Sök i Ratio Lex

Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

1950-03-16 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1950:4, Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr i.

1

Jfr 4.

Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och

riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet

att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma

styrd och förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet

följa de fullmäktiges åtgärder, som avse metalliska kassans upprätthållande

samt myntutväxlingens fortgång och bestånd.

För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges

i riksbanken allmänna och särskilda protokoll samt direktionens och

industristyrelsens protokoll ävensom protokoll från gemensamma sammanträden

med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, samtliga protokoll

för tiden från och med den 10 januari 1949, intill vilken dag ansvarsfrihet

beviljats för fullmäktiges i protokollen antecknade beslut och åtgärder,

och till början av innevarande års riksdag, dels den av riksdagens revisorer

avgivna berättelsen om verkställd granskning av riksbankens tillstånd

och förvaltning under år 1948, dels ock fullmäktiges med utskottets

memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse angående riksbankens

tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1949, ävensom de redogörelser,

som av styrelserna för riksbankens avdelningskontor lämnats i avseende å

dessa kontors förvaltning under samma år.

I fråga om metalliska kassans ställning, sedelutgivning, in- och utlåningsrörelse

ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor

samt vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri tillåter sig utskottet

att för en närmare kännedom om hithörande förhållanden hänvisa

till de redogörelser, som lämnats i de berättelser, vilka avgivits av riksdagens

revisorer och fullmäktige i riksbanken.

Å sin utlånings- och övriga rörelse under år 1949 har riksbanken erhållit

en vinst av 36 713 075 kronor 66 öre.

I avseende liärå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande riksbankens

vinst- och förlusträkning, som förekomma i fullmäktiges nyssnämnda,

av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse.

För den granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning,

som åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit

del av dels de allmänna och särskilda protokoll, som blivit förda hos fullmäktige

i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1949, intill vilken

dag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen antecknade

beslut och åtgärder, till och med den 9 januari 1950, ävensom de protokoll,

som under samma tid blivit förda vid gemensamma sammanträden med

1 liilxang till riksdagens protokoll 1950. 8 samt. Nr 4—5.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr i.

fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, dels den av riksdagens revisorer

avgivna berättelsen om granskning av riksgäldskontorets tillstånd

och förvaltning för tiden 1 juli 1948—30 juni 1949, dels ock fullmäktiges

med utskottets memorial nr 2 överlämnade, till 1950 års riksdag avgivna

berättelse.

Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet

avgiva berättelse över den verkställda granskningen.

1 :o.

Valuta- och penningpolitiken.

Vid sin granskning av riksbankens verksamhet under år 1949 har utskottet

särskilt uppmärksammat bankofullmäktiges åtgärder beträffande

valuta- och penningpolitiken. Då dessa åtgärder måste ses mot bakgrunden

av den allmänna ekonomiska utvecklingen under det gångna året, anser

sig utskottet, under hänvisning jämväl till fullmäktiges i utskottets memorial

nr 1 intagna berättelse, böra till en början lämna en kortfattad redogörelse

för nämnda utveckling.

I sitt i fjol avgivna utlåtande nr 11 kunde utskottet beträffande valutaoch

penningpolitiken under år 1948 konstatera, att det ekonomiska läget

inom landet mot årets slut bringats under en viss kontroll. Under 1949 stabiliserades

de ekonomiska förhållandena ytterligare, alltjämt med bibehållen

full sysselsättning. En allt bättre balans mellan tillgång och efterfrågan

ernåddes med därav följande minskning av inflationstrycket. Varutillgången

ökades tack vare fortskridande stegring av industri- och jordbruksproduktionen,

vilket i sin tur möjliggjorts genom en förbättrad råvaru- och bränsleförsörjning,

goda skördeutfall samt en gynnsam produktivitetsutveckling.

Jämsides med den nu antydda utvecklingen gjorde sig en minskning av

efterfrågan gällande, inom investeringsområdet på grund av den statliga

byggnadsregleringen i förening med en viss tillbakagång i företagens investeringsbenägenhet

samt beträffande konsumtionsvarorna till följd av en

mera avvaktande hållning från allmänhetens sida och lönestabiliseringen.

En viss ökning av sparandet skedde otvivelaktigt, vilket dock ej var tillräckligt

för att täcka behovet av nyinvesteringar. Den avmattning i den internationella

konjunkturen, som ägde rum från hösten 1948 och fram till

eflersommaren 1949, främjade en återgång till mera normala konkurrensförhållanden

och dämpade i viss mån inflationstendenserna även i vårt land.

Härigenom understöddes stabiliseringssträvandena. En i augusti 1949 företagen

avstämning av samma års nationalbudget ansågs bekräfta, att jämvikt

uppnåtts i den inre samhällsekonomien. Denna jämvikt var, trots slopandet

av en del ransoneringar och genomförandet av vissa lättnader beträffande

import- och investeringsregleringarna samt priskontrollen, betingad av vissa

alltjämt kvarstående kontroll- och regleringsåtgärder, avsedda att hålla efterfrågan

inom ramen för tillgängliga resurser.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 4.

3

Valutapolitiken. Jämsides med de betydande framsteg, som nåddes inom

den inre samhällsekonomien, utvecklade sig den yttre balansen i en gynnsam

riktning. Den stegrade produktionen i förening med den minskade efterfrågan

inom landet möjliggjorde nämligen en betydande ökning av exporten.

Denna ökning var dock under större delen av året icke tillräcklig

för att täcka importbehoven. Importen, särskilt från hårdvalutaländerna,

måste därför beskäras med därav följande olägenheter för näringslivet. Exporten

till Förenta staterna försvårades dessutom för vårt land liksom för

flertalet övriga länder av den sedan hösten 1948 rådande konjunkturavmattningen

därstädes samt av ovissheten rörande utvecklingen av valutakurserna.

Härtill kom, att med rådande valutakurser de europeiska exportpriserna

ej blevo tillräckligt konkurrenskraftiga på den amerikanska marknaden.

Den allt kännbarare dollarbristen, som nära sammanhängde med

den av kriget förorsakade strukturförändringen i världsekonomien och en

därmed förenad bristande konvertibilitet mellan de olika valutorna, utlöste

i början av hösten 1949 en internationell valutakris. Läget hade utvecklats

därhän, att en justering av valutakurserna måste tillgripas för att återställa

balansen i handelsutbytet mellan mjuk- och hårdvalutaländerna.

I september sänkte Storbritannien pundkursen gentemot dollarn. Det

blev då nödvändigt för riksbanken att taga ståndpunkt till frågan om den

svenska kronans värde i förhållande till pundet och dollarn. Med hänsyn

till angelägenheten att icke ytterligare försämra avsättningsmöjligheterna

tör den svenska exporten syntes en nedskrivning av den svenska kronans

värde gentemot dollarn böra ske. Riksbanken ställdes då inför frågan, hur

långt nedskrivningen skulle ske. Härvidlag förelågo endast två alternativ:

att följa pundet eller att vidtaga en mindre långt gående devalvering. Beträffande

de motiv, som voro avgörande för bankofullmäktiges beslut den

19 september att välja förstnämnda alternativ, har riksbankschefen inför

utskottet upplyst, att fullmäktige hyste den uppfattningen, att om den

svenska kronan delvalverades i mindre grad än det engelska pundet, detta

kunde medföra dels svårigheter för svensk export särskilt till det yttre sterlingområdet

och till sådana andra marknader, där de svenska produkterna

konkurrerade med varor från devalverande länder, och dels risk för en spekulation

mot den svenska kronan på grund av förväntningar om en ytterligare

nedskrivning därav. Dessutom kunde icke bortses från att uppvärderingen

av kronan i juli 1946 i rådande läge innebar en påfrestning för vår

utrikeshandel.

Vid övervägande av vad som sålunda förekommit i devalveringsfrågan

har utskottet icke funnit anledning till erinran mot fullmäktiges beslut.

Ehuru det ännu torde vara för tidigt att draga några bestämda slutsatser

beträffande devalveringens konsekvenser på längre sikt för vår utrikeshandel,

synes det likväl uppenbart, att devalveringen hittills i stort sett gynnat

vår export genom att höja vår konkurrensförmåga särskilt gentemot de

länder, som icke devalverat eller devalverat mindre än Sverige, och bibehålla

den gentemot Storbritannien och de länder, vilkas valutor följt pun
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 4.

det. Tack vare den internationella konjunkturuppgången under senare

halvåret 1949 tedde sig exportutsikterna för flertalet av våra stapelvaror

vid årets slut ljusa. Exportökningen möjliggjorde mot slutet av året, att

Sverige kunde ansluta sig till den frilistning av en betydande del av importen,

som förordats av den europeiska Marshallorganisationen (OEEC). Åtgärden

innebar för vår del ett steg i riktning mot en ökad rörelsefrihet på

det handelspolitiska området, men också att svenskt näringsliv ställes inför

en ökad utländsk konkurrens.

Efter devalveringen inträdde emellertid också sådana prisförskjutningar

på den internationella marknaden, att våra bytesförhållanden gentemot utlandet

försämrades. Importpriserna stego relativt mer än exportpriserna, varigenom

folkhushållet tillskyndades förluster. På världsmarknaden har efter

devalveringens genomförande prisstegrings- och prissänkningstendenser brutits

mot varandra. Medan i vårt land partiprisnivån till följd av den förbättrade

varuförsörjningen tidigare under året visade en fallande tendens, inträffade

efter devalveringen en mindre uppgång i partipriserna. I detta läge

vidtogos under hösten särskilda åtgärder för att hindra prisstegringstendenser

utifrån att påverka levnadskostnadsindex och därigenom äventyra

den inre stabiliseringen samt därmed även rubba det med devalveringen

åsyftade yttre jämviktsläget. Dessa åtgärder, som begränsats att avse tiden

till utgången av 1950, bygga dels på statliga subventioner beträffande vissa

viktiga förnödenheter, dels ock på fortsatt inkomststabilisering. Den hittillsvarande

prisutvecklingen efter devalveringen visar, att en stabilisering

härigenom ernåtts.

Den stegrade exporten medförde i förening med den restriktiva importregleringen,

att praktiskt taget full balans nåddes i utrikeshandeln under

1949. Från utlandet inflytande frakt- och andra inkomster resulterade under

dessa förhållanden i ett överskott i bytesbalansen gentemot utlandet,

vilket tog sig uttryck i en ökning av riksbankens totala guld- och valutareserver.

Ökningen var starkast under årets sista kvartal (efter devalveringen).

För året i dess helhet uppgick, enligt fullmäktiges berättelse, den mot

betalningsöverskottet svarande nettoökningen av riksbankens guld- och valutareserv

till 460 miljoner kronor.1 Av ökningen falla 157 miljoner kronor

på guld och dollar. Pundbehållningen steg med icke mindre än 294 miljoner

kronor.

Utvecklingen av guld- och dollarbehållningen under året belyses närmare

av en å s. 5 intagen sammanställning, i vilken de i berättelsen angivna kronbeloppen

kompletterats med uppgifter om beloppen i dollar.

Vad beträffar innehavet av guld och valutor är att märka å ena sidan,

att guldbehällningen nedgick med 29 miljoner kronor, motsvarande 8 miljoner

dollar, på grund av betalning enligt den s. k. Washingtonöverenskommelsen

av den 18 juli 1946, och å andra sidan att betalningarna under

Marshallplanen gåvo ett dollartillskott av i runt tal 37 miljoner dollar, helt

utgörande s. k. villkorlig hjälp för tillhandahållna överdragningsrätter åt

1 Motsvarar den totala ökningen av riksbankens nettobehållning av guld och valutor, 585

milj. kr., efter avdrag av den vid devalveringen uppkomna kursvinsten, 125 milj.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr i.

5

Riksbankens behållning'' av guld och dollar.

S1/l-2

1948

19/9

1949

För-

ändring

t.o.m.19/»

C5

10/9

1949

al/ia

1919

För-

ändring

le/a—S1/i2

Förändring

under hela

året (kol. 3 +

kol. 6)

Avräkningskurs

1 $ = kr. 3:60

a

a

Avräkningskurs

1 $ = kr. 5:18

1

2

3

=

4

B

6

7

Guld.

©

"O

Motsvarande milj. $ ..

81

71

- 10

fcc

71

70

- 1

- 11

eller milj. kr.......

290

254

- 36

ss

u

365

362

- 3

- 39

Dollar.

©

>■

Milj. $ ............

31

48

173

+ 17

+ 60

a

48

249

74

385

+ 26

+ 136

+ 43

+ 196

Motsvarande milj. kr.

113

>

©

Summa milj. $

112

119

+ 7

a

119

144

+ 25

+ 32

eller milj. kr.

403

427

+ 24

614

747

+ 133

+ 157

utlandet. Därest nämnda två transaktioner icke förekommit under 1949,

skulle behållningen av guld och dollar ha ökats med endast omkring 3 miljoner

dollar. Dessa siffror visa den stora betydelse, som Marshallhjälpcn

under fjolåret haft för vår tillgång på dollar.

Penningpolitiken. Genom riksbankens inköp av utländska valutor under

år 1949 tillfördes marknaden likvida medel å sammanlagt 460 miljoner kronor.

Denna monetära expansion motvägdes delvis av att riksbanken under

året minskade sin portfölj av svenska värdepapper. Såsom framgår av fullmäktiges

berättelse, försålde riksbanken nämligen stats- och andra obligationer

å sammanlagt 616 miljoner kronor. Å andra sidan ökades bankens

innehav av skattkammarväxlar med 482 miljoner kronor. Riksbankens värdepapperstillgångar

minskades sålunda med netto 134 miljoner kronor. Valuta-

och värdepapperstransaktionerna medförde tillsammans en nettoexpansion

av 326 miljoner kronor. Den ökade likviditet, som blev följden,

reducerades genom att medel inflöto till riksbanken, främst på spärrkonton.

Nettoresultatet av riksbankens transaktioner med marknaden blev, att utelöpande

sedlar ökades med 175 miljoner kronor.

Affärsbankernas likviditet förstärktes genom att deras inlåning ökade avsevärt

mer än deras utlåning. Till bankernas likvida tillgångar äro, förutom

kassamedel och skattkammarväxlar, att hänföra deras innehav av statsobligationer,

vilka ju f. n. när som helst kunna försäljas till riksbanken. Samtidigt

som riksbanken under året minskade sitt obligationsinnehav, ökade

affärsbankerna sitt innehav av statsobligationer med nominellt 341 miljoner

kronor. Affärsbankerna ökade dessutom sitt innehav av skattkammarväxlar

med 222 miljoner kronor. Vad sparbankerna beträffar ge tillgängliga

uppgifter vid handen, att deras utlåning under året översteg deras inlåning,

vilket hade till följd en viss minskning av deras obligationsinnehav.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 4.

Riksbankens obligationsförsäljningar underlättades väsentligt av att fjolårets

nyemissioner voro tämligen begränsade. Av största betydelse var härvid,

att riksgäldskontoret icke företog någon emission på marknaden. Kontorets

lånebehov, som under året utgjorde i runt tal 500 miljoner kronor,

täcktes i väsentlig mån genom försäljning av skattkammarväxlar till riksbanken,

som i sin tur sålde en del av de övertagna växlarna huvudsakligen

till affärsbankerna. Kurserna på långa 3 % statsobligationer höllos av riksbanken

något över pari.

Genom sin värdepapper sförsäljning har riksbanken i första hand avsett

att minska marknadens genom valutaköpen stora likviditet och samtidigt

nedbringa bankens värdepappersportfölj till en mera normal omfattning.

Till följd av riksgäldskontorets stora lånebehov försvårades genomförandet

av detta syfte. Så som operationerna kommo till utförande, kunna de sägas

ha inneburit, att riksbanken använt huvudparten av de genom obligationsförsäljningen

influtna medlen för att tillgodose riksgäldskontorets lånebehov.

Vid sådant förhållande har det, såvitt utskottet kunnat finna, ur

marknads- och penningpolitisk synpunkt varit tämligen likgiltigt, om en

försäljning av obligationer skett från riksbankens lager eller om försäljningen

skett genom riksgäldskontoret direkt i marknaden.

Det har inom utskottet ifrågasatts, om icke statens upplåning i större

utsträckning än som skett under senare åren bort erhålla en mera långfristig

karaktär. Erinras må dock, att under 1949 den utanför riksbanken

placerade delen av den fonderade statsskulden ökades med 284 miljoner

kronor, medan ökningen av motsvarande del av den tillfälliga statsskulden

utgjorde 205 miljoner kronor. Frågan om fördelningen av statsupplåningen

på fonderad och tillfällig skuld bör bedömas med hänsyn till icke blott de

lånepolitiska och statsfinansiella synpunkterna utan även utifrån allmänna

penningpolitiska överväganden.

I detta sammanhang får utskottet med beklagande konstatera, att överskott

å driftbudgeten icke kunnat realiseras i den omfattning, som man

tidigare räknat med och som skulle utgjort ett icke oväsentligt bidrag till

stabiliseringssträvandena på penningpolitikens område. En konsekvens av

det reducerade budgetöverskottet har blivit, att statsverkets kassaställning

under 1949 icke möjliggjort någon återbetalning av de kassaförstärkningar,

som riksgäldskontoret under krigsåren tillhandahållit statskontoret och vid

utgången av året utgjorde något över 5 000 miljoner kronor.

Den ökade lätthet på penningmarknaden, som inträtt under året, har såsom

framgår av det föregående föranletts därav, att marknaden genom riksbankens

köp av valutor och genom finansieringen av statsutgifter genom

upplåning mot skattkammarväxlar i riksbanken tillförts mera medel än som

riksbanken samtidigt dragit tillbaka genom försäljning av obligationer eller

på annat sätt. Med erinran om utskottets i fjol gjorda uttalande (uti. nr 11)

vill utskottet understryka angelägenheten av att riksbanken fullföljer sina

strävanden att motverka en alltför stark likviditet i marknaden.

Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
-

omförmäla.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 4.

7

2:o.

Förlagskredit till Svenska sockerfabriksaktiebolaget.

Utskottet har vid granskning av fullmäktiges i riksbanken protokoll för

år 1949 uppmärksammat, att fullmäktige under året beviljat Svenska sockerfabriksaktiebolaget

viss förlagskredit mot en favörsränta av U/2 % för

år. Beträffande ifrågavarande kreditgivning har utskottet inhämtat följande.

Jämlikt de avtal, som årligen ingås mellan staten och sockerbolaget angående

sockertillverkningen är bolaget skyldigt att vid försäljning av socker

och sirap tillämpa de priser och försäljningsvillkor, som fastställas av

Kungl. Maj :t. I gengäld garanterar staten bolaget täckning för vissa kostnader,

nämligen kostnaderna för betor, bränsle, sockerfrakter, emballage och

räntor.

Bolaget upptog före 1942 samtliga sina rörelsekrediter hos affärsbank.

Räntan för krediterna i fråga torde ha löpt med den lägsta sats, affärsbankerna

i allmänhet tillämpade för förlagskrediter. År 1942 aktualiserades

räntefrågan med hänsyn till den betydande import av socker från Danmark,

som bolaget åtagit sig för statens räkning. Efter överläggningar med jordbruksdepartementet

beslöto fullmäktige den 19 november nämnda år att

lämna bolaget förlagskredit i form av diskonterade växlar, accepterade av

bolaget, med 1 % ränta. Lånegränsen uppgick till en början till 50

miljoner kronor men höjdes därefter till 75 miljoner kronor. Jämväl under

följande åt åtnjöt bolaget tidvis krediter i riksbanken på enahanda

villkor. I samband med räntesänkningen den 9 februari 1945 sänktes diskontot

till 1/x %. Räntan höjdes i december 1948 till U/2 %, motsvarande

det då gällande diskontot å skattkammarväxlar. Denna ränta har sedermera

tillämpats å ifrågavarande krediter.

Utskottet. Även efter den räntehöjning, som numera genomförts beträffande

krediter till Svenska sockerfabriksaktiebolaget, är räntan lägre än

den ränta, liknande krediter betinga i marknaden. Enligt vad utskottet

inhämtat, ha fullmäktige vid bestämmande av räntesatsen haft att utgå

från att en ytterligare höjning av räntan antingen skulle föranleda en höjning

av sockerpriset eller motsvarande ökning av det belopp staten enligt

förenämnda avtal är skyldig att gottgöra bolaget. Med hänsyn härtill ha

fullmäktige ansett sig böra tills vidare medgiva bolaget kredit till en viss

favörsränta.

Enligt utskottets mening bör, därest riksbanken i fortsättningen kommer

att tillhandahålla bolaget kredit, räntan å densamma beräknas efter samma

grunder, som eljest tillämpas beträffande krediter varom här är fråga. I

den mån staten åtager sig att svara för bolagets räntekostnader, böra dessa

kostnader icke utgå i form av räntesubvention via riksbanken utan direkt

belasta driftbudgeten.

Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
-

omförmäla.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 4.

3:o.

Resultatredovisningen vid Tumba bruk.

Riksdagens revisorer ha i sin berättelse angående riksbanken (s. 8) intagit

vissa räkenskapsutdrag beträffande riksbankens pappersbruk vid Tumba.

Förutom balansräkningen lämnas en översikt av brukets inkomster och

utgifter. Denna översikt är icke en vinst- och förlusträkning i vanlig bemärkelse,

utan visar det underskott som framkommer, sedan från de totala

tillverkningskostnaderna avdragits brukets inkomster huvudsakligen å försäljningen

av annat papper än sedelpapper. Underskottet framträder å inkomstsidan

som en utjämningspost under rubriken kostnader för sedelpapperet

och utvisar sålunda det belopp, riksbanken hade att betala för under

året emottaget sedelpapper.

Detta bokföringssätl, som tillämpats allt sedan år 1919 och även bibehållits

efter en år 1944 verkställd rationalisering av brukets räkenskapssystem,

innebär, att överskottet å all annan tillverkning än sedelpapper för riksbanken

disponeras för nedbringande av kostnaden för sedelpapperet. Det bokslutsmässigt

beräknade priset på sedelpapperet förbilligas sålunda, i den mån

vinsten å övrig produktion ökas. Vid sidan om räkenskaperna sker en särskild

kalkylbokföring för bedömande av lönsamheten beträffande annat

papper än sedelpapper.

Tumba bruk har efter modernisering av anläggningarna under de senare

åren upptagit en relativt betydande produktion och försäljning av annat papper

än sedelpapper för riksbankens räkning i syfte att genom fullt utnyttjande

av produktionsapparaten nedbringa riksbankens kostnader för bruket.

Produktionen av sedelpapper utgör, sedan man övergått till maskinell

tillverkning, endast en mindre del av brukets totala produktion. Så

länge bruket väsentligen producerade sedelpapper, var det naturligt, att

driftsresultatet redovisades på ovan angivit sätt. Med hänsyn till den omfattning,

den övriga produktionen numera tagit, är det av intresse att

i räkenskaperna ha tillgång jämväl till uppgifter, som visa lönsamheten av

denna produktion. Det synes utskottet därför önskvärt, att åtgärder vidtagas

i syfte att ernå ett bokslut, i vilket redovisas icke blott sedelpapperskostnaden

utan även det ekonomiska resultatet av brukets övriga papperstillverkning.

En dylik redovisning förutsätter en fördelning av kostnaderna på

de två verksamhetsgrenarna, sedelpapperstillverkningen och övrig tillverkning.

Därigenom skulle jämväl en säkrare grund för bedömande av sedelpapperskostnaden

ernås än den nu tillämpade.

Enligt vad utskottet inhämtat, pågå sedan något år tillbaka vissa förarbeten

för utbyggnad av brukets bokföring. De av utskottet här ovan upptagna

synpunkterna avses härvid komma att tagas under övervägande. Vid

sådant förhållande har utskottet härigenom endast velat vad i ärendet förekommit

för riksdagen

omförmäla.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 4.

9

4:o.

Protokoll och berättelser.

Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet i

övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från utskottets

sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

5 :o.

Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken.

Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1948 hava riksdagens

revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat, att de för sin del

ansåge, att ansvarsfrihet borde beviljas fullmäktige i riksbanken.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen

vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd, styrelse

och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej

funnit anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet

bör beviljas fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken

dels för förvaltningen under år 1948 av bankens såväl huvudkontor

som samtliga avdelningskontor i orterna, dels

ock för de beslut och åtgärder, som finnas antecknade i

fullmäktiges protokoll från och med den 10 januari 1949

till och med den 9 januari innevarande år.

6:o.

Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Revisorerna hava för sin del tillstyrkt, att ansvarsfrihet måtte beviljas

fullmäktige i riksgäldskontoret för den tid, revisionen omfattat.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen

vill utskottet meddela, att med avseende på riksgäldskontorets ställning

och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej funnit

anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet

bör beviljas fullmäktige.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 4.

Utskottet hemställer alltså,

att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet

ej mindre för den av riksdagens revisorer granskade

förvaltningen av riksgäldskontoret under tiden 1 juli

1948—30 juni 1949 än även för alla beslut och åtgärder, som

finnas antecknade i fullmäktiges protokoll från och med

den 10 januari 1949 till och med den 9 januari innevarande

år.

Stockholm den 16 mars 1950.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Ewerlöf, Sundvik, Fahlander,

Näsgård, Petersson i Karlskrona, Mogård och Nordenson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Munkaljungby*, Fröderberg,

Nilsson i Landskrona, Persson i Norrby, fru Humla, herrar Schmidt, Sköldin

och Edström.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Ewerlöf, Nordenson och Edström, vilka ansett, att utskottets

yttrande beträffande penningpolitiken (s. 5—6) bort ha följande lydelse:

»Penningpolitiken. Under år 1949 präglades den svenska penningmarknaden

av stark likviditet. I första hand berodde detta på att riksbanken fick

ett betydande tillskott av utländska valutor i samband med att landets betalningsbalans

förbättrades. Efter frånräknande av den bokföringsmässiga

devalveringsvinsten belöpte sig ökningen av riksbankens valutareserv till ca

460 milj. kr.

Till likviditeten bidrog emellertid även ökningen av det statliga utgiftsöverskottet.

Vid bedömandet av statsbudgetens inflytande på penningmark
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr i.

11

naden bör avseende fästas vid det kassamässiga, totala budgetutfallet, utan

hänsyn till utgifternas fördelning å drift- och kapitalbudgeterna. Enligt

från riksgäldskontoret inhämtade uppgifter har den statliga nettoupplåningen

från och med budgetåret 1945/46, d. v. s. det första efterkrigsåret,

uppgått till följande belopp:

1945/46 242 milj. kr.

1946/47 43 » »

1947/48 67 » »

1948/49 437 » »

För nu löpande budgetår förutses en ökning av statsskulden med i runt

tal minst 500 milj. kr. Sammanställningen ger sålunda vid handen att icke

någon av efterkrigsårens svenska statsbudgeter, trots den högkonjunktur,

som varit rådande under hela denna tid, kunnat genomföras utan ökning av

den statliga skuldsättningen. Detta innebär givetvis icke, att statens förmögenhetsställning

undergått en motsvarande försämring. Denna torde

tvärtom icke oväsentligt ha stärkts, eftersom ej endast de upplånade medlen

utan därutöver under vissa år betydande belopp av statens verkliga inkomster

investerats för produktiva ändamål. Däremot torde det svårligen

kunna bestridas, att det statliga totala utgiftsöverskottet, särskilt med hänsyn

till sättet för dess finansiering, under vissa år icke oväsentligt bidragit

till att skärpa eller vidmakthålla bristen på en naturlig ekonomisk jämvikt.

För att täcka utgiftsöverskottet har riksgäldskontoret nämligen i regel

placerat skattkammarväxlar hos riksbanken, och statens utgifter ha därmed

i motsvarande mån primärt finansierats av riksbanken. Sedan penningtillgången

till följd härav blivit rikligare, ha affärsbankerna placerat en del

av sina kassamedel i skattkammarväxlar eller statsobligationer, vilka som

regel ställts till förfogande av riksbanken. Under fjolåret ökades på detta

sätt affärsbankernas innehav av skattkammarväxlar och statsobligationer

med 563 milj. kr. Detta belopp översteg den statliga upplåningen, och riksbanken

kunde minska sin statspappersportfölj genom försäljningar till afförsbankerna

och andra placerare med netto 134 milj. kr.

Andra operationer av riksbanken medförde under fjolåret en indragning

av köpkraft på 151 milj. kr. Den expansiva effekten av valutatillflödet, ca

460 milj. kr., har sålunda delvis, nämligen till ett belopp av 285 milj. kr.

motverkats genom riksbankens värdepappersförsäljning och vissa andra

transaktioner. Siffermässigt sett skulle denna effekt därmed vara reducerad

till ett belopp, som svarar mot ökningen av sedelomloppet, eller 175 milj. kr.

Det sålunda beräknade tillskottet till landets bctalningsmcdelsförsörjning

skulle kunna synas vara av en så ringa storleksordning, att det icke kan i

nämnvärd grad ha menligt inverkat på den ekonomiska jämvikten. I enlighet

härmed skulle kunna hävdas, att riksbankens penningpolitik i stort sett

har varit neutral i förhållande till marknadsutvecklingen och att den följaktligen

ej i avsevärd mån har ökat den totala efterfrågan. Mot ett sådant

betraktelsesätt kunna emellertid vägande invändningar göras. När affärs
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoulskottets utlåtande nr 4.

bankerna i betydande omfattning utbytt sina kassamedel, d. v. s. sedlar och

tillgodohavanden å checkräkning i riksbanken, mot skattkammarväxlar, har

denna omplacering icke lett till att likvida medel uppsugits; även skattkammarväxlarna

utgöra nämligen så lättrealiserade tillgodohavanden, att de

praktiskt tagel äro att jämställa med kassamedel. Omplaceringen kan följaktligen

icke i och för sig ha varit ägnad att åstadkomma någon åtstramning

av kreditmarknaden.

Nu berörda förhållanden innebära, att bankernas verkliga likviditet har

blivit väsentligt större än deras egentliga kassalikviditet sådan denna återspeglas

i deras kassamedel.

Trots bankernas starka likviditet inträdde under fjolåret allenast en måttlig

ökning av den totala kreditvolymen. Vid årets slut översteg nämligen

bankutlåningen med cirka 200 milj. kr. utlåningssiffran vid årets ingång. Å

andra sidan skedde vissa förskjutningar inom det totala kreditbeståndet,

vilka inneburo att bankernas bostadsbelåning minskades, medan industrikrediterna

ökades.

De officiella räntesatserna ha under året varit oförändrade, men de lättare

förhållandena på penningmarknaden ha medfört, att den effektiva avkastningen

på vissa slag av värdepapper sjunkit. Sålunda föll avkastningen

för industrilån från 3,33 procent under 1948 till något över 3 procent i fjol.

Räntan på skattkammarväxlar med kort löptid, vilken under 1948 legat vid

1 y2 procent, var under fjolåret 1 procent.

I sitt utlåtande nr 11 erinrade bankoutskottet i fjol, att utskottet vid

olika tillfällen framhållit vikten av att under inflationskonjunkturen en sådan

penningpolitik fördes, att penning- och kapitalmarknaderna icke ingåves

en känsla av penningriklighet. En viss penningknapphet hos kreditinstituten

kunde nämligen utöva en nyttig återhållande inverkan på den utanför

statens kontroll liggande enskilda investeringen. Utskottet framhöll slutligen,

att stramhet på penningmarknaden borde, inom ramen för rådande

ränteläge, alltjämt eftersträvas. Vad utskottet sålunda uttalat, vann riksdagens

godkännande. Den av riksbanken under fjolåret bedrivna penningpolitiken

står, såsom av det ovan anförda torde framgå, icke i god överensstämmelse

med riksdagens ifrågavarande direktiv.

Den åtgärd, som främst bort ifrågakomma för att åvägabringa den önskvärda

stramheten på penningmarknaden, hade varit att söka direkt på

marknaden placera långa statsobligationer. Den av riksbanken tillämpade

metoden att successivt utbjuda obligationer tillhörande äldre lån, är erfarenhetsmässigt

ett mindre effektivt förfarande än en nyemission av obligationer.

Det är anledning antaga, att uppläggandet av ett nytt långfristigt

statslån skulle verksammare än försäljningar under hand ha sugit upp likvida

medel från marknaden. Därmed skulle även ha åstadkommits, att relationen

mellan tillfällig och fonderad statsskuld förbättrats. De metoder,

som begagnats för finansieringen av den statliga upplåningen under de senaste

åren, ha nämligen lett till en ogynnsam fördelning av statsskulden i

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 4. 13

nu nämnda hänseende. Sålunda utgjorde den tillfälliga statsskuldens andel

av hela statsskulden

budgetåret 1945/46 15,3 %

» 1946/47 17,9 %

» 1947/48 21,8 %

» 1948/49 27,o %

Till jämförelse må nämnas att motsvarande tal det sista förkrigsåret, budgetåret

1938/39, utgjorde allenast 5,7 %.

Inom utskottet har visserligen den meningen kommit till uttryck, att vid

bedömandet av denna utveckling avseende ej bör fästas vid den inom riksbanken

placerade delen av statsskulden. Riksbankens stora innehav av skattkainmarväxlar

innebär dock obestridligen en potentiell risk i detta hänseende.

I den mån riksbanken tillgodoser marknadens efterfrågan på skattkammarväxlar

genom försäljning av dylika papper, kommer nämligen även

den utanför riksbanken placerade statsskulden att uppvisa en allt ogynnsammare

relation mellan korta och långa lån.

I anslutning till den svenska kronans devalvering framhöll riksbankschefen

i ett anförande den 19 september 1949, att växelkurspolitiken måste

kompletteras med en allmänekonomisk politik, som med kraft och bestämdhet

motverkade prisstegring, alltför stora investeringar och kreditutvidgningar.

Liksom före devalveringen har emellertid finans- och penningpolitiken

även efter densamma bedrivits så, att en riklig penningmedelsförsörjning

upprätthållits. Denna politik låter sig icke väl förena med strävandena

att genom en minskning av efterfrågetrycket återställa en naturlig och stabil

ekonomisk jämvikt. Om denna politik får fortsätta, föreligger risk för

att en ytterligare ökning av penningtillgången skall utlösa nya balansrubbningar

och en ny press på penningvärdet.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:98 Skrivelse till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning. a1 i texten
  2. Rskr. 1950:99 Skrivelse till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning. s. 14 i texten