Utlåtande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lantbruksmötesverksamhetcns ordnande m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
1950-05-04 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1950:29, Utlåtande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lantbruksmötesverksamhetcns ordnande m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande nr 29.
1
Nr 29.
Utlåtande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lantbruksmötesverksamhetcns ordnande m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.
I en den 24 mars 1950 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad proposition,
nr 208, har Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att godkänna i propositionen närmare angivna grunder för
lantbruksmötesverksamhetens ordnande.
Samtidigt med denna proposition har utskottet behandlat två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I:
474 av herr Aabg-Ericsson in. fl. och II: 564 av herr Pettersson i Dahl m. fl.,
i vilka motioner hemställts att riksdagen vid behandlingen av förevarande
proposition måtte uttala, att det vid en inom jordbruksdepartementet pågående
utredning om dispositionen av behållningen å hästexportberedningens
verksamhet bör ånyo övervägas, huruvida icke eu del av sagda medel
— förslagvis 3 000 000 kronor — böra disponeras för i motionerna angivna
ändamål inom lantbruksmötesverksamheten, nämligen för åstadkommande
av en utställningstjänst samt för vidtagande av ur undervisnings- och
upplysningssynpunkt lämpliga anordningar vid sådana möten.
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande,
får utskottet hänvisa till framställningen i motionerna.
Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 10 maj 1946 tillkallades den 5
juli samma år sex sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag
angående organiserandet av lantbruksmötcn m. m. De sakkunniga,
som antogo namnet 1946 års lantbruksmötesutredning, avlämnade den 27
juni 1947 betänkande med förslag angående lantbruksmöten in. in.
över betänkandet avgåvos utlåtanden av ett stort antal myndigheter och
sammanslutningar. Av dessa gjorde flertalet och däribland hushållningssällskapens
dåvarande samarbetsorgan, Hushållningssällskapens ombud, åtskilliga
erinringar mot utredningens förslag. Nämnda ombud hemställde tilllika
att den framtida organisationen av lantbruksmöten måtte göras till
föremål för förnyad utredning genom hushållningssällskapens nya samarbetsorgan,
Hushållningssällskapens förbund.
Vid sammanträde den 4 maj 1949 beslöt härefter nämnda förbunds styrelse
att verkställa en dylik överarbetning. Resultatet av denna redovisades
i en den 1 september 1949 dagtecknad promemoria. Denna behandlades vid
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 10 samt. Nr 29.
2
Jordbruksutskottels utlåtande nr 29
förbundets årsstämma i Jönköping den 26 och 27 september 1949. Härvid
riktades emellertid i vissa avseenden erinringar mot de i promemorian framförda
förslagen. Förbundet beslöt därför att uppdraga åt sin styrelse att,
efter hörande av hushållningssällskapens förvaltningsutskott, upptaga ifrågavarande
spörsmål till nytt övervägande samt om möjligt avgiva därav föranlett
förslag inom sådan tid, att ärendet kunde slutbehandlas av förbundet
före 1949 års utgång.
I anledning av detta beslut remitterade förbundsstyrelsen promemorian
till hushållningssällskapens förvaltningsutskott. Sedan yttranden inkommit
från samtliga förvaltningsutskott utom Västernorrlands läns, behandlade
styrelsen ånyo ärendet och beslöt att för förbundets prövning framlägga
nytt förslag rörande den framtida lantbruksmötesverksamheten. Vid
extra förbundsstämma den 12—13 januari 1950 godkände förbundet detta
nya förslag med blott ett par mindre ändringar.
Med skrivelse den 14 januari 1950 har nu Hushållningssällskapens förbund
överlämnat berörda förslag samt hemställt, att den framtida lantbruksmötesverksamheten
måtte utformas i enlighet med detsamma, dock
med de ändringar som ifrågasatts vid stämman den 12—13 januari 1950.
Över förslaget ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,
lantbruksstyrelsen, statens hästexportberedning, jordbrukets
upplysningsnämnd, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Gödsel- och kalkindustriernas samarbetsdelegation samt Maskinutställarnas
intresseförening. Vidare ha Hushållningssällskapens fullmäktige
inkommit med en den 24 januari 1950 dagtecknad skrift i ärendet.
I samtliga nu angivna förslag rörande lantbruksmötesverksamhetens ordnande
har ifrågasatts, att för ändamålet skulle få användas de vinstmedel,
som uppkommit å statens hästexportberednings verksamhet. I anslutning
härtill torde töljande uppgifter få lämnas rörande hästexportberedningens
verksamhet och användningen av dess vinstmedel.
Statens hästexportberedning tillsattes jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 6 december 1940 av lantbruksstyrelsen för att biträda styrelsen
vid utarbetande av en plan för exporten av hästar under kriget. Beredningen
har fullgjort sitt uppdrag under relativt fria former och i fråga om riktlinjerna
för sin verksamhet efter hand inhämtat direktiv av vederbörande
chef för jordbruksdepartementet. Dessa direktiv ha i korthet gått ut på att
den export av hästar som förekom under kriget skulle bedrivas så, att den
inhemska prisnivån å hästar icke kom att drivas i höjden av ett stigande
världsmarknadspris. Det skulle följaktligen tillses, att uppköpspriserna å
hästar för export anslöto sig till det vid varje tillfälle rådande inhemska
prisläget. Direktiven ha fullföljts sålunda, att bästa möjliga priser eftersträvats
vid exportavslut medan inköpspriserna inom landet anpassats till
gällande inhemska marknadspriser. Härigenom ha efter hand uppstått vinster,
vilka beredningen fonderat.
Några föreskrifter rörande dispositionen av dessa vinstmedel ha aldrig
utfärdats. Av medlen har emellertid ett belopp av 500 000 kronor ställts till
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande nr 29.
O
O
förfogande till dels vissa kostnader i samband med omorganisationen år
1944 av veterinärinrättningen i Skara, dels kostnaderna för forskningar
rörande hästsjukdomar, i första hand hovsjukdomar (prop. nr 188/1944;
r. skr. nr 402/1944). Ifrågavarande vinstmedel beräknas för närvarande
uppgå till cirka 5 000 000 kronor.
I det följande kommer att i korthet redogöras för de nu gällande bestämmelserna
för allmänna svenska lantbruksmöten ävensom för det av Hushållningssällskapens
förbunds styrelse senast avgivna förslaget. Beträffande
de tidigare förslagen samt de däröver avgivna remissutlåtandena får utskottet
hänvisa till framställningen å s. 6—10 i propositionen.
Gällande bestämmelser för allmänna svenska lantbruksmöten.
Ifrågavarande bestämmelser äro intagna i kungörelsen den 12 juni 1931
(nr 211) angående stadgar för allmänna svenska lantbruksmöten. Enligt
dessa stadgar äro dylika lantbruksmöten en hushållningssällskapens gemensamma
angelägenhet och anordnas antingen distriktsvis (distriktslantbruksmöten)
eller för hela riket (rikslantbruksmöten). I stadgarna förutsättes att
under en tidsperiod av femton år skola hållas dels ett distriktslantbruksmöte
inom vart och ett av de sex distrikt, i vilka landet skall vara indelat,
dels därefter ett rikslantbruksmöte. Den hushållningssällskapen tillkommande
beslutanderätten rörande lantbruksmötenas organisation och verksamhet
utövas av särskilda fullmäktige. Varje hushållningssällskap äger att
genom sitt förvaltningsutskott utse en fullmäktig samt en suppleant för
denne. För förvaltningen av de utav fullmäktige oinhänderhavda medlen
utse fullmäktige för samma tid inom sig ett förvaltningsutskott. Varje lantbruksmöte
anordnas och ledes av en på närmare angivet sätt vald bestyrelse.
Beträffande finansieringen av de allmänna lantbruksmötena har i princip
räknats med ett årligt statsanslag av 25 000 kronor och ett årligt anslag
från hushållningssällskapen, motsvarande en procent av de sällskapen årligen
tilldelade allmänna statsanslagen. Statsanslagen till ändamålet ha emellertid
varierat något. Sålunda anvisades för vart och ett av budgetåren 1931/
32 och 1934/35—1939/40 25 000 kronor, för budgetåret 1942/43 40 000 kronor,
för budgetåret 1943/44 20 000 kronor, för vartdera budgetåret 1944/45
och 1945/46 70 000 kronor samt för budgetåret 1946/47 12 000 kronor. Efter
sistnämnda budgetåret har något statsanslag icke anvisats.
Under tiden efter tillkomsten av nyssberörda stadgar ha hållits fem distriktslantbruksmöten,
nämligen åren 1935, 1937, 1939, 1942 och 1944, samt
ett rikslantbruksmöte. Det sistnämnda ägde rum i Stockholm (Solvalla)
år 1946. Slutligen må här nämnas, att ursprungligen ett sjätte distriktslantbruksmöte,
avseende Mälardistriktet, skolat hållas i Stockholm år 1946.
Detta möte inställdes emellertid på grund av nyssnämnda rikslantbruksmöte.
4
J ordbruksutskottets utlåtande nr 29.
Förbundsstyrelsens förnyade förslag.
Förslaget.
Allmänna synpunkter. Styrelsen framhåller att den snabba utvecklingen
på jordbrukets område gör en utökad upplysningsverksamhet erforderlig.
En sådan verksamhet kan numera bedrivas på väsentligt flera sätt och i
flera former än tidigare. Emellertid ha lantbruksmöten och liknande arrangemang
alltjämt stor betydelse för jordbrukets framåtskridande. Enligt
styrelsen bör därför lantbruksmötesverksamheten fortfarande bedrivas såsom
en gren av upplysningsverksamheten inom jordbruket och därmed jämställda
näringar. Härvid bör det liksom nu ankomma på hushållningssällskapen
att handhava verksamheten i samarbete med andra intresserade organisationer
och sammanslutningar.
Olika slag av lantbruksmöten. Till en början uttalar styrelsen, att distriktslantbruksmöten
av den typ, som anordnades under åren 1935—1944, icke
längre böra komma till stånd.
Beträffande de under senare tid anordnade rikslantbruksmötena erinrar
styrelsen om, att åsikterna om dessas värde äro ganska delade. Å ena sidan
synas dessa möten liksom distriktslantbruksmötena ha varit alltför stora
och besökarna ha haft svårt att tillgodogöra sig desamma. Detta torde främst
ha berott på svårigheterna att ge så pass stora men kortvariga evenemang
den överskådlighet och smidighet, som är önskvärd. Å andra sidan ha rikslantbruksmötena
i åtskilliga avseenden stor betydelse, icke minst såsom
mönstringar och manifestationer för andra näringsgrenar och för utlandet
av det svenska jordbrukets ståndpunkt och utveckling. Styrelsen
anser därför, att hela riket omfattande lantbruksmöten även framgent böra
komma till stånd, när anledning härtill föreligger. Tidsintervallerna mellan
dem böra dock vara förhållandevis långa, som regel ej kortare än 10—12 år.
Styrelsen framhåller härefter, att bland lantbruksmöten av mera allmän
karaktär de lokala, mindre mötena framdeles komma att ha den största
betydelsen. Tyngdpunkten i den framtida lantbruksmötesverksamheten bör
därför ligga på sådana möten. Områdena för dessa böra ej vara för stora
utan böra begränsas att omfatta bygder med tämligen likartade jordbruksförhållanden
och produktionsförutsättningar. Detta anses vara särskilt betydelsefullt
för nötkreatursskötselns utveckling. Djuren böra nämligen så
långt möjligt ses och bedömas i anslutning till den miljö och de förhållanden,
under vilka de lämna sin avkastning. Områdena böra därför omfatta
antingen en del (ett eller flera gillen) av ett hushållningssällskaps område
eller, där så befinnes lämpligt, hela området. I vissa fall kan det också
tänkas, att två sällskap slå sig ihop och anordna ett gemensamt möte. Den
härför erforderliga planläggningen och samordningen bör dock icke göras
så snäv och sträng, att områdesindelning och tidsintervaller för mötenas
hållande låsas fast alltför mycket.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 29.
5
Till lantbruksmöten i vidare bemärkelse böra enligt styrelsen även räknas
olika slag av specialutställningar eller för ett mindre område anordnade
demonstrationer. Dessa kunna i många fall inom ett begränsat ämnesområde,
exempelvis ett visst djurslag, trädgårdsskötsel, potatisodling,
pälsdjursuppfödning och skogsskötsel, giva bättre upplysning och undervisning
än vad som kan åstadkommas inom ramen för ett egentligt lantbruksmöte.
Även då det gäller jordbrukets maskiner och redskap kunna till ett
speciellt område begränsade demonstrationer många gånger ge mest ur
upplysningssynpunkt. Styrelsen anser det uppenbart, att behovet och nyttan
av denna typ av mötesarrangemang blir allt större i och med jordbrukets
alltmer ökade specialisering. Vid dylika möten kan man också anordna
demonstrationer under mera praktiska förhållanden, vilket gör denna
gren av lantbruksmötesverksamheten i många fall särskilt lämplig. Härtill
kommer, att erforderliga anordningar kunna genomföras till i förhållande
till nytta och värde låga kostnader.
Enligt styrelsen bör lantbruksmötesverksamheten även i fortsättningen
vara en hushållningssällskapens gemensamma angelägenhet. I anslutning
härtill finner styrelsen, att det bör ankomma på Hushållningssällskapens
förbund att taga initiativ till och anordna rikslantbruksmöten av allmän
karaktär. Anordnandet av sådana möten bör dock varje gång underställas
Kungl. Maj :ts prövning. Med hänsyn härtill och då rikslantbruksmötena
framdeles böra bli den enda formen för allmänna svenska lantbruksmöten,
anser styrelsen några särskilda stadgar eller bestämmelser för
ändamålet ej längre vara erforderliga. Styrelsen föreslår därför, att gällande
stadgar för allmänna svenska lantbruksmöten skola upphävas. Ej heller
behöva hushållningssällskapen i fortsättningen ha ett särskilt organ för
frågor rörande lantbruksmöten utan de uppgifter, som nu åvila hushållningssällskapens
fullmäktige, böra överflyttas å förbundet.
Anordnandet av lokala lantbruksmöten bör enligt styrelsen i regel ske
efter lokala initiativ. Såsom arrangörer kunna tänkas såväl hushållningssällskapen
som andra föreningar och organisationer av olika slag. En viss
lokal samordning är emellertid önskvärd, något som icke minst erfarenheterna
under år 1949 visat. Under sagda år voro nämligen inemot ett
tjugotal mässor eller ting av lantbruksmöteskaraktär anordnade i olika delar
av landet. Någon gemensam plan för eller samordning av dessa mässor
synes emellertid icke ha förekommit annat än inom varje arrangerande organisation
för sig. Då de flesta av de andra lokala arrangörerna ha kontakt
och samarbete med hushållningssällskapen, anser styrelsen att den lokala
samordningen bör ske genom de sistnämnda. Samtidigt framhålles emellertid
att det är lika viktigt att en samordning sker i stort — bland annat
i fråga om riksomfattande specialarrangemang — så att dylika arrangemang
varje år anordnas ungefärligen till samma antal och inom olika delar
av landet. Enligt styrelsens uppfattning böra vidare ej alltför många
olika organisationer anordna utställningar och mässor av lantbruksmöteskaraktär.
Den erforderliga samordningen i stort bör ske genom försorg av
6 Jordbruksutskottets utlåtande nr 29.
den i det följande närmare berörda centrala ledningen för lantbruksmötesverksamheten.
I detta sammanhang behandlar styrelsen särskilt vissa spörsmål i samband
med utställningar av lantbruksmaskiner. Styrelsen påpekar, att det i
många fall ställts mycket stora krav på maskinfirmorna i fråga om deltagande
i sådana utställningar. Det synes bland dessa firmor vara en allmän
uppfattning att de kostnader, som de härigenom ha åsamkats och
vilka ju i sista hand få betalas av jordbruket, icke ha stått i proportion
till utställningarnas värde. Från maskinutställarhåll har också framhållits,
att maskinfirmorna i fortsättningen icke kunna deltaga i lokala mindre utställningar
och möten i samma omfattning som under år 1949. Vidare har
från samma håll föreslagits, att någon form av auktorisation av maskinutställningarna
skulle införas. Om förhållandena ej ändras, föreligger det
enligt styrelsen risk för att vissa firmor ej komma att deltaga i just de
möten, där deras deltagande skulle ha det största värdet.
Styrelsen uttalar, att ifrågavarande problem bör ägnas stor uppmärksamhet.
Under erinran om att styrelsen i det följande kommer att förorda
ekonomiskt stöd av allmänna medel åt lokala mindre lantbruksmöten, framhåller
den, att lämnandet av dylikt stöd i många fall kan och bör innebära
sådan auktorisation som nyss ifrågasatts. Den centrala ledningen för lantbruksmötesverksamheten
bör därtill kunna bedöma och på förfrågan från
maskinutställare med flera meddela, i vilka lantbruksmöten deltagande i
första hand bör förekomma under ett visst år. Genom dessa åtgärder bör
enligt styrelsen erforderlig förbättring och sanering av nuvarande förhållanden
kunna åstadkommas.
Lantbruksmötenas program. För att lantbruksmölena skola fylla sin uppgift
erfordras enligt styrelsen en omsorgsfull och väl övervägd planläggning.
Vid mötenas utformning framstå de undervisande och stimulerande
uppgifterna som det väsentliga. Upplysningsverksamheten vid lantbruksmötena
bör framför allt inriktas på de mindre och medelstora brukningsdelarnas
innehavare. Av denna anledning bör, framhåller styrelsen vidare,
bland annat även storleken av entréavgifterna särskilt uppmärksammas.
Enligt styrelsens mening böra de mindre, lokala mötenas program och
övriga anordningar ej i alltför hög grad vara bundna av i förväg bestämda
former och regler. Det måste vid dessa möten finnas utrymme för nya
idéer och initiativ. Viktigt är även att anpassning sker efter bygdens förhållanden.
Vad beträffar rikslantbruksmötena erinrar styrelsen om att erfarenheterna,
framför allt från Solvallamötet år 1946, ge vid handen, att det är
nödvändigt med en begränsning för att icke mötena skola bliva alltför svåröverskådliga.
Med hänsyn till förslaget att rikslantbruksmöten i framtiden
skola anordnas mera sällan, anser emellertid styrelsen det knappast finnas
anledning att nu draga upp alltför bestämda riktlinjer för denna frågas
lösning. Rikslantbruksmötenas program böra sålunda utformas efter de
J ordbruksutskottets utlåtande nr 29.
7
förhållanden och betingelser, som äro rådande, då det blir aktuellt att anordna
sådana möten.
I anslutning till det anförda understryker styrelsen, att lantbruksmötena
måste planeras och anordnas så att de bliva så överskådliga som möjligt.
Detta gäller icke bara mötenas program utan lika mycket utformningen
av de olika arrangemangen.
Styrelsen påpekar slutligen i detta sammanhang, att lantbruksmötena
även ha ett icke ringa värde som uppvisningar av jordbrukets nivå för den
del av befolkningen, som är sysselsatt inom andra näringsgrenar, och då
särskilt stadsborna. Man bör därför framgent mer än tidigare taga hänsyn
härtill vid utformningen av mötesprogrammen och lägga an på att få
besökare från den icke jordbrukande delen av befolkningen. Detta syfte
kan många gånger vinnas genom förhållandevis enkla men ur publiksynpunkt
slående arrangemang och uppvisningar. Enligt styrelsen har i detta
sammanhang inträdesavgifternas storlek avsevärd betydelse. Dessa avgifter
synas ha varit alltför höga på de flesta distriktslantbruksmötena och på
det sista rikslantbruksmötet. Styrelsen föreslår bland annat, att billiga gruppbesök
skola anordnas för ungdomssammanslutningar, skolelever m. fl.
Flyttbara arrangemang. Styrelsen upptager här 1946 års lantbruksmötesutrednings
förslag om en särskild utställningstjänst, där montage, modeller
och demonstrationsföremål för olika upplysnings- och propagandaändamål
inom lantbruksmötesverksamheten skulle sammanställas, iordninggöras ocK
utlånas. Även om erfarenheterna på detta speciella område av utställningsverksamhet
hittills äro små, bör enligt styrelsen en sådan utställningstjänst
i många fall kunna medverka till bättre upplysning och propaganda vid
lantbruksmöten. Ifrågavarande förslag bör därför prövas, ehuru till en början
i mindre omfattning. Erfarenheten får sedan ge anvisningar för en eventuelli
fortsatt utveckling. Styrelsen förordar vidare, att jämväl utredningens
förslag att utställningstjänsten skulle tillhandahålla och uthyra flytt- och
monteringsbara utställningsbyggnader, såsom läktare, stallar, hallar m. m.,
skall förverkligas. Även detta förslag synes nämligen i flera avseenden erbjuda
icke föraktliga fördelar för kommande lantbruksmöten. En förutsättning
härför är emellertid att man får fram konstruktioner, som äro dels
hållbara och dels förhållandevis lätta att montera och transportera.
Enligt styrelsen bör utställningstjänsten handhavas av den centrala ledningen
för lantbruksmötesverksamheten.
Användningen av hästexportberedningens vinstmedel. Styrelsen erinrar
inledningsvis om att de flesta av hushållningssällskapens förvaltningsutskott
icke biträtt vad styrelsen i promemorian den 1 september 1949 föreslagit
beträffande dispositionen av ifrågavarande medel. För sin del anser styrelsen
fortfarande, att starka skäl tala för det i promemorian framförda förslaget.
Med hänsyn till flertalet förvaltningsutskotts inställning har emellertid
styrelsen funnit sig böra framlägga nytt förslag i ämnet.
Härvid hävdar styrelsen till en början bestämt, att förevarande vinstme
-
8
Jordbruksutskottets utlåtande nr 29
del i sin helhet böra komma jordbruket till godo. Styrelsen anser i likhet
med lantbruksmötesutredningen, att medlen just för befrämjande av lantbruksmötesverksamheten
kunna få en sådan användning, som icke blott
tillfälligt utan även på längre sikt gagnar jordbrukets utveckling, samtidigt
som även de speciella länsintressena bli nöjaktigt tillgodosedda. Styrelsen
finner sig därför icke kunna biträda den av vissa förvaltningsutskott uttalade
uppfattningen, att medlen böra få användas även för andra ändamål,
exempelvis hushållningssällskapens försöksgårdar, stipendier o. s. v. Ej
heller anser sig styrelsen kunna tillstyrka det från samma håll framförda
förslaget att medlen skola fördelas mellan hushållningssällskapen. Med hänsyn
till det anförda förordar styrelsen, att medlen skola tagas i anspråk
för att understödja och främja den framtida lantbruksmötesverksamheten.
Härvid böra medlen avsättas till en särskild fond och i samband med avvecklingen
av statens hästexportberedning överlämnas till Hushållningssällskapens
förbund att inom detta förvaltas såsom en särskild stiftelse, förslagsvis
benämnd Stiftelsen svenska lantbruksmöten. Denna stiftelse bör
befrias från skattskyldighet.
Beträffande den närmare användningen av fonden anför styrelsen, att såväl
gemensamma åtgärder som lokala lantbruksmöten böra tillgodoses från
densamma. I anslutning härtill föreslås att fonden skall uppdelas i två delfonder,
en för den gemensamma och en för den lokala lantbruksmötesverksamheten.
Uppdelningen bör dock betraktas såsom preliminär till dess erfarenheter
rörande verksamheten vunnits. Styrelsen föreslår, att 2 000 000
kronor skola tillföras delfonden för den gemensamma verksamheten och
3 000 000 kronor delfonden för den lokala verksamheten. Överflyttning av
medel från den ena delfonden till den andra bör ej ske utan att förbundet
godkänt en dylik åtgärd. För en sådan åtgärd bör jämväl krävas medgivande
av Kungl. Maj :t.
Avkastningen från delfonden för den lokala verksamheten, beräknad till
cirka 75 000 kronor, föreslås skola disponeras av styrelsen för nyssnämnda
stiftelse såsom årligt understöd åt den lokala lantbruksmötesverksamheten
i hela landet. Den bör härvid användas till att åstadkomma värdefulla anordningar
i undervisnings- och upplysningssyfte vid lokala lantbruksmöten,
specialutställningar m. m.
Användningen av delfonden för den gemensamma verksamheten kan däremot
enligt styrelsen icke nu i detalj preciseras. Två ändamål, vartill denna
fond bör användas, äro dock givetvis anordnandet av framtida rikslantbruksmöten
samt den i det föregående omförmälda utställningstjänsten. Det
bör ankomma på styrelsen för stiftelsen att avgiva förslag till Hushållningssällskapens
förbund rörande den framtida disponeringen av denna delfond.
Förbundets beslut i fråga om användande av delfondens kapitalmedel bör
dock underställas Kungl. Maj :ts prövning.
Kostnaderna för stiftelsens verksamhet föreslås skola bestridas med lika
delar av avkastningarna från de bägge delfonderna.
Den centrala ledningen. Såsom redan förut antytts anser styrelsen, att
Jordbruksutskottets utlåtande nr 29
9
ett centralt organ erfordras för samordning i stort av lantbruksmötesverksamheten
ävensom för handhavandet av medelsfördelningen. Styrelsen föreslår,
att styrelsen för den förut omförmälda stiftelsen skall fungera såsom
sådant organ. I sistnämnda styrelse böra ingå representanter för hushållningssällskapen
och för de större utställargrupperna. Den bör bestå av nio
ledamöter, av vilka Kungl. Maj :t bör utse en, tillika ordförande, Hushållningssällskapens
förbund fem, därav en representerande husdjursaveln, en
lantbruksmaskinindustrien och en (kvinna) det husliga området, samt Sveriges
lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk och jordbrukets
upplysningsnämnd en var. Stiftelsens styrelse bör äga rätt att för visst
fall med sig adjungera representanter för av verksamheten berörda intressen,
som icke äro företrädda i den. Stadgar för stiftelsen, angivande jämväl
de uppgifter, som skola åvila dess styrelse böra fastställas av Kungl.
Maj :t.
Statsbidrag till lantbruksmötesverksamheten m. m. Liksom 1946 års lantbruksinötesutredning
anser styrelsen, att lantbrulcsmöten och med dessa
jämställda arrangemang i huvudsak böra finansieras på samma sätt som
hittills, nämligen i första hand genom inträdesavgifter och platshyror.
Styrelsen ansluter sig vidare till nämnda utrednings förslag att av statsmedel
skola utgå penningpremier till utställare av prisbelönade djur vid
lantbruksmöten. Med hänsyn till de stora kostnader, som djurutställarna
måste vidkännas för deltagande i mötena, föreslår emellertid styrelsen att
de belopp, varmed penningpremierna skola utgå, skola höjas med 50 procent
av de utav utredningen föreslagna beloppen. Med hänsyn härtill beräknar
styrelsen medelsbehovet för ändamålet till 37 500 kronor mot av utredningen
föreslagna 25 000 kronor. Då rikslantbruksmöte skall äga rum,
bör anslaget höjas, såvitt för närvarande kan bedömas till 60 000 kronor.
Anslagen böra disponeras av styrelsen för den förut omförmälda stiftelsen
och fördelas av denna.
Några årliga anslag från hushållningssällskapen till allmänna svenska
lantbruksmöten (rikslantbruksmöten) böra enligt styrelsen ej längre utgå.
Slutligen upplyser styrelsen att hushållningssällskapens fullmäktige för
närvarande disponera ett för lantbruksmöten avsett belopp å cirka 135 000
kronor. Härav ha emellertid 81 600 kronor reserverats för att, såsom kompensation
för det inställda distriktslantbruksmötet i Stockholm år 1946,
disponeras till anordnande av ett eller flera lantbruksmöten, avseende Mälardistriktet.
Genom beslut den 4 maj 1945 har Kungl. Maj :t på förslag
av hushållningssällskapens fullmäktige godkänt denna åtgärd. Enligt styrelsen
bör vid fullmäktiges upphörande även sagda belopp å 81 600 kronor
överlämnas till stiftelsen och förvaltas av dess styrelse. Det bör ankomma
på denna att inom ramen för Kungl. Maj:ts förenämnda beslut och
i samråd med berörda hushållningssällskap fastställa bestämmelser för medlens
användning. Den del av fullmäktiges medel, som icke reserverats för
nämnda ändamål, föreslås däremot skola överföras till Hushållningssäll
-
10
Jordbruksutskottets utlåtande nr 29-
skapens förbund för att användas till anordnande av framtida rikslantbruksmöten.
Yttrandena.
Samtliga remissinstanser tillstyrka förbundsstyrelsens förslag eller lämna
detsamma i stort sett utan erinran, såvitt gäller organisationen av
den framtida lantbruks mötesverksamhe ten. Man är sålunda
ense om att lantbruksmötena alltjämt ha en viktig uppgift att fylla
till främjande av det svenska jordbrukets utveckling. Ej heller göres någon
invändning mot att hushållningssällskapen även i fortsättningen skola handha
lantbruksmötesverksamheten. På några punkter framställas dook smärre
anmärkningar mot förslaget i förevarande del.
Däremot äro i remissutlåtandena meningarna delade i fråga om förbundsstyrelsens
förslag angående dispositionen av hästexportberedningens
vinstmedel. Flertalet remissinstanser ansluta sig visserligen
till styrelsens förslag i ämnet eller ha icke något att erinra däremot.
Statskontoret, statens hästexportberedning och Sveriges lantbruksförbund
anse emellertid, att ifrågavarande medel icke böra användas för
att finansiera lantbruksmötesverksamheten, i vart fall icke på det sätt och
i den omfattning, som styrelsen ifrågasatt. Av vad dessa remissinstanser
anfört må här anföras följande.
Statskontoret uttalar, att ifrågavarande medel genom det sätt, varpå de
tillkommit, ha karaktären av statsmedel. Enligt ämbetsverket är det därför
principiellt riktigast, alt medlen icke disponeras vid sidan av budgeten
utan tillgodoföras riksstatens inkomsttitel Övriga diverse inkomster. Vidare
erinras om att föredragande statsrådet i propositionen nr 188 till 1944
års riksdag uttalat, att medlen borde användas för hästavelns befrämjande.
Statskontoret framhåller, att ett användande av medlen för lantbruksmötesverksamheten
knappast synes stå i överensstämmelse med berörda uttalande.
Skulle emellertid medlen icke anses böra tillgodoföras riksstaten, bör enligt
statskontoret deras användning i vart fall icke på föreslaget sätt reserveras
för ett visst och därtill så begränsat ändamål som lantbruksmötesverksamheten.
Ämbetsverket finner det sålunda lämpligare att — under förutsättning
att medlen även i fortsättningen skola redovisas särskilt och ej
sammanföras med övriga statsmedel — Kungl. Maj :t och riksdagen utan
att göra något principuttalande i fråga om medlens framtida användning
förklara sig vilja därav anvisa bidrag för de ändamål, som efter prövning
i varje särskilt fall anses böra komma i fråga för understöd.
Statens hästexportberedning förklarar sig icke kunna till någon del tillstyrka
förbundsstyrelsens förslag i förevarande hänseende. För sin del anser
beredningen, att dess vinstmedel icke böra tagas i anspråk för ändamål,
som normalt kunna påräkna statligt anslag eller understöd. Medlen
Jordbruksutskoitcts utlåtande nr 29.
11
böra enligt beredningen i stället användas till något i och för sig angeläget
och jordbruket gagnande ändamål, som icke kan tillgodoses på annat sätt.
Till närmare utveckling av sin ståndpunkt anför beredningen.
Om man uppdrager en bestämd principiell skillnad mellan å ena sidan
ändamål, som eljest i annan ordning erhållit eller erhålla statligt stöd, och
å andra sidan ändamål, som eljest icke kunna påräkna statsfinansiellt beaktande,
blir resultatet i förra fallet lätteligen och troligen det, att alla upptänkliga
i och för sig behjärtansvärda statsunderstödda institutioner eller
verksamhetsgrenar söka att via hästexportberedningens vinstmedel erhålla
påökning av ett med anlitande av andra medel eljest vedertaget stöd. Skulle
därvid kapitalet delas ut, kunde givetvis en hel del åstadkommas. Om däremot
endast räntan skulle disponeras komme ett belopp av cirka 125 000
kronor årligen, uppdelat på elt antal olika mottagare, knappast att åstadkomma
någon verkan jämförbar med vad det skulle innebära, om ränta
och kapital insättes för att tillgodose något eller några trängande, men på
grund av allmänna budgethänsyn obeaktade, behov eller ändamål.
Knäsätter man sistnämnda princip, blir valet mellan olika objekt för stöd
och anslag icke endast begränsat utan därtill, enligt beredningens uppfattning,
lättare. Ty då har man att inventera de för jordbruket trängande
önskemål och behov, vilka trots deras påräkneliga nytta, icke och detta
främst av kostnadsskäl kunna tillgodoses i annan ordning.
Även Sveriges lantbruksförbund anser, att lantbruksmötesverksamheten
bör finansieras med allmänna medel på samma sätt som hittills. Till stöd
för denna ståndpunkt anföres följande.
Förbundet grundar sitt ställningstagande på den bestämda uppfattningen,
att lantbruksmöte endast bör anordnas, då intresse och behov härav finnes
i en bygd. Om dessa faktorer äro förhanden och under förutsättning av att
den av hushållningssällskapen ledda samordningen fungerar på ett tillfredsställande
sätt, torde, såsom erfarenheterna också visa, goda förutsättningar
finnas att anordna och genomföra möten på ett sådant sätt, att intäkterna
som regel komma att täcka de med arrangemangen sammanhängande kostnaderna
av allmän natur. Det stöd, som från det allmännas sida därutöver
behöver utgå i form av sakkunnig rådgivning, förlustriskgarantier och kontanta
anslag till vissa speciella ändamål, främst penningpremier åt utställare
av vid lantbruksmöten premierade djur, synes liksom hitintills böra
lämnas av statsmedel. Med hänsyn till lantbruksmötesverksamhetens betydelse
synes det nämligen naturligt, att denna allt framgent blir föremål
för det allmännas stöd i samma omfattning som tidigare, och någon minskning
av de anslag, som sedan länge lämnats, är icke motiverad. Under sådana
förhållanden är det enligt förbundets uppfattning icke påkallat att använda
hästexportberedningens vinstmedel för finansiering av den del av
mötesverksamheten, vartill hittills anvisats allmänna medel.
Dessa vinstmedel ha dessutom tillkommit under speciella omständigheter,
och det synes därför principiellt oriktigt att taga dem i anspråk för ordinära
statsutgifter. Med hänsyn till svårigheterna alt i nuvarande statsfinansiella
läge erhålla anslag till nya ändamål, oavsett deras betydelse, synes det
böra vara en gemensam angelägenhet för jordbrukets myndigheter och
organisationer, att ifrågavarande vinstmedel utnyttjas till sådana gagneliga
åtgärder, för vilka statsanslag på annan väg för närvarande icke är att
påräkna.
I anslutning till det anförda hemställer förbundet, all då frågan om dis
-
12
Jordbruksutskottets utlåtande nr 29.
positionen av hästexportberedningens vinstmedel blir aktuell, denna fråga
måtte särskilt utredas. Härvid böra de av förbundet nu anförda principiella
synpunkterna beaktas.
Såsom framgår av det föregående avstyrker statens hästexportberedning
att beredningens vinstmedel skola användas till finansiering av lanlbruksmötesverksamheten.
Samtidigt framlägger beredningen emellertid vissa förslag
till disposition av medlen. Härom anför beredningen följande.
Utan att åsyfta någon inbördes gradering av behovet vill beredningen först
uppehålla sig vid en sak, som står i nära sammanhang med såväl beredningens
verksamhet som vinstmedlens uppkomst. Beredningen åsyftar härvid
export av djur. Det lärer knappast kunna påräknas någon framtida exportmarknad
för större mängder bruksdjur, vare sig hästar, nötkreatur, svin
eller får. Det som torde ligga i linje med den jordbrukspolitik vartill 1947
års riksdag på Kungl. Maj :ts förslag uppdrog de principiella riktlinjerna är
väl snarare, att det svenska jordbruket vad angår såväl produktionsmedel,
däribland husdjur, som produktion bör anpassas till landets eget behov. Då
emellertid det svenska husdjursbetåndet delvis är av ganska hög kvalitet,
borde en låt vara begränsad men relativt kontinuerlig export av högklassiga
avels- och kanske i vissa fall även bruksdjur icke vara utesluten. För att
genomföra dylik export, som skulle verka stimulerande på avelsarbetet och
vara nationalekonomiskt gynnsam, erfordras kostnadskrävande propaganda
och upplysning. Hittills ha åtgärder av dylik art ständigt strandat av brist
på medel hos de sammanslutningar, som närmast ha att tillvarataga dessa
intressen. Detta beror i sin tur på att alla dylika åtgärder äro till sitt ekonomiska
resultat ovissa och långtidsbetonade. Det förefaller därför vara anledning
att framföra den tanken att för dylika ändamål reserveras ett belopp
å förslagsvis 1 000 000 kronor. Av dessa medel skulle icke blott räntan
utan vid behov även kapitalet kunna efter Kungl. Maj :ts närmare bestämmelser
tagas i anspråk för bidrag till lämpliga organisationer.
Vidare synes det beredningen som om ett avsnitt av det s. k. Rosenlundsproj
ektet borde tillvaratagas. Beredningen syftar på tanken att åstadkomma
en, måhända flera, geografiskt välplacerade lokaler, där en fullödig samling
aktuella jordbruksmaskiner, apparater och eventuellt anordningar för
lanthushållen kunde kontinuerligt exponeras. För närvarande är det för
varje lantman mycket svårt att hos vitt skilda maskinfirmor eller å sporadiskt
förekommande utställningar lära känna vad som står till buds. Om
med denna eller dessa permanenta maskinutställningar kunde kombineras
utbildningskurser, skulle fyllas ett stort behov, vars tillgodoseende skulle
kunna vara till stort ekonomiskt gagn för jordbruket. Att sådana utställningar
skulle bliva ett ofta ifrågakommande mål för olika jordbrukaresammanslutningars
studieresor torde vara ställt utom varje tvivel. Framför allt
skulle de mindre jordbrukarna därigenom få starkt ökade möjligheter att
genom med buss eller bil anordnade exkursioner, och till relativt ringa individuell
kostnad, följa utvecklingen på maskinteknikens område.
Slutligen vill beredningen påpeka, att stora och för hela vårt jordbruk
mycket betydelsefulla forskningsuppgifter måste anstå i brist på medel. Det
faller helt utanför beredningens kompetens att angiva vilka forskningsuppgifter
som synas mest angelägna eller att härutinnan företaga en uppräkning
och inbördes behovsgradering. Däremot må det tillåtas beredningen att
såsom sin åsikt framföra den uppfattningen, att uppgifter vilka för sitt slut
-
J ordbruksutskottets utlåtande nr 29.
13
förande kunna komma att kräva icke blott ränta å anvisade medel utan
även själva kapitalet, i längden och i den mån man lyckas i arbetet genom
sina resultat kunna beräknas giva vida bättre avkastning än ett större eller
mindre belopp varav endast räntan får tagas i anspråk medan kapitalet sparas
för att i sinom tid underkastas penningvärdesförändringarnas i det långa
loppet oföränderligt nedbrytande inverkan.
Departementschefen.
Departementschefen har anfört.
»En lämpligt organiserad lantbruksmötesverksamhet är utan tvivel av
stort värde såsom ett led i den allmänna upplysnings- och undervisningsverksamheten
inom jordbruket. Samtidigt kan den även bidraga till att hos
andra befolkningsgrupper sprida kännedom om utvecklingen inom jordbruksnäringen.
I avbidan på resultatet av pågående utredningar ha de år 1931 utfärdade
stadgarna för allmänna svenska lantbruksmöten, vilka formellt ännu gälla,
icke tillämpats sedan mitten av 1940-talet. Sedan dessa utredningar nu slutförts,
finner jag det önskvärt, att ställning skall tagas till desamma så att
en fast grund erhålles för den fortsatta verksamheten.
En av huvudpunkterna i 1946 års lantbruksmötesutrednings betänkande
var förslaget om anläggande av ett permanent mötesområde, vilket skulle
användas för möten och utställningar av olika slag. Redan i yttrandena över
betänkandet uttalades emellertid starka betänkligheter mot detta förslag,
bland annat med hänsyn till att det ansågs bliva svårt att få ett dylikt område
utnyttjat i tillräcklig omfattning samt till att förslaget befarades kunna
få menliga följder för den lokala verksamheten. Jag delar dessa betänkligheter.
Sedan numera även Hushållningssällskapens förbund i sitt senaste
förslag frånträtt tanken på ett dylikt centralt mötesområde, anser jag mig
ej behöva upptaga densamma till ytterligare behandling.
De allmänna synpunkter beträffande inriktningen av lantbruksmötesverksamheten,
som förbundet framlagt i sitt slutliga förslag, överensstämma
i väsentliga avseenden med lantbruksmötesutredningens och ha även
i stort sett lämnats utan erinran i yttrandena över förbundets förslag. Jämväl
jag kan i huvudsak ansluta mig till dessa synpunkter. Jag anser alltså,
att lantbruksmötesverksamheten liksom hittills bör vara en hushållningssällskapens
gemensamma angelägenhet men att den i fortsättningen bör
bedrivas efter andra riktlinjer än dem, som angivas i nu gällande stadgar
för allmänna svenska lantbruksmöten. Bland annat böra distriktsmöten
av hittills gängse typ ej längre anordnas utan tyngdpunkten bör läggas på
mindre, lokala lantbruksmöten, specialutställningar och demonstrationer.
Den närmare utformningen av dessa måste självfallet bliva beroende på
förhållandena i varje särskilt fall, och några bestämda riktlinjer härför
kunna knappast uppdragas i förväg. Jag vill emellertid betona vad som
anförts både av förbundet och i flera yttranden, nämligen att utställningar
14
J ordbruksutskottets utlåtande nr 29.
och demonstrationer inom ett begränsat ämnesområde i regel torde giva
bättre resultat än utställningar, som spänna över mera vidsträckta områden.
Åtskilliga av de synpunkter, som framförts i yttrandet från Gödseloch
kalkindustriernas samarbetsdelegation, synas även värda beaktande.
I likhet med förbundet vill jag ej utesluta möjligheten av att det i fortsättningen
vid något speciellt tillfälle kan befinnas lämpligt att anordna ett
rikslantbruksmöte. Såvitt nu kan bedömas torde det dock komma att dröja
åtskillig tid, innan så blir fallet. Någon anledning att bibehålla nu gällande
bestämmelser om anordnande av dylika möten synes alltså ej föreligga. Frågan
om organisationen av ett sådant möte och om statligt stöd till detsamma
torde böra prövas vid den tidpunkt, då densamma blir aktuell.
Då bestämmelserna om distriktsmöten och rikslantbruksmöten bortfalla,
torde även skyldigheten för hushållningssällskapen att för mötesverksamheten
avsätta viss del av de till dem utgående statsbidragen böra upphävas.
I samband därmed aktualiseras emellertid frågan om finansieringen av
sagda verksamhet. Förbundet har föreslagit, att såsom ett bidrag härtill skall
tagas i anspråk avkastningen å den till omkring 5 000 000 kronor beräknade
behållningen å hästexportberedningens verksamhet. Enligt min mening bör
man emellertid utgå från att de mindre lokala möten, utställningar och demonstrationer,
varav verksamheten i fortsättningen huvudsakligen bör bestå,
skola planeras så att utgifterna i stort sett täckas av inkomsterna. Jag
kan därför icke tillstyrka förslaget i denna del. Även det tidigare utgående
statsbidraget till verksamheten bör bortfalla. Däremot anser jag det skäligt
att av statsmedel skall utgå bidrag till täckande av kostnaderna för penningpremier
till utställare av prisbelönta djur. Bidraget torde i mån av tillgång
på medel böra utgå med 50 procent av premierna, dock högst med
viss av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av lantbruksstyrelsen
fastställd summa per djur. Medel för ändamålet torde böra anvisas
under ett särskilt anslag å riksstaten. Av skäl som skola angivas i det
följande torde något sådant anslag dock ej behövas för nästa budgetår.
Ett praktiskt betydelsefullt problem utgör frågan, hur man skall kunna
få till stånd en lämplig samordning av den mötesverksamhet, som planeras
på olika håll.
Enligt 1946 års lantbruksmötesutredning borde för detta ändamål inrättas
en till lantbruksstyrelsen knuten lantbruksmötesnämnd. Hushållningssällskapens
förbund har åter ansett, att uppgiften bör omhänderhavas av
styrelsen för den stiftelse, som förbundet ansett böra inrättas för att förvalta
behållningen å hästexportberedningens verksamhet. Såsom jag förut angivit
anser jag emellertid ej att sagda behållning bör användas för att främja
lantbruksmötesverksamheten. Den av förbundet föreslagna stiftelsen torde
därför ej böra komma till stånd. Å andra sidan finner jag det ej heller erforderligt,
att någon särskild nämnd tillsättes för nu ifrågavarande ändamål.
Jag förordar i stället, att hushållningssällskapens fullmäktige skola
upphöra och att uppgiften att samordna lantbruksmötesverksamheten skall
Jordbruksutskottets utlåtande nr 29.
15
läggas på Hushållningssällskapens förbund såsom varande ett av hushållningssällskapen
själva bildat samarbetsorgan. Jag förutsätter härvid, att
förbundet kommer att hålla intim kontakt med de olika utställarorganisationerna
samt att de organisationer och sammanslutningar, som vid sidan
av hushållningssällskapen anordna möten, utställningar och demonstrationer
på jordbrukets område, komma att finna det angeläget att vid planerandet
av dylika möten in. in. söka kontakt med vederbörande sällskap och
med förbundet. Likaså bör givetvis samråd ske mellan förbundet och lantbruksstyrelsen.
På dylikt sätt bör det enligt min mening bliva möjligt att
åstadkomma en lämplig samordning av verksamheten utan att något särskilt
organ bildas härför.
Det förut omförmälda statsbidraget för utdelning av penningpremier synes
böra ställas till Hushållningssällskapens förbunds förfogande för att
av förbundet fördelas på de olika möten och utställningar, som anses böra
komma i fråga.
Såsom redan nämnts kan jag icke tillstyrka, att den förefintliga behållningen
å hästexportberedningens verksamhet skall avsättas till en fond,
vars avkastning skall användas för stödjande av lantbruksmötesverksamheten.
Det synes emellertid ändock lämpligt, att vissa frågor rörande dispositionen
av ifrågavarande medel nu upptagas till behandling. Jag vill då
först framhålla att jag med hänsyn till det sätt, på vilket behållningen uppkommit,
anser det skäligt, att densamma ej tillföres riksstaten. Därvid kan
jag dock ej ansluta mig till det av vissa hushållningssällskap tidigare framförda
önskemålet, att behållningen eller en del av denna skulle fördelas på
de olika sällskapen. Huvudsynpunkten för dispositionen av medlen bör enligt
min mening vara att dessa böra användas så att jordbruket som helhet
får nytta därav genom insats på områden, där anslag icke kunna erhållas å
riksstaten. Medel böra således kunna ställas till förfogande exempelvis för
sådana speciella problem på forsknings- och försöksområdet, vilkas lösande
kan betraktas som en engångsuppgift och ej sammanfaller med den löpande
forsknings- och försöksverksamheten. Även andra användningssätt kunna
givetvis komma ifråga. Jag vill i detta sammanhang erinra om de synpunkter
på dispositionen av medlen, som hästexportberedhingen framfört i
sitt yttrande. En promemoria med närmare förslag till dispositionen av
medlen är för närvarande under utarbetande inom departementet. Sedan
denna promemoria varit föremål för vederbörlig remissbehandling, torde
frågan få underställas riksdagens prövning.
I detta sammanhang torde jag till slut få upptaga frågan om dispositionen
av det för lantbruksmöten avsedda belopp å omkring 135 000 kronor,
som för närvarande disponeras av hushållningssällskapens fullmäktige. Detta
belopp bör enligt min mening överföras till hushållningssällskapens förbund
i och med att de fullmäktiges uppgifter bortfalla. Den del därav, eller
81 600 kronor, som reserverats såsom kompensation för det inställda distriktslanlbruksmötel
i Stockholm år 1046, torde förbundet, efter samråd
16
Jordbruksutskottcts utlåtande nr 29.
med hushållningssällskapen i de län som omfatta det tidigare Mälardistriktet,
få använda till stöd åt lantbruksmötesverksamheten i sagda län. Av
återstoden torde under innevarande år, därest förbundet så önskar, erforderligt
belopp få användas såsom bidrag till täckande av kostnaden för penningpremier
till utställare av prisbelönta djur. Det bör åligga förbundet att
till lantbruksstyrelsen avgiva redovisning för användningen av nu nämnda
belopp.»
Utskottet.
Såsom departementschefen framhållit är en lämpligt organiserad lantbruksmötesverksamhet
otvivelaktigt av stort värde som ett led i den allmänna
upplysnings- och undervisningsverksamheten inom jordbruket och kan
även bidraga till att i vidare kretsar sprida kännedom om utvecklingen
inom jordbruksnäringen.
Kungl. Maj :ts förslag till ordnande av denna verksamhet synes i huvudsak
vara väl ägnad att giva verksamheten en sådan utformning, att den kan
fylla de krav, som höra ställas på densamma. Utskottet vill därför förorda
att, på sätt i propositionen anförts, distriktslantbruksmöten av hittills gängse
typ icke längre böra anordnas utan i stället tyngdpunkten läggas på
mindre, lokala lantbruksmöten, specialutställningar och demonstrationer.
Likaså anser utskottet, att de nu gällande bestämmelserna om anordnande
av rikslantbruksmöten böra upphävas. I likhet med Kungl. Maj :t vill utskottet
dock icke helt utesluta möjligheten att anordna sådant möte vid
något speciellt tillfälle, då så befinnes lämpligt.
Vad härefter angår frågan om finansieringen av verksamheten delar
utskottet i princip Kungl. Maj :ts uppfattning, att utgifterna i stort sett
böra täckas av inkomsterna. Med hänsyn till att lantbruksmöten och liknande
utställningar äro i ekonomiskt avseende högst vanskliga företag anser
emellertid utskottet, att möjligheten bör lämnas öppen att bidrag till
höjande av mötenas kvalitet och täckande av eventuella underskott skola
kunna tillskjutas av allmänna medel. Behållningen å hästexportberedningens
verksamhet bör såsom departementschefen framhållit icke tillföras
riksstaten. Det synes vid sådant förhållande lämpligt, att viss del av dessa
medel skall i händelse av behov, efter särskild prövning, få tagas i anspråk
för av utskottet nyss angivna ändamål.
Den närmare utformningen av vad utskottet sålunda förordat torde böra
äga rum i anslutning till utformningen av den promemoria med närmare
förslag till dispositionen av ifrågavarande medel, vilken är under utarbetande
inom departementet. Frågan torde därefter få underställas riksdagens
prövning.
Vad i övrigt föreslagits i propositionen föranleder icke någon utskottets
erinran.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 29.
17
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att riksdagen må, med anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt de likalydande motionerna 1:474 och 11:564, godkänna
de av utskottet angivna grunderna för lantbruksmötesverksamhetens
ordnande.
Stoekliolm den 4 maj 1950.
På jordbruksutskottets vägnar:
L. TJÄLLGREN.
Vid detta ärendes slutbchundlim/ ha närvarit:
från första kammaren: herrar Tjällgrcn, Alfred Andersson, Anderberg,
Näslund, Bror Nilsson, Hjalmar Niisson, Bertil Andersson, Hugo Sundberg,
Ernst Hjalmar Nilsson* och Isaksson; samt
från andra kammaren: herrar Jacobson i Vilhelmina, Haeggblom,
Jonsson i Järvsand och Ahlsten, fru Eriksson i Hallstahannnar, herrar
Svensson i Ljungskile, Nilsson i Varuträsk, Boman i Stafsund, Lindström
och Andersson i Långviksmon.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 10 samt. Nr 29.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1950:246 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lan t b rnk s möt esv e rk samhe ten s ordnande in. in. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten