Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

1950-05-17 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1950:20, Utlåtande i anledning av väckta motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

1

Nr 20.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om framläggande för

riksdagen av en plan för övergången till en friare

ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.

I två likalydande motioner, som hänvisats till bankoutskottets förberedande

handläggning, väckta, den ena inom första kammaren under nr 325

av herr Andrén jämte sex av kammarens övriga ledamöter samt den andra

inom andra kammaren under nr 418 av herr Hjalmarson jämte sju av kammarens

övriga ledamöter, hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhålla att under innevarande vårsession få sig förelagd en

plan för övergången till en friare ekonomi efter ingången av år 1951».

I motionerna framhålles bl. a., att de första efterkrigsårens säljaremarknad

nu efterträtts av en köparens marknad med därav följande hårdnande konkurrens.

Förutsättningen för att vårt land skulle kunna möta denna andra

fas i världens efterkrigsekonomi vore att medborgarna bereddes väsentligt

ökad ekonomisk rörelsefrihet. All erfarenhet talade för, att en fri ekonomi

vore en bunden överlägsen i förmågan till anpassning efter världsmarknadens

behov och krav. Svensk ekonomisk politik vore i väsentliga avseenden

låst för hela kalenderåret 1950, men det vore angeläget att en

plan för övergången till en friare ekonomi framlades, en plan som på nytt

gåve de generellt verkande, mera automatiska ekonomiska faktorerna deras

verkningsförmåga åter.

Beträffande motiveringen i övrigt för motionärernas hemställan får utskottet

hänvisa till motionen 11:418.

Prövningen av motionerna har av utskottet uppskjutits i avvaktan på eu

väntad proposition, i vilken skulle upptagas frågan om den ekonomiska politiken

under den närmaste tiden. I en den 31 mars 1950 dagtecknad proposition

nr 237 angående komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret

1950/51 in. in. har chefen för finansdepartementet under rubriken »Det ekonomiska

läget» (s. 29—35) närmare behandlat denna fråga. Med hänsvn

till det nära sambandet mellan motionerna och nyssnämnda avsnitt av propositionen,

vilket ingår i den del av densamma, som hänvisats till statsutskottet,

har bankoutskottet efter samråd med statsutskottet funnit sig

höra upptaga motionerna och departementschefens förenämnda uttalanden

i ett sammanhang.

Departementschefen anför:

»I finansplanen i. årets statsverksproposition redogjordes för de beräkningar

som verkställts beträffande de ekonomiska utsikterna för det framförliggande

året och som sammanfattats i den till propositionen fogade na1

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 8 samt. AV 20.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

tionalbudgeten för år 1950. De verkställda kalkylerna pekade mot en ytterligare

lättnad i det ekonomiska läget. Främst tack vare en förutsedd gynnsam

utveckling av produktionen var det möjligt att i planerna för innevarande

år inrymma en icke obetydlig ökning av investeringarna. Samtidigt

medgav den förbättring i valutaläget som inträtt en ansenlig utvidgning av

licensieringsramen för importen, innebärande en icke oväsentlig förstärkning

av de inhemska försörjningsmöjligheterna. Genom förlängning av

överenskommelsen om inkomststabilisering samt genom fortsatt sträng

återhållsamhet i fråga om statsutgifter i förening med en i stort sett oförminskad

skattebelastning på de privata inkomsterna hade vidare förutsättningar

skapats för en stabiliserad utveckling på konsumtionens område.

Planerna i fråga om investeringsverksamheten och utrikeshandeln inneburo

en begynnande avveckling av de krisbetonade detaljregleringarna och

en fortsatt utveckling mot fri samhällsekonomisk balans. Strävanden i samma

riktning kommo även till uttryck i mitt förordande i finansplanen av

pappersskattens avskaffande. Jag underströk dock, att den förutsedda jämvikten

i det ekonomiska livet under innevarande år alltjämt förutsätter regleringar

på viktiga huvudområden av det ekonomiska livet samt alla samhällsgruppers

samverkan till en stabilisering av inkomsterna. Endast under

dessa betingelser ansåg jag det möjligt att vidmakthålla den samhällsekonomiska

balans som den ekonomiska politiken de senaste åren inriktats på.

Särskild återhållsamhet motiverades av ovissheten om den internationella

konjunkturutvecklingen. Såsom en konsekvens av devalveringarna föregående

höst kännetecknades läget vid årets början av en brytning mellan prisstegrings-

och prisfallstendenser. Det kunde icke uteslutas, att endera av

dessa tendenser under året komme att taga överhanden på de internationella

marknaderna och utlösa inflationistiska eller deflationistiska tendenser, vilka

kunde spridas till vårt land och förorsaka en snahb omkastning i det

ekonomiska läget. Med hänsyn härtill hade nationalbudgetdelegationen förutskickat,

att händelseförloppet kunde komma att påkalla en revision av

nalionalbudgetberäkningarna. I anslutning härtill uttalade jag i finansplanen,

att det vore nödvändigt att följa den ekonomiska utvecklingen med stor

uppmärksamhet och att uppdrag borde lämnas vederbörande myndigheter

att vidtaga åtgärder för att inhämta fortlöpande informationer om det ekonomiska

lägets utveckling i syfte att skaffa möjligheter för att under årets

lopp vidtaga erforderliga justeringar i de åtgärder, som äro avsedda att påverka

den samhällsekonomiska balansen.

När nu ett kvartal av året förflutit, kan det konstateras, att situationen

såväl i inre som yttre hänseenden i stort sett är lika svåröverskådlig som vid

årets början.

Den internationella konjunkturutvecklingen har ännu icke givit

något entydigt utslag. Detta vill säga, att varken någon allmän konjunkturuppgång

eller något påtagligt tecken till konjunktur avmattning hittills kunnat

spåras utomlands. Vad särskilt gäller den för vår prispolitik viktiga frågan

om prisrörelserna i utlandet, ha för vissa varor prisstegringar inregistre
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

3

rats, medan för andra varor icke oväsentliga prisfall noterats. Det är icke

möjligt att på grundval av det nu rådande läget bilda sig en föreställning

om världsmarknadsprisnivåns sannolika gestaltning under fortsättningen av

året. På den allra senaste tiden synes emellertid tendensen till prisnedgång

ha övervägt.

Till frågan om de utländska prisförskjutningarnas innebörd för relationen

mellan våra export- och importpriser torde jag få återkomma i samband

med redogörelsen för utrikeshandeln.

Ej heller i fråga om de interna balansfaktorerna finnas några symptomatiska

avvikelser från de ursprungliga beräkningarna att anföra. På detta

tidiga stadium är det emellertid icke möjligt att företaga en formlig avstämning

av de ursprungliga kalkylerna mot den faktiska utvecklingen. På

grund av den tidseftersläpning som med nödvändighet måste vidlåda statistiken,

har denna nämligen hittills i stort sett blott hunnit lämna vittnesbörd

om utvecklingen fram till årsskiftet. Härvid har på det hela taget den preliminära

bild av utvecklingen under fjolåret, som tidigare uppdragits, verilierats.

De statistiska uppgifter, som täcka utvecklingen under innevarande

är, avse huvudsakligen utrikeshandeln och valutamarknaden, penning- och

kapitalmarknaden samt prisläget.

På utrikeshandelns område har läget hittills varit gynnsammare

än väntat, om man ser på det totala varuutbytet. Det har sålunda visat sig,

att exporten under perioden januari—februari i förhållande till fjolårsvärdet

stigit med icke mindre än 163 miljoner kronor eller omkring 25 procent. Volymökningen

är något större än värdesiffrorna utvisa. Importen har under

samma tid ökat med 53 miljoner kronor. Handelsbalansen har under de två

första månaderna resulterat i ett importöverskott av 14 miljoner kronor

mot 124 miljoner förra året. Därest den tendens, som kommit till uttryck i

handelsbalansens utfall under årets två första månader, icke är övergående,

torde man tå utgå från att de i nationalbudgeten inrymda exportkalkylerna

tå uppjusteras, innebärande möjligheter till en ytterligare vidgning av ramen

för importen.

Vid en justering av import- och exportkalkylerna torde hänsyn också få

tagas till den omständigheten, att uppskattningarna rörande gestaltningen

av bytesförhållandet till utlandet av allt att döma varit alltför pessimistiska.

Sålunda har enligt kommerskollegii indextal relationen mellan export- och

importpriserna utvecklats mindre oförmånligt än man antog vid devalveringen.

Från augusti 1949 och fram till februari 1950 har importprisindex

stigit med cirka 22 procent och exportprisindex med cirka 16 procent. Enligt

samma indexberäkningar skulle en återhämtning redan ha börjat inträda

i fråga om den tidigare ogynnsamma förskjutningen i relationen mellan

export- och importpriserna, i det att importprisindex mellan december och

tebruari blott stigit med 0,3 procent, medan exportprisindex under samma

tid visat en uppgång med icke mindre än fem procent. Anförda indextal kunna

emellertid icke tillerkännas absoluta vitsord såsom uttryck för de priser

som gällt för det faktiska varuutbytet, eftersom de närmast avspegla pris
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bcinkoutskottets utlåtande nr 20.

noteringarna på de internationella marknaderna för varor som ingå i Sveriges

utrikeshandel. En ytterligare reservation får göras med hänsyn till

att svängningar i indexserierna under en så kort tidrymd som ett par månader

icke kunna tillmätas alltför stort bevisvärde. Det finnes dock skäl förmoda,

att den i nationalbudgeten gjorda beräkningen av landets förlust till

följd av bytesförhållandets försämring — 350 miljoner kronor — betecknar

en övre gräns.

Om sålunda utsikterna för den totala utrikeshandeln för närvarande synas

goda, får detta icke undanskymma dollarbalansens beträngda läge. Kravet

på en väsentlig ökning av exporten till Förenta staterna och det övriga

dollarområdet är alltjämt lika bjudande och fordrar oavlåtlig uppmärksamhet.

Riksbankens valutareserv har från den Z1/li 1949 till den 3t/s i år

reducerats med 6 miljoner kronor. Med hänsyn till att riksgäldskontorets

innehav av franska skattkammarväxlar, uppgående till 45 miljoner kronor,

under perioden överförts till riksbanken, utgör emellertid det verkliga valutautflödet

51 miljoner kronor. Inom valutareserven ha vissa förskjutningar

ägt rum. Sålunda ha dollartillgodohavandena vuxit med 83 miljoner kronor.

Pundinnehavet har nedbringats med 123 miljoner kronor, vilket kan jämföras

med en för hela året beräknad nedgång av 250—300 miljoner kronor. Jag

får i övrigt hänvisa till följande sammanställning av förändringarna i riksbankens

behållning av guld och valutor (i miljoner kronor):

19/9 1949

3>/l2

1947

S,/l2

1948

Till kurser

före depre- cieringen

Till kurser

efter depre- cieringen

»Vu

1949

3Vs

1950

Guld ..................

379

290

254

365

362

359

Dollar..................

3

113

173

249

385

468

Pund..................

351

214

459

459

508

385

Övriga valutor..........

156

85

92

100

61

106

Brutlosumma

889

702

978

1 173

1 316

1318

Skulder................

165

97

192

262

126

134

Nettosumma

724

605

786

911

1 190

1 184

Anm.: Häri ingår icke riksgäldskontorets andel i Treasury Bills i pund, 109 milj. kr., och Franska

Bons du Trésor, 45 milj. kr. (ingår dock i riksbankens behållning per den sVs 1950).

Penning- och kapitalmarknaden kännetecknas av i stort sett

samma likvida ställning som vid årets början. Riksbanken har visserligen

genom sina värdepappersförsäljningar under perioden januari—mars indragit

likvida medel till ett belopp av 533 miljoner kronor, samtidigt som omslaget

från valutainflöde till valutautflöde inneburit att de tidigare av riksbankens

valutaköp föranledda likviditetstillskotten till marknaden på senaste

tiden upphört och ersatts av en ström i motsatt riktning. Nettoresultatet

av riksbankens samtliga transaktioner under första kvartalet i år har därför

blivit en minskning av tillgången på betalningsmedel i betydelsen sedlar och

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskotiets utlåtande nr 20.

5

riksbanksgiro med 439 miljoner kronor, jämfört med en motsvarande minskning

av 423 miljoner kronor i fjol. Underlaget för bankernas kreditgivning

har dock icke reducerats i motsvarande mån, eftersom deras värdepappersportfölj

undergått en ansenlig påfyllning. Enligt de hittills tillgängliga uppgifterna,

vilka avse januari och februari, har sålunda affärsbankernas innehav

av inhemska värdepapper under året stigit med icke mindre än 439 miljoner

kronor mot 361 miljoner samma tid 1949. Totalt uppgick den 28 februari

i år affärsbankernas innehav av inhemska statspapper och obligationer till

1 709 miljoner kronor, vilket i nuvarande läge representerar en avsevärd

likviditetsreserv, som får tagas i beaktande vid bedömningen av banksystemets

kreditgivningskapacitet. Under årets två första månader har emellertid

affärsbankernas utlåning till allmänheten blott stigit med 50 miljoner kronor

mot en inlåningsökning från allmänheten av drygt 300 miljoner kronor.

Prisutvecklingen inom landet har varit stabiliserad. Från december

1949 till februari i år har såväl parti- som konsumtionsprisindex stigit

med omkring en halv procent. Härmed ligger partiprisnivån icke fullt tre

procent över läget närmast före devalveringen och icke fullt två procent

över fjolårsnivån, medan konsumtionspriserna varit praktiskt taget oförändrade

sedan devalveringen och stigit med en halv procent sedan februari

i fjol. Någon levnadskostnadsberäkning för innevarande år föreligger ännu

icke.

Från övriga sidor av det ekonomiska livet föreligga endast strödda statistiska

data. Så långt dessa sträcka sig, ge de icke anledning att ändra den

konjunkturuppfattning som präglar finansplanen och nationalbudgeten. De

riktlinjer för den ekonomiska politiken under innevarande år som uppdrogos

i finansplanen torde därför kunna följas även i fortsättningen, såframt

icke nu oförutsägbara skiftningar i lägets karaktär senare framträda och

påkalla en omläggning av planerna.

Det anförda innebär, att man får inrikta sig på att de särskilda anstalter

som träffats till penningvärdets skydd och den ekonomiska jämviktens upprätthållande,

så vitt nu kan överblickas, måste bibehållas till årets slut vid

i stort sett nuvarande omfattning. Bland annat kräver stabiliseringspolitikens

fullföljande, att prisstabiliteten på konsumtionsområdet bevaras genom

att de i anslutning till devalveringen hösten 1949 beslutade subventionsåtgärderna

äga bestånd under återstoden av året. Genom propositionerna

nr 179 och nr 180 har denna fråga redan underställts riksdagen. Som

l. f. chefen för folkhusbållningsdepartementet därvid anfört, synes man för

närvarande icke böra räkna med att ifrågavarande subventionsförfarande

skall tillämpas efter ingången av år 1951. Möjligheter torde dock böra skapas

för att, om så befinnes önskvärt, under en övergångstid fortsätta subventioneringen

av de även tidigare subventionerade varorna bomull och hudar,

i syfte att erhålla en smidigare prisanpassning samt motverka spekulativa

lagringsköp.

Med utgångspunkt från de för dagen gällande världsmarknadspriserna

får man vara beredd på att avvecklingen av berörda subventioner, tillika

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

med tillämpningen enligt förutvarande grunder av återanskaffningsprisprincipen,

automatiskt medför en viss uppjustering av prisnivån och levnadskostnaderna

tämligen omedelbart efter 1951 års ingång. Proportionerna

härvidlag få dock icke överdrivas. Vid förarbetena till fjolårsbeslutet i

subventionsfrågan beräknades importfördyringen motsvara en stegring av

levnadskostnadsindex med 1 V» procent. På grund av därefter inträdande

förändringar, särskilt beträffande kaffe- och ullpriserna, synes man för närvarande

få uppskatta importsubventioneringens och därtill anslutande

arrangemangs prisnedhållande effekt till ungefär tre procent. Det torde få

erinras om att detta icke är liktydigt med en häremot svarande ökning av

förbrukningen av subventionsmedel, emedan det i vissa fall, såsom beträffande

tobaks- och yllevaror, tills vidare varit möjligt att undvika, att de

höjda återanskaffningspriserna slå igenom i konsumtionspriserna. På grund

härav, och då en reserv för oförutsedda prisstegringar inrymmes i de för

innevarande budgetår anvisade subventionsmedlen, kunna dessa trots den

berörda förändringen på prisområdet beräknas vara tillräckliga.

Därest den av subventionernas upphörande betingade engångsförskjutningen

av prisnivån föranleder en motsvarande nominell lönekompensation,

rubbas icke härigenom den samhällsekonomiska balansen under nästa år.

Det blir förfarande jämvikt mellan den totala tillgången och efterfrågan i

samhället, fastän på ett värdemässigt något förhöjt plan. Utrymmet för lönestegringar,

som sträcka sig härutöver och vilka alltså innebära en höjning

av den reala inkomststandarden, kommer emellertid fortfarande att vara

begränsat under år 1951.

Även om sålunda det för löneökningar under år 1951 disponibla utrymmet

är begränsat och den samhällsekonomiska balansen och prisnivån starkt

beroende av löneutvecklingen, torde dock bland arbetsmarknadens organisationer

allmän enighet råda därom, att den vid årsskiftet utlöpande överenskommelsen

om inkomststabilisering icke bör ytterligare förlängas. Under

dessa förhållanden räknar jag med fria avtalsrörelser beträffande lönerna

för det kommande året. Det torde dock få förutsättas, att arbetsmarknadens

parter vid löneuppgörelserna beakta riskerna för en inflationsartad utveckling

och iakttaga den återhållsamhet som läget kan kräva. Givetvis är jag

beredd att vid de överläggningar, som pläga ske med vederbörande organisationer

samt i annan lämplig ordning, tillhandahålla de upplysningar rörande

det ekonomiska läget, som kunna erfordras för en bedömning av utrymmet

för inkomstökningar under nästa år. I detta sammanhang vill jag fästa

uppmärksamheten på att hänsyn även får tagas till att man med nuvarande

uppläggning av prisregleringen på jordbrukets område har att förvänta

krav från jordbrukets sida på inkomstförbättringar motsvarande de lönestegringar

som uppnås inom övriga yrkesgrupper. Jag får vidare hänvisa

till de i propositionen nr 203 framlagda förslagen, vilka innebära dels eu

mindre uppmjukning av reglerna om begränsning i aktiebolagens vinstutdelningsrätt,

dels ock viss jämkning beträffande den tid inom vilken på

spärrkonto avsatta medel må lyftas. I rådande läge har jag icke ansett det

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

7

möjligt att förorda en mera väsentlig ändring i fråga om utdelningsbegränsningen.

I och med den nya rörligheten på inkomstområdet bli de kvarstående

områdena under statlig kontroll desto betydelsefullare. Det gäller att skapa

garantier för att de mödosamt vunna resultaten av de senaste årens stabiliseringspolitik

icke spolieras genom att myndigheterna förlora herraväldet

över utvecklingen vid eventuellt uppkommande överbelastningar på ekonomien

under den första övergångstiden efter nyåret. Att under denna tid en

aktiv priskontroll måste utövas, torde få anses självfallet, något som icke

utesluter ett smidigt handhavande av prisregleringen och en fortsatt avveckling

av denna i samma mån som risker för en ogynnsam prisutveckling

ej behöva befaras. Vidare finner jag det nödvändigt att för den närmaste

tiden gå fram med stor försiktighet beträffande lättnader på statsbudgetens

område. Nödvändigheten härav torde framträda med ökad skärpa efter de

nya uppgifter om budgetläget som föreligga och vartill jag återkommer i

det följande. Med hänsyn till riskerna för en ansvällning av investeringsverksamheten

torde jämväl i fråga om byggnadsregleringen tills vidare nuvarande

återhållsamhet få iakttagas.

Läget kräver även en restriktiv kreditpolitik. Härvid torde man få räkna

med kreditinstitutens medverkan. Den överenskommelse mellan riksbanken

och affärsbankerna m. fl. kreditinrättningar angående restriktivitet vid utlåningen,

som gällt under de senaste åren, har utgjort ett värdefullt stöd

för stabiliseringssträvandena och får även i fortsättningen förutsättas vara

i kraft. Skulle det visa sig, att trots detta tendenser till en kreditexpansion

framträda, torde man få upptaga till prövning frågan om en tillämpning av

den existerande beredskapslagstiftningen rörande affärsbankernas kassareserver.

Den inställning jag här givit uttryck åt bottnar i den uppfattningen, att

det gäller att tillse, att den samhällsekonomiska balansen icke rubbas genom

att förväntningar om en ny inflationsfas i samband med lönestabiliseringens

upphörande och importsubventionernas avskaffande få tillfälle att växa sig

starka och föranleda till eljest icke motiverade dispositioner. Får utvecklingen

blott fortgå ostört under resten av året, bör samhällsekonomien i hägnet

av den, låt vara villkorliga, jämvikt, som förefunnits sedan hösten 1948,

ha nått en sådan hållfasthet vid utgången av innevarande år, att den i betydande

grad kan tåla de påfrestningar som den då eventuellt utsättes för.

En förutsättning härför är, att den successiva förbättring av läget under

innevarande år, som man får räkna med, icke tages ut i förväg i form av

en så hastig uppluckring av stabiliseringsåtgärderna på statsbudgetens och

investeringarnas områden, att den i nationalbudgeten uppdragna ramen för

utvecklingen i år spränges. Målsättningen bör givetvis alltjämt vara att i takt

med det ekonomiska lägets förbättring avveckla detaljregleringarna och de

övriga extraordinära åtgärder som tillkommit i stabiliseringssyfte. Det är

min avsikt att söka få ett fastare grepp om möjligheterna härvidlag genom

att föranstalta om en utredning angående ett långtidsprogram för den eko
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankontskottets utlåtande nr 20.

nomiska politiken. Bemyndigande härtill torde få utverkas vid ett senare

tillfälle. I det övergångsskede, vari vi ännu befinna oss, och med de ovissa

utsikterna i fråga om den internationella konjunkturutvecklingen, är det

emellertid bättre att tills vidare förhålla sig avvaktande och taga ett steg i

sänder på vägen mot fri samhällsekonomisk balans, än att hela stabiliseringspolitiken

vedervågas.»

Sedan utskottet anmodat fullmäktige i riksbanken att skriftligen delgiva

utskottet fullmäktiges uppfattning rörande riktlinjerna för penningpolitiken,

ha fullmäktige i skrivelse till utskottet den It maj 1950 anfört följande:
»Utförliga

redogörelser för det ekonomiska läget och prognoser rörande

utvecklingstendenserna under den närmaste framtiden ha lämnats i av

konjunkturinstitutet och nationalbudgetdelegationen utarbetade översikter,

vilka såsom bilagor fogats till årets statsverksproposition. I samma proposition

ha diskuterats riktlinjerna för den ekonomiska politiken under den

närmaste tiden. I proposition nr 237 till årets riksdag (angående komplettering

av riksstatsförslaget för budgetåret 1950/51, in. in.) har framställningen

i statsverkspropositionen kompletterats med de ytterligare uppgifter

som funnos tillgängliga vid månadsskiftet mars-april, varjämte det

statsfinansiella läget gjorts till föremål för närmare diskussion i samband

med behandlingen av vissa aktuella skattespörsmål.

Utvecklingen på valutaområdet och kapitalmarknaden under år 1949 har

vidare redovisats i riksbankens berättelse för år 1949 till riksdagen (bankoutskottets

mem. nr 1). I sitt dechargeutlåtande (uti. nr 4) har bankoutskottet

därefter behandlat dessa frågor i samband varmed ytterligare viss

statistik framlagts.

Fullmäktige få i anledning av det nu infordrade utlåtandet till en början

hänvisa till angivna propositioner och utlåtanden vad angår konkreta

uppgifter för belysande av det aktuella läget. Fullmäktige vilja därutöver

lämna kompletterande uppgifter för den tid som förflutit sedan den 31

mars, d. v. s. den tidpunkt som de i propositionen nr 237 redovisade siffrorna

rörande valutaläget m. m. avse. Sålunda kan nämnas, att riksbankens

nettobehållning av guld och valutor, som den 31 mars 1950 uppgick

till 1 184 milj. kronor, vid slutet av april månad nedgått till 1 100 milj. kronor.

Detta innebär, att behållningen under de första fyra månaderna innevarande

år reducerats med 135 milj. kronor mot 142 milj. kronor samma

tid föregående år. Minskningen hänför sig emellertid — i den mån densamma

icke är av rent säsongmässig karaktär — i allt väsentligt till en

väntad reduktion av pundbehållningarna, medan för återstoden av valutareserven

en viss ökning inträtt.

Beträffande riksbankens innehav av svenska värdepapper kan framhållas,

att detta under januari—april i år minskat med 285 milj. kronor mot

89 milj. kronor under samma tid 1949. Här gäller dock i ännu högre grad

än beträffande valutasituationen, att utvecklingen under ifrågavarande korta

tidsperiod kan ha påverkats av tillfälliga faktorer, varför man icke av

siffrorna kan draga några slutsatser om den fortsatta utvecklingen.

Att fullmäktige icke tidigare under året gjort frågan om penningpolitikens

fortsatta utformning till föremål för behandling i något särskilt utlåtande

eller framställning, har haft sin grund i att läget icke ansetts påkalla

någon ändring eller komplettering av fullmäktiges tidigare uttalanden rörande

riktlinjerna för denna politik. I anledning av det nu infordrade utlåtandet

''dlja fullmäktige emellertid framhålla följande mera allmänna synpunkter.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

9

Vad törst beträffar valutapolitiken pågå som bekant sedan någon tid tillbaka

diskussioner rörande utformningen av ett nytt betalningssystem inom

Marshallorganisationens ram, innebärande ökad konvertibilitet mellan valutorna.

Det resultat, som dessa överläggningar kunna leda till, får givetvis

stor betydelse för de betingelser, under vilka vår handels- och valutapolitik

kommer att föras för framtiden. Det är emellertid för närvarande icke

möjligt att ens mera allmänt ange, vilka resultat som kunna komma att

uppnås på detta område. Innan dessa överläggningar slutförts saknas anledning

att diskutera en ändring av de principer, som under den senaste

tiden varit vägledande för vår allmänna handels- och valutapolitik. Så vitt

nu kan bedömas synes, därest pågående diskussioner leda till resultat i

åsyftad riktning, en ytterligare intensifiering av våra nuvarande strävanden

till större rörelsefrihet på det handels- och valutapolitiska området

kunna bli möjlig.

Som i olika sammanhang tidigare framhållits, har vår betalningsbalans

mot utlandet under år 1949 förbättrats i förhållande till förutvarande år.

Ehuru, såsom ovan nämnts, den huvudsakligen genom utflöde av pund

förorsakade minskningen av valutareserven under året varit förutsedd, måste

dock en fortsatt exportökning vara erforderlig för att på något längre sikt

ge oss ytterligare möjligheter till ökad import, vilket framstår som angeläget

icke minst ur pris- och konkurrenssynpunkt. Det finns i detta sammanhang

anledning nämna den förbättring av bytesförhållandena med utlandet,

som inträtt genom den ökning av våra exportpriser, som kommit

till stånd under den senaste tiden och som medfört att den under slutet av

föregående år inträdda ogynnsamma förskjutningen av relationerna mellan

import- och exportpriser reducerats till sin omfattning.

Vad angår utvecklingen på penning- och kapitalmarknaden ha under den

senaste tiden inga förändringar inträtt, som påkalla särskilda kommentarer.

Som ovan framhållits har i år en icke obetydlig minskning ägt rum

av riksbankens värdepappersinnehav, men marknadens likviditet är fortfarande

hög, och behovet av återhållsamhet i fråga om kreditgivningen kvarstår.

De åtgärder, som vidtagits i kreditbegränsande syfte, torde i nuvarande

läge få anses ändamålsenliga.

Huruvida inom den närmaste tiden sådana förändringar kunna uppkomma

beträffande det allmänna ekonomiska läget, vilka skulle kunna anses

nödvändiggöra eu omprövning av den nu förda politiken på valuta- och

kapitalmarknadsområdet, synes omöjligt att förutsäga. Lönc- och prisutvecklingen

äro väl de faktorer som i detta sammanhang närmast påkalla

uppmärksamhet. Detta spörsmål har diskuterats i förutnämnda proposition

nr 237. Fullmäktige kunna i huvudsak ansluta sig till vad i propositionen

uttalats rörande riktlinjerna för den ekonomiska politiken under det närmaste

året. Det synes knappast nödvändigt att särskilt understryka vikten

av att åtgärder icke vidtagas, som allvarligt kunna riskera de resultat, som

uppnåtts genom de senaste årens stabiliseringspolitik. En mera betydande

löne- och prisstegring skulle bl. a. försvåra avsättningen av våra exportvaror.

Den interna penningpolitikens utformning kan givetvis också komma

att 1''å tagas under förnyad omprövning, därest det allmänna ekonomiska

läget skulle undergå några större förändringar. Enligt fullmäktiges mening

förefinnas dock för närvarande inga tecken, som tyda på att anledning

skulle uppkomma att under den närmaste tiden intaga ändrad ståndpunkt

beträffande de riktlinjer för penningpolitiken, som varit gällande under den

senaste tiden och vilka bankoutskottet senast i sitt av riksdagen godkända

utlåtande av den 1(5 mars 1950 lämnat utan erinran.»

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

Utskottet.

Av de uppgifter, som lämnats i propositionen nr 237 och i bankofullmäktiges

ovan intagna skrivelse, synes framgå, att de ekonomiska förhållandena

hittills under innevarande år utvecklats på ett i stort sett tillfredsställande

sätt. En icke oväsentlig ökning av produktionen och exporten har ägt rum,

i följd varav även importen kunnat ökas utan att i nämnvärd mån försämra

valutaställningen. Bytesförhållandena inom utrikeshandeln ha gestaltat sig

gynnsammare än man tidigare räknat med. Denna utveckling har varit

ägnad att befästa jämvikten inom samhällsekonomien. På penning- och kapitalmarknaderna

ha under nämnda tid icke framträtt några tendenser,

som avvika från de tidigare rådande. Priser och levnadskostnader ha kännetecknats

av fortsatt stabilitet.

Emellertid torde det ej vara möjligt att av de nu tillgängliga uppgifterna

draga några mera bestämda slutsatser om de ekonomiska framtidsutsikterna.

Situationen är alltjämt svåröverskådlig, särskilt i fråga om prisrörelserna

på världsmarknaden, där fortfarande mot varandra stridande tendenser

göra sig gällande. Sedan utskottet i mars 1950 (uti. nr 4) behandlade den

ekonomiska politiken, ha likväl icke tillkommit några nya omständigheter

av beskaffenhet att böra föranleda ändrade riktlinjer för denna politik.

Utskottet kan därför ansluta sig till vad departementschefen härutinnan

anfört i propositionen nr 237. Stabiliseringsprogrammet bör således fullföljas,

vilket innebär, att man intill årets slut har att till penningvärdets skydd

och den ekonomiska jämviktens bevarande i stort sett bibehålla nuvarande

i stabiliseringssyfte tillkomna reglerings- m. fl. åtgärder inom det ekonomiska

området.

Med ingången av år 1951 inträda delvis nya förutsättningar för den ekonomiska

politiken. Den subventionering av vissa importvaror, som infördes i

samband med devalveringen för att hindra en stegring av levnadskostnaderna

kommer nämligen då enligt statsmakternas beslut att i huvudsak avvecklas.

Samtidigt äro nuvarande överenskommelser om lönestabilisering

avsedda att upphöra och ersättas med fria avtalsrörelser. Förändringarna

innebära ett stort steg i riktning mot en friare ekonomi men kunna å andra

sidan under ogynnsamma förhållanden medföra påfrestningar för den ekonomiska

jämvikten. Slopandet av subventionerna torde leda till en stegring

av levnadskostnadsindex, som dock med utgångspunkt från nuvarande priser

beräknats bli jämförelsevis obetydlig. Löneökningar kunna, om de gå

längre än produktivitetsökningen, ge upphov till kostnadsstegringar och

därmed motverka sitt syfte. Med hänsyn till de risker för en inflationsartad

utveckling, som i sådant fall skulle uppkomma, och då utrymmet för en

höjning av den reala inkomststandarden är begränsat, får det förutsättas,

att arbetsmarknadens parter vid löneupgörelserna iakttaga den återhållsamhet,

som läget kräver. Även med tanke på att en mera betydande löneoch

prisstegring skulle försvåra avsättningen av våra exportvaror och därmed

begränsa möjligheterna att importera nödvändiga varor, är en dylik

återhållsamhet önskvärd.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

11

I de nu förevarande motionerna I: 325 och II: 418 har det — med hänsyn

till de fördelar detta skulle medföra för hela samhällsekonomien — framhållits

såsom önskvärt, att en återgång till friare ekonomiska förhållanden

äger rum genom avveckling av de efter den 1 januari 1951 alltjämt kvarstående

regleringarna inom pris-, byggnads- och utrikeshandelns områden.

Dessa regleringar torde emellertid, såsom departementschefen anfört, i och

med den nya rörligheten på inkomstområdet bli av ökad betydelse för den

samhällsekonomiska balansen. Försiktigheten torde därför bjuda, att med

avskaffandet av ifrågavarande regleringsåtgärder får anstå, intill dess de

ekonomiska förhållandena ytterligare stabiliserats och dessutom en säkrare

överblick av läget vunnits, övergången till en friare ekonomi bör dessutom

göras så mjuk som möjligt, så att störningar i näringslivet undvikas. Utskottet

finner sig följaktligen böra instämma i departementschefens uttalande,

att avvecklingen av regleringarna bör ske i takt med det ekonomiska

lägets förbättring, samt att det är bättre att taga ett steg i sänder på vägen

mot fri samhällsekonomisk balans, än att hela stabiliseringspolitiken vedervågas.

Utskottet vill emellertid understryka vikten av att de krisbetonade regleringar,

som efter vad ovan sagts alltjämt äro erforderliga för att vidmakthålla

den ekonomiska balansen, slopas så snart förhållandena det medgiva.

Därmed skulle fullföljas den politik i riktning mot en friare ekonomi, som

konsekvent tillämpats under de senare åren och som tagit sig uttryck i

bl. a. lättnader i byggnadsregleringen, utvidgning av licensieringsramen för

importen och uppmjukning av prisregleringen. Vad särskilt angår möjligheterna

att ernå större rörelsefrihet på det handels- och valutapolitiska

området ha fullmäktige erinrat om att dessa skulle väsentligt ökas, därest

nu pågående diskussioner om ett nytt betalningssystem inom Marshallorganisationens

ram, innebärande ökad konvertibilitet mellan valutorna, kunde

leda till resultat.

Såsom motionärerna framhållit, är det av vikt, att övergången till en

friare ekonomi sker efter en på förhand uppgjord plan. Motionärerna ha yrkat,

att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att under

innevarande vårsession få sig förelagd en plan i sådant avseende. I nyssnämnda

proposition har departementschefen tillkännagivit sin avsikt att låta

föranstalta om en utredning angående ett långtidsprogram för den ekonomiska

politiken. Utskottet vill uttala sin tillfredsställelse häröver. Därmed

torde också motionernas syfte få anses vara tillgodosett. För övrigt torde

de synpunkter, som anförts till stöd för det i motionerna framställda yrkandet,

självfallet komma under närmare bedömande, då ställning skall tagas

till det ekonomiska långtidsprogrammet. Utskottet förutsätter dessutom, att

därest den ekonomiska utvecklingen under innevarande år, exempelvis genom

omkastning i det internationella läget, skulle gå i eu riktning, som ej

nu kunnat förutses och som skulle erfordra eu mera betydande justering av

riktlinjerna för den ekonomiska politiken, frågan härom underställes riksdagen

under höstsessionen. I vart fall kan det förväntas, att denna politik

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

blir föremål för förnyat övervägande i samband med statsverkspropositionen

till 1951 års riksdag.

Utskottet har under en följd av år starkt understrukit, att en ökning av

det frivilliga sparandet är nödvändig med hänsyn till näringslivets och det

allmännas stora kapitalanspråk. Så länge sparandet är otillräckligt, måste

för det ekonomiska och sociala framåtskridandet erforderliga byggnader och

anläggningar till men för folkhushållet hållas tillbaka genom reglering av

investeringsverksamheten. Utskottet vill ifrågasätta, huruvida icke spörsmålet

om möjligheterna att öka sparandet borde upptagas till särskilt övervägande

i samband med utredningen om ett långtidsprogram för den ekonomiska

politiken.

En sund budgetpolitik kräver i nuvarande läge, då en naturlig ekonomisk

balans ännu icke uppnåtts och då högkonjunktur råder, att statsbudgeten

redovisar överskott. Med hänsyn till svårigheterna att under rådande ansträngda

budgetläge nå detta mål framstår det såsom angeläget, att även

i fortsättningen sådan försiktighet iakttages vid statsfinansiella frågors avgörande,

som Kungl. Maj :t och riksdagen i år visat.

Departementschefen har — efter framhållande att läget kräver eu restriktiv

kreditpolitik — antytt, att om tendenser till kreditexpansion skulle

framträda, frågan om en tillämpning av beredskapslagstiftningen rörande

affärsbankernas kassareserver bör upptagas. Utskottet, som senast i sitt

utlåtande nr 4 i år understrukit angelägenheten av att riksbanken fullföljer

sina strävanden att motverka en alltför stark likviditet i marknaden,

vill ansluta sig till detta departementschefens uttalande. Beträffande penningpolitiken

i övrigt synes enligt utskottets mening anledning icke föreligga

att f. n. påkalla någon ändring.

Utskottet hemställer,

1) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t giver till känna

vad utskottet ovan anfört; samt

2) att förevarande motioner I: 325 och II: 418, i den mån

de icke besvarats genom vad utskottet ovan anfört, icke må

till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 maj 1950.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Ewerlöf, Sundvik*, Fahlander,

Näsgård, Mogård, Nordenson och De Geer;

från andra kammaren: herrar Andersson i Munkaljungby, Fröderberg,

Nilsson i Landskrona, fru Humla, herrar Schmidt, Sköldin, von Seth och

Nilson i Spånstad.

* Ej närvarande vid justeringen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

13

Reservationer:

1) av herrar Ewerlöf, Nordenson och von Seth, vilka ansett, att utskottets

yttrande (s. 10—12) bort ha följande lydelse:

»I de likalydande motionerna 1:323 och 11:418 har hemställts, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att under innevarande vårsession

få sig förelagd en plan för övergång till en friare ekonomi efter ingången

av år 1951. Redan vid fjolårets höstriksdag hade framlagts ett förslag

med liknande syfte. Med motionen avsågs att giva riksdagen vederbörligt

inflytande över den ekonomiska politiken och särskilt bereda möjlighet

för folkrepresentationen att fastslå de allmänna huvuddragen för denna

politik, innan arbetsmarknadens olika parter inför höstens avtalsrörelser

fixerade sin ställning. Ett av motionernas väsentliga syften var sålunda att

organisationerna inför övergången till en friare lönebildning borde bibringas

förståelse för vikten av ett försiktigt uppträdande och att få dem att ta

hänsyn till de verkliga mer än till de skenbara och kortsiktiga fördelarna,

något som givetvis förutsätter, att vårt lands ekonomiska läge med alla dess

risker men också med dess möjligheter klart belyses.

Motionerna uppbäras av tanken, att en större frihet i fråga om löneöverenskommelserna

förutsätter ökning av den allmänna ekonomiska rörelsefriheten

i samhället. I samma riktning peka, enligt motionerna, även de strävanden,

som statsmakterna i enlighet med Sveriges internationella förpliktelser

inlett i syfte att gradvis undanröja alltjämt bestående hinder för utrikeshandeln

och de utländska betalningsrörelserna.

I propositionen nr 237 till innevarande års riksdag har Kungl. Maj :t sedermera

underställt riksdagen vissa uttalanden rörande det ekonomiska läget

och de åtgärder, som ansetts i fortsättningen påkallade för att skydda

penningvärdet och upprätthålla den ekonomiska jämvikten. Med skrivelse

av den It maj ha fullmäktige i riksbanken på utskottets anmodan delgivit

detsamma sin uppfattning beträffande riktlinjerna för penningpolitiken.

Att fullmäktige icke tidigare under året gjort penningpolitikens utformning

till föremål för särskilt uttalande förklaras bero på att läget — enligt fullmäktiges

mening — ''icke ansetts påkalla någon ändring eller komplettering

av fullmäktiges tidigare uttalande’ i frågan. I ovan åberopade skrivelse

framföra fullmäktige beträffande riktlinjerna för den närmaste framtiden

’mera allmänna synpunkter’.

Proposition nr 237 räknar med fria avtalsrörelser beträffande lönerna

för det kommande året. Det förutsättes dock, att arbetsmarknadens parter

vid löneuppgörelserna komma att beakta riskerna för en inflationsartad

utveckling och iakttaga den återhållsamhet, som läget kan kräva.

Motionerna förutsätta a sin sida, att statsmakterna och riksbanken genom

generella och automatiskt verkande medel skola underbygga jämvikten i

samhällsekonomien och därmed skapa förutsättningar för den nya rörligheten

på inkomstområdet, under det att propositionen utgår från att de

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

kvarstående statliga kontrollåtgärderna skola — om än i modifierad form

—- bibehållas. Dessa regleringar ha emellertid under det senaste året väsentligen

motiverats såsom ett stöd för stabiliseringspolitiken, särskilt lönestoppet.

I och med att arbetsmarknadsparternas frihet återställts, bortfaller i

väsentlig mån underlaget för dessa regleringar. Om de icke i detta sammanhang

ställas under avveckling, är det risk för att de komma att anses såsom

normala beståndsdelar i vårt ekonomiska system, trots de farliga men icke

alltid uppenbara konsekvenser de medföra för produktionsutvecklingen och

den reala levnadsstandarden.

Visserligen synes departementschefen i propositionen i princip ansluta

sig till önskemålet om återställandet av en fri marknadsekonomi, men hans

uttalanden ge närmast uttryck för en avvaktande hållning. Propositionen

tillgodoser sålunda icke de krav, som dagens särpräglade ekonomiska läge

ställer på att denna fråga löses utan onödig omgång och tidsutdräkt.

Den balans, i vilken vår ekonomi för närvarande befinner sig, har av departementschefen

betecknats såsom ''villkorlig’, d. v. s. den är för sitt bestånd

beroende av de direkta ingrepp, som på olika områden gjorts i den

ekonomiska mekanismen. Bakom den skenbara balansen finnes därför på

vissa områden en latent prisstegring och en snedvridning av prisstrukturen.

I en i övrigt på viktiga områden låst ekonomi kunna de fria avtalsförhandlingarna

leda till löneökningar, som gå längre än produktionsstegringarna

kunna förväntas möjliggöra. Detta skapar ett hot mot den eftersträvade

balansen i ekonomien. Avvecklas däremot nuvarande direkta kontrollåtgärder

och ersättas med automatiskt verkande medel, förefinnas goda utsikter

för att jämvikt utan nya inflationsimpulser skall kunna åvägabringas

just genom de ekonomiska krafternas samspel.

En allmän löneökning, som sker utan att den inre jämvikten på ett naturligt

sätt återställts, leder vidare till att efterfrågan för konsumtionsändamål

ånyo tenderar att stiga över landets produktiva resurser och ger utslag

i en importökning eller exportminskning, som i sin tur medför nya påfrestningar

för valutareserverna och ett hot mot en nyss genomförd eller planerad

liberalisering av utrikeshandeln.

De relativt snabba framsteg i ekonomiskt hänseende, som framför annat

kännetecknat utvecklingen under senare decennier, ha byggt på en utvecklad

internationell byteshushållning och på en betydande rörelsefrihet i den

inre ekonomien. De ha även förutsatt ett omfattande frivilligt sparande och

förefintligheten av riskvilligt kapital i tillräcklig omfattning.

Ehuru sparviljan av vissa tecken att döma för närvarande visar tendens

att öka, måste det konstateras, att det individuella sparandets omfattning är

otillräcklig och i förhållande till inkomstens storlek otillfredsställande. Att

åstadkomma en förbättring härvidlag är sannolikt en uppgift, som kräver

tid, vilket icke hindrar att åtgärder snarast måste vidtagas — åtgärder,

som återställa förtroendet för penningvärdet och göra sparandet lönande

för den som sparar.

Både i det syftet och i avsikt att öka tillgången på riskvilligt kapital måste

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

15

rationella, inbördes samstämda och väl avvägda lättnader i den direkta beskattningen

genomföras. Förslag till sådana böra av 1949 års skatteutredning

framläggas i så god tid, att proposition kan avlåtas till 1951 års

riksdag.

ökat frivilligt sparande förutsätter emellertid även å sin sida ökad frihet

i samhällsekonomien. I motionerna 1:325 och 11:418 ha vägarna för övergången

till en sådan omkring årsskiftet 1950/51 skisserats. Utskottet instämmer

i de i motionerna framförda synpunkterna och berör nedan några

av de för övergången till en friare ekonomi nödvändiga förutsättningarna.

Aktiv penningpolitik.

Med anlitande av hävdvunna penningpolitiska medel måste riksbankens

penning- och kreditpolitik inriktas på penningvärdets bevarande.

För att undvika fen opåkallad ökning av betalningsmedelsförsörjningen

bör riksgäldskontoret vid behov av lån i nuvarande läge regelmässigt vända

sig direkt till marknaden. Upplåning i riksbanken bör endast få äga rum

tillfälligt och med tillämpning av fasta återbetalningsregler samt begränsas

till visst maximibelopp.

Den räntenivå, som framkommer vid en sådan lånepolitik, bör accepteras.

En konsekvens härav blir att räntans rörlighet, såväl uppåt som nedåt,

återställes. En fri räntebildning ger i ett läge med inflationsrisker möjlighet

till sådan åtstramning på penningmarknaden, som är ägnad att hindra prisstegringar,

alltför stora investeringar och onödig lagerhållning. Vid en fallande

konjunktur kommer åter en sjunkande ränta att motverka depressionstendenserna.

Avveckling av investering skontrollen.

En smidig, aktiv penningpolitik skapar förutsättningar för en avveckling

av de direkta statliga ingreppen i de enskilda investeringarna. Härigenom

kommer konsumenternas inflytande över produktionsinriktningen på nytt

att återställas, vilket medför ökad effektivitet i användningen av våra nu tillgängliga,

begränsade resurser. Den för hela näringslivets framsteg så viktiga

nyföretagsamheten ges tillfälle att utveckla sin inneboende slagkraft, och

hindren för småföretagsamhetens tillväxt och förgrening undanröjas.

I sina direktiv till 1949 års investeringskommitté har statsrådet och chefen

för finansdepartementet gjort en inventering av de medel, som stå statsmakterna

till buds att göra sitt inflytande gällande över de totala investeringarnas

storlek i samhället. Särskilt pekas härvid på det faktum, att enbart de

statliga och av statsbidrag beroende investeringarna, över vilka statsmakterna

av naturliga skäl utöva direkt kontroll, numera utgöra en väsentlig del av

de totala investeringarna. Med utgångspunkt bl. a. härifrån ifrågasätter finansministern,

om icke åtgärder av mera generell typ, kombinerade med en

målmedveten budgetpolitik skulle vara till fyllest för att samhället under

mera normala förhållanden skulle kunna utöva den för en framgångsrik

ekonomisk politik erforderliga kontrollen över investeringsutvecklingen. Departementschefen

önskar få utrett, vilka krav som i detta sammanhang borde

ställas på exempelvis kreditpolitiken och budgetpolitiken.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

Enligt utskottets mening får ingen tid spillas då det gäller att klarlägga

dessa spörsmål. Det ifrågavarande utredningsarbetet torde böra bedrivas med

största skyndsamhet för att kunna skapa förutsättningar för en gradvis avveckling

av byggnadsregleringen och andra direkta ingrepp i investeringsverksamheten

från och med ingången av år 1951.

Fri prisbildning.

Till snedvridningen av priserna bidraga för närvarande främst den direkta

pris- och hyresregleringen samt subventionssystemet.

En successiv men målmedveten sanering av prisstrukturen är ett oeftergivligt

krav, om den förutsedda expansionen av inkomsterna icke automatiskt

skall komma att medföra nya inflationstendenser. Självfallet får man

under en övergångstid vara beredd att ta sociala hänsyn och motverka möjligen

uppkommande förhållandevis häftiga svängningar. Målet måste emellertid

vara en fri och naturlig prisbildning utan subventioner. Konsumenterna

måste direkt få betala varornas verkliga priser. Härigenom undvikes

en övernormal efterfrågan med åtföljande behov av begränsningar i konsumentens

rätt att med sin inkomst efterfråga de varor han verkligen behöver.

I detta sammanhang må erinras om att särskilda förhållanden gälla för

jordbrukets del. Dessa hänföra sig till beredskapsskäl och till den av alla

godtagna målsättningen att bereda jordbruksnäringens folk jämställdhet

med andra folkgrupper. 1947 års beslut om jordbrukspolitikens gestaltning,

som ger uttryck härför, måste med kraft fullföljas, dock under aktgivande

på nödvändigheten att i möjligaste mån bereda jordbrukarna rörelsefrihet

inom den allmänna ram, åtgärderna i syfte att stärka näringens bärighet

göra nädvändig. Ett fullföljande av 1947 års beslut medför begränsningar

i den fria prisbildningen på ett avgränsat område. Dessa ha dock som ovan

framhållits speciella grunder och kunna icke anföras som skäl för liknande

begränsningar på andra områden.

Sedan jämvikt återställts mellan priser och kostnader, behöver man i en

lugn och säker utveckling mot rikligare varuförsörjning icke riskera generella

prisstegringar, såvida icke den förda penningpolitiken skapar konstlad

köpkraft. Den anpassning av varornas inbördes priser som kommer att ske

innebär blott en nödvändig anpassning efter de relativa produktionskostnaderna.

I motionerna I: 325 och II: 418 har framhållits, att priskontroll icke är ett

ändamålsenligt medel att motverka ur samhälleliga synpunkter skadlig monopol-

och kartellprissättning. Utskottet delar denna uppfattning och anser

för sin del att skadlig kartell- och monopolprissättning bäst motverkas genom

återställande av fri konkurrens, även i fråga om importvaror, genom

opinionsbildning inom näringslivet självt mot skadlig monopolism och genom

offentlig redovisning av konstaterade missbruk av den ekonomiska

friheten. Skulle dessa åtgärder icke visa sig till fyllest, få ytterligare åtgärder

från det allmännas sida övervägas.

Kungl. Maj :t har tillkännagivit sin avsikt att företaga en utredning av de

frågor som sammanhänga med hyresregleringens avskaffande. Utskottet

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

17

understryker angelägenheten av positiva och skyndsamma åtgärder i detta

syfte och framkastar tanken om en snarast begynnande successiv avveckling

av denna till »snedvridningen» starkt bidragande reglering. Som en första åtgärd

i sådant syfte skulle hyresregleringens avskaffande för större lägenheter

— t. ex. sådana på mer än tre rum — kunna tjäna liksom s. k. två familj

sfastigheters fritagande från hyresreglering. Detta skulle säkerligen bidraga

till att öka rörligheten och tillgången på mindre lägenheter. Hyresregleringens

successiva avveckling skulle medverka till att utjämna skillnaden

mellan de två hyresnivåer vi för närvarande ha och vara ett steg i

riktning mot en naturlig balans.

Återhållsamhet med statsutgifterna.

Genom en successiv avveckling även av de subventioner, som mera fått

karaktären av »ordinarie», torde en kännbar lättnad av vårt ansträngda

budgetläge kunna uppnås. I samma riktning torde en allmän avveckling av

bestående kontrollorgan komma att verka liksom över huvud taget en översyn

av förvaltningens omfattning och kostnader.

Det framstår emellertid mot bakgrunden av den senaste tidens statsfinansiella

utveckling allt klarare, att det icke är till fyllest med blott och

bart en återhållsamhet med nya statsutgifter. En fortlöpande, skärpt uppmärksamhet

måste riktas på möjligheterna att minska även nu utgående

anslag. Denna återhållsamhet behöver icke nödvändigtvis utesluta en smidig

anpassning efter lägets krav då det gäller den totala anslagssummans

inbördes fördelning.

Under tiden närmast efter årsskiftet 1950/51 blir den ekonomiska politikens

viktigaste uppgift följaktligen att successivt åvägabringa en naturlig

jämvikt, som eliminerar befintliga inflationstendenser och förhindrar,

att nya sådana återuppstå.

En verklig inre jämvikt är den oundgängliga förutsättningen för den balans

utåt, vars åvägabringande är ett av de främsta målen för det europeiska

ekonomiska samarbete, som även vårt land förbundit sig att på alla sätt

främja. Endast genom en på detta sätt framskapad, varaktig produktionshöjning

och ökad exportkraft kunna vi hoppas att så småningom finna lösningen

på vårt stora yttre långsiktsproblem, nämligen naturlig balans i dollarbetalningarna.

Endast under förutsättning av verklig ekonomisk jämvikt kunna, på längre

sikt, beslutade sociala reformer överföras från papperet till verkligheten

samt det svenska försvaret hållas i det skick, som den världspolitiska situationen

nödvändiggör.

Målet för vår ekonomiska politik måste vara att vidmakthålla förutsättningarna

för en hög, jämn och givande sysselsättning, samtidigt som vi i

de stora inkomsttagargruppernas, spararnas och hela samhällets intresse

skapa garantier för ett stabilt penningvärde. Djupast sett gäller det att på

det ekonomiska området finna den syntes mellan frihet och trygghet, som

alltmer framstår som vår tids stora problem.

it Bihang till riksdagens protokoll 1950. 8 samt. Nr 20.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

Utskottet är alltså av den meningen, att riksdagen bör ansluta sig till den

i motionerna 1:325 och 11:418 framförda tanken att övergången till en

friare ekonomi bör komma till stånd efter årsskiftet 1950/51 och att därvid

ovan anförda huvudlinjer böra vara vägledande.

Utskottet hemställer,

1) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t giver till

känna vad utskottet ovan anfört; samt

2) att förevarande motioner I: 325 och II: 418, i den mån

de icke besvarats genom vad utskottet ovan anfört, icke må

till någon riksdagens åtgärd föranleda.»;

2) av herrar De Geer, Fröderberg och Schmidt, vilka ansett, att utskottets

yttrande (s. 10—12) bort ha följande lydelse:

»Den skarpa gräns, som tidigare drogs mellan penningpolitik å ena sidan

och allmän ekonomisk politik å andra sidan, låter sig numera icke uppehålla.

Det är därför nödvändigt att vid en diskussion av penningpoltikens

mål och medel insätta densamma i ett större sammanhang. Några centrala

uppgifter för samhällets ekonomiska politik vid sidan av den socialpolitik,

som syftar till att kompensera inkomstbortfall av olika slag vid hög ålder

och sociala olyckor, är enligt vår uppfattning följande: 1. Ett i huvudsak

stabilt penningvärde bör tryggas. 2. En hög och jämn sysselsättning bör

upprätthållas. 3. Samhället bör sträva efter att skapa goda förutsättningar

för en snabb ökning av produktiviteten och sparandet och därmed avnationalinkomsten

per huvud. 4. Människornas egna önskemål rörande

konsumtionens riktning, sysselsättningens art och arbetsplats böra respekteras.

5. De näringsdrivande böra äga trygghet för att inte grunden för deras

verksamhet undanryckes genom plötsliga mer eller mindre godtyckliga

offentliga ingripanden. 6. Det gäller att så utforma skattepolitiken, att de

offentliga utgifterna kunna finansieras med skatter, så avvägda att människornas

olika bärkraft beaktas och samtidigt hänsyn tages till de ovan

angivna önskemålen.

Två skilda metoder kunna läggas till grund för den ekonomiska politiken.

Den ena vilar på en statlig reglering av produktion, distribution och

konsumtion samt en ökning av den offentliga sektorn inom det ekonomiska

livet Detta är regleringsekonomiens väg. Den andra metoden bygger i huvudsak

på marknadshushållning och prisbildning. Medan den förra metoden

förutsätter en detalj reglerad central dirigering och därför ofrånkomligen

skapar ett mera byråkratiskt samhälle, innebär den andra metoden en större

grad av decentralisering och spridning av inflytande och bestämmanderätt

bland ett stort antal offentliga och enskilda organ, företag och människor.

Vi anse denna väg vara avgjort överlägsen både ur de synpunkter, som

angivits i ovan berörda punkter, och ur allmänna demokratiska och frihetssynpunkter.

Särskilda, bl. a. av social natur betingade modifikationer i den

fria marknadshushållningen äro visserligen nödvändiga, men i stort sett

synes vår ekonomiska politik böra vila på denna grund.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

19

Efter krigstidens av speciella förhållanden betingade regleringar hade

man kunnat vänta att en snabb avveckling av detta regleringsystem skulle

kommit till stånd. Avvecklingen gick emellertid långsamt, och för tre år sedan

inträffade ett allvarligt bakslag. Detta berodde visserligen till en del

på internationella förhållanden men synes till stor del ha sammanhängt

med brister i den politik som fördes i vårt land fr. o. in. 1946 under ett par

år framåt. Samhällsekonomien råkade nämligen då ur balans, och tillräckliga

åtgärder vidtogos ej för att förhindra, att efterfrågan på varor kom

att överstiga den förefintliga tillgången. I ett läge, där detta är fallet, blir

det — om man vill undvika en fortskridande prisstegring — nödvändigt att

tillgripa kvantitativa regleringar och restriktioner av olika slag.

En avgörande förutsättning för ett stabilt penningvärde och en hög och

jämn sysselsättning är alltså samhällsekonomiens balans. Detta är likväl

ingalunda en tillräcklig förutsättning. Dessutom kräves att inte inkomsthöjningar

äga rum, som överstiga den genomsnittliga stegringen av arbetets

produktivitet. Eljest inträda nämligen en fördyring av produktionen och en

allmän prisstegring. Vid sidan av den ekonomiska balansen äro alltså lönepolitiken

och övriga sidor av inkomstbildningen grundläggande för en politik

med ovan angivna syfte. Naturligtvis gäller det att undvika icke endast

tendenser till inflation och överkonjunktur utan även tendenser till depression

och arbetslöshet. 1 detta senare syfte är det av vikt att icke efterfrågan

för investeringsändamål blir mindre än som motsvarar folkets sparvilja.

En tredje förutsättning för den önskade ekonomiska utvecklingen är, att

de internationella ekonomiska relationerna utmärkas av balans. Skulle prisoch

kostnadsnivån i ledande länder stiga, medan växelkurserna för dessa

länders valutor äro oförändrade, drager det med sig en höjning av svenska

export- och importpriser och mer eller mindre av hela vår prisnivå. Skulle

å andra sidan priser och kostnader i Sverige stiga, medan detta ej är fallet

i utlandet, och växelkurserna likväl vara oförändrade, inträffa en nedgång

i den svenska exporten och en väsentlig importökning, som rätt snart föranleder

antingen importbegränsande åtgärder eller en ändring av valutakurserna.

Eftersom stabilitet i valutaförhållandena av uppenbara skäl är viktigt,

framstår det som önskvärt ur svenska synpunkter, att en internationell samverkan

äger rum, som skapar bästa möjliga förutsättningar för att åtminstone

i flertalet länder både inflation och deflation av betydelse kunna undgås.

Frågan om den svenska kronans värde i förhållande till vissa andra valutor

har för närvarande efter fjolårets devalvering ingen särskild aktualitet.

Vi vilja likväl framhålla, att stora löne- och kostnadsstegringar inom vårt

näringsliv, som inte motsvaras av liknande i andra länder, skulle försvåra

eller rentav omöjliggöra den exportökning, som är nödvändig för eu sund

utveckling av den svenska ekonomien.

Den samhällsekonomiska balansen.

Ett naturligt förhållande mellan investeringen i produktiva anläggningar,

bostäder in. in. å ena sidan och sparviljan å andra sidan i ett läge med hög

och jämn sysselsättning förutsätter, att investeringen anpassas inom ramen

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

för de möjligheter som sättas av sparandet. Det är i främsta rummet ränteoch

kreditpolitikens uppgift att befrämja en sådan anpassning. Även de

offentliga kapitalinvesteringarna kunna varieras och den ekonomiska politiken

i övrigt utformas på ett sådant sätt, att de bidraga därtill. Om det gäller

att undvika en för stor investering, vilket varit aktuellt under senare år

och kan förbli det under åtskilliga år framåt, är det enligt vår mening lämpligt,

att man använder en viss rörlighet i räntenivån och begränsning av

penningtillgången på ett sådant sätt, att kreditinstitutens möjlighet och villighet

att ge kredit och låntagarnas benägenhet att låna dämpas. En kvantitativ

begränsning av investeringarna genom licensförfarande eller dylika

metoder, vilket tillvägagångssätt för närvarande användes inom byggnadsverksamheten,

kan visserligen vara nödvändig i vissa lägen, där eljest en

orimligt stor räntehöjning och en alltför hård kreditbegränsning skulle bliva

nödvändiga. Men det är angeläget, att man söker sig bort från system av

denna art. I stället för en detaljerad reglering av den enskilda byggnadsverksamheten

bör man eftersträva att med allmänt verkande medel hålla den

inom de ekonomiska möjligheternas ram. Den statliga kreditgivningen inom

bostadsbyggandet, byggnadsverksamheten för offentliga ändamål och statens

kontroll över den kommunala upplåningen höra till de förhållanden,

som sätta staten i stånd att utan detalj kontroll av byggnadsverksamheten

påverka dess omfattning. När den kommitté, som f. n. är sysselsatt med

dessa spörsmål och som väntas vara färdig under innevarande år, avlämnat

sitt betänkande, bör detta problemkomplex utan dröjsmål upptagas till behandling

i det bestämda syftet att steg för steg övergå till ett friare system

än det nuvarande.

Vi vilja påpeka, att en politik, som väsentligt ökar och minskar penningtillgången

och därmed kreditinstitutens villighet att ge kredit, är möjlig

utan att mera radikala räntevariationer behöva inträffa. Det är emellertid

i allmänhet icke möjligt att åstadkomma den önskade variationen i penningtillgången

utan att även räntenivåns höjd undergår någon förändring.

Att dessa med en skicklig riksbankspolitik kunna hållas inom måttliga gränser

beror bl. a. därpå att det icke endast är räntornas absoluta höjd utan

även deras väntade rörelseriktning, som är av betydelse. En stegring av

räntan med en kvarts eller en halv procent och motsvarande fall i obligationskurserna

kan ses som signal till en fortsatt räntestegring och får då

helt andra verkningar än om kursfallet betraktas som ett avsteg — låt vara

måhända med flera års varaktighet — från en räntenivå av den höjd, som

man länge varit van vid. En politik, som lämnar räntan att »finna sitt eget

läge» och innebär att riksbanken dömer sig själv till passivitet i lika hög

grad eller ännu mera än vid en absolut fastlåsning av räntenivån, skulle

lämna fältet fritt för spekulativa transaktioner och våldsamma ränteförändringar,

vilka skulle försvåra snarare än underlätta en lösning av våra

ekonomiska problem. Sådana ränteförändringar skulle bl. a. kunna omöjliggöra

en sund utveckling på hyres- och fastighetsmarknaden och i övrigt

medföra skadliga verkningar. Medan vi varna för en penningpolitik av det
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

21

ta slag, vilja vi å andra sidan framhålla, att vårt lands ekonomiska läge

under de närmaste åren gör del naturligt, att penning- och kreditpolitiken

utmärkes av en större rörlighet än under de senaste åren. En avveckling av

den detaljerade investeringskontrollen med övergång till mera generellt verkande

medel kommer nämligen att öka kraven på penning- och kreditpolitik

i mera inskränkt bemärkelse. Men det är endast genom en kombination

av den statliga finanspolitiken, de offentliga investeringarna och den ekonomiska

politiken i övrigt samt under näringslivets frivilliga medverkan,

som uppgiften torde kunna lösas. Vi anse sannolikt, att endast en politik,

som tillåter en begränsad men ökad rörlighet på kapitalmarknaden, kan

möjliggöra en tillfredsställande låne- och konverteringspolitik från svenska

statens sida.

Inkomstbildningen.

Vi ha redan framhållit, att en höjning av folkets reala standard är beroende

av produktionens tillväxt och att ett stabilt penningvärde förutsätter,

att inkomstökningarna icke fortskrida i hastigare takt än produktiviteten

stiger. Om som önskvärt är en hög och jämn sysselsättning kan bevaras,

ställas organisationerna på arbetsmarknaden här inför nya uppgifter, där

deras äldre traditioner icke äro till fyllest. Då vi anse, att ingripanden genom

lagstiftning eller andra statliga tvångsåtgärder på detta område inte böra

komma i fråga, är det uppenbart att man i hög grad måste lita till organisationernas

egen insikt om vad de olika folkgruppernas intressen kräva.

Från samhällets sida kan emellertid en viktig upplysningsverksamhet bedrivas

i första rummet genom att den faktiska inkomstulvecklingen för

olika folkgrupper omsorgsfullt belyses och därmed förutsättningar skapas

för en tillfredsställande opinionsbildning.

Det kan även underlätta en lösning av dessa svåra inkomstbildningsproblem,

om organisationerna och statsmakternas ställningstaganden —

de senare i den mån staten är inblandad genom uppgörelser med egna tjänstemän

eller rörande den ekonomiska politiken — i lämplig grad förläggas

till samma del av året. Det underlättar nämligen en anpassning av den ena

uppgörelsen efter samma förutsättningar som ligga till grund för den

andra. Med hänsyn till att överväganden genom fria samtal under regeringens

ledning i många fall kunna vara nyttiga och dessutom kunna komma

att ligga till grund för bindande uttalanden från regeringens sida, vilka försätta

riksdagen i ett tvångsläge, anse vi lämpligt att representanter för riksdagens

större partier vid sidan av organisationerna deltaga i överläggningarna.

Vi vilja emellertid framhäva, att frågan ingalunda är löst huru inkomstbildningen,

som till stor del bestämmes genom fria avtal mellan organisationerna,

skall kunna uppfylla de krav, som penningvärdets stabilitet sätter.

Vi anse, att en speciell utredning rörande denna och andra sidor av

spörsmålet om penningvärdets bevarande i ett samhälle, som eftersträvar

hög och jämn sysselsättning, bör utan dröjsmål igångsättas. Att lita till

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

penning- och kreditpolitik allena för att trygga ett stabilt penningvärde är

icke möjligt, därest man icke vill acceptera häftiga konjunktursvängningar

och då och då inträdande arbetslöshetskriser. Det är endast genom en kombination

av åtgärder från det allmännas sida och organisationernas frivilliga

medverkan samt under internationellt samarbete, som en tillfredsställande

lösning av problemet torde vara möjlig.

Regleringarnas avveckling.

En fortsatt avveckling av de ekonomiska regleringarna bör som ovan

framhållits utmärka vår ekonomiska politik. Ej minst gäller detta på utrikeshandelns

område. Det finns ingen anledning antaga, att det svenska

näringslivet, som i motsats till de flesta andra länders undgått krigsårens

förstörelse, skulle vara ur stånd att exportera i tillräcklig grad för att därmed

betala den svenska importen. Tvärtom är det sannolikt att genom en

klok ekonomisk politik förutsättningar skulle kunna skapas även för en

sådan ökning av den svenska exporten på Förenta staterna, att dollarbristen

så småningom häves.

En successiv frigörelse på utrikeshandelns område förutsätter naturligtvis

ingalunda övergång till fullständig frihandel. Ett visst skydd för den

inhemska produktionen synes i det världsekonomiska läge, som är sannolikt

under det närmaste årtiondet, vara det enda naturliga i vårt land. Härom

råda knappast några delade meningar. Lika klart är det enligt vår mening,

att gränsskyddet för det svenska jordbruket enligt i 1947 års riksdagsbeslut

angivna riktlinjer bör så utformas, att det skapar därvid avsedd

trygghet för den svenska jordbruksnäringen.

En av de viktigaste återstående regleringarna berör hyresmarknaden.

Riksdagen har nyligen uttalat, att en utredning rörande inverkan av nu

rådande hyresnivå på bostadsmarknaden bör åstadkommas. I avvaktan på

dess slutförande, som vi förvänta kommer att ske under det närmaste året,

finnes icke anledning att i nuvarande läge överväga någon större förändring

av politiken på detta område. Fastighetsägarna böra självklart liksom

andra näringsdrivande kompenseras för höjda kostnader. På grund av risken

för att det äldre fastighetsbeståndet undergår kvalitetsförsämring och

rent av förfaller, är det angeläget att fastighetsägarna få möjligheter till

kompensation för reparations- och förbättringskostnader. Detta är utan tvivel

ett allmänt intresse och till fördel i första hand för hyresgästerna.

Rörande priskontrollens avveckling har riksdagen nyligen gjort tvenne

uttalanden, som klargöra att priskontrollen f. n. befinner sig i ett awecklingsskede

och under inga omständigheter kan betraktas som ett permanent

medel att bekämpa en monopolistisk prisbildning. I den mån åtgärder

behövas för detta senare syfte, få andra medel tillgripas och då i främsta

rummet en förstärkning av kommerskollegii byrå för registrering av kartellavtalen

och en viss utvidgning av dess arbetsuppgifter. Att tillskapa nya

ämbetsverk, som skulle få möjlighet att i växande grad tvångsdirigera stora

delar av det svenska näringslivet, anse vi olämpligt. Den önskvärda konkurrensen

inom näringslivet får befrämjas på andra vägar. Vi erinra om att den

s. 23 Kontrollera mot PDF

Iiankoutskottets utlåtande nr 20.

23

statliga importbegränsningen och regleringarna under det senaste decenniet

varit en av huvudorsakerna till att karteller och dylika överenskommelser

nått ökad spridning. Genom en ekonomisk politik av det mera liberala slag,

som ovan förordas, skulle utan tvivel behovet utav konkurrensreglerande

överenskommelser minskas ur de näringsdrivandes egen synpunkt, överenskommelsernas

antal nedgå och förutsättningarna för en effektiv konkurrens

i hög grad förbättras.

Statsfinanser och skattepolitik.

För att undgå åtgärder, som starkt begränsa investeringarna, och för att

möjliggöra en betydelsefull expansion inom näringslivet, är en utveckling

av det enskilda sparandet av den allra största betydelse. Skattepolitiken bör

så utformas att den uppmuntrar sparandet både genom särskilda sparfrämjande

bestämmelser och allmänt vid skatteskalornas avvägning. En beskattning

av konsumtionen snarare än inkomsten har naturligtvis den fördelen

att sparandet därigenom uppmuntras. Å andra sidan ha hittills möjligheterna

till en konsumtionsbeskattning, som inte alltför hårt drabbar de mindre

bemedlade, ansetts vara mycket begränsade. Erfarenheterna på detta område

äro närmast avskräckande. Men det är så angeläget att det enskilda

sparandet uppmuntras, att förnyade utredningar rörande alla möjliga tillvägagångssätt

att uppnå detta förefalla motiverade.

Skall det vara möjligt att undgå ett alltför högt skattetryck, tarvas säkerligen

de närmaste åren den största återhållsamhet i fråga om nya statliga

utgifter och allvarliga ansträngningar att förenkla och förbilliga den offentliga

förvaltningen.

Vi anse icke lämpligt, att de senare årens omfattande subventioner, vilka

tillkommit för att i särskilda lägen hålla nere priserna på en råd produkter,

bibehållas. Riktlinjen bör tvärtom vara att avveckla dessa subventioner och

låta köparna betala, vad varorna kosta.

En annan synnerligen betydelsefull synpunkt på vår finanspolitik, som

vi här endast i förbigående vidröra, är att den bör uppmuntra den enskilde

till arbetsinsatser. Nuvarande skatter och gränserna för de sociala förmånerna

äro ur denna synpunkt icke lyckligt avvägda. Medborgare i alla inkomstkategorier

böra ha känslan att det lönar sig för dem att öka sina arbetsinsatser

liksom sitt sparande.

En betydelsefull fråga gäller, om ett statligt budgetöverskott bör eftersträvas

under goda konjunkturer för att förhindra, att en överkonjunktur

med bristfenomen uppkommer. Enligt vår mening tala starka skäl därför

under en tid, då man kan säga, att överfull sysselsättning råder, vilket varit

fallet under senare år. Alt innan den samhällsekonomiska balansen med full

säkerhet återställts tillgripa en finanspolitik, som innebär att staten för löpande

utgifter får låna hundratals milj. kr. under ett år, kan icke vara

välbetänkt. Men det är icke givet att — när den samhällsekonomiska balansen

återställts — ett budgetöverskott, som innebär elt statligt tvångssparande,

bör eftersträvas. Fördelarna av eu sänkning av det hårda skattetrycket

med den produktionsstimulerande verkan, som därmed uppstår, få vägas

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

mot de fördelar, som ett budgetöverskott kan medföra genom att — dock

ingalunda med hela sitt belopp — öka det totala sparandet. Vi bekänna oss

hysa en viss skepsis mot statligt tvångssparande för att möjliggöra ökade

investeringar. Däremot kan budgetöverskott som tillbakahållande faktor

under överdrivna högkonjunkturer vara motiverat liksom en stimulerande

och konjunkturuppehållande statlig expansionspolitik under lågkonjunkturer.

Den utredning angående ett långtidsprogram för den ekonomiska politiken,

som finansministern i proposition nr 237 förklarat sig ämna igångsätta,

bör enligt vår mening utgå från de principiella synpunkter, som ovan angivits,

och taga avstånd från tanken på en socialistisk och principiellt reglerigsvänlig

politik.»;

3) av herrar Näsgård och Nilson i Spånstad, vilka ansett, att utskottets

yttrande (s. 10—12) bort ha följande lydelse:

»Av de uppgifter--- — fortsatt stabilitet.

Emellertid torde ----riktlinjer för denna politik. Stabiliseringspro
grammet

bör således fullföljas, men målsättningen bör —- som departmentschefen

anfört i propositionen nr 237 — alltjämt vara att i takt med

det ekonomiska lägets förbättring avveckla detaljregleringarna och de övriga

extraordinära åtgärder som tillkommit i stabiliseringssyfte. I det övergångsskede,

vari vi ännu befinna oss, och med de ovissa utsikterna i fråga om

den internationella konjunkturutvecklingen anser utskottet, i likhet med

departementschefen, att det är bättre att tills vidare förhålla sig avvaktande

och taga ett steg i sänder på vägen mot fri samhällsekonomisk balans,

än att hela stabiliseringspolitiken äventyras.

Med ingången av år 1951---återhållsamhet önskvärd.

I de nu förevarande motionerna —---samhällsekonomiska balansen.

När det gäller avskaffandet av ifrågavarande regleringsåtgärder bör därför

en viss försiktighet iakttagas, intill dess de ekonomiska förhållandena ytterligare

stabiliserats och dessutom en säkrare överblick av läget vunnits.

Utskottet vill emellertid understryka---till resultat.

Såsom motionärerna framhållit---1951 års riksdag.

Utskottet har under en följd av år understrukit, att en ökning av det frivilliga

sparandet är nödvändig med hänsyn till näringslivets och det allmännas

stora kapitalanspråk. Målet för den ekonomiska politiken bör vara

att genom ökad produktion och ökat sparande snarast möjligt söka uppnå

en naturlig ekonomisk balans med bevarat penningvärde, så att återstående

restriktioner kunna avvecklas.

En sund budgetpolitik---i år visat.

Departementschefen har ----någon ändring.

Utskottet hemställer,

1) att riksdagen---- anfört; samt

2) att förevarande---åtgärd föranleda.»

507679. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1950:353 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om framläggande för riksdagen av en plan för övergången till en friare ekonomi efter ingången av år 1951, a1 i texten