Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av Iiungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

1950-05-16 · 42 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 42 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1950:57, Betänkande i anledning av Iiungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

1

Nr 57.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Iiungl. Maj.ts

proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370),

m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,

jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 31 mars 1950 dagtecknad proposition, nr 241, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen

A) antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370),

2) förordning angående ändrad lydelse av 3 § och 8 § 3 mom. förordningen

den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,

3) förordning om ändrad lydelse av 78 § taxeringsförordningen den 28

september 1928 (nr 379), och

4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947 (nr 529)

om allmänna barnbidrag; samt

B) godkänna i propositionen angivna grunder för utbetalande av statsbidrag

till kommuner och, i förekommande fall till landsting.

Propositionen har hänvisats, såvitt angår grunder för utbetalande av

statsbidrag till kommuner och i förekommande fall till landsting, till statsutskottet

och i övrigt till bevillningsutskottet.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må här anmärkas följande.

Propositionen upptager förslag till omläggning av det kommunala ortsavdragssystemet

efter i huvudsak samma linjer, som år 1947 godkändes för

statsbeskattningens vidkommande.

Sålunda föreslås att den nuvarande uppdelningen av ortsavdraget i grundavdrag

och familjeavdrag skall upphöra. Likaså föreslås avskaffande av bestämmelserna

om bankning och om det s. k. 20-kronorsavdraget.

För skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och bott tillsammans

med andra maken, föreslås ortsavdrag med följande belopp, nämligen

i ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor, i ortsgrupp III

1 840 kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

Ogift skattskyldig (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild), som

under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig anställd och haft

1 IS ihan g till riksdagens protokoll 1950. 7 samt. Nr 57—58.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande m• 57.

hemmavarande barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, föreslås

skola åtnjuta ortsavdrag med samma belopp som gift skattskyldig.

Ortsavdragen för skattskyldig, som icke är hänförlig till någon av nyssnämnda

kategorier, föreslås skola bestämmas till följande belopp, nämligen

i ortsgrupp I 1 180 kronor, i ortsgrupp II 1 230 kronor, i ortsgrupp III

1 290 kronor, i ortsgrupp IV 1 340 kronor och i ortsgrupp V 1 400 kronor.

De föreslagna ortsavdragen uppgå till omkring två tredjedelar av de statliga

ortsavdragens belopp.

Förutom i fråga om avdragsbeloppens storlek avvika de föreslagna bestämmelserna

om kommunala ortsavdrag jämväl i annat avseende från de statliga.

Enligt de föreslagna bestämmelserna göres nämligen icke någon skillnad

mellan ogift skattskyldig — utan husföreståndarinna — med försörjningsskyldighet

mot barn och ogift skattskyldig, som är ensamstående, utan

ortsavdragen föreslås i båda fallen skola utgå med ett fast, av inkomstens

storlek oberoende avdrag. Vid den statliga beskattningen reduceras däremot

den senares ortsavdrag vid stigande inkomst.

Barnfamiljerna föreslås skola kompenseras för borttagandet av barnavdragen

genom en höjning av barnbidragen från 260 kronor till 290 kronor.

Den föreslagna höjningen av de kommunala ortsavdragen anses icke

kunna genomföras utan att staten lämnar bidrag åt kommunerna och, i förekommande

fall, åt landsting. I detta hänseende föreslås att statsbidrag

skall utgå i sådan omfattning, att den sammanlagda utdebiteringen till

kommun och landsting icke skall behöva höjas med mer än högst en krona.

För att så långt som möjligt förenkla bidragsgivningen föreslås att

stegringen av landstingsskatten alltid först skall avräknas å nämnda krona.

Statsbidragssystemet betraktas såsom ett provisorium och frågan förutsättes

skola senare omprövas.

Det föreslagna statsbidraget skall avse den skattehöjning utöver en krona

per skattekrona, som föranledes av de föreslagna ortsavdragen. Det blir

därför nödvändigt, att för varje kommun fastställa den skatteökning, som

skulle hava vållats av reformen, därest kommunen icke erhållit särskilt bidrag

från staten. Bidraget föreslås skola beräknas efter objektiva grunder

utan någon prövning av de kommunala inkomst- och utgiftsstaterna i samband

med bidragets bestämmande. Bidraget föreslås skola bestämmas en

gäng för alla och någon nedsättning eller successiv minskning av detsamma

under provisorietiden föreslås således icke.

Statsbidragets storlek föreslås skola bestämmas enligt följande metod.

Kommunens normala behov av skattemedel bestämmes med hänsyn till

det genomsnittliga utdebiteringsbehovet enligt staterna för åren 1948—1950.

Skillnaden mellan den utdebitering, som framkommer om det på detta sätt

beräknade utdebiteringsbehovet fördelas å skatteunderlaget enligt 1951 års

taxering, och den utdebitering, som erhålles om samma utdebiteringsbehov

fördelas å det med tillämpning av de föreslagna höjda ortsavdragen uträknade

skattekrontalet, skall anses utgöra den skatteökning, som föranledes

av ortsavdragens höjning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

En begränsning av statsbidraget till att avse den utdebiteringsstegring,

som överstiger en krona, skulle komma att medföra en ökning av den kommunala

inkomstskatten för skattskyldiga med inkomster över en viss gräns.

Det törutsättes därför att 1949 års skatteutredning skall vid sin översyn av

den statliga inkomstskatteskalan för fysiska personer föreslå sådan jämkning

av skalan, att de skattskyldiga icke på grund av ortsavdragens höjning

erhålla någon ökning av den sammanlagda inkomstskatten.

Statens kostnader för genomförande av den föreslagna ortsavdragsreformen

hava beräknats till omkring 120 miljoner i direkta statsbidrag och 8

miljoner i minskade skatteintäkter, som föranledas av jämkningar i den

statliga inkomstskatteskalan. Därtill komma utgifter för höjning av barnbidragen,

beräknade till 51 miljoner kronor.

De föreslagna bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 januari

1952.

9

De ovannämnda vid propositionen fogade författningsförslagen äro av följande

lydelse:

1) Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370).

Härigenom förordnas, att 48 § 2 och 3 mom., 49 §, 50 § 2 mom. och 52 §

1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 ävensom anvisningarna

till 22 § punkt 6., 48 §, 49 § punkt 1., 51 § och 62 § samma lag’ skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk person,

som varit här i riket bosatt under

hela beskattningsåret, äger att å

den i hemortskommunen taxerade

inkomsten åtnjuta kommunalt ortsavdrag

(grundavdrag och familjeavdrag)

på sätt nedan sägs.

Föreslagen lydelse.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk person,

som varit här i riket bosatt under

hela beskattningsåret, äger att å

den i hemortskommunen taxerade

inkomsten åtnjuta kommunalt ortsavdrag

på sätt nedan sägs.

1 Senaste lydelse av 48 § 2 mom. se 1938:368, av 50 § 2 mom. se 1948: 308, av 52 § 1 mom.

se 1930:190, av anvisningarna till 48 § 2. se 1930:190, av anvisningarna till 22 § 6. och anvisningarna

till 48 § 4. se 1938:368 samt av anvisningarna till 48 § 1. se 1945: 897.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

Nuvarande lydelse.

Grundavdraget utgör i ortsgrupp

I: 340 kronor; i ortsgrupp 11: 380

kronor; i ortsgrupp III: 420 kronor;

i ortsgrupp IV: 460 kronor och i ortsgrupp

V: 500 kronor.

Skattskyldig, vilken under beskattningsåret

varit gift och levt tillsammans

med sin hustru eller som haft

hemmavarande eller av den skattskyldige

helt eller delvis underhållet

barn under 18 år, vilket icke haft

minst 600 kronors inkomst, är berättigad

att, utöver grundavdrag, åtnjuta

familjeavdrag. Familjeavdraget

utgör, med lika belopp för hustru

och varje barn, i ortsgrupp 1: 160 kronor;

i ortsgrupp II: 160 kronor; i

ortsgrupp III: 180 kronor; i ortsgrupp

IV: 180 kronor; samt i ortsgrupp

V: 200 kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret

haft husföreståndarinna

hos sig anställd, äger, därest han varit

ogift (varmed jämställes änkling,

änka eller frånskild) och haft hemmavarande

barn, för vilket han varit

berättigad erhålla avdrag, att åtnjuta

samma familjeavdrag, som tillkommer

skattskyldig för hustru.

För barn, vilkas föräldrar icke varit

under beskattningsåret gifta med

varandra eller, ehuru gifta med varandra,

levt åtskilda, skall, därest enligt

nu givna bestämmelser båda föräldrarna

skulle vara berättigade till

avdrag för barnet, en var av föräldrarna

erhålla halvt avdrag. Beloppet

avrundas nedåt till jämna tjugutal

kronor.

3 mom. Skattskyldig fysisk person,

som varit här i riket bosatt allenast

under en del av beskattningsåret,

äger i hemortskommunen åtnjuta

kommunalt ortsavdrag, utgö
-

Föreslagen lydelse.

Skattskyldig, som under beskattningsåret

varit gift och levt tillsammans

med andra maken, åtnjuter

kommunalt ortsavdrag med följande

belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 680

kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor, i

ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp

IV 1 920 kronor och i ortsgrupp

V 2 000 kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret

haft husföreståndarinna

hos sig anställd, äger, därest han varit

ogift (varmed jämställes änkling,

änka eller frånskild) och haft hemmavarande

barn för vilket rätt till

allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta

kommunalt ortsavdrag med belopp

som i föregående stycke sägs.

Annan skattskyldig än i andra och

tredje styckena sagts äger åtnjuta

kommunalt ortsavdrag med följande

belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 180

kronor, i ortsgrupp II 1 230 kronor,

i ortsgrupp 111 1 290 kronor, i ortsgrupp

IV 1 340 kronor och i ortsgrupp

V 1 400 kronor.

3 mom. Skattskyldig fysisk person,

som varit här i riket bosatt allenast

under en del av beskattningsåret, äger

i hemortskommunen åtnjuta kommunalt

ortsavdrag, utgörande för

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

5

Nuvarande lydelse.

rande för varje kalendermånad eller

del därav, varunder han varit här i

riket bosatt, en tolvtedel av det enligt

bestämmelserna i 2 mom. medgivna

avdrag. Det avdragsbelopp, som sålunda

erhålles, avrundas nedåt till

jämna tjugutal kronor.

(Se vidare anvisningarna).

49 §.

Därest delägarna i boet efter avliden

person, som vid dödsfallet varit

här i riket bosatt, levt i oskift bo

och varit för sitt uppehälle huvudsakligen

beroende av dödsboets inkomst,

må dödsboet efter vederbörande

beskattningsnämnds beprövande

kunna för senare beskattningsår

än det, då dödsfallet inträffade,

tillerkännas grundavdrag och

avdrag för barn med högst samma

belopp, som den avlidne skulle hava

åtnjutit i avdrag, därest han fortfarande

levt.

(Se vidare anvisningarna.)

50 §.

2 mom. För fysisk person, som

varit här i riket bosatt under hela eller

någon del av beskattningsåret,

skall i hemortskommunen den taxerade

inkomsten minskas, förutom

med kommunalt ortsavdrag,

om inkomsten uppgår till eller överskjuter

ortsavdragets dubbla summa,

med ett belopp motsvarande hälften

av ortsavdraget och,

om inkomsten ej uppgår till ortsavdragets

dubbla summa, med hälften

av det belopp, varmed inkomsten

överskjuter ortsavdraget.

Återstår efter tillämpning av föregående

stycke för skattskyldig, vil
-

Föreslagen lydelse.

varje kalendermånad eller del därav,

varunder han varit här i riket bosatt,

en tolvtedel av det enligt bestämmelserna

i 2 mom. medgivna avdraget.

Det avdragsbelopp, som sålunda

erhålles, avrundas nedåt till jämna

tiotal kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

49 §.

Därest delägarna i boet efter avliden

person, som vid dödsfallet varit

här i riket bosatt, levt i oskift bo

och varit för sitt uppehälle huvudsakligen

beroende av dödsboets inkomst,

må dödsboet efter vederbörande

beskattningsnämnds beprövande

kunna för senare beskattningsår

än det, då dödsfallet inträffade,

tillerkännas kommunalt ortsavdrag

med högst samma belopp, som den

avlidne skulle hava åtnjutit i avdrag,

därest han fortfarande levt.

(Se vidare anvisningarna.)

50 §.

2 mom. För fysisk person, som va?

rit här i riket bosatt under hela eller

någon del av beskattningsåret, utgöres

såvitt angår hemortskommunen

den beskattningsbara inkomsten av

den taxerade inkomsten minskad med

kommunalt ortsavdrag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

Nuvarande lydelse.

kens hemortskommun tillhör ortsgrupp

1 eller II och ej utgör stad, av

den taxerade inkomsten högst 500

kronor, skall denna ytterligare minskas

med 20 kronor.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga

vara väsentligen nedsatt till följd

av långvarig sjukdom, olyckshändelse,

ålderdom, underhåll av andra

närstående än barn, för vilka familjeavdrag

är medgivet, eller annan

därmed jämförlig omständighet, må

efter vederbörande beskattningsnämnds

beprövande den skattskyldiges

taxerade inkomst minskas med

ytterligare ett belopp av högst 2 000

kronor. Skattskyldig, vars inkomst

helt eller till huvudsaklig del utgöres

av folkpension eller av bidrag,

som avses i lagen om bidrag till änkor

och änklingar med barn, skall —

därest särskilda omständigheter icke

till annat föranleda — anses hava sådan

nedsatt skatteförmåga, varom

ovan förmäles.

Vad härefter —- — — beskattningsbar

inkomst.

52 §.

1 mom. Äkta makar, som under

beskattningsåret levt tillsammans,

taxeras en var för sin inkomst samt

mannen därjämte för boets gemensamma

inkomst. Har vid dylik taxering

avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom.

medgives, helt eller delvis ej kunnat

utnyttjas å den därtill närmast berättigade

makens skattepliktiga inkomst,

må bristen avräknas å den

andra makens inkomst i samma kommun.

Skatteplikt enligt 51 § bedömes

med hänsyn till båda makarnas

Föreslagen lydelse.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga

vara väsentligen nedsatt till följd

av långvarig sjukdom, olyckshändelse,

ålderdom, underhåll av andra närstående

än barn, för vilka den skattskyldige

äger tillgodonjuta allmänt

barnbidrag, eller annan därmed jämförlig

omständighet, må efter vederbörande

beskattningsnämnds beprövande

den skattskyldiges taxerade inkomst

minskas, förutom med kommunalt

ortsavdrag, med ytterligare

ett belopp av högst 2 000 kronor.

Skattskyldig, vars inkomst helt eller

till huvudsaklig del utgöres av folkpension

eller av bidrag, som avses i

lagen om bidrag till änkor och änklingar

med barn, skall — därest särskilda

omständigheter icke till annat

föranleda — anses hava sådan nedsatt

skatteförmåga, varom ovan förmäles.

Vad härefter —- —- -—- beskattningsbar

inkomst.

52 §.

1 mom. Äkta makar, som under

beskattningsåret levt tillsammans,

taxeras en var för sin inkomst samt

mannen därjämte för boets gemensamma

inkomst. Har vid dylik taxering

avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom.

medgives, helt eller delvis ej kunnat

utnyttjas å den därtill närmast berättigade

makens skattepliktiga inkomst,

må bristen avräknas å den

andra makens inkomst i samma kommun.

Skatteplikt enligt 51 § bedömes

med hänsyn till båda makarnas

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

7

Nuvarande lydelse.

sammanlagda inkomst. Ortsavdrag

ävensom beskattningsbar inkomst

beräknas för makarna gemensamt;

och skall den beskattningsbara inkomsten

i jämna tiotal kronor fördelas

å makarna efter förhållandet

mellan deras i kommunen taxerade

inkomster.

Anvisningar

till 22 §.

6. Hemmavarande barn,--—

punkt 2.)

Barn, som anses tillhöra arbetspersonalen,

taxeras självt för den inkomst,

det kan hava haft i avlöning

och naturaförmåner eller eljest, varemot

föräldrarna få göra avdrag såsom

för annan arbetshjälp. För barn,

som icke anses tillhöra arbetspersonalen,

får intet dylikt avdrag göras,

även om barnet deltagit i arbetet, varav

följer, att lön och underhåll åt

barnet ej heller skall upptagas såsom

inkomst för barnet. Den lindring i

föräldrarnas skattskyldighet, som

medgives för sådant barn, regleras

genom ortsavdragen (se 48 §).

till 48 §.

1. Vad i denna paragraf stadgas om

person, som varit här i riket bosatt,

skall på grund av föreskriften i 68 §

tillämpas även å person, som här i

riket stadigvarande vistats. Jämlikt

65 § bedömes frågan, om en person

varit gift eller om en gift person levt

tillsammans med sin make, efter det

förhållande som rått under större delen

av beskattningsåret, och bedömes

frågan, huruvida skattskyldig

har barn eller icke, liksom ock frå
-

Föreslagen lydelse.

sammanlagda inkomst. Ortsavdrag

beräknas för makarna gemensamt till

belopp som i 48 § 2 mom. andra stycket

sägs. Den beskattningsbara inkomsten

beräknas likaledes för makarna

gemensamt och skall i jämna

tiotal kronor fördelas å makarna efter

förhållandet mellan deras i kommunen

taxerade inkomster.

Anvisningar

till 22 §.

6. Hemmavarande barn, —--

punkt 2.)

Barn, Som anses tillhöra arbetspersonalen,

taxeras självt för den inkomst,

det kan hava haft i avlöning

och naturaförmåner eller eljest, varemot

föräldrarna få göra avdrag såsom

för annan arbetshjälp. För barn,

som icke anses tillhöra arbetspersonalen,

får intet dylikt avdrag göras,

även om barnet deltagit i arbetet,

varav följer, att lön och underhåll åt

barnet ej heller skall upptagas såsom

inkomst för barnet.

till 48 §.

1. Vad i denna paragraf stadgas

om person, som varit här i riket bosatt,

skall på grund av föreskriften

i 68 § tillämpas även å person, som

här i riket stadigvarande vistats.

Jämlikt 65 § bedömes frågan, om en

person varit gift eller om en gift person

levt tillsammans med sin make,

efter det förhållande som rått under

större delen av beskattningsåret, och

bedömes frågan, huruvida skattskyldig

har barn eller icke, efter förhål
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

Nuvarande lydelse.

gan om barns ålder efter förhållandena

den 1 november året näst före

taxeringsåret. Med barn avses jämväl

styvbarn ävensom adopterat barn.

Avgörande för frågan, huruvida

skattskyldig haft husföreståndarinna,

är det förhållande, som rått under

större delen av beskattningsåret.

2. Av bestämmelserna i 52 § 1 mom.

framgår, att makar, som under beskattningsåret

levt tillsammans, äga

att gemensamt åtnjuta ett grundavdrag,

ett avdrag för make och, i förekommande

fall, ett avdrag för varje

barn. Taxeras i sådant fall endast

hustrun men icke mannen, skall hon

ensam åtnjuta nämnda avdrag.

3. Till ledning vid tillämpningen av

bestämmelserna i 3 mom. anföres

följande exempel:

En man har varit bosatt i kommun,

tillhörande ortsgrupp III, under

tiden den 1 januari—den 5 mars. Efter

avflyttning från riket sistnämnda

dag ingår han den 1 april äktenskap,

vilket består under återstoden

av året. Vid taxering nästföljande år

utgör honom tillkommande ortsavdrag

3/12 X C*20 + 180) = 150,

vadan avdrag får åtnjutas med 140

kronor.

4. Vid tillämpning av stadgandet i

48 § 2 mom. sista stycket gäller, att

en var av föräldrarna skall för barn

som där sägs erhålla halvt familjeavdrag

räknat efter den ortsgrupp

den skattskyldige tillhör — så vitt

det icke visas eller av omständigheterna

framgår, att endera av föräldrarna

ej alls eller endast i ringa mån

bidragit till barnets underhåll. 1 sådant

fall skall den andre av föräldrarna

vara berättigad till hela avdraget

för barnet.

Föreslagen lydelse.

landena den 1 november året näst

före taxeringsåret. Rätt till allmänt

barnbidrag anses föreligga från och

med den dag barnet fötts eller rätten

eljest inträtt till och med den dag

barnet fyllt 16 år eller rätten eljest

upphört. Med barn avses jämväl styvbarn

ävensom adopterat barn. Avgörande

för frågan, huruvida skattskyldig

haft husföreståndarinna, är

det förhållande, som rått under större

delen av beskattningsåret.

2. Till ledning — — — följande

exempel:

En man har varit bosatt i kommun,

tillhörande ortsgrupp III, under

tiden den 1 januari—den 5 mars.

Efter avflyttning från riket sistnämnda

dag ingår han den 1 april äktenskap,

vilket hestår under återstoden

av året. Vid taxering nästföljande år

utgör honom tillkommande ortsavdrag

3/12 X i 340 = 460 kronor,

vadan avdrag får åtnjutas med sistnämnda

belopp.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

9

Nuvarande lydelse.

till 49 §.

1. Oskift dödsbo efter person, som

vid sitt frånfälle varit här i riket bosatt,

äger på grund av bestämmelserna

i 53 § 3 mom. att för det beskattningsår,

under vilket dödsfallet inträffat,

åtnjuta ortsavdrag (grundavdrag

och familjeavdrag) med belopp,

som skulle hava tillerkänts den avlidne,

därest han fortfarande levt.

Har nämnda person icke varit under

hela tiden mellan beskattningsårets

ingång och dödsfallet här i riket bosatt,

skall avdrag medgivas dels för

den tid han varit härstädes bosatt,

dels för tiden efter dödsfallet till beskattningsårets

utgång och för den

sammanlagda tiden beräknas i enlighet

med de i 48 § 3 mom. meddelade

bestämmelserna.

Avdrag, varom — — — ägt rum.

till 51 §.

Vid tillämpning av bestämmelsen

i paragrafens första stycke tages ej

hänsyn till huru lång tid den skattskyldige

varit här i riket bosatt. En

skattskyldig, som varit här i riket

bosatt allenast en kortare tid och därunder

ej åtnjutit någon inkomst i

hemortskommunen men under återstoden

av året i samma kommun haft

en beräknad taxerad inkomst, som

icke uppgår till 600 kronor, upptages

icke till beskattning för någon inkomst

i kommunen i fråga. Har han

däremot exempelvis i hemortskommunen,

under den tid han varit i riket

bosatt, åtnjutit 500 kronors inkomst

och under återstoden av året,

då han bott utomlands, tillgodonjutit

i kommunen skattepliktig inkomst

till belopp av 700 kronor, utgör den

skattskyldiges hela beräknade taxe
-

Föreslagen lydelse.

till 49 §.

1. Oskift dödsbo efter person, som

vid sitt frånfälle varit här i riket bosatt,

äger på grund av bestämmelserna

i 53 § 3 mom. att för det beskattningsår,

under vilket dödsfallet inträffat,

åtnjuta kommunalt ortsavdrag

med belopp, som skulle hava

tillerkänts den avlidne, därest han

fortfarande levt. Har nämnda person

icke varit under hela tiden mellan

beskattningsårets ingång och dödsfallet

här i riket bosatt, skall avdrag

medgivas dels för den tid han varit

härstädes bosatt, dels för tiden efter

dödsfallet till beskattningsårets utgång

och för den sammanlagda tiden

beräknas i enlighet med de i 48 §

3 mom. meddelade bestämmelserna.

Avdrag, varom----ägt rum.

till 51 §.

Vid tillämpning av bestämmelsen i

paragrafens första stycke tages ej

hänsyn till huru lång tid den skattskyldige

varit här i riket bosatt. En

skattskyldig, som varit här i riket

bosatt allenast en kortare tid och därunder

ej åtnjutit någon inkomst i

hemortskommunen men under återstoden

av året i samma kommun haft

en beräknad taxerad inkomst, som

icke uppgår till 600 kronor, upptages

icke till beskattning för någon

inkomst i kommunen i fråga. Har han

däremot exempelvis i hemortskommunen,

under den tid han varit i riket

bosatt, åtnjutit 500 kronors inkomst

och under återstoden av året,

då han bott utomlands, tillgodonjutit

i kommunen skattepliktig inkomst

till belopp av 1 000 kronor, utgör den

skattskyldiges hela beräknade taxc
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

Nuvarande lydelse.

rade inkomst i nämnda kommun

7 200 kronor och föreligger alltså

skatteplikt för honom, därest icke

honom tillkommande ortsavdrag

skulle uppgå till sistnämnda belopp.

till 62 §.

Till ledning — — — följande

exempel:

En ensamstående person, bosatt å

ort tillhörande ortsgrupp II, har år

1929 för beskattning därstädes uppgivit

en inkomst av 1200 kronor.

Hans beskattningsbara inkomst blir

då med tillämpning av bestämmelserna

i 48 och 50 §§ 630 kronor. År

1930 upptäckes, att deklarationen varit

felaktig, i det att den skattskyldige

rätteligen bort uppgiva en inkomst

av 2 000 kronor. Den beskattningsbara

inkomsten hade alltså med

tillämpning av nyssnämnda lagrum

år 1929 rätteligen bort vara 1 i30

kronor, och till eftertaxering år 1930

skall upptagas ett belopp av 1 430 —

630 = 800 kronor. Detta belopp upptages

— utan sammanblandning med

den beskattningsbara inkomst, som

kan i vanlig ordning fastställas — i

1930 års taxeringslängd.

Föreslagen lydelse.

rade inkomst i nämnda kommun

1 500 kronor och föreligger alltså

skatteplikt för honom, därest icke honoin

tillkommande ortsavdrag skulle

uppgå till sistnämnda belopp.

till 62 §.

Till ledning — — — följande

exempel:

En ensamstående person, bosatt å

ort tillhörande ortsgrupp II, har år

1953 för beskattning därstädes uppgivit

en Inkomst av 2 000 kronor.

Hans beskattningsbara inkomst blir

då med tillämpning av bestämmelserna

i 48 och 50 §§ 770 kronor. År 7954

upptäckes, att deklarationen varit felaktig,

i det att den skattskyldige

rätteligen bort uppgiva en inkomst

av 2 800 kronor. Den beskattningsbara

inkomsten hade alltså med tillläinpning

av nyssnämnda lagrum år

1953 rätteligen bort vara 7 570 kronor,

och till eftertaxering år 7954

skall upptagas ett belopp av 7 570 —

770 — 800 kronor. Detta belopp upptages

— utan sammanblandning med

den beskattningsbara inkomst, som

kan i vanlig ordning fastställas — i

7954 års taxeringslängd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga om eftertaxering

för år 1952 eller tidigare år.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

11

2) Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 3 § och 8 § 3 mom. förordningen

den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 3 § och 8 § 3 mom. förordningen den 26 juli

1947 om statlig inkomstskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

Nuvarande lydelse.

3 §•

Bestämmelserna i — — — statlig

inkomstskatt.

I den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen

eller i denna förordning

meddelade, med stadganden

i kommunalskattelagen likartade bestämmelser

äga tillämpning vid taxeringen

till statlig inkomstskatt, skola

likaledes anvisningarna till kommunalskattelagen

i motsvarande delar

lända till efterrättelse. Därvid skall

dock iakttagas, att familjeavdrag för

barn icke åtnjutes vid taxeringen till

statlig inkomstskatt.

8 §•

3 mom. Vad i 49 § kommunalskattelagen

stadgas angående grundavdrag

skall äga motsvarande tillämpning

beträffande statligt ortsavdrag.

Föreslagen lydelse.

3 §•

Bestämmelserna i —--statlig

inkomstskatt.

I den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen

eller i denna förordning

meddelade, med stadganden

i kommunalskattelagen likartade bestämmelser

äga tillämpning vid taxeringen

till statlig inkomstskatt, skola

likaledes anvisningarna till kommunalskattelagen

i motsvarande delar

lända till efterrättelse.

8 §•

3 mom. Vad i 49 § kommunalskattelagen

stadgas angående kommunalt

ortsavdrag skall äga motsvarande

tillämpning beträffande statligt

ortsavdrag.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga

om eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

3) Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 78 § taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 78 § taxeringsförordningen den 28 september

19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse.

78 §.

Taxeringsnämndens ordförande —

--vederbörande taxeringsnämnds
ordförande;
g)

att när fråga uppkommer att

beträffande barn, vilkas föräldrar icke

varit under beskattningsåret gifta

med varandra eller, ehuru gifta

med varandra, levt åtskilda, vid taxeringen

till kommunal inkomstskatt

tillerkänna en av föräldrarna helt familjeavdrag

för barnet, i fall, då den

andre av föräldrarna ej skall taxeras

inom distriktet, lämna vederbörande

taxeringsnämndsordf ärande meddelande

om förhållandet;

h) att även i andra fall än under

e), f) och g) här ovan sägs, därest

under taxeringsarbetet framkommit

förhållanden, som kunna antagas hava

betydelse för taxering i annat

distrikt, lämna vederbörande taxeringsnämndsordförande

underrättelse

därom;

i) att kalla taxeringsnämndens ledamöter

till sammanträde och om utsatt

tid och ställe härför på lämpligt

sätt och i god tid underrätta länsstyrelsen

och de skattskyldiga inom

taxeringsdistriktet;

Föreslagen lydelse.

78 §.

Taxeringsnämndens ordförande -—

--vederbörande taxeringsnämndsordf

örande;

g) att även i andra fall än under

e) och f) här ovan sägs, därest under

taxeringsarbetet framkommit

förhållanden, som kunna antagas

hava betydelse för taxering i annat

distrikt, lämna vederbörande taxeringsnämndsordförande

underrättelse

därom;

h) att kalla taxeringsnämndens

ledamöter till sammanträde och om

utsatt tid och ställe härför på lämpligt

sätt och i god tid underrätta

länsstyrelsen och de skattskyldiga

inom taxeringsdistriktet;

1 Senaste lydelse se 1947:578.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

13

Nuvarande lydelse.

j) att leda taxeringsnämndens arbete

och vid sammanträdena föra ordet;
k)

att ombesörja förandet av

nämndens protokoll och, i den utsträckning

Kungl. Maj :t föreskriver,

dess längder; samt

l) att, därest under taxeringsarbetet

fråga uppkommer att åsätta skattskyldig

taxering med avvikelse från

avlämnad självdeklaration, där så

kan ske bereda honom tillfälle att

yttra sig i frågan, dock vare detta

ej nödigt i fråga om felräkning, missskrivning

eller annat uppenbart förbiseende

eller då eljest yttrande av

den skattskyldige uppenbarligen icke

är för utrednings vinnande behövligt.

Det åligger---- kunna lämnas.

På begäran---kunna lämnas.

Föreslagen lydelse.

i) att leda taxeringsnämndens arbete

och vid sammanträdena föra

ordet;

j) att ombesörja förandet av

nämndens protokoll och, i den utsträckning

Kungl. Maj :t föreskriver,

dess längder; samt

k) att, därest under taxeringsarbetet

fråga uppkommer att åsätta

skattskyldig taxering med avvikelse

från avlämnad självdeklaration, där

så kan ske bereda honom tillfälle att

yttra sig i frågan, dock vare detta ej

nödigt i fråga om felräkning missskrivning

eller annat uppenbart förbiseende

eller då eljest yttrande av

den skattskyldige uppenbarligen icke

är för utrednings vinnande behövligt.

Det åligger — — — nämnden

kunna lämnas.

På begäran---ordföranden

kunna lämnas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953.

4) Förslag

till

lag angående andrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947

(nr 529) om allmänna barnbidrag.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 26 juli 1947 om allmänna barnbidrag

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse.

1 §•

För barn, som är svensk medborgare

och bosatt i riket, skall av allmänna

medel såsom bidrag till bar
-

Föreslagen lydelse.

1 §•

För barn, som är svensk medborgare

och bosatt i riket, skall av allmänna

medel såsom bidrag till bar
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

Nuvarande lydelse.

nets uppehälle och uppfostran utgå

allmänt barnbidrag med 260 kronor

om året i enlighet med vad nedan

närmare stadgas.

Allmänt barnbidrag---i ri
ket.

Föreslagen lydelse.

nets uppehälle och uppfostran utgå

allmänt barnbidrag med 290 kronor

om året i enlighet med vad nedan

närmare stadgas.

Allmänt barnbidrag — — — i

riket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

I anledning av propositionen ha väckts följande motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna 1:475 av herr Näsström m. fl. och 11:567

av herr Kärrlander in. fl., vari hemställts, »att riksdagen vid sin behandling

av Kungl. Maj :ts proposition nr 241/1950 måtte besluta antaga följande

förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947

(nr 529) om allmänna barnbidrag.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 26 juli 1947 om allmänna barnbidrag

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

För barn, som är svensk medborgare och bosatt i riket, skall av allmänna

medel såsom bidrag till barnets uppehälle och uppfostran utgå allmänt

barnbidrag med 300 kronor om året i enlighet med vad nedan närmare

stadgas.

Allmänt barnbidrag----i riket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952»;

2) de likalydande motionerna 1:508 av herr Velander m. fl. och 11:606

av herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte, med avslag å

Kungl. Maj :ts proposition nr 241, besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

att Kungl. Maj :t ville, med beaktande av de synpunkter som i motionerna

anförts, för 1951 års riksdag framlägga förslag till en reform av den

kommunala beskattningen i dess helhet att träda i kraft den 1 januari 1952,

omfattande alltså bl. a. en höjning av ortsavdragen, ett avskaffande av fastighetsskatten

och en reglering av grunderna för den allmänna skatteutjämningen;
3)

de likalydande motionerna I: 509 av herrar öhman och Helmer Persson

samt II: 603 av herr Persson i Landafors m. fl, vari hemställts,

dels att riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 241 med

förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370) måtte besluta, att 48 § 2 mom. i nämnda lag erhåller följande lydelse

:

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela

beskattningsåret, äger att å den i hemortskommunen taxerade inkomsten

åtnjuta kommunalt ortsavdrag på sätt nedan sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans

med andra maken, åtnjuter kommunalt ortsavdrag med följande belopp,

nämligen i ortsgrupp I 2 500 kronor, i ortsgrupp II 2 625 kronor, i ortsgrupp

III 2 750 kronor, i ortsgrupp IV 2 875 kronor och i ortsgrupp V 3 000

kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos

sig anställd, äger därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka

eller frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt

barnbidrag förelegat, att åtnjuta kommunalt ortsavdrag med belopp som i

föregående stycke sägs.

Annan skattskyldig än i andra och tredje styckena sagts äger åtnjuta

kommunalt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 600

kronor, i ortsgrupp II 1 700 kronor, i ortsgrupp III 1 800 kronor, i ortsgrupp

IV 1 900 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

3 mom. Skattskyldig---jämna tiotal kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 48 §.

1. Vad i denna paragraf---större delen av beskattningsåret.

2. Till ledning---följande exempel:

En man har varit bosatt i kommun, tillhörande ortsgrupp III, under tiden

den 1 januari—den 5 mars. Efter avflyttning från riket sistnämnda dag ingår

han den 1 april äktenskap, vilket består under återstoden av året. Vid

taxering nästföljande år utgör honom tillkommande ortsavdrag 3/12 X

2 750 — 687 kronor, vadan avdrag får åtnjutas med sistnämnda belopp.

till 62 §.

Till ledning---följande exempel:

En ensamstående person, bosatt å ort tillhörande ortsgrupp II, har år

1953 för beskattning därstädes uppgivit en inkomst av 2 000 kronor. Hans

beskattningsbara inkomst blir då med tillämpning av bestämmelserna i 48

och 50 §§ 300 kronor. År 1954 upptäckes, att deklarationen varit felaktig, i

det att den skattskyldige rätteligen bort uppgiva en inkomst av 2 800 kronor.

Den beskattningsbara inkomsten hade alltså med tillämpning av nyssnämnda

lagrum år 1953 rätteligen bort vara 1 100 kronor, och till eftertaxering

år 1954 skall upptagas ett belopp av 1 100 — 300 = 800 kronor. Detta

belopp upptages — utan sammanblandning med den beskattningsbara inkomst,

som kan i vanlig ordning fastställas — i 1954 års taxeringslängd.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

dels att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag till lag angående

ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag

måtte besluta, att 1 § nämnda lag erhåller följande tydelse:

§ I
För

barn, som är svensk medborgare och bosatt i riket, skall av allmänna

medel såsom bidrag till barnets uppehälle och uppfostran utgå ett allmänt

barnbidrag med 300 kronor om året i enlighet med vad nedan närmare

stadgas.

Allmänt barnbidrag--—i riket.

dels ock att kommuner och landsting kompenseras av statsmedel för det

skattebortfall, som uppstår genom reformen;

4) de likalydande motionerna I: 510 av herrar Öhman och Helmer Persson

samt II: 604 av herr Persson i Landafors in. fl., vari hemställts, »att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer, att den pågående skatteutredningen

får i uppdrag att under provisorietiden utreda frågan om ett

verkligt existensminimum och att Kungl. Maj :t därefter framlägger förslag

därom i samband med den signalerade definitiva nya kommunalskattelagstiftningen»

;

5) de likalydande motionerna I: 511 av herrar Björck och Lindblom samt

II: 605 av herrar Svensson i Ljungskile och Ståhl, vari hemställts, att riksdagen

vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 241 måtte besluta

att hos Kungl. Maj :t hemställa om förslag till nästa års riksdag om sådan

avdragsrätt för fastighetsägare som i motionerna förordats att tillämpas

vid omläggningen av det kommunala ortavdragssystemet, samt att de spörsmål

i övrigt som i motionerna berörts måtte göras till föremål för fortsatt

utredning; samt

6) motionen II: 602 av herr Hedlund i Rådom m. fl., vari hemställts, »att

riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 241 måtte dels

besluta att, intill dess ett mera rationellt och effektivt system för den kommunala

skatteutjämningen beslutats och trätt i kraft, ersättning av statsmedel

skall utgå såväl till primärkommuner som landsting för hela den

höjning av deras utdebitering, som blir en följd av ett bifall till den i nämnda

proposition föreslagna omläggningen av det kommunala ortsavdragssystemet,

dels uttala, att den arbetande utredningen rörande en allmän revision

av kommunalskattesystemet måtte påskyndas med särskild inriktning

på fastighetsskattens avskaffande och därmed sammanhängande frågor, samt

i övrigt beakta de synpunkter, som anförts i motionen.»

De likalydande motionerna I: 475 och II: 567 samt de likalydande motionerna

I: 510 och II: 604 ha i sin helhet hänvisats till bevillningsutskottet.

Återstoden av ovannämnda motioner har hänvisats, såvitt angår grunder

för utbetalande av statsbidrag till kommuner och i förekommande fall till

landsting, till statsutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

17

Till behandling i sammanhang med den förevarande propositionen har

utskottet upptagit de vid riksdagens början väckta, likalydande motionerna

I: 31 av herr Spetz och II: 31 av herr Svensson i Ljungskile in. fl., vari hemställts,

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära skyndsam

utredning och förslag till sådana bestämmelser, att enskilda kommuner inte

genom fastställande av särskilt existensminimum efter schablonmässiga

grunder eller på annat sätt kunna vältra över en del av sin skattebörda på

skattebetalarna inom andra kommuner».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, såvitt desamma upptagits till behandling i förevarande betänkande,

får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna I: 508, II: 31, II: 567, II: 602, II: 603, II: 604

och II: 605.

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 februari 1949 har

dåvarande chefen för finansdepartementet tillkallat ledamoten av riksdagens

första kammare H. R. Anderberg, ledamoten av riksdagens andra kammare

K. A. M. Andersson i Löhbo, ledamoten av riksdagens andra kammare

E. H. Kärrlander, ledamoten av riksdagens andra kammare N. Persson

i Svensköp, ledamoten av riksdagens första kammare H. L. E. Sjödahl (ordförande),

ledamoten av riksdagens första kammare C. G. Velander samt dåvarande

ledamoten av riksdagens andra kammare, numera ledamoten av

riksdagens första kammare O. E. Werner med uppdrag att såsom sakkunniga

inom finansdepartementet utreda frågan om de kommunala ortsavdragen.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen ortsavdragskommittén, hava

med skrivelse den 1 februari 1950 avlämnat betänkande med förslag till

ändrade kommunala ortsavdrag in. in. (SOU 1950: 5).

Över betänkandet hava efter remiss, gttranden avgivits av socialstyrelsen,

statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket, 1949 års skatteutredning

(särskilt yttrande av herrar Rehn och Söderlund), 1949 Ars uppbördssakkunniga,

kommunala skattelindringsutredningen, övcrståthållaråmbetet

(med överlämnande av yttranden från stadskollegiet i Stockholm, uppbördsdirektören

Tor Josefson och exekutionsdirektören Alarik Lundberg),

länsstyrelserna i samtliga län, Taxcringsnämndsordförandenas riksförbund,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska

landstingsförbundet (särskilda yttranden av herrar Mannerskantz och Hammarlund),

Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige,

Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges

lantbruksförbund ocli Sveriges fastighetsägareförbund.

Därjämte hava skrifter inkommit från stadskollegiet i Göteborg, drätseli

Itihang till riksdagens protokoll 1950. 7 samt. Nr 57—5S.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

kamrarna i Nacka, Solna, Södertälje och Visby samt kommunalfullmäktige

i Gammalstorps socken.

Beträffande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen, såvitt

de behandlas i detta betänkande, tillåter sig utskottet hänvisa till ovannämnda

statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan återfinnes i propositionen

å nedan angivna sidor, nämligen:

Gällande bestämmelser, s. 18—20.

Sammanfattning av kommitténs förslag, s. 20—22.

Frågan om en separat reform av ortsavdragen, s. 22—40.

Allmän motivering för departementsförslaget, s. 40—73.

Vissa särskilda frågor, s. 73—83.

Av innehållet i de förevarande motionerna, såvitt desamma behandlas i

detta betänkande, må här återgivas följande.

I de likalgdande motionerna I: 31 och II: 31 har erinrats om att enligt

uppbördsförordningen skulle vid indrivning av skatter i sista hand utsökningslagens

föreskrifter om utmätning tillämpas. Detta innebure i princip,

att vid utmätning för obetald skatt icke finge undantagas mera än vid utmätning

för annan skuld. För att underlätta de exekutiva myndigheternas

arbete hade man sökt utarbeta vissa normer för huru stor del av sin inkomst

vederbörande skäligen borde få behålla för sin existens. Vid källskattereformens

genomförande hade beslutats, för enkelhets skull, att staten

till kommuner och landsting skulle utbetala hela det debiterade skattebeloppet.

Förlusten på obetalda skatter fölle därmed i sin helhet på statskassan.

I Stockholm tillämpades för närvarande ett existensminimum för

skattebetalare, som för en familj bestående av man, hustru och tre barn

uppginge till 505 kr. per månad eller 6 060 kr. per år. Lades härtill 780 kr.

i barnbidrag, bleve den högsta inkomst för vilken en dylik familj kunde

befrias från skatt, 6 840 kr. Vid indrivning av skatterna tillämpades existensminimum

automatiskt, såvida vederbörande icke hade utmätningsbara

tillgångar. Därmed hopades snart en skatteskuld, som måste avskrivas på

grund av vederbörandes oförmåga att betala den. Om andra kommuner började

tillämpa samma praxis som Stockholm och därvid använde de skattefria

avdragen vid statsskatt som proportionalitetsfaktor — ett förfarande

vars riktighet i och för sig icke torde kunna bestridas — skulle en trebarnsfamilj

i lägsta dyrort få ett existensminimum på drygt 5 000 kr. eller

inklusive barnbidrag nära 6 000 kr. I många kommuner skulle enligt en

dylik praxis en mycket stor del av skattebetalningen uppskjutas. Den nuvarande

ordningen för fastställande av existensminimum syntes leda till

uppenbart orimliga resultat. Om endast en del kommuner fastställde och

tillämpade dylikt eller om det fastställdes till varierande höjd i förhållande

till levnadskostnaderna, så innebure systemet en skatteövervältring från

den ena kommunen till den andra. Om alla kommuner tillämpade ett existensminimum

av proportionellt samma höjd som det Stockholms stad fast
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

19

ställt, korame det i betydande utsträckning att innebära en övervältring

av skatten på mindre förmögenhetsägare, som hade utmätningsbara tillgångar

i form av en bostadslägenhet, ett mindre jordbruk, annan rörelse

eller sparkapital. Personer i denna ställning skulle alltså få betala sin skatt,

även om deras inkomst inklusive förmögenhetens avkastning låge långt

under existensminimum. Denna konsekvens komme i stor utsträckning att

gå ut över småfolket på landsbygden. Det låge i öppen dag, att de missförhållanden

det här gällde icke kunde elimineras genom böjda kommunala

ortsavdrag. Även om dessa avdrag höjdes upp till samma nivå som avdragen

vid taxering till statsskatt, så kunde ju icke detta eliminera den

praxis, som nu tillämpades i Stockholm. Den stora mängden skattebetalare

utanför Stockholm hade rätt att kräva skydd mot en partiell övervältring

på landsorten av Stockholms andel av skattebördorna. Det vore möjligt,

att detta problem icke kunde lösas på annat sätt än att varje kommun själv

finge betala de restantier som uppstode vid skatteindrivning. På så sätt

lämnades kommunernas självbestäinningsrätt obeskuren. I varje fall vore

det enligt motionärernas mening ofrånkomligt, att åtgärder utan dröjsmål

vidtoges för alt rätta till missförhållandena på detta område.

Till stöd för det i de likahjdande motionerna 1: hl5 och II: 567 framställda

yrkandet om en höjning av barnbidraget med 40 kronor har anförts

bl. a. följande.

Ett fastställande av barnbidraget till det i propositionen föreslagna beloppet

av 290 kronor komme alt betyda underkompensation för flertalet

barnfamiljer. Den största underkompensationen komme därvid att drabba

barnfamiljerna i de norrländska länen. Som tydligt framginge av remisssvaren

hade de flesta instanser som yttrat sig angående barnbidragens

storlek ansett att en höjning med 30 kronor vore otillräcklig. Det förtjänade

därvid framhållas att kammarrätten funnit att skatteminskningen i

vissa fall komme att bli större för barnlösa makar än för makar med barn

även om man — som kommittén gjort — räknade med att barnbidragen

höjdes med 40 kronor. Kammarrätten påpekade på grund härav att detta

förhållande skulle komma att skärpas om barnbidragen ökades med endast

30 kronor. Av det anförda framginge sålunda att de allmänna barnbidragen

borde böjas till 300 kronor, om man avsåge att ge barnfamiljerna den

kompensation som vore erforderlig för borttagandet av de nuvarande barnavdragen.

Man hade därvid ändå icke tagit full hänsyn till penningvärdeförsämringen.

En höjning av barnbidragen med 40 kronor skulle emellertid

betyda ökade kostnader för staten med omkring 17 miljoner. Det vore, såvitt

motionärerna kunde förstå, denna ökade kostnad, som varit avgörande, då

det för Kungl. Maj:t gällt alt taga ställning till barnbidragens storlek. Då

''let gällde att bedöma statens kostnader för ett genomförande av denna reform,

hade ortsavdragskommittén kommit fram till en slutsumma av i runt

tal 197 miljoner kronor om man höjde barnbidragen med 40 kronor. Landsorganisationen

i Sverige hade i sitt remissyttrande angående statens kost
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

nåder funnit kommitténs beräkningar hållna i överkant med åtskilliga 10-laI

miljoner. De skäl som Landsorganisationen anförde som stöd för denna

sin uppfattnig vore, såvitt motionärerna kunde bedöma, icke orimliga.

Ett annat förhållande vore att ortsavdragskommittén vid uppgörandet av sin

kostnadskalkyl icke vågat göra några beräkningar av hur mycket en nedgång

av de kommunala restantierna konnne att betyda i minskade utgifter

för statsverket. Som framginge av tabell N. på s. 144 i ortsavdragskommitténs

betänkande hade utdebitering av allmän kommunalskatt och landstingsskatt

för år 1949 uppgått till 1 563,5 miljoner kronor. Om man vid

eu beräkning av den slutliga skatteförlusten därvid antoge att denna stannade

vid ungefär samma storlek som före källskatlereformens införande

eller omkring 4 procent så skulle den slutliga skatteförlusten för kommunalskatternas

vidkommande belöpa sig på i runt tal 62,5 miljoner kronor.

Om man också skulle förutsätta att källskattereformen nedbringat restanlierna

till hälften eller 2 %, skulle den slutliga skatteförlusten ändå uppgå

till över 30 miljoner kronor. Den höjning av ortsavdragen som nu föresloges

koinme otvivelaktigt att nedbringa denna summa rätt avsevärt. Av vad här

sist anförts borde man kunna draga den slutsatsen att en höjning av barnbidragen

med 40 kronor icke konnne att stöta på några hinder ur statsfinansiella

synpunkter. Reformens genomförande borde ändock kunna hålla

sig inom den av Kungl. Maj :t beräknade utgiftsramen.

Till stöd för de i de liknlydande motionerna 1: 508 och II: 006 framställda

yrkandena har anförts bl. a. följande. Eu höjning av de kommunala ortsavdragen

framstode såsom i hög grad motiverad. De nu gällande avdragen

fastställdes i samband med genomförandet av 1928 års kommunalskattelag.

Redan den omständigheten, att den starka nedgång av penningvärdet,

som sedan dess ägt rum, icke vunnit något beaktande med avseende

å avdragens storlek, gåve uppenbarligen vid handen, att en höjning därav

icke finge ställas på framtiden. Den föreliggande frågan vore sålunda i

och för sig av brådskande natur. Detta förhållande borde emellertid icke

föranleda ett eftersättande av behöriga krav på en ändamålsenlig och så

långt möjligt bestående lösning. Ortsavdragsfrågan kunde icke ses isolerad.

Det funnes även andra kommunalskattespörsmål, vilkas lösning icke längre

kunde undanskjutas. En genomgripande reform på den kommunala beskattningens

område hade sedan länge stått på dagordningen. Med ett genomförande

därav hade kunnat vinnas en reglering av de kommunala ortsavdragen

i ett därför naturligt sammanhang. Någon ytterligare tidsutdräkt

hade därigenom näppeligen heller behövt ifrågakomma. Propositionen toge

nämligen sikte på att den föreslagna nya ordningen icke skulle träda i tilllämpning

förrän med ingången av år 1952. De kommunala ortsavdragens

upptagande till separat behandling hade lett till ett synnerligen beklagligt

undanskjutande av kommunalskattefrågan i stort med dess så utomordentligt

trängande problem som fastighetsbeskattningen, den allmänna skalteutjämningen

etc.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

21

I olika sammanhang hade framhållits, att förutsättningen för en höjning

av de kommunala ortsavdragen måste vara, att den nu gällande fastighetsbeskattningen

avskaffades. Sambandet mellan fastighetsbeskattningen och

ortsavdragen hade sin grund däri, att eu höjning av utdebiteringen i kommunerna

till följd av höjda ortsavdrag komme att i motsvarande grad öka

belastningen på det skatteunderlag, som icke påverkades av ortsavdragens

storlek, alltså bl. a. fastighet sskatteunderlaget. I den mån denna ökning icke

uppvägdes av en minskning av fastighetsägarnas inkomstskatteunderlag,

komme en skatteövervältring till stånd. Med den utformning, fastighetsbeskattningen

hade i vårt land, drabbade denna övervältring främst fastighetsägare

med låga inkomster, vilka på grund därav icke kunde tillgodogöra

sig ortsavdragen. Läget bleve alltså det, att vissa skattskyldiga alltid

undginge skatt för inkomst upp till ortsavdragets belopp, under det att andra

skattskyldiga, fastighetsägarna, hade att erlägga skatt, oavsett att inkomsten

icke uppginge till ortsavdragets belopp. Detta kunde icke anses

vara en försvarlig ordning.

De erinringar, som framställts mot det av ortsavdragskommittén framlagda

förslaget, hade departementschefen icke ansett sig böra närmare ingå på. Vissa

exempel anfördes till belysande av reformens verkningar (prop. s. 38). Då

departementschefen sökte bagatellisera den skatteövervältring, som dessa

exempel utvisade, borde icke förbises, att ifrågavarande fastighetsägare redan

nu hade en extra belastning i skattehänseende i jämförelse med ickefastighetsägare

i motsvarande inkomstlägen. Den i det första av de anförda

exemplen avsedda jordbrukaren, som antoges ha såsom enda inkomst en

nettointäkt av fastighet till belopp av 5 000 kronor, hade sålunda enligt

gällande ordning 64 kronor mer i skatt än en icke-fastighetsägare, som

likaledes hade 5 000 kronor i inkomst härrörande från annan förvärvskälla.

Genom ortsavdragsliöjningen ökades denna merbelastning till 148 kronor,

d. v. s. väsentligt över 100 procent. För de båda övriga i exemplen avsedda

fastighetsägarna ökades merbeiastningen från 128 till 144 kronor resp. från

741 till 916 kronor. De anförda exemplen gåve otvetydigt vid handen, att

fastighetsskatten även drabbade fastighetsägarna synnerligen ojämnt. Av

de i exemplen avsedda skattskyldiga hade väl den först nämnde fastighetsägaren,

jordbrukaren, den minsta skatteförmågan. Han finge emellertid

vid ett genomförande av ortsavdragsreformen relativt sett den största ökningen

av sin redan förut betydande merbelastning. Och dock hade i exemplet

räknats med att han haft eu nettointäkt helt täckande procentavdraget.

Med eu lägre nettointäkt skulle hans merbelastning ha blivit väsentligt större.

Med motionärernas sätt atl se visade de anförda exemplen icke — såsom

departementschefen syntes förmena — att reformen i endast obetydlig

grad medförde en skatteövervältring på fastighetsägarna utan närmast

motsatsen. Exemplen gåve sålunda stöd för den uppfattningen, att eu ovillkorlig

förutsättning för reformens genomförande måste vara, att fastighetsskatten

avskaffades. Frågan därom borde alltså skyndsamt bringas till lösning,

så att bestämmelser i delta avseende kunde träda i kraft samtidigt

med ortsavdragsreformen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

Sådant läget nu faktiskt vore, kunde man icke påstå, att en höjning av

de kommunala ortsavdragen skulle medföra någon skattelättnad för skattskyldiga

med obetydlig eller kanske ingen skatteförmåga. Jämlikt uppbördsförordningens

bestämmelser ägde nämligen den lokala skattemyndigheten

medgiva befrielse från eller nedsättning av löneavdrag för preliminär

och kvarstående skatt. Med de existensminima, som med tillämpning

av ifrågavarande bestämmelser fastställdes, bleve de sämst ställda inkomstskikten

redan nu regelmässigt helt befriade från skatt. En ortsavdragsrcform

sådan som den föreslagna hade för dem ingen reell betydelse. Väl

vore det angeläget, att skattskyldiga icke påfördes skatt, som icke kunde

uttagas hos dem utan som staten i stället finge svara för i förhållande till

kommunerna. Men denna angelägenhet kunde icke anses vara så trängande,

att den på något sätt uppvägde olägenheterna av en sådan ordning, som

att en viss grupp skattskyldiga, vilken redan nu drabbades av en merbelastning

i skattehänseende, ojämn och slumpartad, finge denna ytterligare

ökad.

Beträffande frågan om barnavdragens avskaffande, ansåge motionärerna

visserligen, att ur principiell synpunkt ett system med barnavdrag vore att

föredraga framför ett system med barnbidrag. Med hänsyn till att ett barnbidragssystem

redan genomförts vid den statliga beskattningen samt även

därtill att kommunalskatterna utginge efter proportionell grund, finge valet

av system dock icke så stor betydelse i detta sammanhang, varför motionärerna

funne sig kunna ge sin anslutning till propositionen i förevarande

hänseende. En förutsättning härför måste emellertid vara, att barnbidragen

kunde tillmätas så, att barnfamiljerna erhölle kompensation för

barnavdragens bortfallande. Särskilt angeläget vore härvid, att barnfamiljerna

i de mera skattetyngda kommunerna tillfördes full kompensation

därför. Enligt vad länsstyrelsen i Norrbottens län uppgivit, överstege den

genomsnittliga utdebiteringen i länets kommuner 15 kronor per skattekrona.

Dessa kommuner tillhörde med ett enda undantag ortsgrupp 5, där det

hankade familjeavdraget utgjorde 300 kronor. Barnavdragen hade sålunda

medfört en skattelättnad av i genomsnitt 45 kronor. Den i propositionen

föreslagna höjningen av barnbidragen med 30 kronor framstode därför

såsom för låg. Även eu höjning med 40 kronor eller sålunda till 300 kronor

låge i underkant åtminstone för sagda läns vidkommande. Praktiska skäl

torde emellertid kunna anföras för ett på så sätt avrundat belopp.

I propositionen föresloges, att statsbidrag skulle utgå till kommunerna

i den omfattning, som krävdes för att utdebiteringsökningen icke i något

fall skulle överstiga en krona per skattekrona. Därest ortsavdragsreformen

icke upptagits till lösning separat för sig utan i samband med kommunalskattefrågan

i dess helhet, skulle uppenbarligen ett bidragssystem sådant

som det nu föreslagna icke kunnat ifrågakomma. Systemet innebure nämligen,

att ortsavdragsreformen icke genomfördes på kommunalbeskattningens

egen grund. Det innebure också, att bidrag komme att utgå även till

kommuner, som på grund av riklig tillgång på skatteunderlag resp. låga

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

23

utdebiteringar icke hade något trängande behov därav. Motiveringen härför

vore, såsom departementschefen framhölle (prop. s. 59), att statsbidraget

icke i första hand syftade till att åstadkomma en rättvis skattefördelning

olika kommuner emellan utan till att förhindra alltför stora skatteövervältringar

mellan skattskyldiga inom en och samma kommun. Systemet

innebure emellertid, att staten finge betala ett alltför högt pris för tillgodoseende

av angivna syfte.

Ett genomförande av den enligt propositionen föreslagna lösningen av

frågan om ortsavdragen vid den kommunela beskattningen föranledde de

största betänkligheter även ur en annan, förut icke berörd synpunkt. För

att möjliggöra en numera, till synes på alla håll eftersträvad lindring av

den direkta statliga beskattningen hade 1949 års skatteutredning ställt i

förgrunden spörsmålet om fortbeståndet av de vid 1948 års riksdag införda

extraordinära konsumtionsskatterna. Vid sitt ställningstagande därutinnan

hade utredningen föreslagit, att, bortsett från pappersskatten samt tillläggsskatten

på bensin och brännoljor, dessa skatter skulle bibehållas. Såsom

»ett oeftergivligt villkor» härför hade utredningen till detta sitt ståndpunktstagande

knutit den förutsättningen, att de medel, som därigenom

erhölles, icke skulle användas för utgiftsökningar utan helt reserveras för

skattesänkningar. Departementschefen hade ock för sin del accepterat den

av skatteutredningen intagna ståndpunkten. Från sådan utgångspunkt

framstode det såsom en angelägenhet av synnerlig vikt, att avkastningen

av de extraordinära konsumtionsskatter, som kunde komma att bibehållas,

disponerades på sådant sätt, att den skattelindrande effekten bleve den

största möjliga. Det vore sålunda icke likgiltigt, om en väsentlig del av denna

avkastning »plottrades bort», låt vara temporärt, för ändamål, som kunde

och borde tillgodoses på andra vägar — i förevarande fall åtminstone till

väsentlig del via den allmänna skatteutjämningen. Det vore nämligen uppenbart,

att det statsbidrag, som i olika sammanhang prövades böra tillkomma

kommunerna resp. landstingen, borde så långt möjligt tillföras dem

i form av allmänna skatteutjämningsbidrag enligt därför vedertagna principer.

1 de likalydande motionerna 1: 505 och II: 603 har framhållits — till stöd

jämväl för det i de likalydande motionerna I: 510 och II: 604 framställda

yrkandet — att en rimligare ordning i fråga om förenkling och enhetlighet

i skatteväsendet syntes möjlig bara genom alt realisera följande riktlinjer:

att ett rimligt existensminimum fastställdes, att ortsavdragen bleve mera

enhetliga för såväl den kommunala som den statliga skatten och hade samma

storlek som fastställt existensminimum, att kommunalskatten i likhet

med statsskatten uttoges efter eu progressiv skala och att barnavdragen

vid beskattningen utbyttes mot kontanta barnbidrag. En förenkling och

enhetlighet i skattelagarna borde helst redan nu komma till uttryck i

den provisoriska reformen beträffande de kommunala ortsavdragen. Motionärerna

ansåge det i vart fall angeläget, all de kommunala ortsavdragen

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bevillningsutskottets betänkande nr Öl.

bleve till storleken lika med vad som f. n. gällde i fråga om den statliga beskattningen.

Detta innebure dock icke, att de nuvarande statliga ortsavdragen

skulle kunna godtagas såsom ett definitivt existensminimum. De

borde enligt motionärernas mening genomföras som ett provisorium i avvaktan

på en ny kommunalskattelag. Under provisorietiden borde den pågående

skatteutredningen få i uppdrag alt också utreda frågan om ett rimligt

existensminimum, så att resultatet därav kunde läggas till grund för

ortsavdragens storlek vid den kommande definitiva kommunalskattereformen.

I fråga om barnbidragen gåve motionärerna sin anslutning till förslaget,

att sådana infördes i stället för barnavdragen vid den kommunala

beskattningen. Emellertid måste det föreslagna kontanta barnbidraget på

30 kronor, såsom framginge av flera yttranden, vara för snålt tilltaget för

att kunna täcka de bortfallande barnavdragen. Dessa vore dessutom så låga,

att det enbart vore skäligt, att barnbidraget fastställdes till 40 kronor per

barn och år. Det skattebortfall, som genom denna reform i fråga om ortsavdragen

uppstode i kommuner och landsting, ansåge motionärerna böra

täckas av statsmedel.

I de likalgdande motionerna 1:511 och 11:605 har erinrats om att vid

remissbehandlingen av ortsavdragskommitténs betänkande olika meningar

kommit till uttryck om verkningarna av den föreslagna höjningen av de

kommunala ortsavdragen. Det övervägande flertalet remissinstanser motsatte

sig icke, att den ifrågasatta reformen genomfördes. Detta ställningstagande

hindrade dem dock icke att anföra vissa, ibland mycket starka betänkligheter.

Erinringarna riktade sig i första hand mot den övervältring

av skatt på vissa grupper av skattskyldiga, som skulle bliva en följd, därest

den föreslagna reformen nu skulle komma till utförande. Det syntes

vara riktigt, att den skatteökning som följde av ifrågavarande övervältring

bleve rätt obetydlig, men å andra sidan drabbade den företrädesvis

sådana skattskyldiga fastighetsägare, som på grund av hög skuldsättning,

sjukdom, ålderdom eller andra orsaker icke förmådde redovisa så stor inkomst,

att det medgivna garantiskatteavdraget och det höjda ortsavdraget

kunde till fullo utnyttjas. Motionärerna ansåge det angeläget, att en skattereform

icke utformades på sådant sätt, alt ovannämnda i skattekrafthänseende

svaga grupp drabbades av någon som helst skatteökning. Ändringar

i skattegrunderna finge icke heller innebära, att möjlighet öppnades till en

mera kännbar övervältring av skatt på gruppen fastighetsägare. Detta kunde

emellertid vid nu föreslagen ordning lätt bli fallet, om det inträffade, att

taxeringsvärdena å fastighet höjdes, och om inkomstförhållandena försämrades.

Kommunalskatteberedningen hade i första delen av sitt betänkande,

som avgavs 1942, avhandlat vissa alternativ för modifiering av gällande

garantibeskattning. Beredningen redovisade därvid bl. a. en metod, som

eventuellt kunde vara användbar för undanröjande av de olägenheter, som

en höjning av de kommunala ortsavdragen medförde för skattesvaga fastighetsägare.

Metoden bestode däri, att då en fastighetsägares taxerade års
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

25

inkomst icke vore tillräcklig för utnyttjande av hela ortsavdraget, gåves

honom rätt och möjlighet alt tillgodogöra sig detta avdrag vid beräknandet

av fastighetsskatten. Denna extra avdragsrätt för fastighetsägare begränsades

självfallet till taxeringen i hemortskommunen och gällde endast fysiska

personer. En sådan bestämmelse kunde också givas provisorisk karaktär

i väntan på en mera genomgripande översyn av de kommunala skatteförfattningarna.

Motionärerna ansåge det önskvärt, att ett införande av

en sådan avdragsbestämmelse i samband med ortsavdragsreformen övervägdes.

I motionen 11:602 har uttalats bl. a. följande. Att på det sätt, som

ägt rum, taga upp ett delproblem inom den kommunala beskattningen

till avgörande kunde enligt motionärernas mening knappast sägas vara

rationellt. Den kommunala beskattningen bildade en sammanhängande

enhet, och dess olika problem borde lösas i ett sammanhang för

att lösningarna skulle bli tillfredsställande och hållbara på längre sikt.

Om man som dåvarande departementschefen förutsatte vid ortsavdragskommitténs

tillsättande förra året beträdde de partiella reformernas väg,

kunde dessa reformer knappast få annan än provisorisk karaktär. De

kunde också komma att försvåra eu rationell lösning av kommunalskattefrågan

i dess helhet i framtiden samt under provisorietiden åstadkomma

ogynnsamma och svårbemästrade verkningar. Erfarenheten gåve

vid handen, att provisorier ofta bleve långvariga för att slutligen

sätta sin prägel på ett bestående förhållande. Den nu föreslagna omläggningen

av det kommunala ortsavdragssystemet avsåges icke träda i

kraft förrän från och med år 1952. Det syntes motionärerna därför ha varit

riktigast att hela kommunalskattefrågan nu upptagits till en allmän

översyn i ett sammanhang. Med det sagda avsåge motionärerna icke att taga

ställning mot den i propositionen föreslagna omläggningen av det kommunala

ortsavdragssystemet och höjningen av dessa avdrag. Tvärtom ansåge

motionärerna i likhet med departementschefen att denna höjning vore nödvändig.

Avskaffandet av familjeavdragen och deras ersättande med en höjning

av de nu utgående statliga barnbidragen ansåge motionärerna också

vara ett steg i rätt riktning. Höjningen av ortsavdragen vore givetvis en

fråga av brådskande natur, men då denna reform dock icke kunde genomföras

förrän år 1952 måste motionärerna göra gällande att hela kommunalskatteproblemet

nu borde tagas upp till översyn, omedelbart och i ett sammanhang.

Denna fråga måste alltså anses vara av brådskande natur, och

då motionärerna gåve sin anslutning till förslaget om höjning av orlsavdraget

ville motionärerna förknippa detta medgivande med kravet på att

kommunalskatteproblemet i dess helhet snarast löstes. Enligt motionärernas

mening utgjorde fastighetsskattens fortvaro ett oöverkomligt hinder för

nödvändiga och rättvisa reformer på kommunalbeskattningens område.

Fastighetsskattens avskaffande utgjorde eu förutsättning för ortsavdragsreformens

genomförande. Genom höjning av ortsavdragen vunnes eu skatte
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

lättnad i fråga om den kommunala beskattningen för alla skattebetalare

under förutsättning att utdebiteringen icke höjdes. För det stora flertalet

kommuner, såväl primärkommuner som landsting, kunde emellertid en

höjd utdebitering icke undvikas, såvida kommunerna själva skulle ersätta

det bortfall av skatteintäkter, som bleve en följd av skatteunderlagets

minskning genom höjningen av ortsavdragen. En höjning av ortsavdragen

enligt det i propositionen framlagda förslaget koinme enligt ortsavdragskommitténs

beräkningar att medföra ett skattebortfall för kommuner och

landsting på omkring 250 milj. kr. Skulle hela detta belopp ersättas av kommunerna

själva genom höjning av utdebiteringen konime detta att innebära

en icke oväsentlig övervältring av skattebördan på fastighetsägare och

juridiska personer liksom även på enskilda icke fastighetsägare med inkomster

över en viss gräns.

Förslagets genomförande komme att medföra betydande rubbningar i det

nuvarande kommunala skatteunderlaget. Förlusten av skatteunderlag komme

att variera högst betydligt mellan kommuner av olika struktur. Detsamma

måste även bli förhållandet mellan olika landsting. Beträffande

landstingen hade kommittén icke hunnit göra några mera ingående undersökningar,

men den hade beräknat att medelhöjningen för landstingens del

skulle kunna anges till 54 öre per skattekrona. Huruvida denna siffra vore

hållbar vore emellertid ovisst. Betydande differenser mellan de olika landstingen

vore sannolika. För Norrbottens läns landsting skulle enligt gjorda

beräkningar bortfallet av skatteunderlag föranleda en höjning av utdebiteringen

med kr. 1:50. För de mera konjunkturkänsliga landstingen skulle

en sänkning av skatteunderlaget komma att medföra ytterst kännbara påfrestningar,

och även för övriga landsting komme detta att innebära en

belastning.

Motionärerna kunde för sin del icke godkänna den uppfattningen att staten

borde lämna kompensation endast för en del av den ökade utdebiteringen.

Motionärerna ansåge att staten borde ersätta hela skatteförlusten under

den tid ortsavdragsreformen provisoriskt tillämpades. Bidragen borde utga

till såväl primärkommuner som landsting oavsett deras uttaxeringsbehov.

Det kunde emellertid icke vara rationellt att detta statsbidrag utginge under

en längre tid, särskilt icke till kommuner med mycket låg uttaxering. Eu

lösning av hela kommunalskatteproblemet enligt de riktlinjer motionärerna

ovan angivit borde därför snarast genomföras. Särskilt viktigt vore att de

verkligt skattetyngda kommunerna bereddes en effektiv lättnad. Detta torde

kunna ske med anlitande av långt mindre belopp av statsmedel än vad här

vore fråga om, därest man till grund för den kommunala skatteutjämningen

lade de principer, som utformats i det av koinmunalskatteberedningen år

1943 avgivna betänkandet. Om staten endast skulle ersätta den utdebiteringshöjning,

som överskrider en krona, skulle mycket ogynnsamma verkningar

uppstå under provisorietiden för vissa medborgargrupper. På grund

av de stora variationerna i det nuvarande kommunala skatteunderlagets

sammansättning och med hänsyn till fastighetsskattens verkningar vore det

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

27

uppenbart att en ökad skattebörda kunde komina att få bäras av vissa kategorier

skattebetalare, särskilt om konjunkturen skulle vända nedåt eller

fastighetsvärdena höjas. Detta gällde framför allt ägare av annan fastighet

— egnahemsbyggarna — samt sådana fastighetsägare, vilka på grund av hög

skuldsättning, sjukdom, ålderdom eller andra orsaker icke kunde erhålla

så stor inkomst, att de kunde utnyttja vare sig de medgivna procentavdragen

eller den nu föreslagna höjningen av ortsavdragen.

Ortsavdragskommittén hade låtit verkställa vissa statistiska undersökningar

angående verkningarna av ortsavdragens höjning och hade med stöd

av dessa undersökningar uttalat att höjningen icke komme att medföra någon

ökad belastning för ägare av jordbruksfastighet, räknade såsom grupp,

samt att ökningen för ägare av annan fastighet, likaledes räknade såsom en

grupp, skulle hålla sig inom ganska snäva gränser. Härtill torde dock anmärkas

att ökningen för de senare vid ett tillämpande av de föreslagna ortsavdragen

skulle komma att uppgå till i genomsnitt 2,3 procent i de landskommuner

och 5,2 procent i de städer, som undersökningen omfattade. I de enskilda

fallen kunde variationerna bli mycket stora. För ägare av jordbruksfastighet

skulle höjningen av ortsavdragen leda till en genomsnittlig ökning

av skattebelastningen med 15,i procent i en av de undersökta landskommunerna,

med 13 procent i en annan kommun och med 16,i procent i en tredje

kommun. Denna senare kommun vore en nybildad »storkommun». Det vore

icke möjligt att avgöra om dessa kommuner utgjorde ytterlighetsfall, men

de höga procentsatserna måste dock inge betänkligheter. De tydde på att

antalet fall, där en väsentlig skatteökning inträdde, icke vore obetydligt. Då

ortsavdragskommittén framhölle, att en ökning av skattebelastningen icke

skulle inträda för jordbrukarna, som grupp betraktade, borde detta sammanställas

med att gruppen icke-fastighetsägare genomgående erhölle skattelättnad.

För samtliga av kommittén undersökta landskommuner motsvarade

denna skattelättnad 8,3 procent.

Den bristande överensstämmelsen mellan ortsavdragen och existensminimum

vid källskattebetalningen vore en fråga, som ortsavdragskommittén

icke ansett sig kunna taga ställning till. Departementschefen hade icke heller

i den nu framlagda propositionen varit beredd att taga ställning till densamma.

Han utginge emellertid ifrån att åtgärder skulle vidtagas, innan ortsavdragsrefonnen

trädde i kraft, för att få till stånd en bättre överensstämmelse.

Det vore också enligt motionärernas mening nödvändigt att denna

fråga snarast löstes på eif tillfredsställande sätt. Det vore anmärkningsvärt

att den befrielse från erläggande av skatt, som nu schablonmässigt medgäves

vissa skattskyldiga av indrivningsmyndigheterna, exempelvis i Stockholms

stad, skulle vara undandragen kontroll från statens sida. Det måste

vara principiellt oriktigt att bestämmelserna om storleken av de skattefria

avdragen, vilka fastställts i lag, skulle kunna sättas ur kraft genom beslut

av en lokal myndighet eller av en enda tjänsteman, detta så mycket mera

som staten måste ersätta det efterskänkta beloppet. Ofta hade det s. k.

existensminimum fastställts till långt högre belopp än ortsavdragen. Upp
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

fattningen om vad som skulle anses som skäligt existensminimum varierade

emellertid mycket mellan olika län och olika städer. I vissa län hade inga

normer alls fastställts. Motionärerna ville erinra om att taxeringsmyndigheterna

numera ägde rätt att efter framställning från den skattskyldige vid

nedsatt skatteförmåga medgiva denne ett ytterligare avdrag av intill 2 000

kr. från den taxerade inkomsten. Denna anordning borde lämpligen i vidare

omfattning än hittills komma till användning för att så vitt möjligt ersätta

den mer eller mindre godtyckliga betalningseftergift, som nu tillämpades.

Utskottets yttrande.

I propositionen nr 241 har på grundval av ett av ortsavdragskommittén avgivet

betänkande framlagts förslag till omläggning av det kommunala ortsavdragssystemet

efter i huvudsak samma linjer, som år 1947 godkändes för

statsbeskattningens del. Sålunda föreslås, att de kommunala barnavdragen

skola avskaffas och barnfamiljernas intressen i stället tillgodoses genom en

höjning av de allmänna barnbidragen från 260 kronor till 290 kronor. Vidare

föreslås en väsentlig höjning av ortsavdragen för såväl gifta som ogifta

skattskyldiga. De föreslagna avdragen uppgå till omkring två tredjedelar

av de statliga ortsavdragens belopp. Den i propositionen förordade höjningen

av de kommunala ortsavdragen har ansetts icke kunna genomföras utan

att staten lämnar bidrag åt kommunerna och, i förekommande fall, åt landstingen.

I detta hänseende föreslås att statsbidrag skall utgå i sådan omfattning,

att den sammanlagda utdebiteringen till kommun och landsting icke

skall behöva höjas med mer än högst en krona. Då en begränsning av statsbidraget

på nu angivet sätt skulle komma att medföra en ökning av den

kommunala inkomstskatten för skattskyldiga med inkomster över en viss

gräns, förutsättes i propositionen att 1949 års skatteutredning skall vid sin

översyn av den statliga inkomtsskatteskalan för fysiska personer föreslå

sådan jämkning av skalan, att de skattskyldiga icke på grund av ortsavdragens

höjning erhålla någon ökning av den sammanlagda inkomstskatten.

Statens kostnader för ortsavdragsreformens genomförande enligt de i

propositionen förordade linjerna har beräknats till i runt tal 180 miljoner

kronor.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har den föreliggande

propositionen hänvisats till statsutskottet, såvitt angår de i propositionen

angivna grunderna för utbetalande av statsbidrag till kommuner och i

förekommande fall till landsting, och i övrigt till bevillningsutskottet. Vid

sitt ståndpunktstagande till huvudfrågan om ortsavdragens storlek har bevillningsutskottet

förutsatt, att riksdagen i princip godkänner de i propositionen

angivna grunderna för statsbidrag till kommunerna och i förekommande

fall till landstingen. Utskottet utgår sålunda från att kommunerna

och i förekommande fall landstingen skola ersättas genom direkta

statsbidrag för den del av skatteförlusten på grund av ortsavdragens höjning,

som motsvarar en höjning av utdebiteringen utöver en krona.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

29

Nu gällande bestämmelser om kommunala ortsavdrag tillkommo genom

beslut av 1928 års riksdag. Någon ändring har därefter icke vidtagits i fråga

om ortsavdragens belopp. Med tillägg för helt utnyttjad bankningsdel utgör

ortsavdraget (grundavdraget) för ogift skattskyldig i ortsgrupp I 510

kronor, i ortsgrupp II 570 kronor, i ortsgrupp III 630 kronor, i ortsgrupp IV

690 kronor och i ortsgrupp V 750 kronor. Har skattskyldig under beskattningsåret

varit gift och levt tillsammans med sin hustru är han — här bortses

från familjeavdrag för av honom helt eller delvis underhållet barn —

dessutom berättigad till familjeavdrag för hustru. Med tillägg för helt utnyttjad

bankningsdel utgör ortsavdraget för gift skattskyldig (grundavdraget

och familjeavdraget för hustru) i ortsgrupp I 750 kronor, i ortsgrupp

II 810 kronor, i ortsgrupp III 900 kronor, i ortsgrupp IV 960 kronor och i

ortsgrupp V 1 050 kronor. Att bankningsdelen här inräknats i dessa belopp

beror därpå att enligt det i propositionen framlagda förslaget bankningen

skall avskaffas, varvid förutsatts, att en motsvarande höjning av ortsavdragen

skall äga rum. Det hankade familj eavdraget för barn utgör i ortsgrupperna

I och II 240 kronor, i ortsgrupperna III och IV 270 kronor och i

ortsgrupp V 300 kronor.

I tekniskt hänseende rådde ursprungligen överensstämmelse mellan de

kommunala och statliga ortsavdragssystemen. Med hänsyn till kommunernas

behov av beskattningsföremål ansågs det dock icke tillrådligt att göra

de skattefria avdragen vid kommunalbeskattningen större än att de motsvarade

hälften av de belopp, som gällde vid den statliga beskattningen. Denna

relation mellan de statliga och de kommunala avdragen kom att beslå till

år 1938, då ändrade bestämmelser antogos i fråga om ortsavdragen vid

statsbeskattningen. Genom 1947 års omläggning av den statliga familjebeskattningen

har det tidigare sambandet mellan de kommunala och statliga

ortsavdragsreglerna helt upphävts.

1947 års beslut i fråga om den statliga familjebeskatlningen innebär i

första hand den betydelsefulla ändringen att de statliga barnavdragen avskaffades

och ersattes med kontanta barnbidrag, skattefria och lika stora

1 alla inkomstlägen och dyrortsgrupper. Bidragen fastställdes att utgå med

260 kronor per barn och år. Därjämte genomfördes en icke oväsentlig höjning

av ortsavdragen för gifta och ensamstående, varjämte den s. k. bankningen

avskaffades. Efter 1947 års höjning av de statliga ortsavdragen uppgå

dessa i respektive ortsgrupper för makar till 2 500, 2 625, 2 750, 2 875

och 3 000 kronor och för ensamstående till 1 600, 1 700, 1 800, 1 900 och

2 000 kronor. Beträffande ensamstående gälla dessa belopp dock endast i

de lägre inkomstskikten. Vid stigande inkomst reduceras avdraget och bortfaller

helt när den taxerade inkomsten nått eu viss höjd.

Olägenheterna med de nuvarande små kommunala ortsavdragen ha framför

allt visat sig däri, att skattskyldiga i de lägsta inkomstskikten, där

skntteförmågan är liten eller helt saknas, likväl haft att bära eu icke obetydlig

kommunal skattebörda. Den försämring av penningvärdet, som ägt rum

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Bevillningsutskottets betänkande, nr 57.

sedan ortsavdragen fastställdes år 1928, har bidragit till att än ytterligare

skärpa detta förhållande.

Det otillfredsställande med ortsavdrag av nu gällande storleksordning

har kommit att framstå särskilt tydligt efter genomförandet av uppbördsreformen.

Genom att skattskyldiga, som på grund av inkomstens obetydliga

storlek sakna förmåga att erlägga skatt, likväl åsättas taxering, blir resultatet

att ett vidlyftigt men mången gång meningslöst administrativt förtärande

måste genomföras. Även ur en annan synpunkt har uppbördssystemets

omläggning bidragit till att ge frågan om en rimligare avvägning av

de kommunala ortsavdragen ökad aktualitet. Utskottet syftar här på de

statsfinansiella konsekvenserna av att staten i samband med källskattesystemets

införande åtagit sig att svara för de kommunala restantierna. Till följd

av de låga kommunala ortsavdragen påföras personer med små inkomster

taxering och kommunerna uppbära av statsverket hela den påförda skatten,

ehuru i många fall skatten icke kan uttagas av de skattskyldiga. Kommunerna

komma sålunda i själva verket att utnyttja ett större skatteunderlag

än som rätteligen borde ifrågakomma.

Såsom en olägenhet av den nuvarande ordningen har också framhållits

den bristande överensstämmelsen i tekniskt hänseende mellan de statliga

och kommunala ortsavdragsreglerna. Detta förhållande har blivit särskilt

framträdande efter 1947 års omläggning av den statliga familj ebeskattningen.

Därest kommunalskattelagens regler om ortsavdrag kunde reformeras

efter i stort sett samma principer som år 1947 godkändes för statsbeskattningens

del skulle, har man menat, icke oväsentliga förbättringar kunna

uppnås i taxerings- och uppbördsförfarandet.

Enighet torde i stort sett råda om behovet av en höjning av de skattefria

ortsavdragen vid den kommunala beskattningen. Däremot äro meningarna

delade i fråga om lämpligheten av att lösa frågan om de kommunala ortsavdragen

särskilt för sig. Såväl i remissyttrandena som i de likalydande motionerna

I: 508 (av herr Velander in. fl.) och II: 606 (av herr Hjalmarson in. fl.)

samt i motionen II: 602 (av herr Hedlund i Rådom in. fl.) ha sålunda uttalats

starka betänkligheter mot en separat reform av ortsavdragen utan samband

med en allmän revision av hela kommunalskattelagstiftningen. I motionerna

1: 508 och II: 606 — vari yrkats, att riksdagen måtte avslå propositionen

nr 241 och i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag till

nästa års riksdag rörande den kommunala beskattningen i dess helhet att

träda i kraft den 1 januari 1952 — har särskilt betonats, att förutsättningen

för en höjning av de kommunala ortsavdragen måste vara att den nu gällande

fastighetsbeskattningen avskaffas. Vidare har framhållits att de statsbidrag

till kommuner och landsting, som kunde bli erforderliga i samband

med en höjning av ortsavdragen, borde lämnas inom den kommunala skatteutjämningens

ram och icke såsom i propositionen föreslagits i form av allmänna

statsbidrag till kommunerna.

I motionen 11:602, vari liknande synpunkter anförts, har hemställts, att

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 57. 31

— intill dess ett mera rationellt och effektivt system för den kommunala

skatteutjämningen beslutats och trätt i kraft — ersättning av statsmedel

skall utgå till kommuner och landsting för hela den höjning av utdebiteringen,

som blir en följd av ett bifall till den i propositionen föreslagna omläggningen

av det kommunala ortsavdragssystemet. I denna del har emellertid

motionen hänvisats till statsutskottet. Vidare har i motionen II: 602 hemställts,

att riksdagen måtte uttala att den pågående utredningen rörande en

allmän revision av kommunalskattesystemet måtte påskyndas med särskild

inriktning på fastighetsskattens avskaffande och därmed sammanhängande

frågor.

I direktiven för ortsavdragskommittén framhölls, att en förutsättning för

att frågan om de kommunala ortsavdragen skulle kunna upptagas till separat

behandling vore, att den ifrågasatta reformen icke komme att medföra någon

mera kännbar övervältring av skattebördan å fastighetsägarna eller över

huvud någon mera kännbar ökning av den kommunala utdebiteringen. De av

kommittén verkställda statistiska undersökningarna hava ådagalagt att en

höjning av ortsavdragen till någorlunda rimlig nivå i flertalet kommuner

icke kan — om nämnda förutsättningar skola upprätthållas — genomföras

utan allmänna statsbidrag till kommunerna.

Den frågan uppkommer då, huruvida ortsavdragsreformen är av så angelägen

natur, att densamma bör genomföras oavsett att reformen nödvändiggör

ett allmänt inkomsttillskott till kommunerna. Departementschefen har

för sin del ansett att så är fallet. Rörande statens möjligheter att lämna bidrag

av den storleksordning, varom här är fråga, har i propositionen uttalats,

att om de år 1948 beslutade skatteskärpningarna på den indirekta beskattningens

område bibehölles med undantag, allenast för pappersskatten

och tilläggsskatten å bensin, tilläte det statsfinansiella läget en viss minskning

av den direkta beskattningen. Det vore då angeläget att man utnyttjade

denna möjlighet och sålunda omedelbart beslutade om en lindring av skattebördan

för det stora antal skattskyldiga, som befunne sig i sådant inkoinstläge

att skatteförmågan vore obetydlig eller helt saknades.

Frågan om fortbeståndet av de vid 1948 års riksdag beslutade extra konsumtionsskatterna

(med undanlag av pappersskatten samt bensin- och

brännoljeskatterna) har utskottet behandlat i sitt tidigare avgivna betänkande

nr 50. Utskottet har därvid hemställt, alt riksdagen måtte förklara

sig icke hava något att erinra emot ett bibehållande av ifrågavarande skatter.

Såsom motivering härför anfördes bland annat, att frågan om avvecklingen

av den extra konsumtionsbeskattningen numera måste ses i annat sammanhang

än tidigare, nämligen såsom ett alternativ till en sänkning av de direkta

skatterna. I anslutning därtill erinrade utskottet om att redan innevarande

års riksdag hade att taga ställning till frågan om sänkning av den

direkta beskattningen genom höjning av de kommunala ortsavdragen. Utskottets

berörda betänkande nr 50 har numera godkänts av riksdagen.

Riksdagen har sålunda redan medgivit, att de medel som inflyta genom

de extra konsumtionsskatterna användas för sänkning av de direkta skat
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

terna. Nu torde ställning böra tagas till frågan, huruvida dessa medel i första

hand skola disponeras för åvägabringande av lättnader i det kommunala

skattetrycket genom höjning av de kommunala ortsavdragen. Såsom ovan

nämnts har departementschefen förordat en sådan användning av ifrågavarande

skatteintäkter. Även enligt utskottets uppfattning bör en lättnad i kommunalbeskattningen

för huvudmassan av mindre inkomsttagare vara den

lindring i den direkta beskattningen, som i första hand bör genomföras. Då

detta endast kan ske genom en höjning av de kommunala ortsavdragen och

då frågan härom måste anses vara av brådskande art och icke lämpligen

kan uppskjutas till dess en allmän revision av hela kommunalskattelagstiftningen

medhunnits, får utskottet tillstyrka, att en separat reform av ortsavdragen

efter de i propositionen angivna linjerna nu beslutas. Utskottet avstyrker

sålunda de likalydande motionerna 1: 508 och II: 606.

Utskottet anser sig böra framhålla, att utskottet genom detta sitt ställningstagande

i ortsavdragsfrågan icke underskattat nödvändigheten av att en allmän

revision av den kommunala beskattningen snarast möjligt genomföres.

Den omständigheten att de i anledning av ortsavdragsreformen erforderliga

statsbidragen icke kunnat inpassas i den allmänna skatteutjäinningen utgör

enligt utskottets mening ett ytterligare skäl för att arbetet med översynen

av kommunalskattelagstiftningen och skatteutjämningsproblemet fullföljes

så skyndsamt förhållandena det medgiva. Utskottet finner det dock icke påkallat,

att riksdagen — såsom hemställts i motionen II: 602 — nu gör något

särskilt uttalande härom. Utskottet avstyrker sålunda motionen II: 602 i nu

före varande del.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka att det i propositionen

föreslagna bidragssystemet är att anse som ett provisorium och att delta

så snart som möjligt bör avlösas av ett system, som genom allmän skatteutjämning

och statsbidrag till särskilda uppgifter bereder kommunerna

nödig skattelättnad.

Såväl i den allmänna diskussionen som i flera av de i anledning av propositionen

väckta motionerna ha farhågor uttalats för att en höjning av ortsavdragen

enligt det nu föreliggande förslaget skulle komina att medföra eu

övervältring av den kommunala skattebördan å juridiska personer och vissa

fastighetsägare. Rörande denna fråga har departementschefen uttalat, att

den skatteökning, som kunde ifrågakomma, bleve så pass lindrig, att departementschefen

icke kunde finna att den utgjorde ett bärande skäl för att

uppskjuta ändringen av ortsavdragen till dess en allmän översyn av kommunalbeskattningen

medhunnits. Till belysande av reformens verkningar i

det enskilda fallet tillåter sig utskottet hänvisa till de i propositionen (s.

38 och 39) angivna exemplen.

Även enligt utskottets uppfattning måste den skatteökning, som kommer

att drabba juridiska personer och i vissa fall fastighetsägare, betecknas som

relativt lindrig. I motionerna 1:508 och 11:606 har gjorts gällande att vid

bedömande av skatteövervältringen å fastighetsägare borde jämförelse gö
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

33

ras icke — såsom skett i de i propositionen angivna exemplen — mellan

vad fastighetsägaren får betala i skatt före respektive efter reformens genomförande

utan mellan vad fastighetsägaren betalar i skatt i jämförelse

med icke-fastighetsägaren i motsvarande inkomstläge. Det vore ökningen

i denna merbelastning på fastighetsägaren, som enligt motionärernas uppfattning

visade omfattningen av skatteövervältringen.

I anledning av vad i motionerna sålunda anförts får utskottet framhålla,

att den omständigheten att skillnaden mellan fastighetsägarens och ickefastighetsägarens

skatt blir större efter reformens genomförande belyser

icke i och för sig skatteövervältringen på fastighetsägaren. Även om kommunen

skulle erhålla så stort statsbidrag, att utdebiteringen icke behövde

höjas i anledning av ortsavdragsreformen och fastighetsägaren sålunda

fick samma skatt i båda fallen, skulle likväl skillnaden i skatt mellan fastighetsägaren,

därest han icke kunnat utnyttja sina ortsavdrag, och ickefastighetsägaren

ha ökat, eftersom den senare fått mindre skatt genom att

han utnyttjat ett större ortsavdrag. Med det sagda har utskottet velat klargöia,

att det av motionärerna anmärkta förhållandet icke kan betecknas

som skatteövervältring föranledd av höjda ortsavdrag utan har sin grund

i fastighetsskattens nuvarande konstruktion, som i vissa fall omöjliggör

för fastighetsägaren att utnyttja ortsavdragen.

I detta sammanhang må framhållas, att i de likalydande motionerna I:

511 (av herrar Björck och Lindblom) samt II: 605 (av herrar Svensson i

Ljungskile och Ståhl) behandlats frågan om fastighetsägares möjligheter att

utnyttja ortsavdragen. Syftet med motionerna är, att en fastighetsägare,

som icke kunnat utnyttja sitt ortsavdrag, skall erhålla rätt att göra avdrag

för den outnyttjade delen av ortsavdraget vid beräknandet av fastighetsskatten.

Motionärerna hemställa om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran

om förslag till nästa års riksdag om en dylik avdragsrätt för fastighetsägare.

Utskottet finner de av motionärerna anförda synpunkterna för åstadkommande

av en lättnad i beskattningen för vissa kategorier av fastighetsägare

i och för sig beaktansvärda. Sådana fastighetsägare, vilka icke redovisa

tillräckligt stor inkomst för att kunna till fullo utnyttja ortsavdragen,

komma uppenbarligen icke i åtnjutande av den skattelindring som uppnås

för övriga inkomsttagare i de lägre inkomstskikten vid ett genomförande

av det föreliggande förslaget. Då spörsmålet om fastighetsägarnas möjligheter

att utnyttja ortsavdragen nära sammanhänger med frågan om fastighetsbeskattningens

utformning över huvud taget och då hela denna fråga

är under utredning genom särskilt tillkallade sakkunniga, finner utskottet

icke påkallat, att riksdagen nu begär särskild utredning i det av motionärerna

anmärkta hänseendet. Utskottet förutsätter härvid, att den av motionärerna

anvisade metoden för vinnande av lättnad i fastighetsbeskattningen

för vissa kategorier fastighetsägare blir föremål för närmare övervägande

av de sakkunniga i samband med att ställning tages till frågan

om den kommunala fastighetsbeskattningens framtida utformning. På

!5 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 7 samt. Nr 57—58.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

grund av det anförda avstyrker utskottet motionerna 1:511 och 11:605 i

nu ifrågavarande del.

Vad härefter angår frågan om ortsavdragens storlek föreslås i propositionen,

att det kommunala ortsavdraget för gift skattskyldig skall bestämmas

till följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760

kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp

V 2 000 kronor. Ogift skattskyldig (varmed jämställes änkling, änka

eller frånskild), som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos

sig anställd och haft hemmavarande barn, för vilket rätt till barnbidrag

förelegat, föreslås skola åtnjuta ortsavdrag med samma belopp som gift

skattskyldig. Ortsavdragen för skattskyldig, som icke är hänförlig till någon

av nyssnämnda kategorier, föreslås skola bestämmas till följande belopp,

nämligen i ortsgrupp I 1 180 kronor, i ortsgrupp II 1 230 kronor, i

ortsgrupp III 1 290 kronor, i ortsgrupp IV 1 340 kronor och i ortsgrupp V

1 400 kronor. Såsom tidigare nämnts uppgå de sålunda föreslagna ortsavdragen

till omkring två tredjedelar av de statliga avdragens belopp.

I de likalydande motionerna 1:509 (av herrar öhman och Helmer Persson)

och II: 603 (av herr Persson i Landafors m. fl.) har bland annat yrkats,

att de kommunala ortsavdragen skola göras till beloppet lika stora som

de statliga. I motiveringen för nämnda yrkande har framhållits bland annat,

att ortsavdragen borde motsvara ett verkligt existensminimum. I de likalydande

motionerna 1:510 (av herrar öhman och Helmer Persson) och

II: 604 (av herr Persson i Landafors in. fl.) har — med hänvisning till motiveringen

i motionerna I: 509 och II: 603 — hemställts, att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära att frågan om ett verkligt existensminimum

skall utredas av den pågående skatteutredningen.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår att ortsavdragsreformen är

avsedd att finansieras inom den ram, som erhålles genom att de extraordinära

konsumtionsskatterna i viss utsträckning tillåtas fortbestå. De av ortsavdragskommittén

verkställda beräkningarna rörande inkomstbortfallet vid

olika alternativ av höjda ortsavdrag ha ådagalagt, att en höjning av de

kommunala ortsavdragen till de i propositionen föreslagna beloppen är den

största höjning som nu kan ifrågakomma. Utskottet tillstyrker fördenskull

propositionen i nu förevarande del och avstyrker motionerna I: 509 och

11:603 i vad gäller denna fråga. Utskottet finner ej heller anledning tillstyrka

motionerna I: 510 och II: 604.

Såsom ovan nämnts innebär det föreliggande förslaget, att familjeavdragen

för barn skola avskaffas vid den kommunala beskattningen och att

barnfamiljerna skola kompenseras genom en höjning av de allmänna barnbidragen

från 260 kronor till 290 kronor.

I de likalydande motionerna I: 475 (av herr Näsström m. fl.) och II: 567

(av herr Kärrlander m. fl.) samt i de likalydande motionerna 1:509 (av

herrar öhman och Helmer Persson) och II: 603 (av herr Persson i Landa
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

fors in. fl.) ha yrkanden framställts om att barnbidragen måtte höjas med

40 kronor eller sålunda från 260 kronor till 300 kronor.

Av propositionen framgår att kostnaden för förhöjda barnbidrag kan beräknas

till 51 miljoner kronor vid en höjning med 30 kronor och 68 miljoner

kronor vid en höjning med 40 kronor. Merkostnaden för en höjning med

40 kionor skulle sålunda utgöra 17 miljoner kronor. Departementschefen

har förklarat, att han av statsfinansiella skäl icke kunnat förorda en höjning

utöver 30 kronor.

Enligt nuvarande bestämmelser uppgå de bankade barnavdragen i ortsgrupperna

I och II till 240 kronor, i ortsgrupperna III och IV till 270 kronor

och i ortsgrupp V till 300 kronor. Vid en genomsnittlig utdebitering av

10 kronor utgör sålunda en höjning av barnbidraget med 30 kronor en i alla

lägen tillräcklig kompensation för barnavdragens borttagande. I motionerna

har gjorts gällande, att barnfamiljer bosatta i kommuner i de högre dyrorterna

och med högre utdebitering än 10 kronor skulle bliva underkompenserade,

därest barnbidragen endast höjdes med 30 kronor.

Påpekandet i motionerna är givetvis i och för sig riktigt. Å andra sidan

skulle, såsom i propositionen framhållits, en höjning av "barnbidraget med

20 kronor i kommuner i de lägre dyrortsgrupperna och med låg utdebitering

utgöra full kompensation för barnavdragets bortfallande. Vid sådant

forhållande anser utskottet den i propositionen gjorda avvägningen böra

godtagas. Utskottet vill också instämma i departementschefens uttalande

darom att en höjning utöver 30 kronor av statsfinansiella skäl icke kan förordas.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet det i propositionen

framlagda forslaget om en höjning av de allmänna barnbidragen från 260

kronor till 290 kronor. Utskottet avstyrker sålunda motionerna 1:475 och

II: 567 samt motionerna I: 509 och II: 603 i vad gäller denna fråga.

Ett spörsmål, som äger nära samband med ortsavdragsreglerna, är frågan

om existensminimum enligt uppbördsförordningen. Enligt 48 § 2 mom.

uppbördsförordningen äger den lokala skattemyndigheten efter ansökan av

den skattskyldige medgiva befrielse från eller nedsättning av löneavdrag för

preliminär och kvarstående skatt. Sådan befrielse eller nedsättning må beAiljas

om det belopp, som skulle återstå sedan löneavdrag gjorts, skulle

komma att understiga vad den skattskyldige kan anses behöva till underhåll

för sig själv och sin familj.

I riksdagen har vid olika tillfällen påtalats, att de lokala skattemyndigheterna

vid fastställandet av existensminimum enligt uppbördsförordningen

tillämpade normalbelopp, som avsevärt överstege ortsavdragen. Följden

härav hade blivit, att kommunerna, som av statsverket uppbure hela den

debiterade kommunalskatten, faktiskt utnyttjade ett större skatteunderlag

än som skulle ha förelegat, därest de kommunala ortsavdragen närmare anslutil

sig till ett faktiskt existensminimum.

I de likalydande motionerna 1:31 (av herr Spetz) och 11:31 (av herr

Svensson i Ljungskile in. fl.) har framhållits, att den nuvarande ordningen

ledde till uppenbart orimliga resultat. Om endast en del kommuner fast
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

ställde och tillämpade ett dylikt existensminimum eller om det fastställdes

till varierande höjd i förhållande till levnadskostnaderna, så innenure systemet

en skatteövervältring från den ena kommunen till den andra. Om

alla kommuner tillämpade ett existensminimum av proportionellt samma

höjd som Stockholms stad fastställt, komme detta i betydande utsträckning

att innebära övervältring av skatten på mindre förmögenhetsägare, som

hade utmätningsbara tillgångar i form av en bostadslägenhet, ett mindre

jordbruk, annan rörelse eller sparkapital. Personer i denna ställning finge

betala sin skatt, även om deras inkomst inklusive förmögenhetens avkastning

låge långt under existensminimum. I motionerna har hemställts om

skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om skyndsam utredning och förslag

till sådana bestämmelser, att enskilda kommuner icke genom fastställande

av särskilt existensminimum efter schablonmässiga grunder eller

på annat sätt kunde vältra över en del av sin skattebörda på skattebetalare

inom andra kommuner.

Med anledning av att i motionerna uttalats, att existensminimum för källskattebetalningen

fastställes av kommunerna, far utskottet erinra om att

enligt det ovan återgivna lagrummet i uppbördsförordningen existensminimum

fastställes av den lokala skattemyndigheten och sålunda icke av de

enskilda kommunerna.

I åtskilliga yttranden över ortsavdragskommitténs betänkande anmärktes,

att kommitténs förslag till höjning av de kommunala ortsavdragen icke

rådde bot på de olägenheter, som vore förknippade med den bristande överensstämmelsen

mellan ortsavdragen och existensminimum vid källbeskattningen.

I anledning härav har departementschefen uttalat, att anmärkningen

i och för sig vore riktig, men att den av kommittén företagna utiedningen

hade visat, att dessa olägenheter icke kunde undanröjas enbart genom

en höjning av ortsavdragen. Den linje, man enligt departementschefens

mening borde följa för att undanröja dessa olägenheter, vore att samordna

bestämmelserna i uppbördsförordningen angående befrielse från löneavdrag

med bestämmelserna i skatteförfattningarna om extra avdrag på

grund av väsentligt nedsatt skatteförmåga. Problemet om en sådan samordning

omfattade emellertid åtskilliga svårbemästrade frågor. Departementschefen

har också förklarat, att han icke vore beredd att nu framlägga något

förslag i ämnet men att han utginge från att dessa frågor skulle lösas,

innan ortsavdragsreformen trädde i tillämpning.

För egen del vill utskottet starkt understryka behovet av en översyn av

nu ifrågavarande bestämmelser. De nuvarande förhållandena kunna enligt

utskottets mening icke tillåtas fortbestå. Utskottet vill sålunda för sin del

tillstyrka att den i propositionen antydda linjen för frågans lösning närmare

utredes. Då departementschefen förklarat sig utgå ifrån, att hithörande

problem skola lösas innan ortsavdragsreformen träder i kraft, torde

syftet med de föreliggande motionerna I: 31 och II: 31 få anses tillgodosett.

Övriga i proposition nr 241 behandlade frågor ha icke givit anledning till

erinran eller eljest till särskilt yttrande från utskottets sida.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

37

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

I) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande

proposition nr 241, i de delar propositionen hänvisats

till bevillningsutskottet, antaga vid propositionen fogade

förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 3 § och 8 § 3

mom. förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig

inkomstskatt;

3) förordning om ändrad lydelse av 78 § taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379); och

4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli

1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag; samt

II) att följande motioner, nämligen

a) de likalydande motionerna I: 31 av herr Spetz och II:

31 av herr Svensson i Ljungskile m. fl.;

b) de likalydande motionerna 1:475 av herr Näsström

in. fl. och II: 567 av herr Kärrlander m. fl.;

c) de likalydande motionerna 1:508 av herr Velander

m. fl. och II: 606 av herr Hjalmarson in. fl., såvitt motionerna

hänvisats till bevillningsutskottet;

d) de likalydande motionerna 1:509 av herrar öhman

och Helmer Persson samt II: 603 av herr Persson i Landafors

in. fl., såvitt motionerna hänvisats till bevillningsutskottet;

e) de likalydande motionerna I: 510 av herrar Öhman och

Helmer Persson samt 11:604 av herr Persson i Landafors

in. fl.;

f) de likalydande motionerna I: 511 av herrar Björck och

Lindblom samt II: 605 av herrar Svensson i Ljungskile och

Ståhl, såvitt motionerna hänvisats till bevillningsutskottet;

och

g) motionen II: 602 av herr Hedlund i Rådom in. fl., såvitt

motionen hänvisats till bevillningsutskottet,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 maj 1950.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elon Andersson, Sjödahl, Gustaf Elofsson,

Velander, Heiinian, Franzon, Wehtje, Falk, Werner och Damström;

samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sandberg, Sundström,

Hagberg i Malmö, Nilsson i Kristinehamn*, Persson i Svensköp, Sjölin,

Bladh, Johnsson i Skoglösa och Kärrlander.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservationer:

I) av herrar Sjödahl, Gustaf Elofsson, Falk, Werner, Damström, Johnsson

i Skoglösa och Kärrlander, vilka ansett att utskottet bort tillstyrka en höjning

av det allmänna barnbidraget till 300 kronor och att därför

dels utskottets yttrande från och med det stycke på s. 35, som börjar med

orden »Enligt nuvarande bestämmelser» till och med det stycke på samma

sida, som slutar med orden »i vad gäller denna fråga» bort ha följande lydelse:
»Enligt

nuvarande bestämmelser uppgå de hankade barnavdragen i ortsgrupperna

I och II till 240 kronor, i ortsgrupperna II och IV till 270

kronor och i ortsgrupp V till 300 kronor. I motionerna I: 475 och

II: 567 framhålles att den genomsnittliga kommunala utdebiteringen,

enligt uppgift i Årsbok för Sveriges Kommuner för 1949, ligger över

10 kronor och att en höjning av de allmänna barnbidragen med endast

30 kronor alltså skulle innebära underkompensation för måhända flertalet

barnfamiljer. Motionärerna påpeka, att detta förhållande skulle bli särskilt

framträdande i de norrländska länen där medeltalet för den kommunala

utdebiteringen redan varierade mellan 13 till 15 kronor. I detta sammanhang

anser sig utskottet böra framhålla att, även om barnbidragen höjas med 40

kronor, kommer i vissa fall den olägenheten att uppstå, vilket också framhållits

i kammarrättens remissvar, att makar utan barn erhålla en större

skattelindring än makar med barn. Detta förhållande skulle komma att avsevärt

skärpas därest barnbidragen ökades med endast 30 kronor.

Vid sådant förhållande anser utskottet det i motionerna framställda yrkandet

skäligt. Utskottet hyser också, i likhet med vad som framhållits i

motionerna I: 475 och II: 567, och på skäl som anföras i nämnda motioner,

den uppfattningen att även om barnbidragen höjas med 40 kronor statens

totala utgifter icke torde komma att överstiga den utgiftsram som beräknats

i propositionen.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet sålunda det i motionerna

I: 475 och II: 567 samt i motionerna I: 509 och II: 603 framlagda förslaget

s. 39 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 57. 39

om en höjning av det allmänna barnbidraget från 260 kronor till 300 kronor.

»

dels utskottet bort törklara att Kungl. Maj :ts förevarande proposition nr

241, såvitt angår det i punkten 4) under I) i utskottets hemställan angivna

törtattningstörslaget, icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas och med

bifall till de likalydande motionerna 1: 475 av herr Näsström in. fl. och

II: 567 av herr Kärrlander in. fl. ävensom de likalydande motionerna I: 509 av

herrar Öhman och Helmer Persson samt II: 603 av herr Persson i Landafors

in. fl., såvitt sistnämnda motioner angå frågan om höjning av barnbidragen,

antaga följande såsom utskottets förslag betecknade

(Kungl. Maj.ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947

(nr 529) om allmänna barnbidrag.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen

bidrag skäll erhålla ändrad lydelse på

1 §•

För barn, som är svensk medborgare

och bosatt i riket, skall av allmänna

medel såsom bidrag till barnets

uppehälle och uppfostran utgå

allmänt barnbidrag med 290 kronor

om året i enlighet med vad nedan

närmare stadgas.

Allmänt barnbidrag---i ri
ket.

den 26 juli 1947 om allmänna barnsätt

nedan angives.

1 §•

För barn, som är svensk medborgare

och bosatt i riket, skall av allmänna

medel såsom bidrag till barnets

uppehälle och uppfostran utgå

allmänt barnbidrag med 300 kronor

om året i enlighet med vad nedan

närmare stadgas.

Allmänt barnbidrag----i ri
ket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

dels punkten b) under II) i utskottets hemställan bort utgå,

dels ock utskottet bort hemställa, att de i punkten d) under II) i utskottets

hemställan angivna likalydande motionerna I: 509 och II: 603 — såvitt

motionerna hänvisats till bevillningsutskottet — i den mån desamma icke

blivit besvarade genom vad utskottet hemställt under I) punkten 4, icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

II) av herrar Gustaf Elofsson, Velander, Wehtje, Werner, Hagberg i Malmö

samt Johnsson i Skoglösa, som anfört:

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Bevillningsutskottets betänkande ni• 57.

»Såsom framhållits i de iikalydande motionerna 1:508 och 11:606 samt

motionen 11:602 är frågan om en höjning av de kommunala ortsavdragen

i och för sig av brådskande natur. Detta förhållande får emellertid icke föranleda

ett eftersättande av behöriga krav på en ändamålsenlig och så långt

möjligt bestående lösning. En sådan lösning kan icke vinnas, utan att de

olika problemen på den kommunala beskattningens område upptagas till

behandling i ett sammanhang. Att de kommunala ortsavdragen, såsom här

skett, upptagits till separat behandling framstår därför såsom synnerligen

irrationellt och ägnat att inge allvarliga betänkligheter.

En höjning av de kommunala ortsavdragen måste självfallet föranleda

en minskning av kommunernas skatteunderlag och därmed en ökning av

utdebiteringarna. Resultatet härav blir därför regelmässigt att vissa skatteövervältringar

inträda. Dessa skatteövervältringar drabba såväl de juridiska

personerna som vissa kategorier fysiska personer. Bland de fysiska personer,

som sålunda få ökad skatt, intaga fastighetsägarna en särställning. De

drabbas för närvarande av en kombinerad fastighets- och inkomstskatt, som

i de fall, då deras inkomster äro otillräckliga för att täcka medgivna avdrag,

leder till en extra skattebelastning. En utdebiteringsökning får i sådant

fall den verkan, att fastighetsägarnas merbelastning stiger.

Någon principiell grund för en merbelastning av fastighetsägarna föreligger

icke. Då vidare fastighetsskatteunderlaget kommit att få en allt mindre

betydelse för kommunerna, kan ett bibehållande av fastighetsskatten icke

heller motiveras med att kommunerna för sin verksamhet skulle vara i behov

därav. Fastighetsbeskattningen innebär uppenbaidigen en mot principen

om jämlikhet i beskattningen stridande merbelastning av fastighetsägarna,

främst de minst bärkraftiga bland dem. Det bör icke ifrågakomma

att öka denna merbelastning. Förutsättningen för en höjning av de kommunala

ortsavdragen måste därför vara, att fastighetsskatten avskaffas.

En ökning av utdebiteringsprocenten leder till att skattskyldiga i kommuner

med svagt skatteunderlag resp. högt uttaxeringsbehov drabbas av en

alltför hård belastning. För att motverka delta förhållande bör staten, i

likhet med vad nu är fallet, lämna understöd till särskilt skattetyngda kommuner.

Den hitintills tillämpade metoden för den kommunala skatteutjämningen

fyller emellertid icke, enligt vår mening, på ett tillfredsställande

sätt sin uppgift. I samband med den reform på kommunalbeskattningens

område, som vi finna nödvändig, bör därför även en revision av bestämmelserna

rörande den kommunala skatteutjämningen genomföras. Därvid bör

beaktas icke blott utdebiteringens höjd utan även skatteunderlagets storlek,

räknat per invånare. Beträffande den principiella motiveringen härför hänvisa

vi till vad kommunalskatteberedningen anfört i sitt år 1943 avgivna

betänkande ävensom till innehållet av det av skattelindringskommittén för

kort tid sedan avgivna betänkandet i ämnet.

Därest de nu nämnda huvudfrågorna erhålla en med frågan om de kommunala

ortsavdragen samtidig lösning, stå betydande fördelar att vinna.

Ortsavdragsreformen behöver då icke givas provisorisk karaktär. Vidare

s. 41 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

41

skulle statens kostnader komma att avsevärt understiga dem som förutsatts

i propositionen, eftersom för sådant fall statsbidrag skulle utgå endast

till särskilt skattetyngda kommuner. Hur stor denna kostnadsminskning

skulle bli, kan givetvis icke med någon större säkerhet här angivas. Att den

skulle bli betydande får dock betraktas såsom visst. Vi hålla ock före, att

den av ortsavdragshöjningen föranledda minskningen av skatterestantierna

— vilka staten för närvarande ensam har att svara för — skulle helt täcka

ökningen av kostnaderna för den allmänna skatteutjämningen. Därmed

skulle större utrymme vinnas för en enligt allas uppfattning starkt motiverad

lättnad i den direkta statsbeskattningen.

De här antydda synpunkterna kunna anföras såsom motiv för ett uppskov

med frågan om höjning av de kommunala ortsavdragen. Enligt vår

mening skulle ett sådant uppskov till 1951 års riksdag icke innebära, att reformen

försenades, enär densamma icke är avsedd att träda i kraft förrän

den 1 januari 1952. Ett sådant uppskov skulle däremot möjliggöra en fullständigare

utredning än som nu medhunnits och en på grundval därav mera

bestående lösning.

De i propositionen föreslagna ortsavdragen förefalla emellertid vara godtagbara

och detta även med hänsyn till känsligheten i det kommunala skatteunderlaget.

Den ur principiell synpunkt önskvärda likställigheten med de

statliga ortsavdragen skulle komma att medföra alltför stora rubbningar i

kommunernas skatteunderlag och nödvändiggöra mycket betydande statsbidrag

till kommunerna. En sådan likställighet torde därför icke vara genomförbar.

Då vi sålunda utgå ifrån att den av oss ifrågasatta ytterligare

utredningen icke skulle komma att resultera i andra eller större avdragsbelopp

än de i propositionen föreslagna, finna vi oss kunna godtaga föreliggande

förslag rörande de kommunala ortsavdragen. Därmed förknippa vi

emellertid det villkoret att en överarbetning av ovan berörda frågor verkställes

så skyndsamt, att för 1951 års riksdag kan framläggas proposition

rörande den kommunala beskattningen, avseende bl. a. frågan om fastighetsskattens

avskaffande samt ändrade grunder för understöd till synnerligen

skattetyngda kommuner.

Såsom förut antytts, har frågan om den kommunala skatteutjämningen

redan varit föremål för utredning. Förslag till nya grunder därför har sålunda

utarbetats av den i december 1949 tillsatta skattelindringskommittén.

Frågan om fastighetsbeskattningens anordnande har på sin tid varit föremål

för ingående överväganden av kommunalskatteberedningen. Den

prövning av denna fråga, som därutöver kan befinnas erforderlig, innan

förslag i ämnet förelägges riksdagen, kan icke förutsättas vara av särskilt

tidskrävande natur.

Skulle emellertid, mot vad vi förmena, den ytterligare utredning, som

må komma att erfordras för att proposition i kommunalskattefrågan skall

kunna föreläggas 1951 års riksdag, dessförinnan icke medhinnas, anse vi

i likhet med departementschefen, att ett provisoriskt statsbidragssystem

måste träda i tillämpning för beredande av kompensation till kommuner
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

na för det på grund av ortsavdragshöjningen minskade skatteunderlaget.

Detta bidragssystem, såsom då gällande allenast för en mycket kort övergångstid,

bör utformas så, att den av ortsavdragsreformen föranledda utdebiteringsökningen

helt elimineras. Bidrag i överensstämmelse härmed bör

utgå till såväl landsting som primärkommuner.

I det föregående ha berörts allenast vissa frågor, vilka enligt vår mening

kräva sin lösning, innan ortsavdragsreformen träder i tillämpning. Härutöver

förtjäna omnämnas ytterligare en del spörsmål, som visserligen icke

äga ett lika intimt samband med denna reform men vilkas lösning dock

icke bör undanskjutas. Vi åsyfta bl. a. de av kommunalskatteberedningen

behandlade spörsmålen rörande överflyttning av uppgifter från kommunerna

till staten, fördelningen av kostnaderna för vissa uppgifter mellan

staten och kommunerna samt den interkommunala beskattningen m. m.

ävensom frågan om fortbeståndet av skattegrupperingen i dyrortshänseende.

På grund av vad sålunda anförts hemställa vi,

att riksdagen måtte — i anledning av de likalydande motionerna

1: 508 och II: 606 samt motionen II: 602 — med

godkännande av vad utskottet föreslagit beträffande ortsavdragen

vid den kommunala beskattningen därjämte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj :t ville, med beaktande av de synpunkter som ovan anförts,

för 1951 års riksdag framlägga förslag till en reform

av den kommunala beskattningen, omfattande främst grunderna

för den allmänna skatteutjämningen samt frågan om

fastighetsskattens avskaffande.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1950:196 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 a1 i texten