri, i sammanhang med
beslut om avkortning förordnas om
det avkortade beloppets uttagande
hos denne;
då någon ---skatt nedsatts.
Vidare skall--— är oguldet.
Har arbetsgivare---hos ar
betsgivaren.
89 §.
2 mom. Har riksräkenskapsverket
vid granskning av verkställd debitering
funnit, att anledning föreligger
till antagande att slutlig eller
tillkommande skatt blivit någon påförd
obehörigen eller med för högt
belopp, skall ämbetsverket underrätta
vederbörande länsstyrelse härom.
Länsstyrelsen har att verkställa
den utredning i ärendet, som må finnas
erforderlig, och att, därest vederbörande
finnes hava erlagt skatt
obehörigen eller med för högt be
-
Föreslagen lydelse:
fjärde stycket, skall under vederbörlig
uppbördstermin likaledes inbetalas
eller överföras till vederbörande
länsstyrelse eller lokala skattemyndighet
i stad på sätt i andra
stycket i denna paragraf sägs.
81 §.
Avkortning av debiterad skatt skall
äga rum,
då genom oriktig debitering slutlig,
kvarstående eller tillkommande
skatt påförts skattskyldig dubbelt
eller med för högt belopp eller påförts
annan person än som vederbort;
skolande i sistnämnda fall, såframt
icke den rätteligen skattskyldige
på grund av stadgandet i 91 §
är från betalningsskyldighet fri, i
sammanhang med beslut om avkortning
förordnas om det avkortade beloppets
uttagande hos denne;
då någon -— — -— skatt nedsatts.
Vidare skall —---är oguldet.
Har arbetsgivare---hos ar
betsgivaren.
89 §.
2 m o in. Har riksräkenskapsverket
vid granskning av verkställd debitering
funnit, att anledning föreligger
till antagande att slutlig, kvarstående
eller tillkommande skatt blivit
någon påförd obehörigen eller
med för högt belopp, skall ämbetsverket
underrätta vederbörande länsstyrelse
härom. Länsstyrelsen har att
verkställa den utredning i ärendet,
som må finnas erforderlig, och att,
därest vederbörande finnes hava erlagt
skatt obehörigen eller med för
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
Nuvarande lydelse:
lopp, till honom återbetala vad som
för mycket erlagts. Finner länsstyrelsen
eljest att förhållande, som
nyss sagts, föreligger, har länsstyrelsen
likaledes att återbetala för
mycket erlagt belopp.
Envar, som eljest vinner nedsättning
i eller befrielse från honom påförd
slutlig eller tillkommande skatt,
äger att genom länsstyrelsen i det
län, där debiteringen skett, kostnadsfritt
återbekomma vad han för mycket
erlagt. Återbetalning av för mycket
erlagd olycksfallsförsäkringsavgift
skall dock ske genom riksförsäkringsanstalten.
90 §.
Envar, som jämlikt 89 § 2 mom.
första stycket eller efter besvär över
taxering eller debitering vinner nedsättning
i eller befrielse från honom
påförd slutlig eller tillkommande
skatt, äger vid återbekommande av
för mycket erlagt belopp tillika erhålla
ränta å det belopp, som utbetalas,
efter fem procent för år.
Föreslagen lydelse:
högt belopp, till honom återbetala
vad som för mycket erlagts. Finner
länsstyrelsen eljest att förhållande,
som nyss sagts, föreligger, har länsstyrelsen
likaledes att återbetala för
mycket erlagt belopp.
Envar, som eljest vinner nedsättning
i eller befrielse från honom påförd
slutlig, kvarstående eller tillkommande
skatt, äger att genom
länsstyrelsen i det län, där debiteringen
skett, kostnadsfritt återbekomma
vad han för mycket erlagt.
Återbetalning av för mycket erlagd
olycksfallsförsäkringsavgift skall
dock ske genom riksförsäkringsanstalten.
90 §.
1 mom. Överstiger erlagd preliminär
skatt motsvarande slutliga
skatt, oberäknat fastighetsskatt,
skogsvårdsavgifter och annuiteter,
varom i 1 § sägs, med minst en femtedel
av den slutliga skatten, äger
den skattskyldige erhålla ränta med
två procent, för en beräknad tid av
ett år, å det överskjutande beloppet,
1 den mån detta överstiger trehundra
kronor; dock att det belopp, vård
ränta sålunda skall beräknas, skall
avrundas till närmast lägre hundratal
kronor.
2 mom. Envar, som jämlikt 89 §
2 mom. första stycket eller efter besvär
över taxering eller debitering
vinner nedsättning i eller befrielse
från honom påförd slutlig, kvarstående
eller tillkommande skatt, äger
vid återbekommande av för mycket
erlagt belopp tillika erhålla ränta å
det belopp, som utbetalas, efter fem
9
Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
Nuvarande lydelse:
Vid beräkning---beloppet
återbetalas.
91 §•
1 in o m. För slutlig eller tillkommande
skatt, som befinnes vara från
debitering obehörigen utesluten eller
till för ringa belopp påförd, är den
skattskyldige fortfarande ansvarig;
dock är han fri från betalningsskyldighet,
därest icke krav delgives honom
inom tre år efter utgången av
det uppbördsår, under vilket skatten,
om debitering i vederbörlig ordning
skett, skolat erläggas, samt utslag
i mål angående vederbörandes
betalningsskyldighet är meddelat inom
två år efter det kravet hos honom
anställdes.
106 §.
Förmenar någon, att slutlig eller
tillkommande skatt blivit genom fel
vid debiteringen obehörigen eller med
oriktigt belopp honom påförd eller
att felaktighet ägt rum vid utskrivandet
av hans debetsedel, äger han
att däri söka rättelse hos den lokala
skattemyndighet, som verkställt debiteringen.
Ansökan om rättelse skall
ingivas till nämnda myndighet inom
natt och år efter det skatten blivit
sökanden avfordrad.
107 §.
Den, som — ;--av beslutet.
Föreslagen lydelse:
procent för år. Sådan ränta skall
dock icke utgå vid återbetalning av
räntebelopp, som erlagts enligt stadgandet
i 3å § 3 mom.
Vid beräkning — — — beloppet
återbetalas.
91 §.
1 m o in. För slutlig, kvarstående
eller tillkommande skatt, som befinnes
vara från debitering obehörigen
utesluten eller till för ringa belopp
påförd, är den skattskyldige fortfarande
ansvarig; dock är han fri från
betalningsskyldighet, därest icke
krav delgives honom inom tre år efter
utgången av det uppbördsår, under
vilket skatten, om debitering i
vederbörlig ordning skett, skolat erläggas,
samt utslag i mål angående
vederbörandes betalningsskyldighet
är meddelat inom två år efter det
kravet hos honom anställdes.
106 §.
Förmenar någon, att slutlig, kvarstående
eller tillkommande skatt blivit
genom fel vid debiteringen obehörigen
eller med oriktigt belopp honom
påförd eller att felaktighet ägt
rum vid utskrivandet av hans debetsedel,
äger han att däri söka rättelse
hos den lokala skattemyndighet, som
verkställt debiteringen. Ansökan om
rättelse skall ingivas till nämnda
myndighet inom natt och år efter det
skatten blivit sökanden avfordrad.
107 §.
1 mom. Den, som —--av be
slutet.
2 in o in. Har skattskyldig å kvarstående
skatt påförts ränta, varom i
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
Nuvarande lydelse:
Anvisningar
till 47 §.
Överlämnas icke debetsedel avseende
preliminär skatt till arbetsgivaren,
bör denne, såvida det icke är
uppenbart, att anställningen hos honom
är att anse som bisyssla, alltid
verkställa avdrag med tjugufem procent
av lönebeloppet eller, såvitt angår
sjöman inskriven vid sjömanshus,
med femton procent. Gör arbetstagaren
gällande, att anställningen
är av nyssnämnda natur, bör arbetsgivaren
i tveksamma fall påfordra,
att arbetstagaren styrker förhållandet
med intyg från den lokala
skattemyndigheten.
Har arbetstagaren icke till arbetsgivaren
överlämnat debetsedel å slutlig
skatt eller för arbetsgivaren uppvisat
sådan debetsedel eller intyg av
lokal skattemyndighet, att arbetstagaren
icke har att gälda kvarstående
skatt, skall arbetsgivaren hos den
lokala skattemyndigheten i orten,
d. v. s. å den plats där arbetsgivaren
har kontor, varifrån lön utbetalas,
anmäla förhållandet, så att ny debetsedel
eller, om arbetstagaren icke
Föreslagen lydelse:
34 § 3 mom. förmäles, och beror den
kvarstående skatten av förhållande,
varöver den skattskyldige icke kunnat
råda, äger länsstyrelsen i det län,
där räntan påförts, efter ansökan befria
den skattskyldige från att helt
eller delvis gälda sådan ränta.
Ansökan, som i första stycket sågs,
skall hava inkommit till länsstyrelsen
före utgången av året näst efter
taxeringsåret.
Anvisningar
till 47 §.
Överlämnas icke debetsedel avseende
preliminär skatt till arbetsgivaren,
skall denne, såvida det icke är
uppenbart, att anställningen hos honom
är att anse som bisyssla, verkställa
löneavdrag för preliminär
skatt med tjugufem procent av lönebeloppet
eller, såvitt angår sjöman
inskriven vid sjömanshus, med femton
procent.
Har annan arbetstagare än sjöman,
inskriven vid sjömanshus, icke
till arbetsgivaren överlämnat debetsedel
å slutlig skatt eller för arbetsgivaren
uppvisat sådan debetsedel
eller intyg av lokal skattemyndighet,
att arbetstagaren icke har att erlägga
kvarstående skatt, skall arbetsgivaren,
såvida det icke är uppenbart, att
anställningen hos honom är att anse
som bisyssla, verkställa löneavdrag
för kvarstående skatt med tjugufem
11
Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
Nuvarande lydelse:
har att gälda kvarstående skatt, intyg
härom kan utfärdas och tillställas
arbetsgivaren. Ny debetsedel eller
intyg som nyss sagts torde som regel
kunna vara arbetsgivaren tillhanda
å sådan tid under månaden, att åtminstone
ett avlöningstillfälle återstår,
vid vilket, om löneavdrag för
kvarstående skatt skall verkställas,
dylikt avdrag kan ske; kan löneavdrag
icke äga rum, har arbetstagaren
att själv erlägga nämnda skatt.
Föreslagen lydelse:
procent av lönebeloppet. Senast eu
vecka innan dylikt avdrag första
gången göres skall arbetsgivaren genom
skriftlig eller muntlig hänvändelse
till arbetstagaren uppmana denne
att överlämna eller uppvisa debetsedel
eller intyg, som nyss sagts,
och skall arbetsgivaren därvid tilllika
erinra arbetstagaren om det
löneavdrag, som eljest kommer att
göras.
Gör arbetstagaren gällande, att anställningen
år att anse som bisyssla,
bör arbetsgivaren i tveksamma fall
påfordra, att arbetstagaren styrker
förhållandet med intyg från den lokala
skattemyndigheten.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951; dock att vad däri
stadgas angående ränta å kvarstående skatt samt å erlagd preliminär skatt,
som överstiger motsvarande slutliga skatt, icke skall gälla såvitt angår
1951 års taxering.
Till utskottet ha överlämnats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:
1) de likalydande motionerna 1:476 av herr Werner in. fl. och 11:566
av herr Hedlund i Rådom m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 244 måtte besluta, att i 4 § angivna 200-kronorsavdraget
måtte bibehållas, att vid eventuellt beslut om räntebeläggning av
kvarskatt och återburen skatt räntefoten måtte bestämmas till lika storlek
i anslutning till sparbankernas allmänt gällande inlåningsränta, att bestämmelserna
i 34 § och 90 § rörande de räntepliktiga skattebeloppens
minimistorlek måtte ändras från föreslagna trehundra till femhundra kronor
samt att bestämmelserna i 47 § om skatteavdrag underkastas den
prövning som i motionerna angivits;
2) de likalydande motionerna I: 486 av herr Veländer m. fl. och II: 580
av herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts, »att riksdagen ville besluta
att ränta å kvarstående skatt liksom å överskjutande preliminärskatt —-
12 Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
i den ordning som föreslås i det till proposition nr 244 fogade utkastet till
ändringar av 34 § 3 inom. oeh 90 § 4 mom. uppbördsförordningen — beräknas
efter fyra procent»; samt
3) de likalydande motionerna I: 487 av herr Söderquist m. fl. och II; 579
av herr Svensson i Ljungskile, vari hemställts, »att 34 § 3 mom. uppbördsförordningen
den 31 december 1945 måtte få följande lydelse:
3 mom. Överstiger i 1 mom. omförmäld slutlig skatt den skattskyldige
gottskriven preliminär skatt med minst en femtedel av den slutliga skatten,
skall den skattskyldige till statsverket erlägga ränta med fyra procent, för
en beräknad tid av ett år, å det överskjutande beloppet —• — — omförmäld
ränta».
I sammanhang med den förevarande propositionen har utskottet till behandling
upptagit de vid riksdagens början väckta likalydande motionerna
I: 61 av herr Boo in. fl. och II: 28 av herr Hagård, vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att försöksorganisation
beträffande indrivningsväsendet i släder med egna uppbördsverk måtte
anordnas i lämplig omfattning i huvudsaklig anslutning till i motionerna
angivna grunder.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna I: 476, I: 486, I: 487 och II: 28.
Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas hl. a. följande.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 februari och den 1 april
1949 tillkallade dåvarande chefen för finansdepartementet den 9 mars och
den 6 april 1949 landskamreraren A. G. A. Wigert, häradsskrivaren G. M.
E:son Alin, byråchefen S. E. Jarnerup, kronokamreraren B. E. V. Åkerstedt,
ekonomidirektören P. Prydz och ombudsmannen E. A. Sätterberg att såsom
sakkunniga inom finansdepartementet verkställa en allmän översyn av gällande
uppbördssystem. Åt landskamreraren Wigert uppdrogs att i egenskap
av ordförande leda de sakkunnigas arbete. Vidare tillkallade dåvarande
chefen för finansdepartementet den 20 april 1949 skatteuppbördsmannen
C. Bäcklund, byråchefen E. B. A. Ehnbom, uppbördsdirektören K.
E. T. Josefson, förste revisorn K. E. Lindvall och förste stadsfogden N. B.
Rydhagen att såsom experter biträda de sakkunniga. De sakkunniga ha
antagit benämningen 1949 års uppbördssakkunniga.
De sakkunniga ha med skrivelse den 2 februari 1950 avlämnat ett första
betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet (SOU
1950: 7) med därvid fogat författningsförslag.
Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,
statskontoret, riksräkenskapsverket, riksförsäkringsanstalten, pensionssty
-
13
Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
relsen, kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från Sveriges
segelfartygsförening, Sveriges fartygsbefälsförening samt Svenska maskinbefälsförbundet),
generalpoststyrelsen, bank- och fondinspektionen, statens
organisationsnämnd, överståthållarämbetet (med överlämnande av yttrande
från direktionen för uppbördsverken i Stockholms stad), samtliga
länsstyrelser (med överlämnande av yttranden från ett flertal kronokamrerare
och häradsskrivare), 1949 års folkbokföringssakkunniga, Svenska
stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet,
Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare,
Föreningen Sveriges stadsfogdar, Svenska exekutionsmännens riksförbund,
Svenska arbetsgivareföreningen (med överlämnande av yttranden
från Svenska byggnadsindustriförbundet, Svenska väg- och vattenbyggarnas
arbetsgivareförbund, Norrlands stuvareförbund samt Södra Sveriges stuvareförbund),
Sveriges industriförbund, Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Föreningen skogsarbeten, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter,
Sveriges redareförening, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Svenska bankföreningen, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens
folk, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Handelns
arbetsgivareorganisation, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Kooperativa förbundet, Sveriges centrala restaurangaktiebolag (med
överlämnande av yttranden från Stockholmsdistriktets allmänna restaurangaktiebolag
och Västsveriges allmänna restaurantaktiebolag), Försäkringsanstalterna
Folket-Samarbete, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation, Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet
samt Svenska sjöfolksförbundet.
Beträffande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen tilllåter
sig utskottet hänvisa till förenämnda statsrådsprotokoll. Redogörelse
härutinnan återfinnes å nedan angivna sidor i propositionen, nämligen:
Allmänna synpunkter på frågan om förbättringar av uppbördssystemet.
Sammanfattning av de sakkunnigas förslag, s. 14—42.
Skattetabellerna, s. 42—48.
Särskild ränta å kvarstående skatt, s. 49—65.
Påföljd vid underlåtenhet att till arbetsgivare överlämna debetsedel å
slutlig skatt, m. m., s. 65—68.
Ikraftträdande, s. 68.
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återgivas följande.
I de likalgdande motionerna I: 61 och II: 28 har framhållits, att från
indrivningssynpunkt en av uppbördsreformens allvarligaste olägenheter
syntes, vad städer med eget uppbördsverk beträffade, bestå i det onödiga
dubbelarbete, som stadsfogdarnas kamerala uppgifter föranledde, samt i
bestämmelserna om indrivnings- och redovisningsansvaret. Restlängder och
opaginerad Kontrollera mot PDF
] 4
Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
övriga längder behandlades såväl förberedelsevis som under indrivningstiden
och efter slutförd redovisning av både stadsfogden och kronokamreraren,
och särskilt redovisningarna syntes innebära ett onödigt slöseri med
arbetskraft. Vad anginge indrivningsansvaret ålåge detta principiellt kronokamreraren,
men även stadsfogden måste anses ansvarig för indrivningsverksamheten.
Gränsdragningen av kompetensen de olika befattningshavarna
emellan vore emellertid tämligen svävande. Formen för bötesindrivningen
hade i samband med uppbördsreformen ändrats till överensstämmelse
med restindrivningen, varför bristerna i den senare återspeglade
sig jämväl i bötesindrivningsförfarandet. Indrivningen i stad med eget
uppbördsverk handlades av fyra olika organ, varav tre därjämte vore kontrollerande,
nämligen länsstyrelse, kronokamrerare, stadsfogde och exekutorer.
Dessa fyra organ finge diarieföra, bokföra och redovisa samma ärenden,
varigenom ett till synes överflödigt skriveri och en meningslös kontroll
över kontroll uppstode.
En förenkling, medförande betydande arbetsbesparing, vore möjlig genom
ett konsekvent genomförande av principen att förlägga hela den kamerala
verksamheten till uppbördsverket, under det att stadsfogdebefattningen
bleve renodlat exekutiv. Enligt en på så sätt bestämd fördelning skulle indrivningsväsendet
ordnas sålunda. Restlängd upprättades i ett exemplar och
försåges med kolumn för anteckning om inkassoåtgärder (eventuellt fickrestlängd
i enkel avfattning). Bötesliggare fördes allenast hos uppbördsverket.
Särskilt förordnade uppbördsmän med territoriellt begränsade inkassodistrikt
krävde de restförda eller bötfällda med ledning av befolkningsregistret
och det till uppbördsverket överflyttade anställningsregistret
samt övriga handlingar och egen person- och lokalkännedom. Uppbördsmän
förde kassabok såsom exekutionsbiträde och införde däri likvid allt efter
som den uppbures. Medlen redovisades på förteckningar, som kunde tjäna
som bilagor vid kronokamrerarens redovisning till länsstyrelsen. Hinder
redovisades av uppbördsmännen med bevis å restlängds- eller bötesutdrag.
Befunnes restförd eller bötfälld utflyttad till känd ort, ombesörjde uppbördsmannen
handräckningsframställning. Om restförd eller bötfälld enligt
av uppbördsmännen kända förhållanden, för vilka skriftlig redogörelse lämnades,
saknade tillgång och lön eller om annat hinder förelåge, redovisade
han ärendet med redogörelse härom. Hade uppbördsmän i fall, där inkassoproceduren
visat sig resultatlös, anledning antaga, att restförd eller bötfälld
ägde utmätningsbar tillgång eller att han enligt inhämtade upplysningar
innehade arbetsanställning, skulle uppbördsmännen å ett fullständigt utdrag
av restlängd eller saköreslängd anteckna vad sålunda framkommit,
varefter kronokamreraren hos stadsfogden begärde exekution. Med hänsyn
till uppbördsmännens behörighet att utfärda hindersbevis borde de på förslag
av kronokamreraren och drätselkammaren förordnas av magistraten.
Stadsfullmäktige i Borås hade genom beslut den 8 december 1949 uttalat
Bevillningsutskottets betänkande nr 55. 15
sig för en omorganisation av uppbörds- och exekutionsverken i staden i
överensstämmelse med härovan anförda grundsatser. Till fullföljd av beslutet
hade magistraten och drätselkammarens första avdelning i underdånig
skrivelse den 21 decemher 1949 hos Kungl. Maj:t anhållit om tillstånd
för Borås stad att från och med den 1 april 1950 få tillämpa ett indrivningsförfarande
i huvudsaklig överensstämmelse med de här skisserade
riktlinjerna. Det förtjänade framhållas, att en omorganisation, sådan
soin den här utvecklats, skulle innebära en högst betydande ekonomisk
besparing för den stad, som därav berördes. Av en i Borås stad verkställd
beräkning framginge, att vissa befattningar skulle kunna indragas, motsvarande
en lönebesparing för år på ca 38 000 kronor. Härtill komme inbesparade
kostnader för lokalhyror, expenser m. in., varför den årliga
besparingen — under gynnsammaste betingelser — skulle kunna uppgå till
minst 40 000 kronor.
Genom en i en stad företagen omorganisation av uppbörds- och exekutionsväsendet
enligt de här anförda riktlinjerna skulle självfallet vinnas
erfarenheter av största värde även för andra städer med egen uppbördsförvaltning.
Även för de uppbördssakkunniga och deras arbete måste de
vunna erfarenheterna bliva av stort intresse. Det måste därför anses synnerligen
värdefullt, att en försöksorganisation av ifrågavarande art utan
dröjsmål komme till stånd. Motionärerna hyste den uppfattningen, att ett
uttalande från riksdagens sida i den fråga, som i motionerna berördes,
måste anses påkallat. De bördor, som genom uppbördsreformen lagts å
städer med egen uppbördsförvaltning, vore så pass betungande, att allt stöd
borde lämnas strävanden, som utmynnade i en förenkling av uppbördsförfarandet.
Motionärerna ville icke underlåta att peka på det förhållandet, att
riksdagen år 1946 i samband med antagande av följ dförfattningarna till
uppbördsförordningen i anledning av motion (II: 525) och efter tillstyrkan
av bevillningsutskottet (betänkande nr 40) uttalade sig för sådan utformning
av förordningens övergångsbestämmelser, att det bereddes stad med egen
uppbördsförvaltning möjlighet att i fråga om senast den 31 december 1946
förfallen ogulden skatt tillämpa andra bestämmelser än de i uppbördsförordningen
föreskrivna. Tillskapandet av en försöksorganisation av nu
iirågavarande slag skulle stå i god samklang med denna undantagsanordning.
I de likalydande motionerna 1: 476 och II: 566 har anförts bl. a. följande.
På grundval av 1949 års uppbördssakkunnigas förslag föresloge finansministern
vissa skärpningar beträffande uttagande av preliminär skatt
enligt skattetabell, bl. a. genom att borttaga det s. k. 200-kronorsavdraget
vid beräkning av preliminär skatten. Den skärpning, som genom avdragets
borttagande bleve följden, sedan tabellerna även på annat sätt uppräknats,
syntes ge eu kraftigare effekt än som vore erforderlig. Såsom kammar
-
16 Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
rätten anfört, motsvarade 200-kronorsavdraget i vissa fall eller till och
med understege vid taxering medgivna avdrag för de utgifter, varom här
vore fråga. I ett stort antal fall skulle ett borttagande av avdraget i fråga
endast leda till återbetalningsskyldighet för statsverket gentemot den skattskyldige.
Ännu mindre acceptabelt vore kommitténs av finansministern godtagna
förslag om skyldighet att gälda årsränta efter 6 procent å innestående
kvarskattebelopp och detta å ett så lågt belopp som ned till 300 kronor.
Samtidigt föresloges, att staten skulle gottgöra den skattskyldige ränta
efter endast 2 procent å för mycket inbetald preliminärskatt. Den rent
rättsliga innebörden av detta olikhetsförhållande emellan staten och den
skattskyldige kunde icke godtagas. Den betydande skärpning av skattetrycket
på den skattskyldige, som det straffbetonade 6-procent-tillägget
skulle komma att utgöra, innebure en diskriminering av den skattskyldige
för ett förhållande, för vilket denne i verkligheten i de allra flesta fall rättvisligen
icke kunde göras ansvarig. Enligt författningen ägde skattskyldig,
huvudsakligen då rörelseidkare med s. k. B-skatt, att senast i november
året före nästkommande inkomstår avgiva preliminär deklaration över
hur mycket hans inkomster antoges komma att uppgå till under påföljande
år. Att på så lösliga grunder ställa ett krav om exakthet på den stora massan
av skattskyldiga vore helt enkelt en orimlighet. Ännu mera orimligt
vore att på samma grunder skapa ett straffrättsbegrepp och en straffpåföljd.
Om man såsom exempel toge en rörelse sådan som jordbruket, så
funnes ingen möjlighet för jordbrukaren att förutsäga storleken av nästa
års inkomster. Den skattskyldiges verkliga inkomst för beskattningsåret
kunde därför endast avgöras, sedan han i februari året efteråt avlämnat
sin deklaration. Här uppstode då den frågan, om det skulle åligga den
skattskyldige att vid en eventuell straffpåföljd själv beräkna storleken av
sin slutskatt eller om denna skyldighet skulle åligga staten genom något
dess organ, taxerings- eller uppbördsmyndigheten. Motionärerna hölle obetingat
före att denna ytterligare skyldighet icke rättvisligen kunde läggas
på den skattskyldige utan borde åvila staten. Ur dessa synpunkter borde
den skattskyldige och staten kunna betraktas såsom två rättsligt jämställda
parter. Därför kunde den olikhet i rättsförhållandet, som i sakkunnigeförslaget
kommit till uttryck i de olika räntesatserna staten och den skattskyldige
emellan, icke godkännas. Om nu ränta över huvud taget borde
utgå, vilket då det rörde sig om större skattebelopp torde vara riktigt, så
borde sådan ränta vara ömsesidig och lika, alltså byggd på lika räntefot.
Departementschefen talade i propositionen om ett verksamt medel att stimulera
den skattskyldige till större medverkan för uppnående av riktiga
skatteuttag. Den anvisade utvägen torde i hög grad vara ägnad att tvärtom
skapa ovilja och rättmätig irritation mot hela skattesystemet. Ville man
uppnå den stimulans som förut antytts, borde för det första räntesatserna
17
Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
fastställas till lika storlek i bägge riktningarna. Högre ränta än vanlig inlåningsränta,
motsvarande exempelvis sparbankernas, borde icke åsättas,
räntesatsen torde därför lämpligen böra fastställas till 2 Va å högst 3 procent.
I propositionen föresloges, att det minimibelopp, å vilket ränta skulle
beräknas, skulle fastställas till 300 kronor. Detta belopp syntes vara alltför
lågt och borde höjas till 500 kronor. Härigenom vunnes, att den ytterligare
komplicering av skattesystemet, som oavbrutet påginge, komme att minska
därigenom att ränteberäkning å ett otal småbelopp bortfölle. Genom att
vanlig bankränta gottgjordes den skattskyldige borde det kunna förutsättas,
att denne i verklig mening stimulerades till större skatteinbetalningar. Härmed
försvunne i stor utsträckning hans eventuella intresse av att hos sig
innehålla skattepliktigt belopp.
Det i propositionen föreslagna stadgandet om skyldighet att innehålla en
fjärdedel av arbetstagares löneinkomst, inklusive naturaförmån, därest
denne icke för arbetsgivaren uppvisade slutskattesedel eller eljest icke
efterkomme de i författningsförslaget givna anvisningarna, syntes under
vissa förhållanden vara en alltför hård åtgärd och ägnad att avhålla arbetstagaren
från intresset att söka och mottaga arbete. Ett avdrag av 20 procent
torde här i stället böra övervägas.
I de likalydande motionerna 1: 486 och II: 580 har uttalats, att förslaget
att påföra skattskyldiga ränta för tid innan någon skatt blivit debiterad och
förfallotid för skatteskulden sålunda fastställts syntes motionärerna i och
för sig föga tilltalande. Motionärerna hade svårt att finna att en sådan åtgärd
skulle vara rättsligt grundad. Man kunde enligt motionärernas mening
icke lägga de skattskyldiga till last, att en bristande överensstämmelse
mellan preliminära och slutliga skatter ofta förelåge. I vissa fall berodde
detta på att den skattskyldige och taxeringsmyndigheterna hade skilda uppfattningar
om tolkningen av skatteförfattningarna. I den mån detta toge
sig uttryck i att taxeringsnämnden frånginge deklarationen — t. ex. genom
att vägra ett yrkat avdrag — kunde den skattskyldige komma att utan eget
förvållande stå i skuld för en betydande kvarskatt. Den straffränta, som enligt
propositionen i så fall skulle påföras den skattskyldige, tedde sig för
denne så mycket mer orättvis som den endast drabbade dem som fått sina
deklarationer höjda av taxeringsnämnden eller genom beslut före den
10 oktober av prövningsnämnden, medan senare företagna höjningar av
prövningsnämnden icke föranledde någon räntepåföring. Bland grupper
som hade betydande kvarskattcr nämndes i propositionen jordbrukare och
rörelseidkare. Det vore i allmänhet ogörligt för dessa att före beskattningsårets
utgång med någon säkerhet beräkna sina inkomster. Variationerna
mellan olika år vore för dessa skattskyldiga mycket betydande. Därtill
komme att de flesta skattskyldiga — även med kännedom om sina verkliga
inkomster — saknade förutsättningar att beräkna sina skatter. Så inveck2
— Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 55.
18 Ilevillningsutskottets betänkande nr 55.
lade som våra skattcförfattningar vore kunde detta icke vara ägnat alt törvåna.
Icke heller borde det föranleda någon bestraffning av de skattskyldiga.
Det tedde sig för motionärerna särskilt anmärkningsvärt att i propositionen
föresloges en så hög räntesats som 6 procent. Den tid man i detta
sammanhang hade att räkna med uppginge, såsom departementschefen
framhållit, till omkring ett år. Förslaget innebure alltså att staten skulle
betinga sig en ränta ungefär dubbelt så hög som den vilken staten ville
medgiva långivare i öppna marknaden. Kontrasten mot den räntesats —
2 procent — efter vilken skattskyldiga med överskjutande preliminärskatt
skulle få tillgodogöra sig ränta, vore särskilt framträdande. Någon nämnvärd
skillnad mellan tidpunkterna för gäldande av kvarskatterna och för
restitution av överskjutande preliminär skatter förelåge nämligen icke. I
den mån den föreslagna räntan utgjorde och vore avsedd att utgöra en generell
straffränta, kunde motionärerna alltså icke ge förslaget sin anslutning.
Frågan kunde sägas komma i ett annat läge därest bestämmelserna om
ränta gjordes helt ömsesidiga, d. v. s. om räntepåföringen och räntegottgörelsen
skedde efter helt samma grunder. Detta innebure bl. a. att räntesatserna
bleve enahanda i fråga om kvarskatterna och beträffande restitutionerna
av överskjutande preliminärskatt. Med en enhetlig räntesats på
t. ex. 4 procent skulle man förtaga den föreslagna räntepåföringen dess
karaktär av bestraffning till följd av omständigheter, som de skattskyldiga
i allmänhet icke kunde råda över. Samtidigt skulle man eliminera det intresse,
som vissa skattskyldiga med möjligheter att påverka sina förskottsinbetalningar
till äventyrs kunde ha att skaffa sig räntefri skattekredit, och
i stället stimulera de skattskyldiga att söka vidtaga sådana åtgärder, att
kvarskatternas belopp avsevärt reducerades.
1 de likalgdande motionerna I: 487 och 11: 579 har anförts bl. a., att propositionens
förslag beträffande ränta å kvarstående skatt motiverades med
att det vore angeläget att söka hindra de skattefria lån, som staten »beviljade»
de skattebetalare, vilka inbetalade ett väsentligt lägre belopp än vad
som sedan komine på deras del vid den slutliga skattens fastställande. De
skattskyldiga, som ville erlägga ytterligare preliminär skatt efter deklarationens
utgång, skulle beredas tillfälle göra detta senast den 15 april året
efter inkomståret. Departementschefen föresloge nu, att 6 procent ränta
skulle räknas å kvarstående skatt efter den 15 april året efter inkomståret
och avse ett års tid. I likhet med en del remissinstanser — såsom länsstyrelsen
i Kopparbergs län och Kooperativa förbundet — ansåge motionärerna,
att denna ränta vore för hög. En räntemarginal på 4 procent emellan
de pengar, som staten själv finge till »låns» genom att vissa skattebetalare
betalade för mycket, och de medel, som staten »lånade» genom att
vissa skattebetalare inbetalade för litet i preliminärskatt, måste ytterligare
bidraga till att göra vårt skattesystem impopulärt. Det borde finnas någon
19
Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
överensstämmelse emellan förevarande räntesatser och dem som tillämpades
av ordinarie kreditinstitutioner. Från denna synpunkt ansåge motionärerna
en räntesats av 4 procent å restskattebelopp vara tillräcklig.
Enligt vad utskottet inhämtat ha över den i de likalydande motionerna
I: 61 och II: 28 omnämnda underdåniga ansökningen av Borås stad om
tillstånd att tillämpa visst indrivningsförfarande yttranden avgivits av länsstyrelsen
i Älvsborgs län, riksräkenskapsverket samt 1949 års uppbördssakkunniga.
Av innehållet i dessa yttranden må här återgivas följande.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har tillstyrkt bifall till framställningen.
Riksräkenskapsverket har vitsordat, att gällande bestämmelser om redovisningsförfarandet
i fråga om skatteuppbörden och restindrivningen i städer
med egna uppbördsverk torde kunna förenklas. Staden hade räknat
med att den nya organisationsformen skulle möjliggöra en betydande
minskning i fråga om antalet stadsfogden underställda exekutorer. Därvid
hade staden endast beaktat erfarenheterna från restindrivningen i fråga
om den preliminära B-skatten. Erfarenheterna beträffande indrivningen av
den kvarstående skatten kunde komma att visa ett annat resultat, och ämbetsverket
ville därför avråda från förhastade slutsatser i fråga om möjligheten
att begränsa antalet biträden hos stadsfogden. Tanken att särskilja
det mera kontorsmässiga inkasso- och bokföringsarbetet från arbetet med
de rent exekutiva åtgärderna vore utan tvivel riktig. En rationalisering av
sådant slag syntes kunna genomföras även med mindre långt gående ändringar
i den nuvarande gränsdragningen mellan ltronokamrerarens och
stadsfogdens arbetsområden; den torde rent av kunna genomföras i stort
sett inom ramen för den nuvarande arbetsfördelningen. Ämbetsverket ansåge
för sin del, att det skulle vara av visst värde, om det föreslagna systemet
finge prövas i praktiken på sätt föreslagits, dock torde detta knappast
låta sig göra tidigare än från och med den 1 juli 1950. Försökskaraktären
torde böra betonas genom att ett medgivande utverkades allenast för viss
begränsad tid, förslagsvis ett år.
1949 års uppbördssakknnniga ha framhållit, att gällande bestämmelser
om indrivning och redovisning av restförd skatt borde kunna förenklas. Mot
Boråsförslaget kunde resas vissa erinringar. Sålunda kunde det näppeligen
anses rationellt att låta indrivningsarbetet, till vilket även måste räknas det
arbete, som i framställningen betecknades som inkassoverksamhet, ombesörjas
av olika myndigheter. Det torde därvid allenast böra erinras om att
s. k. inkassoverksamhet även kunde förekomma i handräckningsärenden
och att samme skattskyldige kunde ha att gälda restförda skatter, påförda
såväl i hemorten som tidigare å annan ort. De förra restantierna skulle
enligt förslaget indrivas genom kronokamrerareh, de senare handräckningsvägen
genom utmätningsmannen. Enligt vad de sakkunniga inhämtat påginge
undersökningar jämväl i Norrköpings stad rörande möjligheterna alt
20 Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
förenkla skatteindrivningen, därvid planerna syntes gå ut på att koncentrera
det mesta av arbetet till stadsfogdekontoret. Det syntes de sakkunniga
som om ett dylikt system vore mera ändamålsenligt än Boråsförslaget.
De sakkunniga torde icke komma att taga ställning till vilka ändringar som
vore påkallade beträffande indrivningsverksamheten förrän under senare
delen av innevarande år. De sakkunniga ansåge sig därför icke för närvarande
kunna taga definitiv ställning till Boråsförslaget. Med hänsyn till
de erinringar, som kunde riktas mot förslaget, torde dock i varje fall icke
för närvarande något medgivande böra lämnas att tillämpa det föreslagna
indrivningsförfarandet.
Utskottet.
För att ernå bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt
har i den föreliggande propositionen föreslagits, att skattetabellerna skola
på visst sätt omarbetas och att ränta skall utgå å kvarstående skatt och å
för mycket erlagd preliminär skatt. I syfte att förmå arbetstagare att till
arbetsgivaren överlämna debetsedel å slutlig skatt eller styrka, att arbetstagaren
icke har att erlägga kvarstående skatt, har vidare föreslagits, att
avdrag skall verkställas med 25 procent av lönen i de fall, då arbetstagaren
icke fullgör vad nyss sagts.
Vad först angår omarbetningen av skattetabellerna ha av 1949 års uppbördssakkunniga
verkställda undersökningar givit vid handen, att det tidigare
omförmälda 200-kronorsavdraget är för stort för flertalet arbetstagare.
För att ernå, att högre preliminärskatt uttages och att nämnda skatt i stort
sett bättre avpassas efter den slutliga skatten, har därför i propositionen
föreslagits att 200-kronorsavdraget skall uteslutas. I samma syfte har därjämte
förordats, att skattebeloppen i skattetabellerna för de olika inkomstintervallerna
skola angivas efter den skatt, som utgår för inkomst vid intervallernas
övre gräns, och att skattebeloppen vid öretal regelmässigt skola
avrundas uppåt till närmast högre hela krontal. De sålunda föreslagna åtgärderna
kunna för vissa skattskyldiga medföra, att något för hög preliminär
skatt uttages. Såsom framgår av betänkande nr 49 har utskottet förordat,
att det nuvarande vid taxering medgivna avdraget för försäkringspremier
å 200 kronor skall för äkta makar höjas till 400 kronor. Av nyss
berörda förslag kan föranledas, att ytterligare något för hög preliminär
skatt uttages i de fall då det förordade högre avdraget kan utnyttjas till
högre belopp än 200 kronor. I sådana fall torde emellertid ofta inträffa,
att båda makarna ha inkomst och att till följd av den för makarnas sammanlagda
inkomst uppkommande skatteprogressionen, vartill hänsyn icke
kan tagas vid uttagandet av preliminärskatt, denna icke kommer att överstiga
den slutliga skatten.
Med hänsyn härtill finner utskottet sig böra tillstyrka de föreslagna åt
-
21
Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
gärderna för att ernå ett riktigare uttag av preliminär skatt enligt skattetabell.
Härvid avstyrker utskottet de likalydande motionerna 1:476 och
II: 566 i den del, varom här är fråga. Likaledes tillstyrker utskottet vad i
propositionen föreslagits för att vinna ett bättre skatteuttag för äkta makar,
som skola sambeskattas.
Utskottet tillstyrker vidare förslaget, att löneavdrag för kvarstående skatt
skall verkställas med 25 pi-ocent av den utbetalda lönen, då annan arbetstagare
än vid sjömanshus inskriven sjöman icke till arbetsgivaren överlämnar
debetsedel å slutlig skatt eller medelst debetsedel eller intyg av
lokal skattemyndighet styrker, att han icke har att erlägga kvarstående
skatt. Fördenskull avstyrker utskottet de likalydande motionerna 1:476
och II: 566 i den del, varom nu är fråga.
I propositionen har föreslagits att ränta skall av skattskyldig erläggas
med 6 procent å kvarstående skatt, som utgör minst en femtedel av den
slutliga skatten; ränta skall dock utgå endast i den mån den kvarstående
skatten överstiger 300 kronor. Under motsvarande förutsättningar skall
ränta gottgöras skattskyldig med 2 procent å för mycket erlagd preliminär
skatt.
Utskottet finner icke anledning till erinran mot förslaget att den, som
med eller utan avsikt utnyttjar en skattekredit genom att erlägga för låg
preliminär skatt, skall erlägga ränta å den kvarstående skatten och att i
konsekvens härmed den, som medgiver det allmänna en skattekredit genom
att erlägga för hög preliminär skatt, skall erhålla ränta å den för mycket
erlagda skatten. Däremot har utskottet icke funnit utformningen av de
föreslagna räntebestämmelserna tillfredsställande. Utskottet är därför icke
berett att nu taga slutlig ställning till frågan om ränta å kvarstående skatt
och å för mycket erlagd preliminär skatt och finner fördenskull lämpligt,
att 1949 års uppbördssakkunniga under sin fortsatta utredning ytterligare
överväga nämnda fråga. Utskottet föreslår därför skrivelse till Kungl. Maj :t
med hemställan om ytterligare utredning av den berörda frågan.
I enlighet med propositionen böra de föreslagna bestämmelserna rörande
ändringen i skattetabellerna och påföljd vid underlåtenhet av arbetstagare
att till arbetsgivaren överlämna debetsedel å slutlig skatt eller styrka, att
arbetstagaren icke har att erlägga kvarstående skatt, träda i kraft den 1
januari 1951.
I motionerna I: 61 och II: 28 har yrkats, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla, att försöksverksamhet beträffande indrivningsväsendet
i städer med egen uppbördsförvaltning måtte anordnas efter vissa i motionerna
angivna grunder. Stadsfullmäktige i Borås ha i princip godkänt en
omorganisation av uppbörds- och exekutionsverken i staden i överensstämmelse
med de nyssnämnda grunderna. Både riksräkenskapsverket och 1949
års uppbördssakkunniga ha ställt sig kritiska mot den i Borås beslutade
organisationen av uppbörds- och indrivningsväsendet i staden. Uppbörds
-
22
Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
sakkunniga ha i samband därmed omnämnt, att i Norrköping planerades
en omorganisation av indrivningsväsendet, vilken syntes gå ut på att koncentrera
indrivningen i huvudsak till stadsfogdekontoret.
Den av stadsfullmäktige i Borås beslutade organisationen av uppbördsoch
indrivningsväsendet synes icke i alla avseenden vara tillfredsställande.
Därest emellertid inkassoverksamheten beträffande samtliga skattskyldiga
förlägges till uppbördsverket, kan det befinnas vara av värde att i
Borås pröva den i motionerna föreslagna organisationen. Likaså kan det
befinnas värdefullt att pröva en organisation, utformad i huvudsak på det
sätt som planeras i Norrköping. Det bör härvid ankomma på Ivungl. Maj :t
att lämna tillstånd till att dylik försöksverksamhet under viss tid kommer
till stånd. Då ett sådant tillstånd innebär, att undantag måste göras bl. a.
från tillämpningen av uppbördsförordningens bestämmelser rörande indrivning
av skatt m. m., kan berörda tillstånd icke lämnas utan riksdagens
medgivande. Utskottet föreslår därför, att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t medgiva att indrivning, avkortning, avskrivning samt upprättande
av balanslängd beträffande skatt, böter och andra därmed likställda
medel i stad med egen uppbördsförvaltning må, utan hinder av vad
i uppbördsförordningen eller annan av riksdagen beslutad författning stadgas,
försöksvis under viss tid ske i den särskilda ordning Kungl. Maj :t
föreskriver.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte — med förklarande att Kungl.
Maj :ts förevarande proposition, nr 244, icke kunnat oförändrad
bifallas och i anledning av de likalydande motionerna
I: 476 av herr Werner m. fl. och II: 566 av herr
Hedlund i Rådom m. fl., de likalydande motionerna I: 486
av herr Velander m. fl. och II: 580 av herr Nilsson i Svalöv
m. fl. samt de likalydande motionerna 1: 487 av herr Söderquist
m. fl. och II: 579 av herr Svensson i Ljungskile —
för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget till
förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december
1945 (nr 896) med den ändring, att 34 och 107 §§
bibehållas i sin nuvarande lydelse samt att 90 § och bestämmelsen
om ikraftträdandet erhålla följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:
Kungl. Maj:ts förslag:
Utskottets förslag:
90 §.
90 §.
1 mom. Överstiger erlagd preliminär
skatt motsvarande slutliga
skatt, oberäknat fastighetsskatt,
skog svår dsavgif ter och annuiteter,
23
Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
Kungl. Maj.ts förslag:
varom i l § sägs, med minst eu femtedel
av den slutliga skatten, äger
den skattskyldige erhålla ränta med
två procent, för en beräknad tid av
ett år, å det överskjutande beloppet,
1 den mån detta överstiger trehundra
kronor; dock att det belopp, varå
ränta sålunda skall beräknas, skall
avrundas till närmast lägre hundratal
kronor.
2 mom. Envar, som jämlikt 89 §
2 mom. första stycket eller efter besvär
över taxering eller debitering
vinner nedsättning i eller befrielse
från honom påförd slutlig, kvarstående
eller tillkommande skatt, äger
vid återbekommande av för mycket
erlagt belopp tillika erhålla ränta å
det belopp, som utbetalas, efter fem
procent för år. Sådan ränta skall
dock icke utgå vid återbetalning av
räntebelopp, som erlagts enligt stadgandet
i 34 § 3 mom.
Vid beräkning —---beloppet
återbetalas.
Utskottets förslag:
Envar, som jämlikt 89 § 2 mom.
första stycket eller efter besvär över
taxering eller debitering vinner nedsättning
i eller befrielse från honom
påförd slutlig, kvarstående eller tillkommande
skatt, äger vid återbekommande
av för mycket erlagt belopp
tillika erhålla ränta å det belopp,
som utbetalas, efter fem procent
för år.
Vid beräkning---—• beloppet
återbetalas.
Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1951; dock att vad
däri stadgas angående ränta å kvarstående
skatt samt å erlagd prelimiminår
skatt, som överstiger motsvarande
slutliga skatt, icke skall gälla
såvitt angår 1951 års taxering.
Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1951.
B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville verkställa ytterligare utredning
av frågan om ränta å kvarstående skatt och å för mycket
erlagd preliminär skatt;
C) att riksdagen måtte i anledning av de likalydande motionerna
I: fil av herr Boo in. fl. och II: 28 av herr Hagård
24
Bevillningsutskottets betänkande nr 55.
bemyndiga Kungl. Maj :t medgiva att indrivning, avkortning,
avskrivning samt upprättande av balanslängd beträffande
skatt, böter och andra därmed likställda medel i stad med
egen uppbördsförvaltning må, utan hinder av vad i uppbördsförordningen
eller annan av riksdagen beslutad författning
stadgas, försöksvis under viss tid ske i den särskilda
ordning Kungl. Majt föreskriver;
D) att följande motioner, nämligen:
1) de likalydande motionerna I: 476 av herr Werner in. fl.
och II: 566 av herr Hedlund i Rådom in. fl.,
2) de likalydande motionerna I: 486 av herr Velander
in. fl. och II: 580 av herr Nilsson i Svalöv in. fl. samt
3) de likalydande motionerna I: 487 av herr Söderquist
in. fl. och II: 579 av herr Svensson i Ljungskile,
i den mån de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 maj 1950.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Velander, Heiiman, Franzon,
Niklasson, Wehtje, Falk, Werner*, Damström och Spetz samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Sandberg,
Jonsson i Skedsbygd, Kristensson i Osby, Sundström, Hagberg i Malmö,
Nilsson i Kristinehamn, Persson i Svensköp och Bladh*.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservation
av herrar Veländer, Niklasson, Wehtje, Werner, Jonsson i Skedsbygd och
Hagberg i Malmö.
Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1950
016525
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1950:270 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 19io a1 i texten