Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
1950-03-16 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1950:4, Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr i.
1
Jfr 4.
Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet
att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma
styrd och förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet
följa de fullmäktiges åtgärder, som avse metalliska kassans upprätthållande
samt myntutväxlingens fortgång och bestånd.
För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges
i riksbanken allmänna och särskilda protokoll samt direktionens och
industristyrelsens protokoll ävensom protokoll från gemensamma sammanträden
med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, samtliga protokoll
för tiden från och med den 10 januari 1949, intill vilken dag ansvarsfrihet
beviljats för fullmäktiges i protokollen antecknade beslut och åtgärder,
och till början av innevarande års riksdag, dels den av riksdagens revisorer
avgivna berättelsen om verkställd granskning av riksbankens tillstånd
och förvaltning under år 1948, dels ock fullmäktiges med utskottets
memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse angående riksbankens
tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1949, ävensom de redogörelser,
som av styrelserna för riksbankens avdelningskontor lämnats i avseende å
dessa kontors förvaltning under samma år.
I fråga om metalliska kassans ställning, sedelutgivning, in- och utlåningsrörelse
ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor
samt vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri tillåter sig utskottet
att för en närmare kännedom om hithörande förhållanden hänvisa
till de redogörelser, som lämnats i de berättelser, vilka avgivits av riksdagens
revisorer och fullmäktige i riksbanken.
Å sin utlånings- och övriga rörelse under år 1949 har riksbanken erhållit
en vinst av 36 713 075 kronor 66 öre.
I avseende liärå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande riksbankens
vinst- och förlusträkning, som förekomma i fullmäktiges nyssnämnda,
av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse.
För den granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning,
som åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit
del av dels de allmänna och särskilda protokoll, som blivit förda hos fullmäktige
i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1949, intill vilken
dag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen antecknade
beslut och åtgärder, till och med den 9 januari 1950, ävensom de protokoll,
som under samma tid blivit förda vid gemensamma sammanträden med
1 liilxang till riksdagens protokoll 1950. 8 samt. Nr 4—5.
2
Bankoutskottets utlåtande nr i.
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, dels den av riksdagens revisorer
avgivna berättelsen om granskning av riksgäldskontorets tillstånd
och förvaltning för tiden 1 juli 1948—30 juni 1949, dels ock fullmäktiges
med utskottets memorial nr 2 överlämnade, till 1950 års riksdag avgivna
berättelse.
Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet
avgiva berättelse över den verkställda granskningen.
1 :o.
Valuta- och penningpolitiken.
Vid sin granskning av riksbankens verksamhet under år 1949 har utskottet
särskilt uppmärksammat bankofullmäktiges åtgärder beträffande
valuta- och penningpolitiken. Då dessa åtgärder måste ses mot bakgrunden
av den allmänna ekonomiska utvecklingen under det gångna året, anser
sig utskottet, under hänvisning jämväl till fullmäktiges i utskottets memorial
nr 1 intagna berättelse, böra till en början lämna en kortfattad redogörelse
för nämnda utveckling.
I sitt i fjol avgivna utlåtande nr 11 kunde utskottet beträffande valutaoch
penningpolitiken under år 1948 konstatera, att det ekonomiska läget
inom landet mot årets slut bringats under en viss kontroll. Under 1949 stabiliserades
de ekonomiska förhållandena ytterligare, alltjämt med bibehållen
full sysselsättning. En allt bättre balans mellan tillgång och efterfrågan
ernåddes med därav följande minskning av inflationstrycket. Varutillgången
ökades tack vare fortskridande stegring av industri- och jordbruksproduktionen,
vilket i sin tur möjliggjorts genom en förbättrad råvaru- och bränsleförsörjning,
goda skördeutfall samt en gynnsam produktivitetsutveckling.
Jämsides med den nu antydda utvecklingen gjorde sig en minskning av
efterfrågan gällande, inom investeringsområdet på grund av den statliga
byggnadsregleringen i förening med en viss tillbakagång i företagens investeringsbenägenhet
samt beträffande konsumtionsvarorna till följd av en
mera avvaktande hållning från allmänhetens sida och lönestabiliseringen.
En viss ökning av sparandet skedde otvivelaktigt, vilket dock ej var tillräckligt
för att täcka behovet av nyinvesteringar. Den avmattning i den internationella
konjunkturen, som ägde rum från hösten 1948 och fram till
eflersommaren 1949, främjade en återgång till mera normala konkurrensförhållanden
och dämpade i viss mån inflationstendenserna även i vårt land.
Härigenom understöddes stabiliseringssträvandena. En i augusti 1949 företagen
avstämning av samma års nationalbudget ansågs bekräfta, att jämvikt
uppnåtts i den inre samhällsekonomien. Denna jämvikt var, trots slopandet
av en del ransoneringar och genomförandet av vissa lättnader beträffande
import- och investeringsregleringarna samt priskontrollen, betingad av vissa
alltjämt kvarstående kontroll- och regleringsåtgärder, avsedda att hålla efterfrågan
inom ramen för tillgängliga resurser.
Bankoutskottets utlåtande nr 4.
3
Valutapolitiken. Jämsides med de betydande framsteg, som nåddes inom
den inre samhällsekonomien, utvecklade sig den yttre balansen i en gynnsam
riktning. Den stegrade produktionen i förening med den minskade efterfrågan
inom landet möjliggjorde nämligen en betydande ökning av exporten.
Denna ökning var dock under större delen av året icke tillräcklig
för att täcka importbehoven. Importen, särskilt från hårdvalutaländerna,
måste därför beskäras med därav följande olägenheter för näringslivet. Exporten
till Förenta staterna försvårades dessutom för vårt land liksom för
flertalet övriga länder av den sedan hösten 1948 rådande konjunkturavmattningen
därstädes samt av ovissheten rörande utvecklingen av valutakurserna.
Härtill kom, att med rådande valutakurser de europeiska exportpriserna
ej blevo tillräckligt konkurrenskraftiga på den amerikanska marknaden.
Den allt kännbarare dollarbristen, som nära sammanhängde med
den av kriget förorsakade strukturförändringen i världsekonomien och en
därmed förenad bristande konvertibilitet mellan de olika valutorna, utlöste
i början av hösten 1949 en internationell valutakris. Läget hade utvecklats
därhän, att en justering av valutakurserna måste tillgripas för att återställa
balansen i handelsutbytet mellan mjuk- och hårdvalutaländerna.
I september sänkte Storbritannien pundkursen gentemot dollarn. Det
blev då nödvändigt för riksbanken att taga ståndpunkt till frågan om den
svenska kronans värde i förhållande till pundet och dollarn. Med hänsyn
till angelägenheten att icke ytterligare försämra avsättningsmöjligheterna
tör den svenska exporten syntes en nedskrivning av den svenska kronans
värde gentemot dollarn böra ske. Riksbanken ställdes då inför frågan, hur
långt nedskrivningen skulle ske. Härvidlag förelågo endast två alternativ:
att följa pundet eller att vidtaga en mindre långt gående devalvering. Beträffande
de motiv, som voro avgörande för bankofullmäktiges beslut den
19 september att välja förstnämnda alternativ, har riksbankschefen inför
utskottet upplyst, att fullmäktige hyste den uppfattningen, att om den
svenska kronan delvalverades i mindre grad än det engelska pundet, detta
kunde medföra dels svårigheter för svensk export särskilt till det yttre sterlingområdet
och till sådana andra marknader, där de svenska produkterna
konkurrerade med varor från devalverande länder, och dels risk för en spekulation
mot den svenska kronan på grund av förväntningar om en ytterligare
nedskrivning därav. Dessutom kunde icke bortses från att uppvärderingen
av kronan i juli 1946 i rådande läge innebar en påfrestning för vår
utrikeshandel.
Vid övervägande av vad som sålunda förekommit i devalveringsfrågan
har utskottet icke funnit anledning till erinran mot fullmäktiges beslut.
Ehuru det ännu torde vara för tidigt att draga några bestämda slutsatser
beträffande devalveringens konsekvenser på längre sikt för vår utrikeshandel,
synes det likväl uppenbart, att devalveringen hittills i stort sett gynnat
vår export genom att höja vår konkurrensförmåga särskilt gentemot de
länder, som icke devalverat eller devalverat mindre än Sverige, och bibehålla
den gentemot Storbritannien och de länder, vilkas valutor följt pun
-
4
Bankoutskottets utlåtande nr 4.
det. Tack vare den internationella konjunkturuppgången under senare
halvåret 1949 tedde sig exportutsikterna för flertalet av våra stapelvaror
vid årets slut ljusa. Exportökningen möjliggjorde mot slutet av året, att
Sverige kunde ansluta sig till den frilistning av en betydande del av importen,
som förordats av den europeiska Marshallorganisationen (OEEC). Åtgärden
innebar för vår del ett steg i riktning mot en ökad rörelsefrihet på
det handelspolitiska området, men också att svenskt näringsliv ställes inför
en ökad utländsk konkurrens.
Efter devalveringen inträdde emellertid också sådana prisförskjutningar
på den internationella marknaden, att våra bytesförhållanden gentemot utlandet
försämrades. Importpriserna stego relativt mer än exportpriserna, varigenom
folkhushållet tillskyndades förluster. På världsmarknaden har efter
devalveringens genomförande prisstegrings- och prissänkningstendenser brutits
mot varandra. Medan i vårt land partiprisnivån till följd av den förbättrade
varuförsörjningen tidigare under året visade en fallande tendens, inträffade
efter devalveringen en mindre uppgång i partipriserna. I detta läge
vidtogos under hösten särskilda åtgärder för att hindra prisstegringstendenser
utifrån att påverka levnadskostnadsindex och därigenom äventyra
den inre stabiliseringen samt därmed även rubba det med devalveringen
åsyftade yttre jämviktsläget. Dessa åtgärder, som begränsats att avse tiden
till utgången av 1950, bygga dels på statliga subventioner beträffande vissa
viktiga förnödenheter, dels ock på fortsatt inkomststabilisering. Den hittillsvarande
prisutvecklingen efter devalveringen visar, att en stabilisering
härigenom ernåtts.
Den stegrade exporten medförde i förening med den restriktiva importregleringen,
att praktiskt taget full balans nåddes i utrikeshandeln under
1949. Från utlandet inflytande frakt- och andra inkomster resulterade under
dessa förhållanden i ett överskott i bytesbalansen gentemot utlandet,
vilket tog sig uttryck i en ökning av riksbankens totala guld- och valutareserver.
Ökningen var starkast under årets sista kvartal (efter devalveringen).
För året i dess helhet uppgick, enligt fullmäktiges berättelse, den mot
betalningsöverskottet svarande nettoökningen av riksbankens guld- och valutareserv
till 460 miljoner kronor.1 Av ökningen falla 157 miljoner kronor
på guld och dollar. Pundbehållningen steg med icke mindre än 294 miljoner
kronor.
Utvecklingen av guld- och dollarbehållningen under året belyses närmare
av en å s. 5 intagen sammanställning, i vilken de i berättelsen angivna kronbeloppen
kompletterats med uppgifter om beloppen i dollar.
Vad beträffar innehavet av guld och valutor är att märka å ena sidan,
att guldbehällningen nedgick med 29 miljoner kronor, motsvarande 8 miljoner
dollar, på grund av betalning enligt den s. k. Washingtonöverenskommelsen
av den 18 juli 1946, och å andra sidan att betalningarna under
Marshallplanen gåvo ett dollartillskott av i runt tal 37 miljoner dollar, helt
utgörande s. k. villkorlig hjälp för tillhandahållna överdragningsrätter åt
1 Motsvarar den totala ökningen av riksbankens nettobehållning av guld och valutor, 585
milj. kr., efter avdrag av den vid devalveringen uppkomna kursvinsten, 125 milj.
Bankoutskottets utlåtande nr i.
5
Riksbankens behållning'' av guld och dollar.
S1/l-2
1948
19/9
1949
För-
ändring
t.o.m.19/»
C5
10/9
1949
al/ia
1919
För-
ändring
le/a—S1/i2
Förändring
under hela
året (kol. 3 +
kol. 6)
Avräkningskurs
1 $ = kr. 3:60
a
a
Avräkningskurs
1 $ = kr. 5:18
1
2
3
=
4
B
6
7
Guld.
©
"O
Motsvarande milj. $ ..
81
71
- 10
fcc
71
70
- 1
- 11
eller milj. kr.......
290
254
- 36
ss
u
365
362
- 3
- 39
Dollar.
©
>■
Milj. $ ............
31
48
173
+ 17
+ 60
a
48
249
74
385
+ 26
+ 136
+ 43
+ 196
Motsvarande milj. kr.
113
>
©
Summa milj. $
112
119
+ 7
a
119
144
+ 25
+ 32
eller milj. kr.
403
427
+ 24
614
747
+ 133
+ 157
utlandet. Därest nämnda två transaktioner icke förekommit under 1949,
skulle behållningen av guld och dollar ha ökats med endast omkring 3 miljoner
dollar. Dessa siffror visa den stora betydelse, som Marshallhjälpcn
under fjolåret haft för vår tillgång på dollar.
Penningpolitiken. Genom riksbankens inköp av utländska valutor under
år 1949 tillfördes marknaden likvida medel å sammanlagt 460 miljoner kronor.
Denna monetära expansion motvägdes delvis av att riksbanken under
året minskade sin portfölj av svenska värdepapper. Såsom framgår av fullmäktiges
berättelse, försålde riksbanken nämligen stats- och andra obligationer
å sammanlagt 616 miljoner kronor. Å andra sidan ökades bankens
innehav av skattkammarväxlar med 482 miljoner kronor. Riksbankens värdepapperstillgångar
minskades sålunda med netto 134 miljoner kronor. Valuta-
och värdepapperstransaktionerna medförde tillsammans en nettoexpansion
av 326 miljoner kronor. Den ökade likviditet, som blev följden,
reducerades genom att medel inflöto till riksbanken, främst på spärrkonton.
Nettoresultatet av riksbankens transaktioner med marknaden blev, att utelöpande
sedlar ökades med 175 miljoner kronor.
Affärsbankernas likviditet förstärktes genom att deras inlåning ökade avsevärt
mer än deras utlåning. Till bankernas likvida tillgångar äro, förutom
kassamedel och skattkammarväxlar, att hänföra deras innehav av statsobligationer,
vilka ju f. n. när som helst kunna försäljas till riksbanken. Samtidigt
som riksbanken under året minskade sitt obligationsinnehav, ökade
affärsbankerna sitt innehav av statsobligationer med nominellt 341 miljoner
kronor. Affärsbankerna ökade dessutom sitt innehav av skattkammarväxlar
med 222 miljoner kronor. Vad sparbankerna beträffar ge tillgängliga
uppgifter vid handen, att deras utlåning under året översteg deras inlåning,
vilket hade till följd en viss minskning av deras obligationsinnehav.
6
Bankoutskottets utlåtande nr 4.
Riksbankens obligationsförsäljningar underlättades väsentligt av att fjolårets
nyemissioner voro tämligen begränsade. Av största betydelse var härvid,
att riksgäldskontoret icke företog någon emission på marknaden. Kontorets
lånebehov, som under året utgjorde i runt tal 500 miljoner kronor,
täcktes i väsentlig mån genom försäljning av skattkammarväxlar till riksbanken,
som i sin tur sålde en del av de övertagna växlarna huvudsakligen
till affärsbankerna. Kurserna på långa 3 % statsobligationer höllos av riksbanken
något över pari.
Genom sin värdepapper sförsäljning har riksbanken i första hand avsett
att minska marknadens genom valutaköpen stora likviditet och samtidigt
nedbringa bankens värdepappersportfölj till en mera normal omfattning.
Till följd av riksgäldskontorets stora lånebehov försvårades genomförandet
av detta syfte. Så som operationerna kommo till utförande, kunna de sägas
ha inneburit, att riksbanken använt huvudparten av de genom obligationsförsäljningen
influtna medlen för att tillgodose riksgäldskontorets lånebehov.
Vid sådant förhållande har det, såvitt utskottet kunnat finna, ur
marknads- och penningpolitisk synpunkt varit tämligen likgiltigt, om en
försäljning av obligationer skett från riksbankens lager eller om försäljningen
skett genom riksgäldskontoret direkt i marknaden.
Det har inom utskottet ifrågasatts, om icke statens upplåning i större
utsträckning än som skett under senare åren bort erhålla en mera långfristig
karaktär. Erinras må dock, att under 1949 den utanför riksbanken
placerade delen av den fonderade statsskulden ökades med 284 miljoner
kronor, medan ökningen av motsvarande del av den tillfälliga statsskulden
utgjorde 205 miljoner kronor. Frågan om fördelningen av statsupplåningen
på fonderad och tillfällig skuld bör bedömas med hänsyn till icke blott de
lånepolitiska och statsfinansiella synpunkterna utan även utifrån allmänna
penningpolitiska överväganden.
I detta sammanhang får utskottet med beklagande konstatera, att överskott
å driftbudgeten icke kunnat realiseras i den omfattning, som man
tidigare räknat med och som skulle utgjort ett icke oväsentligt bidrag till
stabiliseringssträvandena på penningpolitikens område. En konsekvens av
det reducerade budgetöverskottet har blivit, att statsverkets kassaställning
under 1949 icke möjliggjort någon återbetalning av de kassaförstärkningar,
som riksgäldskontoret under krigsåren tillhandahållit statskontoret och vid
utgången av året utgjorde något över 5 000 miljoner kronor.
Den ökade lätthet på penningmarknaden, som inträtt under året, har såsom
framgår av det föregående föranletts därav, att marknaden genom riksbankens
köp av valutor och genom finansieringen av statsutgifter genom
upplåning mot skattkammarväxlar i riksbanken tillförts mera medel än som
riksbanken samtidigt dragit tillbaka genom försäljning av obligationer eller
på annat sätt. Med erinran om utskottets i fjol gjorda uttalande (uti. nr 11)
vill utskottet understryka angelägenheten av att riksbanken fullföljer sina
strävanden att motverka en alltför stark likviditet i marknaden.
Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
-
omförmäla.
Bankoutskottets utlåtande nr 4.
7
2:o.
Förlagskredit till Svenska sockerfabriksaktiebolaget.
Utskottet har vid granskning av fullmäktiges i riksbanken protokoll för
år 1949 uppmärksammat, att fullmäktige under året beviljat Svenska sockerfabriksaktiebolaget
viss förlagskredit mot en favörsränta av U/2 % för
år. Beträffande ifrågavarande kreditgivning har utskottet inhämtat följande.
Jämlikt de avtal, som årligen ingås mellan staten och sockerbolaget angående
sockertillverkningen är bolaget skyldigt att vid försäljning av socker
och sirap tillämpa de priser och försäljningsvillkor, som fastställas av
Kungl. Maj :t. I gengäld garanterar staten bolaget täckning för vissa kostnader,
nämligen kostnaderna för betor, bränsle, sockerfrakter, emballage och
räntor.
Bolaget upptog före 1942 samtliga sina rörelsekrediter hos affärsbank.
Räntan för krediterna i fråga torde ha löpt med den lägsta sats, affärsbankerna
i allmänhet tillämpade för förlagskrediter. År 1942 aktualiserades
räntefrågan med hänsyn till den betydande import av socker från Danmark,
som bolaget åtagit sig för statens räkning. Efter överläggningar med jordbruksdepartementet
beslöto fullmäktige den 19 november nämnda år att
lämna bolaget förlagskredit i form av diskonterade växlar, accepterade av
bolaget, med 1 % ränta. Lånegränsen uppgick till en början till 50
miljoner kronor men höjdes därefter till 75 miljoner kronor. Jämväl under
följande åt åtnjöt bolaget tidvis krediter i riksbanken på enahanda
villkor. I samband med räntesänkningen den 9 februari 1945 sänktes diskontot
till 1/x %. Räntan höjdes i december 1948 till U/2 %, motsvarande
det då gällande diskontot å skattkammarväxlar. Denna ränta har sedermera
tillämpats å ifrågavarande krediter.
Utskottet. Även efter den räntehöjning, som numera genomförts beträffande
krediter till Svenska sockerfabriksaktiebolaget, är räntan lägre än
den ränta, liknande krediter betinga i marknaden. Enligt vad utskottet
inhämtat, ha fullmäktige vid bestämmande av räntesatsen haft att utgå
från att en ytterligare höjning av räntan antingen skulle föranleda en höjning
av sockerpriset eller motsvarande ökning av det belopp staten enligt
förenämnda avtal är skyldig att gottgöra bolaget. Med hänsyn härtill ha
fullmäktige ansett sig böra tills vidare medgiva bolaget kredit till en viss
favörsränta.
Enligt utskottets mening bör, därest riksbanken i fortsättningen kommer
att tillhandahålla bolaget kredit, räntan å densamma beräknas efter samma
grunder, som eljest tillämpas beträffande krediter varom här är fråga. I
den mån staten åtager sig att svara för bolagets räntekostnader, böra dessa
kostnader icke utgå i form av räntesubvention via riksbanken utan direkt
belasta driftbudgeten.
Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
-
omförmäla.
8
Bankoutskottets utlåtande nr 4.
3:o.
Resultatredovisningen vid Tumba bruk.
Riksdagens revisorer ha i sin berättelse angående riksbanken (s. 8) intagit
vissa räkenskapsutdrag beträffande riksbankens pappersbruk vid Tumba.
Förutom balansräkningen lämnas en översikt av brukets inkomster och
utgifter. Denna översikt är icke en vinst- och förlusträkning i vanlig bemärkelse,
utan visar det underskott som framkommer, sedan från de totala
tillverkningskostnaderna avdragits brukets inkomster huvudsakligen å försäljningen
av annat papper än sedelpapper. Underskottet framträder å inkomstsidan
som en utjämningspost under rubriken kostnader för sedelpapperet
och utvisar sålunda det belopp, riksbanken hade att betala för under
året emottaget sedelpapper.
Detta bokföringssätl, som tillämpats allt sedan år 1919 och även bibehållits
efter en år 1944 verkställd rationalisering av brukets räkenskapssystem,
innebär, att överskottet å all annan tillverkning än sedelpapper för riksbanken
disponeras för nedbringande av kostnaden för sedelpapperet. Det bokslutsmässigt
beräknade priset på sedelpapperet förbilligas sålunda, i den mån
vinsten å övrig produktion ökas. Vid sidan om räkenskaperna sker en särskild
kalkylbokföring för bedömande av lönsamheten beträffande annat
papper än sedelpapper.
Tumba bruk har efter modernisering av anläggningarna under de senare
åren upptagit en relativt betydande produktion och försäljning av annat papper
än sedelpapper för riksbankens räkning i syfte att genom fullt utnyttjande
av produktionsapparaten nedbringa riksbankens kostnader för bruket.
Produktionen av sedelpapper utgör, sedan man övergått till maskinell
tillverkning, endast en mindre del av brukets totala produktion. Så
länge bruket väsentligen producerade sedelpapper, var det naturligt, att
driftsresultatet redovisades på ovan angivit sätt. Med hänsyn till den omfattning,
den övriga produktionen numera tagit, är det av intresse att
i räkenskaperna ha tillgång jämväl till uppgifter, som visa lönsamheten av
denna produktion. Det synes utskottet därför önskvärt, att åtgärder vidtagas
i syfte att ernå ett bokslut, i vilket redovisas icke blott sedelpapperskostnaden
utan även det ekonomiska resultatet av brukets övriga papperstillverkning.
En dylik redovisning förutsätter en fördelning av kostnaderna på
de två verksamhetsgrenarna, sedelpapperstillverkningen och övrig tillverkning.
Därigenom skulle jämväl en säkrare grund för bedömande av sedelpapperskostnaden
ernås än den nu tillämpade.
Enligt vad utskottet inhämtat, pågå sedan något år tillbaka vissa förarbeten
för utbyggnad av brukets bokföring. De av utskottet här ovan upptagna
synpunkterna avses härvid komma att tagas under övervägande. Vid
sådant förhållande har utskottet härigenom endast velat vad i ärendet förekommit
för riksdagen
omförmäla.
Bankoutskottets utlåtande nr 4.
9
4:o.
Protokoll och berättelser.
Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet i
övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från utskottets
sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen
anmäla.
5 :o.
Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken.
Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1948 hava riksdagens
revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat, att de för sin del
ansåge, att ansvarsfrihet borde beviljas fullmäktige i riksbanken.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd, styrelse
och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej
funnit anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet
bör beviljas fullmäktige.
Utskottet hemställer alltså,
att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken
dels för förvaltningen under år 1948 av bankens såväl huvudkontor
som samtliga avdelningskontor i orterna, dels
ock för de beslut och åtgärder, som finnas antecknade i
fullmäktiges protokoll från och med den 10 januari 1949
till och med den 9 januari innevarande år.
6:o.
Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret.
Revisorerna hava för sin del tillstyrkt, att ansvarsfrihet måtte beviljas
fullmäktige i riksgäldskontoret för den tid, revisionen omfattat.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende på riksgäldskontorets ställning
och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej funnit
anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet
bör beviljas fullmäktige.
10
Bankoutskottets utlåtande nr 4.
Utskottet hemställer alltså,
att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet
ej mindre för den av riksdagens revisorer granskade
förvaltningen av riksgäldskontoret under tiden 1 juli
1948—30 juni 1949 än även för alla beslut och åtgärder, som
finnas antecknade i fullmäktiges protokoll från och med
den 10 januari 1949 till och med den 9 januari innevarande
år.
Stockholm den 16 mars 1950.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Åkerberg, Ewerlöf, Sundvik, Fahlander,
Näsgård, Petersson i Karlskrona, Mogård och Nordenson;
från andra kammaren: herrar Andersson i Munkaljungby*, Fröderberg,
Nilsson i Landskrona, Persson i Norrby, fru Humla, herrar Schmidt, Sköldin
och Edström.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herrar Ewerlöf, Nordenson och Edström, vilka ansett, att utskottets
yttrande beträffande penningpolitiken (s. 5—6) bort ha följande lydelse:
»Penningpolitiken. Under år 1949 präglades den svenska penningmarknaden
av stark likviditet. I första hand berodde detta på att riksbanken fick
ett betydande tillskott av utländska valutor i samband med att landets betalningsbalans
förbättrades. Efter frånräknande av den bokföringsmässiga
devalveringsvinsten belöpte sig ökningen av riksbankens valutareserv till ca
460 milj. kr.
Till likviditeten bidrog emellertid även ökningen av det statliga utgiftsöverskottet.
Vid bedömandet av statsbudgetens inflytande på penningmark
-
Bankoutskottets utlåtande nr i.
11
naden bör avseende fästas vid det kassamässiga, totala budgetutfallet, utan
hänsyn till utgifternas fördelning å drift- och kapitalbudgeterna. Enligt
från riksgäldskontoret inhämtade uppgifter har den statliga nettoupplåningen
från och med budgetåret 1945/46, d. v. s. det första efterkrigsåret,
uppgått till följande belopp:
1945/46 242 milj. kr.
1946/47 43 » »
1947/48 67 » »
1948/49 437 » »
För nu löpande budgetår förutses en ökning av statsskulden med i runt
tal minst 500 milj. kr. Sammanställningen ger sålunda vid handen att icke
någon av efterkrigsårens svenska statsbudgeter, trots den högkonjunktur,
som varit rådande under hela denna tid, kunnat genomföras utan ökning av
den statliga skuldsättningen. Detta innebär givetvis icke, att statens förmögenhetsställning
undergått en motsvarande försämring. Denna torde
tvärtom icke oväsentligt ha stärkts, eftersom ej endast de upplånade medlen
utan därutöver under vissa år betydande belopp av statens verkliga inkomster
investerats för produktiva ändamål. Däremot torde det svårligen
kunna bestridas, att det statliga totala utgiftsöverskottet, särskilt med hänsyn
till sättet för dess finansiering, under vissa år icke oväsentligt bidragit
till att skärpa eller vidmakthålla bristen på en naturlig ekonomisk jämvikt.
För att täcka utgiftsöverskottet har riksgäldskontoret nämligen i regel
placerat skattkammarväxlar hos riksbanken, och statens utgifter ha därmed
i motsvarande mån primärt finansierats av riksbanken. Sedan penningtillgången
till följd härav blivit rikligare, ha affärsbankerna placerat en del
av sina kassamedel i skattkammarväxlar eller statsobligationer, vilka som
regel ställts till förfogande av riksbanken. Under fjolåret ökades på detta
sätt affärsbankernas innehav av skattkammarväxlar och statsobligationer
med 563 milj. kr. Detta belopp översteg den statliga upplåningen, och riksbanken
kunde minska sin statspappersportfölj genom försäljningar till afförsbankerna
och andra placerare med netto 134 milj. kr.
Andra operationer av riksbanken medförde under fjolåret en indragning
av köpkraft på 151 milj. kr. Den expansiva effekten av valutatillflödet, ca
460 milj. kr., har sålunda delvis, nämligen till ett belopp av 285 milj. kr.
motverkats genom riksbankens värdepappersförsäljning och vissa andra
transaktioner. Siffermässigt sett skulle denna effekt därmed vara reducerad
till ett belopp, som svarar mot ökningen av sedelomloppet, eller 175 milj. kr.
Det sålunda beräknade tillskottet till landets bctalningsmcdelsförsörjning
skulle kunna synas vara av en så ringa storleksordning, att det icke kan i
nämnvärd grad ha menligt inverkat på den ekonomiska jämvikten. I enlighet
härmed skulle kunna hävdas, att riksbankens penningpolitik i stort sett
har varit neutral i förhållande till marknadsutvecklingen och att den följaktligen
ej i avsevärd mån har ökat den totala efterfrågan. Mot ett sådant
betraktelsesätt kunna emellertid vägande invändningar göras. När affärs
-
12
Bankoulskottets utlåtande nr 4.
bankerna i betydande omfattning utbytt sina kassamedel, d. v. s. sedlar och
tillgodohavanden å checkräkning i riksbanken, mot skattkammarväxlar, har
denna omplacering icke lett till att likvida medel uppsugits; även skattkammarväxlarna
utgöra nämligen så lättrealiserade tillgodohavanden, att de
praktiskt tagel äro att jämställa med kassamedel. Omplaceringen kan följaktligen
icke i och för sig ha varit ägnad att åstadkomma någon åtstramning
av kreditmarknaden.
Nu berörda förhållanden innebära, att bankernas verkliga likviditet har
blivit väsentligt större än deras egentliga kassalikviditet sådan denna återspeglas
i deras kassamedel.
Trots bankernas starka likviditet inträdde under fjolåret allenast en måttlig
ökning av den totala kreditvolymen. Vid årets slut översteg nämligen
bankutlåningen med cirka 200 milj. kr. utlåningssiffran vid årets ingång. Å
andra sidan skedde vissa förskjutningar inom det totala kreditbeståndet,
vilka inneburo att bankernas bostadsbelåning minskades, medan industrikrediterna
ökades.
De officiella räntesatserna ha under året varit oförändrade, men de lättare
förhållandena på penningmarknaden ha medfört, att den effektiva avkastningen
på vissa slag av värdepapper sjunkit. Sålunda föll avkastningen
för industrilån från 3,33 procent under 1948 till något över 3 procent i fjol.
Räntan på skattkammarväxlar med kort löptid, vilken under 1948 legat vid
1 y2 procent, var under fjolåret 1 procent.
I sitt utlåtande nr 11 erinrade bankoutskottet i fjol, att utskottet vid
olika tillfällen framhållit vikten av att under inflationskonjunkturen en sådan
penningpolitik fördes, att penning- och kapitalmarknaderna icke ingåves
en känsla av penningriklighet. En viss penningknapphet hos kreditinstituten
kunde nämligen utöva en nyttig återhållande inverkan på den utanför
statens kontroll liggande enskilda investeringen. Utskottet framhöll slutligen,
att stramhet på penningmarknaden borde, inom ramen för rådande
ränteläge, alltjämt eftersträvas. Vad utskottet sålunda uttalat, vann riksdagens
godkännande. Den av riksbanken under fjolåret bedrivna penningpolitiken
står, såsom av det ovan anförda torde framgå, icke i god överensstämmelse
med riksdagens ifrågavarande direktiv.
Den åtgärd, som främst bort ifrågakomma för att åvägabringa den önskvärda
stramheten på penningmarknaden, hade varit att söka direkt på
marknaden placera långa statsobligationer. Den av riksbanken tillämpade
metoden att successivt utbjuda obligationer tillhörande äldre lån, är erfarenhetsmässigt
ett mindre effektivt förfarande än en nyemission av obligationer.
Det är anledning antaga, att uppläggandet av ett nytt långfristigt
statslån skulle verksammare än försäljningar under hand ha sugit upp likvida
medel från marknaden. Därmed skulle även ha åstadkommits, att relationen
mellan tillfällig och fonderad statsskuld förbättrats. De metoder,
som begagnats för finansieringen av den statliga upplåningen under de senaste
åren, ha nämligen lett till en ogynnsam fördelning av statsskulden i
Bankoutskottets utlåtande nr 4. 13
nu nämnda hänseende. Sålunda utgjorde den tillfälliga statsskuldens andel
av hela statsskulden
budgetåret 1945/46 15,3 %
» 1946/47 17,9 %
» 1947/48 21,8 %
» 1948/49 27,o %
Till jämförelse må nämnas att motsvarande tal det sista förkrigsåret, budgetåret
1938/39, utgjorde allenast 5,7 %.
Inom utskottet har visserligen den meningen kommit till uttryck, att vid
bedömandet av denna utveckling avseende ej bör fästas vid den inom riksbanken
placerade delen av statsskulden. Riksbankens stora innehav av skattkainmarväxlar
innebär dock obestridligen en potentiell risk i detta hänseende.
I den mån riksbanken tillgodoser marknadens efterfrågan på skattkammarväxlar
genom försäljning av dylika papper, kommer nämligen även
den utanför riksbanken placerade statsskulden att uppvisa en allt ogynnsammare
relation mellan korta och långa lån.
I anslutning till den svenska kronans devalvering framhöll riksbankschefen
i ett anförande den 19 september 1949, att växelkurspolitiken måste
kompletteras med en allmänekonomisk politik, som med kraft och bestämdhet
motverkade prisstegring, alltför stora investeringar och kreditutvidgningar.
Liksom före devalveringen har emellertid finans- och penningpolitiken
även efter densamma bedrivits så, att en riklig penningmedelsförsörjning
upprätthållits. Denna politik låter sig icke väl förena med strävandena
att genom en minskning av efterfrågetrycket återställa en naturlig och stabil
ekonomisk jämvikt. Om denna politik får fortsätta, föreligger risk för
att en ytterligare ökning av penningtillgången skall utlösa nya balansrubbningar
och en ny press på penningvärdet.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1950:98 Skrivelse till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning. a1 i texten
- Rskr. 1950:99 Skrivelse till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning. s. 14 i texten